Kategoriarkiv: Att överleva

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Att vänja sig vid det nya normala

För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.

Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…

Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/

Klimatkrisen får aldrig störa

Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.

Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.

Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.

Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.

Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.

Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.

Överlev katastrofen som pocket

Nu har Överlev katastrofen kommit som pocket. Den har en ny undertitel ”Effektiv prepping för alla” istället för ”12 sätt att klara dig”. Den har ett nytt förord och jag har gjort några mindre ändringar i den, men inget som jag tror någon märker. Den kommer lagom till att min nya bok Monstersamhället också är på gång.

Kort om boken:

Skulle du överleva en katastrof? Går det att förbereda sig på pandemier, bränder, naturkatastrofer, krig eller rentav en zombieapokalyps utan att bli en galen prepper som sitter och trycker i ensamhet med ett hagelgevär? Såklart det går!

I Överlev katastrofen Effektiv prepping för alla djupdyker zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att överleva när en katastrof eller bara något helt oväntat inträffar. Utifrån forskning och intervjuer med experter tar han upp ämnen som kroppens behov, riskhantering, möjliga hot i det moderna samhället, myter kring katastrofhantering såväl som praktiska tips för hur man kan träna upp överlevnadsförmågorna själv eller tillsammans med andra. 

Överlev katastrofen är den första svenska populärvetenskapliga boken på temat som inte bara handlar om överlevnadstekniker och bush craft utan som också fokuserar på hur människan fungerar och vad vi kan göra för att öka våra chanser att överleva det oväntade. Med zombiehotet som humoristisk inramning berättar Geijer om hur du blir en överlevare, inte genom att försöka förvandla dig till en Rambo-typ utan genom att förändra ditt vardagsliv.

Köp den på bokus eller adlibris

Du kan också passa på att läsa en text jag skrev i Dagens Arena om vad skräckfilm kan lära oss om krigshotet.

Kriserna vi står inför – och kriget

Det finns så mycket jag skulle kunna gissa om vad som händer i Ukraina eller hur utveckling kommer att bli. Men jag låter bli. Jag kan helt enkelt väldigt lite om krig. Har typ inte intresserat mig för det tidigare eftersom jag tänkte att det inte är aktuellt i Sverige just nu. Jag hade förmodligen fel. Inte för att det nödvändigtvis blir krig i Sverige, men risken för det är definitivt värd att ta med i beräkningarna.

När jag föreläser om våra kris- och katastrofbeteenden brukar jag alltid vara noggrann med att påpeka att det gäller just naturkatastrofer eller andra typer av kriser än krig. Jag pratar om hur folk blir mer solidariska, att vi vill hjälpa varandra och att det finns många myter om hur vi beter oss som inte stämmer (läs mer om krisbeteenden här och här). I krig eller under krigshot kan det slå åt flera håll. Rykten kommer att blåsas upp, människor kommer att bli rädda och försöka agera på bästa sätt men med bristfällig information. Oftast med goda intentioner, men inte alltid. Även om samhället blev mer polariserat så hoppas jag att de flesta i alla fall omprövat sina initiala ståndpunkter eller beteenden.

När coronapandemin blev ett faktum för ganska precis två år sedan tillhörde jag inte gruppen som skrek att slutet var nära. Tvärtom var jag mer inne på linjen att det nog inte skulle bli så farligt. Men som vid alla hot som reagerar vi starkt. Vi kräver att saker måste hända snabbt för att vi ska kunna känna någon slags kontroll över situationen. Att vi gör det vi kan. Därför skriks det extra mycket på NATO-medlemskap, att släppa neutraliteten som varit viktig länge, att alla sanktioner som behöver göras måste göras (även om vissa saker kanske mest drabbar den ryska civilbefolkningen). Jag ser många paralleller till situationen för två år sedan. Det är en svår situation och vi som privatpersoner kan göra ganska lite för att påverka den, men vi försöker påverka situationen genom att ha en massa åsikter som på det stora hela är dåligt underbyggda eftersom det saknas så mycket information. Vi vet inte, och det är svinjobbigt att inte veta vad som händer. Men det är så jag tror att framtiden kommer att bli. Det kommer att vara en massa händelser som vi behöver hantera utan att ha makt att påverka de stora skeendena.

IPCC släppte sin andra rapport om läget i världen och det var ingen rolig läsning (här kan du läsa en sammanfattning på några sidor). Tre miljarder människor är redan nu i akut fara, och vi är på väg mot tre graders uppvärmning. Rapporten har hamnat i medieskugga (av förståeliga skäl) men kommer att påverka oss och våra barn långt efter kriget i Ukraina. Vad vi kan vara säkra på är att världen kommer att bli mer oviss. De senaste 20 åren (attackerna på WTC, sommaren 2004 där 70 000 dog av värme, ekonomiska krisen 2008, arabiska våren och flyktingkrisen, vulkanen vid Eyjafjallajökull, IS framfart i Mellanöstern och terrorattentat i Europa, Breiviks terrorattentat i Norge, Ebola i Västafrika, orkanen Sandy, skogsbränderna i Sverige 2014 och 2018 samt i Australien, Ryssland och Kalifornien 2020 och 2021 och så vidare) har bara varit en försmak till det som komma skall. Kriser, katastrofer och ovisshet. En framtid att frukta.

Preppergrupperna på facebook svämmas just nu över av rädda människor som helt plötsligt insett att de borde läs och agerat på MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Inga konstigheter egentligen. Samma sak var det för två år sedan. Men istället för toapapper är det jodtabletter som hamstras (helt i onödan enligt strålskyddsmyndigheten). Preppingen som skiljer krig från annan kris är inte särskilt stora. Tänk vad du behöver ha hemma för att klara en kortare tid med strömbortfall och kraschade IT-system. MSB:s broschyr är en bra ingång. Men tänk också på vad du kan göra tillsammans med andra för att förbättra situationen. Hur du är organiserad och vilka kunskaper och förmågor du har som kan bidra till ditt lokalområde. För i kris såväl som i krig är du aldrig ensam. Det finns människor runtomkring dig, grannar, familj, släkt och vänner som du kan bli beroende av och som du kan hjälpa. Var källkritisk, kolla information du får till dig en gång extra innan du sprider den vidare. Skapa inte rädsla, försök göra det du kan. Just nu är det väl att delta i manifestationer till stöd för människorna i Ukraina och om du har möjlighet skänk pengar eller andra saker som efterfrågas i någon av de insamlingar som görs. Det är det du kan kontrollera och göra.

Det jag hoppas på är att vi kan i större utsträckning acceptera att vi saknar kontroll och inte rusa iväg och agera utan ordentlig information. Jag säger inte att vi inte ska agera långsiktigt, tvärtom måste vi göra det, men vi måste kunna hålla flera bollar i luften. Förändra och ta kontroll över det vi kan, och inte drabbas av panik inför det vi står inför. Det är då vi faktiskt kan förändra.

Vill du veta mer om vad som skulle hända vid ett krig i Sverige rekommenderar jag dagens avsnitt av Beredsam (med Claes Tovetjärn och Linnea Gullholmer) som handlar just om lagar i krig och hur Sveriges civilbefolkning skulle kunna påverkas av ett krig. Den finns där poddar finns.

Gilla framtiden! En under(hållnings)gång föreställning

Klimatförändringar, naturkatastrofer, fler pandemier eller rent av zombieapokalyps? 

Nu är det snart dags för premiär för Gilla framtiden! Det är en föreställnings som jag gjort tillsammans med Improvisationsstudion i Stockholm. Jag föreläser och skådespelarna Per Sandberg och Lotta Malmhester spelar upp scener om hur världen kan vara om tio år. I förställningen får du möta ett futurum där förändringarnas konsekvenser blir verkliga och tar sig in i vardagen.

Det har varit väldigt roligt att arbeta fram den här föreställningen. Den bygger på ”Överlev katastrofen” (som kommer i pocket i maj) och min nya bok ”Monstersamhället – från förnekelse till framtid” och tar upp filosofiska aspekter av framtiden och handfasta tips om hur du kan förbereda dig.

Här kan du köpa biljetter till föreställningarna i Stockholm. Förhoppningsvis kommer vi också spela föreställningen i andra delar av landet senare i sommar och höst.

Grannar och sociala nätverk vid kriser

De senaste dagarna har det kommit två nya forskningsrapporter om hur vi hanterar kriser på bra sätt. Först ut var en avhandling från Umeå Universitet som visade att grannar är viktiga vid kriser (som SR rapporterade om). Det är något som jag ständigt återkommer till när jag pratar om kriser och hur vi kan förbereda oss. Vi pratade en del om grannsamverkan på den senaste Preppa tillsammans-träffen vi hade (som var digital). De flesta hade fått bättre kontakt med grannarna under pandemin trots att det är en tid när vi inte ska träffas. Jag tror det handlar om att vi känner att vi är mer sårbara i krisen, vi vet alla att vi kan bli sjuka och bli beroende av stöd från andra. När allt rullar på som det ska är det lättare att glömma det eftersom det finns normer om att vi ska klara ss själva och inte be om hjälp i så stor utsträckning. Men i kriser så blir det tydligare att vi inte är isolerade öar utan att vi hör ihop. Och när vi, som nämns i radioreportaget, inte bor nära släkt och vänner blir grannarna än viktigare.

Och idag (20/1) rapporterade SVT om en studie från Uppsala Universitet där vikten av vänner och familj poängterades. Men även att vara ute i naturen och upprätthålla hobbies och fritidsaktiviteter. Även folkhälsomyndighetens pressträffar var viktiga och att få diskutera munskydd, den svenska strategin i jämförelse med andra länders strategier. Jag tycker inte alls att det är särskilt överraskande. Sociala nätverk är viktiga vid alla typer av kriser, från dödsfall och skilsmässor till större naturkatastrofer. Det är inte konstigt, att pressträffarna och att diskutera med andra, tror jag, är viktigt för att försöka skapa någon typ av ordning i kaoset. Att vi är informerade av vad som händer är viktigt för att känna kontroll, att vi inte famlar i mörkret. När vi samtalar med andra och delar information, vrider och vänder på argument så vi också känner att vi har möjlighet att påverka eller hjälpa till. Det är sånt vi människor mår bra av.

Det är synd att inte den här typen av kunskap får större fäste bland preppers. Tänk om det istället för frågor om knivar, uppvärmning och konservburkar skulle diskuteras bästa sätten att organisera sig lokalt och lära känna grannarna, eller stärka sammanhållningen i den lokala hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och på sikt också rusta upp beredskapen där. Vilken tillgång det skulle kunna bli.

Så passa på att lära känna dina grannar. Delta på nästa städdag och börja prata. Skriv i den lokala facebookgruppen och föreslå någon typ av aktivitet. Kanske börja planera att odla tillsammans med andra? Det finns mängder med saker du kan göra som också gör livet enklare när det inte är kris.

Lär känna hårdrockare i din trappuppgång så här.

Boktips: När världen slocknar och När fjällen tystnar

När världen slocknar (2020) handlar om Adam och Jasmina som är 12-13 år och råkar ut för en isstorm när de är i skolan. De flesta barnen kan ta sig hem med några får stanna kvar i skolan över natten. De beslutar sig dock för att försöka ta sig hem trots isstormen. Adam tar också med sig sin sjuåriga syster Maja. Det blir en stökig resa och det mesta som kan gå fel går fel, men det håller sig ändå i liten skala. Det känns som att det skulle kunna hända.

I den fristående uppföljaren När fjället tystnar ska Max gå på fjällvandring med sin storebror Max som är i 20-årsåldern och något av en prepper. Samtidigt åker Jasmina till Kroatien för att söka sina rötter tillsammans med sin mamma i något som blir lite av en bihistoria. Även i När fjällen tystnar går det mesta fel för Adam (och Max). Det är ur askan i elden nästan hela tiden. Det blir regnoväder, de måste gå omvägar eftersom några inte betett sig som de ska i naturen och plurrar i vattnet så utrustningen blir blöt.

Bägge böckerna smyger in fakta om hur vi kan bete oss vid kris. För att göra eld, för att ringa 112 eller om vi skulle råka träffa på en brunbjörn. För vuxna kan det kännas som lite övertydlig pedagogik men jag tror det funkar bra för barn i rätt ålder. Adam är en osäker kille som jag tror många killar i den åldern kan känna igen sig i. Men när saker väl inträffar klarar han av situationerna. Han växer med varje uppgift och förstår mer och mer hur mycket han egentligen kan klara av. Precis som det är med de flesta av oss i kris. Motgångar är något som kan få oss att växa. Kanske kan den också vara bra att låta barn läsa som ska vara med på fjällvandring om de inte är för rädda av sig.

När världen slocknar och När fjället tystnar är böcker för barn i typ 10-12årsåldern. Jag tror att de funkar ganska bra i den åldern. Kapitlen är korta, det är spännande och det är lätt att bara fortsätta läsa.

När världen slocknar
När fjället tystnar

Zombieöverlevnadsåret 2021

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017, 2018, 2019, och 2020). Året har såklart präglats av fortsatt pandemi och äntligen vaccineringar som har minskat antalet döda och svårt sjuka. Spanska sjukan härjade i tre år, men den Justinianska pesten i runt 200 år, men både Asiaten och Hong Kong-influensan verkar ha haft kortare förlopp.

År två med pandemin har vi fått lära oss mer om ovisshet. Jag skrev ett inlägg om hur vi tacklar oro och ovisshet det utifrån Roland Paulsens bok Tänk om – en studie i oro . Sannolikt är det den känslan som kommer att prägla framtiden, och förmågan att hantera ovisshet är det som kommer att avgöra hur vi mår.

2021 var inte ett jättestarkt år i populärkulturen. Det kom en kort serie som var rätt rolig hette The Bite (om corona och zombier). Inga nyheter om serien The Kingdom men väl en prequelfilm som hette Ashin of the North som var bra. Black Summer kom med en ny säsong som var ganska bra. Zack Snyders Army of the Dead kom äntligen ut men var inte så mycket att hänga i julgranen tyvärr. Så vitt jag vet kom det bara en svensk zombiebok Europa Refugium som jag uppskattade.

The Walking Dead närmar sig sitt slut. Årets avsnitt av serien har varit blandat, med en del toppar, sista säsongen är en bra portion bättre än den förra, men jag kan störa mig på att de inte försöker knyta ihop säcken utan introducerar nya onda gäng som mest känns som tråkiga upprepningar. Fear the Walking Dead har pendlat mellan riktigt jävla usel och ganska dålig. Säsong 2 av The World Beyond har jag inte hunnit se, men har inte så särskilt stora förhoppningar på.

Mitt egna skrivande har gått framåt och i maj 2022 kommer min nästa bok Monstersamhället ut på Ordfront. Vill du veta vad den handlar om har jag skrivit en liten teaser till den på Arbetet kultur och en på Arena Essä. Inlägg på bloggen jag är särskilt nöjd med är ”Vem blir du när framtiden tar slut”, ”Den stundande värmen – om att hantera extremvärme”, en reflektion över den utmärkta serien Years and Years och så gjorde jag en undersökning om vilken svensk stad som är bäst att vara i när zombierna kommer. Jag vann också Kulturhuset Lavas litteraturpris vilket var väldigt roligt.

Min slutgiltiga spaning är att 2022 kommer att handla om Frankensteins monster. Och vad det gör med oss när vi likt Victor Frankenstein skapar vår egen undergång. På det personliga planet ska jag vara tjänstledig från mitt jobb för skrivande och förhoppningsvis utbildning i skrivande. Och så kommer det bli premiär (18/2) för den föreläsningsteater som heter ”Gilla framtiden” som jag gör med Stockholms Improvisationsstudio.

Det verkar komma en hel del zombiefilmer 2022. Uppföljaren på Wyrmwood som heter Wyrmwood Apocalypse, en film som heter 86 Zombies som handlar om hur personalen på en diner hanterar ett zombieutbrott, och några komedier som Gym if the Dead och Vocice of the Zombies. Disneys musikalserie Z-O-M-B-I-E-S kommer att få en tredje film och så lär den svenska zombiefilmen Se upp för Zombies komma ut. Och (äntligen) avslutas The Walking Dead serien (förutom filmerna som kommer 2023 och framåt).

Gott nytt år, och glöm inte att förbereda dig på zombieapokalypsen idag. Imorgon kan det vara försent.

Ny bok om prepping: Överlev Krisen – Prepping och vardagsberedskap

Det börjar finnas en hel del böcker om prepping på svenska och det verkar inte som om det direkt blir färre. ”Överlev krisen” skriven av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne är en norsk bok som nu översatts till svenska. Det är en ganska kort bok men praktiska tips och lite reflektioner och spekulationer om hur vi ska förbereda oss för kriser och

Förordet till den svenska utgåvan är skriven av Pär Plüschke (som bland annat har medverkat i Beredsam och är aktiv i Preppa tillsammans Skarpnäck). Han lyfter fram tre förtjänster med boken som jag håller med om. För det första lyfter det det mellanmänskliga perspektivet. Att vi aldrig kommer ifrån att vi lever i ett samhälle med människor vi älskar, bryr oss om och påverkas av. Boken fokuserar lika mycket om det sociala som på dig själv som individ. Det är befriande. Det andra är att den utgår från det norska perspektivet (och i översättningen i det svenska). Det gör förvisso många andra böcker om prepping också, men jag tycker nog att det är mer närvarande. Och för det tredje att den är skriven under pandemin. Det är ett perspektiv som inte fått så mycket utrymme utöver spekulationer i andra böcker. En annan sak som jag tycker är bra i boken är att den inte fokuserar på överlevnadstekniker eller bushcraft. Det utgår till stora delar från hur de flesta lever sina liv idag. I städer eller tätorter och att idén att vi skulle bege oss in i skogen är väldigt främmande för de allra flesta.

Det jag inte gillar med boken är att det ofta skrivs om att det blir panik. Det är ett mantra som upprepas om och om igen i populärkulturen och in i populärvetenskapen och får ändå relativt stort utrymme i boken. Forskningen kring människors beteenden i krissituationer är tydlig med att panik och kaos är mindre vanligt än vad vi tror. Men det påverkar oss mycket. Det skapar mer rädsla än nödvändigt. Tänk på skillnaden på hur du kulle bete dig i en kris om du antingen trodde att det var laglöst land utanför din bostad eller om du förstod att det fanns andra som ville hjälpa till och göra saker och andra människor som var i behov av hjälp. Jag har skrivit lite om varför det är viktigt med rätt förväntningar på en kris tidigare (läs här).

Det är helt enkelt en jordnära bok om saker som kan hända och hur du kan förbereda dig för att minska konsekvenserna. Jag gillar att den inte försöker komplicera saker, utan att det är ganska lätt att vara lite mer förberedd. Överlev krisen tar upp tio olika scenarier som terrorattacker, solstormar, naturkatastrofer, långa strömavbrott och hur lång förvarning vi kan väntas få och vad vi kan göra. Det är en grundläggande bok som riktar sig till människor som är lite intresserade men kanske inte kommit igång snarare än till den som redan har ett lager hemma.

Boken ser ut som en korsning av Anna Maria Stawrebergs bok Prepping och min Överlev katastrofen.