Recension: Zombieberg

Det har kommit en ny svenska barnbok (9-12 år) med zombietema från Opal förlag: Zombieberg av Dan Höjer och Roger Hansson. Boken utspelar sig som titeln antyder i Sundbyberg.

Signe har nyligen flyttat från Bollnäs. Hon hatar de fula nybyggda husen som alla ser likadana ut i Ursvik (som alltså är en del av Sundbyberg). När hon går i skogen hittar hon en stuga där ett annat barn, Otis, sitter. De upptäcker en dagbok som är skriven 1959 som berättar om ett zombieutbrott i stadsdelen. Men varför vet ingen om det här idag? Vem har skrivit dagboken? Och finns zombiesmittan kvar idag? Det är frågor som barnen letar svar på och faktiskt får veta, men jag spoilar inget här.

Jag högläste Zombieberg för mitt åttaåriga barn (aka Lil’ Slayer Geijer) och det funkade bra. Han gillade den verkligen och den har flera spännande sekvenser. Jag tycker också att boken till skillnad från en del andra zombiebarnböcker tar genren på allvar. Det var ett riktigt zombieutbrott och de försöker lösa problemen som vuxna skulle gjort. Stilmässigt är det dagbokssidor skrivna för hand med bilder som den nedan (som Lil’ Slayer menade inte var tillräckligt läskig…), och vanlig text. Det gör boken lättläst och underhållande.

Jag gillade också boken. Den är bitvis spännande och handlingen drevs framåt i de korta kapitlen. Tänker att den funkar utmärkt för barn som gillar läskiga berättelser och precis börjat läsa böcker själva.

Fun fact är att jag kallade Sundbyberg för Zombieberg redan innan eftersom de första kurserna i att överleva zombiekatastroferna var i ABFs lokaler i Sundbyberg.

Annons

Ekomodernisten är doktor Frankenstein.

I ett debattinlägg den 13/10 2022 skriver Rasmus Landström på Aftonbladet Kultur om ekomodernism och andas att den är under attack eftersom den måste försvaras. Eller han hoppas i alla fall att ”någon ska våga ta upp alla kastade handskar” som han kastar till de som tycker något om ekomodernismen. Jag skrev ett svar som råkade bli mer som essä än som ett debatt inlägg så jag publicerar det här istället.

De flesta är eniga om att vårt samhälle har problem. Rovdrift på naturen, skenande uppvärmning och massutrotning av arter för att nämna de mest akuta hoten vi står inför. Ingen kanske kallar sig ekomodernist, men alla som tror att teknologi som inte finns idag ska lösa de dagens problem är ekomodernister. Ekomodernismen är inget annat än samhällets tillväxtideologi som fått syn på några av de existentiella hot vi står inför. Tillväxt är ingen höger- och från vänsterfråga egentligen, den finns i bägge läger. Det är en syn på människan som herre över planeten. Det är fortfarande en syn på människan som gudomlig (även om ordet aldrig skulle användas eftersom det inte är tillräckligt vetenskapligt). Mer av dagens medicin ska lösa de problemen som den tidigare medicinen skapat. För att en annan ingång till framstegstanken får vi gå ett par hundra år tillbaka i tiden. Till Mary Shelleys klassiker Frankenstein – Eller den moderne Prometeus (1818).

Frankenstein utspelar sig i slutet av 1700-talet. Kapitalismen hade börjat ta över som dominerande produktionssätt och upplysningen var den ideologiska överbyggnaden som rättfärdigade att feodalsamhället raserades. Tanken på ständiga framsteg och att det inte finns något vi människor inte klarar av frodades. Vi förstod inte allt, men eftersom vi var människor och Guds avbild, kunde vi förstå och klara av allt.

Mary Shelleys bok handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som brinner för att lösa livet (och dödens) gåta. Han börjar forska och sätter ihop en kropp av döda. Galen av alla framsteg struntar den gode doktorn i moraliska spärrar. Hans mål är att göra mänskligheten än större, än mäktigare. Dödens gåta kan människan lösa. Precis som vi löst allt annat.

Victor skapar en varelse som visar sig vara högst mänsklig. Men mäktigare. Varelsen (eller monstret beroende på vems perspektiv vi har) är smart och fysiskt överlägsen människan. Det enda han har emot sig är sin uppenbarelse. När varelsen vaknar till liv flyr Victor sin skapelse och lämnar den åt sitt öde.

Varelsen försöker förstå vem han är. Han gömmer sig för människor eftersom han alltid blir bortjagad, men iakttar dem och lära sig tala, läsa och förstå sin omgivning. Och som alla monster söker han svar från sin skapare: Varför skapade du mig? Varför lever jag? Victor ger inte varelsen något svar. En katt och råtta-lek börjar där varelsen tar kål på alla Victor älskar. Relationen mellan skapare och skapad präglas av skuld, hat och ånger.

Vi har skapat ett monstersamhälle. Kapitalismens rovdrift kan aldrig lösa de kriser vi står inför eftersom den ständigt kräver mer. Som när Yngwie J Malmsteen i ett klassiskt youtube-klipp säger ”How can less be more? More is more”. Ständig tillväxt fungerar inte på en ändlig planet (det är inte så konstigt att en hel del ekomodernister också blickar mot rymdens oändliga resurser för att lösa våra problem). Trots att vi vet att tillväxten är nära knuten till utsläppen av växthusgaser – de enda gångerna de senaste decennierna som tillväxten minskat globalt var under finanskrisen 2008 och 2020 när pandemin stängde ned delar av samhället. Och de ”gröna” teknologierna kräver att rovdriften på miljön fortsätter. Krisinsikten saknas. Vi lever i början krisen vilket bland annat Ståle Holgerssons bok Krisernas tid – ekologi och ekonomi under kapitalismen (2022) belyser på ett bra sätt. Lösningarna kan inte komma i framtiden, de måste finnas nu. Och det enda sättet vi kan minska utsläppen och stoppa förstörandet av ekosystem är att minska konsumtionen för oss i de rikare delarna av världen. Vänja oss vid mindre. Flera av de förslag som Landström lyfter fram är kommande satsningar. Existerande omfördelning behövs för att det inte ska drabba de fattigaste. Våra rikedomar behöver gå till de som redan nu drabbas. Vi kan inte utgå från att vi lever i ett fungerande nu.

Det går att förstå berättelsen om Frankenstein och hans monster som ett behov av ekomodernism. Att om Victor skulle sköta om sin skapelse skulle allt bli bra. Men det vore att tolka den ytligt. För monstret skulle vara fostrad i samma ideologiska miljö och alltså fortsätta på samma spår. Den skulle bete sig ungefär som vi. Överträda gränser och till slut behandla oss som vi behandlar de som vi betraktar som under oss i arthierarkin. Ekomodernisterna vill mata varelsen, samtidigt som den har gjort den till den andre, något att som den hoppas kunna lägga under sig. Gjort ett monster av varelsen. Ett monster som blir allt starkare och omöjlig att kontrollera.

Ekomodernister ser den mänskliga kraften som i grunden god och framåtskridande, men vi behöver en synvinkel som förstår att framstegstanken inte är universell utan en idé. Den har formats för en specifik period i mänsklighetens historia. På 1700-talet var vi långt från att nå de planetära gränserna. Idag överträds fem av nio gränser enligt Stockholm Rescilience center. Den civilisation vi skapat har lett oss in i en ny epok, antropocen (eller kanske snarare kapitalocen) som inte kan göras ogjord. Vi är i början av kriserna. Och vi behöver agera därefter. Men tyvärr finns det inte mycket till politisk kraft eller rörelse som agerar utifrån det här. Det är några perifera skribenter och forskare. Samhället i sig är ekomodernistiskt. Landström har kastat en handske framför en halmgubbe.

Måhända har ekomodernisterna rätt. Vi kanske är som gudar. Men i så fall inte blivit Gud som i den abrahamitiska traditionen – goda, allvetande och allsmäktiga. Kanske är det rimligare att säga att vi är som de gamla grekiska eller fornnordiska gudarna. Mäktiga men inte allsmäktiga, kunniga men inte allvetande. Och framförallt inte goda utan styrda av känslor och nycker. Och i dagens samhälle styrda av någon slags Malmsteens ideologi där mer alltid är mer. Men mot gudarna som inte är allsmäktiga kan vi göra motstånd.

Det här är till stor del det min bok Monstersamhället handlar om. Kolla gärna in den. Köp här.

Mer info här.

Film ”tipset”: Aquarium of the Dead

Zombiehajar har vi sett förut, men inte zombiebläckfiskar, zombiekrabbor och zombiesjöstjärnor.

Någon skum medicin har hamnat på villovägar och råkar smitta en massa olika djur på Shining Sea Aquarium. Lokalerna sätts i karantän och personal och en besökande senator med hans sekreterare måste försöka överleva de blinda men livsfarliga djuren.

Det är svårt att säga att Aquarium of the Dead är en bra film. Men den är kort. Och faktiskt ganska underhållande. Att det är filmstudion The Asylum som ligger bakom ger en fingervisning av vilken typ av film det är. De skämtas också om andra filmer i deras arsenal ”Tur att hajarna inte kommer i en tornado.” (Sharknado för er som inte kan Asylum så bra).

Det är en ganska kul film som jag tror de som gillar B-film kan uppskatta.

Hela filmen går att se här:

Bokrecension: Prepperprästens beredskapsbok

De flesta prepperböcker fokuserar mycket på de fysiska grundbehoven. Därför blev jag glad när prepperprästen Jonas Ahlforn skrivit en bok som också tagit med de andliga/psykologiska perspektiven på att hantera kriser och katastrofer. De psykologiska perspektiven finns oftast med i viss mån, men de andliga är ofta bortglömda. OBS att andlighet inte behöver vara religiöst, även om det perspektivet genomsyrar boken. (Jag har skrivit tidigare om just andlighet och överlevnadssituationer utifrån Martin Hägglunds Vårt enda liv.) En tidig mening i boken är ”Vi behöver preppa mat och vatten, men också hopp och gemenskap”. Och det sammanfattar den ganska bra. Ahlforn vill förmedla tre saker i boken:

1. Vad som förväntas av oss och hur vi kan förbereda oss vid en kris

2. Att vi ska veta vikten av hopp, gemenskap och kraft vid kriser och katastrofer

3. Hur vi strukturerat kan samarbeta vid en kris

Prepperprästens beredskapsbok är uppdelad i två delar där den första ”Detta förväntas av dig – om krisen eller kriget kommer” är som en långversion av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Den tar läsaren snabbt igenom vår grundbehov, vad som kan tänkas hemma och principerna för svensk krishantering. Det är en helt ok genomgång och funkar bra som en introduktion till krisberedskap.

Den andra delen ”Samarbeta om krisen eller kriget kommer” är mest intressant och det som gör att boken sticker ut från andra böcker om prepping och krisberedskap. Det finns en ganska stor del som handlar om att bilda lokala krisledningsgrupper. Det är inte alls olikt det vi gör i preppa tillsammansgrupper när vi förbereder oss tillsammans lokalt. Men här finns tydligare struktur för hur det kan göras utifrån något Ahlforn kallar stjärnan. Olika funktioner som behövs samt en ledning som ser till att allt flyter. Kanske lite överkurs för privatpersoner som inte jobbar lokalt via t ex en kyrka eller en lokal idrottsförening. Men för dem (och för krisnördar) är det desto mer intressant. Det är i den typen av sammanslutningar jag hoppas att boken läses.

Mycket handlar också om att vi är olika och att vi måste se till de olikheterna för att kunna hantera motgångar tillsammans. Alla kommer inte genom de psykologiska påfrestningarna lika snabbt eller på samma sätt. Och mycket handlar om att acceptera att vi är på olika ställen mentalt i kriser. Det är sympatiskt att ingen ska bli överkörd och att våra olikheter också kan bli styrkor. Sårbara grupper kan också fylla en funktion.

I boken betonas fantasins roll för att hantera katastrofer. Det är viktigt och något som ofta glöms bort. Vår kreativitet och improvisationsförmåga leder till att vi hittar lösningar på de problem som uppstår. En kris handlar ju om att saker inte gått enligt planerna. Det nämns övningar för att öva upp det, men det kanske skulle kunna få mer utrymme i boken. Prepperprästens bok är föredömligt kort, men jag skulle gärna se fördjupningar på hur det går att få in mer andlighet i krisberedskapen eller i våra liv.

Är det här en bok för människor som inte är religiösa? Ja det tycker jag. Även om det ryms en hel del bibelcitat och erfarenheter från kyrkans arbete är det mesta något som alla kan lära sig mer om. Jag tycker den fyller en funktion bland de svenska prepperböcker som finns idag åtminstone. Bra och läsvärd!