Kategoriarkiv: litteratur och film

Zombielands överlevnadsregler ur ett överlevnadsperspektiv

Zombieland är en actionkomedi från 2009 som handlar om hur Columbus, en lite blyg tillbakadragen student överlever i en zombieinfesterad värld. Filmen var en  stor succé med bland andra Bill Murray (i sin bästa roll någonsin), Jesse Eisenberg, Emma Stone och Woody Harrelson. Det har länge snackats om att det ska komma en uppföljare och det finns en pilot till en TV serie som tyvärr inte blev av.

Det viktigaste avtrycket filmen ändå gjorde var den lista med regler som Columbus satte upp för sig själv för att överleva när zombierna kommit. Så vad kan vi lära oss av dessa regler? Finns det några av dem som funkar på riktigt?

Nu ska tilläggas att vissa av reglerna har andra nummer i filmen och det finns ett gäng regler som finns med i promosyfte men inte i själva filmen. Det ska finnas 33 regler totalt, men jag har valt ut de tio som verkar tillhöra filmen.

1. Cardio

Konditon eller att fysträna har jag skrivit om många gånger och brukar även prata om detta på mina föredrag. Det är en av de bästa zombieöverlevnadsförberedelser du kan göra. Vid en plötslig händelse är det troligt att du måste röra dig snabbt för att komma i skydd eller evakuera en byggnad. Du behöver inte vara elittränad, men du behöver veta vad du kan och vilka eventuella funktionsnedsättningar som kan bli problem. Människor som är vältränade återhämtar sig dessutom bättre efter trauman, både fysiskt och psykologiskt. Dags att börja träna för apocalypse 2019! Vill du ha träningsprogram eller läsa mer om detta, kolla in det här inlägget (eller köp och läs Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig).

2. Double Tap

Att skjuta en extra gång i huvudet för att vara på den säkra sidan är väl kanske bra. Men det beror lite på hur skallarna funkar på zombierna. På riktigt är kraniet väldigt hårt och svårt att penetrera, men i till exempel The Waking Dead verkar det gå att sticka en träpinne rakt igenom huvudet på zombierna. I verkliga livet så är det till och med så att skott ofta glider av huvudet om det inte träffar rakt (eller är kraftiga vapen). Men om vi översätter det lite mer liberalt så kan det ju betyda att gör saker ordentligt och nöj dig inte. Var på den säkra sidan och ha marginaler. Det är en regel som inte är så dum!

3. Beware of Bathrooms

Nja alltså, för alla som varit ute i skogen eller på platser utan vanliga toaletter vet att det är riktigt skönt att sätta sig på en vanlig vattenklosett. Men ha en vakt utanför och kolla i alla båsen runtomkring för säkerhets skull. Men att det skulle vara en regel som skiljer toaletter från andra rum?

4. Seat Belts

Att ha på sig säkerhetsbälte är ju en bra rekommendation även innan zombierna kommer. På sikt så kommer ju ändå bensinen sluta funka, vägarna växa igen etc så då blir regeln helt obsolet.

5. Travel Light

Det här tror jag på. Jag tror det är vanligt att folk packar för mycket och packar fel vid katastrofer. Att kunna röra sig länge och även snabbt är nog en bättre strategi än att ha en astung ryggsäck som måste dumpas om du vlir jagad av zombier. Sen har de i t ex The Walking Dead alldeles för lite utrustning, framförallt för lite möjligheter att bära vatten, men vi ska nog försöka undvika att se serien som en dokumentär.

6. Don’t Be A Hero

Att hjälpa andra är en bra idé. Att spela Allan och försöka imponera på andra är en dum idé. På flygplan rekommenderar de att alla försöker ta på sig sina egna masker innan de hjälper andra. Samma gäller vid bilkrascher. Om du vet att du klarar dig kan du hjälpa andra. Men som det också visar sig i filmen behöver en del regler brytas. För Columbus handlar det om att agera trots sin irrationella skräck för clowner. Det är bra. De rädslor du har måste du ibland göra upp med och gå emot. Annars är du inte en människa, utan bara en liten lort.

7. Limber Up

Om vi tittar på djur håller de ständigt på att sträcka på sig. Det kan vara bra för oss också. Innan du ska göra något som du vet är förenat med risk kan det vara bra att värma upp. Även om det handlar om att lösa psykologiska problem. Att röra sig är bra för människor och vi riskerar att stelna till när vi utsätts för fara.

8. When In Doubt, Always Know Your Way Out

Att hålla koll på nödutgångar är en bra idé. I en del överlevnadsböcker menar de att vi om vi är på flygplan ska känna på och räkna sätena till nödutgången för att veta hur många det är utan att behöva se eftersom kraftig rökutveckling är vanlig vid flygplanskrascher. Jag vet inte om jag tycker att det är rimligt, men att på ställen du vistas på ofta (jobb, bostad etc) bör du veta minst två vägar ut. Det kanske också vara bra att hålla koll på den lilla gröna bilden av nödutgång på nya ställen du är på och testa att ta trapporna om du är på hotell till exempel. Bara för att kroppen ska ha testat att ta en väg ut som inte innefattar hiss (gå i trappor är också bra för rule no 1).

9. Check The Back Seat

Alltså det här tycker jag är överdrivet. Om det är din bil och den var låst så bör inte zombier har tagit sig in där. Om du ska sno en bil så är det ju bäst att knacka lite på rutan först för att se om något rör sig av det. Som de gör hela tiden i Fear the Walking Dead (PS var det inte ett extremt lamt slut på säsong 4?).

10. Enjoy The Little Things

Den här är en punkt som jag brukar lyfta i mina föreläsningar. Att njuta av småsaker. Jag tänker att det hänger ihop med att göra livet värt att leva när nästan allt har gått åt helvete. Tallahassee vill ha sina Twinkies, och jag vill ha en kopp kaffe efter apokalypsen. Om jag inte får dricka kaffe är det inte min apokalyps. Men det handlar om att prka kämpa vidare, att ta ett steg till, sätta upp ett litet mål och försöka njuta av att uppfylla det av någon anledning.

För att sammanfatta lite kort. Några av reglerna är bra, några går att tolkas välvilligt för att bli viktiga och några är inget värt att lägga på minnet. Zombieland finns för övrigt på svenska Netflix så om du inte sett bör du göra det.

Annonser

Zombie World – lättlästa böcker om zombier

Zombie World av Benni Bødker skulle kunna vara sorts fortsättning på Zombie City (som handlar om överlevande barn i zombiekatastrofen) eller i alla fall i samma universum. Berättelsen är något annorlunda än den traditionella då de utgår från zombiernas perspektiv. Zombie World är en serie på fyra böcker där vi får följa Mark som blir biten och förvandlas till en levande död. Böckerna i serien heter: Du är smittad, Du är jagad, Du är död och Du ruttnar. Vi får alltså följa stadierna i hans försämring. Stadierna i att bli en zombie kommer ganska långsamt och vi får följa med hur kroppen och hjärnan funkar sämre och sämre. Hur Mark får minnesluckor och obehagliga black outs, samtidigt som han behåller sin förmåga att resonera kring försämringarna.

Det här är en historia som vi ser oftare i zombiegenren. Att zombien går från att vara objekt till subjekt. Från tomt monster som representerar naturkrafterna till något som är mer som oss. Zombierna börjar organisera sig och kämpar både mot andra döda gäng och inom sig själva.

Jag gillar Zombie World. Böckerna är utgivna av Hegas förlag som gör alla möjliga lättlästa böcker som inte nödvändigtvis bara riktar sig till barn. Storyn är rak och ganska enkel men funkar som en zombierökare för runt tioåringar  och uppåt eller för dem som av en eller annan anledning behöver lättlästa böcker.

Om zombiegenrens utveckling, nutid och framtid

Bra skräck säger något om sin samtid. Vilken oro och vilka rädslor som finns just nu är det som också skräcken kan lyfta fram. Vi har kunnat se det i hur och när zombiegenren varit populär. Från Romeros politiska zombiefilmer till Italienska åttiotals splatterfilmer, som mest vill visa tarmar och blod, och vidare in i 2000-talet där zombien blivit snabb, smart och numer allt oftare rehabiliterad till det vanliga samhället. Filmerna speglar något i samtiden och hur monstren förändras är ingen slump. Att zombiegenren i princip dog ut efter 1990 när kalla kriget tog slut och det deklarerades att ”historien är slut” – att nu skulle den västerländska liberala kapitalismen råda för all framtid, men sedan vaknade till liv i början av 2000-talet efter terrorattacker, krig i Mellanöstern och flera pandemihot. Men vad säger det egentligen att vi allt oftare ser zombien som mer mänskliga? Vilka rädslor i samtiden speglar det?

Modern emozombie vs klassisk italiensk dito

I runt tio år har det kommit en hel del zombieskildringar där zombierna får komma tillbaka till samhället eller är integrerad del av det. Där det antingen går att medicinera eller bota zombiesmittan. Flera större satsningar som In the Flesh, The Cured, Zombie-Lars  och i viss mån även Fido går att placera in i det här nya sättet att gestalta zombier.

De här serierna och filmerna handlar mycket om rädsla för det främmande. In the Flesh är ju ett utmärkt exempel i skildringen av inskränkt by på landsbygden. Det går att se behandlingen av zombierna som en form av rasism. En misstro mot vad egentligen är för typer och att de inte är som det som definieras som vårat ”vi”. Zombien blir här mer som oss människor fast lite annorlunda. Något skrämmande för att det är närmare oss själva. Freud beskriver ett liknande fenomen med begreppet Unheimlich. Alltså att något liknar det vi är vana med, men det finns ett främmande element som är skrämmande eller obehagligt. Alltså att ju mer mänskliga (mindre förruttnade) desto mer skrämmande eller obehagliga kan de vara eftersom gränsen till ”oss” är mindre. Mer människa, mindre naturkraft helt enkelt.

Egentligen har zombier som subjekt – alltså några som faktiskt har egna drivkrafter och karaktärsdrag – funnits sedan den nya vågen av zombiekultur kom i början av 2000-talet. Vi har Land of the Dead där zombierna börjar organisera sig, Warm Bodies där ”R” börjar vakna till liv även känslomässigt och Shaun of the Dead där livet som zombie och livet som arbetslös arbetarklass är rätt liknande. En annan variant av nya är iZombie där zombierna är fullt medvetna och lever bland människor, de organiserar sig för att få tag i hjärnor utan att behöva döda nya människor.

En annan trend är att dela upp zombier i två grupper – de som är klassiska korkade men livsfarliga och de som är lite mer civiliserade eller kan läras saker. Några exempel är The Girl with All the Gifts, The Boy on the Bridge och Warm Bodies – den här skillnaden innebär att det går att arbeta mer med likheten med människan i ännu större utsträckning för att zombierna kan ställas mot andra zombier som är mer ”natur”. I vampyrgenren blev det under 90-talet (tror jag) vanligare att vi också kan identifiera oss med vampyrerna. De var inte längre bara monster.

Så var hamnar vi då? Varför denna nya trend? Kanske har det att göra med att vi gärna delar upp människor med gränser i större utsträckning idag. Fler och fler grupper hamnar utanför det som vi ser som oss själva. Det skulle kunna ha att göra med en samhällelig individualism. Att många inte tror på kollektiv längre och att vi därför vill se zombier med personligheter.

En annan förklaring är att vi vill inte ge upp hoppet om att allt är kört – att inget är helt definitivt – som att inte ens döden är obotlig. I klimatfrågan så kan vi se likheter med att inte vilja se att det på många sätt är kört, det är två år kvar så vi kan leva på som vanligt och stoppa huvudet i sanden ett tag till. Eller så är folk bara trötta på den klassiska zombieapokalypshistorierna. Det som talar mot det är att det samtidigt går svinbra för serier som The Walking Dead och att det trots allt fortsätter komma den typen av filmer och serier.

Som jag ser det finns det mer frågor än svar just nu. Jag önskar det skrevs mer om detta. Har någon koll på en bra text är jag tacksam. Är det någon uttråkad akademiker som har brist på ämnen är det ännu bättre. Vad är era tankar? Hur håller zombiegenren på att förändras och är det bra eller dåligt?

Barnboktips: Zombiepanik

Så ni vet så tänker jag spoila den här boken. Och det är för att jag tror att du som läser det här inte är mellan sex och nio år, utan snarare en förälder eller bekant till ett barn i den åldern. Inte för att böcker inte kan vara bra ändå, utan för att annars blir det lite svårt att beskriva den på ett bra sätt.

Zombiepanik av Anna Holmström Degerman handlar om Titti och hennes kompisar som börjar fundera över zombiefrågan. Titti oroar sig för att henne föräldrar har blivit zombier eftersom de är så trötta och bleka. Andra tecken är att en punkig typ som de kallar ”Spindelmannen” på djuraffären köper grejer som Tittis kompis Jonas har läst kan skapa en zombie. Det är lite av en blandning av den haitiska zombien och den moderna som kan smitta och skapa apokalyps (vilket jag märkt är rätt vanligt i barnböcker).

Det visar sig dock inte vara på riktigt, Spindelmannen visar sig vara en trevlig typ och de ska ha ett zombielajv som han förbereder inför. Slutet är trevligt så det finns inte så stor risk att barnet (likt Titti) ligger vaken i skräck om nätterna.

Jag tycker att zombiepanik är bra. Den är lite långsamt på sina håll, men blir mer och mer fartfylld ju längre en kommer in i boken. Väl värd att läsa för monsterintresserade barn. Om inte annat för att lära sig lite mer om zombier och ”Rädda – varna – larma – släck” begreppet.

I samma serie ingår också Vampyrvarning och Stoppa Svart Madame, som en mindre monsterfranschise.

Adlibris

Bokus

Barn och zombier

Bild av Elin Jonsson

Jag vet inte om det är någon hemlighet eller så men jag och Claes Tovetjärn håller i alla fall på med en barnbok (9-12år) om zombieöverlevnad just nu (illustrerad av Elin Jonsson). Det verkar finnas någon sorts fascination hos barn för de levande döda. Jag tror att det dels har att göra med att det är en gränsvarelse. Den är både levande och död och just det fascinerar och väcker tankar. Dels tror jag det har att göra med att de är estetiskt tilltalande/starka generellt. Det är spännande att se blod och köttsår, även om det också är obehagligt. Att fantisera om hur det skulle bli om zombierna kom gör ju vi vuxna rätt bra, men barn gör det så mycket bättre.

Det kommer en hel del skönlitterära zombiebarnböcker för barn och ungdomar just nu. Några har jag skrivit om (t ex Varelserna, Zombiefeber och Zombie City) och några nya kommer jag att skriva om de närmaste veckorna. SVT har också en serie som heter just Zombie som riktar sig till barn som jag tycker är trevlig om än något läskig för de minsta tror jag.

Jag har också skrivit en artikel till hemsidan Barnens bibliotek om just att överleva zombiekatastrofen. Så sprid den gärna till barn i er närhet och läs och prata tillsammans om det. Det är ett bra sätt att lära sig mer om beredskap för barn.

En del invänder mot att använda zombier eller monster för att det skulle skapa rädsla. Men genom att göra det möjlgt att göra något åt rädslan kan de få kontroll över den. Dessutom vill många barn bli lagom skrämda. Det är inte en slump att spökhistorier och monster är något som tilltalar barn.

Ny svensk zombiebok: Zverige i mitt hjärta

Alltid kul med svenska zombieromaner! Zverige i mitt hjärta är precis en sådan. Utkommen helt nyligen och som jag fattat det sprungen ur zombieromantävlingen som Swedish Zombie hade förra året.

Boken utspelar sig under runt två månaders tid i ett Sverige där en farsot drar in. Först somnar alla in i mellan ett par timmar och några dygn, de som inte klarar av att vakna blir zombier (alltså att vara utan vatten/mediciner eller i olyckor – sjukhus och ålderdomshem blir alltså hårt drabbade initialt). Därefter sprids smittan som en ganska traditionell zombiesmitta med snabba zombier. Du blir biten och förvandlas snabbt!

Det är korta kapitel med olika huvudpersoner vars öden flätas ihop i slutet. En del karaktärer faller av längs med vägen, men på det stora hela finns en kärna av människor som är släkt eller sammankopplade på något sätt. Själva smittan verkar också förändra också beteendet på de levande så karaktärerna blir ganska flippade från och till.

Vi som läsare får lite information om zombierna men egentligen inte så mycket. De verkar fungera olika, och det lämnas som en lös tråd exakt hur. Egentligen återspeglar det mer om hur det faktiskt skulle vara. Väldigt få skulle få någon förklaring eller någon ”sanning” om vad och hur saker fungerar. Det är mer rykten och ögonvittnesskildringar än något annat även om några forskare träffar en av huvudpersonerna och kan berätta lite mer. Jag gillade osäkerhetselementet i boken, vi vet egentligen ganska lite av vad som händer och varför. Bara att saker händer. Det gör allt ledarskap och beslutsfattande mycket knepigt.

Boken är spännande, i mitten tappar den något i tempo på grund av de många handlingarna som löper parallellt, men blir en rafflande rejäl pageturner framåt slutet. Överhuvudtaget så är storyn den starka sidan och hur den böljar fram och tillbaka. Boken utspelar sig till största delarna runt Ånge och jag kan tänka mig att det ger extra krydda till boken om en kan det området bra. På det stora hel en läsvärd svensk zombieberättelse, precis den sorten som jag tycker det behövs fler av.

 

Adlibris 60:-

Bokus 55:-

Night of the Living Dead 50 år!

För femtio år sedan, den första oktober 1968, kom en av världens mest inflytelserika filmer ut – Night of the Living Dead – regisserad och till största delen skriven av George A Romero. Det var en rätt obehagligt film för sin tid, men hur den skulle gå till historien för populärkulturen framöver fanns nog inte på kartan när de arbetade med den. I filmen introducerades det vi idag kallar den moderna zombien (i filmen kallas de dock för Ghoul).  Det var en indiefilm med låg budget som spelades in i Pittsburgh. Ingen kunde förvänta sig att det skulle bli en sådan succé. Romero hade i ganska stor utsträckning snott manuset till Richard Mathesons roman I Am Legend (här har jag skrivit om den och de tre filmatiseringarna av den) men förlagt handlingen till i början av ”revolutionen” (som Romero beskriver det) istället för i slutet som i I am Legend.

Filmen släpptes som en matiné den första oktober och publiken utgjordes framförallt av barn och ungdomar. Åldersmärkningen på film i USA kom inte förrän i november samma år så även barn kunde köpa biljetter till filmen. Men å andra sidan så var det få filmer som var läskiga på det sättet. Barn satt och grät i salongen och stämningen var tryckt under och efter filmen.

NOTLD var på många sätt ett kollektivt verk. På grund av filmens låga budget (114 000 dollar) fick alla hjälpa till att göra allting.  De som sminkade, producenterna och de flesta som var delaktiga på något sätt i filmen spelade också olika roller. Manuset var skrivet men en hel del improviserades fram på plats och lokala nyhetsankare hoppade in och spelade journalister. Eftersom Pittsburgh inte var känt för film så ställde lokalsamhället upp. Poliserna som medverkar är till exempel riktiga poliser med riktiga polishundar.

Det sena 60-talet präglades av konflikt i USA. Romero lär ha sagt att filmen är politiskt, för allt var politiskt på den tiden. Både Vietnamkriget och motsättningar mellan vita och färgade var högst påtagligt och kopplingar till dessa händelser återfinns i filmen. NOTLD brukar kallas antirasistisk eftersom den okommenterat har en svart man (Duane Jones) i huvudrollen vilket inte existerade på 60-talet. Jag tycker att kopplingen mellan medborgargarden och den mobb som i slutet filmen skjuter zombier är en annan vinkeln på det som bör lyftas upp i större utsträckning.

Zombierna i filmen är trots allt inte så vi brukar tänka oss zombier. De verkar känna smärta, kan använda redskap och är rädda för eld. Men Romeros stora bidrag till zombiegenren är kannibalismen, smittsamheten, det apokalyptiska scenariot och att han inte kopplar ihop zombien med Haiti, en galen vetenskapsman eller svart magi (som nästan alltid var fallet innan).

Filmen går att se i sin helhet på Youtube. Varför? Jo, de glömde att sätta ut ett © i filmtiteln så det finns ingen som har legal rätt till den. Det gjorde att Romero inte fick särskilt mycket pengar trots att filmen blev en succé. Kolla in den om du inte redan gjort det, den håller fortfarande bra!

 

Det finns också flera bra dokumentärfilmer om NOTLD till exempel Birth of the Living Dead och Doc of the Dead. Kolla in dem vettja!

Filmtipset: The Cured

The Cured (2018) är en irländsk zombiefilm som kör på samma tema som den brittiska miniserien In the Flesh. Filmen handlar om Senan som är en av de botade från Maze viruset som hemsökt Irland. 75% av de som varit smittade kan återrehabiliteras med medicin, de övriga 25% svarar inte på den och är fortsatt en slags zombie (de är ju egentligen inte odöda, men beter sig i övrigt som zombier). Det jobbiga är dock att de botade har kvar minnena från när de var smittade och mår därför i regel väldigt dåligt.

Folk är väldigt misstänksamma mot de botade och behandlar de botade illa. Reaktionen kommer som ett brev på posten, de börjar organisera sig för att försvara och se till att osmittade inte kan göra som de vill mot dem.

Senan får åka hem till sin svägerska (väldigt bra spelad av Ellen Page) och hennes barn. Vad hon inte vet är att det var Senan som dödade hennes man (alltså sin egen bror) precis när han blev smittad. Det hela blir inte mindre komplicerat då Conor, en tidigare advokat med politikerambitioner, var den som smittade Senan och har därför ett speciellt band till honom.

The Cured är en mörk film och det finns en krypande känsla av lögner, rädsla för att bli avslöjad och oro för folks egentliga intentioner. Det blir en riktigt bra film med en del action men mest mörkt drama. Många säger att det är en nyskapande film, vilket det egentligen inte är. Återrehabiliterade zombier finns i flera filmer och serier, men det kanske är ett tecken på en ny subgenre under zombiens spretiga paraply.

 

Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Filmtipset: Patient Zero

I slutet av 2015 gladde jag mig åt att Patient Zero, en zombiefilm med bland andra Matt Smith (Dr Who) och Natalie Dormer och John Bradley (båda från Game of Thrones) skulle komma ut 2016. Och jag väntade, och väntade. Men nu har den i alla fall precis haft premiär. Dock ganska undanskymd och eventuellt senare på bio (knappast i Sverige dock). Regissören, Stefan Ruzowitzky, lär ha sagt : ”Zombiens stora dagar är förbi. Det är dags för något nytt. De smittade är mycket sexigare än den traditionella zombien. De har mycket energi, de är snabba, de är snygga, inte såna där vandrande grönsaker”. Hade jag läst citatet innan jag såg filmen skulle mina förväntningar nog varit lägre. Nu var de ganska höga fortfarande även om att filmens premiär flyttas två år och att den går direkt till DVD/Bluray.

Till handlingen. En muterad rabiesvariant har slagit sönder hela civilisationen. Det började med djur som blev aggressiva och galna och ganska snart blev även människor smittade. Patient Zero utspelar sig i någon form av bunker under jord där ett samhälle av civila överlevande, styrda av ett gäng militärer lever. De har smittade som fångar eftersom Morgan (Smith) kan tala med de odöda eftersom han blivit biten men inte förvandlats. Han förhör dem i en speciell cell och de försöker hitta den som först blev smittade – Patient Zero – för att kunna ta fram ett vaccin som kan bota dem. Det är på en del sätt en klassisk plot. Forskare och militärer har bråk i bunker, en komplicerad kärlekshistoria och ja zombierna kommer in och det gäller att fly. Ja, ganska mycket som Romeros Day of the Dead från 1985.

De smittade däremot är snabba och blir smartare och smartare. De utvecklas och en del har goda förmågor i både att behärska sig och att tänka logiskt. De flesta inte dock. Vi får ingen som helst förklaring till något men det gör inte så mycket.

Alltså, jag vill så mycket tycka om filmen. Och jag gör det lite grann. Men det är lite för klichéartat och den saknar faktiskt något eget. Jag tycker nog inte att han kan prata med dem och att de söker efter den första zombien riktigt gör den originell. Zombier nu för tiden kan ha så många olika egenskaper och förmågor att det är svårt att göra något nytt. De är inte sexiga, men de har energi och snabbhet. Det är också lite för många trådar som inte riktigt löses upp eller får utrymme. Den känns både seg och för snabb emellanåt. Det är en ganska habil zombiefilm, men den kommer inte att gå till historien som något speciellt. Den har typ 4,3 på IMDB vilket är lite i lägsta laget, men ja det kunde ha varit bättre helt enkelt.