Category Archives: litteratur och film

Eftersom det saknas ett zommarprogram i P1 i år…

Sedan 2015 har alltså Sommar i P1 inte haft något zombieöverlevnadssommarprogram alls. En smärre skandal som det verkar som att jag är först att rapportera om. Vakna Sverige! På sommaren bör en ju gå/cykla/ligga på stranden och lyssna på intressanta samtal.

Men men, trots detta så finns det såklart andra saker som är bra att lyssna på när du har sommarledigt. Här kommer ett gäng poddtips. Jag tror att de flesta går att hitta i de vanligaste poddapparna så ladda ned där om du inte vill använda soundcloud eller vad det nu är för länkar jag använder. Här kommer alltså ett gäng bra poddar som jag tycker att ni borde lyssna på i sommar:

P3 Dystopia:   Fem ungefär timslånga avsnitt avsnitt som tar upp antibiotikaresistens, demokratins reträtt, vad som händer när havsnivån stiger, om kriget kommer och övervakningssamhället.

Hemberedskap över en kopp te: En trevlig podd om att förbereda sig av Anette och Niklas som är aktiva i civilförsvarsförbundet. Nya avsnitt kommer ganska löpande.

Apans Anatomi – Preppa som kropotkin: En podd av Mathias och Erik om prepping genom att bygga gemenskaper

OBS i P1 har ett par bra avsnitt om katastrofer i en serie. ”Är katastrofen en möjlighet” av juristen Tormod Otter Johansen är nog det bästa.

MSBs podd ”Om krisen kommer” har 13 avsnitt om bland annat nödmat, att agera vid kris, skyddsrum, VMA och påverkanskampanjer på nätet. Många avsnitt är riktigt bra.

Och några poddar där jag medverkar:

Kropp & Själ hade ett avsnitt om katastroftankar som jag pratade lite i.

Kritiken – Din granne kan stoppa samhällskollapsen: Kawa Zolfagary

Ordfronten #39 Beredskap ska inte vara en materialsport

För några år sedan hade Jonny Berg och jag en poddcast om zombier som hette Swedish Zomcast.

…eller så kan du ju lyssna på om det Sommar i P1 som jag gjorde för ganska exakt tre år sedan.

Annonser

Juli: Lev för något

Att ha hundar kan ju vara något som gör att en orkar kämpa vidare.

Nu är vi framme vid en av de svårare grejerna jag skrivit om. Att hitta något att leva för. Den här förmågan är väl egentligen något som mer har påverkan i vardagslivet än i katastrofsituationer men många menar att det faktiskt är en viktig del av överlevnad. I populärvetenskapliga överlevnadsböcker finns det nästan alltid anekdotiska bevis för hur viktigt det är att ha något att leva för. Problemet är såklart Survivorship Bias – att det är de överlevande som skriver historien om vad som krävs för att överleva. Att alla som inte klarar en situation kanske kämpade lika hårt, hade lika mycket att leva för etc. Det blir alltså svårt att dra några vettiga vetenskapliga slutsatser av överlevare, men det finns ändå anledning att titta närmare på fenomenet.

Från logoterapins grundare Viktor Frankl som pratar om att ”livet måste ha mening”, till överlevnadspsykologen John Leach (författare till portalverket Survival Psychology) som pratar om psykogen död – alltså att vissa bara ger upp och dör utan synbar anledning. Liknande iakttagelser finns i fång/arbetsläger. Under Koreakriget pratade amerikanska fångar i koreanska fångläger om ”give up-itis”.

Det finns en del knep i överlevnadssituationer för att inte överväldigas av de hemska och farliga i en situation. Ett sätt är att dela upp problemen i små delar och klara en del i taget. Det som kallas gameification eller spelifiering kan vara ett bra sätt att ta i tu med situationer. Att hitta ett sätt att börja tackla jobbiga situationer. I Ben Sheerwoods överlevnadsklassiker ”Survivors Club” ställer han den retoriska frågan Hur äter du en elefant? Svaret är En bit i taget. Alltså att dela upp problemen i mindre delar.

Att göra saker som har mening snarare än som ger ”lycka” kan också vara ett vettigt förhållningssätt. Det var ett intressant avsnitt av Kropp & Själ i P1 om det som går att lyssna på här. Eller så kan du läsa Frankls Livet måste ha mening.

Att rent praktiskt ge tips på hur du kan göra för att utveckla ”något att leva för” har jag nog svårt att ge. Men en grej är att vårda sina relationer. Att höra av sig och värdesätta vänskap och kärleksrelationer och inte ta dem för givna. Annars kan du ju skaffa barn, hund eller en rejäl gudstro om du vill göra det enkelt för dig.

 

Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här:

Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013:

The Rain

Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)

Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.

Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.

Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.

På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.

Filmtips: The Survivalist och Into the Forest

The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.

The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.

Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.

Into the Forest är något glättigare  (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.

Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?

 

Trailers:

 

Zombiefilmer på Netflix

Eftersom de flesta numera har tillgång till olika streamingtjänster för film tänkte jag göra en lista för de zombiefilmer som finns tillgängliga just nu på Netflix. Jag kanske orkar uppdatera sidan när det kommer nya filmer (men då får ni gärna komma ihåg att tipsa mig).

28 Veckor senare  En riktigt, riktigt, riktigt bra uppföljare till klassikern 28 dagar senare. Faktum är att inledningsscenen är bland det absolut bästa i zombiegenren och även soundtracket av John Murphy är helt otroligt bra. Den utspelar sig 28 veckor efter det stora utbrottet i Storbritannien och de som smittats av ursinnes viruset har i princip dött ut. Amerikanska soldater har en zon i London och överlevare har börjat komma tillbaka. Här har jag skrivit mer om den

The Rezort  Jurassic Park möter Dawn of the Dead i en helt ok zombiefilm. Rätt bra underhållning men inget som fastnar. Ett företag ordnar lyxresor där du kan få skjuta zombier tio år efter att människorna vunnit det stora zombiekriget. Men något går i vanlig ordning fruktansvärt snett… Här har jag skrivit mer om The Rezort.

Shaun of the Dead En modern zomedyklassiker! Shaun of the Dead sätter standarden för hur rolig och samtidigt samhällskommenterande en zombiefilm kan vara. Bra för den som vill kolla på zombiefilm och ha det lite småmysigt samtidigt. Den bör ses av alla som har någon typ av zombieintresse.

Warm Bodies En trevlig Romeo och Julia-inspirerad romzomcom som utspelar sig efter apokalypsen. Zombien R börjar få medvetande och förälskar sig i Julia som är en av de levande som bor i en skyddad stad. Det finns dels de zombierna som är som R och är lite halvloja med förmåga att få medvetande och de som är mer skelettliknande och rejält onda. Värd att se för alla som inte hatar zombier som avviker från Romeronormen Här har jag skrivit mer om Warm Bodies.

Pride & Prejudice & Zombies Precis som titeln antyder så är det den klassiska Stolthet och fördom med zombier i. Filmen avviker kraftigt från originalboken och även boken med samma titel som filmen. Eftersom jag varken orkade läsa klart boken eller serietidningen var mina förväntningar mycket låga på filmen. Men jag gillar den faktiskt en hel del. Bra underhållning och kostymdrama i ett postapokalyptiskt viktorianskt England. Också plus för Matt Smith (Dr Who) i en av huvudrollerna. Här har jag skrivit mer om Pride and Prejudice and Zombies.

Les Affamés Franskspråkig kanadensisk zombiefilm från 2017. Rätt lågmäld och fint naturfoto men den lämnade mig inte med någon bestående känsla. Lite speciella zombier som gillade att stå och hänga eller bygga torn av stolar. Här har jag skrivit mer om Les Affamés

Day of the Dead Bloodline En inofficiell riktigt kass uppföljare på Romeros klassiker. Usch och fy. Undvik helst. Men den handlar i alla fall om en läkare som bor i en bunker och försöker hitta ett vaccin samtidigt som en kärlekskrank hybridzombie är ute efter henne. Här har jag skrivit mer om Bloodline

Quarantine 2 Ett flygplan visar sig ha en smittad ombord vilket leder till att de tvingas nödlanda. Väl på flygplatsen blir de satta i karantän och måste försöka ta sig ut medan de en efter en blir bitna och börjar jaga andra.  En helt ok zombiefilm faktiskt. Det är en uppföljare till (som egentligen utspelar sig typ samtidigt eller strax efter) Quarantine som är den amerikanska [rec].

 

Utöver dessa filmer finns det tre TV serier med zombietema som kanske är intressant för några. iZombie är en deckarhistoria där zombien är den som löser brott. Z-Nation är en lite mer oseriös version av The Walking Dead och Santa Clarita Diet handlar om en villaidyll i USA där en kvinna blir smittad och behöver hålla upp fasaden gentemot grannarna. I ärlighetens namn har jag bara sett ett par avsnitt av de tre olika serierna och inte alls fastnat för dem.

 

Filmtipset: Rezort

The Rezort (2015) är en brittisk zombiefilm som utspelar sig tio år efter att zombiekatastrofen startade.  I zombiekriget, som krävde två miljarder människoliv, vann till sist människorna och zombierna tillintetgjordes, i alla fall nästan. Samhället har återgått till någon form av normalitet men det finns fortfarande problem med människor på flykt bland annat. På en avlägsen ö finns det kvar zombier och ett företag arrangerar lyxresor dit med bubbel och zombiedödande på agendan. OCH INTE HELT OTIPPAT GÅR NÅGONTING PLÖTSLIGT SNETT!!!

Det här med Zafari är ju inte helt enkelt. Helt plötsligt slås alla säkerhetssystem på ön slås ut och de flesta gästerna och personal smittas (vilket gör dem snabba då de är nysmittade). Två grupper är ute på sitt zombieslaktaräventyr på ön och måste försöka ta sig från ön eftersom den kommer att bombas sönder av ett säkerhetsprotokoll för att förhindra att smittan sprids vidare.

Ja, det är som Jurassic Park med zombier. Och det är faktiskt förvånansvärt bra. Den här filmen skulle lätt kunnat bli en riktig kalkon men det är en habil zombiefilm som dock knappast kommer att gå till historien som en zombieklassiker eller ens någon minnesvärd film, men som underhållning och som zombiefilm betraktat är det helt ok. Det är till och med lite spännande då det inte är helt klart vilka som ska dö och när.

 

Och trailerna spoilar inte mer än jag skrivit här så den kan vara värd att kolla in även om du tänkt se filmen. Som för övrigt finns på Netflix.