Bloggarkiv

Dagens boktips: Pojken på bron

Det kan inte vara lätt att skriva en uppföljare på en så pass bra bok som Flickan med gåvorna. Särskilt inte en prequel, som jag inbillar mig är något svårare för en del av överraskningsmomentet är borta. Men, Pojken på bron är en riktigt riktigt bra zombiebok. Jag tycker inte den mäter sig med föregångaren men den är väldigt nära. Boken är i sig fristående men du får lite mer ut av den om du läst Flickan med gåvorna innan.

Pojken på bron utspelar sig några år innan Flickan med gåvorna. Den handlar om besättningen på pansarbandvagnen/forskningsstationen Rosie (som också spelar en rätt stor roll i föregångaren) och kanske framförallt om Stephen Greaves, en autistisk tonåring och geni. Rosie är utsänd på ett uppdrag av Beacon (alltså staden/flyktinglägret som är det som är kvar av civilisationen) för att hitta något som kan göra situationen bättre – någon form av botemedel för zombieepidemin som härjar. Besättningen består av hälften militärer och hälften forskare.

Efter många månader i fält så upptäcker Greaves barn som verkar vara delvis mänskliga och delvis smittade. Ett mellanting mellan smittade och människor, och det kan vara en väg framåt. Konflikten mellan forskarna och militärerna, både ombord på Rosie och i Beacon är en intressant historia. Det är lite som att jag hoppas på fler berättelser i den världen.

Den första halvan av boken var helt ok, men det var inget jag riktigt fastnade i. Andra halvan sögs jag in och ville liksom inte göra något annat än läsa klart. Ville inte gå av tunnelbanan när jag läste utan bara fortsätta till ändstationen och läsa klart. Även om uppbyggnaden av berättelsen tycker jag att det är actionscenerna som riktigt lyfter berättelsen.  Läs den bara. Och läs Flickan med gåvorna om du inte gjort det.

Det finns dessutom en fantastisk epilog som jag tycker lyfter storyn ett extra steg.

adlibris

bokus

Annonser

Prepping – boken

Nu har boken Prepping kommit ut av Anna-Maria Stawreberg. Jag hörde talas om den tidigt i år och har varit spänd på den sedan dess. Tidigare finns ju egentligen bara Förberedd som är en svensk bok om prepping och förberedelser (om jag inte räknar med Zombieöverlevnad).

Stawreberg är i grunden journalist även om hon haft ett prepperintresse i flera år, det märks lite på hur den är skriven. Den är lättläst och en bra grund men saknar lite av djupet som jag tycker behövs. Boken känns mer som en introduktion till tankesättet mer än en bok som preppers själva har nytta av. Ibland är den lite rörig och borde kanske ha getts lite tydligare struktur. De olika delarna i boken är skrivna i olika stil, ibland redogör hon för de kurser hon varit på, andra kapitel bygger är mer gör-så-här-fakta.

Det finns dock en hel del guldkorn som jag tycker saknas i andra prepperböcker. Till exempel intervjun med Misse Wester om krisbeteenden är en viktig del. Att hon slår hål på myten om människan i kris som egoistisk. Att vi snarare söker oss till varandra och samarbetar. Det är också bra med checklistor och enkla funktionella illustrationer som gör det enklare att förstå och läsa.

I intervjuer får vi möta olika preppers som resonerar kring hur de förbereder sig. Det är intressanta lite korta porträtt som jag gärna skulle läst mer om. Det skulle kunna ge den lite större djup och mer kött på benen för den som redan har ett grundläggande hum om prepping.

Så på det stora hela är det en bra grundbok att sätta i händerna på någon som är intresserad men inte vet så mycket, en introduktion helt enkelt. För erfarna prepper ger den inte så mycket nytt tyvärr.

Adlibris

Bokus

 

Boktipset: ”En sekund i taget” och uppföljare

Sofia Nordins En sekund i taget (2013)är den första i en trilogi (de andra är Spring så fort du kan (2014) och Som om jag vore fantastisk (2015)) som handlar om en epidemi (pandemi?) som utbryter i Sverige och det är få som överlever. Målgruppen skulle jag gissa är 10-15 men jag gillar storyn även om huvudpersonerna är yngre och det är stort fokus på klassiska ungdomsproblem. Grundstoryn är att nästan alla dör helt plötsligt (och samtidigt) i en jobbig feber. Hedvig som är huvudperson i den första boken hittar en gammal undervisningsbondgård där hon sakta men säkert lär sig ta hand om det som finns på gården.

Ett grepp jag gillade med böckerna var hur Nordin byter huvudperson i varje bok. Den första är ur Hedvigs perspektiv och det är nog den jag tycker är starkast (möjligen för att jag har lättare att identifiera mig med henne än med de andra huvudkaraktärerna). Den är nog också den som är mest överlevnadsinriktad eftersom det handlar mycket om det inledande skedet, alltså när nästan alla insjuknar och dör. Det handlar mycket om hennes ensamhet och längtan efter andra. Och när hon väl träffar andra överlevande, svårigheterna med det.

Den andra boken, Spring så fort du kan, handlar om Ante som de hittar i skogen och han är mycket illa medfaren. Han hade givit upp och sitter egentligen bara och väntar på att dö när Ella och Hedvig hittar honom. Jag gillar Antes flyktkänslor, alltså att han har svårt att våga ge sig hän och dras med viljan att bara sticka iväg.

Den tredje boken, Som om jag vore fantastisk, är den som mest är en ungdomsroman. Det tar sitt början i ett avsked och handlar om Ella som kanske beter sig mest stereotypt som en tonåring. Det är som är intressant är försöken att skapa vardag i något nytt och hur funderingarna på varför och vad som egentligen har hänt börjar dyka upp i större utsträckning.

Sofia Nordin har i trilogin gjort en bra berättelse (eller egentligen tre) som handlar lika mycket om att vara ung som om apokalypsen. Kul med de svenska miljöerna och den apokalyptiska stämningen.

Det finns tydligen en fjärde bok som heter Om du såg mig nu också, men den kom precis nyss och jag har inte hunnit läsa den (än).

 

 

Boktipset: Ensam kvar

Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).

Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.

Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.

En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.

Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.

Adlibris

Bokus

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus

 

 

Boktipset: Flickan med gåvorna

Flickan med gåvorna (The girl with all the gifts 2014) som i dagarna kommit ut på svenska är en av de absolut bästa zombieromaner jag läst. Den känns fräsch och nyskapande och karaktärerna är trovärdiga och värda att faktiskt bry sig om.

9789170378836_200x_flickan-med-gavornaFör 20 år sedan så drabbades världen av en fruktansvärd smitta. De absolut flesta blev zombier, eller Hungriga som de kallas. Några få befästa zoner försöker hålla dem borta, och några människor – vildar – väljer att leva utanför murarna på dessa områden. I ett område som är en forskningsstation finns det barn som är smittade men har kvar sin förmåga att tänka och resonera. En grupp forskare understödda av militärer gör sociala experiment med barnen och dödar dem senare för att dissektion. Ett av barnen, Melanie, är bokens egentliga huvudperson och uppvisar en ovanlig intelligens.

När basen attackeras av hungriga och vildar så flyr Sergant Parks, en lärare, en forskare, en menig och Melanie mot Beacon som är det störst området som inte övertagits.

Flickan med gåvorna målar upp ett postapokalyptiskt samhälle där allt gått åt skogen. Det blir inte den romantiserande bilden av livet efter kollapsen som ibland visas upp. Det är grymt och oglamoröst med en genomgående tragik över allt som försvunnit.

Smittan är orsakad av en svamp Ophiocordyceps unilateralis som faktiskt finns på riktigt (kolla in det här youtubeklippet) och är känd från TV spelet The Last of Us. Det är en svamp som idag bara använder insekter (framförallt myror som visas i klippet ovan) som värdar men har i boken muterat till att också angripa människor.

Filmen kommer också att gå upp på bio den 7:e oktober i år vilket blir spännande. M. R. Carey skrev filmmanuset i princip parallellt med bokmanuset vilket är ett spännande grepp och tyder på att även de som läst boken kan få överraskningar. Hoppas på det även om det finns många scener i boken som jag gärna skulle se på film också.

Om jag ska jämföra Flickan med gåvorna med någon annan bok i samma genre så är det klassikern I Am Legend (1954) som jag spontant börjar tänka på. Den placerar sig i den postapokalyptiska zombieberättelsen, men känns relevant och nyskapande ändå. Läs den!

Bokus

Adlibris

Boktipset: Zombiefeber

Zombiefeber-225x300Kristina Ohlsson tillhör Sveriges deckarelit och har nu gett sig på att skriva en ungdomsbok om zombier. Det känns som ett tecken i tiden. Zombien äter sig in i alla typer av populärkultur.

I Eldsala är det en ovanligt varm och getingrik sommar. Efter ett tag börjar folk bli sjuka i en oförklarlig feber och människor blir attackerade. Vår huvudperson Herbert är i 12årsåldern och bor med sin farfar i ett stort hus. När en mystisk främling kommer till pensionatet som farfarn driver, börjar Herbert och hans kompis Sally försöka klura ut vad det egentligen är som händer. Det visar sig att främlingens ankomst har samband med vad som händer i Eldsala.

I en bihistoria vill socialen ta Herbert från sin allt sjukare farfar. De två parallellhistorierna fungerar väldigt bra tillsammans och de ger lite mer djup åt själva karaktärerna. Huvudstoryn kommer också fram bättre av att det finns något annat berättelsen kan vila på.

Boken riktar sig till ungdomar strax innan tonåren. Det är korta kapitel, stor och luftig text och ett enkelt språk. Det var något med den som gjorde att jag inte helt fastnade även om jag tycker den är bra i stora drag. Kanske var det lite för förutsägbart och enkelt, jag är inte helt säker, men det var något som gjorde att jag inte gillade den på samma sätt som några av de andra nya ungdomsböckerna om zombier som kommit de senaste åren. Men det kan lika gärna vara jag som är ovan med genren.

Zombiefeber är den första i en triologi, men det verkar som att det kommer att handla om andra (overkliga) monster.

Bokrecension: Varelserna

varelserna-nordin_magnus-23036111-413569306-frntl”Varelserna” är en bokserie på fyra böcker av Magnus Nordin med illustrationer av Lars Gabel. Den utspelar sig på Gotland efter ett zombieutbrott. De fyra böckerna är Elias bok, Emmas bok, Fristaden och Uppror. Det är i första hand  ungdomsböcker riktade till yngre tonåren men jag tycker helt klart de är läsvärda, om inte annat för att böckerna är den enda riktigt apokalyptiska zombieberättelsen  som utspelar sig i Sverige (än så länge…).

Zombierna är lite mer monstruösa än de traditionella, de utvecklar klor och de kommer bara fram på natten men är otäcka så det förslår ändå. Det är inte de blodigaste skilldringarna men det gör inget. Det finns med avhuggna huvuden så det räcker ändå.

Nordin lyckas skapa en bra stämning av hopplöshet och osäkerhet som känns fin. Människorna som finns med känns också ganska mycket som folk är mest. Det finns såklart en ond antagonist, men på det stora hela är det bra personporträtt som inte är stereotypa.

Elias och Emma är syskon, deras föräldrar har dött och de tvingas leta sig fram i ett fientligt Gotland. Olika människor dör och nya kommer till när berättelsen utvecklas. En del oväntade vändningar tycker jag ändå finns med vilket är bra. Den första boken fokuserar på Elias och hur han letar efter Emma. I den andra boken får vi följa Emma och hur hon klarar sig. I den tredje boken presenteras den klassiska militärdiktaturen (typ som i 28 days later) och i sista boken får vi träffa Liemannen. Karaktärerna utvecklas efterhand och det ges förklaringar till det, som kanske är lite övertydliga för en vuxen läsare men som jag kan tänka mig är jättebra för målgruppen.

Fina bilder av Lars Gabel

Fina bilder av Lars Gabel

 

Jag rekommenderar verkligen böckerna till alla  i 10-15årsåldern och gillar lite spänning. En väldigt bra ingång till zombiegenren eftersom den inte bygger på en massa referenser som en bör ha sedan innan. En bra present helt enkelt.

 

Uppror: adlibris, bokus

Fristaden: adlibris, bokus

Emmas bok: adlibris, bokus

Elias bok: adlibris, bokus

Boktipset: Konsten att skapa en zombie

Konsten att skapa en zombie av Frank Swain är en populärvetenskaplig bok om hur just du kan skapa en egen zombiearmé. Det handlar tyvärr inte om en armé av zombier i apokalypskannibalisk bemärkelse utan mer den haitiska fogliga slaven som lyder dig som mästare. Boken handlar även om människans vilja att besegra döden.

konsten att skapa en zombieSwain går igenom den haitiska traditionen. Om hur kulturella föreställningar i kombination med olika gifter kan skapa zombier. Dessutom behandlas virus samr djur-, svamp- och växtrikets beteendeförändrande företeelser och hur klassiker som cordyceps, rabiestoxoplasma och roliga parasiter. Men Swain tar också upp försöken att få människor att börja leva igen. Eller iallafall att få kroppen att fungera även efter döden. Olika försök med droger och hur de påverkat människor

Forskare har länge sökt sätt att kunna kontrollera människor via bland annat hypnos och droger. Ofta med inte särskilt ädla avsikter. I oss finns däremot parasiter och bakterier som gör just det. I dagsläget vet vi inte exakt hur, men mycket tyder på att vi påverkas av det. Cirka 30% av jordens befolkning har exempelvis toxoplasma gondii i oss och en del studier visar på att det ökar vår benägenhet att ta risker och att de som har parasiten oftare lider av schizofreni.

Konsten att skapa en zombie tar upp en mängd intressanta historiska anekdoter och livsöden hos människor som försökt väcka de döda till liv. Hur hunden Lazarus III (eller eventuellt IV) levde i flera dagar efter att ha varit död i runt fem minuter. Hur USA och Sovjet tävlade i att hålla organ i människokroppen vid liv efter människan dött.

Det är en bra och allmänbildande bok. Läs. Den finns här och här

Boktipset: Dead Sea

Jag fortsätter med boktips från Brian Keene. Dead Sea kom ut 2007 och hade inte samma effekt på zombiegenren som Keenes The Rising, det är mer en klassisk zombieberättelse.

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Vår huvudperson Lamar Reed en något misslyckad snubbe. Han är ganska typisk amerikansk arbetarklass som blivit arbetslös. Att han är svart och homosexuell gör honom dock till en något udda figur i zombieberättelserna. Boken handlar om hur han utvecklas och blir lite övertydlig när en professor som de träffar berättar om Jungeanska arketyper och att han egentligen är hjälten. Men det förstör inte historien som tur är. Han blir räddad av två barn, Malik och Tasha, som han senare blir fadersgestalt för. De hamnar efter lite klassiskt zombiekaoz på en båt.

Det är en klassisk form av zombie vi möter i Dead Sea. De är ganska långsamma, dumma och smittsamma. Djurzombierna kommer dock att spela en stor roll i boken och gör apokalypsen en smula mer obehaglig. Det finns några blinkningar till The Rising som är roliga och ger ett mervärde för dem som läst den boken innan (även om Keene i efterordet är noga med att poängtera att det är parallella universum).

Jag gillar att boken till stora delar utspelar sig på ett skepp. Jag har tänkt på hur t ex en Finlandsbåt skulle vara som ställe att dra till när zombierna kommer. Vi får delvis svar på huruvida det är en bra idé. Men en zombiehistoria till sjöss är en bra idé. Mer sånt tack. Även om zombierna är långsamma finns det hela tiden en rädsla för dem som jag tycker är rimlig. Varje zombie blir ett hot. Ofta förminskas det i filmer och böcker och det blir pangpangaction av det.

De sista 20 sidorna i boken är fantastiska. Slutet bär på känslan av en avgrund, även om det från och till finns hopp. Det här är en bok jag rekommenderar för den som gillar klassiska zombiehistorier.