Bloggarkiv

Några punkter om Operation Ragnarök

Istället för en vanlig recension tänkte jag punkta upp lite åsikter och tankar om den nya zombiefilmen Operation Ragnarök. Det är hyfsat spoilerfritt.

1. Det är ingen zombiefilm. Det sa Fredrik Hiller i intervjun jag gjorde med honom innan och jag är benägen att hålla med. Det är en monsterfilm eller kanske mer en katastroffilm. De flesta som recenserat filmen utgår från att det är en zombiefilm, men jag menar att det är att förstå den fel och att bara utgå från ”utseendet” på monstren.

2. Om vi ändå låtsas att det är en zombiefilm är den helt ok i sin genre. Jag har verkligen sett många, många betydligt sämre zombiefilmer.

3. Om vi ser Operation Ragnarök med filmglasögon finns det många brister, men det finns ingen anledning att göra det. Det är ju en snabb actionfilm som inte har syftet att ge en fantastisk upplevelse utan någon att sugas in i i stunden. Actionscenerna är oftast rätt bra, men ibland tramsas det lite för mycket när det kommer in lite fånig dialog i scenerna. Visst är det lite stereotypt, ljudet är lite konstigt pålagt och skådespeleriet ojämnt, men som sagt för knappt två timmars action funkar det bra. Jag var aldrig uttråkad.

4. Jag kan tänka mig att MÖPar kommer att balla ur över detaljer som inte stämmer. Det var rätt mycket militärt fokus och jag (som inte har särskilt bra koll på sånt) tyckte inte att det kändes klockrent trovärdigt.

5. Ändå fräscht med en svensk film i den här genren.

6. Det finns ett politiskt budskap i filmen om att främlingsfientlighet är fel. Det blir lite övertydligt ibland och tyvärr lite för subtilt ibland. Själva twisten i filmen är nog också med mest intressanta. Den lämnar en del frågor kvar som jag inte tycker nystas upp.

7. Jag gillade nog namnet Zon 261 som var det som filmen hade från början, även om namnbytet nog handlar om att filmen tog en annan karaktär än vad som var tänkt från början.

8. Alla som ville se häftig action med Hafþór Júlíus Björnsson (alltså Gregor ”The Moutain” Clegane) blir tyvärr besvikna. Det är bara en kort kort sekvens där han grymtar lite med. Hela Viking Squad delen känns lite krystad.

9. Jag tycker absolut den är värd att kolla in för vad den är. Vill du leta fel och brister blir filmen betydligt tråkigare.

Annonser

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!

Dagens zombiefilm: An Accidental Zombie (Named Ted)

An Accidental Zombie (Named Ted) är en crowdfundad amerikansk mycket märklig zomedy (alltså zombiekomedi). Den handlar om Ted som verkar vara en zombie, men som inte riktigt tror det själv. Efter ett tag kommer det fram att han varit i ”karibien” och gått på en turistjippo-voodoocermoni där något gått fel och ja, hans hud börjar falla av och han får konstiga synvillor. Hans kollegor kallar honom för zombie och hans galna familj är också misstänksamma trots att det finns ”hudproblem” i hans familj. Han träffar en tjej med liknande syndrom fast åt vampyrhållet och de går knäpp gruppterapi tillsammans (med andra som verkar lida av att vara monster på olika sätt). Dessutom försvinner folk från Teds arbetsplats och han har en chef som skrattar varje gång någon säger ordet zombie. Låter det hela konstigt? Ja det är det också. Det hänger inte alls ihop särskilt bra.

Jag har inget emot att kolla på en riktigt dålig film ibland, men den här är inte ens så dålig att den blir bra. MEN det är något med att den är så konstigt som också gör att den är underhållande att kolla vidare på. Den har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på som ändå gör den intressant. Kanske är det de två personerna som verkar helt normala? Kanske är det att finns en känsla av att vad som helst kan hända? Jag vet inte riktigt. Men den har något.

Så vill du se en märklig zombiekomedi (som inte är så rolig) men ändå fängslande på något sätt. Kolla in den.

Barnboktips: Zombiepanik

Så ni vet så tänker jag spoila den här boken. Och det är för att jag tror att du som läser det här inte är mellan sex och nio år, utan snarare en förälder eller bekant till ett barn i den åldern. Inte för att böcker inte kan vara bra ändå, utan för att annars blir det lite svårt att beskriva den på ett bra sätt.

Zombiepanik av Anna Holmström Degerman handlar om Titti och hennes kompisar som börjar fundera över zombiefrågan. Titti oroar sig för att henne föräldrar har blivit zombier eftersom de är så trötta och bleka. Andra tecken är att en punkig typ som de kallar ”Spindelmannen” på djuraffären köper grejer som Tittis kompis Jonas har läst kan skapa en zombie. Det är lite av en blandning av den haitiska zombien och den moderna som kan smitta och skapa apokalyps (vilket jag märkt är rätt vanligt i barnböcker).

Det visar sig dock inte vara på riktigt, Spindelmannen visar sig vara en trevlig typ och de ska ha ett zombielajv som han förbereder inför. Slutet är trevligt så det finns inte så stor risk att barnet (likt Titti) ligger vaken i skräck om nätterna.

Jag tycker att zombiepanik är bra. Den är lite långsamt på sina håll, men blir mer och mer fartfylld ju längre en kommer in i boken. Väl värd att läsa för monsterintresserade barn. Om inte annat för att lära sig lite mer om zombier och ”Rädda – varna – larma – släck” begreppet.

I samma serie ingår också Vampyrvarning och Stoppa Svart Madame, som en mindre monsterfranschise.

Adlibris

Bokus

Filmtipset: The Cured

The Cured (2018) är en irländsk zombiefilm som kör på samma tema som den brittiska miniserien In the Flesh. Filmen handlar om Senan som är en av de botade från Maze viruset som hemsökt Irland. 75% av de som varit smittade kan återrehabiliteras med medicin, de övriga 25% svarar inte på den och är fortsatt en slags zombie (de är ju egentligen inte odöda, men beter sig i övrigt som zombier). Det jobbiga är dock att de botade har kvar minnena från när de var smittade och mår därför i regel väldigt dåligt.

Folk är väldigt misstänksamma mot de botade och behandlar de botade illa. Reaktionen kommer som ett brev på posten, de börjar organisera sig för att försvara och se till att osmittade inte kan göra som de vill mot dem.

Senan får åka hem till sin svägerska (väldigt bra spelad av Ellen Page) och hennes barn. Vad hon inte vet är att det var Senan som dödade hennes man (alltså sin egen bror) precis när han blev smittad. Det hela blir inte mindre komplicerat då Conor, en tidigare advokat med politikerambitioner, var den som smittade Senan och har därför ett speciellt band till honom.

The Cured är en mörk film och det finns en krypande känsla av lögner, rädsla för att bli avslöjad och oro för folks egentliga intentioner. Det blir en riktigt bra film med en del action men mest mörkt drama. Många säger att det är en nyskapande film, vilket det egentligen inte är. Återrehabiliterade zombier finns i flera filmer och serier, men det kanske är ett tecken på en ny subgenre under zombiens spretiga paraply.

 

Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här:

Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013: