Kategoriarkiv: Att överleva

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Annonser

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Beredsam – en podd om prepping, kris och katastrof

Idag sänds första delen av podden Beredsam – kris och beredskapspodden. Det är en helt ny podd av och med Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och mig. I det första avsnittet pratar vi om varför vi preppar och hur vi bör tänka för att komma igång. Det handlar om mat, vatten, värme, sanitet och information. Perfekt för dig som är lite intresserad av prepping men inte börjat förbereda dig. Podden stöds av ABF. Och de som lyssnat på Swedish Zomcast kommer att känna igen musiken!

 

Podden finns på acast, spotify och iTunes. In och gilla och ge gärna ett bra betyg! http://traffic.libsyn.com/beredsam/Beredsam_avsnitt_1.mp3

Boktipset: Prepparens guide – Överlev på lång sikt

En översatt bok om prepping har nyligen landat i bokaffärerna. Det är  Prepparens guide – Överlev på lång sikt skriven av Jim Cobb som bland annat driver Survival Weekly och har skrivit flera böcker om prepping.

Det som skiljer denna bok från många andra är att den handlar om lite längre sikt. I alla fall i teorin, i praktiken håller den sig ett par månader efter katastrofen, eftersom den inte är praktiskt fokuserad på typ att odla och äta växter från naturen. Delar av den är dock riktigt bra, som den som handlar om att bygga gemenskaper och att han utgår från att människor kommer att fortsätta leva i samhällen. Att livet knallar på ganska mycket som vanligt och att vi upprättar nya rutiner och till sist vänjer oss vid att allt är annorlunda. Andra delar är som hygien är rätt basic.

Jag kan tycka att delar är problematiska, som när han lite halvgissar på olika råd inom medicin. Typ ”jag är ingen läkare, men..” eller ”så här brukar jag göra, det funkar för mig”. Det hade varit lite mer betryggande om han lät någon kunnig person faktagranska det hela och ändra på det som var direkt felaktigt eller tveksamt. Rent generellt så bör nog alla preppingböcker faktagranskas av forskare skulle jag säga. Det finns mycket gammal kunskap, och då menar jag gammal som i att den inte stämmer. Ett exempel är den där vattenrenargrejen med grus, kol etc som det ibland står om i böcker. Jag gillar dagboksdelen som liknar den jag gjorde till Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Men i Prepparens guide är det en EMP (elekromagnetisk puls) som slagit ut elsystemen.

Det står en del om att det finns rätt många preppargemenskaper med folk som tänker liknande och bor i samma område i USA. Det har jag inte läst om innan, men det är väldigt intressant. Det är ju det som vi gör med vår #preppatillsammans-grupp där jag bor och som ABF tagit fram en broschyr om hur du kan göra för att starta en sådan. Jag tror väldigt mycket på den idén. Och att istället för att bara fokusera på ”hur skulle jag klara mig?” till ”vad behöver jag för att kunna vara en resurs vid en kris/katastrof”. Den grundläggande preppingen skiljer sig nog inte så mycket, du behöver ha grejer hemma. Men också ha koll på myndigheternas (kommun/stadsdel) planering och ha kunskaper som kan vara viktiga.

Men på det stora hela är det en helt ok bok. Den kommer inte med så mycket ny kunskap, men den har ändå ett socialt perspektiv som ofta saknas bland flera preppingböcker som ofta är väldigt individualistiska.

Prepparens guide går att köpa på t ex adlibris eller bokus

 

 

SVTs Nedsläckt land

En ny svensk reality TV serie började sändas precis nu – Nedsläckt land. Det är en blandning av samhällsinformation och dokusåpa som faktiskt lyckas balansera de två benen på ett bra sätt. Det blir inte för mycket drama och fokus på töntiga intriger och det är inte en tråkig informationsfilm.

Serien fokuserar en del på de olikheter hos människor och de konflikter som sakta växer fram. Men också på att informera om hur sårbara vi är i samhället. Frågan om hur vattensystem fungerar (i avsnitt två) och Sveriges krisberedskap (i avsnitt tre) tyckte jag var bra eftersom många faktiskt har dålig koll på det. Sen är det ju alltid intressant att se och lära sig mer om kris och katastrofbeteenden.

Att det är två grupper med varsitt tyckte jag var spännande och byggde in en intressant konfliktlinje i en grupp i överläge och en grupp i underläge. Det var också bra med fokus på saker som att lösa toalettbesök samt om den gnagande känslan av hunger som människor känner när de inte får äta tillräckligt, men inte helsvälter. Jag undrar lite över tristess som är en av de vanligare ”fienderna” i överlevnadssituationer.

Bäst var ju Misse Wester som presenteras som forskare i mänskliga relation i kris. Hon bidrar med mycket viktig konkret kunskap utifrån hur människor faktiskt beter sig vid kriser och katastrofer. Experimentet var väldigt intressant, och utifrån vad som skildras så var det inga stora förvåningar. Det var beteenden som en kan vänta sig. I stadsmiljö med fler människor så är det såklart svårt att sia om hur situationen skulle bli.

https://www.svtplay.se/video/21083156/nedslackt-land/nedslackt-land-sasong-1-borjan-pa-krisen

Bildresultat för nedsläckt land

Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder:

STORE ØDELEGGELSER: Orkanen «Katrina» gjorde enorme ødeleggelser i New Orleans og kostet 1.300 mennesker livet. Foto: AP

 

Om ”Bli en Zombieöverlevnadsexpert”

I maj 2019, lagom till krisberedskapsveckan, så släpps den här guldklimpen. Det är Claes Tovetjärn och min nya bok med fantastiska illustrationer av Elin Jonsson. Målgruppen för boken är 9-12 åringar men det går säkert bra för yngre att läsa den också. I boken blandar vi teori och kunskap med praktiska övningar så att barnen själva (ibland med någon vuxen, ibland utan) kan testa sina kunskaper! Naturligtvis finnas det också med tio stycke Zombieöverlevnadsregler (Z.Ö.R.) som är bra att komma ihåg!

Mer info om boken kommer framöver! Håll utkik på alfabeta förlag.

 

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!

December: Gruppdynamik

December och snart är du som följt råden i kalendern 20% bättre förberedd för att överleva zombieapokalypsen. Grattis. Till er andra – tråkigt hörrni. Men det är inte försent. Nästa år kan ni ju ta er igenom den som ett nyårslöfte. Det är ju inte säkert att zombierna kommer under 2019.

Vid kriser och katastrofer söker sig människor till varandra. Grupper skapas som vill och försöker göra saker tillsammans. Det vet vi. Hur de lyckas är en annan femma, och det har mycket att göra med hur bra gruppen fungerar tillsammans.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. I grupper så är det viktigt att alla känner sig delaktiga eller att de har en roll att spela. En väl fungerande grupp kan göra otroliga saker, medan en grupp som inte funkar bara står och stampar utan att komma framåt.

Det här med gruppdynamik är inte hjärnforskning, det handlar mycket om att vara uppmärksam på signaler och att arbeta proaktivt med konflikthantering. Inom folkbildningen finns det cirkelledarutbildningar där du kan lära dig mer om att leda en grupp.

Ibland får jag frågan om vilken typ av ledarskap som skulle funka bäst i en zombieöverlevnadssituation. Det är svårt att svara på eftersom olika situationer kräver olika ledarstilar, men generellt är lyhördhet en av de viktigaste egenskaperna. Tittar vi på forskningen på ledarskap i extrema situationer så verkar det som om att det mer kollektiva ledarskapet är viktigare än de det direkta ledarskapet från en person (det kommer ett inlägg om det framöver).

Så vad kan du göra?

  • Lär dig mer. Gå en kurs eller utbildning i ledarskap för att förstå hur grupper fungerar.
  • Tänk på hur du själva agerar i grupper. När tar du en ledande roll och när tar du en mer följande roll?
  • Tänk ut sätt att få alla att komma till tals om en grupp du är i behöver fatta ett viktigt beslut. Utgå från att alla har något att bidra med.

Det var allt från zombieöverlevnadskalendern.

Den här bilden ville jag skulle vara influerad av filmen Land och frihet, när fascisterna rycker närmare men byborna och milisen diskuterade ideologi och landreform.

Zombielands överlevnadsregler ur ett överlevnadsperspektiv

Zombieland är en actionkomedi från 2009 som handlar om hur Columbus, en lite blyg tillbakadragen student överlever i en zombieinfesterad värld. Filmen var en  stor succé med bland andra Bill Murray (i sin bästa roll någonsin), Jesse Eisenberg, Emma Stone och Woody Harrelson. Det har länge snackats om att det ska komma en uppföljare och det finns en pilot till en TV serie som tyvärr inte blev av.

Det viktigaste avtrycket filmen ändå gjorde var den lista med regler som Columbus satte upp för sig själv för att överleva när zombierna kommit. Så vad kan vi lära oss av dessa regler? Finns det några av dem som funkar på riktigt?

Nu ska tilläggas att vissa av reglerna har andra nummer i filmen och det finns ett gäng regler som finns med i promosyfte men inte i själva filmen. Det ska finnas 33 regler totalt, men jag har valt ut de tio som verkar tillhöra filmen.

1. Cardio

Konditon eller att fysträna har jag skrivit om många gånger och brukar även prata om detta på mina föredrag. Det är en av de bästa zombieöverlevnadsförberedelser du kan göra. Vid en plötslig händelse är det troligt att du måste röra dig snabbt för att komma i skydd eller evakuera en byggnad. Du behöver inte vara elittränad, men du behöver veta vad du kan och vilka eventuella funktionsnedsättningar som kan bli problem. Människor som är vältränade återhämtar sig dessutom bättre efter trauman, både fysiskt och psykologiskt. Dags att börja träna för apocalypse 2019! Vill du ha träningsprogram eller läsa mer om detta, kolla in det här inlägget (eller köp och läs Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig).

2. Double Tap

Att skjuta en extra gång i huvudet för att vara på den säkra sidan är väl kanske bra. Men det beror lite på hur skallarna funkar på zombierna. På riktigt är kraniet väldigt hårt och svårt att penetrera, men i till exempel The Waking Dead verkar det gå att sticka en träpinne rakt igenom huvudet på zombierna. I verkliga livet så är det till och med så att skott ofta glider av huvudet om det inte träffar rakt (eller är kraftiga vapen). Men om vi översätter det lite mer liberalt så kan det ju betyda att gör saker ordentligt och nöj dig inte. Var på den säkra sidan och ha marginaler. Det är en regel som inte är så dum!

3. Beware of Bathrooms

Nja alltså, för alla som varit ute i skogen eller på platser utan vanliga toaletter vet att det är riktigt skönt att sätta sig på en vanlig vattenklosett. Men ha en vakt utanför och kolla i alla båsen runtomkring för säkerhets skull. Men att det skulle vara en regel som skiljer toaletter från andra rum?

4. Seat Belts

Att ha på sig säkerhetsbälte är ju en bra rekommendation även innan zombierna kommer. På sikt så kommer ju ändå bensinen sluta funka, vägarna växa igen etc så då blir regeln helt obsolet.

5. Travel Light

Det här tror jag på. Jag tror det är vanligt att folk packar för mycket och packar fel vid katastrofer. Att kunna röra sig länge och även snabbt är nog en bättre strategi än att ha en astung ryggsäck som måste dumpas om du vlir jagad av zombier. Sen har de i t ex The Walking Dead alldeles för lite utrustning, framförallt för lite möjligheter att bära vatten, men vi ska nog försöka undvika att se serien som en dokumentär.

6. Don’t Be A Hero

Att hjälpa andra är en bra idé. Att spela Allan och försöka imponera på andra är en dum idé. På flygplan rekommenderar de att alla försöker ta på sig sina egna masker innan de hjälper andra. Samma gäller vid bilkrascher. Om du vet att du klarar dig kan du hjälpa andra. Men som det också visar sig i filmen behöver en del regler brytas. För Columbus handlar det om att agera trots sin irrationella skräck för clowner. Det är bra. De rädslor du har måste du ibland göra upp med och gå emot. Annars är du inte en människa, utan bara en liten lort.

7. Limber Up

Om vi tittar på djur håller de ständigt på att sträcka på sig. Det kan vara bra för oss också. Innan du ska göra något som du vet är förenat med risk kan det vara bra att värma upp. Även om det handlar om att lösa psykologiska problem. Att röra sig är bra för människor och vi riskerar att stelna till när vi utsätts för fara.

8. When In Doubt, Always Know Your Way Out

Att hålla koll på nödutgångar är en bra idé. I en del överlevnadsböcker menar de att vi om vi är på flygplan ska känna på och räkna sätena till nödutgången för att veta hur många det är utan att behöva se eftersom kraftig rökutveckling är vanlig vid flygplanskrascher. Jag vet inte om jag tycker att det är rimligt, men att på ställen du vistas på ofta (jobb, bostad etc) bör du veta minst två vägar ut. Det kanske också vara bra att hålla koll på den lilla gröna bilden av nödutgång på nya ställen du är på och testa att ta trapporna om du är på hotell till exempel. Bara för att kroppen ska ha testat att ta en väg ut som inte innefattar hiss (gå i trappor är också bra för rule no 1).

9. Check The Back Seat

Alltså det här tycker jag är överdrivet. Om det är din bil och den var låst så bör inte zombier har tagit sig in där. Om du ska sno en bil så är det ju bäst att knacka lite på rutan först för att se om något rör sig av det. Som de gör hela tiden i Fear the Walking Dead (PS var det inte ett extremt lamt slut på säsong 4?).

10. Enjoy The Little Things

Den här är en punkt som jag brukar lyfta i mina föreläsningar. Att njuta av småsaker. Jag tänker att det hänger ihop med att göra livet värt att leva när nästan allt har gått åt helvete. Tallahassee vill ha sina Twinkies, och jag vill ha en kopp kaffe efter apokalypsen. Om jag inte får dricka kaffe är det inte min apokalyps. Men det handlar om att prka kämpa vidare, att ta ett steg till, sätta upp ett litet mål och försöka njuta av att uppfylla det av någon anledning.

För att sammanfatta lite kort. Några av reglerna är bra, några går att tolkas välvilligt för att bli viktiga och några är inget värt att lägga på minnet. Zombieland finns för övrigt på svenska Netflix så om du inte sett bör du göra det.