Bloggarkiv

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Det stora inlägget om kollapsen

Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.

undefinedAlla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.

Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.

Böcker : Roms öde.Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergångRom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr.  till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.

Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.

Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat.  I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal.  Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.

Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.

Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller  kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.

De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på  ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.

Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.

Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.

Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.

Recension: ”En minecraft-zombies dagbok del 3 – Zombie-semester”

Det är semesterdags – eller skrämester –  för Zack Zombie och hans kompisar Slimey, Skeletto, Smygo och Erik. De ska åka till djungelbiomet för att gå på Skräckvärlden och Djungeltemplet. De åker bergochdalbanor som heter ”Zombiekrossaren” och ”Huvudkaparen”. Precis som vanligt går en massa saker fel och boken slutar med en cliffhanger som fick min sexåring att bli jättearg på att det inte blev en fortsättning (snälla Hegas Förlag låt del fyra komma ut väldigt snart).

En Minecraft-zombies dagbok 3 - Zombie-semesterI Zack Zombies minecraftvälrd är det mesta upp och ned. Zack börjar komma i puberteten och hans pappa ger honom en Pro-odor-ant, alltså något som ska få honom att lukta mer illa. Hans mamma vill att hans ska hälla ut sopor i sitt rum för att det inte är tillräckligt stökigt och så vidare. Det funkar bra för barn och lockar till skratt tillsammans eftersom den är underfundig på ett sätt som gör den roliga att läsa tillsammans. Men jag tror också att den kommer att funka bra till minecrafttokiga barn upp till 10-11 år.

Det är stor text och några bilder så den är lättläst. Hegas-nivå 3 vilket innebär ”För dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”

Här är min recension av de två första böckerna i serien

Adlibris

Bokus

Filmtipset: Endzeit (aka Ever After)

Den tyska zombiefilmen Endzeit (2018) utspelar sig efter apokalypsen i en ödelagd värld. Hela Tyskland (och världen?) har fallit utom två städer: Weimar och Jena. Den förra för att de dödar alla smittade och om Jena nämns det lite mystiskt att de håller på med ett botemedel.

Vivi och Eva lämnar Weimar och försöker ta sig till Jena med ett automatiserat tåg men det går åt skogen. Zombierna är snabba men spelar en begränsad roll i filmen. Det handlar mer om vänskapen och att kasta av sig trauman från förr, bägge bär med sig en stor portion Survivors Guilt precis som de flesta skulle göra efter en zombieapokalyps. Men det finns också ett annat tema av att människorna har gjort sitt och fått sitt straff.

Jag älskar fotot och världen de bygger upp. Jag vill veta mer om vad som händer och hur de producerar mat och ser till att saker fungerar i Weimar som är den stad vi får se mest av. Filmen är drömsk och jag undrar ibland vad som är verklighet och vad som inte är det. Vilket också blir det enda som är något negativt om filmen. Ibland undrar jag varför de för in delar (nämner inte vad av spoilerskäl) i den, men på det stora hela är det en väldigt bra film.

Endzeit har också kallats feministisk eftersom alla ledande roller i filmen spelas av kvinnor och det framförallt är kvinnor bakom kameran också. På det stora hela är det en fin ganska lågmäld film med zombier som kuliss när de berättar en historia om att lämna sorg bakom sig.

Trailer

]

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Rötmånad

För två år sedan hade förlaget Swedish Zombie en zombieromantävling och nu är äntligen boken som vann – Rötmånad av Johanna Glembo – ute. Rötmånad handlar om Ulrika, en bibliotikarie med tre tonårsbarn och en idiot till make. En smitta har drabbar världen och många insjuknar i en långdragen feber. Även om ingen dör är det påfrestande på samhället. Vi får följa delar av folkhälsomyndigheternas presskonferens och det blir extra intressant och trovärdigt trots att boken skrevs innan vi förknippade Corona med något annat än öl. Plötsligt blir alla insjuknade fullfjädrade zombier och undergången är ett faktum. De försöker ta sig genom ett kaosigt Göteborg mot en osäker framtid på Bornholm (av alla ställen).

Rötmånad är en fartfylld blandvändare. De korta kapitlen med cliffhangers gör att det är lätt att sträckläsa. En hel del obehagliga scener med mer skräckkaraktär blandas med fartfylld action. Jag skulle kanske önska att det fanns mer återhämtning mellan det fartfyllda, även om just farten är boken starkaste delar. Jag tyckte den öppnade och avslutades starkast, några partier i mitten kändes som om de inte tillförde så mycket, men tycker att slutet vägde upp det hela och det var aldrig så att jag funderade på att inte läsa klart den. Rötmånad var inte särskilt förutsägbar och de trådar som lades ut följdes upp på ett bra sätt. Läsaren får aldrig hela storyn om varför eller exakt vad som händer och det är skönt.

Johanna Glembo som i en intervju berättade att hon var ganska obekant med zombiegenren när hon började skriva lyckas ändå få med en hel del av det som tillhör genren. Att döda sina föredetta nära och kära, instängdhet, ovisshet, att komma på vad som är viktigt i livet och att försöka förstå det oförklarliga. Det är alltid roligt med nya svenska zombieböcker och Rötmånad är ett välkommet tillskott. Värd att läsa!

Stöd Swedish Zombie och köp den på: Adlibris eller Bokus

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris

Kollapsens fem stadier

Kollapsen är något som är kittlande, fascinerande och obehagligt på samma gång. Just nu finns flera olika teoretiker som diskuterar en samhällskollaps och vad den skulle kunna innebära. Coronakrisen har ju ökat antalet människor som skådar samhällets totala sammanbrott i kaffesumpen. En av de första böckerna som fick mig att få upp ögonen för samhällskollapsen är David Jonstads utmärkta bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” som kom ut 2012. Och sedan har det bara fortsatt. Zombien, kollapsen och apokalypsen är ju nära sammanflätade och intresset för undergången verkar bara växa. 

Jag har nyss läst Kollapsens fem stadier – handbok för överlevare av Dmitry Orlov. Det är en uppföljare på hans inflytelserika bok Reinventing Collapse som som kom 2008. Berättelsen han målar upp är att vår civilisation kommer att gå igenom fem stadier av kollaps.

Stadie 1. Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” försvinner.
Stadie 2. Kommersiell kollaps. Tron på att marknaden ­leve­rerar försvinner.
Stadie 3. Politisk kollaps. Tron på att myndigheterna tar hand om dig försvinner.
Stadie 4. Social kollaps. Tron på att dina medmänni­skor tar hand om dig försvinner – i takt med att samhällsinsti­tu­tionerna får slut på resurser.
Stadie 5. Kulturell kollaps. Tron på männi­skans inne­­bo­­en­de godhet försvinner.

Jag tycker det finns ganska stora problem med boken trots att den ofta är intressant att läsa. Han väver in sig själv och sina kunskaper och erfarenheter på ett intressant sätt, men det stora problemet är att det känns extremt tunt faktamässigt. Hans exempel känns just utplockad för att stödja en tes mer än att det faktiskt är så om vi tittar lite mer uppifrån. Avancerad cherry picking alltså. Värst blir det när han beskriver folkslaget Ikerna i den sista delen om kulturell kollaps. Han hämtar hela kapitlet från den starkt kritiserade boken The Mountain People som målar ut Ikerna som totala barbarer utan empati eller kärlek på grund av att de kollapsat som civilisation (för den som vill fördjupa sig i detta finns en ganska bra wikipediaartikel). Sedan skriver han att det inte spelar så stor roll om det verkligen stämmer för det bevisar hans tes. Något motsägelsefullt hänvisar han i ett av de tidigare kapitlen till människans medfödda biologiska förmåga att samarbeta utifrån den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.

Orolv målar upp bilden, tvärtemot vad vetenskapen säger, att vi låter oss bli passiva offer inför de nya situationerna vi hamnar i. Det som är lite befriande är att han ser att människan trots allt är anpassningsbar men att vi i dagens samhälle har hamnat i en situation som blivit ohållbar. Men det saknas en tydlig riktning i texterna i kapitlet. Det sista kapitlet om kulturell kollaps handlar framförallt om språk och lingvistik och det blir inte helt enkelt att bara köpa hur stadierna kommer efter varandra. Det är svårt att lita på vad som faktiskt stämmer i boken eftersom den också saknar tydliga källhänvisningar till de flesta viktiga påståenden.

Att beskriva det som en handbok är inte heller helt rimligt eftersom det saknas tydliga verktyg för hur vi emotionellt och praktiskt ska kunna hantera kollapsen. Det hade kunnat bli väldigt bra men den har för många brister för att kännas trovärdig.

adlibris

bokus