Bloggarkiv
Filmtips: Don’t Look Up
Inga zombier, men väl en rejäl apokalyps i den här stjärnspäckade filmen som finns på Netflix. I korthet handlar filmen om att några astronomer upptäcker en komet som är på väg mot jorden. De försöker övertala USA:s president om att världen är på väg att gå under men det passar inte riktigt in i hennes dagordning så de försöker på alla möjliga sätt få ut budskapet om att det bara är några månader kvar innan allt går åt skogen. Det är lite som Mats Strandbergs bok Slutet (som jag skrivit om tidigare) förutom att den är mer skruvade. Den kommenterar hur sociala media fungerar och att allt som kan bli ”en grej” blir en grej på nätet – allvarliga frågor blir till roliga memes. Som att vi slutat kunna hantera allvarliga frågor.
Filmen är en tydlig allegori över klimatkrisen vi lever i. Forskarna är tydliga, men makthavare och folk i allmänhet har svårt att ta in vad det skulle krävas av oss för att göra något åt det. Tiden rinner ut, men vi gör fel saker uppenbarligen eftersom utsläppen fortsätter att öka. Trots alla initiativ som bygger på att vi kan fortsätta ungefär som nu men bara byta till något bättre teknologi. En person som ska föreställa Elon Musk (eller en blandning av honom, Jeff Bezos och kanske Mark Zuckerberg) kommer med fantastiska lösningar och visioner som är mer visioner än saker som fungerar i verkligheten. Fina ord. Löften. Falska hopp. Precis som idéerna idag om att allt kan lösas med elektrifiering och nya teknologi. Samtidigt som människor börjar tvivla på att kometen ens finns kämpar huvudpersonerna på med att säga att det är verkligt.
Jag tyckte att filmen var väldigt rolig. Även om den också driver med klimatrörelsens självgodhet och godhetssignalering. På den stora galan några veckor innan allt verkar krascha gör Ariana Grande och Kid Cudi en gemensam låt om undergången, lika glättig som det mesta är i dagens populärkultur. Filmen glimmar till i de ögonblick som handlar om hur människor försöker leva och må bra medan de fortfarande vet vad som kommer att hända. Där den allegoriskt haltar med klimatkrisen är just i den stora smällen. Klimat/resurs/miljö-krisen kommer med all sannolikhet vara mycket långsammare kantade av större händelser (som pandemin vi lever i som ju också är en konsekvens av hur vi lever våra liv). Men de stora dragen är riktigt bra.
Jag rekommenderar verkligen filmen till alla. Väldigt bra att kolla med tonåringar (eftersom många av kändisarna som är med är stora just bland ungdomar).
Fortsatta tankar med spoilers finns under klippet.
En av de finaste scenerna är precis i slutet när den utökade familjen sitter och desperat försöker upprätthålla tanken på det normala trots att alla vet vad som händer. De pratar om saker de är tacksamma för, om att de trots allt haft det ganska bra. Jag tänker att det är det vi gör just nu. Vi försöker hålla tankarna på det jobbiga som håller på att hända borta genom att låtsas. Men det går bara en stund. Den skildrar väldigt fint hur det är gemensamma ansträngningar som kan göra livet bättre i känslan av en stundande kollaps. När de agerar tillsammans för att väcka frågan är det som att de kan hantera situationen rent psykologiskt. Precis som det är i verkligheten. När vi agerar tillsammans för ett gemensamt mål mår vi bättre. At least we tried.
Boktipset: Armasjärvi
Äntligen kom del två i Margit Richert och Thomas Engströms trilogi om riket Nordmark (som är de norra delarna av det vi idag kallar Sverige). I del ett, Nattavaara, (som jag skrev om här) fick vi följa flera karaktärer vars öden vi får veta mer av i uppföljaren. Det är det maktpolitiska som är i fokus. Hur Sebastian, jarlen av Nordmark, fastnar djupare i missbruk och hur hans vicejarl Hartmann tar över och styr mer och mer, men också hur andra i det styrande rådet försöker hitta vägar till makt av olika skäl. Men huvudpersonerna, som också råkar bli spelare eller åskådare till det som händer, är de föräldralösa syskonen Erik och Sofia. Deras öden påverkar mer än de kanske själva förstår och vävs in i den stora bilden på ett snyggt sätt.
Kiruna är huvudstaden i Nordmark och det finns en tydlig skillnad mellan hur människorna har det där och i resten av riket. Bra dystopier brukar skildra problem i dagens samhälle och Armasjärvi gör just det på ett snyggt sätt – hur hot och splittring används politiskt, skillnaden mellan stad och land och kolonialiseringen av periferin.
Det jag nästan uppskattar mest i Armasjärvi är de nyhetsartiklar mellan kapitlen som beskriver hur världen verkligen gått åt helvete. Hur de första öarna i stilla havet evakuerats eftersom de bokstavligen hamnat under vattnet, hur fiskbestånden kollapsat, hur klimatförändringar och bränder förstört korrumperat nationer och hur Kina mer och mer tagit över som världens mäktigaste nation när Ryssland och USA kollapsat i flera stater. Det är som trovärdiga nyhetsflashar av samtliga avsnitt av P3 Dystopia. Både den politiska utvecklingen och hur samhällena splittras och decentraliseras skildras med skärpa. Just decentraliseringen och hur mindre riken bildas eller slår sig fria är precis som det brukar se när stora riken kollapsar.
Fascinationen för skildringar av apokalyps eller postapokalyps och dystopier är talande för vår tid. Jag har tidigare efterlyst just den här typen av framtidsscenarion där klimat- och miljökatastrofer står i centrum. I romanerna om Nordmark får vi ser hur det går när det gått ganska långt. Men det är ändå lätt att tänka att även om sannolikheten kanske inte är jättestor finns det risk att vi är på väg mot böckernas scenario. Att mycket av det positiva som finns som vi tar för givet idag är på väg bort. Att ett samhälle som präglas av förlust, brister och mörker är möjligt. Det borde få oss att ställa oss på barrikaderna idag. Varför gör vi inte det?
Armasjärvi är en fin fortsättning på Nattavaara och jag längtar redan efter den avslutande delen där jag förhoppningsvis får reda på hur det slutar för Erik, Sofia, Sonja, Mårten och de andra.
Another end of the World is Possible
Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.
Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?
Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.
Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.
Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisationskollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lite problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.
Boktipset: Nattavaara
Det är ingen zombiebok men väl lite ordentlig kollapsporr. Journalisterna Margit Richert och Thomas Engströms debutroman Nattavaara handlar om en framtid som på vissa sätt är väldigt realistisk. Den utspelar sig 30-40 år i framtiden när klimatförändringar, pandemier och allehanda naturkatastrofer har effektivt slagit undan benen för vår civilisation.
Nordmark är en utbrytarrepublik från Sverige och är de nordligaste delarna av landet. Det styrs med ett kvasisocialistiskt styre som mer är makthungrigt än på allvar vill utjämna samhället. Vi får följa några olika människors berättelser i hur det försöker klara sig och få klarhet i situationen. Från Erik vars föräldrar begick självmord och han fick försöka ta sig till huvudorten Kiruna för att få tillbaka huset han och hans lilla syster bott i, till vicejarlen Hartman som är den som egentligen håller i trådarna i Nordmark och flera andra däremellan. Berättelserna vävs samman men inte så mycket att det blir krystat och de ger en bra bild över hur det skulle kunna se ut. Människorna i boken gör vad de kan för att överleva. Det är en hård värld som skapar hårda människor.
Det mest intressanta tycker jag är världsbygget och relationen till den gamla världen. Hur organiseras en värld som håller på att få slut på hopp? Ingen ser någon ljusning framåt (även om makthavarna i Kiruna försöker se till att befolkningen ska tro att det kommer att bli bättre), samtidigt kommer de lite äldre delarna av befolkningen ihåg hur det var att leva med internet, affärer fyllda av varor, ständig elektricitet och så vidare. Det här är något som är viktigt att komma ihåg. Att även om våra liv just nu är fyllda av en massa skit, oro och rädslor så finns det saker att glädjas över. Jag var inne på ett liknande spår i min recension av Vårt enda liv och läsandet av Nattavaara fick mig faktiskt att njuta lite av att jag kan sitta i en soffa i ett varmt hem, med musik i bakgrunden och lösviktsgodis och kaffe så här efter julen. Förhoppningsvis kan boken få människor att uppskatta det vi har mer. Det är inte så att jag tror att knapphet i sig är dåligt för människor – tvärtom (när det inte gäller de grundläggande behoven för att överleva såklart). Men just känslan av att ha förlorat något (och kanske inte ens lyckats uppskatta det som fanns) tror jag kan skapa mycket lidande i framtiden. Och just den här ”förlustaversionen” det kan vara ett hinder i att ställa om till ett annat samhälle som vi behöver göra.
Att skildra både ”storpolitik” och vardagen för de fattigare och utsatta delarna av befolkningen ger att vi läsare får en större bild av vad som håller på att hända. Det funkar utmärkt i boken. Det jag kan känna skaver lite är att i princip alla människor är beredd att sälja vem som helst för lite fördelar. Frågan är om den långsamma kollapsen kommer att ge de konsekvenserna. Jag tror inte det. Men det kan vi inte veta förrän vi är där. På det stora hela känns bilden av framtiden igen. Om vårt samhälle inte gör drastiska politiska förändringar (för att hindra de värsta klimatförändringar och mot utnyttjandet av naturresurser) är i alla fall de materiella förhållanden som Nattavaara utspelas under trovärdiga. Och det borde göra oss rädda för framtiden.
Nattavaara är en väldigt mörk roman, men jag rekommenderar den verkligen. Riktigt bra! Det är den första delen i vad som ska bli en trilogi.
Det stora inlägget om kollapsen
Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.
Alla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.
Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.
Rom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr. till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.
Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.
Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat. I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal. Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.
Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.
Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.
En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.
De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.
Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.
Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.
Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.
Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.
Kollapsens fem stadier
Kollapsen är något som är kittlande, fascinerande och obehagligt på samma gång. Just nu finns flera olika teoretiker som diskuterar en samhällskollaps och vad den skulle kunna innebära. Coronakrisen har ju ökat antalet människor som skådar samhällets totala sammanbrott i kaffesumpen. En av de första böckerna som fick mig att få upp ögonen för samhällskollapsen är David Jonstads utmärkta bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” som kom ut 2012. Och sedan har det bara fortsatt. Zombien, kollapsen och apokalypsen är ju nära sammanflätade och intresset för undergången verkar bara växa.
Jag har nyss läst Kollapsens fem stadier – handbok för överlevare av Dmitry Orlov. Det är en uppföljare på hans inflytelserika bok Reinventing Collapse som som kom 2008. Berättelsen han målar upp är att vår civilisation kommer att gå igenom fem stadier av kollaps.
Stadie 1. Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” försvinner.
Stadie 2. Kommersiell kollaps. Tron på att marknaden levererar försvinner.
Stadie 3. Politisk kollaps. Tron på att myndigheterna tar hand om dig försvinner.
Stadie 4. Social kollaps. Tron på att dina medmänniskor tar hand om dig försvinner – i takt med att samhällsinstitutionerna får slut på resurser.
Stadie 5. Kulturell kollaps. Tron på människans inneboende godhet försvinner.
Jag tycker det finns ganska stora problem med boken trots att den ofta är intressant att läsa. Han väver in sig själv och sina kunskaper och erfarenheter på ett intressant sätt, men det stora problemet är att det känns extremt tunt faktamässigt. Hans exempel känns just utplockad för att stödja en tes mer än att det faktiskt är så om vi tittar lite mer uppifrån. Avancerad cherry picking alltså. Värst blir det när han beskriver folkslaget Ikerna i den sista delen om kulturell kollaps. Han hämtar hela kapitlet från den starkt kritiserade boken The Mountain People som målar ut Ikerna som totala barbarer utan empati eller kärlek på grund av att de kollapsat som civilisation (för den som vill fördjupa sig i detta finns en ganska bra wikipediaartikel). Sedan skriver han att det inte spelar så stor roll om det verkligen stämmer för det bevisar hans tes. Något motsägelsefullt hänvisar han i ett av de tidigare kapitlen till människans medfödda biologiska förmåga att samarbeta utifrån den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.
Orolv målar upp bilden, tvärtemot vad vetenskapen säger, att vi låter oss bli passiva offer inför de nya situationerna vi hamnar i. Det som är lite befriande är att han ser att människan trots allt är anpassningsbar men att vi i dagens samhälle har hamnat i en situation som blivit ohållbar. Men det saknas en tydlig riktning i texterna i kapitlet. Det sista kapitlet om kulturell kollaps handlar framförallt om språk och lingvistik och det blir inte helt enkelt att bara köpa hur stadierna kommer efter varandra. Det är svårt att lita på vad som faktiskt stämmer i boken eftersom den också saknar tydliga källhänvisningar till de flesta viktiga påståenden.
Att beskriva det som en handbok är inte heller helt rimligt eftersom det saknas tydliga verktyg för hur vi emotionellt och praktiskt ska kunna hantera kollapsen. Det hade kunnat bli väldigt bra men den har för många brister för att kännas trovärdig.
Boktipset: In i skogen
In i skogen är en nyöversatt bok som på ett realistiskt sätt skildrar apokalypsen, eller åtminstone samhällets förfall. Into the Forest av Jean Hegland kom redan 1996 och kommer alltså ut på svenska i slutet av november.
Boken handlar om två systrar, Nell och Eva, som lever i en stuga en bra bit utanför den lilla staden Redwood i norra Kalifornien på grund av deras proggiga föräldrar. De får hemskolning av sin mamma men utvecklas åt helt olika håll. Nell jobbar hårt för att komma in på Harvard och Eva är mest intresserad av balett och tillbringar tiden med att öva. Sedan börjar allt bli sämre. Föräldrarna dör och civilisationen börjar kollapsa.
Eftersom de bor utanför staden så blir kollapsen mildare. De har redan en viss självförsörjning och kunskaper, men långt ifrån tillräckligt.
Det som är mest intressant med boken är hur de handskas med att världen håller på att gå under. Dels när det strömmen och telefonen börjar fungera oregelbundet, dels när den helt slutar fungera. Det är på tok för få serier och böcker som skildrar just de sekvenserna i undergången. Osäkerheten och anpassningen till den nya situationen som tills alldeles nyss var helt otänkbar. Känslan av att något håller på att gå helt fel, men hoppet om att allt ska bli som vanligt en dag och slutligen när hoppet om det gamla samhället försvinner. Jag tänkte mycket på förnekelse och att acceptera nya situationer när jag läste boken. Och vad frånvaron av information gör.
Boken känns inte rakt igenom realistisk men det spelar inte så stor roll. Den balanserar på en tunn lina av viljan att göra en bra story och att kännas dokumentär. Men det är en gripande skildring om vad som händer med människor under apokalypsen. En bra bild av hur postapokalyptisk överlevnad faktiskt skulle kunna se ut utan att fastna i stereotypa föreställningar. Boken funkar väldigt bra som ungdomsroman och väcker tankar om samhället förgänglighet.
Vanja Persson som är redaktör på Magic Wonders som släpper boken på svenska har också testat att leva som karaktärerna i boken under en månad. Inom kort kommer en intervju med henne kring det.
Zombieöverlevnad 