Bloggarkiv

Dagens zombiefilm: Redneck Zombies

Jag var lite kaxig på twitter och utmanade folk om att skriva om en zombiefilm så var jag rätt säker på att jag hade sett den. Bloggaren Vardagsprepping svarade ganska snabbt Redneck zombies. Pinsamt nog hade jag inte sett den. Så jag var tvungen att kolla in den.

Redneck zombies är en film gjord av Troma. För dig som inte känner till Troma är det ett independentbolag som gör film med mycket naket, extremt mycket blod och våld med inslag av fars – inte kvalitetsfilm för att uttrycka sig milt. Och Redneck Zombies är absolut inget undantag.

En tunna med någon slags kemiskt stridsmedel (en blinkning till Return of the Living Dead) frakts runt i USA. Den ramlar dock av militärjeepen och i händerna på den amerikanska söderns bönder. De bränner hemma och använder tunnan som hembrännare och efter det går det att gissa vad som händer – de som dricker blir zombier. Och alla dricker från pensionärer till spädbarn. En grupp ungdomar är på vandring och råkar såklart på zombierna. Sen är det en massa andra bikaraktärer som också finns med. Det jag slås av är att trots filmens uselhet lyckas de ändå ha en massa olika personer som faktiskt har personligheter (även om personligheten kan vara ”kåt” eller ”rädd”). Det går dåligt för alla utom en som har personligheten ”dricker hela tiden sprit”.

Ja det här är inget som folk som inte gillar Troma behöver se. Den är gjord 1989 och sexismen, rasismen och klassföraktet känns tidstypisk. Jag såg i alla fall färdigt den, men det var ett hårt jobb.

Boktipset: Europa Refugium

Europa Refugium är del 2 i Peter Westbergs romansvit Europa Compendium. Vi fortsätter följa Ines, George och de andra från Europa Pandemus (läs recensionen här) i hur de försöker klara sig i ett Europeiskt zombieutbrott. Boken rymmer mopedgäng (hellmoppers), kannibaler, färjekaos, huvudpersoner som dör till höger och vänster och lugn och ro i flyktingläger. Boken blir aldrig tråkig, det går snabbt och är spännande läsning. Just actionscenerna tycker jag är de starkaste delarna i boken.

Språket är frejdigt, det är något jag kan störa mig något på men det ger en bra känsla i berättelsen. Det är mycket extrema personer och öden vilket ju ger en bättre berättelse men det sker lite på bekostnad av huvudpersonerna som är ganska vanliga människor.

Boken beskriver olika händelser på olika platser och i olika tider. Först läste jag lite slarvigt och tänkte inte på att det var flera månader som skiljde de olika personernas öden, men när jag såg det blev det också ett bra inslag. Vi får dessutom reda på hur smittan spreds och varför. Förklaringen kändes inte krystad som det ofta gör när vi får själva smittorsaken förklarad för oss.

Beskrivning saknas.
Beskrivning saknas.

I boken refereras till mig. Det var konstigt, men fick mig att tänka på att det eviga problemet i zombieberättelser: utspelar det sig i en värld dr zombiegenren finns eller i ett parallellt universum där allt är som nu förutom att George A Romero inte skapade zombiegenren. Jag lutar åt att det senare är bättre, det kan lätt bli pajigt med referenser och snack om zombiekultur. Europa Refugium lider inte av det, detta är den enda referensen till zombiegenren.

På det stora hela tycker jag boken är bra. Alla som är intresserade av svensk zombiekultur bör läsa den.

Army of the Dead

En ny och ganska hajade zombiefilm släpptes på Netflix i helgen. Zack Snyders Army of the Dead. Jag som är lite svag för en del av Snyders grejer var nyfiken på filmen. Men redan när jag insåg att den var nästan två och en halv timme anade jag oråd. Ingen zombiefilm mår bra av att vara så lång. Ingen. Det kommer att vara lite spoilers nedan men det gör inte så mycket för allt i filmen är ändå så förutsägbart.

Las Vegas är inringat. Innanför murarna är det zombierna som härskar. Utanför finns av någon anledning civila i ett tältläger. Myndigheterna bestämmer sig för att bomba skiten ur staden, men det finns pengar (och något annat) som den skumme affärsmannen Tanaka är ute efter. Han samlar ihop ett gäng med tuffingar som ska hämta ut 200 miljoner dollar som ligger och väntar i ett valv. Det går väl halvbra. Nej, det går riktigt dåligt. Det finns två sorters zombier; de lite smartare och rörliga och starka och de vanliga klassiska (som dock knappt är med i filmen). Vi får också se en rätt cool zombietiger. I alla fall kuppen går bra, men just när de ska ta pengarna och sticka går allt snett och det blir kaos.

Men det är inte så bra det här. Snyders foto och action gör filmen ändå helt ok. Den är egentligen inte så tråkig att se, den är bara dum liksom. Det finns inga karaktärer att ty sig till och i de mest pressade och stressade situationer ska de börja prata om sina känslor. Det här hade kunnat vara rätt bra om det var en timme kortare och lite färre personer med. Rätt standard som Ocean’s Eleven möter Dawn of the Dead (Snyders från 2004 då) fast lite mer korkat.

Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

Tänk om : en studie i oro

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Dagens zombiefilm: Alien vs Zombies

Utomjordingen Joe åker till jorden på semester (springbreak) för att träff tjejer. Tyvärr kommer han efter zombieapokalypsen och måste handskas med några zombier. Han träffar ett gäng överlevanade och av olika skäl bestämmer han sig för att försöka ställa allt till rätta. Just det, han kan ju resa i tiden också. Så han åker tillbaka i tiden och upptäcker att det är en annan utomjording som släppt lös zombieviruset för att det galaktiska imperiet ska kunna plundra jorden på dess naturresurser. Det var väl en hel del spoilers i den där beskrivningen men det gör inte så mycket. Jag hoppas att du inte kollar på filmen (men om du gör det är det positivt att den är runt en timme lång) och genom att skriva allt i handlingen kanske du inte kollar.

Aliens vs Zombies från 2017 är en superlågbudgetfilm. Den har viss charm och är ändå lite smårolig från och till, men det känns lite som att kolla på en rolig film som några kompisar gjort och visar upp i skolan och hälften av skämten (eller det roliga) är för interna för att förstås. Men jag förstår att de hade roligt när de gjorde filmen. Om du bestämmer dig för att se den så sitt kvar under eftertexterna för det kommer bloopers. Det här är inte den enda zombiefilmen med utomjordingar inblandade – nu i januari ska jag försöka kolla in några till.

Boktipset: Nattavaara

Det är ingen zombiebok men väl lite ordentlig kollapsporr. Journalisterna Margit Richert och Thomas Engströms debutroman Nattavaara handlar om en framtid som på vissa sätt är väldigt realistisk. Den utspelar sig 30-40 år i framtiden när klimatförändringar, pandemier och allehanda naturkatastrofer har effektivt slagit undan benen för vår civilisation.

Nordmark är en utbrytarrepublik från Sverige och är de nordligaste delarna av landet. Det styrs med ett kvasisocialistiskt styre som mer är makthungrigt än på allvar vill utjämna samhället. Vi får följa några olika människors berättelser i hur det försöker klara sig och få klarhet i situationen. Från Erik vars föräldrar begick självmord och han fick försöka ta sig till huvudorten Kiruna för att få tillbaka huset han och hans lilla syster bott i, till vicejarlen Hartman som är den som egentligen håller i trådarna i Nordmark och flera andra däremellan. Berättelserna vävs samman men inte så mycket att det blir krystat och de ger en bra bild över hur det skulle kunna se ut. Människorna i boken gör vad de kan för att överleva. Det är en hård värld som skapar hårda människor.

Det mest intressanta tycker jag är världsbygget och relationen till den gamla världen. Hur organiseras en värld som håller på att få slut på hopp? Ingen ser någon ljusning framåt (även om makthavarna i Kiruna försöker se till att befolkningen ska tro att det kommer att bli bättre), samtidigt kommer de lite äldre delarna av befolkningen ihåg hur det var att leva med internet, affärer fyllda av varor, ständig elektricitet och så vidare. Det här är något som är viktigt att komma ihåg. Att även om våra liv just nu är fyllda av en massa skit, oro och rädslor så finns det saker att glädjas över. Jag var inne på ett liknande spår i min recension av Vårt enda liv och läsandet av Nattavaara fick mig faktiskt att njuta lite av att jag kan sitta i en soffa i ett varmt hem, med musik i bakgrunden och lösviktsgodis och kaffe så här efter julen. Förhoppningsvis kan boken få människor att uppskatta det vi har mer. Det är inte så att jag tror att knapphet i sig är dåligt för människor – tvärtom (när det inte gäller de grundläggande behoven för att överleva såklart). Men just känslan av att ha förlorat något (och kanske inte ens lyckats uppskatta det som fanns) tror jag kan skapa mycket lidande i framtiden. Och just den här ”förlustaversionen” det kan vara ett hinder i att ställa om till ett annat samhälle som vi behöver göra.

Att skildra både ”storpolitik” och vardagen för de fattigare och utsatta delarna av befolkningen ger att vi läsare får en större bild av vad som håller på att hända. Det funkar utmärkt i boken. Det jag kan känna skaver lite är att i princip alla människor är beredd att sälja vem som helst för lite fördelar. Frågan är om den långsamma kollapsen kommer att ge de konsekvenserna. Jag tror inte det. Men det kan vi inte veta förrän vi är där. På det stora hela känns bilden av framtiden igen. Om vårt samhälle inte gör drastiska politiska förändringar (för att hindra de värsta klimatförändringar och mot utnyttjandet av naturresurser) är i alla fall de materiella förhållanden som Nattavaara utspelas under trovärdiga. Och det borde göra oss rädda för framtiden.

Nattavaara är en väldigt mörk roman, men jag rekommenderar den verkligen. Riktigt bra! Det är den första delen i vad som ska bli en trilogi.

Nattavaara : roman i katastrofernas tid - Thomas Engström, Margit Richert -  Bok (9789178354245) | Bokus

Z-O-M-B-I-E-S 2

Någon sa till mig att det kommit en ny zombiefilm på D+. Det borde jag ju kolla in tänkte jag. Det borde jag inte ha gjort. Z-O-M-B-I-E-S 2 är en romzomcom-highschool-musikal. Det skulle kunna vara bra, men det är det tyvärr inte.

Zed är en zombie som vill ställa upp i någon sorts skolval. Addison vill bli kapten i Cheerleadinglaget. De är kära. I den första filmen från 2018 (som jag inte har sett) verkar det ha varit tjafs mellan människorna och zombierna men nu är zombierna botade med ett armband som gör att de inte ballar ur. Helt plötsligt kommer det ett gäng varulvar som letar efter sin Alpha och månstenen som försvunnit och gör att deras sort blir allt svagare. Det är misstro och osäkerhet mellan människor, varulvar och zombier men inget som inte lite dans kan råda bot på. Det är feel-good och tillrättalagt som bara en amerikansk film för tonåringar kan vara.

Det är sällan roligt när det ska vara roligt och inte spännande när det ska vara spännande, musik en är med några undantag rätt intetsägande och tråkig (även om ”I’m winning” nedan var helt ok). Sen kan det vara så att medelålders män kanske inte är målgrupp för filmen, men det finns betydligt bättre filmer i romzomcomgenren. Alltså verkligen bättre filmer.

Det här är inte en film någon bör se egentligen. Tydligen finns det en TV serie som heter Zombies 2 – Wolf Tales som tar vid där filmen slutar.

f

Vårt enda liv

Jag har precis läst klart Martin Hägglunds hypade bok Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Vad fan har det att göra med zombieapokalypsen kan du kanske tänka nu. Det ska jag försöka redogöra för.

En fråga som jag ofta får är om det är någon mening med att kämpa vidare när zombierna kommit. Det kanske är bättre att bara ge upp, låta sig bitas och gå med i det vinnande laget? Jag brukar svara att det är värt att kämpa ändå, tack vare Hägglunds bok har jag nu mer kött på benen (förlåt). Finns det någon poäng i att leva när det mesta runtomkring en är mörkt och utan hopp? Frågan är relevant också i skuggan av klimatkrisen.

Vårt enda liv är ett försök att göra upp med religiös tro eftersom tron inte betonar vikten av här och nu utan om livet som kommer efter. Tar man den religiösa tron på allvar är livet bara en transportsträcka till den eviga lyckan i livet efter detta. Istället vill Hägglund lyfta ögonblickens betydelse (vilket han utvecklade i sitt sommarprat). Boken handlar om att livet är skört, att vi är sårbara och vi kommer att dö. Men att det också är det som gör livet värt att leva – för då är någonting faktiskt på spel. I min vardag tänker jag sällan på döden förutom när någon i min närhet går bort eller är hamnar i en livshotande situation. När det händer tänker jag mer på både döden och på livet som jag lever. Men jag tänker också på gemenskaperna som uppstår när människor i omgivningen har det tufft. Hur det är tydligt att vi förutom att vara ändliga varelser också är ihopkopplade med andra som ställer upp och finns där när det är svårt. Det ömsesidiga beroendet av andra människor är tillsammans med ändligheten de två pelare som är livet.

I extrema situationer så blir det så mycket tydligare att livet är ändligt. Det är det både innan och efter zombierna kommer (eller en samhällskollaps). Vi vet inte vad som är framför oss men vi bör enligt Hägglund agera som att livet kommer att ta slut. Förhoppningsvis leder det till att vi kan uppskatta nuet mer. Och kanske inte vara i förhoppningar och i planering hela tiden (som jag tenderar att göra). Men det handlar också om att våga riskera just för att livet är ändligt. Chanser kommer inte alltid flera gånger. Genom att riskera saker, som att fästa oss vid andra människor, kan vi också leva bättre liv, trots att vi kanske också mår dåligt när det händer. Det finns en del forskning på människor som lever närmare döden. De som fortsätter leva som att det finns en morgondag, även om chanserna för en sådan är mycket små, hanterar dödens närhet bättre och kan få bättre livskvalitet i livets slutskede. Å andra sidan är det inte nödvändigtvis så att människor som tänker mycket på döden mår bättre av det och klarar av att hantera det utan mår piss.

Prepping kan ta två vägar antingen som ett sätt att förbättra livet redan nu för att också kunna klara kommande kriser. Eller att ge upp nuet i oro för framtiden och satsa allt på att bygga upp resurser för att klara en kommande oväntad händelse. Den första är såklart eftersträvansvärt. Nuet är på ett sätt allt vi har. Och nuet hänger ihop med framtiden. Preppar du för nuet, alltså gör livet bättre där du står (genom att lära dig nya saker, lära känna grannar och träna upp din förmåga att möte nya situationer), kommer du ha bättre chans att klara framtida kriser.

Vi kan ta exemplet med fysisk träning. Oavsett hur mycket och bra jag tränar kommer min kropp att bli svagare ju äldre jag blir. Som 42åring har jag nu ganska mycket svårare att bli starkare även om det faktiskt går. Men jag vet att jag för en kamp mot tiden, min kropp kommer att bråka mer och mer med mig, men det hindrar mig inte från att träna för att jag mår bra av det här och nu (när jag inte skadat mig) och det leder till att jag skjuter flera problem framför mig. Men jag vet att det är så. Även om jag framförallt inte tränar för hälsa utan för målet att bli starkare så har träningen positiva effekter. Det stoppar inte min kropps oundvikliga resa till att upplösas, men det är ett sätt att hantera faktumet och göra det bästa av situationen.

Vårt enda liv är en väldigt intressant bok. Den har emellertid problemet att den upprepar teserna till förbannelse och hade nog tjänat på att vara hälften så lång. Hade jag inte läst den i studiecirkel hade jag nog inte kommit igenom hela, eller åtminstone hoppat över vissa delar. Det stora problemet med boken som jag ser det är att även om den utgår från att det finns en klimatkris som vi måste göra något åt nu. Men även om klimatkollapsen kommer finns det poänger om ändligheten att ta med sig. Att försöka leva så bra det går med den tiden vi är i och kanske får.

Det går att läsa det här som något slags töntig Carpe diem-självhjälpsbok. Lev idag, ta tillvara på vardagen och ögonblicken liksom. Men jag tror att det skulle vara en felaktig läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv. Det som gör boken intressant är istället hur vi lyfter det en nivå och hur samhället kan göra det lättare för alla att leva här och nu. Att skapa ramar för att våga riskera saker utan att det riskerat att döda oss. Vilket samhälle skulle krävas? Hägglund kallar sin lösning för den demokratiska socialismen. Den är väldigt intressant men jag tycker ändå att den är något utopisk och för teknikoptimistisk. Däremot är den marxistiska läsningen av värde och kopplingen till nödvändighetens rike och fri tid helt strålande. Nödvändighetens rike är den tiden vi lägger på att göra det vi behöver för att överleva (idag lönearbete åt någon annan för de flesta) och den tid vi gör det vi vill utifrån vad vi identifierar oss med och lägger kärlek eller engagemang i.

Tänker vi oss ett framtida postapokalyptiskt samhälle typ The Walking Dead när de levande bor i gemenskaper som Alexandria tror jag att fri tid och nödvändighetens rike kommer att gå ihop på många sätt. Arbetet vi gör för att överleva blir oalienerat och gemensamt. Vi förstår vad som behöver göras, vi förstår hur vi ska göra det och vi gör det tillsammans. Vi lägger vår själ och identitet i att det ska bli bra för att vi förstår att det är viktigt. Uppdelningen av lönearbete och fri tid är ganska specifik för kapitalismen, men det handlar också om att vi har tillgång till så många andra teoretiska möjligheter. Vi ser på andras idealiserade liv på Instagram eller i TV-serier och tänker att det är ett liv jag skulle kunna leva om jag arbetar hårt eller har tur. I ett postapokalyptiskt liv behöver vi inte tänka på det. Ramarna är mindre och valmöjligheterna färre. Frågan är om inte det är bättre för oss. Det finns alltid hopp i apokalypsen, och ett av hoppen ser jag som ett enklare liv. Den biten tycker jag tyvärr att Hägglund missar. Men boken är i sin helhet läsvärd (är du lat kan du välja att bara läsa den 40 sidor långa inledningen).

Filmtipset: Seoul Station

De flesta zombieintresserade har nog hört talas om Train to Busan (och kanske också uppföljare Peninsula) men kanske att Seoul Station gått under radarn. Det är en animerad film av Yeon Sang-ho som alltså också regisserade Train to Busan som utspelar sig ungefär samtidigt som den. Yeon Sang-ho arbetade med den här filmen när han fick chansen att göra Train to Busan och Seoul Station släpptes bara en månad efter premiären på Train to Busan).

I filmen står en ung kvinna, Hye-Sun, som huvudperson. Hennes odugliga pojkvän försöker sälja henne som prostituerad på nätet men hon har fått nog av det och de gör slut strax innan allt barkar åt skogen. I filmen försöker hon få tag i pojkvännen och sin pappa och ser olika sidor av ett kollapsande Seoul.

I likhet med många andra zombiefilmer finns en ganska tydlig politisk vinkel av hur statsmakten skiter i medborgarna och hur klassamhället påverkar alla beslut vi tar. Seoul Station gör den politiska kommentaren utan att bli övertydlig vilket är skönt. Den är ganska taffligt animerad men det gör inte så mycket. Vissa scener är gripande och starka ändå och hade filmen varit en vanlig spelfilm hade den varit ohygglig mörk på sina ställen. För mig som inte är så van med Östasiatisk animerad film tog det bort en del av svärtan.

Jag gillade filmen även om tempot var lite ojämnt. Särskilt den andra halvan av filmen tyckte jag var stark. Någon gång ska jag skriva om all bra zombiekultur som kommit från Sydkorea de senaste fem åren. Mest av allt vill jag såklart tipsa om Netflixserien The Kingdom.