Organisering som prepping

I helgen var jag med på Take Concrete Actions aktion i Slite på Gotland. I korthet var det var runt 200 personer som träffades under flera dagar för att blockera en gruva som hotar grundvattnet på Gotland och leder till stora koldioxidutsläpp. Jag tänkte inte skriva så mycket om själva aktionen, istället vill jag fokusera på vad som gör den typen av läger och aktioner till bra prepping. Den bästa preppingen är inte dina prylar – det är dina egenskaper, kunskaper och förmågor. Prylar är något som kan underlätta, men det är väldigt sällan det som gör att människor hanterar kriser på ett bra sätt.

När jag föreläser brukar jag prata om organisering som en viktig del av att skapa resiliens och att kunna vara en resurs efter att katastrofen blåser över. De allra flesta kriser och katastrofer är inte apokalyptiska globala händelser utan något som vi kan återhämta oss efter och vara en positiv kraft i. Jag brukar säga att träna på organisering är en anledning att vara med i den lokala hyresgästföreningens styrelse och ha tråkigt men få grattis kaffe och fika. Men att bo i tält, hjälpa till med matlagning åt massor av människor, styra med vatten och sanitet är något helt annat. Det skapar en handlingskraft och en problemlösarattityd till svårigheter som uppstår. Det går liksom inte att bara negligera problemen, de måste lösas på något sätt. Som tur är går det mesta att lösa om vi använder många personers erfarenheter och kunskaper.

I aktionen var vi till en början i ständig rörelse för att hitta en bra plats och vi hade vi möten för att göra det hela mer demokratiskt och så att allas röster skulle höras. Vi diskuterade i mindre grupper och skickade en delegat till de större mötena. Det gjorde att allas röster kom fram utan att mötena blev ohanterligt långa. Beslut behövde ibland tas ganska snabbt för att situationen förändrades. Efter en kris kan samma typer av beslutsfattande användas. Vid längre elavbrott behöver du och dina grannar lösa problem tillsammans eftersom det är mycket mer effektivt än att alla till exempel gräver ett varsin latrin. Matlagning är mycket mer effektiv om många gör det tillsammans än om alla gör det var för sig. Dessutom hjälper det människor som en av eller annan anledning inte har preppat på rätt sätt, eller inte preppat alls. Kollektivt beslutsfattande och möten där många är med kan bli riktigt dåliga om inte rätt metoder används. Under själva blockaden behövde vi vänta och i ganska stor utsträckning ha tråkigt eller komma på saker att göra. Alla som läst Arméns gamla överlevnadsbok vet att tristess är en fiende i överlevnadssituationer.

Det är också en övning i att agera under stress och se till att människor runtomkring mår bra så ni kan göra saker tillsammans. För att göra saker tillsammans är det som alltid behövs i kriser. Vi vet att många människor vill hjälpa till när något händer, de flesta är rätt hyggliga och för att engagemanget ska vara effektivt så behöver vi öva på det. Precis som alla färdigheter är det något som kan bli bättre.

I Överlev katastrofen – effektiv prepping för alla lyfter jag flera exempel på hur organisering varit viktigt vid till exempel jordbävningen i Mexico City 1985, den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001 och orkanen Sandy i New York 2012. Men också om hur små samhällen som riskerar att dö ut eftersom allting centraliseras. Kriser och katastrofer kan skapa politiskt tomrum som kan fyllas om människor är organiserade, om du inte du är beredd att vara med och fylla tomrummet är risken stor att någon annan som inte vill dig väl gör det.

Utmana dig själv, gör saker du inte kanske skulle vilja göra ensam och lita till den gemensamma intelligensen är viktiga redskap för att klara vilken katastrof som helst.

Ett av de enorma gruvhålan i Slite.

Annons

Misströsta inte – organisera

Jag har skrivit en kortare artikel till nästa nummer av tidningen Väglöst som är ett magasin för ”naturligt friluftsliv”. Passa på att teckna en prenumeration så får du tidningen med denna artikeln plus en massa intressanta artiklar.

—-

I det uppskruvade medieklimatet kring i stort sett allting är det svårt att få en bild av vad klimatförändringarna faktiskt kan innebära för oss som privatpersoner. Det är lätt att tala om värmeböljor, översvämningar, förorenat dricksvatten eller missväxt, men vad innebär det egentligen för oss och hur kan vi förbereda oss för det?

Klimatförändringarna kommer att skapa problem för till exempel infrastrukturen. Varor kanske inte kan nå affärerna, priser på drivmedel kan skjuta i höjden på grund av konflikter i eller kring oljeländer, kommunikationer kan drabbas av stormar, köldknäppar eller andra väderfenomen. Men de kan också för den politiska situationen och debattklimatet.

I prepperkretsar, alltså bland de som verkligen går in för att förbereda sig för en katastrof, är ofta prylarna i fokus. Det diskuteras saker som vilken kniv som är bäst i vildmarksliv och vilken bil som bäst kan ta en till sin Bug Out Location – alltså en avlägsen stuga på landet där det i större utsträckning går att vara självförsörjande. Det fokuseras på saker som ett sätt att kunna konsumera sig ur krisen. Trots att det är just konsumtionen som har försatt oss i den prekära situationen. Synen på att kunna köpa sig ur kriser stämmer väl in i vårt samhälle. En sorts modernt avlatsbrev där vi inbillar oss att det ger oss trygghet. Men i det akuta läget är det inte prylar eller lager av konserver som räddar oss.

I bästa fall pratar preppers om kunskap, men även där tror jag att vi riskerar i att hamna i samma typ av fälla. Kunskap är något som behöver underhållas och praktiseras för att det ska räknas. Att i teorin veta hur du gör upp eld, innebär inte att du kan göra upp eld. Särskilt inte i svårare förhållanden. Att aktivt vara ute och träna på att leva enklare tror jag faktiskt gör dig mer resilient. Inte för att du nödvändigtvis bör söka dig till skogen i en kris, utan för att du håller igång kunskaper om att laga mat utan el, att hantera mörker utan lampknapp och att lära sig improvisera utifrån vad situationen ger dig.

En faktor som är viktig i verkliga överlevnadssituationer har visat sig vara gemenskap. När vi pratar om människors grundbehov brukar inte gemenskap komma upp, men frågan är om det inte borde klassas som ett grundläggande kriterium för att vara människa. Det finns saker att lära sig kring detta – att veta hur en grupp fungerar, att kunna organisera och se till att alla människor i gruppen fyller en funktion. Bara en så enkel sak som att känna sina grannar tror jag är ett av de bästa sätten att förbereda sig på, såväl fysiskt som psykologiskt. Vi människor är dåliga på att hantera kriser ensamma. Vi behöver andra för stöd och bekräftelse på situationen, och också för att orka kämpa vidare.

Den enskilda människan behöver bygga upp psykologisk resiliens. Det innebär att skapa förutsättningar för att tackla oförutsedda situationer och motgångar i livet. Det gäller inte bara alla jobbiga situationer som uppstår i livet utan också kommande materiella påfrestningar och klimatångest. Psykologisk resiliens är inte ett personlighetsdrag, det involverar tankar, känslor och handlingar som kan läras och utvecklas hos alla människor. Det handlar bland annat om att ha goda relationer till vänner och/eller familj, att se att vissa saker inte går att påverka och att fokusera på det du faktisk kan förändra. Att kunna sätta upp rimliga mål, kunna tänka långsiktigt och placera problem i en större kontext. Men också att regelbundet träna fysiskt och vara uppmärksam på sina känslor.

Men det bästa sättet att förbereda sig för framtidens utmaningar och katastrofer är att organisera sig för att se till att klimatförändringarna blir så små som möjligt. Praktiskt nog är det också organiseringen som leder till att mildra de individuella konsekvenserna av en klimatkollaps. Misströsta inte – organisera er!

Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Att hantera känslan av att slutet närmar sig

Det är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
   
3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
   
4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
   
6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”

Att överleva katastrofer: Lär känna dina grannar

Jag återkommer ofta till Amanda Ripleys bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike – And Why? Egentligen är jag inte säker på hur den tagits emot i vetenskapliga sammanhang (och om någon har bättre koll får de gärna höra av sig) men jag tycker den är väldigt intressant eftersom den fyller ett stort kunskapshål i en fråga som ofta kommer upp. Vem klarar sig vid katastrofer och varför.

Ett av hennes tips om att öka sina överlevnadschanser är att man ska lära känna sina grannar bättre. Det är viktigt ur flera synvinklar. Dels för att det skapar en större trygghet, dels för att det gör livet bättre och enklare.

Lär känna hårdrockare i din trappuppgång så här.

I de större städerna ökar bostadssegregationen.  Få unga människor har möjlighet att bo på samma ställe under en längre tid och det leder till att vi allt mindre lär känna våra grannar och människorna som finns i vår absoluta närhet. Vi blir mer isolerade och känner oss ensamma trots våra hundratals vänner på Facebook. Människor blir mer och mer som isolerade öar utan naturliga sätt att lära känna varandra på. Ett exempel är mannen som låg död i två år utan att någon saknade honom. Det är extremfall men ändå symptomatiskt för hur samhället blivit. På landet finns de gamla strukturerna kvar i större utsträckning. Det är mer nödvändigt att känna sina grannar eftersom det är tydligare att man har gemensamma behov.

Jag var i Argentina ett år efter den ekonomiska/sociala/politiska kollapsen i December 2001. Efter att landet blivit bankrutt gjorde folk upp med de styrande och avsatte fem presidenter på två veckor genom folkliga protester. Argentina var fortfarande präglat av den brutala militärdiktaturen 1976-83. Människor vågade inte lita på varandra och tilltron till gemensam organisering var innan upproret den 20 och 21 december i princip lika med noll. Jag intervjuade människor som deltagit i protesterna och nästan alla pratade om hur de efter de omtumlande upplevelserna kommit varandra närmare och i mycket större utsträckning kände tillit till varandra. De hade känt sig isolerade, men fick genom yttre händelser och kamp en större närhet och tillit till varandra. Det ledde till att de kunde ställa gemensamma krav på förändring, och att deras vardag blev drägligare. Att lära känna sina grannar var ett sätt att känna att man kunde göra saker.

En stadsodling i Havanna.

Många gemensamma problem kan enkelt lösas om man är flera. Ett exempel är stadsodling som börjar bli allt vanligare. Tidigare var man i staden hänvisad till att stå i kö för kolonilott som man sedan skulle sköta själv och tävla med varandra om mest prunkande växtlighet om man ville odla. Nu finns det grupper som istället odlar tillsammans för att få bättre mat. Förutom att det ger bättre kvalitet på maten blir man mindre beroende för att all samhällsstruktur fungerar.

I katastrofer är det oftast inte människor i en uniform (polis, brandmän etc) som kommer att hjälpa eller rädda dig. Det är människor i din fysiska närhet som grannar eller arbetskamrater. Studier från t ex orkanen Katrina som ödelade New Orleans visar att människor om områden där grannsämjan var hög klarade sig bättre än andra områden.

Sätt igång och lär känna dina grannar! En dag kan ditt liv bero på det.