Category Archives: Att överleva

Eftersom det saknas ett zommarprogram i P1 i år…

Sedan 2015 har alltså Sommar i P1 inte haft något zombieöverlevnadssommarprogram alls. En smärre skandal som det verkar som att jag är först att rapportera om. Vakna Sverige! På sommaren bör en ju gå/cykla/ligga på stranden och lyssna på intressanta samtal.

Men men, trots detta så finns det såklart andra saker som är bra att lyssna på när du har sommarledigt. Här kommer ett gäng poddtips. Jag tror att de flesta går att hitta i de vanligaste poddapparna så ladda ned där om du inte vill använda soundcloud eller vad det nu är för länkar jag använder. Här kommer alltså ett gäng bra poddar som jag tycker att ni borde lyssna på i sommar:

P3 Dystopia:   Fem ungefär timslånga avsnitt avsnitt som tar upp antibiotikaresistens, demokratins reträtt, vad som händer när havsnivån stiger, om kriget kommer och övervakningssamhället.

Hemberedskap över en kopp te: En trevlig podd om att förbereda sig av Anette och Niklas som är aktiva i civilförsvarsförbundet. Nya avsnitt kommer ganska löpande.

Apans Anatomi – Preppa som kropotkin: En podd av Mathias och Erik om prepping genom att bygga gemenskaper

OBS i P1 har ett par bra avsnitt om katastrofer i en serie. ”Är katastrofen en möjlighet” av juristen Tormod Otter Johansen är nog det bästa.

MSBs podd ”Om krisen kommer” har 13 avsnitt om bland annat nödmat, att agera vid kris, skyddsrum, VMA och påverkanskampanjer på nätet. Många avsnitt är riktigt bra.

Och några poddar där jag medverkar:

Kropp & Själ hade ett avsnitt om katastroftankar som jag pratade lite i.

Kritiken – Din granne kan stoppa samhällskollapsen: Kawa Zolfagary

Ordfronten #39 Beredskap ska inte vara en materialsport

För några år sedan hade Jonny Berg och jag en poddcast om zombier som hette Swedish Zomcast.

…eller så kan du ju lyssna på om det Sommar i P1 som jag gjorde för ganska exakt tre år sedan.

Annonser

Juli: Lev för något

Att ha hundar kan ju vara något som gör att en orkar kämpa vidare.

Nu är vi framme vid en av de svårare grejerna jag skrivit om. Att hitta något att leva för. Den här förmågan är väl egentligen något som mer har påverkan i vardagslivet än i katastrofsituationer men många menar att det faktiskt är en viktig del av överlevnad. I populärvetenskapliga överlevnadsböcker finns det nästan alltid anekdotiska bevis för hur viktigt det är att ha något att leva för. Problemet är såklart Survivorship Bias – att det är de överlevande som skriver historien om vad som krävs för att överleva. Att alla som inte klarar en situation kanske kämpade lika hårt, hade lika mycket att leva för etc. Det blir alltså svårt att dra några vettiga vetenskapliga slutsatser av överlevare, men det finns ändå anledning att titta närmare på fenomenet.

Från logoterapins grundare Viktor Frankl som pratar om att ”livet måste ha mening”, till överlevnadspsykologen John Leach (författare till portalverket Survival Psychology) som pratar om psykogen död – alltså att vissa bara ger upp och dör utan synbar anledning. Liknande iakttagelser finns i fång/arbetsläger. Under Koreakriget pratade amerikanska fångar i koreanska fångläger om ”give up-itis”.

Det finns en del knep i överlevnadssituationer för att inte överväldigas av de hemska och farliga i en situation. Ett sätt är att dela upp problemen i små delar och klara en del i taget. Det som kallas gameification eller spelifiering kan vara ett bra sätt att ta i tu med situationer. Att hitta ett sätt att börja tackla jobbiga situationer. I Ben Sheerwoods överlevnadsklassiker ”Survivors Club” ställer han den retoriska frågan Hur äter du en elefant? Svaret är En bit i taget. Alltså att dela upp problemen i mindre delar.

Att göra saker som har mening snarare än som ger ”lycka” kan också vara ett vettigt förhållningssätt. Det var ett intressant avsnitt av Kropp & Själ i P1 om det som går att lyssna på här. Eller så kan du läsa Frankls Livet måste ha mening.

Att rent praktiskt ge tips på hur du kan göra för att utveckla ”något att leva för” har jag nog svårt att ge. Men en grej är att vårda sina relationer. Att höra av sig och värdesätta vänskap och kärleksrelationer och inte ta dem för givna. Annars kan du ju skaffa barn, hund eller en rejäl gudstro om du vill göra det enkelt för dig.

 

Lokal gemenskap och prepping. Ett exempel från Skarpnäck

Sista dagen på krisberedskapsveckan hade gruppen #preppatillsammans en temadag om lokal beredskap i Skarpnäck. Det är ett väldigt bra initiativ som bygger på att människor tillsammans i ett bostadsområde bygger gemenskap och skaffar sig kunskap om hur de kan klara olika typer av kriser. Jag passade på att ställa några frågor till gruppen.

Beskriv bakgrunden till #preppatillsammans.
Fröet till #preppatillsammans har funnits där länge. För några år sedan gjorde en stor brand i ett flerfamiljshus i området 200 personer tillfälligt bostadslösa. Nödvändiga resurser som mediciner, kläder, pengar och i några fall tolkar saknades. Ett stödarbete drogs igång redan samma dag och en mängd frivilliga kom samman och höll igång insatserna i flera veckor, så länge som det behövdes. Det var inspirerande att uppleva den spontana viljan att hjälpa varandra.

I vintras handlade ett avsnitt av OBS i P1 om katastrofgemenskaper och fröet blev till en fråga i sociala medier om folk var intresserade av att gå en studiecirkel i hem- och lokal beredskap. Det var många som hörde av sig och efter en del roddande med lokal och mötestid drog studiecirkeln igång.

Vad är syftet med studiecirkeln?
Vi har pratat en hel del om vad det är vi vill med studiecirkeln. Syftet på lång sikt är att den ska utvecklas till en lokal beredskapsgrupp. Det handlar om att lära oss hur vi kan hantera (långvariga) samhällsstörningar och hitta budgetlösningar som svarar mot basala behov av exempelvis vatten, mat och värme. Att omdefiniera säkerhet till att handla om att vi både kan ge och förvänta oss stöd av varandra. Att istället för att drivas av rädsla eller bli passiva i en kris, bryta passiviteten genom att öva oss på att ingripa och agera. Att hellre än att enbart förlita oss på myndigheternas krisberedskap och hushållets egen hemberedskap förbereda oss tillsammans och sprida beredskapen till våra grannar.

Bild från temadagen när jag och Malin Grentzelius från Civilförsvarsförbundet Stockholm samtalade.

Vilka är med? Hur erfarna är deltagarna?
Det är en ganska spridd skara som är med. Vi har ett internetforum där vi är ett trettiotal personer som följer diskussionerna och anteckningarna från träffarna. Sen varierar det kraftigt vilka som har tid och möjlighet att gå på cirkelträffarna.
På första cirkelträffen gjorde vi en självskattningsövning, Hur förberedd är du på en skala 1-5? Sen har vi gjort om samma övning några månader senare och utvecklingen går mot att vi blir mer trygga i våra preppkunskaper. Dessutom blir det tydligare ju längre cirkeln gått att vi har en mängd olika praktiska förmågor och tidigare erfarenheter plus en vilja att göra verkstad av dem som är väldigt peppande.

Tillkommer det nya personer hela tiden eller är det en stabil kärna av folk?
Det är både en stabil kärna av folk som ses regelbundet och många fler som vill men inte har möjlighet att gå på alla träffar utan kommer om möjligt och håller sig uppdaterade via vårt forum. Och efter den lokala temadagen vi arrade så har ytterligare tio personer anmält sitt intresse.

Vilka scenarier tänker ni är troliga?
I våra diskussioner utgår vi ofta ifrån långvariga elavbrott, men även snökaos, översvämningar och efter förra månadens hetta och torka är bränder ett troligt scenario vi pratar om.

Vilka oväntade bieffekter har ni sett?
En oväntad bieffekt är att preppandet lett till en enklare och billigare vardag – storhandlande gör att det alltid finns mat och förnödenheter hemma och att du sparar på att handla mer i taget. En bieffekt som inte är oväntad så mycket som glädjande är den hoppfullhet och gemenskap varje cirkelträff resulterar i. Att förbereda sig på kriser är faktiskt hoppingivande.

Har ni kikat på amerikansk forskning och begrepp som community resilience?
Ja, i studiecirkeln har vi kommit fram till community resilience efter att först ha gått igenom Boken om hemberedskap. Vi har börjat titta på nätverket Mutual Aid Disaster Relief och näst på tur står RAND:s Toolkit for Community Resilience och Common Ground Collectives erfarenheter från deras arbete i New Orleans efter Hurricane Katrina.

På vilket sätt är community resilience intressant för er?
Vår tanke med en lokal beredskapsgrupp är att kunna bidra med nödvändig kollektiv infrastruktur som saknas i ett lokalsamhälle i kris, exempelvis att komplettera hushållens individuella stormkök med ett gemensamt mobilt storkök. Vår förhoppning är att vi ska kunna sprida beredskapen i vårt område, bygga vidare på den anda av att vi hjälps åt när det gäller.
Vi ser gärna att fler organiserar sig i sina områden. Då kan vi hjälpas åt att lösa problem, tänka ut sånt som annars lätt kan falla bort. Ett nätverk av lokala beredskapsgrupper som kan utbyta erfarenheter och dela resurser vore guld.

Vad är ert råd till någon som vill bilda en lokal grupp för kris och katastrofförberedelser?
Släng ut frågan i sociala medier och i ditt lokalområde, du är nog inte ensam om att vilja organisera dig – hellre gemensamt förberedd än ensam och oförberedd är vad vi kokar ner #preppatillsammans till. Kolla med Civilförsvarsförbundet om de är aktiva i din kommun.

Kommer ni att göra fler utåtriktade evenemang?
Ja, vi planerar fler evenemang, inte minst vill vi på sikt ordna ett lajv med alla som är intresserade i våra områden – lajva krisen, det vill du inte missa!

Har ni kontakter med andra organisationer?
Vi har viss kontakt med Civilförsvarförbundet här i Stockholm och med krissamordnaren i kommunen – henne ska vi träffa efter sommaren. Då ska vi bland annat ta reda på hur det står till med skyddsrummen i trakten och om kommunen kan hjälpa till med viss nödvändig infrastruktur. Vi har också som ambition att allt mer inventera vårt närområde och se vilka resurser i form av tillfälliga boenden, storkök eller viktiga kunskaper som radioamatörer som finns i trakten.

Vill du komma i kontakt med oss kan du höra av dig på preppatillsammans@gmail.com.

Stockholm Direkt skrev en inför artikel om det hela.  

Podden Apans Anatomi har också gjort ett avsnitt om prepping ur ett gemenskapsperspektiv:

Juni: Öva på katastrofer

 

Juni är då vi enligt zombieöverlevnadskalendern ska öva på katastrofen.  Öva öva öva! Det är det som ger bäst resultat när det kommer till krissituationer. Det är därför räddningstjänst, myndigheter och alla andra som jobbar med jobbiga situationer tränar på olika scenarion som kan vara troliga (sjukt nog rätt sällan zombiescenarion vad det verkar). Och nu i juni när vi sett en maj som passerat alla värmerekord och har ökad brandrisk i hela landet typ så varför inte starta med brandövning. Den typen av övningar görs på skolor och arbetsplatser av den enkla anledningen att de ger väldigt bra resultat. (Dessutom börjar det ju alltid brinna i zombiekatastrofer – varför svarar Anders Fridborg på här)

Genom att öva på till exempel brand något får du lättare att genomföra det i ett skarpt läge. Trots att du är stressad minns kroppen att det finns alternativa vägar ut och du vet ungefär vad som finns bakom dörrarna till utrymningsvägar. Annars är risken stor att du ignorerar nödutgångsskyltar eller inte vågar använda dem för att du inte vet vad som finns bakom. Vi följer lätt vanor snarare än testar nya saker under stress.

Det kan vara bra att också öva på mer osannolika scenarion (en del skulle säga zomiekatastrofer här, men jag vet bättre än att det skulle vara osannolikt) eftersom det kräver mer improvisation och kreativitet. Då går det i större utsträckning att lära sig agera utifrån de rådande förhållandena än från att allt går som det brukar göra. På myndighetsnivå eller hos företag tror jag att det är ett bra förhållningssätt. Även om du tränat på en typ av kris är det sällan just den inträffar och risken är att kartan följs snarare än verkligheten så att säga.

Så rent praktiskt:

  • Gör en brandövning hemma. Involvera alla i hushållet och tänk på eventuella husdjur.
  • Prata på jobbet om att genomföra brandutbildning och HLR.
  • Kolla igenom länets Risk och sårbarhetsanalys (RSA) för att kolla vad de har gjort för riskbedömningar för området du bor i. Är det brand, översvämningar, utsläpp av farligt avfall från industri eller liknande. Tänk igenom vad du kan göra för att förbereda dig utifrån det.
  • Skaffa en kofot och linda tejp runt handtaget.

Krisberedskapsveckan 2018 och ”Om krisen eller kriget kommer”

Nu börjar krisberedskapsveckan 2018. I år har det varit mycket mer diskussioner om veckan innan, förmodligen för att broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ska skickas ut till 4,8 miljoner svenska hushåll. Men hur ska vi se på den? Är det ett effektivt sätt att höja beredskapen i Sverige och vad kan göras för att veckan ska bli så bra som möjligt?

MSB har alltså på uppdrag från regeringen tagit fram broschyren ”Om kriget eller krisen kommer”. Den tjugosidiga broschyren presenterades måndagen den 21 maj på en presskonferens (ladda ned broschyren här) och är ungefär så bra som den kan bli när den helt saknar målgrupp. När broschyren kom ut senast 1961 så lyssnade människor när Staten pratade i större utsträckning än i dag. Kommunikationen riktade sig uppifrån och ned till medborgarna. Det fanns bara en TV-kanal och mediebruset var knappt existerande. Idag konkurrerar informationen med betydligt intressantare fakta som Kim Kardashians instagrambilder på sin frukost, att något kan vara en okänd/dold folksjukdom eller vad som helst som känns lite mer spännande. Vår konsumtion av information ser helt annorlunda ut idag och vi väljer i större utsträckning info som vi vill se eller bekräftar vår världsbild. Spridningen av info sker mer horisontellt än vertikalt.

Efter presskonferensen inför krisberedskapsveckan i måndags så har det redan varit mycket diskussioner om broschyren och om hemberedskap och krig. Särskilt internationellt har rapporteringen om att fredliga Sverige ska börja förbereda sig för krig fått mycket uppmärksamhet. Det finns såklart ett syfte med att broschyren kommer under krisberedskapsveckan, förhoppningsvis ger det lite mer utrymme för frågorna i många olika kanaler i samhället. Och det är en viktig del för att budskapet ska sjunka in. Informationskampanjer generellt har högst begränsad effekt på människors beteenden (vilket jag skrivit om tidigare) men att det finns i många kanaler kan vara positivt. En annan bra grej är att MSB tagit fram ett spela som kan användas i skolorna under veckan. Att påverka vuxna genom barn är något som faktiskt verkar funka.

För ett par dagar sedan hade 228/290 kommuner (lista finns här) anmält att de skulle ha någon typ av aktivitet under veckan vilket är väldigt bra genomslag. Även länsstyrelser och de frivilliga försvarsorganisationerna kommer också att ha verksamhet. Förra året deltog ca 80% av kommunerna på något sätt så det är ungefär lika många. Kolla gärna med din kommun! Här finns lite info om vilken typ av aktiviteter de faktiskt gör.

Det jag tänker är viktigt att det fokuseras på är möjligheten till engagemang. Ju fler som är organiserade i någon av alla organisationer som kan vara viktiga vid en kris desto bättre. I broschyren nämns utbildning och engagemang på sista sidan och det är bra. Bildade och organiserade människor gör ett mer resilient samhälle – både gentemot informationskrig och cyberattacker men också mot rena naturkatastrofer och krig. Krisberedskap handlar om så mycket mer än att ha konserver och vatten hemma. Det handlar om kunskap, sociala nätverk och tillit. Det här har jag tjatat om flera gånger. Och det slås även fast på första sidan i broschyren: ”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra.

Fokuset på krig är problematiskt samtidigt som det kan vara viktigt ändå. Även om kriget inte känns som om det står framför dörren just nu så kan säkerhetsläget förändras snabbt. Att veta hur försvaret är uppbyggt och att alla människor i Sverige faktiskt kan bli inkallade är viktig kunskap som jag tror inte alla vet om. I tycker jag ändå att media har MSB svarat lite svävande kring krigsfrågan vilket inte är så konstigt då det ju egentligen inte MSB som ”har hand om” krigshot eller förberedelser för det (även om de fyller en funktion inom det civila försvaret). Det är försvarsmakten och dess organisationer som ska hantera och undersöka de hotbilderna. Jag tycker även att terrorbiten i broschyren är problematisk. Den bidrar mer till att skapa rädsla än trygghet och gör terrorhotet till något större än vad det egentligen är. Istället för att stilla rädslan tror jag att den späs på vilket gör att terroristerna segrar.

På det stora hela är jag positiv till krisberedskapsveckan och broschyren. Det blir väldigt intressant att se vad som görs och framförallt att läsa utvärderingen efteråt. Kommer människor att tillgodogöra sig informationen eller hamnar broschyren i pappersåtervinningen? Vad funkade bättre och sämre? Kommer folk ändra något i sitt beteende för att bli mer förberedda? Kommer du att ändra något i ditt beteende?

 

 

 

 

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Maj: Lär känna dina grannar

Ok, nu kommer mer tjat om att lära känna dina grannar som katastrofförberedelser. Men nu är det maj och människor vågar sig ut efter en trevande vår. Perfekt att börja heja på grannarna!

Vid kriser och katastrofer börjar människor interagera med varandra och det är inte blåljuspersonal som är först (eller sist) på plats när något händer – det är vi som bebor området. Det är tydligt att vi är gruppvarelser och vikten av andra blir särskilt tydlig i kriser. Det är något vi vet men hur du kan göra är kanske lite svårare.

Ett bra sätt är att använda de lokala facebookgrupperna som finns till att öka samverkan. Börja göra saker ihop helt enkelt. Ett bra sätt kan vara att skriva ut i den lokala gruppen och fråga om någon vill gå en studiecirkel med ”Boken om hemberedskap” och kontakta sitt lokala ABF om det. Då kan du träffa andra likasinnade och börja planera hur ni ska förbereda er för att zombierna kommer. Eller kanske starta en odlingsgrupp för gemensam odling i pallkragar eller ordna en loppis eller gemensam fest i samband med städdag eller något liknande. I Hyresgästföreningen eller bostadsrättsföreningar finns det ofta lokaler att tillgå. Prata om hur de kan användas vid krissituationer. Och när du blir bjuden på fest hos någon granne, ta med en vattendunk som present istället för blommor.

Det är skillnad på trygghet och säkerhet. Trygghet är en känsla, säkerhet är tillstånd som inte nödvändigtvis hänger ihop med trygghet. Ett bostadsområde kan vara säkert utan att upplevas tryggt av de boende. Ett sätt att skapa både trygghet och säkerhet är att le och heja på folk i bostadsområdet eller på din gata. Det gör att tjuvar inte känner sig välkomna – alltså ökar säkerheten – samtidigt som det ökar tryggheten genom människor blir mindre rädda.

En annan bra grej för vuxna kan ju vara att nattvandra. Då lär du känna närområdet och även kids som ibland kan kännas skrämmande eller provokativa. Har du träffat dem innan och pratat under odramatiska former kan du snacka med dem även i en kris. Men mest effektivt är ju förstås att bilda en ”Grannsamverkan mot zombier” grupp i ditt närområde.

 

 

Maj månad är dessutom Zombie Awareness Month

 

 

 

April: Kom igång med träningen!

Löpning med extra tyngd är en viktig del i att överleva zombieapokalypsen. (OBS att det är lätt att skada sig). Bilden kommer från zombieöverlevnadskalendern 2018 och är gjord av Emelie Östergren.

Glöm beach 2018! Träna för apocalypse 2019! Det bästa med att börja träna i april är att det börjar bli drägligt att vara utomhus och att gymmen är lite tommare än i januari när folk har sina nyårslöften. Fysisk träning är med all sannolikhet den viktigaste preppingen du kan göra (som du dessutom har nytta av i det osannolika scenariot att det inte blir zombieapokalyps i vår livstid). Det finns en massa

Det är ny månad och ny grej att fokusera på för att överleva zombieapokalypsen. Jag har egentligen inte jättemycket mer att skriva om själva träningen eftersom jag tidigare skrivit om ett träningsprogram för att överleva zombieapokalypsen på bloggen (som kan och bör läsas här) och finns med som utvecklat kapitel i boken. Så jag tänkte fokusera på vilka metoder som har visst vetenskapligt stöd när det gäller att att komma igång med träning. Så om du känner att du vill komma igång men inte riktigt har gjort det på grund av anledningar.

Och som sagt, vill du verkligen gå in för det hela tycker jag du ska spana in inlägget länkat ovan och läsa kapitel 6 i Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. I korthet så ger konditionsträning ett långt liv och styrketräning ett bra (smärtfritt) liv. Optimalt är såklart att kombinera träningen.

Ok så här kommer de viktigaste råden för att börja träna:

  • Sänk tröskeln. Hitta det du upplever är enkelt och kan passa in i livet i övrigt. Det är väldigt viktigt att skapa rutin och då är det dumt att försöka göra om hela sitt liv för att träningen ska passa in från början.
  • Spelifiering/gameification. Vill du börja springa/jogga finns det en del del bra appar med zombietema (som t ex Zombies, run!). Det blir en sorts spelifiering av träningen så du blir mer peppad på att utveckla din karaktär i spelet och därigenom röra mer på dig.
  • Gör det tillsammans. Utmana en kompis och kom på ett mål (t ex 25 pass på två månader) och bestäm hur ni ska fira det. Socialt tryck kan funka bra som motor. Det funkar också bra att peppa varandra när ni väl är på gymmet eller i löpspåret och ni kan ha trevligt samtidigt.
  • Börja lagom – det är ofta kontraproduktivt att gå ut för hårt. Börja lugnt och gör sker du klarar av för att sedan öka svårighetsgraden och ansträngningen. Detsamma gäller målsättningarna, sätt upp små uppnåbara mål och ett långsiktigt mål. De flesta överskattar vad de kan göra på ett års tid, men underskattar vad de kan göra på fem års tid.
  • Prioritera. Tänk över när det funkar att träna i livet och prioritera det. Det gör visserligen ingenting om du missar en veckas träning i det långa loppet, men det kan vara förödande för moralen att börja skippa planerade träningar.  Du kommer att missa några saker som du gör idag, välj ut vad du vill byta ut mot träning och hur.
  • Träna på morgonen, ställ klockan, packa väskan och bara kör. Ju senare på dagen desto lättare att hitta anledningar att ställa in.
  • Ta hjälp! På flera gym (t ex friskis) finns instruktörer som du kan fråga. Har du råd kan det vara bra att ha en PT eller att gå på smågruppspass

Glöm inte heller inte tro att du är oövervinnerlig bara för att du tränar crossfit:

 

Så hur ska du nu göra för att komma igång med träningen?

 

 

 

Det här med krisbeteenden…

I torsdags föreläste jag på uppstartskonferensen inför MSBs krisberedskapsvecka. Det var nervöst och rätt svårt (eftersom föreläsningen handlade en del om riskkommunikation som ligger lite utanför vad jag är bra på). En bild spreds senare på sociala media, hamnade i den största svenska preppergruppen på facebook och satte igång en shitstorm (runt 400 kommentarer). Inte direkt mot mig men mot budskapet i bilden. Så jag tänkte skriva en lite längre text och hänvisa till forskningen jag lutar mig mot i slutet av inlägget för den som vill läsa mer.

Pinsamt nog är Powerpointen också lite sned

Det är såklart generella drag jag talar om. Det finns alltid exempel på motsatsen. Alla kan hitta exempel på när folk har betett sig som rövhattar i katastrofer, eller medierapportering om det (vilket mycket väl kan vara felaktigt, som vid Katrina som du kan läsa om nedan). Forskningen handlar om naturkatastrofer och inte om krig eller krigsliknande situationer. Dessa har jag dålig koll på och vill inte uttala mig om.

För det första så är vår förståelse av en katastrof som inträffar påverkad av vår förförståelse. Om vi tror att grupper drabbas av masspanik kommer vi att tolka människor som rör sig tillsammans från en katastrofplats som panik. Det kan också vara så att människor själva känner panik och därigenom tolkar alla andras beteenden på det sättet. Just ”alla hade panik” är ganska vanligt förekommande rubrik i media, men det stämmer sällan. Masspanik kan inträffa men bara under vissa speciella omständigheter. Normer upplöses långsamt även i katastrofer.

Att människor är aktiva och försöker förbättra sin situation är naturligt. Vi hade som art klarat oss väldigt dåligt om vi inte löste problemen som vi möter. Särskilt i Sverige finns det en bild av att vi skulle förlita oss på staten (vilket vi i viss mån gör) men de större kriser som hänt i Sverige. Stormen Gudrun, terrorattacken på Drottninggatan eller branden i Västmanland visar att människor inte varit passiva utan hjälpts åt och agerat. Ibland pratas det om begreppet ”inlärd hjälplöshet” vilket det inte finns några som helst belägg för i katastrofsituationer, det är något annat. Där kan vi också se hur det skänktes saker och pengar i en omfattning som inte kunde tas emot.

Det här med kriminalitet är ju också något vi starkt förknippar med katastrofer. Att den skulle minska känns kontraintuitivt eftersom vi sett som många bilder på sönderslagna fönster. Men det handlar om att vi blandar ihop social oro och kravaller med naturkatastrofer. Forskningen visar också att det som stjäls i allmänhet är livsmedel och mediciner, inte kapital- eller statusvaror. Och att människor som är sjuka eller hungrar tar mat och mediciner när butikerna är stängda är något som jag tycker är rimligt.

Och människor är såklart olika. En del reagerar konstruktivt på akuta situationer (10-25%), de flesta är passiva och förvirrade men kan hjälpa till när det går (65-80%), och en liten del funkar dåligt och kan bete sig illa och här kan kanske katastrofchock kan räknas in (10-15%). Men det är alltså i den mest akuta fasen – precis när det inträffar. Även om vi är olika så reagerar ändå kroppen på likartade sätt. Om vi ska prata evolution och historia så finns det starka skäl att tro att människan insett vikten av den egna gruppen och därför fokuserat på solidaritet vid hot och fara.

Jag tycker ändå att det är väldigt intressant att bevisen för att folk i allmänhet beter sig schysst när det skiter sig väcker så starka reaktioner. Känslan av att många vill att människan ska vara egoistisk innerst inne och istället för att intresserat sätta sig in i påståendena måste ju bero på något. Jag tänker att den som är seriöst intresserad av ämnena kris, katastrof och överlevnad borde vilja veta mer. Lära sig, och sätta sig in i frågor som är av enorm betydelse för en katastrof. Sen är det ju upp till var och en att tolka eller tro på forskningen.

Det är rimligt att vara källkritisk och när jag började lära mig mer om det här så var jag också skeptisk. Sedan har jag läst ungefär samma budskap från många olika källor och olika forskare som kommer fram till liknande slutsatser. Jag har hittills inte läst någon forskning som skulle säga motsatsen. Det finns exempel på när saker gått illa, men allt tyder på att det inte är det som karaktäriserar mänskligt beteende vid krissituationer. Argument som baserar sig på vad folk tror, egna upplevelser, vad de hört eller ”sunt förnuft” är något annat än forskning och det säger väldigt lite om just myter och sanningar vid katastrofbeteenden.

Det finns ju ingen empiri av en zombieapokalyps eller vad som skulle ske om hela samhället raserades och alla fattade direkt att inget någonsin skulle bli sig likt. Det är ren fiktion att spekulera kring det (vilket kan vara kul, men förväxla inte de idéerna eller de populärvetenskapliga skildringarna med empiri). Vad vi kan slå fast är att det finns minst lika mycket som talar för ökad sammanhållning och solidaritet som om ”allas krig mot alla”.

Mer eller mindre akademiska lästips:

Ann Enander: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser (tyvärr lite svår att få tag i nuförtiden)

Misse Wester: Mänskligt beteende i stora kriser fakta och fiktion https://www.foi.se/rapportsammanfattning?reportNo=FOI-R–3675–SE

Henry W Fischer: Response to Disaster: Fact Versus Fiction & Its Perpetuation : the Sociology of Disaster https://books.google.se/books?id=-H17D_PwL1IC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false

Sarita J. Robinson: Human Behaviour When Disaster Strikes: Human behaviour in emergency situations http://clok.uclan.ac.uk/9573/

Patrick S Robert: Disasters and the American State (Om medias rapportering, orkanen Katrina och vad som faktiskt hände sid 163-165) https://books.google.se/books?redir_esc=y&hl=sv&id=xZU2AQAAQBAJ&q=los%20angeles%20times#v=snippet&q=los%20angeles%20times&f=false

För den som vill läsa mer om bra beteenden och gemenskap vid kriser rekommenderar jag A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster av Rebecca Solnit. En reportagebok om olika katastrofer som har inträffat och hur människor agerar.

Sen har ju Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig ett ordentligt kapitel där jag går igenom frågorna lite mer ordentligt. Adlibris Bokus

 

 

Mars: Organisera dig!

Shit det redan mars! Snart är vintern slut och i samband med det så kommer årsmötena för en massa föreningar och organisationer. Lämpligt nog är mars också månaden då du ska engagera dig. Det finns flera skäl, maktskäl – alltså att du får mer inflytande över något du påverkas av (t ex fritidsintresse, boende eller fackförening), demokratiskäl – att du är med och påverkar hela samhället och zombieöverlevnadsskäl – alltså att du kommer att ha större chans att klara dig och hjälpa din omgivning när zombierna kommer. Det är faktiskt också rätt kul oftast.

Bild: Emelie Östergren

Det kan låta en smula långsökt att medverkan på tråkiga hyresgästföreningsmöten kommer att få dig att överleva de blodtörstande hungrande horderna, men tittar vi på andra typer av katastrofer som faktiskt har hänt så finns det en förklaring. Vid olika typer av kriser och katastrofer uppstår ett maktvakuum. En period när ingen riktigt har kontroll och kan definiera situationen. Den som lyckas ta det kommandot skapar sedan en bild av vad som hänt som är svår att tvätta bort. Ett exempel på det är rapporteringarna i massmedia och mord, våldtäkter, krypskyttar etc i efterdyningarna av orkanen Katrina. De flesta uppgifter som spreds var totalt felaktiga eller grovt överdrivna, men bilden av ett laglöst land lever kvar i sinnebilden och förstärker myten om att vi beter oss som arslen vid katastrofer. Never waste a good crisis är ett talesätt som det går att tänka kring.

Vid kriser uppstår ofta spontan organisering. Folk sätter igång och göra saker tillsammans med andra, tyvärr kan onödiga saker bli problem om människor är ovana att agera tillsammans. Fungerande strukturer kan väldigt snabbt bli en resurs i hjälparbetet vilket vi till exempel kunde se under flyktingmottagandet hösten 2015. Människor vill hjälpa till och göra saker när en katastrof inträffar, men ofta blir det pannkaka av det hela för att det inte finns tillräcklig samordning och organisering kring vilket behov som finns. Välorganiserade människor eller välfungerande organisationer kan vara ett stort stöd i det arbetet.

Så sätt igång nu. Hitta en förening du tänker att du är intresserad av (en stark rekommendation är att utgå från där du bor eller i en lokal förening som finns i närheten). Vill du lära dig saker så är till exempel Civilförsvarsförbundet eller Frivilliga resursgrupperna ett bra alternativ. Gå på lite tråkiga möten och fundera lite på hur organisationen skulle kunna bidra vid ett längre strömavbrott eller ett zombieutbrott i grannkommunen. Var inte en av de där personerna som inte vet vad du ska göra när något inträffar, var den som driver historien framåt, formar efterdyningarna och mildrar konsekvenserna av en katastrof och drick gratis kaffe under tiden.