Kategoriarkiv: Att överleva

Ny bok om prepping: Överlev Krisen – Prepping och vardagsberedskap

Det börjar finnas en hel del böcker om prepping på svenska och det verkar inte som om det direkt blir färre. ”Överlev krisen” skriven av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne är en norsk bok som nu översatts till svenska. Det är en ganska kort bok men praktiska tips och lite reflektioner och spekulationer om hur vi ska förbereda oss för kriser och

Förordet till den svenska utgåvan är skriven av Pär Plüschke (som bland annat har medverkat i Beredsam och är aktiv i Preppa tillsammans Skarpnäck). Han lyfter fram tre förtjänster med boken som jag håller med om. För det första lyfter det det mellanmänskliga perspektivet. Att vi aldrig kommer ifrån att vi lever i ett samhälle med människor vi älskar, bryr oss om och påverkas av. Boken fokuserar lika mycket om det sociala som på dig själv som individ. Det är befriande. Det andra är att den utgår från det norska perspektivet (och i översättningen i det svenska). Det gör förvisso många andra böcker om prepping också, men jag tycker nog att det är mer närvarande. Och för det tredje att den är skriven under pandemin. Det är ett perspektiv som inte fått så mycket utrymme utöver spekulationer i andra böcker. En annan sak som jag tycker är bra i boken är att den inte fokuserar på överlevnadstekniker eller bushcraft. Det utgår till stora delar från hur de flesta lever sina liv idag. I städer eller tätorter och att idén att vi skulle bege oss in i skogen är väldigt främmande för de allra flesta.

Det jag inte gillar med boken är att det ofta skrivs om att det blir panik. Det är ett mantra som upprepas om och om igen i populärkulturen och in i populärvetenskapen och får ändå relativt stort utrymme i boken. Forskningen kring människors beteenden i krissituationer är tydlig med att panik och kaos är mindre vanligt än vad vi tror. Men det påverkar oss mycket. Det skapar mer rädsla än nödvändigt. Tänk på skillnaden på hur du kulle bete dig i en kris om du antingen trodde att det var laglöst land utanför din bostad eller om du förstod att det fanns andra som ville hjälpa till och göra saker och andra människor som var i behov av hjälp. Jag har skrivit lite om varför det är viktigt med rätt förväntningar på en kris tidigare (läs här).

Det är helt enkelt en jordnära bok om saker som kan hända och hur du kan förbereda dig för att minska konsekvenserna. Jag gillar att den inte försöker komplicera saker, utan att det är ganska lätt att vara lite mer förberedd. Överlev krisen tar upp tio olika scenarier som terrorattacker, solstormar, naturkatastrofer, långa strömavbrott och hur lång förvarning vi kan väntas få och vad vi kan göra. Det är en grundläggande bok som riktar sig till människor som är lite intresserade men kanske inte kommit igång snarare än till den som redan har ett lager hemma.

Boken ser ut som en korsning av Anna Maria Stawrebergs bok Prepping och min Överlev katastrofen.

Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.

Den stundande värmen – om att hantera extremvärme

Jag läser just nu Kim Stanley Robinsons tegelsten ”The Ministry for the Future”. Första meningen i boken är ”Det blev varmare”. I kapitlet som följer beskrivs hur en extrem värmebölja drabbat delar av Indien och värmen blir kvar. När elen försvinner börjar människor att dö. Först de äldsta och de yngsta, sedan de flesta andra. Sedan alla. I boken, som utspelar sig några år in i framtiden, försöker människor ta sin tillflykt till en sjö men även den blir för varm och när AC inte finns att tillgå är det bara en tidsfråga innan människokroppen ger upp. Robinson målar upp fruktansvärda bilder av desperata människor som tappar orken och sedan rinner livet ur dem. Människan är inte skapta för att hantera den typen av värme under en längre period. Men den kommer att bli allt vanligare.

Under min läsning  kom en värmebölja in över stora delar av Sverige och vi har haft temperaturer uppåt 30 grader. Det är inte extremt, det händer då och då på sommaren. Men det är bara början. I det här lite längre inlägget kommer jag att skriva om vad som är på gång och om hur vi kan hantera och skydda oss mot extrem värme. Jag har tidigare skrivit om kyla och hypotermi – ett nog så jobbigt problem i överlevnadssituationer men den kommande värmen är ett samhällsproblem. Och något som vi alla kommer att drabbas av.

Vår värld blir allt varmare. Allt färre forskare tror att vi kommer att klara tvågradersmålet som Parisavtalet anger. Femton av de sexton varmaste åren som någonsin uppmätts har inträffat efter 2001. Mellan 2014 och 2018 har nya värmerekord slagits varje år. I Sverige och Europa var 2020 det varmaste året någonsin. Sett över hela planeten kom 2020 på tangerad förstaplats trots att det inte är ett El Niño-år, som höjer medeltemperaturen på jorden något och har varit en bidragande orsak till tidigare värmerekord. Människan har ökat temperaturen till den grad att vi håller på att göra delar av världen obeboelig. Det är lätt att helt cyniskt tänka att det bara händer på andra ställen. Men det kommer också att göra livet svårare i Sverige. Överdödligheten i Sverige efter den varma sommaren 2018 var 750 människor (som antas vara en direkt följd av temperaturen). Omkring 70 000 personer dog i Europa under två veckor i slutet av sommaren 2003. Det är en av de största naturkatastroferna i Europa i modern tid, men väldigt få kommer ihåg den. För sådan är värmen. Den ger inga häftiga bilder eller kaos på gatorna. Den gör att hjärtat stannar. Att kroppar ligger och torkar in i sovrum.

Det finns många större konsekvenser av extremvärme också. Till exempel ökar luftföroreningar som ozon och partiklar, vilket i sin tur förstärker de skadliga effekterna på hälsan. Hettan kommer också leda till ökad global migration, svält och ekonomisk nedgång. I Sverige kommer vi också att få för oss nya infektionssjukdomar.

Det viktigaste vi kan göra är att med alla medel stoppa klimatförändringarna. Teoretiskt är tvågradersmålet inte omöjligt. I praktiken finns inget som tyder på att vi kommer att nå det. Trots alla insatser fortsätter utsläppen att öka. Trots alla insatser blir det varmare. Jag har skrivit lite om klimatprepping tidigare och pratat om det i podden Beredsam. Att både agera på konsekvenserna av och orsaken till problemen är ett måste för att förberedelserna ska vara effektiva. Att förändra är viktigt, men vi behöver också veta vad som händer med oss när vi blir för varma.

Vad händer i kroppen när det blir varmt?

Värme gör att de ytliga blodkärlen vidgas och du svettas mer. Får du inte i dig tillräckligt med vätska då blir blodet mer koncentrerat och risken för blodpropp ökar. Om hjärtfunktionen är nedsatt på något sätt klarar det inte att pumpa runt blodet och du drabbas av hjärtsvikt. Hos äldre beror dödsfall oftast på cirkulationsrubbningar.

Huvudvärk och illamående är tecken på början till värmeslag. Kräkningar, yrsel, förvirring, och synstörningar är andra tecken på att du är för varm. Värmeslag är livshotande. Du kan också hålla koll på din vätskebalans genom att tänka på hur ofta du behöver kissa och vilken färg urinen har. Mörk urin eller att du kissar lite är ofta ett tecken på vätskebrist. När det är väldigt varmt är det inte säkert att du kan lita på törsten som indikator på att du behöver dricka.

Riskgrupper som ska vara särskilt varsamma med värme är äldre, små barn, gravida, kroniskt sjuka (särskilt hjärt- och kärlsjuka, diabetes, njursjukdomar och lungsjukdomar), personer med psykiska funktionsnedsättningar som kan leda till att det är svårare att tolka kroppens signaler och människor som tar vissa mediciner som kan påverka vätskebalansen (till exempel vätskedrivande eller antidepressiva läkemedel och neuroleptika). De mest sårbara i samhället alltså. Precis som vanligt vid kriser.

Svettning hjälper till att kyla ner kroppen eftersom fukten avdunstar från kroppen och leds ut från huden. Baksidan med ökad svettning är däremot att kroppen tappas på salt, mineraler och framförallt vatten (i extrema fall med upp till 15l/dygn).

Vad kan du göra som individ när det blir varmt?

Det första du kan göra har du förhoppningsvis redan gjort. Alltså ta till dig information om att hetta är farligt och att anpassa ditt beteende efter värmen (om inte så kan du läsa börja läsa det här inlägget igen).

Drick när du äter så du får i dig salter tillsammans med vätskan. Undvik alkohol och söta drycker (du bör ändå alltid välja lightläsk/saft framför sockersötad dryck).

Ta inte febernedsättande då det ytterligare kan förvärra situationen. De är till för om du har andra skäl till att kroppen är varm.

Det är viktigt att även vara uppmärksam på inomhustemperaturen. I Sverige har vi inte byggt hus för att de ska vara så svala som möjligt som i många andra länder. Täck för fönster under dagen, använd persienner och mörkläggningsgardiner. Ha inte fönstren öppna om det inte blåser under varma dagar. Öppna på nätterna om det är svalare då. Undvik att ha på en massa maskiner som spis, ugn, diskmaskin eller datorer eftersom de också alstrar värme.

Använd vätska som svala blöta handdukar (att lägga över nacken till exempel) eller fukta lakanen när du försöker sova.

Ha tunna kläder i naturmaterial. Det går också att fukta dem för att kyla mer.

Träna mycket. Ett starkare hjärta ger dig bättre förutsättningar att hantera värmen. Om du är i en situation där du måste röra dig mycket trots värmen är det något som faktiskt går att träna upp. Det tar några veckor för kroppen att vänja sig vid värme. Värmetillvänjning kan bidra till att din kropp blir mer effektiv på att reglera kroppstemperaturen genom svettningar och blodcirkulation till huden.

En av de lösningar som finns bidrar också till problemen – AC anläggningar. Idag beräknas att 10% av världens elproduktion gå till AC-anläggningar. Och siffran lär öka. Det finns runt 1½ miljard apparater för temperaturreglering i världen och dessa ökar med runt tio stycken i sekunden. Nittio procent av hushållen i Japan och USA har AC-anläggningar men bara åtta procent finns i de varmaste länderna i världen där det bor tre miljarder människor. Men att söka sig till lokaler som har AC kan vara livsviktigt i vissa situationer. Att anpassa städer efter AC anläggningar gör oss ännu mera sårbara om strömmen försvinner vid långa värmeböljor (vilket lätt händer när elförbrukningen ökar).

Svala fotbad och solfjäder kan också vara en viktig del i att få ned kroppstemperaturen. Har du en fläkt kan du lägga isbitar eller en blöt trasa framför för att svalka.

Vad kan vi göra som samhälle?

Det finns saker vi kan göra för att hindra att det blir ännu varmare. I städerna behöver det planteras fler träd och utveckla parker så att de kan verka avkylande och ge skugga när det är värmeböljor och så att vatten kan ledas bort vid plötsliga skyfall. I Stockholmsregionens utvecklingsplan RUFS 2050 står att temperaturen i städerna kan vara upp till tolv grader högre än på landsbygden. Temperaturen i städerna kan dock sänkas med tre till åtta grader om ytan som täcks av trädkronor  utökas från 10 till 20 procent. Särskilt när den läggs där det finns asfalt och betong eftersom asfalten suger in värmen. Dessutom avdunstar vatten från växtlighet och absorberar värme vilket leder till en kylande effekt. Tät bebyggelse minskar också svalkande vindar. Just trädplantering i städer har många positiva effekter på människors välmående och för klimatanpassning. Tyvärr är det grönområden som oftast försvinner när städer växer för att nya hus med tillhörande parkeringsplatser och vägar ersätter gräsmattor. Asfalterade ytor suger åt sig värmen och gör städerna ännu varmare. Höga hus fångar värmen och hindrar vinden från att kyla ned. Att vi dessutom har bilar och AC-anläggningar värmer ännu mer.

Framtiden

I boken The Ministry for the Future inrättas ett organ under FN som ska se till att de som inte har en röst idag – ekosystem, framtida generationer och levande varelser ska åtnjuta mänskliga rättigheter. Liknande idéer kring till exempel ekocidlagstiftning finns idag. Och undrar om det inte är en bra idé. Dagens system klarar uppenbarligen inte av att tillgodose behoven av de som inte har röster idag. Vi ser till vårt kortsiktiga välbefinnande. Och de som har det sämst drabbas hårdast. Som alltid. Men rättigheter är aldrig mer värda än de resurser som läggs bakom dem. Det krävs sanktioner och åtgärder för att få tillstånd en förändring.

Vi kanske behöver ha AC anläggningar i vissa gemensamma lokaler men inte i alla hem. Den typen av kollektiva lösningar är effektiva och belastar klimatet mycket mindre. Vi behöver anpassa utemiljöer med mer skugga och fler träd. Det är en lösning på det prisoners dilemma som ett varmare klimat innebär. Ju fler som har AC desto sämre för alla, men det är något som behövs för vissa grupper och som kan användas ibland för alla.

Det är aldrig kört. Men vi kan med säkerhet veta att den temperaturhöjning vi har sett idag kommer att leda till mer oförutsägbart klimat och mer extrema väder. Det är något vi måste lära oss hantera.

Källor

P3 Dystopia – en kommande hettan

När det blir för varmt

1177 Värmeslag

Läkartidningen Extremvärme ett ökande problem för den globala folkhälsan

Värmebelastning, symptom och åtgärder

IEA rapport om Air Condition

bildbanksillustrationer, clip art samt tecknat material och ikoner med ersätt den här filen med fil-id 1150539082, eftersom temperaturdisplayen är fel - hetta

Years and years – och vår inte så ljusa framtid

”Cos the world keeps getting hotter. And faster. And madder. And we don’t pause, we don’t think, we don’t learn, we keep racing on to the next disaster, I keep wondering what’s next? Where are we going? When’s it ever going to stop?

”Edith Lyons”

Det är lätt att prata om kollapsen eller ännu hellre apokalypsen som det stora skeendet. Vi är vana vid det från Hollywoods filmer och i samtal kring prepping eller förberedelser. Jag tror det är mer realistiskt att se undergången som fönsterkuvert som dimper ned i brevlådan. Mängder av mindre händelser i en kedja som leder åt fel håll. Just nu ser jag en massa sådana händelser i dagens politiska landskap. Det kommer fler och fler politiska förslag som går mot en auktoritär riktning. Sossar skriver glada tweets om hur många färre asylsökande Sverige tar emot, det konservativt borgerliga blocket enat kring migration, förslag om förbud mot organisering av rasistiska grupper. Det är sorgligt få som verkar se den större bilden. Och hur vi också vänjer oss vid att det är så här det är. Ständiga nedskärningar, klimatlarm, våld i orten, ökad brottslighet. Hur vi pratar om människor som volymer, inte så människor. Dehumaniseringen och vi och dom-tänkandet har bara på något decennium blivit det normala. Men det kanske är lätt att vandra den vägen när vi känner oss mer otrygga, mer osäkra och känner att vi inte kan göra så mycket åt situationen vi lever i. Det är som att vi vill straffa andra när det går dåligt i våra egna liv.

Något sent började jag titta på HBO/BBC-serien Years and Years från 2019. Och det är bland det bästa jag sett. Det handlar om en ganska vanlig engelsk medelklassfamilj. En mormor och hennes fyra vuxna barn som lever med de vedermödor som livet ger. Skilsmässor, syskonbråk, problem med tonårsbarn och så vidare. Det som skiljer serien är att den värld de lever i sakta förändras. År går, och det de sett som normalt förändras. De själva och människor runt dem förändras. Ett nytt parti kommer till makten. En karismatisk ledare som skiter i konventionerna och beter sig som vanligt folk – (mmm det är ändå något jag också kan längta till). Någon som säger att de bryr sig om de små frågorna, de frågor vi dagligen irriteras av, och inte om saker vi inte känner handlar om oss riktigt. Istället för brinnande skyskrapor kommer undergången som ständigt lite mer skrämmande nyheter, förlorade jobb, no-go-zoner och konstiga politiska utspel och regler kring vad vi får göra. En lite sämre vardag helt enkelt. Men det som är viktigt – våra relationer – finns kvar.

De här skildringarna av hur samhället demonteras, hur människor i större utsträckning hamnar mellan stolarna i system som sköts av algoritmer och när tekniken lämnar människor i arbetslöshet och banar väg för fascistoid politik är fortfarande ganska ovanlig. Years and Years gör det på ett riktigt trovärdigt sätt. Just hur samhället förändras beskrivs också i till exempel Children of Men och V for Vendetta (det är något speciellt med britternas framtidsskildringar). Det finns många små detaljer som smyger sig in, hur framtidens mat förändras, hur deepfake börjar användas i politiken för att misskreditera, hur teknologin och i och med den kulturen förändras. För det blir aldrig riktigt övertydligt, ibland känns det som de vill ha fram en poäng men det kommer inte i vägen för relationerna.

Den här serien är som en dramatiserad mildare version av P3 Dystopia där mängder av olika scenarion binds samman i en ganska sannolik blandning. Men också en bild av en modern Ikarosmyt. Vi går för långt. Vi vill för mycket. Det går snabbare och snabbare uppåt och snart kommer vi för nära. Men det viktigaste jag tar med mig från Years and years är att vi väljer bort att tänka bort konsekvenserna av vår livsstil för att det är bekvämt. Vi gör som människor ofta gör i de här situationerna; vi anpassar oss, när vi borde göra motstånd.

Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

Tänk om : en studie i oro

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.

Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisations kollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lte problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Another End of the World is Possible

Vårt enda liv

Jag har precis läst klart Martin Hägglunds hypade bok Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Vad fan har det att göra med zombieapokalypsen kan du kanske tänka nu. Det ska jag försöka redogöra för.

En fråga som jag ofta får är om det är någon mening med att kämpa vidare när zombierna kommit. Det kanske är bättre att bara ge upp, låta sig bitas och gå med i det vinnande laget? Jag brukar svara att det är värt att kämpa ändå, tack vare Hägglunds bok har jag nu mer kött på benen (förlåt). Finns det någon poäng i att leva när det mesta runtomkring en är mörkt och utan hopp? Frågan är relevant också i skuggan av klimatkrisen.

Vårt enda liv är ett försök att göra upp med religiös tro eftersom tron inte betonar vikten av här och nu utan om livet som kommer efter. Tar man den religiösa tron på allvar är livet bara en transportsträcka till den eviga lyckan i livet efter detta. Istället vill Hägglund lyfta ögonblickens betydelse (vilket han utvecklade i sitt sommarprat). Boken handlar om att livet är skört, att vi är sårbara och vi kommer att dö. Men att det också är det som gör livet värt att leva – för då är någonting faktiskt på spel. I min vardag tänker jag sällan på döden förutom när någon i min närhet går bort eller är hamnar i en livshotande situation. När det händer tänker jag mer på både döden och på livet som jag lever. Men jag tänker också på gemenskaperna som uppstår när människor i omgivningen har det tufft. Hur det är tydligt att vi förutom att vara ändliga varelser också är ihopkopplade med andra som ställer upp och finns där när det är svårt. Det ömsesidiga beroendet av andra människor är tillsammans med ändligheten de två pelare som är livet.

I extrema situationer så blir det så mycket tydligare att livet är ändligt. Det är det både innan och efter zombierna kommer (eller en samhällskollaps). Vi vet inte vad som är framför oss men vi bör enligt Hägglund agera som att livet kommer att ta slut. Förhoppningsvis leder det till att vi kan uppskatta nuet mer. Och kanske inte vara i förhoppningar och i planering hela tiden (som jag tenderar att göra). Men det handlar också om att våga riskera just för att livet är ändligt. Chanser kommer inte alltid flera gånger. Genom att riskera saker, som att fästa oss vid andra människor, kan vi också leva bättre liv, trots att vi kanske också mår dåligt när det händer. Det finns en del forskning på människor som lever närmare döden. De som fortsätter leva som att det finns en morgondag, även om chanserna för en sådan är mycket små, hanterar dödens närhet bättre och kan få bättre livskvalitet i livets slutskede. Å andra sidan är det inte nödvändigtvis så att människor som tänker mycket på döden mår bättre av det och klarar av att hantera det utan mår piss.

Prepping kan ta två vägar antingen som ett sätt att förbättra livet redan nu för att också kunna klara kommande kriser. Eller att ge upp nuet i oro för framtiden och satsa allt på att bygga upp resurser för att klara en kommande oväntad händelse. Den första är såklart eftersträvansvärt. Nuet är på ett sätt allt vi har. Och nuet hänger ihop med framtiden. Preppar du för nuet, alltså gör livet bättre där du står (genom att lära dig nya saker, lära känna grannar och träna upp din förmåga att möte nya situationer), kommer du ha bättre chans att klara framtida kriser.

Vi kan ta exemplet med fysisk träning. Oavsett hur mycket och bra jag tränar kommer min kropp att bli svagare ju äldre jag blir. Som 42åring har jag nu ganska mycket svårare att bli starkare även om det faktiskt går. Men jag vet att jag för en kamp mot tiden, min kropp kommer att bråka mer och mer med mig, men det hindrar mig inte från att träna för att jag mår bra av det här och nu (när jag inte skadat mig) och det leder till att jag skjuter flera problem framför mig. Men jag vet att det är så. Även om jag framförallt inte tränar för hälsa utan för målet att bli starkare så har träningen positiva effekter. Det stoppar inte min kropps oundvikliga resa till att upplösas, men det är ett sätt att hantera faktumet och göra det bästa av situationen.

Vårt enda liv är en väldigt intressant bok. Den har emellertid problemet att den upprepar teserna till förbannelse och hade nog tjänat på att vara hälften så lång. Hade jag inte läst den i studiecirkel hade jag nog inte kommit igenom hela, eller åtminstone hoppat över vissa delar. Det stora problemet med boken som jag ser det är att även om den utgår från att det finns en klimatkris som vi måste göra något åt nu. Men även om klimatkollapsen kommer finns det poänger om ändligheten att ta med sig. Att försöka leva så bra det går med den tiden vi är i och kanske får.

Det går att läsa det här som något slags töntig Carpe diem-självhjälpsbok. Lev idag, ta tillvara på vardagen och ögonblicken liksom. Men jag tror att det skulle vara en felaktig läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv. Det som gör boken intressant är istället hur vi lyfter det en nivå och hur samhället kan göra det lättare för alla att leva här och nu. Att skapa ramar för att våga riskera saker utan att det riskerat att döda oss. Vilket samhälle skulle krävas? Hägglund kallar sin lösning för den demokratiska socialismen. Den är väldigt intressant men jag tycker ändå att den är något utopisk och för teknikoptimistisk. Däremot är den marxistiska läsningen av värde och kopplingen till nödvändighetens rike och fri tid helt strålande. Nödvändighetens rike är den tiden vi lägger på att göra det vi behöver för att överleva (idag lönearbete åt någon annan för de flesta) och den tid vi gör det vi vill utifrån vad vi identifierar oss med och lägger kärlek eller engagemang i.

Tänker vi oss ett framtida postapokalyptiskt samhälle typ The Walking Dead när de levande bor i gemenskaper som Alexandria tror jag att fri tid och nödvändighetens rike kommer att gå ihop på många sätt. Arbetet vi gör för att överleva blir oalienerat och gemensamt. Vi förstår vad som behöver göras, vi förstår hur vi ska göra det och vi gör det tillsammans. Vi lägger vår själ och identitet i att det ska bli bra för att vi förstår att det är viktigt. Uppdelningen av lönearbete och fri tid är ganska specifik för kapitalismen, men det handlar också om att vi har tillgång till så många andra teoretiska möjligheter. Vi ser på andras idealiserade liv på Instagram eller i TV-serier och tänker att det är ett liv jag skulle kunna leva om jag arbetar hårt eller har tur. I ett postapokalyptiskt liv behöver vi inte tänka på det. Ramarna är mindre och valmöjligheterna färre. Frågan är om inte det är bättre för oss. Det finns alltid hopp i apokalypsen, och ett av hoppen ser jag som ett enklare liv. Den biten tycker jag tyvärr att Hägglund missar. Men boken är i sin helhet läsvärd (är du lat kan du välja att bara läsa den 40 sidor långa inledningen).

Det stora inlägget om kollapsen

Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.

undefinedAlla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.

Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.

Böcker : Roms öde.Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergångRom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr.  till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.

Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.

Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat.  I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal.  Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.

Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.

Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller  kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.

De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på  ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.

Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.

Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.

Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.

Göra nyponpulver

På en Preppa tillsammansträff vi hade nyligen så berättade en av deltagarna att hon brukade göra nyponpulver så här års. Eftersom jag ändå är hemma om dagarna och promenerar ganska mycket passade jag på att plocka en bunke nypon på en promenad. Det var förvånansvärt enkelt att göra och jag vill därför dela med mig och hoppas  inspirera andra att göra samma sak. Nyponpulver är en bra smaksättare i smoothies och gröt men kan såklart också användas till att göra nyponsoppa. Det är c-vitaminrikt (iofs finns det typ ingen i Sverige som har c-vitaminbrist) men innehåller en del annat bra plus antioxidanter. Här är en tabell över näringsinnehållet. Det går också att mixa direkt till puré och bara sila bort fröna.

Här kommer hur du gör i några enkla steg.

  1. Plocka röda nypon.
  2. Mixa dem, ju hårdare desto bättre. Har du en bra mixer kan fröna också gå sönder. Det har tyvärr inte jag. Lägg ut det mixade på en plåt.
  3. Lägg in i ugn och kör länge på typ 40-50 grader med en träslev så fukten försvinner. Alltså flera timmar i ugnen.
  4. Ta ut, mixa igen och tillbaks in i ugnen tills det blir helt torrt.
  5. Ta ut ur ugnen. Antingen kan du sikta bort kärnorna eller så har du dem kvar i pulvret.

Sikta bort frön från pulver i ett durkslag eller en sil

6. Ät eller gör vad du vill med dem (OBS att det inte kliar längre så det är dumt att försöka använda det som klipulver på dina fiender). Ett tips är inte att koka dem och lägga i brödbak eftersom de fortfarande är stenhårda.

 

Här har jag separerat pulver och frön

 

Alltså, jag är långt ifrån expert eller så och det finns en massa andra sätt att göra på. Men det var så enkelt att jag ville sprida det. Plus att nyponpulver kostar typ 500kr per kilo att köpa i butik. Det här var kanske 30min aktivt arbete om vi bortser från tiden i ugnen. Det tydligen också att torka dem på plåt men då kan det ta någon vecka eller så. Kör ba kör!

 

 

 

Teser om prepping

En text av mig och Mani Shutzberg. Tidigare publicerad i Ordfront Magasin.

 

1. Apokalypsen är här

Preppare förbereder sig för olika typer av katastrofala samhällsstörningar som ännu inte inträffat. Förberedelserna kan röra allt från zombier [sic], solstormar, pandemier, generell artificiell intelligens, jättevulkaner och meteoritnedslag, till de mer sannolika scenarierna – ekonomiska kollapser eller extremväder till följd av klimatförändringar. Givetvis hänger de ihop, pandemier kan exempelvis leda till ekonomisk stagnation, och jättevulkaner eller koldioxidutsläpp leda till klimatförändringar och matbrist.

Preppares bild av kollapsen är oftast att den sker plötsligt. Från en dag till en annan förändras världen – vilket är särskilt påfallande i zombiegenren. Därför diskuteras ofta Bug Out Bags, Get Home Bags eller Every Day Carry, det vill säga särskilt förberedda väskor som är omedelbart tillgängliga för användning när katastrofen plötsligt kommer. Bilden av den plötsligt inträdande kollapsen påhejas ivrigt av underhållningsindustrin av två skäl: den är mer spektakulär och den passar bättre ihop med kulturmediernas inre begränsningar. Det är helt enkelt svårare att intressant och realistiskt skildra de små stegens undergång givet exempelvis filmmediets tidsbegränsningar, även om vi ser intressanta tendenser till en framväxande clifi-genre (climate fiction alltså fiktion om klimatförändringar och global uppvärmning).     

I prognoserna kring klimatförändringarna riskerar den mänskliga civilisationen vara hotad redan inom 30 år; om allt fortgår som det gör nu. Förändringarna som krävs kommer också de förändra livet för oss. Det räcker inte med att äta huvudsakligen veganskt och att sluta flyga, det är andra större förändringar som behövs. Men den ekologiska katastrofen är inte något som bara hägrar i framtiden. Den har redan knackat på dörren och klivit in i farstun. Planetens gränser är redan nådda och har i vissa avseenden till och med överskridits. Fallen av extremväder har ökat lavinartat de senaste decennierna. Apokalypsen rör sig mot vardagsrummet medan preppare är upptagna med att spika igen fönstren.

2. Sårbarhetparadoxen och Dunning-Kruger-effekten

På många sätt har samhället aldrig varit så säkert som det är idag. Människor lever längre, kan bota sjukdomar och skador som förr skulle ha dödat dem. Samtidigt är vi mer sårbara eftersom alla de system som upprätthåller infrastrukturen för vår välfärd (transporter, utrustning på sjukhus, kommunikation och så vidare) är beroende av elektricitet och digitala nätverk. Vår egen möjlighet att påverka en situation utan el minskar också i allt snabbare takt. Det kallas för sårbarhetsparadoxen – människan är allt mer beroende av samhället och har själva allt mindre möjlighet att hantera konsekvenserna av samhällsstörningar. Ett elavbrott idag innebär långt större konsekvenser än för bara 20 år sedan. Det ekonomiska system som för tillfället är förutsättningen för vår teknologiska infrastruktur skapar problem som det självt inte är förmöget att bota.

När historiens intellektuella landvinningar gjordes tillgängliga för allmänheten genom internet trodde många att människans utträde ur sin självförvållade omyndighet äntligen var nått. Resultatet blev istället det motsatta. Den oändliga anhopningen av »kunskap« driver ytterligare på det som kallas Dunning-Kruger-effekten, det vill säga att inkompetenta överskattar sin kompetens.

I det sårbara samhället har Dunning-Kruger-effekten fått en kollektiv motsvarighet i att den enskilde, vars egna förmåga att begripa helheten är begränsad, överskattar sin möjligheten att klara sig (själv) vid en eventuell kollaps. Föreställningen att det går att köpa sig fri från apokalypsen eller att säkra sin egen trygghet med rätt förberedelser och kunskaper eller bara i kraft av sin egen rationella förmåga, har katastrofala konsekvenser både för den enskilda och för samhället. Känslan av att veta mer än andra är frestande i en tidsålder där allt upplevs vara skört. Det ger en skenbar känsla av överlägsenhet och stabilitet.

3. Bilden av risken och verkliga risker

I dagens senkapitalistiska samhälle är det svårt att nyktert och kalkylerat se vad som egentligen är farligt. Vissa risker undervärderas och andra övervärderas, beroende på vilken uppmärksamhet de får i det offentliga samtalet. Illvilliga människor som skadar andra görs till större problem än diffusa hotbilder utan tydlig upphovsperson – därför rapporteras det mer om dödsskjutningar än om arbetsplatsolyckor, trots att det senare orsakar fler dödsfall.

Hos prepperrörelsen hamnar de spektakulära och plötsliga katastroferna i förgrunden. Och de illvilliga människorna spelar en stor roll i katastrofmytologin.

Det är lätt att stirra sig blind på apokalypsen som det stora hotet och därigenom missa vardagens risker. Kost- och hälsovanor samt social isolering är verkliga risker som sällan lyfts i prepperrörelsen. De är dock några av de främsta orsakerna till förtida död. Prepping handlar alltid om det okända i framtiden, inte om det pågående livet. Vi menar att här-och-nuet måste stå i fokus. Det innebär inte att all förberedelse och planering inför kommande katastrofer ska överges. Däremot betyder det att må bra idag är en stabil grund för att möta de plötsliga kriser alla människor sannolikt kommer att möta.   

Kollapser skildras i allmänhet som ett laglöst hobbesianskt tillstånd där allas krig mot alla råder. I katastrofmytologin, underblåst av media och underhållningsindustrin, skyr människor inga medel för att överleva. Att statsapparatens våldsmonopol upphör leder inte nödvändigtvis till ett allas krig mot alla. Plundring sker i mindre utsträckning än människor tror, och handlar ofta om att säkra tillgång till mat, vatten och mediciner, snarare än lyxartiklar. Vidare är plundringen sällan horisontellt riktad, det vill säga att det sällan är grannars eller privatpersoners bostäder som plundras. Som motpol bör de katastrofgemenskaper som spontant uppstår lyftas som det vanliga krisbeteendet. Ett tillstånd där människor känner sig betydelsefulla, märker konsekvenser av sina handlingar och känner mening i tillvaron – ett paradis byggt i helvetet.

4. Individualism

Det är ett allvarligt missförstånd att katastrofer drabbar oss som individer, inte som kollektiv. Men en katastrof är en kollektiv händelse som definitionsmässigt drabbar flera. Den individuella lösningen på det kollektiva problemet är ineffektiv. Huvudfelet som de flesta prepparna gör är att de utgår från att människan i grunden är ensam.

I prepperlitteratur hyllas den driftiga mannens egenkraft. Genren är sentida Robinsonader, där handlingskraft och skapande antas springa ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen. Den är ett uttryck för den liberala fantasin om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed.

I de undantagsfall preppare föreställer sig en kollektivitet är det ändå i en ganska begränsad mening; för det mesta är det familjen och blodsbanden som utgör det »kollektiva«; och i bästa fall består den av ett hemligt nätverk av upplysta preppers. Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver man vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Dessa »kollektiva« modeller är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. De förläggs istället till »allmänheten«, som är ett yttre hot.

Människan är emellertid en social varelse. Alla har olika erfarenheter och kunskaper. Ju mer olika individerna är, desto större arsenal av färdigheter och perspektiv får gruppen. Heterogena grupper fattar bättre beslut eftersom de då grundar sig på ett bredare kunskap- och erfarenhetsunderlag.

Samhällets information utgår från samma grundpremiss, hur länge du skulle klara dig vid en kris. Utgångspunkten är individen och i viss mån familjen. Den tar inte hänsyn hur människor verkligen beter sig vid kriser. Att vi ogärna stänger in oss och hoppas på bättre tider. Att vi söker oss till andra för att få bekräftelse på vad som har hänt och för stöd. En mer effektiv utgångspunkt vore – hur kan vi hantera en katastrof? Även om de spontana kollektiven blir viktiga vid en katastrof, finns det alla möjligheter att preppa tillsammans med andra.

Såvida du inte bor väldigt avlägset och isolerat är dina grannar något du måste ta i beräkningarna vid en katastrof. Det finns två förhållningssätt som du kan ha till dem: inkluderande eller exkluderande. Preppingrörelsen fokuserar oftast på den senare. Några begrepp som är vanliga i rörelsens språkbruk och som syftar till exkludering är OPSEC, Operational Security, och Grey man, dina förberedelser ska inte synas eller väcka uppmärksamhet. Synsättet bottnar i en rädsla och misstro för andra människor som drivits på av bland annat underhållningsindustrin: genom exempelvis kulturproduktionen i Hollywood, eller massmedias profiterande på rädslor genom clickbait-rubriker.   

Även om du tror att alla är ute efter dina resurser så borde ett förberett grannskap göra dig både tryggare och säkrare eftersom färre är ute efter dina prylar. Och även om du har vapen och skydd, finns det alltid någon med större bössa. Det enda vapnet som aldrig förlorar skärpa är att vara många – gemenskapen.

5. Fetischeringen av prylar och kunskap

Ägandet av prylar övervärderas som överlevnadsfaktor bland preppare. Preppingens barnsjukdom är att ägna sömnlösa nätter åt att hitta det perfekta multiverktyget/konserven/vattenförsörjningen, eller att bygga och förfina den fulländade bunkern eller Bug Out Location. Detta är inte på något sätt unikt för preppers, utan symptomatiskt för det existerande samhällets sätt att lösa fysiska och psykologiska problem.

En första vågens självkritik av preppingen har istället riktat om fokus mot kunskap istället för prylar. Vi menar att kunskapspreppingen förvisso är ett framsteg, men att den inte är en lösning. Även kunskapspreppingen hemfaller åt prylpreppingens individualism. Att läsa in sig på olika tänkbara katastrofscenarion eller hur en eld bäst tänds med minimala resurser kan inte ersätta en verklig pågående verksamhet mellan människor eller den kollektiva kunskap som verksamheten förkroppsligar. Denna verksamhet behöver inte ha katastrofberedskapen som huvudsakliga ändamål (exempel på detta är gemensamma aktiviteter i grannskapet såsom städdagar, barnkalas eller grillfester) men den kan ha det som bildandet av preppa tillsammansgrupper eller engagemang i frivilligorganisationer.

Det bör framhållas att det kollektiva görandet också rymmer en sorts färdighet och  kunskap. Denna kunskap är dock inte potentiell och passiv, utan är intimt förenad med aktualitet och aktivitet. Det är vad vi kallar organisering.

Vi vill klargöra att vi inte är mot att preppare lär sig saker, eller att ha resurser hemma. Vi vänder oss mot att energin läggs på dessa tämligen ineffektiva sätt att preppa istället för att organisera. Men just organisation och att engagera sig för sitt lokalsamhälle står i regel lågt i kurs i diskussioner inom prepperrörelsen. I många fall ses det inte ens som en förberedelse.

6. Från civilisationens öken till skogens öde ö – en falsk Exodus

I prepperrörelsen talas det gärna och mycket om hur civilisationens sjunkande skepp måste överges. Skogen antas vara en naturlig tillflyktsort för människor och plats för eventuella Bug Out Locations, där resten av livet efter kollapsen kan ägnas. I bästa fall förbereds det också genom regelbundna utflykter till diverse glesbefolkade platser som ska träna, härda och stärka kroppen för det livet.

Det grundläggande tankefelet här är skogens oförlåtande natur underskattas. Den förutsätter både omfattande kunskaper och tur för överlevnad, särskilt för människor som saknar en stabil förankring där. Under särskilda omständigheter kan det förstås gå att klara sig bättre utanför de större städerna, men det kräver omfattande kunskap och erfarenhet eller åtminstone ett minimum av kontakt med andra människor. Det finns ytterligare en begränsning i fantasin om livet i skogen: Så fort tillräckligt många rymmer dit upphör skogen som plats för den enskilde och blir en plats för många. Även de mest avancerade planerna på en stuga på landet är sårbara för extremvärme, torka och skogsbränder.

Vi menar att längtan till naturen och det ökade intresset för friluftsliv är ett svar på känslan av främmandeskap i den senkapitalistiska civilisationen. Preppers lockas av det enkla i tillvaron, att leva från hand till mun utan att behöva bry sig om överflödet av information och distraktion. Här avslöjas prepperrörelsens upptagenhet med fotvandringen, tältandet, pilbågsjakten och stormköken för vad den egentligen är: ett uttryck för prepperns belägenhet i det nuvarande samhället som isolerad och förfrämligad. Preppingkulturen utger sig för att vara en mottendens till det rådande samhällets normer, men passar i själva verket ganska väl in i dess ideologiska överbyggnad: att samhälleliga problem kan ha effektiva individuella lösningar.

7. Patriarkal klanfantasi?

Det finns ett element av patriarkal klanfantasi inom prepperrörelsen. Stora delar av rörelsen är översköljd av maskulin och militär terminologi. Maskuliniteten är en dominerande ideologi som är delvis oberoende av hur många kvinnor som preppar.

De egenskaper och kunskaper som antas vara nödvändiga för att klara apokalypsen är generellt maskulint kodade. Hårt ledarskap, slughet och hänsynslöshet toppar listan av dygder som premierar överlevnad. Maskuliniteten och individualismen överlappar i viss mån, då idén om den starka individen och den starka mannen egentligen hör till en och samma idétradition. Egenskaper som anses feminina – socialt nätverkande, omhändertagande och organiserandet av vardagsbestyr – uppmärksammas i mindre grad. Ledarskap i extrema situationer kräver i allmänhet en social lyhördhet. Vulgärtolkningen av den militära hierarkin har visat sig vara en veritabel dödsfälla.

Den patriarkala klanfantasin utgår ofta från föreställningen att samtidens man berövats sin »rättmätiga« plats i familje- och samhällshierarkin. Kollapsen möjliggör en rehabilitering av mansrollen som skyddsvall mellan vildmarken å ena sidan, och fru och barn å den andra. Kollapsen blir därmed en projektionsyta för reaktionära fantasier.

8. Mellan stat och individ – den tredje positionen

Genom att överlåta viktiga administrativa uppgifter till myndigheter (såsom barnomsorg, sjukvård och äldrevård) kan individen skenbart uppfattas som självständig. Det kallas statsindividualism. När staten träder in och förser individer med förutsättningar för överlevnad kan det framstå som att individen inte behöver lära känna andra horisontellt, det vill säga som om en vertikal relation mellan individer och staten är det enda som behövs. Detta är en vanlig föreställning om krisberedskap. Ansvaret att förhindra eller mildra konsekvenserna av kriser och katastrofer faller på staten och individen. Det är förstås bra att både staten och individerna är förberedda; problemet är att alla de (lokala) gemenskaper mitt emellan stat och individ trängs undan av statsindividualismen till exempel grannskap, mötesplatser eller folkrörelser. Vi vill därför lyfta en tredje position: gemenskapen. Dessa kollektiviteter nedprioriteras ofta i det offentliga samtalet till förmån för den statliga beredskapen eller individuella preppingen.

I viss utsträckning finns de frivilliga försvarsorganisationerna som kan ge stöd vid kriser. Vid första anblick framstår de som en länk mellan staten och individen. Tyvärr kännetecknas de idag framförallt av en åldrande medlemsskara samt tröga och ineffektiva strukturer.

Starka lokala gemenskaper (både sådana som uppstått spontant för att det finns ett akut behov och framförallt de som finns sedan tidigare) ger människor större möjligheter att stå emot samhällsstörningar. Vid en plötslig händelse är de som bebor ett område alltid först på plats och är kvar efter att den mest kritiska situationen blåst över. De är den första skyddsbarriären mot katastrofens konsekvenser. Det är också grannskapet som ger trygghet och resiliens, alltså motståndskraft, efteråt till skillnad från akuta punktinsatser som utlovas från myndighetshåll.

Både myndigheter och preppare betonar ofta att individernas förberedelser ger myndigheterna möjlighet att hjälpa de som behöver mest stöd. Den individuella förberedelsen skulle alltså vara en solidarisk handling. Så länge preppingen förblir individuell som ett komplement till statens beredskap kan den emellertid inte vara annat än indirekt antisolidarisk. Den kan osynliggöra solidariska strukturer och lokala gemenskaper genom alltför tung betoning på de individuella förberedelserna.

9 Inkluderande eller exkluderande

En gemenskap kan vara inkluderande eller exkluderande. Det är viktigt att vara vaksam på att lokala gemenskaper blir problematiska när de är exkluderande. De lokala gemenskaper som etableras i syfte att bevaka och kontrollera ett område kan vara farliga. De bygger på misstro och på att avlägsna främmande från området. Det kan ses som ett slags konventionell militär lösning på krisens utmaningar. Medborgargardet är extremvarianten av den sortens kontrollerande lokala gemenskaper. Inkluderande gemenskaper å andra sidan utgår i första hand från att andra är en potentiella allierade snarare än potentiella hot, att eventuella intressemotsättningar går att lösa snarare än att de måste utplånas.

I ett ögonblick av klarsynthet uttrycker sig Rick Grimes, protagonisten i The Walking Dead om vad som spelar roll, och hur han missförstått den postapokalyptiska situationen: »The things I did. The moves I made. I justified it by saying it was for the good of my family. But really I was overlooking the most important part of survival in this world. Community«

10. Längtan till undergången

Det myllrar av förklaringar till människors motsägelsefulla längtan efter undergången. Alla ekonomiska och politiska system har försökt att utplåna tanken på alternativ, men undergången har gång på gång drabbat de civilisationer som mänskligheten byggt upp. Det nuvarande ekonomiska och politiska systemet har förmodligen gjort det mest effektivt. Frigörelsen från samhällets bojor har därmed endast tänkbart som en frigörelse genom fullständig utplåning. Det “enkla” och »naturliga« livet romantiseras, men att ställa sig utanför samhället innan kollapsen är i praktiken omöjligt.

Utöver generella förklaringar av längtan efter undergången kan vissa former katastrofberedskap i sig utmynna i en sådan längtan. Den som förbereder sig för ett specifikt negativt utfall, såsom en kommande »apokalyps«, löper risken att begära det utfall som förberedelsen riktar sig mot.

Att »investera« i en katastrof kan vara svårt att förena med att förebygga dess utbrott. Förverkligandet av katastrofen ger upprättelse åt preppern och värde åt allt arbete som vigts åt förberedelserna. Särskilt när preppingen övergår från aktivitet till identitet. Som följd kan upptagenheten vid att anpassa sig efter katastrofen förminska ansträngningarna att förhindra den.

Lösning: Förberedelserna behöver ha ett värde i för det dagliga livet.

11 Preppers har bara anpassat sig till världen på olika sätt, vad som gäller är att förändra den.