Kategoriarkiv: litteratur och film

Filmtipset: The Cured

The Cured (2018) är en irländsk zombiefilm som kör på samma tema som den brittiska miniserien In the Flesh. Filmen handlar om Senan som är en av de botade från Maze viruset som hemsökt Irland. 75% av de som varit smittade kan återrehabiliteras med medicin, de övriga 25% svarar inte på den och är fortsatt en slags zombie (de är ju egentligen inte odöda, men beter sig i övrigt som zombier). Det jobbiga är dock att de botade har kvar minnena från när de var smittade och mår därför i regel väldigt dåligt.

Folk är väldigt misstänksamma mot de botade och behandlar de botade illa. Reaktionen kommer som ett brev på posten, de börjar organisera sig för att försvara och se till att osmittade inte kan göra som de vill mot dem.

Senan får åka hem till sin svägerska (väldigt bra spelad av Ellen Page) och hennes barn. Vad hon inte vet är att det var Senan som dödade hennes man (alltså sin egen bror) precis när han blev smittad. Det hela blir inte mindre komplicerat då Conor, en tidigare advokat med politikerambitioner, var den som smittade Senan och har därför ett speciellt band till honom.

The Cured är en mörk film och det finns en krypande känsla av lögner, rädsla för att bli avslöjad och oro för folks egentliga intentioner. Det blir en riktigt bra film med en del action men mest mörkt drama. Många säger att det är en nyskapande film, vilket det egentligen inte är. Återrehabiliterade zombier finns i flera filmer och serier, men det kanske är ett tecken på en ny subgenre under zombiens spretiga paraply.

 

Annonser

Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Filmtipset: Patient Zero

I slutet av 2015 gladde jag mig åt att Patient Zero, en zombiefilm med bland andra Matt Smith (Dr Who) och Natalie Dormer och John Bradley (båda från Game of Thrones) skulle komma ut 2016. Och jag väntade, och väntade. Men nu har den i alla fall precis haft premiär. Dock ganska undanskymd och eventuellt senare på bio (knappast i Sverige dock). Regissören, Stefan Ruzowitzky, lär ha sagt : ”Zombiens stora dagar är förbi. Det är dags för något nytt. De smittade är mycket sexigare än den traditionella zombien. De har mycket energi, de är snabba, de är snygga, inte såna där vandrande grönsaker”. Hade jag läst citatet innan jag såg filmen skulle mina förväntningar nog varit lägre. Nu var de ganska höga fortfarande även om att filmens premiär flyttas två år och att den går direkt till DVD/Bluray.

Till handlingen. En muterad rabiesvariant har slagit sönder hela civilisationen. Det började med djur som blev aggressiva och galna och ganska snart blev även människor smittade. Patient Zero utspelar sig i någon form av bunker under jord där ett samhälle av civila överlevande, styrda av ett gäng militärer lever. De har smittade som fångar eftersom Morgan (Smith) kan tala med de odöda eftersom han blivit biten men inte förvandlats. Han förhör dem i en speciell cell och de försöker hitta den som först blev smittade – Patient Zero – för att kunna ta fram ett vaccin som kan bota dem. Det är på en del sätt en klassisk plot. Forskare och militärer har bråk i bunker, en komplicerad kärlekshistoria och ja zombierna kommer in och det gäller att fly. Ja, ganska mycket som Romeros Day of the Dead från 1985.

De smittade däremot är snabba och blir smartare och smartare. De utvecklas och en del har goda förmågor i både att behärska sig och att tänka logiskt. De flesta inte dock. Vi får ingen som helst förklaring till något men det gör inte så mycket.

Alltså, jag vill så mycket tycka om filmen. Och jag gör det lite grann. Men det är lite för klichéartat och den saknar faktiskt något eget. Jag tycker nog inte att han kan prata med dem och att de söker efter den första zombien riktigt gör den originell. Zombier nu för tiden kan ha så många olika egenskaper och förmågor att det är svårt att göra något nytt. De är inte sexiga, men de har energi och snabbhet. Det är också lite för många trådar som inte riktigt löses upp eller får utrymme. Den känns både seg och för snabb emellanåt. Det är en ganska habil zombiefilm, men den kommer inte att gå till historien som något speciellt. Den har typ 4,3 på IMDB vilket är lite i lägsta laget, men ja det kunde ha varit bättre helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Boktipset: Stockholmspesten

Swedish Zombie har släppt en ny roman om att Stockholm går åt skogen (vilket borde glädja både Stockholmare och resten av alla i Sverige som gärna ser Stockholm gå under). Tyvärr inga zombier men dock en jävla bra skräckbok om hur Stockholm dag för dag raseras. Stockholmspesten handlar om Elin, hennes bror Kenneth, vän Annelie och den nyfunna kärleken Martin. Hur de klarar sig och hanterar varandra och faktumet att samhället är på väg utför. De större städerna har drabbats av underliga störningar i infrastrukturen – kollektivtrafiken slutar fungera, långa och oregelbundna elavbrott, överfyllda sjukhus och oroliga människor. Människor försvinner, på arbetsplatserna står stolarna komma. De som har tur omlokaliseras till kontor utanför städerna där det inte verkar vara lika illa.

Jag gillar verkligen berättelser där jag kan känna igen miljöerna. Även om boken utspelar sig ett par år in i framtiden är det kul att läsa om husen, gatorna och landmärkena. Jag gillar också att boken präglas av ovisshet, brist på information och svårigheter att koppla ihop pusselbitarna (vilket tyvärr också leder till att några trådar (!) i boken känns oavslutade och inte uppföljda).

Något jag saknar i boken är att huvudkaraktärerna inte verkar särskilt intresserade av att veta vad som egentligen händer. De verkar mest finna sig i den nya situationen. På ett sätt så är det ju så folk reagerar på en långsam förändring. Som i myten med grodan och det kokande vattnet märker vi inte riktigt vad som händer förrän allt är försent, men i krissituationer så är också en av våra starkaste drifter att försöka få information om vad som händer – när allt kan återgå till det normala igen. Jag älskar också den typen av berättande, alltså att höra vad myndigheterna kommunicerar, vilka rykten som sprids på nätet och vad folk egentligen tror. Det kommer med delar av det, men jag hade ändå gärna sett mer av den varan.

På det stora hela är det en bra och rätt obehaglig bok. I vissa delar av boken är det verkligen svårt att försöka lägga ifrån sig den. När jag dessutom en gång under läsningen satt på ett pendeltåg som stod still och togs ur trafik kändes den mer aktuell. Och utan att spoila allt för mycket går det ju att glädjas åt att det inte har regnat den här sommaren i alla fall.

 

Köp den helst direkt av Swedish Zombie för att stödja förlaget, men annars finns den på bokus och adlibris också.

 

Eftersom det saknas ett zommarprogram i P1 i år…

Sedan 2015 har alltså Sommar i P1 inte haft något zombieöverlevnadssommarprogram alls. En smärre skandal som det verkar som att jag är först att rapportera om. Vakna Sverige! På sommaren bör en ju gå/cykla/ligga på stranden och lyssna på intressanta samtal.

Men men, trots detta så finns det såklart andra saker som är bra att lyssna på när du har sommarledigt. Här kommer ett gäng poddtips. Jag tror att de flesta går att hitta i de vanligaste poddapparna så ladda ned där om du inte vill använda soundcloud eller vad det nu är för länkar jag använder. Här kommer alltså ett gäng bra poddar som jag tycker att ni borde lyssna på i sommar:

P3 Dystopia:   Fem ungefär timslånga avsnitt avsnitt som tar upp antibiotikaresistens, demokratins reträtt, vad som händer när havsnivån stiger, om kriget kommer och övervakningssamhället.

Hemberedskap över en kopp te: En trevlig podd om att förbereda sig av Anette och Niklas som är aktiva i civilförsvarsförbundet. Nya avsnitt kommer ganska löpande.

Apans Anatomi – Preppa som kropotkin: En podd av Mathias och Erik om prepping genom att bygga gemenskaper

OBS i P1 har ett par bra avsnitt om katastrofer i en serie. ”Är katastrofen en möjlighet” av juristen Tormod Otter Johansen är nog det bästa.

MSBs podd ”Om krisen kommer” har 13 avsnitt om bland annat nödmat, att agera vid kris, skyddsrum, VMA och påverkanskampanjer på nätet. Många avsnitt är riktigt bra.

Och några poddar där jag medverkar:

Kropp & Själ hade ett avsnitt om katastroftankar som jag pratade lite i.

Kritiken – Din granne kan stoppa samhällskollapsen: Kawa Zolfagary

Ordfronten #39 Beredskap ska inte vara en materialsport

För några år sedan hade Jonny Berg och jag en poddcast om zombier som hette Swedish Zomcast.

…eller så kan du ju lyssna på om det Sommar i P1 som jag gjorde för ganska exakt tre år sedan.

Juli: Lev för något

Att ha hundar kan ju vara något som gör att en orkar kämpa vidare.

Nu är vi framme vid en av de svårare grejerna jag skrivit om. Att hitta något att leva för. Den här förmågan är väl egentligen något som mer har påverkan i vardagslivet än i katastrofsituationer men många menar att det faktiskt är en viktig del av överlevnad. I populärvetenskapliga överlevnadsböcker finns det nästan alltid anekdotiska bevis för hur viktigt det är att ha något att leva för. Problemet är såklart Survivorship Bias – att det är de överlevande som skriver historien om vad som krävs för att överleva. Att alla som inte klarar en situation kanske kämpade lika hårt, hade lika mycket att leva för etc. Det blir alltså svårt att dra några vettiga vetenskapliga slutsatser av överlevare, men det finns ändå anledning att titta närmare på fenomenet.

Från logoterapins grundare Viktor Frankl som pratar om att ”livet måste ha mening”, till överlevnadspsykologen John Leach (författare till portalverket Survival Psychology) som pratar om psykogen död – alltså att vissa bara ger upp och dör utan synbar anledning. Liknande iakttagelser finns i fång/arbetsläger. Under Koreakriget pratade amerikanska fångar i koreanska fångläger om ”give up-itis”.

Det finns en del knep i överlevnadssituationer för att inte överväldigas av de hemska och farliga i en situation. Ett sätt är att dela upp problemen i små delar och klara en del i taget. Det som kallas gameification eller spelifiering kan vara ett bra sätt att ta i tu med situationer. Att hitta ett sätt att börja tackla jobbiga situationer. I Ben Sheerwoods överlevnadsklassiker ”Survivors Club” ställer han den retoriska frågan Hur äter du en elefant? Svaret är En bit i taget. Alltså att dela upp problemen i mindre delar.

Att göra saker som har mening snarare än som ger ”lycka” kan också vara ett vettigt förhållningssätt. Det var ett intressant avsnitt av Kropp & Själ i P1 om det som går att lyssna på här. Eller så kan du läsa Frankls Livet måste ha mening.

Att rent praktiskt ge tips på hur du kan göra för att utveckla ”något att leva för” har jag nog svårt att ge. Men en grej är att vårda sina relationer. Att höra av sig och värdesätta vänskap och kärleksrelationer och inte ta dem för givna. Annars kan du ju skaffa barn, hund eller en rejäl gudstro om du vill göra det enkelt för dig.

 

Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här:

Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013: