Bloggarkiv

Bokrecension: Mörk stad – En dystopi om mänskligheten undergång

För lite drygt tre år sedan fick jag en bok och en lite mystisk inbjudan till en mörk festival i Slakthusområdet i Stockholm. Det var en period när jag hade alldeles för mycket att göra så jag kunde inte gå och glömde bort det hela. Boken hamnade i bokhyllan och ganska långt ned på ”att-läsa-listan”. Men nu i sommar tog jag mig äntligen tid att läsa den, och det är jag glad för. Författaren J.S. Axell har byggt en spännande zombiethriller på ut utbrott av en zombieliknande smitta (ja, det är kanske inte exakt den vanliga typen av zombier, men tillräckligt nära för att vara i zombiegenren).

Jack och Daniel (ja, det skämtas om att de heter som whiskeyn) lyckas mirakulöst ta sig hem från New Orleans där smittan utbröt. När de väl kom till Arlanda var smittan redan där och kaoset var totalt. De lyckas ta sig till Södermalm som blivit ett av ryska och amerikanska styrkor befriat område och börjar långsamt bygga upp sina liv i en ogästvänlig värld. En av de få överlevande politikerna (illa dolt en Sverigedemokrat) styr landet med hjälp av de utländska generalerna. Och Jack, Daniel och några av deras vänner börjar inse att allt inte står rätt till i Fristaden (som Södermalm kallas).

I genren ”svenska zombieböcker” är det bland de bästa jag läst. Den är tät och spännande och berättelsen drivs på. Även om den ibland är lite förutsägbar med övertydliga hintar så gör inte det så mycket. Det finns olika slags zombier (eller vampyrer eller ”blodsugare” som de kallas i boken) och det gillar jag ändå. När det finns flera varianter vet vi om läsare inte direkt vad vi har att vänta oss och det lägger lite extra spänning till scenerna som målas upp. Miljön är bekant för Stockholmare, jag gillar att det veta hur det ser ut på de olika ställena som beskrivs.

Det har dessutom kommit en uppföljare som heter Mörkt land där vi får följa huvudpersonernas fortsatta jakt på sanningen. Jag antar att det blir en trilogi av det.

Bokrecension: Världen som väntar

Peter Alestigs Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige är en ny bok som tar upp hur Sverige kan se ut 2050 utifrån de klimatförändringar vi ser redan idag. Det är redan nu rekordvärme i England, skogsbränder i stora delar av Europa och en värmebölja på ingående i Sverige. Boken är en i raden svenska böcker om klimatkrisen som kommit de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om Erika Bjerströms Klimatkrisens Sverige och Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden och boken skiljer sig en del i form men är ändå i samma kategori. Kontentan: Vi måste förändra en hel del för att det inte ska bli riktigt riktigt illa (det kommer bli illa i vilket fall).

Alestig utgår från sju olika teman i boken; snö, vatten, hetta, eld, sjukdomar, mat och konflikt, och ger förklaringar till varför de är hot och beskrivningar om hur det ser ut nu och hur det kan komma att bli. Han utgår från intervjuer med experter och drabbade samt från forskningsrapporter. Boken är ett gediget journalistiskt arbete. Lite som ett P3 Dystopia i bokform komplett med en kortare fiktiv berättelse i början av varje kapitel (och han tackar också Dystopia för inspiration just till de delarna).

För mig som ändå är förhållandevis insatt i ämnet ger mig boken ändå en del. Visste du till exempel att det är meningslöst eller till och med dåligt med fläkt när temperaturen är över 37 grader? Världen som väntar är en bra genomgång av saker vi kan vänta oss, men det svenska perspektivet är på sätt och vis problematiskt. Även om Alestig inte förnekar att klimatkrisen redan är här och påverkar många andra mycket mer än oss som är boende i Sverige, finns en slagsida till att inte se de fulla konsekvenserna av vad som händer just nu. Att vi placerar klimatkrisen i framtiden istället för nu, fast på andra platser.

Något annat jag tänkte på när jag läste boken är att det är problematiskt att koppla isär klimatfrågan från miljö, energi och systemkritik. Alestig kommer in på dilemmat flera gånger – alltså att lösningarna (t ex gruvor) riskerar att skapa enorma lokala problem och förstörda naturområden. Ett pris som delvis kommer av lösningarna på klimatkrisen, men det är också ett pris av en livsstil som det globala nord har som bygger på en sådan mängd energi från fossila källor att det inte går att leva som vi gör nu med bara förnyelsebar energi, eller kärnkraft. Vi har byggt in oss i orealistiska förväntningar på hur det ska bli (som jag skrev om nyligen). Att fokusera för mycket på just klimatkrisen kan leda till att vi tror att de förändringar som kommer går att hantera ungefär som nu. Men det är inte den boken som Alestig skriver så det är mer en reflektion över hur vi ofta gör klimatet till en fråga som inte kopplas till andra frågor.

På det stora hela är det en intressant bok om hur klimatet kommer att påverka vår framtid. Roligt nog kommer jag att ha ett samtal utifrån Världen som väntar och min bok Monstersamhället på bokmässan i Göteborg. Om du inte är på plats går det att se på Bokmässan Play. Här finns mer info

Recension: Wyrmwood Apocalypse

Uppföljaren på den australiensiska rökaren Wyrmwood: Road of the Dead har kommit! Precis som i Road of the Dead utspelar sig filmen i ett postapokalyptisk värld. Zombierna ands ut någon slags gas som de överlevande använder som bränsle till sina bilar och motorcyklar. Det finns en ond vetenskapsman, tuffa överlevare och hejdukar till vetenskapsmannen som gör livet surt för olika överlevande. Det finns också hybridzombier som har förmågan att styra andra zombier, men har kvar förmågan att tänka och känna så länge de får i sig blod då och då.

Tyvärr lever Wyrmwood Apocalypse inte riktigt upp till den första filmen. Det ska vara en zomedy men de komiska inslagen är väl sådär. Trots att filmen är ganska kort och linjär tyckte jag inte det var helt lätt att hänga med i svängarna (vilket kan ha varit på grund av att jag såg filmen i tre omgångar eftersom som jag förlorade intresset hela tiden). Men för den som gillar actionspäckade zombiekomedier med lite för långa stridsscener borde den uppskattas. Jag kan nog inte ge den mer än två av fem kofötter.

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Tipset: Betaal en indisk zombieserie.

Jag satt och kollade igenom vilka zombiefilmer och zombierserier som fanns på Netflix för någon vecka sedan och hittade den indiska serien Betaal. Kul tänkte jag. Och kul var det. Eller kul, det var en rätt obehaglig serie med starka zombieinslag kan vi säga. Det är en miniserie i fyra delar på knappt en timme styck.

Elitstyrkan BAZ ska hjälpa en rik affärsman att öppna en tunnel som varit stängd i flera hundra år. För att göra det behöver de jämna en by med marken. Indien måste ju moderniseras för sjutton! Byborna gör motstånd och i djungeln finns gerillarörelsen Naxaliterna. Men det där med att öppna en gammal stängd tunnel visar vara sig ett dåligt drag. Där finns nämligen döda onda Engelsmän som under kolonialtiden försökte väcka guden Betaal till liv. Ja, det blir kaos.

Zombierna har en del vampyrinslag som huggtänder och lysande röda ögon, men de rör sig i svärm och agerar som en organism. Så det är inga traditionella västerländska zombier. Jag vet inte hur mycket som är hämtat från indisk folktro och vad som är skapat för just den här serien, men bra är det. Många av de element vi vanliga ser i zombiefiktionen finns där. Belägring och instängdhet, huvudpersoner med mörkt förflutet, att det är svårt att lita människorna även i den nära gruppen. Visst är Betaal också lite töntig, de viktorianskt klädda zombierna med trekantiga hattar är mer roliga än skrämmande, men jag tycker ändå den var värd att kolla in.

Tips: All of us are dead

Jag blev äntligen klar med den tolv avsnitt långa sydkoreanska zombieserien ”All of us are dead”. Den handlar inledningsvis om några skolelever som blir fångade på sin skola när zombieutbrottet kommer. Men det finns en hel del annat intressant som händer runtomkring. Vi får följa hur viruset blev till, hur militären agerar och situationen i flyktinglägret dit invånarna i (det fiktiva) Hyosan tvingades på grund av utbrottet. Det samhälleliga perspektivet är intressant. Hur militären brottas med att förstå vad de står inför och vilka åtgärder som kan behöva att göras. Hur politikern försöker behålla sina gamla privilegier. Men också föräldrars kärlek till sina barn. Det finns många vinklar i serien.

Det är på många sätt ett drama om olycklig kärlek, mobbing, att vara utstött och att finna gemenskap. Ibland är den lite för mycket halvdåligt tonårsdrama, särskilt i första halvan av serien, men det finns så många andra delar som är intressanta så det har jag ändå överseende med. De två sista avsnitten är riktigt riktigt bra. Jag tycker att de känns något lång, serien hade tjänat på att vara 6-8 avsnitt kanske. Det blir lite upprepande i mitten när ungarna bara byter plats att vara i i skolan. Huvudpersoner dör titt som tätt och det är inte alls självklart vilka som ska klara sig till slutet eller ens hur den slutar.

Zombierna är klassiskt koreanska med ryckiga rörelser, knak i leder och stirrig blick. Det är verkligen en egen sorts zombie som inte finns utanför Korea, men där är zombierna så utan undantag (som jag kan komma på i alla fall). Det finns en hel del preppertips i serien inbakade i allt annat som sker. Ungdomarna påverkas också hårt av att inte få vatten eller mat under de första dagarna vilket märks.





Trailern lovar mer kaos än det egentligen är. Det är faktiskt en ganska stillsam film med mycket relationsbygge, även om det är en hel del riktigt bra action. Sydkorea fortsätter leverera grym zombiekultur.

World Beyond säsong 2 och The Walking Deads framtid

Det tog lite tid men jag lyckades ändå kolla klart på World Beyond säsong 2. Det är alltså en spinn-off på The Walking Dead som utspelar sig i samma universum men med helt andra karaktärer. Den enda som är med är Jadis (du kanske minns att hon var med i TWD säsongerna 7-9 som skurk som hade något slags skrotkonst-community) som kommit upp sig och blivit maktspelare inom CRM (Civic Republic Military). Hon hintar att hon lämnat över Rick till dem, men i övrigt är det inte så mycket överlappning till de andra serierna.

Jag började titta på serien både för att jag måste titta på allt i zombieväg, men jag var också nyfiken på världsbygget. Jag hade sett framemot hur de skulle knyta ihop serierna inklusive Fear the Walking Dead (vars sista säsonger är plågsamt dåliga). Eftersom det är en halvsäsong kvar av Fear, och 2/3 säsong kvar av TWD skulle det kunna bli intressanta överlappningar i de serierna men som det ser ut nu så var det väldigt lite av den varan.

Den enda delen som skulle kunna vara intressant i World Beyond är några korta post credit-scener som utspelade sig i ett labb i Frankrike (eller kanske franskspråkiga Kanada) där det kom fram att smittan kan ha varit människoskapat. Det har öppnat för en massa nya diskussioner på nätet om att det kommer att bli ännu mer serier/filmer (utöver de kommande Tales from the Walking Dead som ska ge back stories till kända karaktärer samt Daryl och Carols spinn-off). Jag är måttligt intresserad av att få reda på hur allt började, men det kanske kan bli bra. Vi får se helt enkelt. Filmerna verkar i alla fall ha skjutits på framtiden men de lär komma. Min okvalificerade gissning om filmerna är att Rick kommer att vara i Civic Republic och att hans gamla gäng kommer att vara i Commonwealth och så kommer det bli krig mellan dem på något sätt. Inte alls lika värdigt som i serietidningen.

För att återgå till World Beyond säsong 2. Serien är något mindre ungdomsbetonad än tidigare och lite mörkare vilket jag gillade. Men jag tycker inte riktigt att den klarar av att stå på egna ben och den tillför för lite till hela världsbygget (om inget radikalt händer i de avslutande avsnitten av Fear eller TWD). Det går att säga mycket om hur de använder motorer, hur vägarna fortfarande fungerar och att det verkar finnas obegränsat med ammunition till deras vapen, men det är något jag släpper för att kunna alls uppskatta serien. Jag ger den 2 zombiehjärnor av 5. Vad tyckte du?

Boktipset: Även om allt tar slut

Även om allt tar slut av Jens Liljestrand utspelar sig några år i framtiden. En värmebölja och enorma bränder präglar tillvaron i Sverige. Läsaren får följa fyra personer under en vecka i slutet av augusti. Det känns som att det är längre när kaoset i samhället eskalerar. De fyra personernas öden flätas ihop. Det är en sociala media-drottning som lever på budskapet om att njuta av tillvaron medan vi kan. Hon har blivit beroende av läkemedel och försöker finna sig själv. En son till en superkänd tennisspelare som växer upp i att vara ett misslyckande i sin pappas ögon. En halvkänd reklamare från övre medelklassen som försöker vara en bra person men slits av löften om en bättre (mer spännande) tillvaro och hans tonårsdotter som visar sig vara långt mycket mer kompetent än vad som först ges sken av. Karaktärerna är ganska stereotypa och jag hade svårt för stora delar av boken eftersom några av berättarjagen var så vidriga. Särskilt när den övre medelklassen när den visar sig från sin värsta sida. Det är ett avancerat navelskådande när de försöker reflektera över sig själva och hitta sin plats i tillvaron. De håller krampaktigt kvar vid sina privilegier även om de vet att det förstör livsmiljön även för dem själva. Men så är det ju i hela samhället. Vi vill absolut inte ge upp det vi anser oss ha rätt till. Det samhället berättat att vi har rätt till. Trots att det inte är hållbart.

Det mest intressanta i Även om allt tar slut är scenariot. Och det är den typen av beskrivningar av ett samhälle som står och väger på balansen till kollapsen som verkligen gör boken läsvärd. Personer som gör vad de kan för att hantera en värld som håller på att förändras till det sämre. Normer som bryts, samtidigt som samhället på många ställen fungerar som vanligt. Sociala mediedrev mot det som utifrån ses som omoraliskt när det i den brinnande situationen är relevant. Det som känns mindre trovärdigt är de stora koordinerade attackerna på samhället av demonstranter som verkar väl koordinerade. En bild från deras perspektiv skulle varit intressant men det är nog mest mitt egna intresse för rörelser och kollektiv som spökar här.

På det stora hela är Även om allt tar slut men bok som ligger rätt i tiden. Jag tror (och hoppas) att det kommer mer av den här typen av böcker som skildrar en framtid vi rör oss mot. Romanen är aningen för lång för min smak, men den är läsvärd mycket på grund av den värld som vi ser ut att hamna i inom en inte allt för avlägsen framtid.

Även om allt tar slut

Filmtips: Ashin of the North

I somras kom en prequel till världens bästa zombieserie – The Kingdom. Filmen utspelar sig i norra Korea under Joseonperioden precis som serien. Vi får reda på hur zombiesmittan uppstod och varför horderna kom norrifrån. Dessutom får vi reda på vem den mystiska kvinnan som dyker upp precis i slutet på säsong 2 är.

På det stora hela är Ashin of the North en berättelse om hämnd. Ashins hemby blir ett offer i ett storpolitiskt spel och hon tar sig an att hämnas vad som hänt. Det kan bli lite svårt att hänga med från och till (kanske mindre om du är väl insatt i Koreansk historia) men mer och mer av bitarna faller på plats ju längre in i filmen vi kommer. Vi följer Ashin från att hon är barn tills hon blir vuxen och hennes utveckling från offer till aktör och till slut hämnare.

Jag gillar verkligen filmen. Effekterna är inte alltid de bästa men det gör inte så mycket eftersom det är en intressant berättelse, inte lika invecklad som Kingdom men rakare och tydligare.

Filmen och The Kingdom går att se på Netflix. Det är emellertid oklart när (och tyvärr om) nästa säsong av The Kingdom kommer. Men har du missat dessa pärlor måste du omgående börja kolla.

Boktipset: Armasjärvi

Äntligen kom del två i Margit Richert och Thomas Engströms trilogi om riket Nordmark (som är de norra delarna av det vi idag kallar Sverige). I del ett, Nattavaara, (som jag skrev om här) fick vi följa flera karaktärer vars öden vi får veta mer av i uppföljaren. Det är det maktpolitiska som är i fokus. Hur Sebastian, jarlen av Nordmark, fastnar djupare i missbruk och hur hans vicejarl Hartmann tar över och styr mer och mer, men också hur andra i det styrande rådet försöker hitta vägar till makt av olika skäl. Men huvudpersonerna, som också råkar bli spelare eller åskådare till det som händer, är de föräldralösa syskonen Erik och Sofia. Deras öden påverkar mer än de kanske själva förstår och vävs in i den stora bilden på ett snyggt sätt.

Kiruna är huvudstaden i Nordmark och det finns en tydlig skillnad mellan hur människorna har det där och i resten av riket. Bra dystopier brukar skildra problem i dagens samhälle och Armasjärvi gör just det på ett snyggt sätt – hur hot och splittring används politiskt, skillnaden mellan stad och land och kolonialiseringen av periferin.

Det jag nästan uppskattar mest i Armasjärvi är de nyhetsartiklar mellan kapitlen som beskriver hur världen verkligen gått åt helvete. Hur de första öarna i stilla havet evakuerats eftersom de bokstavligen hamnat under vattnet, hur fiskbestånden kollapsat, hur klimatförändringar och bränder förstört korrumperat nationer och hur Kina mer och mer tagit över som världens mäktigaste nation när Ryssland och USA kollapsat i flera stater. Det är som trovärdiga nyhetsflashar av samtliga avsnitt av P3 Dystopia. Både den politiska utvecklingen och hur samhällena splittras och decentraliseras skildras med skärpa. Just decentraliseringen och hur mindre riken bildas eller slår sig fria är precis som det brukar se när stora riken kollapsar.

Fascinationen för skildringar av apokalyps eller postapokalyps och dystopier är talande för vår tid. Jag har tidigare efterlyst just den här typen av framtidsscenarion där klimat- och miljökatastrofer står i centrum. I romanerna om Nordmark får vi ser hur det går när det gått ganska långt. Men det är ändå lätt att tänka att även om sannolikheten kanske inte är jättestor finns det risk att vi är på väg mot böckernas scenario. Att mycket av det positiva som finns som vi tar för givet idag är på väg bort. Att ett samhälle som präglas av förlust, brister och mörker är möjligt. Det borde få oss att ställa oss på barrikaderna idag. Varför gör vi inte det?

Armasjärvi är en fin fortsättning på Nattavaara och jag längtar redan efter den avslutande delen där jag förhoppningsvis får reda på hur det slutar för Erik, Sofia, Sonja, Mårten och de andra.