Bloggarkiv

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Rötmånad

För två år sedan hade förlaget Swedish Zombie en zombieromantävling och nu är äntligen boken som vann – Rötmånad av Johanna Glembo – ute. Rötmånad handlar om Ulrika, en bibliotikarie med tre tonårsbarn och en idiot till make. En smitta har drabbar världen och många insjuknar i en långdragen feber. Även om ingen dör är det påfrestande på samhället. Vi får följa delar av folkhälsomyndigheternas presskonferens och det blir extra intressant och trovärdigt trots att boken skrevs innan vi förknippade Corona med något annat än öl. Plötsligt blir alla insjuknade fullfjädrade zombier och undergången är ett faktum. De försöker ta sig genom ett kaosigt Göteborg mot en osäker framtid på Bornholm (av alla ställen).

Rötmånad är en fartfylld blandvändare. De korta kapitlen med cliffhangers gör att det är lätt att sträckläsa. En hel del obehagliga scener med mer skräckkaraktär blandas med fartfylld action. Jag skulle kanske önska att det fanns mer återhämtning mellan det fartfyllda, även om just farten är boken starkaste delar. Jag tyckte den öppnade och avslutades starkast, några partier i mitten kändes som om de inte tillförde så mycket, men tycker att slutet vägde upp det hela och det var aldrig så att jag funderade på att inte läsa klart den. Rötmånad var inte särskilt förutsägbar och de trådar som lades ut följdes upp på ett bra sätt. Läsaren får aldrig hela storyn om varför eller exakt vad som händer och det är skönt.

Johanna Glembo som i en intervju berättade att hon var ganska obekant med zombiegenren när hon började skriva lyckas ändå få med en hel del av det som tillhör genren. Att döda sina föredetta nära och kära, instängdhet, ovisshet, att komma på vad som är viktigt i livet och att försöka förstå det oförklarliga. Det är alltid roligt med nya svenska zombieböcker och Rötmånad är ett välkommet tillskott. Värd att läsa!

Stöd Swedish Zombie och köp den på: Adlibris eller Bokus

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Barnbokstips: Hur du överlever en zombieattack

Hur du överlever en zombiettack! är en ganska ny illustrerad (serietidningsstil) bok av WH Mumfrey som riktar sig till 9-12åringar. Titeln är något missvisande eftersom det handlar om tips och råd för att överleva attacker från allehanda monster så som vampyrer, robotar, aliens eller köttätande jätteväxter. Eftersom jag inte vet något om de andra så recenserar jag mest de tio sidor som handlar just om zombieattacker.

I strid med zombier rekommenderas att göra fällor och lura ut dem för stup och att träffa huvudet för att neutralisera dem. Utstustning du behöver är karta och kompass, solbrillor (för att skydda mot stänk och för att se cool ut), ryggsäck att ha saker i, vaccin och ficklampa. Det finns också ett bra quizz för att testa kunskaperna om vad som egentligen är ett zombieutbrott.

Det är en rolig bok helt utan verklighetsanknytning som skapar en fiktiv värld där t ex Charles Darwin och Marie Curie var monsterjägare som hade som livsuppgift att bekämpa olika typer av monster. Tipsen för mot zombierna är att hålla sig lugn, ha en plan, inte ge sig på första bästa person som ser zombielik ut med en käpp eller liknande. Mumfrey går kort igenom vad en zombie är och hur de smittar och sånt som nog är allmän kunskap för barn i målgruppen redan nu. Men den kan absolut fylla en funktion för barn som inte läser så mycket själva men är monsterintresserade. För dem som verkligen vill lära sig mer om zombier eller överlevnad rekommenderar jag såklart Claes Tovetjärn och min Bli en zombieöverlevnadsexpert i första hand.

 

Bokus

Adlibris

Hur du överlever en zombieattack (häftad)

Recension: Lars och Lena Wilderängs Är du förberedd?

Ju mer du kan om ett ämne desto lättare är det att vara lite för sträng i en recension. Så har jag nästan känt varje gång jag läst någon ny bok om prepping. Makarna Wilderängs Är du förberedd? – en handbok för krisen är inget undantag. Men informationen i boken är gedigen.

Det är ett snyggt pedagogiskt upplägg med Sveriges beredskap som en kropp där blodomloppet (samhällets infrastruktur), musklerna (blåljus och försvarsmakt) och nervsystemet (informationsflöden)  är olika lika viktiga delar. Wilderängs använder den klassiska 3-regeln som pedagogisk utgångspunkt för den individuella beredskapen (trots att Lasse Ståhle inte gillar regeln som han berättar om i Beredsam). Jag gillar att de lägger stort fokus vid mentala förberedelser istället för sida upp och sida ned med mattips. Förutom den rena texten finns lite personligare avsnitt signerade Lena eller Lars som belyser fakta med personliga erfarenheter.

Det finns ändå rätt stora likheter i vad Wilderängs skriver är viktigt och vad jag skriver om i Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Vikten av grupper, träning, krisövningar, improvisation, kreativitet, känna grannar, sociala nätverk och vikten av att lära sig mer. Det är bra att förhållandevis liten vikt läggs vid mat- och vattenförråd. Den informationen finns överallt annars. Det som är nytt i relation till andra svenska prepperböcker är att Är du förberedd? i större utsträckning tar upp informationspåverkan och väpnade konflikter.

Och om jag ska vara lite sträng så hade boken mått mycket bättre av en sträng redaktör som kapat delar, strukit upprepningar och lagt avsnitt där de bör ligga istället för att ibland vara inkastade i under andra rubriker. Jag tror också att boken hade mått bra av att vi som läsare får ”det viktigaste” eller ”kom ihåg” lite mer upptryckta i ansiktet på oss. Nu är fyndigheter i texten på samma nivå som det som är viktig information. Det är helt enkelt för likriktad text i allt utom de personligare betraktelserna. Och för mig som är väldigt intresserad av ämnet vore det inte helt fel med lite mer källor/bokhänvisningar. Även om jag vet att Lars och Lena är kunniga inom sina fält så vill jag kunna se var de fått informationen från.

Sen känner jag mig löjligt smickrad av att nämnd med i tacklistan till boken.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Europa Pandemus

Det händer verkligen saker i den svenska zombiebokfloran. Det kommer flera kvalitetszombieböcker om året nu. Europa Pandemus av Peter Westberg är en av de senaste. Jag tror att vi delvis har förlaget Swedish Zombies zombieromantävling att tacka för mängden böcker som kommit ut den senaste tiden.

En smitta startar i Spanien och sprider sig blixtsnabbt upp över Europa. Vi får följa några grupper människor som är löst sammankopplade historiskt (det tog mig pinsamt lång tid att förstå kopplingen). Marta med flera som är i Spanien vid tiden för utbrottet och George plus gäng som försöker ta sig till vad de hört var ett säkert ställe.

Det är på många sätt en klassisk zombierökare med alla klichéer som behöver finnas på plats som kannibalgäng, utslitna inälvor och roadtrips med Ett syfte. Det är alltså inget negativt det är bara en del av genren. Det finns också andra sidor i boken. Det vardagliga skildras bra och det är det som är bokens styrka. Jag tycker zombieskildringar blir bäst när det inte är episkt eller överdrivet utan mer utgår från det som känns rimligt. Europa Pandemus gör det oftast, även om en del lite för osannolika karaktärer skymtar till då och då. Karaktärerna växte i trovärdighet och utvecklades till att bli intressanta.

Miljöerna är bra beskrivna tycker jag. Trots att jag undrar varför det alltid börjar brinna överallt (läs gärna min intervju med Anders Fridborg om bränder och katastrofer) så var kaoset bra beskrivet. Saker jag också gillade var också att folk generellt beter sig ganska hyggligt i boken. Den ger en bra bild av vikten av att ha ett mål eller en uppgift och något att leva för. Något jag brukar prata om i överlevnadssammanhang.

Jag tycker absolut att boken är läsvärd för alla som är zombieintresserade! Köp på Bokus eller Adlibris

 

 

 

Bokrecension: Inom cirkeln

Inom cirkeln (häftad)Inom cirkeln är en ny svensk zombiebok skriven av Kristina Suomela-Björklund. Det verkar komma många spännande zombieböcker som utspelar sig i Sverige just nu och det är väldigt roligt.

Inom cirkeln är inte en traditionell zombiebok. Den utspelar sig under tusen år i norden och har inslag av nordisk mytologi och magi. Handlingen kretsar kring Moa och Thomas, ett ungt par som under en bilresa norrut råkar adoptera ett barn och hamna i ett zombieutbrott. Samtidigt finns det en gammal by där de som dör inte förblir döda. Berättelsen följer flera personers perspektiv bland annat patient Zero, Lovina, som levt i över tusen år och några släktingar till henne (utan att spoila för mycket).

Boken är spännande och har ett bra tempo, men den har också brister. Ibland är den något övertydlig och ibland lite för vag. Karaktärerna känns inte heller helgjutna, särskilt inte birollerna. Jag gillade dock hur slutet byggdes fram genom de olika huvudpersonernas synvinklar och att det var svårt att veta hur det egentligen skulle sluta.

Adlibris

Bokus

 

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!