Bloggarkiv

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Boktipset: Monstermanifestet

Bo Eriksson är monsterforskare och önskar att det skapas ett akademiskt fält som handlar just om monster och monsterstudier. Det är ett av flera teman i den helt nyligen utkomna Monstermanifestet.

I boken presenteras en mängd monster och hur synen på monster varit. Det är både en historisk genomgång av monster i världen, olika sättet att se på monster (vilket jag återkommer till) och en argumentation för en egen disciplin. Den sista delen lämnar jag okommenterad eftersom min kunskap om – och intresse för – akademin är rätt svagt.

Men boken är väldigt intressant och en fin genomgång av hur människan använt monster och vilka monster som funnits historiskt. Från de första monsteravbildningarna av mammutelfenben för 35 000 år sedan till moderna monster som zombier, utomjordingar och AI som vill ta över världen. Eriksson drar linjer från det historiska och det globala till nutiden och väver in litteraturhistoria från Gilgamesheposet via Beowulfkvädet till Tolkien i bilder av monster som drakar och dualismen mellan det goda och det onda.

Kropp och gräns är två centrala teman hos monster. Det kroppsligt avvikande som monstruöst, men också storlek. Monster är oftast större än vi och utgör därigenom fysiska hot på olika sätt. Gränser är viktiga dels för att monster ofta bevakar eller representerar gränser, exempelvis till den farliga naturen eller Kerberos som bevakar dödsriket, dels för att det skiljer det mänskliga från det andra. Det kan vara människa(kultur)/natur eller ordning/kaos. Men den bilden har varierat i historien. Under antiken gjordes ingen skillnad mellan djur och monster. Gränser är också intressanta eftersom den som drar upp en gräns också utöver makt. Just maktperspektivet är väldigt intressant hos monster och tas delvis upp i boken, men kanske skulle förtjäna att diskuteras djupare. En intressant bok i det perspektivet är Monsters of the Market av David McNally (som jag skrivit lite om tidigare).

Monster som metaforer är ju något jag intresserat mig mycket för, från hur zombien kan få oss att förbereda oss för kommande kriser och katastrofer till boken jag nu arbetar med som har titeln Monstersamhället och kommer ut i maj (HURRA!) som använder relationen mellan Frankenstein och hans monster för att beskriva hur vi skapar vår egen undergång och hur vi kan hantera det. Precis som Eriksson tror jag att monster kan användas både för att synliggöra och tillgängliggöra skeenden i samhället samtidigt som de kan användas till att berätta något som olika tider och platser.

Eriksson lyfter fyra sätt att se på monster:

  • Representation. Att monster representerar något i tidsandan. Den moderna zombien har tolkats på olika sätt under dess drygt femtioåriga historia. I Night of the Living Dead kan den representera dels USAs del i Vietnamkriget (det första kriget som visades med rörlig bild i princip i realtid). Men också som en kommentar på de upplopp som löpte över USA under slutet av 1960-talet. Till konsumtionskritik i Dawn of the Dead och rädslan för AIDS under 1980-talet.    
  • Ontologiskt. Som fokuserar på hur monstret är avvikande. Det gör en gräns mellan vad som är mänskligt och vad som inte är det. Genom den här förklaringsmodellen går det att se hur dominerande kulturer kan demonisera andra, göra dem till monster för att kunna behandla dem som vi vill.
  • Den filosofiska modellen som bygger på att monster ställer frågor till oss som människor. Det kan handla om frågan jag brukar prata om i zombieapokalypsen. Vem är jag innerst inne? När världen rämnar, vem finns kvar då? Men även som jag gör i Monstersamhället – Frankensteins monster ställer frågan till Victor om varför han skapades. När vårt sätt att leva leder oss mot oåterkalleliga klimatförändringar, artdöd och förstörda ekosystem. Då är det vi som är monstret och skaparen i ett som måste ställa oss frågan ”varför” och om priset är värt det.
  • Den psykologiska modellen förklarar monster som något som finns i vårt undermedvetna och i Freuds begrepp ”Unheimliche” alltså det kusliga eller ”det som inte är hemma”. Något som är nästan som vanligt men det är något fel. Monstret är alltså något som slår an en ton inom oss oftast symboliskt men som ändå är föränderligt.

Monstermanifestet är riktigt spännande läsning för alla som på något sätt intresserar sig för monster. Den är allmänbildande och trevligt skriven. Zombien finns med i rätt stor utsträckning även om jag har vissa synpunkter på delar av hur den är beskriven, eller kanske dess historiska rötter och symbolik men det är väl också det som är poängen med monsterforskning, att det hela tiden finns olika synvinklar och sätt att tolka monstren. För i slutändan går det inte att döda dem, de kommer alltid tillbaka i någon form. Och det är något vi verkligen ser i dagens populärkultur – monstren finns överallt.

Monstermanifestet : ett nytt forskningsfält ser dagens ljus

Boktipset: Armasjärvi

Äntligen kom del två i Margit Richert och Thomas Engströms trilogi om riket Nordmark (som är de norra delarna av det vi idag kallar Sverige). I del ett, Nattavaara, (som jag skrev om här) fick vi följa flera karaktärer vars öden vi får veta mer av i uppföljaren. Det är det maktpolitiska som är i fokus. Hur Sebastian, jarlen av Nordmark, fastnar djupare i missbruk och hur hans vicejarl Hartmann tar över och styr mer och mer, men också hur andra i det styrande rådet försöker hitta vägar till makt av olika skäl. Men huvudpersonerna, som också råkar bli spelare eller åskådare till det som händer, är de föräldralösa syskonen Erik och Sofia. Deras öden påverkar mer än de kanske själva förstår och vävs in i den stora bilden på ett snyggt sätt.

Kiruna är huvudstaden i Nordmark och det finns en tydlig skillnad mellan hur människorna har det där och i resten av riket. Bra dystopier brukar skildra problem i dagens samhälle och Armasjärvi gör just det på ett snyggt sätt – hur hot och splittring används politiskt, skillnaden mellan stad och land och kolonialiseringen av periferin.

Det jag nästan uppskattar mest i Armasjärvi är de nyhetsartiklar mellan kapitlen som beskriver hur världen verkligen gått åt helvete. Hur de första öarna i stilla havet evakuerats eftersom de bokstavligen hamnat under vattnet, hur fiskbestånden kollapsat, hur klimatförändringar och bränder förstört korrumperat nationer och hur Kina mer och mer tagit över som världens mäktigaste nation när Ryssland och USA kollapsat i flera stater. Det är som trovärdiga nyhetsflashar av samtliga avsnitt av P3 Dystopia. Både den politiska utvecklingen och hur samhällena splittras och decentraliseras skildras med skärpa. Just decentraliseringen och hur mindre riken bildas eller slår sig fria är precis som det brukar se när stora riken kollapsar.

Fascinationen för skildringar av apokalyps eller postapokalyps och dystopier är talande för vår tid. Jag har tidigare efterlyst just den här typen av framtidsscenarion där klimat- och miljökatastrofer står i centrum. I romanerna om Nordmark får vi ser hur det går när det gått ganska långt. Men det är ändå lätt att tänka att även om sannolikheten kanske inte är jättestor finns det risk att vi är på väg mot böckernas scenario. Att mycket av det positiva som finns som vi tar för givet idag är på väg bort. Att ett samhälle som präglas av förlust, brister och mörker är möjligt. Det borde få oss att ställa oss på barrikaderna idag. Varför gör vi inte det?

Armasjärvi är en fin fortsättning på Nattavaara och jag längtar redan efter den avslutande delen där jag förhoppningsvis får reda på hur det slutar för Erik, Sofia, Sonja, Mårten och de andra.

Boktipset: Europa Refugium

Europa Refugium är del 2 i Peter Westbergs romansvit Europa Compendium. Vi fortsätter följa Ines, George och de andra från Europa Pandemus (läs recensionen här) i hur de försöker klara sig i ett Europeiskt zombieutbrott. Boken rymmer mopedgäng (hellmoppers), kannibaler, färjekaos, huvudpersoner som dör till höger och vänster och lugn och ro i flyktingläger. Boken blir aldrig tråkig, det går snabbt och är spännande läsning. Just actionscenerna tycker jag är de starkaste delarna i boken.

Språket är frejdigt, det är något jag kan störa mig något på men det ger en bra känsla i berättelsen. Det är mycket extrema personer och öden vilket ju ger en bättre berättelse men det sker lite på bekostnad av huvudpersonerna som är ganska vanliga människor.

Boken beskriver olika händelser på olika platser och i olika tider. Först läste jag lite slarvigt och tänkte inte på att det var flera månader som skiljde de olika personernas öden, men när jag såg det blev det också ett bra inslag. Vi får dessutom reda på hur smittan spreds och varför. Förklaringen kändes inte krystad som det ofta gör när vi får själva smittorsaken förklarad för oss.

Beskrivning saknas.
Beskrivning saknas.

I boken refereras till mig. Det var konstigt, men fick mig att tänka på att det eviga problemet i zombieberättelser: utspelar det sig i en värld dr zombiegenren finns eller i ett parallellt universum där allt är som nu förutom att George A Romero inte skapade zombiegenren. Jag lutar åt att det senare är bättre, det kan lätt bli pajigt med referenser och snack om zombiekultur. Europa Refugium lider inte av det, detta är den enda referensen till zombiegenren.

På det stora hela tycker jag boken är bra. Alla som är intresserade av svensk zombiekultur bör läsa den.

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Rötmånad

För två år sedan hade förlaget Swedish Zombie en zombieromantävling och nu är äntligen boken som vann – Rötmånad av Johanna Glembo – ute. Rötmånad handlar om Ulrika, en bibliotikarie med tre tonårsbarn och en idiot till make. En smitta har drabbar världen och många insjuknar i en långdragen feber. Även om ingen dör är det påfrestande på samhället. Vi får följa delar av folkhälsomyndigheternas presskonferens och det blir extra intressant och trovärdigt trots att boken skrevs innan vi förknippade Corona med något annat än öl. Plötsligt blir alla insjuknade fullfjädrade zombier och undergången är ett faktum. De försöker ta sig genom ett kaosigt Göteborg mot en osäker framtid på Bornholm (av alla ställen).

Rötmånad är en fartfylld blandvändare. De korta kapitlen med cliffhangers gör att det är lätt att sträckläsa. En hel del obehagliga scener med mer skräckkaraktär blandas med fartfylld action. Jag skulle kanske önska att det fanns mer återhämtning mellan det fartfyllda, även om just farten är boken starkaste delar. Jag tyckte den öppnade och avslutades starkast, några partier i mitten kändes som om de inte tillförde så mycket, men tycker att slutet vägde upp det hela och det var aldrig så att jag funderade på att inte läsa klart den. Rötmånad var inte särskilt förutsägbar och de trådar som lades ut följdes upp på ett bra sätt. Läsaren får aldrig hela storyn om varför eller exakt vad som händer och det är skönt.

Johanna Glembo som i en intervju berättade att hon var ganska obekant med zombiegenren när hon började skriva lyckas ändå få med en hel del av det som tillhör genren. Att döda sina föredetta nära och kära, instängdhet, ovisshet, att komma på vad som är viktigt i livet och att försöka förstå det oförklarliga. Det är alltid roligt med nya svenska zombieböcker och Rötmånad är ett välkommet tillskott. Värd att läsa!

Stöd Swedish Zombie och köp den på: Adlibris eller Bokus

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Barnbokstips: Hur du överlever en zombieattack

Hur du överlever en zombiettack! är en ganska ny illustrerad (serietidningsstil) bok av WH Mumfrey som riktar sig till 9-12åringar. Titeln är något missvisande eftersom det handlar om tips och råd för att överleva attacker från allehanda monster så som vampyrer, robotar, aliens eller köttätande jätteväxter. Eftersom jag inte vet något om de andra så recenserar jag mest de tio sidor som handlar just om zombieattacker.

I strid med zombier rekommenderas att göra fällor och lura ut dem för stup och att träffa huvudet för att neutralisera dem. Utstustning du behöver är karta och kompass, solbrillor (för att skydda mot stänk och för att se cool ut), ryggsäck att ha saker i, vaccin och ficklampa. Det finns också ett bra quizz för att testa kunskaperna om vad som egentligen är ett zombieutbrott.

Det är en rolig bok helt utan verklighetsanknytning som skapar en fiktiv värld där t ex Charles Darwin och Marie Curie var monsterjägare som hade som livsuppgift att bekämpa olika typer av monster. Tipsen för mot zombierna är att hålla sig lugn, ha en plan, inte ge sig på första bästa person som ser zombielik ut med en käpp eller liknande. Mumfrey går kort igenom vad en zombie är och hur de smittar och sånt som nog är allmän kunskap för barn i målgruppen redan nu. Men den kan absolut fylla en funktion för barn som inte läser så mycket själva men är monsterintresserade. För dem som verkligen vill lära sig mer om zombier eller överlevnad rekommenderar jag såklart Claes Tovetjärn och min Bli en zombieöverlevnadsexpert i första hand.

 

Bokus

Adlibris

Hur du överlever en zombieattack (häftad)