Kategoriarkiv: Att överleva

Vad är totalförsvaret?

Kort historik

Totalförsvaret består av både en civil del och en militär del och ska vara det som behövs för att Sverige ska klara ett krig. Idén om ett totalförsvar uppkom efter andra världskriget. Som mest engagerade totalförsvaret 2,8 miljoner människor. En viktig anledning var att vi var neutrala och skulle vara tvungna att själva hantera de konsekvenser för civilbefolkningen som ett krig skulle innebära och klara sig på egen hand under en tid. Det civila försvaret skulle till exempel handahålla skyddsrum, utrymma städer, släcka bränder och fördela skyddsmasker medan försvaret skötte sitt. Det skapades stora beredskapslager av kaffe, mat, kläder och skyfflar på hemliga platser i landet.

I och med kalla krigets slut så monterade totalförsvaret ned (det kallades en ”strategisk timeout”). Överstyrelsen för civil beredskaps ersattes 2002 med Krisberedskapsmyndigheten som 2009 slogs KBM ihop med Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens Räddningsverk och blev Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Efter ett riksdagsbeslut 2015 började planeringen för ett nytt totalförsvar. Men det är något som kommer ta tid.

Vad består totalförsvaret av?

Försvarsmakten och ett antal myndigheter har hand om att skydda landets gränser, våra intressen (vad nu det är) och att medborgarna är säkra från främmande makt. Det militära försvaret är beroende av ett civilt försvar som ser till att drivmedel, sjukvård etc fungerar som det ska.

Det civila försvaret består en av mängd olika aktörer – myndigheter, kommuner, företag och frivilligorganisationer. De ska se till att medborgare ska fortsatt kunna leva på sina liv även vid krig eller kris. Här ser vi ett stort problem med de privatiseringar som sker. Det blir mycket svårare att samordna när det finns en mängd företag som måste vara med, att en del av dem också är utländska ger än större bekymmer.

Det civila försvaret

Det finns stor begreppsförvirring gällande det civila försvaret. Ofta blandas Civilförsvaret (som inte längre finns), Civilförsvarsförbundet (som är en av 18 frivilliga försvarsorganisationer), det civila försvaret (som är de samhällsviktiga aktörer som måste hålla igång sin verksamhet vid krigsfara och krig) och Civilt försvar (som är arbetet hos myndigheter, kommuner etc för att upprätthålla samhällets grundläggande funktioner).

Det civila försvaret arbetar också med krisberedskap i fredstid. Det finns många beröringspunkter i problem som samhället får vid kris som vid krig. Ta hand om många skadade, elavbrott och infrastrukturstörningar, livsmedelsbrist, sanering efter kemikalier/radioaktivitet med mera. Men också i stora skillnader eftersom det vid krigssituationer måste finnas en hel del sekretess och möjlighet att kommunicera säkert. Vid en kris kan civila aktörer begära hjälp av försvarsmakten, men vid krig så är det tvärtom. Då begär försvarsmakten hjälp av det civila. Det kan också bli ”höjd beredskap” vilket innebär att nya lagar kan träda in. Vid en kris så kan inte någon aktör bestämma över en annan aktör, men vid höjd beredskap kan rollerna förändras en del.

Krig idag

Idag är det rena invasionskriget inte det troligaste. Det är mer troligt med hybridkrigsföring/ickelinjär krigsföring där en antagonist destabiliserar infrastruktur och sprider rykten för att skapa oro och osäkerhet. Det kan handla om cyberattacker, utpressning, terrorism eller liknande. Det moderna kriget förväntas mer vara en gråzon. Gråzonen innebär att försvarsmakten inte kan använda de lagar som normalt används i krig och har svårare att vara effektiv.

I Sverige finns sedan typ 70 år en totalförsvarsplikt vilket innebär tre tjänstgöringssätt:

– Värnplikt – en skyldighet att tjänstgöra inom det militära försvaret. I fredstid innebär det mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning.

– Civilplikt – som är vilande men finns kvar i lagtext. Det är ett vapenfritt alternativ till värnplikt.

– Allmän tjänsteplikt – som innebär att person ska sköta sitt vanliga jobb eller att staten kan placera personen på en plats som blivit vakant på grund av krigsplacering. Vid krig kan vi alltså bli tvingade att jobba med något som staten tycker är lämpligt.

 

Detta är alltså en kort genomgång av vad totalförsvaret innebär. Jag har hämtat det mesta av detta från broschyren ”En introduktion till totalförsvaret – för dig som undrar vad det är och varför det behövs” som finns här.

Annonser

Förberedelser inför kriser och katastrofer – så kan du komma igång

Jag funderar på mycket på vad det är som gör att en del börjar förbereda sig för svåra situationer och andra inte gör det. Just nu läser jag ”Vad håller ni på med? – En antologi om klimatet” och i den skriver psykologerna Frida Hylander, Kata Nylén och Kali Andersson en text som heter ”Klimatpsykologerna förklarar” om klimatångest och engagemang. Jag tycker det finns många beröringspunkter mellan kris och katastrofförberedelser och klimattankar.

En beröringspunkt är en aktuell fråga som handlar om adaptation eller mitigation – alltså att anpassa sig till den kommande klimatförändringen eller att försöka hindra den. Där preppare (oftast) fokuserar på att anpassa sig till en på olika sätt jävligare värld, försöker klimatrörelsen förhindra den från att inträffa eller mildra dess styrka. Aja, det är ett spännande sidospår som jag hoppas kunna skriva mer om framöver och där min starka åsikt är att bägge bör fokusera mer på det de inte redan fokuserar på idag.

Ett intressant begrepp inom psykologin som tas upp i ”Klimatpsykologerna förklarar” är intentionsglappet. Det innebär i korthet att du tycker att något är viktigt men skjuter upp det eller att det bara inte blir av. I artikeln diskuteras det utifrån varför människor inte gör mer åt klimatförändringarna, om vi nu tror att det är så stort och så viktigt. Varför gör vi inte mer? När jag föreläser för folk brukar jag prata lite om broschyren Om krisen eller kriget kommer. Väldigt ofta säger människor att de har läst den och tagit till sig av budskapet men ytterst sällan gjort några fysiska, psykologiska eller sociala förberedelser utifrån det. Jag tänker att det handlar om samma sak. Om att vi människor i grund och botten inte fattar beslut utifrån vad som egentligen är bäst eller vad vi borde göra, utan oftast utifrån vad andra gör eller hur vi brukar göra. Vi är inte kallt rationella när vi fattar beslut. Det kan vara ett hinder, men det kan också vara en morot.

Så mitt tips kommer här. Hooka med någon som du tror eller vet är intresserad av ämnet. Gör lite utmaningar till varandra, börja enkelt med att skaffa vattendunk och vevradio och fortsätt med svårare men mer effektiva saker som att prata med grannar och organisera dig/lär dig mer på olika sätt.

 

 

Jag tycker för övrigt att ni verkligen borde köpa klimatantologin ”Vad håller ni på med” (inte bara för att jag också skriver en text där, men lite därför). Särskilt alla som jobbar som lärare på högstadium eller gymnasium borde använda den i undervisning eftersom den är tankvärd, rolig, bred och innehållsrik.

Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour

Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.

En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.

Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.

Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.

Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.

Musik: Häxhammaren.

Antologin: Vad håller ni på med?

Jag medverkar med ett kapitel i en ny klimatantologi där kända och mindre kända illustratörer, författare, aktivister, forskare skriver om klimatet ur olika perspektiv. Boken riktar sig till gymnasiet och uppåt och är skönt nog ganska befriad från siffror av hur hemskt allt är. Mitt bidrag: Vem vill du vara när katastrofen kommer? utgår från det tråkiga faktum att världen redan håller på att förändras. Att vi ser fler fall av extremväder och att känsliga system är sårbara och att vi därför behöver förbereda oss för större katastrofer. Men också, som vanligt, att vi behöver bygga gemenskaper, solidaritet och samarbete för att klara av det. Och som vanligt att zombier är det största jävla hotet mot vår planet.

De som medverkar i boken är: Greta Thunberg, Björn Wiman, Annika Norlin (Säkert!), Elisabeth Östnäs, Mats Söderlund, Mats Jonsson, Inger Edelfeldt, Herman Geijer, Torill Kornfeldt, Kalle Johansson, Ellen Ekman, Malin Wallin, Kata Nylén, Kali Andersson, Felicia Hegethorn, Frida Hylander, Annahita Yazdi, Lotta Sjöberg, Ida Olofsson, Tyler Young, Charlotte Qvandt, Daniel Mårs, Carl-Johan Markstedt och Elin Lucassi.

Det finns också en koppling till att göra något själv på https://klimatloftet.se/  Det är ju en ordentlig omställning av hela samhället som krävs, och då är det svårt att bara lita till de enskildes val, men det är ju bra att skapa tryck underifrån för att något ska kunna hända.

 

Köp den t ex på Bokus eller Adlibris och ge i present till någon som behöver den!

Prepping och funktionsnedsättningar

Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris.  I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.

Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.

Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.

Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.

Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.

Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Bli en zombieöverlevnadsexpert

Nu är den äntligen här! Claes Tovetjärn, Elin Jonsson och min zombieöverlevnadsbok för barn (9-12år)! På många sätt är det som en lite mer barnanpassad ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Det är svårt att skriva text som är till för barn, vissa saker som jag tycker borde vara självklara för barn i den åldern (till exempel ordet Morakniv) hade testläsarna ingen koll på alls, medan andra ställen nog var lite för enkla. Ett tema som varit svårt var att skriva om apokalyps och den stundande klimatkatastrofen. Att både belysa allvar men inte skrämma upp för mycket är en svår balansgång.

Boken är särskilt lämpad att läsa tillsammans barn och vuxen, eller flera barn tillsammans så de kan prata om innehållet och göra övningarna som finns. Det handlar om allt från att hålla ihop och prata om svåra saker, till att göra eld och att prova att tvätta sig med bara tre liter vatten. Bli en zombieöverlevnadsexpert innehållet både hemberedskap för strömlösa hem och lite kring överlevnad i naturen.

Fokuset är på att bygga trygghet istället för rädsla. Att hitta vuxna som kan vara hjälpsamma vid olika situationer och att lära sig nya grejer tillsammans med andra. I boken tog vi fram tio regler som vi kallar för ZÖR. ZombieÖverlevnadsReglerna.

1. Förberedd – inte rädd!
2. Där det finns många människor blir det också många zombier.
3. Zombier är korkade – du är smart. Hjärnan är ditt viktigaste vapen mot zombierna.
4. Var källkritisk! Vid katastrofer sprids alltid många rykten som inte stämmer.
5. Öva på katastrofen innan den sker, efter är det försent.
6. Prata med människor.
7. Ensam är svag. Lita på andra och håll ihop! Tillsammans kan vi besegra zombierna.
8. Lär dig nya saker. Ju mer du kan desto större möjligheter har du att överlista zombierna.
9. Skippa inte idrotten. Din kropp har du alltid med dig och den måste fungera!
10. Lär känna dina grannar. Det är inte polis och brandkår som är först på plats vid en katastrof – det är dina grannar.

 

Bokus

Adlibris

Det finns en resurssida med quizz, lärarhandledning, diplom och ZÖR reglerna som det går att tanka ned. Du hittar den här. Boken ges ut av alfabeta och om du är intresserad av ett recensionsexemplar kan du kontakta dem!

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Beredsam – en podd om prepping, kris och katastrof

Idag sänds första delen av podden Beredsam – kris och beredskapspodden. Det är en helt ny podd av och med Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och mig. I det första avsnittet pratar vi om varför vi preppar och hur vi bör tänka för att komma igång. Det handlar om mat, vatten, värme, sanitet och information. Perfekt för dig som är lite intresserad av prepping men inte börjat förbereda dig. Podden stöds av ABF. Och de som lyssnat på Swedish Zomcast kommer att känna igen musiken!

 

Podden finns på acast, spotify och iTunes. In och gilla och ge gärna ett bra betyg! http://traffic.libsyn.com/beredsam/Beredsam_avsnitt_1.mp3