Glöm inte att andas

I stressiga situationer glömmer vi ofta att andas eller börjar andas på ett sätt som gör oss mer stressade. Kroppen försätts i en negativ stresspiral vid hetsig andning högt upp i bröstet. Som alla som verkligen behöver prestera vet är andningen ett viktigt sätt att fokusera och att hitta lugn. Det finns många metoder för att åstadkomma det och säkert ganska många typer av andningsövningar (inom Yoga är andningen viktig, ibland till och med viktigare än själva rörelserna). Om du i en hektisk situation istället kan börja andas lugnt, skapas en positiv stresspiral som gör att du lättare kan tänka klart. Vill du börja agera konstruktivt under stress är andningen alltså en viktig faktor.

I en överlevnadssituation (eller om du till exempel går vilse) är det viktigt att just lugna ned sig. I S:et av STOP-regeln är det meningen att du ska stanna upp. En förutsättning för det är att just andas. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste sakerna när du väl insett att något har gått snett. Att känna din andning. När du märker att du andas vet du att du lever och har möjlighet att ta kontroll över andningen så att andningen inte tar kontroll över dig. För att kunna åstadkomma detta i en stressad situation behöver du träna på det.

Svenska Försvarsmakten har tagit fram en fokuseringsövning som bygger på tre månaders grundträning (övningen finns sist i inlägget, kolla gärna) och sedan ska kroppen minnas hur det går till att försätta sig i ett fokuserat tillstånd snabbt. Ett av problemen med övningen är såklart att det är svårt att verkligen börja tänka på det när du är stressad (precis som det är svårt med STOP-regeln). Något av ett moment 22. Men genom träning och att använda fokuseringsövningar kanske det blir lättare i vardagen.

Jag är inne på sista veckorna i tremånadersperioden i skrivande stund. Jag vet inte om jag tycker att det blivit lättare att fokusera med tiden, det har snarare handlat om hur jag känner mig innan jag påbörjar övningen. Oftast har jag gjort övningen en gång precis när jag vaknar och den andra gången ganska sent på kvällen (innan jag går och lägger mig). Det har inte heller blivit lättare att komma ihåg att andningsövningen ju längre in i de tre månaderna det gått (vilket också kan handa om att semestern har startat). Oavsett om det funkar eller inte så tänker jag att ta två femminuters pauser om dagen knappast kan skada. Om något så är det nyttigt för att komma bort från allt som normalt snurrar runt i huvudet.

Annons

Serietips: Alone in the Wild (och några tankar om hunger)

Alone in the Wild är en dokumentärserie i tre delar om Ed Wardles utmaning – att försöka klara sig helt ensam under tre sommarmånader i Kanadas vildmark. Likt många andra (män?) har han sedan barnsben närt en dröm om att klara sig själv i vildmarken och bestämmer sig för att testa sig själv och spela in resultatet med videokamera. Han är en erfaren filmare och det märks i hur den är gjord. Men trots detta känns den inte särskilt regisserad som jag inbillar mig att många andra dokumentära överlevnadsserier är (har sett väldigt få ska jag dock ärligt säga). Resten av inlägget innehåller spoilers om du tänkt se den (även om jag tror den har sina förtjänster ändå), men se den i vilket fall är min rekommendation.

Så här såg Ed ut i början.

Efter runt 50 dagar ger han upp. De sista veckorna pendlade hans humör mellan hopp och förtvivlan, mellan att tycka att det var det bästa han gjort i sitt liv till att bara gråta och sakna andra människor. Jag tror att hungern var en viktig faktor, även om han hade med sig mat i form av havregryn och ris, var det begränsat. Hans plan var att han skulle lära sig jaga, fiska och hitta ätbara växter under resans gång. Tyvärr blev det skralt med det. Han hade satt sitt hopp till att stora stim av lax skulle vandra upp för en flod, men så blev det inte. Hungern gjorde honom frusen och rädd för björn. En osäkerhet som förmodligen gjorde honom mer mentalt instabil. En studie som heter Minnesota Semi-Starvation Study fick ett antal vuxna män leva på 1500 kalorier om dagen, vad som dels hände var att deras kroppar blev omedvetet mindre aktiv, men också att deras fokus på mat blev enormt. Det var det enda de tänkte på i princip. Begreppet kallas Semi-Starvation Neurosis och beskriver de psykologiska effekter som kan uppstå vid hunger; nervositet, oro, apati, tillbakadragenhet, självkritik, känslig och deprimerade med mera. Så även om du kan klara dig väldigt länge helt utan mat (50% överlever 60 dagar utan mat så länge de får vatten) så kommer dina chanser att kunna göra något vettigt hastigt minska även om du får i dig föda.

Eftersom jag är mitt uppe i redigerandet av min kommande bok kanske jag letade efter det som bekräftade det jag skriver om, men min uppfattning är att jag är helt på rätt spår i hur människor beter sig vid kriser (serien ska dock inte ses som ett bevis på något alls, mer som ett exempel på det som forskningen visar). Ensamheten ledde till att han började prata med sig själv, med skogen och det mesta runt omkring honom. I det tredje avsnittet pratar han mycket om hur ensamt det är och hur han vill ge upp.

…och så här framåt slutet

En intressant synvinkel som han nämner i början är att han hela tiden tvingas göra val som kan vara livsavgörande och att det är jobbigt att det inte finns någon annan att ventilera med. Just valmöjligheter är något som försvåras av att ha fysiska brister. Det är viktigt att få i sig kolhydrater innan viktiga beslut ska fattas eftersom hjärnan behöver bränsle för att fungera bra och kolhydrater är det bästa bränslet för hjärnan.

Att han inte var en särskilt erfaren naturmänniska var en tillgång (även om han varit med och bestigit Mount Everest). Han berättade en del om att han läst på och intervjuat människor om till exempel ätliga växter och björnars beteende, samt gått till psykolog i förväg, så han var lite mer förberedd än folk i allmänhet, men ändå ingen expert. Jag tycker serien var riktigt bra för alla med överlevnadsintresse eller som gillar kanadensisk vildmark.

Serien finns i delar på youtube, här är alla delarna i följd.