Category Archives: Att överleva

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

  • Känn dina grannar
  • Känn dig själv – känn din kropp
  • Stresshantering och STOP-regeln
  • Ha något att leva för
  • Hemberedskap
  • Fysisk träning
  • Organisering
  • Gruppdynamik och ledarskap
  • Katastrofträning och förberedelser
  • Förmågan att improvisera
  • Skaffa en hobby
  • Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

Annonser

Zombierna kommer! Om hur vi agerar vid larm.

Även om zombieapokalypsen kommer att vara oväntad (för många) är det sannolikt att någon form av VMA kommer att hinna gå ut. När Hesa Fredrik gick igång i Stockholm den 9:e juli sent på kvällen så var det många som inte visste hur de skulle agera (det var flera kompisar som hörde av sig till mig för råd). Ganska snabbt fylldes sociala media med olika typer av skämt (vilket även jag själv var delaktig i) vilket ett ganska vanligt sätt att hantera en diffus oro. Eftersom jag inte var i Stockholm när det hände så fick jag inte själv uppleva oron och osäkerheten av ett larm, men det finns forskning på larm och människors reaktioner på olika typer av larm.

Men hur brukar vi då agera vid larm?

Först och främst: Har du en plan för vad du ska göra vid ett larm, det kan handla om brandlarm eller VMA, så ökar chanserna att du snabbt skrider till handling – även om du inte följer just den planen är den mentala beredskapen du skapar genom att tänka igenom det viktig.

Det svenska krisberedskapssystemet bygger bland annat på att förskola och skola ser till att utföra de nödvändiga åtgärderna vid ett larm och att föräldrarna litar på det. Numera är det sannolikt att de ändå kommer att hämta barn för att samla familjen. Det är idag en naturlig reaktion som myndigheternas krisplanering måste ta hänsyn till även om det inte är det mest effektiva. De flesta familjer agerar som en enhet vid ett larm. Det vanligaste är alltså att människor kontaktar och samlar familjen för att sedan ta tag i problemen. Det är också konsekvensen av en normförskjutning där familjen som enhet blivit viktigare och tilliten till samhällets förmåga att lösa problem minskat.

Människor söker oftast skydd hos släkt eller bekanta snarare än att nyttja de skyddsmöjligheter som brukar erbjudas av myndigheter. Emellertid visar flera studier att svenska beslutsfattare har låg tilltro till människors förmåga till förberedelser. Det finnas alltså en ömsesidig misstro kring att lösa problem som uppstår.

Det finns tre vanliga hinder för att agera vid larm: kostnaden, de praktiska svårigheterna att svara på varningen samt familjeband.

Kostnaden handlar både om de faktiska ekonomiska kostnaderna och om tiden och resurserna som du måste investera i en eventuell evakuering. Den ekonomiska kostnaden kan handla om att köpa på dig extra mat/vatten och annat som kan vara bra att ha, samt om transportmöjligheter. Det har visat sig att människor med låga inkomster evakuerar i mindre utsträckning än mer välbärgade. Det har också visat sig att människor är mer benägna att evakuera i slutet av en semester än i början då de inte vill missa hela eller stora delar av semestern.

De praktiska svårigheterna handlar om att alla kanske inte tar del av larmet. Även här är klass en viktig aspekt. Människor som inte talar bra svenska, saknar kunskaper om larmsignaler, har fysiska-, psykiska- eller intellektuella funktionsnedsättningar har betydligt svårare att uppfatta hotbilden utifrån larmet och evakuerar därför inte.

Familjeband handlar, som tidigare nämnts, om att evakuering sällan sker utan att hela familjen är samlad. Människor med husdjur evakuerar sällan utan sina djur. De här hindren gör att människor hellre än att följa myndigheternas rekommendationer chansar på att det inte blir så farligt, att det går över eller att det handlar om falsklarm.

Vid tydliga hot som jordbävningar (i områden som är jordbävningsdrabbade) eller bränder är det enklare att börja handla. Ju mer diffust eller konstigt hotet upplevs som, desto svårare är det att göra något alls eftersom det är oklart när och hur du ska agera. En anledning till att många inte förbereder sig inför hot är att det är svårt att veta exakt vad du ska förbereda dig på. Den upplevda hotsituationen är viktig eftersom det är den alla handlingar utgår från. Om du inte identifierar en situation som farlig finns det stor risk att du inte gör något åt den. Om du däremot uppfattar situationen som farlig eller rent av livshotande beror din reaktion mycket på huruvida du tror att du kan göra något åt situationen – och av hur människor omkring dig beter sig. I de fall du inte upplever att du kan göra något är risken stor att du blir passiv, det ingår i det beteendemönster som brukar kallas förnekelse och är väldigt vanligt vid krissituationer.

Vid meddelanden om utrymningar av städer, områden eller stadsdelar är också misstro den vanligaste första reaktionen, även om det är kan finnas en klar och tydlig hotsituation och tidigare erfarenheter kring det. Vi söker ofta förklaringar som känns bekanta och ofarliga istället för att betrakta varje larm som en potentiell fara. Det finns också en risk att människor inte uppfattar faran om det tidigare förekommit falska larm eller om källan inte känns tillförlitlig. Många undersöker flera källor innan de börjar agera (något som tyvärr skiljer sig från hur människor delar information på sociala medier). Vi lägger också stor vikt vid hur andra människor reagerar vid händelser som avviker från det normala. Vi söker oss till varandra för att få bekräftelse och stöd för att något faktiskt har hänt. Misstro är vanligare än överreaktion vid larm. Att bryta sin sociala roll och börja agera på ett sätt som är avvikande sitter långt inne. Det är det lättare att spela cool och låtsas som att inget händer.

Från myndighetshåll är det svårt att kommunicera vid olika typer av potentiella hot. Förtroende är A och O. Att slå på stora trumman om det inte blir så farligt kan vara förödande i långa loppet samtidigt som det finns stora risker i att inte göra människor redo. Tittar vi på de senaste stormarna som kommit in till USAs södra delar har många inte utrymt trots påbud från myndigheterna. En viktig lärdom är att myndigheterna måste prata med en röst (och inte som vid t ex stormen Harvey, när guvernören i Greg Abbott sa till invånarna i Houston att evakuera medan borgmästaren Sylvester Turner sa åt dem att stanna hemma och ta skydd).

Några tankar om kroppens behov

Jag var på Bushcraftfestivalen i helgen. Det var ett trevligt arrangemang utanför Gottröra. Ganska mycket försäljning av knivar och liknande, men också flera intressanta föredrag och workshops. Ett av föredragen som jag var på hölls av Jonas och Magnus från Svenska Överlevnadssällskapet och det fick mig att  tänka till lite. Och inse att det finns en hel del fel i Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen. Men att det är egentligen inte så konstigt. Det handlar om att forskningen på området om hur vi ska hantera kroppens brister i överlevnadssituationer har gått framåt, inte minst forskning som har bedrivits av SÖS. Men det handlar också om att jag genom intervjuer med en massa kunnigt folk insett att det även bland mer seriösa överlevare finns en hel del myter.

Många av de ”sanningar” som finns i överlevnadskretsar bygger på att upprepa olika mantran, som i sin tur upprepats av någon annan. Svensk överlevnadstradition bygger till stor del på Handbok: Överlevnad som är Arméns gamla överlevnadshandbok från 80-talet (jag kommer ihåg att jag som barn fick tag i den och läste med stor behållning). Det finns mycket i den boken som helst enkelt inte stämmer utifrån vad vi vet idag. Mycket har hänt sedan den kom ut, och jag tror att det finns behov av en ny version som bygger på den forskning som finns idag.

De fem grundbehoven som brukar nämnas finns fortfarande kvar. Vi behöver vila/sömn, vätska, föda, värme (egentligen är temperaturreglering  ett bättre ord även om det i Sverige oftast är relevant att tala om värme) och trygghet/psyke (som också kallas information i till exempel 72-timmarsmaterial). Men det finns inga direkta fasta tider eller siffror på hur länge någon klarar sig utan att tillgodose behoven. Mycket är kontextbundet, till exempel klarar du dig klarar du dig kortare tid utan vätska än om det är varmt. Det finns ingen regel för hur mycket vätska vi behöver ha i oss, det beror på en rad saker. Det går inte heller att säga hur fort du blir nedkyld. Det beror på kroppssammansättning, temperaturer och vara för att utsätta sig för kyla.

Trygghet/psyke är kanske inte ett av de fysiska grundbehoven, men jag tycker ändå att det är relevant att tala om i det sammanhanget. Helt enkelt för att det är viktigt att i överlevnadssituationer också tänka på det. Att kunna reflektera över det egna måendet och vilka risker vi är beredda att ta, vad som är onödiga eller dumma risker och hur vi kan hitta den intellektuella skärpan när det verkligen behövs.

Så vad är det som är fel i Zombieöverlevnad då?

Jo bland annat det där med att 500-600 kalorier om dagen skulle vara bra ur ett överlevnadsperspektiv. Det är, enligt SÖS, ofta bättre att ställa in kroppen på helsvält dvs att knappt äta alls (särskilt i de sammanhangen när du tror att du kommer att bli hittad). Även om energin minskar känner de sig ofta piggare i huvudet. Många mår fruktansvärt dåligt när kroppen pendlar mellan helsvält och att få i sig lite kalorier.

En annan ”regel” är den om tre. Alltså tre timmar utan värme, tre dagar utan vatten, tre veckor utan mat etc. Det är en enorm förenkling kanske till och med så förenklad att den är kontraproduktiv. Som nämnt varierar detta väldigt mycket. Naturligtvis så är delen om kroppen i Strategier för överlevnad mer baserad på forskning än vedertagna ”sanningar” i överlevnadskretsar.

Zombieöverlevnadskalendern 2018

Har du inte börjat förbereda dig än? Har du tänkt att du ska börja preppa inför zombiernas ankomst, men har inte riktigt kommit på hur? Saknar du en spark i baken? Goda nyheter i så fall. I mitten av september kommer äntligen Zombieöverlevnadskalendern 2018 ut. Under varje månad 2018 är det alltså meningen att du ska kunna träna på en förmåga eller egenskap som kommer att hjälpa dig att överleva när en katastrof inträffar. Kalendern är egentligen en försmak på boken Strategier för överlevnad (som släpps strax innan jul).

Varje månad finns en kort text som behandlar en överlevnadsförmåga (till exempel: fysisk träning, känna dina grannar, organisering eller förmågan att improvisera) och några konkreta tips om hur du kan göra för att träna upp den förmågan. En del är mer konkreta som till exempel ”fysisk träning”, andra är lite svårare som till exempel ”att ha något att leva för”. Men tanken är att det ska gå att göra små omställningar i livet för att utvecklas och bli mer krisförberedd utan att behöva flytta till skogs och bli självförsörjande.

Release kommer att bli på Comicon i Stockholm den 16:e september.

Kalendern är illustrerad av Emelie Östergren

Förbeställ här:

Bokus

Adlibris

Ordfront

Glöm inte att andas

I stressiga situationer glömmer vi ofta att andas eller börjar andas på ett sätt som gör oss mer stressade. Kroppen försätts i en negativ stresspiral vid hetsig andning högt upp i bröstet. Som alla som verkligen behöver prestera vet är andningen ett viktigt sätt att fokusera och att hitta lugn. Det finns många metoder för att åstadkomma det och säkert ganska många typer av andningsövningar (inom Yoga är andningen viktig, ibland till och med viktigare än själva rörelserna). Om du i en hektisk situation istället kan börja andas lugnt, skapas en positiv stresspiral som gör att du lättare kan tänka klart. Vill du börja agera konstruktivt under stress är andningen alltså en viktig faktor.

I en överlevnadssituation (eller om du till exempel går vilse) är det viktigt att just lugna ned sig. I S:et av STOP-regeln är det meningen att du ska stanna upp. En förutsättning för det är att just andas. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste sakerna när du väl insett att något har gått snett. Att känna din andning. När du märker att du andas vet du att du lever och har möjlighet att ta kontroll över andningen så att andningen inte tar kontroll över dig. För att kunna åstadkomma detta i en stressad situation behöver du träna på det.

Svenska Försvarsmakten har tagit fram en fokuseringsövning som bygger på tre månaders grundträning (övningen finns sist i inlägget, kolla gärna) och sedan ska kroppen minnas hur det går till att försätta sig i ett fokuserat tillstånd snabbt. Ett av problemen med övningen är såklart att det är svårt att verkligen börja tänka på det när du är stressad (precis som det är svårt med STOP-regeln). Något av ett moment 22. Men genom träning och att använda fokuseringsövningar kanske det blir lättare i vardagen.

Jag är inne på sista veckorna i tremånadersperioden i skrivande stund. Jag vet inte om jag tycker att det blivit lättare att fokusera med tiden, det har snarare handlat om hur jag känner mig innan jag påbörjar övningen. Oftast har jag gjort övningen en gång precis när jag vaknar och den andra gången ganska sent på kvällen (innan jag går och lägger mig). Det har inte heller blivit lättare att komma ihåg att andningsövningen ju längre in i de tre månaderna det gått (vilket också kan handa om att semestern har startat). Oavsett om det funkar eller inte så tänker jag att ta två femminuters pauser om dagen knappast kan skada. Om något så är det nyttigt för att komma bort från allt som normalt snurrar runt i huvudet.

Serietips: Alone in the Wild (och några tankar om hunger)

Alone in the Wild är en dokumentärserie i tre delar om Ed Wardles utmaning – att försöka klara sig helt ensam under tre sommarmånader i Kanadas vildmark. Likt många andra (män?) har han sedan barnsben närt en dröm om att klara sig själv i vildmarken och bestämmer sig för att testa sig själv och spela in resultatet med videokamera. Han är en erfaren filmare och det märks i hur den är gjord. Men trots detta känns den inte särskilt regisserad som jag inbillar mig att många andra dokumentära överlevnadsserier är (har sett väldigt få ska jag dock ärligt säga). Resten av inlägget innehåller spoilers om du tänkt se den (även om jag tror den har sina förtjänster ändå), men se den i vilket fall är min rekommendation.

Så här såg Ed ut i början.

Efter runt 50 dagar ger han upp. De sista veckorna pendlade hans humör mellan hopp och förtvivlan, mellan att tycka att det var det bästa han gjort i sitt liv till att bara gråta och sakna andra människor. Jag tror att hungern var en viktig faktor, även om han hade med sig mat i form av havregryn och ris, var det begränsat. Hans plan var att han skulle lära sig jaga, fiska och hitta ätbara växter under resans gång. Tyvärr blev det skralt med det. Han hade satt sitt hopp till att stora stim av lax skulle vandra upp för en flod, men så blev det inte. Hungern gjorde honom frusen och rädd för björn. En osäkerhet som förmodligen gjorde honom mer mentalt instabil. En studie som heter Minnesota Semi-Starvation Study fick ett antal vuxna män leva på 1500 kalorier om dagen, vad som dels hände var att deras kroppar blev omedvetet mindre aktiv, men också att deras fokus på mat blev enormt. Det var det enda de tänkte på i princip. Begreppet kallas Semi-Starvation Neurosis och beskriver de psykologiska effekter som kan uppstå vid hunger; nervositet, oro, apati, tillbakadragenhet, självkritik, känslig och deprimerade med mera. Så även om du kan klara dig väldigt länge helt utan mat (50% överlever 60 dagar utan mat så länge de får vatten) så kommer dina chanser att kunna göra något vettigt hastigt minska även om du får i dig föda.

Eftersom jag är mitt uppe i redigerandet av min kommande bok kanske jag letade efter det som bekräftade det jag skriver om, men min uppfattning är att jag är helt på rätt spår i hur människor beter sig vid kriser (serien ska dock inte ses som ett bevis på något alls, mer som ett exempel på det som forskningen visar). Ensamheten ledde till att han började prata med sig själv, med skogen och det mesta runt omkring honom. I det tredje avsnittet pratar han mycket om hur ensamt det är och hur han vill ge upp.

…och så här framåt slutet

En intressant synvinkel som han nämner i början är att han hela tiden tvingas göra val som kan vara livsavgörande och att det är jobbigt att det inte finns någon annan att ventilera med. Just valmöjligheter är något som försvåras av att ha fysiska brister. Det är viktigt att få i sig kolhydrater innan viktiga beslut ska fattas eftersom hjärnan behöver bränsle för att fungera bra och kolhydrater är det bästa bränslet för hjärnan.

Att han inte var en särskilt erfaren naturmänniska var en tillgång (även om han varit med och bestigit Mount Everest). Han berättade en del om att han läst på och intervjuat människor om till exempel ätliga växter och björnars beteende, samt gått till psykolog i förväg, så han var lite mer förberedd än folk i allmänhet, men ändå ingen expert. Jag tycker serien var riktigt bra för alla med överlevnadsintresse eller som gillar kanadensisk vildmark.

Serien finns i delar på youtube, här är alla delarna i följd.

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

Elitpanik efter terrorattacken?

Jag har skrivit om både elitpanik och beteenden vid terrorattacken i Stockholm den 7 april men det slog mig en stund att se att det politiska efterspelet kanske har att göra med just elitpanik.

Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra i katastrofsituationer. Den första dagen efter terrordådet så pratades det om vikten av att fortsätta leva som vanligt, att vi inte skulle ändra vårt liv eller sätt att leva eftersom det skulle resultera i att terroristen skulle vinna. Politikerna pratade om att det inte var tid för partipolitik utan att de gemensamt skulle ta avstånd (vilket också blir märkligt eftersom de olika partierna har olika åsikter och analyser om vad som bör göras). Mängder av människor visade solidaritet och hjälpte de som på olika sätt var strandsatta eller behövde hjälp. Enormt många dök upp på den manifestation som arrangerades ett par dagar senare. Ganska snabbt därpå kom politikernas svar i kör (utom från Vänsterpartiet). Det var tal om fotbojor, hårdare regler, tvångsutvisningar och olika typer av förslag som i princip alla hade gemensamt att de var dåligt researchade, om förslagen skulle kunna få några effekter eller om det ens var praktiskt möjligt. Det viktiga verkade vara att göra någonting – inte exakt vad som skulle göras.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men en av artiklarna som finns läste jag i dagarna: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik.

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I fallet kring terrordådet på Drottninggatan så skulle jag säga att reaktionerna från politiskt håll kanske inte var panikslagna i den bemärkelsen vi vanligtvis pratar om panik – alltså som att besluten som fattades inte var övervägda. Det var de med all sannolikhet. Däremot så argumenterar Clarke och Chess för att den typen av politiska förslag vi kunde se dagarna efter attentatet är besläktade med elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Det som framförallt visade sig efter attacken var solidaritet och att terror inte skulle hindra oss från att fortsätta leva som vi levt. Attacken tolkades som en attack på Stockholm eftersom nästan alla Stockholmare har en relation till Drottninggatan och människor som jobbar eller hänger där. Därför blir det politiska efterspelet extra märkligt. Hade den allmänna opinionen skrikit efter hämnd hade den politiska reaktionen varit lättare att förstå.  Men ungefär samma sak hände faktiskt under det stora flyktingmottagandet hösten 2015. Stora delar av det civila samhället började arbeta hårt för att göra situationen bättre, många nya aktivister började göra saker men de politiska förslagen handlade om ökade kontroller och repression. Extra märkligt är det när det visar sig i opinionsmätningar att de partier (M och MP) som mest sticker ut hakan tappar röster.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Bildbax: Toivo Jokkala

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS: Jag ber om ursäkt för den något kvällstidningsartade rubriken på inlägget

Rustad för risk

Rustad för risk är en helt ny bok om riskpsykologi framförallt framtagen för militär och insatsorganisationer. Boken är en antologi och redaktörerna är Ann Enander och Marcus Börjesson.

En riskpsykologibok med fokus på militären kan kännas ganska smal, men jag utgår från att det faktiskt finns en målgrupp för boken. Syftet är att förstå och underlätta för ledare inom olika typer av insatsorganisationer, men flera av kapitlen tycker jag har stort värde för människor som tänker kring beredskapsfrågor. Vissa delar kändes som en uppfriskning av Enanders tidigare bok Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser. Själv läste jag framförallt boken som research inför min kommande bok. Det var flera intressanta kapitel för mig som inte alls är särskilt militärt intresserad.

En sak jag uppskattade med boken var att varje kapitel hade reflektionsfrågor som faktiskt var riktigt bra och genomtänkta. Jag skulle gissa att de som jobbar inom militär eller insatsyrken har stor nytta av dem för att reflektera över sina situationer utifrån de teorier och forskningsbakgrund som presenteras.

De kapitel jag tyckte var mest intressanta handlar om psykologisk resiliens. Det handlar om vilka som tål olika typer av psykologiska påfrestningar. Resiliens betyder ungefär motståndskraft. Begreppet kommer ursprungligen från biologin och handlar om vilka ekosystem som klarar av yttre påfrestningar. Inom biologin leder biologisk mångfald till hög resiliens och för människor är det dels inre, dels yttre funktioner. En av de faktorer som är extremt viktig är sociala nätverk av olika slag, alltså att människor har andra att ty sig till när det är jobbigt. Olika förklaringsmodeller som hardiness och optimism tas upp och det känns som en bra översikt.

Jag gillade också hela den första delen av boken som handlade om olika typer av risker. Hur vi ser på risker, vilka risker vi tar på allvar och hur vi påverkas av olika typer av risker. Men mycket mer om det kommer i min bok.

Adlibris

Bokus