Bloggarkiv

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Annonser

Att hantera känslan av att slutet närmar sig

watchmenDet är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

  1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
  2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
  3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
  4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
  5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
  6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”

Att överleva katastrofer: Lär känna dina grannar

Jag återkommer ofta till Amanda Ripleys bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike – And Why? Egentligen är jag inte säker på hur den tagits emot i vetenskapliga sammanhang (och om någon har bättre koll får de gärna höra av sig) men jag tycker den är väldigt intressant eftersom den fyller ett stort kunskapshål i en fråga som ofta kommer upp. Vem klarar sig vid katastrofer och varför.

Ett av hennes tips om att öka sina överlevnadschanser är att man ska lära känna sina grannar bättre. Det är viktigt ur flera synvinklar. Dels för att det skapar en större trygghet, dels för att det gör livet bättre och enklare.

Lär känna hårdrockare i din trappuppgång så här.

Lär känna hårdrockare i din trappuppgång så här.

I de större städerna ökar bostadssegregationen.  Få unga människor har möjlighet att bo på samma ställe under en längre tid och det leder till att vi allt mindre lär känna våra grannar och människorna som finns i vår absoluta närhet. Vi blir mer isolerade och känner oss ensamma trots våra hundratals vänner på Facebook. Människor blir mer och mer som isolerade öar utan naturliga sätt att lära känna varandra på. Ett exempel är mannen som låg död i två år utan att någon saknade honom. Det är extremfall men ändå symptomatiskt för hur samhället blivit. På landet finns de gamla strukturerna kvar i större utsträckning. Det är mer nödvändigt att känna sina grannar eftersom det är tydligare att man har gemensamma behov.

Jag var i Argentina ett år efter den ekonomiska/sociala/politiska kollapsen i December 2001. Efter att landet blivit bankrutt gjorde folk upp med de styrande och avsatte fem presidenter på två veckor genom folkliga protester. Argentina var fortfarande präglat av den brutala militärdiktaturen 1976-83. Människor vågade inte lita på varandra och tilltron till gemensam organisering var innan upproret den 20 och 21 december i princip lika med noll. Jag intervjuade människor som deltagit i protesterna och nästan alla pratade om hur de efter de omtumlande upplevelserna kommit varandra närmare och i mycket större utsträckning kände tillit till varandra. De hade känt sig isolerade, men fick genom yttre händelser och kamp en större närhet och tillit till varandra. Det ledde till att de kunde ställa gemensamma krav på förändring, och att deras vardag blev drägligare. Att lära känna sina grannar var ett sätt att känna att man kunde göra saker.

En stadsodling i Havanna.

En stadsodling i Havanna.

Många gemensamma problem kan enkelt lösas om man är flera. Ett exempel är stadsodling som börjar bli allt vanligare. Tidigare var man i staden hänvisad till att stå i kö för kolonilott som man sedan skulle sköta själv och tävla med varandra om mest prunkande växtlighet om man ville odla. Nu finns det grupper som istället odlar tillsammans för att få bättre mat. Förutom att det ger bättre kvalitet på maten blir man mindre beroende för att all samhällsstruktur fungerar.

I katastrofer är det oftast inte människor i en uniform (polis, brandmän etc) som kommer att hjälpa eller rädda dig. Det är människor i din fysiska närhet som grannar eller arbetskamrater. Studier från t ex orkanen Katrina som ödelade New Orleans visar att människor om områden där grannsämjan var hög klarade sig bättre än andra områden.

Sätt igång och lär känna dina grannar! En dag kan ditt liv bero på det.