Kategoriarkiv: Att överleva

Det stora inlägget om kollapsen

Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.

undefinedAlla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.

Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.

Böcker : Roms öde.Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergångRom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr.  till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.

Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.

Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat.  I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal.  Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.

Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.

Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller  kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.

De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på  ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.

Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.

Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.

Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.

Göra nyponpulver

På en Preppa tillsammansträff vi hade nyligen så berättade en av deltagarna att hon brukade göra nyponpulver så här års. Eftersom jag ändå är hemma om dagarna och promenerar ganska mycket passade jag på att plocka en bunke nypon på en promenad. Det var förvånansvärt enkelt att göra och jag vill därför dela med mig och hoppas  inspirera andra att göra samma sak. Nyponpulver är en bra smaksättare i smoothies och gröt men kan såklart också användas till att göra nyponsoppa. Det är c-vitaminrikt (iofs finns det typ ingen i Sverige som har c-vitaminbrist) men innehåller en del annat bra plus antioxidanter. Här är en tabell över näringsinnehållet. Det går också att mixa direkt till puré och bara sila bort fröna.

Här kommer hur du gör i några enkla steg.

  1. Plocka röda nypon.
  2. Mixa dem, ju hårdare desto bättre. Har du en bra mixer kan fröna också gå sönder. Det har tyvärr inte jag. Lägg ut det mixade på en plåt.
  3. Lägg in i ugn och kör länge på typ 40-50 grader med en träslev så fukten försvinner. Alltså flera timmar i ugnen.
  4. Ta ut, mixa igen och tillbaks in i ugnen tills det blir helt torrt.
  5. Ta ut ur ugnen. Antingen kan du sikta bort kärnorna eller så har du dem kvar i pulvret.

Sikta bort frön från pulver i ett durkslag eller en sil

6. Ät eller gör vad du vill med dem (OBS att det inte kliar längre så det är dumt att försöka använda det som klipulver på dina fiender). Ett tips är inte att koka dem och lägga i brödbak eftersom de fortfarande är stenhårda.

 

Här har jag separerat pulver och frön

 

Alltså, jag är långt ifrån expert eller så och det finns en massa andra sätt att göra på. Men det var så enkelt att jag ville sprida det. Plus att nyponpulver kostar typ 500kr per kilo att köpa i butik. Det här var kanske 30min aktivt arbete om vi bortser från tiden i ugnen. Det tydligen också att torka dem på plåt men då kan det ta någon vecka eller så. Kör ba kör!

 

 

 

Teser om prepping

En text av mig och Mani Shutzberg. Tidigare publicerad i Ordfront Magasin.

 

1. Apokalypsen är här

Preppare förbereder sig för olika typer av katastrofala samhällsstörningar som ännu inte inträffat. Förberedelserna kan röra allt från zombier [sic], solstormar, pandemier, generell artificiell intelligens, jättevulkaner och meteoritnedslag, till de mer sannolika scenarierna – ekonomiska kollapser eller extremväder till följd av klimatförändringar. Givetvis hänger de ihop, pandemier kan exempelvis leda till ekonomisk stagnation, och jättevulkaner eller koldioxidutsläpp leda till klimatförändringar och matbrist.

Preppares bild av kollapsen är oftast att den sker plötsligt. Från en dag till en annan förändras världen – vilket är särskilt påfallande i zombiegenren. Därför diskuteras ofta Bug Out Bags, Get Home Bags eller Every Day Carry, det vill säga särskilt förberedda väskor som är omedelbart tillgängliga för användning när katastrofen plötsligt kommer. Bilden av den plötsligt inträdande kollapsen påhejas ivrigt av underhållningsindustrin av två skäl: den är mer spektakulär och den passar bättre ihop med kulturmediernas inre begränsningar. Det är helt enkelt svårare att intressant och realistiskt skildra de små stegens undergång givet exempelvis filmmediets tidsbegränsningar, även om vi ser intressanta tendenser till en framväxande clifi-genre (climate fiction alltså fiktion om klimatförändringar och global uppvärmning).     

I prognoserna kring klimatförändringarna riskerar den mänskliga civilisationen vara hotad redan inom 30 år; om allt fortgår som det gör nu. Förändringarna som krävs kommer också de förändra livet för oss. Det räcker inte med att äta huvudsakligen veganskt och att sluta flyga, det är andra större förändringar som behövs. Men den ekologiska katastrofen är inte något som bara hägrar i framtiden. Den har redan knackat på dörren och klivit in i farstun. Planetens gränser är redan nådda och har i vissa avseenden till och med överskridits. Fallen av extremväder har ökat lavinartat de senaste decennierna. Apokalypsen rör sig mot vardagsrummet medan preppare är upptagna med att spika igen fönstren.

2. Sårbarhetparadoxen och Dunning-Kruger-effekten

På många sätt har samhället aldrig varit så säkert som det är idag. Människor lever längre, kan bota sjukdomar och skador som förr skulle ha dödat dem. Samtidigt är vi mer sårbara eftersom alla de system som upprätthåller infrastrukturen för vår välfärd (transporter, utrustning på sjukhus, kommunikation och så vidare) är beroende av elektricitet och digitala nätverk. Vår egen möjlighet att påverka en situation utan el minskar också i allt snabbare takt. Det kallas för sårbarhetsparadoxen – människan är allt mer beroende av samhället och har själva allt mindre möjlighet att hantera konsekvenserna av samhällsstörningar. Ett elavbrott idag innebär långt större konsekvenser än för bara 20 år sedan. Det ekonomiska system som för tillfället är förutsättningen för vår teknologiska infrastruktur skapar problem som det självt inte är förmöget att bota.

När historiens intellektuella landvinningar gjordes tillgängliga för allmänheten genom internet trodde många att människans utträde ur sin självförvållade omyndighet äntligen var nått. Resultatet blev istället det motsatta. Den oändliga anhopningen av »kunskap« driver ytterligare på det som kallas Dunning-Kruger-effekten, det vill säga att inkompetenta överskattar sin kompetens.

I det sårbara samhället har Dunning-Kruger-effekten fått en kollektiv motsvarighet i att den enskilde, vars egna förmåga att begripa helheten är begränsad, överskattar sin möjligheten att klara sig (själv) vid en eventuell kollaps. Föreställningen att det går att köpa sig fri från apokalypsen eller att säkra sin egen trygghet med rätt förberedelser och kunskaper eller bara i kraft av sin egen rationella förmåga, har katastrofala konsekvenser både för den enskilda och för samhället. Känslan av att veta mer än andra är frestande i en tidsålder där allt upplevs vara skört. Det ger en skenbar känsla av överlägsenhet och stabilitet.

3. Bilden av risken och verkliga risker

I dagens senkapitalistiska samhälle är det svårt att nyktert och kalkylerat se vad som egentligen är farligt. Vissa risker undervärderas och andra övervärderas, beroende på vilken uppmärksamhet de får i det offentliga samtalet. Illvilliga människor som skadar andra görs till större problem än diffusa hotbilder utan tydlig upphovsperson – därför rapporteras det mer om dödsskjutningar än om arbetsplatsolyckor, trots att det senare orsakar fler dödsfall.

Hos prepperrörelsen hamnar de spektakulära och plötsliga katastroferna i förgrunden. Och de illvilliga människorna spelar en stor roll i katastrofmytologin.

Det är lätt att stirra sig blind på apokalypsen som det stora hotet och därigenom missa vardagens risker. Kost- och hälsovanor samt social isolering är verkliga risker som sällan lyfts i prepperrörelsen. De är dock några av de främsta orsakerna till förtida död. Prepping handlar alltid om det okända i framtiden, inte om det pågående livet. Vi menar att här-och-nuet måste stå i fokus. Det innebär inte att all förberedelse och planering inför kommande katastrofer ska överges. Däremot betyder det att må bra idag är en stabil grund för att möta de plötsliga kriser alla människor sannolikt kommer att möta.   

Kollapser skildras i allmänhet som ett laglöst hobbesianskt tillstånd där allas krig mot alla råder. I katastrofmytologin, underblåst av media och underhållningsindustrin, skyr människor inga medel för att överleva. Att statsapparatens våldsmonopol upphör leder inte nödvändigtvis till ett allas krig mot alla. Plundring sker i mindre utsträckning än människor tror, och handlar ofta om att säkra tillgång till mat, vatten och mediciner, snarare än lyxartiklar. Vidare är plundringen sällan horisontellt riktad, det vill säga att det sällan är grannars eller privatpersoners bostäder som plundras. Som motpol bör de katastrofgemenskaper som spontant uppstår lyftas som det vanliga krisbeteendet. Ett tillstånd där människor känner sig betydelsefulla, märker konsekvenser av sina handlingar och känner mening i tillvaron – ett paradis byggt i helvetet.

4. Individualism

Det är ett allvarligt missförstånd att katastrofer drabbar oss som individer, inte som kollektiv. Men en katastrof är en kollektiv händelse som definitionsmässigt drabbar flera. Den individuella lösningen på det kollektiva problemet är ineffektiv. Huvudfelet som de flesta prepparna gör är att de utgår från att människan i grunden är ensam.

I prepperlitteratur hyllas den driftiga mannens egenkraft. Genren är sentida Robinsonader, där handlingskraft och skapande antas springa ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen. Den är ett uttryck för den liberala fantasin om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed.

I de undantagsfall preppare föreställer sig en kollektivitet är det ändå i en ganska begränsad mening; för det mesta är det familjen och blodsbanden som utgör det »kollektiva«; och i bästa fall består den av ett hemligt nätverk av upplysta preppers. Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver man vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Dessa »kollektiva« modeller är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. De förläggs istället till »allmänheten«, som är ett yttre hot.

Människan är emellertid en social varelse. Alla har olika erfarenheter och kunskaper. Ju mer olika individerna är, desto större arsenal av färdigheter och perspektiv får gruppen. Heterogena grupper fattar bättre beslut eftersom de då grundar sig på ett bredare kunskap- och erfarenhetsunderlag.

Samhällets information utgår från samma grundpremiss, hur länge du skulle klara dig vid en kris. Utgångspunkten är individen och i viss mån familjen. Den tar inte hänsyn hur människor verkligen beter sig vid kriser. Att vi ogärna stänger in oss och hoppas på bättre tider. Att vi söker oss till andra för att få bekräftelse på vad som har hänt och för stöd. En mer effektiv utgångspunkt vore – hur kan vi hantera en katastrof? Även om de spontana kollektiven blir viktiga vid en katastrof, finns det alla möjligheter att preppa tillsammans med andra.

Såvida du inte bor väldigt avlägset och isolerat är dina grannar något du måste ta i beräkningarna vid en katastrof. Det finns två förhållningssätt som du kan ha till dem: inkluderande eller exkluderande. Preppingrörelsen fokuserar oftast på den senare. Några begrepp som är vanliga i rörelsens språkbruk och som syftar till exkludering är OPSEC, Operational Security, och Grey man, dina förberedelser ska inte synas eller väcka uppmärksamhet. Synsättet bottnar i en rädsla och misstro för andra människor som drivits på av bland annat underhållningsindustrin: genom exempelvis kulturproduktionen i Hollywood, eller massmedias profiterande på rädslor genom clickbait-rubriker.   

Även om du tror att alla är ute efter dina resurser så borde ett förberett grannskap göra dig både tryggare och säkrare eftersom färre är ute efter dina prylar. Och även om du har vapen och skydd, finns det alltid någon med större bössa. Det enda vapnet som aldrig förlorar skärpa är att vara många – gemenskapen.

5. Fetischeringen av prylar och kunskap

Ägandet av prylar övervärderas som överlevnadsfaktor bland preppare. Preppingens barnsjukdom är att ägna sömnlösa nätter åt att hitta det perfekta multiverktyget/konserven/vattenförsörjningen, eller att bygga och förfina den fulländade bunkern eller Bug Out Location. Detta är inte på något sätt unikt för preppers, utan symptomatiskt för det existerande samhällets sätt att lösa fysiska och psykologiska problem.

En första vågens självkritik av preppingen har istället riktat om fokus mot kunskap istället för prylar. Vi menar att kunskapspreppingen förvisso är ett framsteg, men att den inte är en lösning. Även kunskapspreppingen hemfaller åt prylpreppingens individualism. Att läsa in sig på olika tänkbara katastrofscenarion eller hur en eld bäst tänds med minimala resurser kan inte ersätta en verklig pågående verksamhet mellan människor eller den kollektiva kunskap som verksamheten förkroppsligar. Denna verksamhet behöver inte ha katastrofberedskapen som huvudsakliga ändamål (exempel på detta är gemensamma aktiviteter i grannskapet såsom städdagar, barnkalas eller grillfester) men den kan ha det som bildandet av preppa tillsammansgrupper eller engagemang i frivilligorganisationer.

Det bör framhållas att det kollektiva görandet också rymmer en sorts färdighet och  kunskap. Denna kunskap är dock inte potentiell och passiv, utan är intimt förenad med aktualitet och aktivitet. Det är vad vi kallar organisering.

Vi vill klargöra att vi inte är mot att preppare lär sig saker, eller att ha resurser hemma. Vi vänder oss mot att energin läggs på dessa tämligen ineffektiva sätt att preppa istället för att organisera. Men just organisation och att engagera sig för sitt lokalsamhälle står i regel lågt i kurs i diskussioner inom prepperrörelsen. I många fall ses det inte ens som en förberedelse.

6. Från civilisationens öken till skogens öde ö – en falsk Exodus

I prepperrörelsen talas det gärna och mycket om hur civilisationens sjunkande skepp måste överges. Skogen antas vara en naturlig tillflyktsort för människor och plats för eventuella Bug Out Locations, där resten av livet efter kollapsen kan ägnas. I bästa fall förbereds det också genom regelbundna utflykter till diverse glesbefolkade platser som ska träna, härda och stärka kroppen för det livet.

Det grundläggande tankefelet här är skogens oförlåtande natur underskattas. Den förutsätter både omfattande kunskaper och tur för överlevnad, särskilt för människor som saknar en stabil förankring där. Under särskilda omständigheter kan det förstås gå att klara sig bättre utanför de större städerna, men det kräver omfattande kunskap och erfarenhet eller åtminstone ett minimum av kontakt med andra människor. Det finns ytterligare en begränsning i fantasin om livet i skogen: Så fort tillräckligt många rymmer dit upphör skogen som plats för den enskilde och blir en plats för många. Även de mest avancerade planerna på en stuga på landet är sårbara för extremvärme, torka och skogsbränder.

Vi menar att längtan till naturen och det ökade intresset för friluftsliv är ett svar på känslan av främmandeskap i den senkapitalistiska civilisationen. Preppers lockas av det enkla i tillvaron, att leva från hand till mun utan att behöva bry sig om överflödet av information och distraktion. Här avslöjas prepperrörelsens upptagenhet med fotvandringen, tältandet, pilbågsjakten och stormköken för vad den egentligen är: ett uttryck för prepperns belägenhet i det nuvarande samhället som isolerad och förfrämligad. Preppingkulturen utger sig för att vara en mottendens till det rådande samhällets normer, men passar i själva verket ganska väl in i dess ideologiska överbyggnad: att samhälleliga problem kan ha effektiva individuella lösningar.

7. Patriarkal klanfantasi?

Det finns ett element av patriarkal klanfantasi inom prepperrörelsen. Stora delar av rörelsen är översköljd av maskulin och militär terminologi. Maskuliniteten är en dominerande ideologi som är delvis oberoende av hur många kvinnor som preppar.

De egenskaper och kunskaper som antas vara nödvändiga för att klara apokalypsen är generellt maskulint kodade. Hårt ledarskap, slughet och hänsynslöshet toppar listan av dygder som premierar överlevnad. Maskuliniteten och individualismen överlappar i viss mån, då idén om den starka individen och den starka mannen egentligen hör till en och samma idétradition. Egenskaper som anses feminina – socialt nätverkande, omhändertagande och organiserandet av vardagsbestyr – uppmärksammas i mindre grad. Ledarskap i extrema situationer kräver i allmänhet en social lyhördhet. Vulgärtolkningen av den militära hierarkin har visat sig vara en veritabel dödsfälla.

Den patriarkala klanfantasin utgår ofta från föreställningen att samtidens man berövats sin »rättmätiga« plats i familje- och samhällshierarkin. Kollapsen möjliggör en rehabilitering av mansrollen som skyddsvall mellan vildmarken å ena sidan, och fru och barn å den andra. Kollapsen blir därmed en projektionsyta för reaktionära fantasier.

8. Mellan stat och individ – den tredje positionen

Genom att överlåta viktiga administrativa uppgifter till myndigheter (såsom barnomsorg, sjukvård och äldrevård) kan individen skenbart uppfattas som självständig. Det kallas statsindividualism. När staten träder in och förser individer med förutsättningar för överlevnad kan det framstå som att individen inte behöver lära känna andra horisontellt, det vill säga som om en vertikal relation mellan individer och staten är det enda som behövs. Detta är en vanlig föreställning om krisberedskap. Ansvaret att förhindra eller mildra konsekvenserna av kriser och katastrofer faller på staten och individen. Det är förstås bra att både staten och individerna är förberedda; problemet är att alla de (lokala) gemenskaper mitt emellan stat och individ trängs undan av statsindividualismen till exempel grannskap, mötesplatser eller folkrörelser. Vi vill därför lyfta en tredje position: gemenskapen. Dessa kollektiviteter nedprioriteras ofta i det offentliga samtalet till förmån för den statliga beredskapen eller individuella preppingen.

I viss utsträckning finns de frivilliga försvarsorganisationerna som kan ge stöd vid kriser. Vid första anblick framstår de som en länk mellan staten och individen. Tyvärr kännetecknas de idag framförallt av en åldrande medlemsskara samt tröga och ineffektiva strukturer.

Starka lokala gemenskaper (både sådana som uppstått spontant för att det finns ett akut behov och framförallt de som finns sedan tidigare) ger människor större möjligheter att stå emot samhällsstörningar. Vid en plötslig händelse är de som bebor ett område alltid först på plats och är kvar efter att den mest kritiska situationen blåst över. De är den första skyddsbarriären mot katastrofens konsekvenser. Det är också grannskapet som ger trygghet och resiliens, alltså motståndskraft, efteråt till skillnad från akuta punktinsatser som utlovas från myndighetshåll.

Både myndigheter och preppare betonar ofta att individernas förberedelser ger myndigheterna möjlighet att hjälpa de som behöver mest stöd. Den individuella förberedelsen skulle alltså vara en solidarisk handling. Så länge preppingen förblir individuell som ett komplement till statens beredskap kan den emellertid inte vara annat än indirekt antisolidarisk. Den kan osynliggöra solidariska strukturer och lokala gemenskaper genom alltför tung betoning på de individuella förberedelserna.

9 Inkluderande eller exkluderande

En gemenskap kan vara inkluderande eller exkluderande. Det är viktigt att vara vaksam på att lokala gemenskaper blir problematiska när de är exkluderande. De lokala gemenskaper som etableras i syfte att bevaka och kontrollera ett område kan vara farliga. De bygger på misstro och på att avlägsna främmande från området. Det kan ses som ett slags konventionell militär lösning på krisens utmaningar. Medborgargardet är extremvarianten av den sortens kontrollerande lokala gemenskaper. Inkluderande gemenskaper å andra sidan utgår i första hand från att andra är en potentiella allierade snarare än potentiella hot, att eventuella intressemotsättningar går att lösa snarare än att de måste utplånas.

I ett ögonblick av klarsynthet uttrycker sig Rick Grimes, protagonisten i The Walking Dead om vad som spelar roll, och hur han missförstått den postapokalyptiska situationen: »The things I did. The moves I made. I justified it by saying it was for the good of my family. But really I was overlooking the most important part of survival in this world. Community«

10. Längtan till undergången

Det myllrar av förklaringar till människors motsägelsefulla längtan efter undergången. Alla ekonomiska och politiska system har försökt att utplåna tanken på alternativ, men undergången har gång på gång drabbat de civilisationer som mänskligheten byggt upp. Det nuvarande ekonomiska och politiska systemet har förmodligen gjort det mest effektivt. Frigörelsen från samhällets bojor har därmed endast tänkbart som en frigörelse genom fullständig utplåning. Det “enkla” och »naturliga« livet romantiseras, men att ställa sig utanför samhället innan kollapsen är i praktiken omöjligt.

Utöver generella förklaringar av längtan efter undergången kan vissa former katastrofberedskap i sig utmynna i en sådan längtan. Den som förbereder sig för ett specifikt negativt utfall, såsom en kommande »apokalyps«, löper risken att begära det utfall som förberedelsen riktar sig mot.

Att »investera« i en katastrof kan vara svårt att förena med att förebygga dess utbrott. Förverkligandet av katastrofen ger upprättelse åt preppern och värde åt allt arbete som vigts åt förberedelserna. Särskilt när preppingen övergår från aktivitet till identitet. Som följd kan upptagenheten vid att anpassa sig efter katastrofen förminska ansträngningarna att förhindra den.

Lösning: Förberedelserna behöver ha ett värde i för det dagliga livet.

11 Preppers har bara anpassat sig till världen på olika sätt, vad som gäller är att förändra den.

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Vad är prepping?

Kriser och katastrofer är en del av mänskligt liv. I den moderna världen kan de vara personliga som separationer, att få avsked från ett jobb eller dödsfamilj bland familj eller vänner, men de kan också vara samhälleliga som ekonomiska nedgångar, naturkatastrofer, pandemier eller väpnade konflikter. Kriser drabbar oss fysiskt och psykologiskt men på olika sätt beroende på vilken typ av katastrof det är. Men vi vet säkert att vi kommer att drabbas av kriser eller katastrofer på olika sätt. Frågan är hur vi bemöter dem.

Preppare är de som förbereder sig för kriser mer aktivt. Att vara prepper tolkar jag framförallt som en identitet. Alltså de som har gjort förberedelserna till något förknippat med deras vara, på samma sätt som en del är hårdrockare, AIKare eller friluftstyp. Jag har i olika intervjuer blivit kallad prepper, men det är något jag vänder mig mot. Visst tänker, läser och skriver jag mycket om kriser, katastrofer och förberedelser men i mitt vardagliga liv är det inte jag.  Och jag tänker att de saker som oftast diskuteras i preppergrupper och handlar om olika överlevnadstekniker, prylar eller uteliv. Snarare ser jag det som att ha ett säkerhetsbälte på mig eller att jag har hemförsäkring. Men just kopplingen mellan överlevnad- och friluftsteknik och prepping tror jag blir problematisk eftersom det kopplar samman att vara förberedd med en hobby som utförd rätt visserligen kan vara en bra sak i kriser, men knappast det som är viktigast.

Många av de som kanske är bäst förberedda för större katastrofer känner knappt till begreppet prepper. Och det handlar nog framförallt på landsbygden, där människor i större utsträckning storhandlar och kanske odlar lite för husbehov. De vet att strömmen försvinner då och då och har bra sätt att hantera det. De har goda kontakter med grannarna helt enkelt för att det är väldigt mycket enklare att leva då. Att kunna låna en bil, få skjuts till sjukhuset eller få hjälp att jaga fåren som rymt ur inhägnaden. De lite enklare gemenskaperna är de som verkligen betyder något när något händer eftersom de stärks vid yttre hot.

Missförstå mig inte, jag har inget emot att människor skaffar en vevradio, vattendunkar eller lite extra mat i skafferiet. Tvärtom är det klokt på samma sätt som det är klokt att ha brandvarnare, brandfilt och brandsläckare hemma. Eller att använda hjälm på cykel och bilbälte i bilen. Det är att tänka ett steg före något kan hända.

Det vi kan se i till exempel den krisen vi befinner oss i just nu, en pandemi, är att det inte är utrustningen eller prylarna som verkligen spelar roll. Men skulle transporterna stanna av skulle vi få det lite tuffare med vissa varor. Men knappast livshotande i det korta loppet, och i det långa loppet är det ändå väldigt få förberedelser som inte innefattar extremt hög grad av självförsörjning något som spelar större roll.

Jag tror det spelar större roll  med starka sociala nätverk, att känna grannar och ha folk runtomkring dig som faktiskt bryr sig om dig. Det ger en bättre förutsättning för att hantera kriser som kan komma. För ensamma klarar vi oss ytterst dåligt.

Vill du läsa mer om mina tankar om prepping kan du läsa Teser om prepping som min vän Mani och jag skrev för Ordfront magasin. Den är uppdelad i 11 teser och tanken är att de leder fram till vad som egentligen är viktigt om vi vill undvika framtida kriser och katastrofer. Texten kommer lite senare publiceras i sin helhet på bloggen.

Det här med skyddsrum är väl inte så viktigt…

I dag kom ett nytt avsnitt av Beredsam som handlade om skyddsrum. Jag och Niklas Kämpargård intervjuade Henrik Larsson från MSB. Skyddsrum är en fråga som väldigt ofta kommer upp när det handlar om beredskap. Jag får ofta frågor om skyddsrum och har väl på det stora hela tyckt att frågan fått för mycket uppmärksamhet eftersom det är väldigt få tillfällen som de faktiskt är tänkta att användas. Efter intervjun med Henrik så har min övertygelse stärkts.

Skyddsrum - msb.seDe svenska skyddsrummen ligger både ovan och under jord och är i allmänhet använda till andra saker i fredstid men ska på 48 timmar kunna iordningställas till skyddsrum. Det är fastighetsägaren som är ansvarig för att detta ska göras och att det sker kontroller regelbundet (om alla skyddsrum skulle kollas i Sverige skulle det med nuvarande takt ta ca 30 år). De ska användas vid krigssituationer alltså bombningar och att vi ska få förvarning med Hesa Fredriks flyglarm och sedan snabbt ta oss i skydd. Tanken är att vi ska vara där under korta stunder medan bomberna faller och sedan återgå till våra hem.

Problemet är att de är gjorda för krigföring som den såg ut under andra världskriget. Idag skulle vi gissningsvis få några minuters förvarning innan missiler skulle slå ned. På den tiden skulle ingen hinna till skyddsrummen. Dagens missiler träffar dessutom precis där de ska (till skillnad från förr i tiden) och om en fiende skulle vilja terrorbomba oss skulle de ju kunna skjuta på skyddsrummen och döda samtliga som befinner sig där. Dessutom har städerna förtätats och nya byggnader uppförts nära hus där det finns skyddsrum vilket medför att skyddsrummen inte är anpassade till tyngden av byggnader som finns där nu (utan tyngden av byggnader som fanns när skyddsrummen byggdes). Det skulle innebära stor risk för att skyddsrummen skulle bli begravda och att människor inte kunde ta sig ut.

Men att ta bort skyddsrummen idag skulle signalerna något konstigt. Att staten inte skulle ta hand om sina civila vid en krigssituation och det skulle vara svårt att förklara. Men idag ser jag inte att de fyller någon direkt funktion, särskilt inte om vi jämför med kostnaden på att upprätthålla dem. Skulle vi däremot ta bort skyddsrummen kan vi inte räkna med att få tillbaka något likvärdigt eftersom det skulle vara alldeles för dyrt. Ok, jag skulle nog föredra om skyddsrummen omvärderades och kanske gjordes om till någon form av potentiella trygghetspunkter eller anpassades för civila kriser, alternativt att de absolut flesta byggdes om till andra saker de är bättre lämpade för. Men jag kan ha fel här. Det kanske finns någon annan mycket bättre lösning som jag inte kommer på eftersom jag är rätt dålig på försvarsfrågor.

 

Lär dig mer om Skyddsrum i MSBs podd: Om krisen kommer – Skyddsrum också det är ett bra avsnitt.

 

 

Oljans baksmälla

Det är en vanlig dag. Du går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Lägger ungarna. Helt plötsligt ringer det på dörren. Det är en frän kille som står med en bricka med shots. Ni går ut på gården (eftersom vi såklart inte ska hålla avstånd till varandra ”i dessa tider” (på google statistics grafer går det att se hur mycket just de orden används just nu – det är en stor ökning). Du häver i dig två shots ganska snabbt. Väntar lite. Tar några till.  Och sen är det svårt att sluta. När du börjar närma dig tvåsiffrigt antal känner du fortfarande att livet är rätt bra ändå. Det är nog så här det ska vara. Någonstans i dig fattar du att det kanske är en dålig idé, men den här killen fortsätter bjuda och vem är du att säga nej? Och här står vi efter femton shots. Du börjar må ganska illa, men shotsen är goda och du funderar på om du ska ta en till.

Det här skulle kunna vara en bild av mänsklighetens historia. Allt har rullat på ungefär som vanligt i 200 000 år tills vi för drygt 10 000 år sedan blev bofasta och saker började förändras. Vår biologi har inte förändrats nämnvärt men samhället runtomkring oss och vår kunskap om människan är helt annorlunda. För några hundra år sedan började vi utvinna fossila bränslen, men det var egentligen på 1900-talet som det började ske i stor skala. Något som NJ Hagens beskriver som ”ett gäng måttligt intelligenta, väldigt social apor bröt sig in i en kakburk av fossil energi och haft en fest i 150 år”. Den här festen ledde fram till alla teknologiska framsteg vi har idag och det liv som är möjligt på grund av billig energi från solen som lagrats under miljoner år. Biologin har alltså inte alls hängt med i den snabba förändringen vi ser. Socialbiologins fader E. O. Wilson uttryckte kärnan i problemen vi står inför såhär: Mänsklighetens verkliga problem är att vi har paleolitiska känslor, medeltida institutioner och en gudalik teknologi. Vi har skapat en verklighet som vi själva inte klarar av att hantera på individnivå eller på systemnivå.

Precis som i början av ett rus är det lätt att tycka att allt är bra. Till och med att det är såhär det borde vara alltid. Och ju längre in i fyllan vi kommer desto mindre tänker vi på gårdagen och morgondagen. Vi har ju kul för bövulen! Vi har tillgängliggjort kultur, sjukvård, mat till nästan 10 miljarder människor och i princip utrotat en massa sjukdomar som tidigare var dödliga. Inte illa för en ”måttligt intelligent väldigt social apa”.

Vad oljan gjorde var att frigöra enorma mängder energi. Och har byggt hela vår samhällsekonomi på att det måste fortsätta vara så. Att hjulen måste snurra snabbare. Att vi har tillväxt. Vi måste alltså dricka mer och mer. Om ekonomin (och med dem utsläppen, det finns tydlig korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp) ökar med 3% om året vilket är önskvärt för ekonomin så har vi om runt 30 år gjort av med lika mycket råvaror och energi som vi gjort de senaste 10 000 åren. Är det scenariot önskvärt? Är det ens möjligt?

Jag lutar åt att svaret är nej på bägge frågorna. Det innebär att vi måste ha ett helt annat ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt i den form vi ser idag. Att försöka få hjulen att snurra långsammare för att på sikt stanna. Något som gör att de framsteg inom psykologin som givit oss clic bait-annonser, avancerade reklamkampanjer som vi inte fattar att vi utsätts för, strategisk musik och varor på ”rätt” plats i butikerna inte kan få påverka vår konsumtion. För vi är inte rationella, vi styrs inte av kalkylerade övervägningar i varje situation. Vi har andra drivkrafter. Till exempel driften att tillhöra en grupp och mäta oss med andra. Att känna att vi är en viktig del av gruppen leder i den kapitalistiska ekonomin käpprätt åt helvete. Våra inneboende behov av gemenskap exploateras och behandlas som varor i en ekonomi som hela tiden gör oss missnöjda för att vi inte har tillräckligt.

De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av överflöd vi lever i idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer blir inte hållbart och leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. För de som drabbas av den rovjakt på resurser som vår konsumtion syns inte. Men det hänger ihop med oss. Det handlar både våra barn och barnbarn och de som producerar våra varor under omänskliga förhållanden.

Ska du ta ett par shots till? Vår biologi säger ja ja ja. Men det som skiljer människan från de flesta andra djur är att vi trots allt har förmågan att säga nej. Frågan är hur du vill att morgondagen ska se ut.

 

Texten är ursprungligen publicerad i Arbetet och är lite löst material från researchen till min kommande bok som inte riktigt passade in någonstans.

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser

Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.

Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.

Från storm till terror : individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser (häftad)Ja alltså boken är helt ny och kom tidigare i år så kapitlet om pandemier blev väldigt aktuellt. Det ”roliga” är att det är väldigt bra och förutsäger ganska precis hur den här situationen är. Boken utgår ganska mycket från svininfluensan och vaccineringar och där är vi ju inte nu, men mycket av osäkerheten och informationsproblematiken samt hur myndigheterna bör hantera en pandemi tycker jag känns i linje med vad vi sett. Mycket handlar också om krisen efter krisen det vill säga de problem som vaccinet gav i efterhand. Jag undrar också om det är några kommuner som faktiskt hade planerat för pandemi i några av de övningar som alla myndigheter är skyldiga att göra. Och i så fall om det går att se någon skillnad i de kommunernas hantering i jämförelse med andra. Men det ligger väl en bra bit i framtiden.

Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.

Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.

1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.

2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.

3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.

Bokus

Adlibris

 

 

Om boken ”I lågor”

Naomi Klein har varit en viktig författare och skribent för mig. Hennes böcker ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt” handlar till stor del om kriser och katastrofer framförallt om det politiska efterspelet. För en kris innebär alltid politisk förändring. I bästa fall som i de senaste kriserna i Sverige har de starkt bidragit till en bättre beredskap, men i vissa fall också till tendenser till elitpanik vilket vi kunde se i efterspelet till terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Nu har hon kommit med en essäsamling typ som heter ”I lågor – Ett brandtal till världen för en Green New Deal” med en nyskriven inledning och avslutning (tror jag).

En av Kleins bästa förmågor är att få läsaren att känna sig smart eftersom hon lyfter ganska självklara saker ur en ny vinkel. En av de sakerna är just hur klimatförändringarna inte kunnat komma i en politiskt sämre tid. När ekonomin går före det mesta och politiken i allt mindre grad ska påverka ekonomin är det väldigt svårt att göra de omfattande politiska förändringarna som krävs. Vår konsumentmakt är helt otillräcklig för att få bukt med de problemen, det krävs omfattande politisk handling nationellt och globalt.

i lågor- brandtal till världen för en green new deal - (inbunden ...Det finns en stor dos ”helvete allt är försent” men en än större dos hopp. Och hopp som i att lyfta fram de lokala, nationella och globala rörelser som faktiskt arbetar för vad som kallas A Green New Deal, namnet återkopplar till Franklin D Roosevelts välfärdsreform A New Deal som var en extremt omfattande förändring av den amerikanska ekonomin under 1930-talet. I korthet bygger den på en klimatomställning där fossilindustrin snabbt fasas ut med skatter och omställning för en förnyelsebar energi och välfärdsreformer med stärkt offentlig sektor (sjukvård, omsorg, skolor, universitet etc).

Klein betonar de sociala rörelsernas roll i att få tillstånd en politisk förändring, men att det inte bara handlar om att alla måste engagera sig för klimatet. Detta eftersom alla kamper kommer fortsätta behöva drivas även under det tillstånd av instabilitet vi allt mer går in i – för i klimatförändringarnas spår kommer vi få se mer extremväder torka, värmeböljor, stormar och massiva snöoväder.

En del av essäerna känns något daterade, men på det stora hela är det en viktig bok, om inte annat för att den ger hopp och presenterar verktyg för förändring. Det är något som verkligen behövs i de här tiderna.

I Coronakrisens kölvatten är det lätt att se behovet av den typen av reformer som stärker välfärden eftersom det är en bidragande orsak till att sjukvården, som redan innan gick på knäna, inte förmår hantera många sjuka samtidigt. Så även om boken kommer i en tid när vi allt mindre pratar om klimat – på grund av pandemin – känns den ändå aktuell. För även om Coronakrisen slår hårt mot ekonomin (och i och med det utsläppen) så var januari, februari och mars 2020 de varmaste eller näst varmaste månaderna sedan vi börjat mäta temperaturen. Och det har inte slagit tillräckligt hårt för att minska utsläppen så mycket som det skulle behövas för att klara klimatmålen.

Köp och läs, det är en viktig och bra bok!

Bokus

Adlibris