Kategoriarkiv: Att överleva

Att skydda sig mot pandemier

Vad kan jag egentligen göra om det skulle vara så att Coronaviruset blev en riktig pandemi och kom till Sverige i stor skala? Tanken är lite svindlande att en ny sjukdom som Spanska sjukan kan svepa över världen, men det är absolut för tidigt att säga att det skulle vara så. Det är till och med troligt att det inte blir så farligt alls. Men det är en perfekt nyhet och kommer generera många klick (på sidor som denna)!

Coronaviruset är en ny typ av virus men är besläktat med SARS. För de flesta är det som en vanlig snuva, men för en del (särskilt människor med nedsatt immunförsvar) kan det bli som en kraftig influensa eller värre. Det är svårt att säga men dödligheten är än så länge väldigt låg ca 3% har jag läst siffror på och det är oftast förknippat med någon annan bakomliggande sjukdom. De influensor som sveper över Sverige och världen varje vinter är förmodligen värre (globalt avlider ca 300 000 per år i den). Det arbetas också på ett vaccin och det lär vara förhållandevis enkelt att ta fram ett mot Coronaviruset.

Vad du kan göra vid pandemi:

Det viktigaste är att vara mer noggrann med att tvätta händerna och att försöka inte peta så mycket i mun, näsa eller ögon.

Det finns ingen poäng i att använda munskydd. Det kan tvärtom vara dumt eftersom virus kan fastna i munskyddet och spridas mer av det. Munskydd är inte gjorda för virus i korthet.

Om det ändå skulle bli många sjuka skulle jag hålla barnen hemma från förskola och skolan och jobba hemifrån i större utsträckning. Jag cyklar ändå till jobbet, men att åka tunnelbana i rusningstrafik i Stockholm är ett bra sätt att exponeras för allt som går att bli sjuk av.

En av de viktigaste sakerna för att en pandemi ska vara hanterbar är en bra allmän sjukvård som alla har tillgång till. Ett bra sätt att förhindra konsekvenserna för människor i Stockholm kan vara att aldrig igen rösta borgerligt i landstingsvalet. Situationen på Stockholms sjukhus idag är verkligen en hälsofara.

TLDR

Men TLDR varianten då: Tvätta händerna, oroa dig inte allt för mycket om lyssna gärna på Beredsams avsnitt om pandemier för att få mer information. Om du vill oroa dig kan du lyssna på P3 Dystopias pandemiavsnitt som lägligt kom i veckan. Men som sagt, det är förmodligen ingen fara.

Här jag har skrivit om hur en stor pandemi skulle kunna se ut och påverka oss.

Zombieöverlevnadsåret 2019

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017 och 2018) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.

Det har kommit några nya bra zombiefilmer. Uppföljaren på Zombieland levde hyfsat upp till förväntningarna, Jim Jarmuschs The Dead Don’t Die var också helt ok. Den svenska Huntress – Rune of the Dead var mycket bättre än jag förväntat mig. Så på det stora hela var det ett rätt bra filmår för zombiegenren. Inte heller att förglömma att nya serien Black Summer kommit igång. En annan stor och oväntad nyhet i år var att det sista numret av The Walking Dead helt plötsligt kom ut. Det var sorgligt men också befriande att få läsa om den sista skälvande tiden i det universumet. Jag skrev ett avsked och summerade hela serien.

Preppingmässigt har det mest handlat om preppa tillsammans-gruppen jag är med i. Vi har haft en temadag och kört på med vår studiecirkel hela året. Jag var också med och arrangerade en temadag på ABF-huset i Stockholm om prepping. På ABF har preppingsatsningen kommit igång.

I vanlig ordning har jag rest land och rike runt och föreläst för alla möjliga roliga och konstiga ställen. Det blev knappt 40 föredrag i år (ett i Finland!). Förhoppningsvis blir det lite färre nästa år för det är väldigt slitsamt. På bokfronten har det faktiskt hänt en del när jag kollar upp det hela. Bli en zombieöverlevnadsexpert för 9-12åringar som Claes Tovetjärn och jag skrivit och som illustrerats av Elin Jonsson kom ut i maj lagom till krisberedskapsveckan. Den vetenskapliga zombieantologin som jag, Linda Flores Ohlson och Eva Kingsepp gör har fått förlag (Vertigo) och verkar komma nästa år. Dessutom har jag medverkat i klimatantologin Vad håller ni på med? Som grädde på moset har jag påbörjat ett nytt bokprojekt som jag kallar En gryning att frukta? men det är hemligt. Jag har med ABF, Anna Maria Stawreberg och Niklas Kämpargård börjat göra podcasten Beredsam (finns i vanliga poddappar och spotify). Det har varit roligt och lärorikt och något jag hoppas kunna fortsätta göra under 2020.

Något självgott vill jag lyfta några egna inlägg på bloggen som jag tycker extra mycket om. Ett av dem är om Orkanen Katrina. Ett annat handlar om vem du vill vara när katastrofen kommer som handlar om missuppfattningar om kriser. Sen gjorde jag en ordentlig sammanfattning av Ann Enanders bok Människans förhållningssätt till risker, olyckor och kriser som jag kallade Preppingskolan (det var lite för att få en rubrik som folk skulle bli intresserade av eftersom jag lagt en massa tid på inlägget, men det verkar inte ha hjälp). Här är de tre delarna iaf: 1 före katastrofen – 2 under katastrofen – 3. efter katastrofen.

Förhoppningar på 2020? Jag vet faktiskt inte riktigt vilka zombiefilmer som är förväntade nästa år. Train to Busan 2 har det talats om men jag litar inte på att uppföljare faktiskt kommer (även om Zombieland ju faktiskt fick sin fortsättning). WWZ2 lär ju knappast komma ut. Andra uppföljare som det pratats om är Död Snö 3 (där tydligen Hitler ska vara med), och två Romerofilmer (trots att han är död, eller?) en av George som han skrivit (Road of the Dead) och en prequel till NotLD som heter Rise of the Dead (som hans son gör). De här filmerna var också med 2018 års lista så det är ju inget som lär komma. Zack Snyder har en som heter Army of the Dead på gång också vet jag. Boken Breathers ska tydligen också bli film sägs det, det skulle kunna bli kul. Det är alltså ganska mycket old school om de här filmerna kommer. Intressant det. Men det finns inte mycket som tyder på att zombiegenren minskar i intresse nästa år heller. Men vi håller tummarna för att det inte ska bli någon apokalyps.

 

 

Hur bygger vi resiliens hos individen

Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.

 

1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.

2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta  vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.

3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.

De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Det här med mat i krissituationer

Jag blev utmanad på twitter om att hitta en inköpslista för preppingmat. Jag tänkte lite kring det och insåg att det är väldigt svårt att ta fram en generell lista som ska gälla för alla. En av de viktigaste sakerna tänker jag är att vi vill äta så likt en normal situation som möjligt i en krissituation. Så istället skriver jag om hur jag ser på mat och vad som finns i mitt förråd hemma.

För det första så är mat inte viktigt för överlevnad i det korta loppet. Vi klarar oss väldigt länge utan att få i oss något, men vi börjar fungera sämre snabbt, även om mycket tyder på att de flesta återfår en hyfsad arbetsförmåga när kroppen ställt in sig på att det är lite tuffare energimässigt. För hemberedskap, alltså att klara en begränsad tid utan tillgång till affärer, el eller transporter handlar det alltså inte alls om överlevnad utan att få en bättre tillvaro, att vara mindre rädd och att kunna vara en resurs för mitt lokalsamhälle.

De flesta överlever uppåt 50 dygn utan mat, sedan dör de flesta hyfsat snabbt. Det verkar vara tillgången till B1 som avgör detta. Mat är ändå viktigt som det går att se i Minnesota Starvation Experiment där 36 män mellan 22 och 33 år fick äta drygt 1 500 kilokalorier och röra sig runt fem kilometer om dagen i 24 veckor. Deltagarna blev i större utsträckning deprimerade och hypokondriska, med stora humörsvängningar och apati som vanliga reaktioner. Det formulerades till och med en diagnos för det psykiska tillståndet som kallas semi-starvation neurosis. Tillståndet är präglat av ett extremt fokus på mat: tankar, drömmar, samtal och fantasier kretsade kring hur och vad de skulle äta härnäst. Rent fysiskt sattes kroppen också i energisparläge; de blev tröttare (men fick sömnproblem), mer frusna, reflexerna blev sämre och de tappade i styrka. Även pulsen gick ned och deltagarnas kroppstemperatur sjönk. Intresset för sex minskade och de sökte många gånger ensamhet framför sällskap.

I mitt hushåll är fyra av fem veganer vilket påverkar hur vi preppar. En sak som vi alltid har skitmycket av är soja- och havredryck. Bra källor till både vätska och kalorier som kan stå i rumstemperatur och har lång hållbarhet. Andra saker vi har mycket extra av är mjöl och havregryn eftersom det också är livsmedel vi ofta använder i vardagen. Även pasta och ris har vi några kilo extra. Tortillabröd, jordnötssmör och sylt finns också nästan alltid i det vi brukar kalla zombieförrådet. Jag tänker inte på det som prepp utan mer som att det ska finnas grejer att äta och slipa gå och handla basvaror hela tiden. Jag har ingen metod för att allt ska finnas hela tiden eftersom det verkar så fruktansvärt tråkigt.

Jag skulle gissa att det är ok mat för någon vecka, men att det finns kalorier för betydligt längre tid. Det är mat som är hållbar (särskilt ur klimatperspektiv), relativt billigt och mycket enkelt.

Punktlista

Vätska

Soja/havredryck (några med chokladsmak för att smör för barnen) men ca 30-50liter

Två vattendunkar

några sexpack folköl

Vin (självklart Slayers vin Reign in Blood)

Några läsk och kolsyrat vatten

Kaffe

 

Mat

Cornflakes/havrefras

Tortillabröd

Sylt

Rapsolja

Jordnötssmör

Torkade bönor och linser

Tetraförpackningar med bönor

Tetraförpackningar med tomatkross

Stora burkar med vegetarisk ravioli

Proteinpulver (egentligen rätt värdelös för prepp, men det kan ge lite bättre mättnadskänsla åt en kolhydratsrik kost i övrigt)

Huel (mättar förvånansvärt bra även om det inte alls ger någon psykologisk nöjdhet)

Snacks/godis (det är bara jag som vet var det är gömt eftersom resten av familjen skulle äta upp det annars).

Så här ser zombieförrådet ut alltså efter att jag nyss storhandlat.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Misströsta inte – organisera

Jag har skrivit en kortare artikel till nästa nummer av tidningen Väglöst som är ett magasin för ”naturligt friluftsliv”. Passa på att teckna en prenumeration så får du tidningen med denna artikeln plus en massa intressanta artiklar.

—-

I det uppskruvade medieklimatet kring i stort sett allting är det svårt att få en bild av vad klimatförändringarna faktiskt kan innebära för oss som privatpersoner. Det är lätt att tala om värmeböljor, översvämningar, förorenat dricksvatten eller missväxt, men vad innebär det egentligen för oss och hur kan vi förbereda oss för det?

Klimatförändringarna kommer att skapa problem för till exempel infrastrukturen. Varor kanske inte kan nå affärerna, priser på drivmedel kan skjuta i höjden på grund av konflikter i eller kring oljeländer, kommunikationer kan drabbas av stormar, köldknäppar eller andra väderfenomen. Men de kan också för den politiska situationen och debattklimatet.

I prepperkretsar, alltså bland de som verkligen går in för att förbereda sig för en katastrof, är ofta prylarna i fokus. Det diskuteras saker som vilken kniv som är bäst i vildmarksliv och vilken bil som bäst kan ta en till sin Bug Out Location – alltså en avlägsen stuga på landet där det i större utsträckning går att vara självförsörjande. Det fokuseras på saker som ett sätt att kunna konsumera sig ur krisen. Trots att det är just konsumtionen som har försatt oss i den prekära situationen. Synen på att kunna köpa sig ur kriser stämmer väl in i vårt samhälle. En sorts modernt avlatsbrev där vi inbillar oss att det ger oss trygghet. Men i det akuta läget är det inte prylar eller lager av konserver som räddar oss.

I bästa fall pratar preppers om kunskap, men även där tror jag att vi riskerar i att hamna i samma typ av fälla. Kunskap är något som behöver underhållas och praktiseras för att det ska räknas. Att i teorin veta hur du gör upp eld, innebär inte att du kan göra upp eld. Särskilt inte i svårare förhållanden. Att aktivt vara ute och träna på att leva enklare tror jag faktiskt gör dig mer resilient. Inte för att du nödvändigtvis bör söka dig till skogen i en kris, utan för att du håller igång kunskaper om att laga mat utan el, att hantera mörker utan lampknapp och att lära sig improvisera utifrån vad situationen ger dig.

En faktor som är viktig i verkliga överlevnadssituationer har visat sig vara gemenskap. När vi pratar om människors grundbehov brukar inte gemenskap komma upp, men frågan är om det inte borde klassas som ett grundläggande kriterium för att vara människa. Det finns saker att lära sig kring detta – att veta hur en grupp fungerar, att kunna organisera och se till att alla människor i gruppen fyller en funktion. Bara en så enkel sak som att känna sina grannar tror jag är ett av de bästa sätten att förbereda sig på, såväl fysiskt som psykologiskt. Vi människor är dåliga på att hantera kriser ensamma. Vi behöver andra för stöd och bekräftelse på situationen, och också för att orka kämpa vidare.

Den enskilda människan behöver bygga upp psykologisk resiliens. Det innebär att skapa förutsättningar för att tackla oförutsedda situationer och motgångar i livet. Det gäller inte bara alla jobbiga situationer som uppstår i livet utan också kommande materiella påfrestningar och klimatångest. Psykologisk resiliens är inte ett personlighetsdrag, det involverar tankar, känslor och handlingar som kan läras och utvecklas hos alla människor. Det handlar bland annat om att ha goda relationer till vänner och/eller familj, att se att vissa saker inte går att påverka och att fokusera på det du faktisk kan förändra. Att kunna sätta upp rimliga mål, kunna tänka långsiktigt och placera problem i en större kontext. Men också att regelbundet träna fysiskt och vara uppmärksam på sina känslor.

Men det bästa sättet att förbereda sig för framtidens utmaningar och katastrofer är att organisera sig för att se till att klimatförändringarna blir så små som möjligt. Praktiskt nog är det också organiseringen som leder till att mildra de individuella konsekvenserna av en klimatkollaps. Misströsta inte – organisera er!

Vad är totalförsvaret?

Kort historik

Totalförsvaret består av både en civil del och en militär del och ska vara det som behövs för att Sverige ska klara ett krig. Idén om ett totalförsvar uppkom efter andra världskriget. Som mest engagerade totalförsvaret 2,8 miljoner människor. En viktig anledning var att vi var neutrala och skulle vara tvungna att själva hantera de konsekvenser för civilbefolkningen som ett krig skulle innebära och klara sig på egen hand under en tid. Det civila försvaret skulle till exempel handahålla skyddsrum, utrymma städer, släcka bränder och fördela skyddsmasker medan försvaret skötte sitt. Det skapades stora beredskapslager av kaffe, mat, kläder och skyfflar på hemliga platser i landet.

I och med kalla krigets slut så monterade totalförsvaret ned (det kallades en ”strategisk timeout”). Överstyrelsen för civil beredskaps ersattes 2002 med Krisberedskapsmyndigheten som 2009 slogs KBM ihop med Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens Räddningsverk och blev Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Efter ett riksdagsbeslut 2015 började planeringen för ett nytt totalförsvar. Men det är något som kommer ta tid.

Vad består totalförsvaret av?

Försvarsmakten och ett antal myndigheter har hand om att skydda landets gränser, våra intressen (vad nu det är) och att medborgarna är säkra från främmande makt. Det militära försvaret är beroende av ett civilt försvar som ser till att drivmedel, sjukvård etc fungerar som det ska.

Det civila försvaret består en av mängd olika aktörer – myndigheter, kommuner, företag och frivilligorganisationer. De ska se till att medborgare ska fortsatt kunna leva på sina liv även vid krig eller kris. Här ser vi ett stort problem med de privatiseringar som sker. Det blir mycket svårare att samordna när det finns en mängd företag som måste vara med, att en del av dem också är utländska ger än större bekymmer.

Det civila försvaret

Det finns stor begreppsförvirring gällande det civila försvaret. Ofta blandas Civilförsvaret (som inte längre finns), Civilförsvarsförbundet (som är en av 18 frivilliga försvarsorganisationer), det civila försvaret (som är de samhällsviktiga aktörer som måste hålla igång sin verksamhet vid krigsfara och krig) och Civilt försvar (som är arbetet hos myndigheter, kommuner etc för att upprätthålla samhällets grundläggande funktioner).

Det civila försvaret arbetar också med krisberedskap i fredstid. Det finns många beröringspunkter i problem som samhället får vid kris som vid krig. Ta hand om många skadade, elavbrott och infrastrukturstörningar, livsmedelsbrist, sanering efter kemikalier/radioaktivitet med mera. Men också i stora skillnader eftersom det vid krigssituationer måste finnas en hel del sekretess och möjlighet att kommunicera säkert. Vid en kris kan civila aktörer begära hjälp av försvarsmakten, men vid krig så är det tvärtom. Då begär försvarsmakten hjälp av det civila. Det kan också bli ”höjd beredskap” vilket innebär att nya lagar kan träda in. Vid en kris så kan inte någon aktör bestämma över en annan aktör, men vid höjd beredskap kan rollerna förändras en del.

Krig idag

Idag är det rena invasionskriget inte det troligaste. Det är mer troligt med hybridkrigsföring/ickelinjär krigsföring där en antagonist destabiliserar infrastruktur och sprider rykten för att skapa oro och osäkerhet. Det kan handla om cyberattacker, utpressning, terrorism eller liknande. Det moderna kriget förväntas mer vara en gråzon. Gråzonen innebär att försvarsmakten inte kan använda de lagar som normalt används i krig och har svårare att vara effektiv.

I Sverige finns sedan typ 70 år en totalförsvarsplikt vilket innebär tre tjänstgöringssätt:

– Värnplikt – en skyldighet att tjänstgöra inom det militära försvaret. I fredstid innebär det mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning.

– Civilplikt – som är vilande men finns kvar i lagtext. Det är ett vapenfritt alternativ till värnplikt.

– Allmän tjänsteplikt – som innebär att person ska sköta sitt vanliga jobb eller att staten kan placera personen på en plats som blivit vakant på grund av krigsplacering. Vid krig kan vi alltså bli tvingade att jobba med något som staten tycker är lämpligt.

 

Detta är alltså en kort genomgång av vad totalförsvaret innebär. Jag har hämtat det mesta av detta från broschyren ”En introduktion till totalförsvaret – för dig som undrar vad det är och varför det behövs” som finns här.

Förberedelser inför kriser och katastrofer – så kan du komma igång

Jag funderar på mycket på vad det är som gör att en del börjar förbereda sig för svåra situationer och andra inte gör det. Just nu läser jag ”Vad håller ni på med? – En antologi om klimatet” och i den skriver psykologerna Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson en text som heter ”Klimatpsykologerna förklarar” om klimatångest och engagemang. Jag tycker det finns många beröringspunkter mellan kris och katastrofförberedelser och klimattankar.

En beröringspunkt är en aktuell fråga som handlar om adaptation eller mitigation – alltså att anpassa sig till den kommande klimatförändringen eller att försöka hindra den. Där preppare (oftast) fokuserar på att anpassa sig till en på olika sätt jävligare värld, försöker klimatrörelsen förhindra den från att inträffa eller mildra dess styrka. Aja, det är ett spännande sidospår som jag hoppas kunna skriva mer om framöver och där min starka åsikt är att bägge bör fokusera mer på det de inte redan fokuserar på idag.

Ett intressant begrepp inom psykologin som tas upp i ”Klimatpsykologerna förklarar” är intentionsglappet. Det innebär i korthet att du tycker att något är viktigt men skjuter upp det eller att det bara inte blir av. I artikeln diskuteras det utifrån varför människor inte gör mer åt klimatförändringarna, om vi nu tror att det är så stort och så viktigt. Varför gör vi inte mer? När jag föreläser för folk brukar jag prata lite om broschyren Om krisen eller kriget kommer. Väldigt ofta säger människor att de har läst den och tagit till sig av budskapet men ytterst sällan gjort några fysiska, psykologiska eller sociala förberedelser utifrån det. Jag tänker att det handlar om samma sak. Om att vi människor i grund och botten inte fattar beslut utifrån vad som egentligen är bäst eller vad vi borde göra, utan oftast utifrån vad andra gör eller hur vi brukar göra. Vi är inte kallt rationella när vi fattar beslut. Det kan vara ett hinder, men det kan också vara en morot.

Så mitt tips kommer här. Hooka med någon som du tror eller vet är intresserad av ämnet. Gör lite utmaningar till varandra, börja enkelt med att skaffa vattendunk och vevradio och fortsätt med svårare men mer effektiva saker som att prata med grannar och organisera dig/lär dig mer på olika sätt.

 

 

Jag tycker för övrigt att ni verkligen borde köpa klimatantologin ”Vad håller ni på med” (inte bara för att jag också skriver en text där, men lite därför). Särskilt alla som jobbar som lärare på högstadium eller gymnasium borde använda den i undervisning eftersom den är tankvärd, rolig, bred och innehållsrik.

Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour

Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.

En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.

Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.

Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.

Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.

Musik: Häxhammaren.