Kategoriarkiv: litteratur och film

Dagens zombiefilm: Redneck Zombies

Jag var lite kaxig på twitter och utmanade folk om att skriva om en zombiefilm så var jag rätt säker på att jag hade sett den. Bloggaren Vardagsprepping svarade ganska snabbt Redneck zombies. Pinsamt nog hade jag inte sett den. Så jag var tvungen att kolla in den.

Redneck zombies är en film gjord av Troma. För dig som inte känner till Troma är det ett independentbolag som gör film med mycket naket, extremt mycket blod och våld med inslag av fars – inte kvalitetsfilm för att uttrycka sig milt. Och Redneck Zombies är absolut inget undantag.

En tunna med någon slags kemiskt stridsmedel (en blinkning till Return of the Living Dead) frakts runt i USA. Den ramlar dock av militärjeepen och i händerna på den amerikanska söderns bönder. De bränner hemma och använder tunnan som hembrännare och efter det går det att gissa vad som händer – de som dricker blir zombier. Och alla dricker från pensionärer till spädbarn. En grupp ungdomar är på vandring och råkar såklart på zombierna. Sen är det en massa andra bikaraktärer som också finns med. Det jag slås av är att trots filmens uselhet lyckas de ändå ha en massa olika personer som faktiskt har personligheter (även om personligheten kan vara ”kåt” eller ”rädd”). Det går dåligt för alla utom en som har personligheten ”dricker hela tiden sprit”.

Ja det här är inget som folk som inte gillar Troma behöver se. Den är gjord 1989 och sexismen, rasismen och klassföraktet känns tidstypisk. Jag såg i alla fall färdigt den, men det var ett hårt jobb.

Boktipset: Europa Refugium

Europa Refugium är del 2 i Peter Westbergs romansvit Europa Compendium. Vi fortsätter följa Ines, George och de andra från Europa Pandemus (läs recensionen här) i hur de försöker klara sig i ett Europeiskt zombieutbrott. Boken rymmer mopedgäng (hellmoppers), kannibaler, färjekaos, huvudpersoner som dör till höger och vänster och lugn och ro i flyktingläger. Boken blir aldrig tråkig, det går snabbt och är spännande läsning. Just actionscenerna tycker jag är de starkaste delarna i boken.

Språket är frejdigt, det är något jag kan störa mig något på men det ger en bra känsla i berättelsen. Det är mycket extrema personer och öden vilket ju ger en bättre berättelse men det sker lite på bekostnad av huvudpersonerna som är ganska vanliga människor.

Boken beskriver olika händelser på olika platser och i olika tider. Först läste jag lite slarvigt och tänkte inte på att det var flera månader som skiljde de olika personernas öden, men när jag såg det blev det också ett bra inslag. Vi får dessutom reda på hur smittan spreds och varför. Förklaringen kändes inte krystad som det ofta gör när vi får själva smittorsaken förklarad för oss.

Beskrivning saknas.
Beskrivning saknas.

I boken refereras till mig. Det var konstigt, men fick mig att tänka på att det eviga problemet i zombieberättelser: utspelar det sig i en värld dr zombiegenren finns eller i ett parallellt universum där allt är som nu förutom att George A Romero inte skapade zombiegenren. Jag lutar åt att det senare är bättre, det kan lätt bli pajigt med referenser och snack om zombiekultur. Europa Refugium lider inte av det, detta är den enda referensen till zombiegenren.

På det stora hela tycker jag boken är bra. Alla som är intresserade av svensk zombiekultur bör läsa den.

Army of the Dead

En ny och ganska hajade zombiefilm släpptes på Netflix i helgen. Zack Snyders Army of the Dead. Jag som är lite svag för en del av Snyders grejer var nyfiken på filmen. Men redan när jag insåg att den var nästan två och en halv timme anade jag oråd. Ingen zombiefilm mår bra av att vara så lång. Ingen. Det kommer att vara lite spoilers nedan men det gör inte så mycket för allt i filmen är ändå så förutsägbart.

Las Vegas är inringat. Innanför murarna är det zombierna som härskar. Utanför finns av någon anledning civila i ett tältläger. Myndigheterna bestämmer sig för att bomba skiten ur staden, men det finns pengar (och något annat) som den skumme affärsmannen Tanaka är ute efter. Han samlar ihop ett gäng med tuffingar som ska hämta ut 200 miljoner dollar som ligger och väntar i ett valv. Det går väl halvbra. Nej, det går riktigt dåligt. Det finns två sorters zombier; de lite smartare och rörliga och starka och de vanliga klassiska (som dock knappt är med i filmen). Vi får också se en rätt cool zombietiger. I alla fall kuppen går bra, men just när de ska ta pengarna och sticka går allt snett och det blir kaos.

Men det är inte så bra det här. Snyders foto och action gör filmen ändå helt ok. Den är egentligen inte så tråkig att se, den är bara dum liksom. Det finns inga karaktärer att ty sig till och i de mest pressade och stressade situationer ska de börja prata om sina känslor. Det här hade kunnat vara rätt bra om det var en timme kortare och lite färre personer med. Rätt standard som Ocean’s Eleven möter Dawn of the Dead (Snyders från 2004 då) fast lite mer korkat.

Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisations kollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lte problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Another End of the World is Possible

En Minecraftzombies dagbok IV Ombytta roller

Den (framförallt av mitt barn) högst efterlängtade boken En Minecraftzombies dagbok del 4 kom ut för någon vecka sedan. Trean slutade i en ordentlig cliffhanger där Zack och Erik hade bytt kroppar och skulle börja leva varandras liv. Den är från och till ganska rolig precis som de andra böckerna. Jag får lära mig en del om Minecraft och barnet får känna igen sig och förklara hur saker hänger ihop. Till exempel den Battle Royale som finns i Minecraft som Zack/Erik är med i.

Boken bygger mycket på hur knasigt andra har det, men att det är ganska bra ändå trots allt. Och det är faktiskt lite spännande hur det ska gå i slutet. Ska Zack och Erik byta tillbaka? Mitt barn uppskattade boken mycket och har redan börjat prata om den femte boken i serien.

En Minecraft-zombies dagbok 4 - Ombytta roller

Köp den på Hegas

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Boktipset: Nattavaara

Det är ingen zombiebok men väl lite ordentlig kollapsporr. Journalisterna Margit Richert och Thomas Engströms debutroman Nattavaara handlar om en framtid som på vissa sätt är väldigt realistisk. Den utspelar sig 30-40 år i framtiden när klimatförändringar, pandemier och allehanda naturkatastrofer har effektivt slagit undan benen för vår civilisation.

Nordmark är en utbrytarrepublik från Sverige och är de nordligaste delarna av landet. Det styrs med ett kvasisocialistiskt styre som mer är makthungrigt än på allvar vill utjämna samhället. Vi får följa några olika människors berättelser i hur det försöker klara sig och få klarhet i situationen. Från Erik vars föräldrar begick självmord och han fick försöka ta sig till huvudorten Kiruna för att få tillbaka huset han och hans lilla syster bott i, till vicejarlen Hartman som är den som egentligen håller i trådarna i Nordmark och flera andra däremellan. Berättelserna vävs samman men inte så mycket att det blir krystat och de ger en bra bild över hur det skulle kunna se ut. Människorna i boken gör vad de kan för att överleva. Det är en hård värld som skapar hårda människor.

Det mest intressanta tycker jag är världsbygget och relationen till den gamla världen. Hur organiseras en värld som håller på att få slut på hopp? Ingen ser någon ljusning framåt (även om makthavarna i Kiruna försöker se till att befolkningen ska tro att det kommer att bli bättre), samtidigt kommer de lite äldre delarna av befolkningen ihåg hur det var att leva med internet, affärer fyllda av varor, ständig elektricitet och så vidare. Det här är något som är viktigt att komma ihåg. Att även om våra liv just nu är fyllda av en massa skit, oro och rädslor så finns det saker att glädjas över. Jag var inne på ett liknande spår i min recension av Vårt enda liv och läsandet av Nattavaara fick mig faktiskt att njuta lite av att jag kan sitta i en soffa i ett varmt hem, med musik i bakgrunden och lösviktsgodis och kaffe så här efter julen. Förhoppningsvis kan boken få människor att uppskatta det vi har mer. Det är inte så att jag tror att knapphet i sig är dåligt för människor – tvärtom (när det inte gäller de grundläggande behoven för att överleva såklart). Men just känslan av att ha förlorat något (och kanske inte ens lyckats uppskatta det som fanns) tror jag kan skapa mycket lidande i framtiden. Och just den här ”förlustaversionen” det kan vara ett hinder i att ställa om till ett annat samhälle som vi behöver göra.

Att skildra både ”storpolitik” och vardagen för de fattigare och utsatta delarna av befolkningen ger att vi läsare får en större bild av vad som håller på att hända. Det funkar utmärkt i boken. Det jag kan känna skaver lite är att i princip alla människor är beredd att sälja vem som helst för lite fördelar. Frågan är om den långsamma kollapsen kommer att ge de konsekvenserna. Jag tror inte det. Men det kan vi inte veta förrän vi är där. På det stora hela känns bilden av framtiden igen. Om vårt samhälle inte gör drastiska politiska förändringar (för att hindra de värsta klimatförändringar och mot utnyttjandet av naturresurser) är i alla fall de materiella förhållanden som Nattavaara utspelas under trovärdiga. Och det borde göra oss rädda för framtiden.

Nattavaara är en väldigt mörk roman, men jag rekommenderar den verkligen. Riktigt bra! Det är den första delen i vad som ska bli en trilogi.

Nattavaara : roman i katastrofernas tid - Thomas Engström, Margit Richert -  Bok (9789178354245) | Bokus

Z-O-M-B-I-E-S 2

Någon sa till mig att det kommit en ny zombiefilm på D+. Det borde jag ju kolla in tänkte jag. Det borde jag inte ha gjort. Z-O-M-B-I-E-S 2 är en romzomcom-highschool-musikal. Det skulle kunna vara bra, men det är det tyvärr inte.

Zed är en zombie som vill ställa upp i någon sorts skolval. Addison vill bli kapten i Cheerleadinglaget. De är kära. I den första filmen från 2018 (som jag inte har sett) verkar det ha varit tjafs mellan människorna och zombierna men nu är zombierna botade med ett armband som gör att de inte ballar ur. Helt plötsligt kommer det ett gäng varulvar som letar efter sin Alpha och månstenen som försvunnit och gör att deras sort blir allt svagare. Det är misstro och osäkerhet mellan människor, varulvar och zombier men inget som inte lite dans kan råda bot på. Det är feel-good och tillrättalagt som bara en amerikansk film för tonåringar kan vara.

Det är sällan roligt när det ska vara roligt och inte spännande när det ska vara spännande, musik en är med några undantag rätt intetsägande och tråkig (även om ”I’m winning” nedan var helt ok). Sen kan det vara så att medelålders män kanske inte är målgrupp för filmen, men det finns betydligt bättre filmer i romzomcomgenren. Alltså verkligen bättre filmer.

Det här är inte en film någon bör se egentligen. Tydligen finns det en TV serie som heter Zombies 2 – Wolf Tales som tar vid där filmen slutar.

f

Filmtipset: Seoul Station

De flesta zombieintresserade har nog hört talas om Train to Busan (och kanske också uppföljare Peninsula) men kanske att Seoul Station gått under radarn. Det är en animerad film av Yeon Sang-ho som alltså också regisserade Train to Busan som utspelar sig ungefär samtidigt som den. Yeon Sang-ho arbetade med den här filmen när han fick chansen att göra Train to Busan och Seoul Station släpptes bara en månad efter premiären på Train to Busan).

I filmen står en ung kvinna, Hye-Sun, som huvudperson. Hennes odugliga pojkvän försöker sälja henne som prostituerad på nätet men hon har fått nog av det och de gör slut strax innan allt barkar åt skogen. I filmen försöker hon få tag i pojkvännen och sin pappa och ser olika sidor av ett kollapsande Seoul.

I likhet med många andra zombiefilmer finns en ganska tydlig politisk vinkel av hur statsmakten skiter i medborgarna och hur klassamhället påverkar alla beslut vi tar. Seoul Station gör den politiska kommentaren utan att bli övertydlig vilket är skönt. Den är ganska taffligt animerad men det gör inte så mycket. Vissa scener är gripande och starka ändå och hade filmen varit en vanlig spelfilm hade den varit ohygglig mörk på sina ställen. För mig som inte är så van med Östasiatisk animerad film tog det bort en del av svärtan.

Jag gillade filmen även om tempot var lite ojämnt. Särskilt den andra halvan av filmen tyckte jag var stark. Någon gång ska jag skriva om all bra zombiekultur som kommit från Sydkorea de senaste fem åren. Mest av allt vill jag såklart tipsa om Netflixserien The Kingdom.