Bloggarkiv

Boktipset: Även om allt tar slut

Även om allt tar slut av Jens Liljestrand utspelar sig några år i framtiden. En värmebölja och enorma bränder präglar tillvaron i Sverige. Läsaren får följa fyra personer under en vecka i slutet av augusti. Det känns som att det är längre när kaoset i samhället eskalerar. De fyra personernas öden flätas ihop. Det är en sociala media-drottning som lever på budskapet om att njuta av tillvaron medan vi kan. Hon har blivit beroende av läkemedel och försöker finna sig själv. En son till en superkänd tennisspelare som växer upp i att vara ett misslyckande i sin pappas ögon. En halvkänd reklamare från övre medelklassen som försöker vara en bra person men slits av löften om en bättre (mer spännande) tillvaro och hans tonårsdotter som visar sig vara långt mycket mer kompetent än vad som först ges sken av. Karaktärerna är ganska stereotypa och jag hade svårt för stora delar av boken eftersom några av berättarjagen var så vidriga. Särskilt när den övre medelklassen när den visar sig från sin värsta sida. Det är ett avancerat navelskådande när de försöker reflektera över sig själva och hitta sin plats i tillvaron. De håller krampaktigt kvar vid sina privilegier även om de vet att det förstör livsmiljön även för dem själva. Men så är det ju i hela samhället. Vi vill absolut inte ge upp det vi anser oss ha rätt till. Det samhället berättat att vi har rätt till. Trots att det inte är hållbart.

Det mest intressanta i Även om allt tar slut är scenariot. Och det är den typen av beskrivningar av ett samhälle som står och väger på balansen till kollapsen som verkligen gör boken läsvärd. Personer som gör vad de kan för att hantera en värld som håller på att förändras till det sämre. Normer som bryts, samtidigt som samhället på många ställen fungerar som vanligt. Sociala mediedrev mot det som utifrån ses som omoraliskt när det i den brinnande situationen är relevant. Det som känns mindre trovärdigt är de stora koordinerade attackerna på samhället av demonstranter som verkar väl koordinerade. En bild från deras perspektiv skulle varit intressant men det är nog mest mitt egna intresse för rörelser och kollektiv som spökar här.

På det stora hela är Även om allt tar slut men bok som ligger rätt i tiden. Jag tror (och hoppas) att det kommer mer av den här typen av böcker som skildrar en framtid vi rör oss mot. Romanen är aningen för lång för min smak, men den är läsvärd mycket på grund av den värld som vi ser ut att hamna i inom en inte allt för avlägsen framtid.

Även om allt tar slut

Filmtips: Ashin of the North

I somras kom en prequel till världens bästa zombieserie – The Kingdom. Filmen utspelar sig i norra Korea under Joseonperioden precis som serien. Vi får reda på hur zombiesmittan uppstod och varför horderna kom norrifrån. Dessutom får vi reda på vem den mystiska kvinnan som dyker upp precis i slutet på säsong 2 är.

På det stora hela är Ashin of the North en berättelse om hämnd. Ashins hemby blir ett offer i ett storpolitiskt spel och hon tar sig an att hämnas vad som hänt. Det kan bli lite svårt att hänga med från och till (kanske mindre om du är väl insatt i Koreansk historia) men mer och mer av bitarna faller på plats ju längre in i filmen vi kommer. Vi följer Ashin från att hon är barn tills hon blir vuxen och hennes utveckling från offer till aktör och till slut hämnare.

Jag gillar verkligen filmen. Effekterna är inte alltid de bästa men det gör inte så mycket eftersom det är en intressant berättelse, inte lika invecklad som Kingdom men rakare och tydligare.

Filmen och The Kingdom går att se på Netflix. Det är emellertid oklart när (och tyvärr om) nästa säsong av The Kingdom kommer. Men har du missat dessa pärlor måste du omgående börja kolla.

Boktipset: Armasjärvi

Äntligen kom del två i Margit Richert och Thomas Engströms trilogi om riket Nordmark (som är de norra delarna av det vi idag kallar Sverige). I del ett, Nattavaara, (som jag skrev om här) fick vi följa flera karaktärer vars öden vi får veta mer av i uppföljaren. Det är det maktpolitiska som är i fokus. Hur Sebastian, jarlen av Nordmark, fastnar djupare i missbruk och hur hans vicejarl Hartmann tar över och styr mer och mer, men också hur andra i det styrande rådet försöker hitta vägar till makt av olika skäl. Men huvudpersonerna, som också råkar bli spelare eller åskådare till det som händer, är de föräldralösa syskonen Erik och Sofia. Deras öden påverkar mer än de kanske själva förstår och vävs in i den stora bilden på ett snyggt sätt.

Kiruna är huvudstaden i Nordmark och det finns en tydlig skillnad mellan hur människorna har det där och i resten av riket. Bra dystopier brukar skildra problem i dagens samhälle och Armasjärvi gör just det på ett snyggt sätt – hur hot och splittring används politiskt, skillnaden mellan stad och land och kolonialiseringen av periferin.

Det jag nästan uppskattar mest i Armasjärvi är de nyhetsartiklar mellan kapitlen som beskriver hur världen verkligen gått åt helvete. Hur de första öarna i stilla havet evakuerats eftersom de bokstavligen hamnat under vattnet, hur fiskbestånden kollapsat, hur klimatförändringar och bränder förstört korrumperat nationer och hur Kina mer och mer tagit över som världens mäktigaste nation när Ryssland och USA kollapsat i flera stater. Det är som trovärdiga nyhetsflashar av samtliga avsnitt av P3 Dystopia. Både den politiska utvecklingen och hur samhällena splittras och decentraliseras skildras med skärpa. Just decentraliseringen och hur mindre riken bildas eller slår sig fria är precis som det brukar se när stora riken kollapsar.

Fascinationen för skildringar av apokalyps eller postapokalyps och dystopier är talande för vår tid. Jag har tidigare efterlyst just den här typen av framtidsscenarion där klimat- och miljökatastrofer står i centrum. I romanerna om Nordmark får vi ser hur det går när det gått ganska långt. Men det är ändå lätt att tänka att även om sannolikheten kanske inte är jättestor finns det risk att vi är på väg mot böckernas scenario. Att mycket av det positiva som finns som vi tar för givet idag är på väg bort. Att ett samhälle som präglas av förlust, brister och mörker är möjligt. Det borde få oss att ställa oss på barrikaderna idag. Varför gör vi inte det?

Armasjärvi är en fin fortsättning på Nattavaara och jag längtar redan efter den avslutande delen där jag förhoppningsvis får reda på hur det slutar för Erik, Sofia, Sonja, Mårten och de andra.

Ny bok om prepping: Överlev Krisen – Prepping och vardagsberedskap

Det börjar finnas en hel del böcker om prepping på svenska och det verkar inte som om det direkt blir färre. ”Överlev krisen” skriven av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne är en norsk bok som nu översatts till svenska. Det är en ganska kort bok men praktiska tips och lite reflektioner och spekulationer om hur vi ska förbereda oss för kriser och

Förordet till den svenska utgåvan är skriven av Pär Plüschke (som bland annat har medverkat i Beredsam och är aktiv i Preppa tillsammans Skarpnäck). Han lyfter fram tre förtjänster med boken som jag håller med om. För det första lyfter det det mellanmänskliga perspektivet. Att vi aldrig kommer ifrån att vi lever i ett samhälle med människor vi älskar, bryr oss om och påverkas av. Boken fokuserar lika mycket om det sociala som på dig själv som individ. Det är befriande. Det andra är att den utgår från det norska perspektivet (och i översättningen i det svenska). Det gör förvisso många andra böcker om prepping också, men jag tycker nog att det är mer närvarande. Och för det tredje att den är skriven under pandemin. Det är ett perspektiv som inte fått så mycket utrymme utöver spekulationer i andra böcker. En annan sak som jag tycker är bra i boken är att den inte fokuserar på överlevnadstekniker eller bushcraft. Det utgår till stora delar från hur de flesta lever sina liv idag. I städer eller tätorter och att idén att vi skulle bege oss in i skogen är väldigt främmande för de allra flesta.

Det jag inte gillar med boken är att det ofta skrivs om att det blir panik. Det är ett mantra som upprepas om och om igen i populärkulturen och in i populärvetenskapen och får ändå relativt stort utrymme i boken. Forskningen kring människors beteenden i krissituationer är tydlig med att panik och kaos är mindre vanligt än vad vi tror. Men det påverkar oss mycket. Det skapar mer rädsla än nödvändigt. Tänk på skillnaden på hur du kulle bete dig i en kris om du antingen trodde att det var laglöst land utanför din bostad eller om du förstod att det fanns andra som ville hjälpa till och göra saker och andra människor som var i behov av hjälp. Jag har skrivit lite om varför det är viktigt med rätt förväntningar på en kris tidigare (läs här).

Det är helt enkelt en jordnära bok om saker som kan hända och hur du kan förbereda dig för att minska konsekvenserna. Jag gillar att den inte försöker komplicera saker, utan att det är ganska lätt att vara lite mer förberedd. Överlev krisen tar upp tio olika scenarier som terrorattacker, solstormar, naturkatastrofer, långa strömavbrott och hur lång förvarning vi kan väntas få och vad vi kan göra. Det är en grundläggande bok som riktar sig till människor som är lite intresserade men kanske inte kommit igång snarare än till den som redan har ett lager hemma.

Boken ser ut som en korsning av Anna Maria Stawrebergs bok Prepping och min Överlev katastrofen.

Dagens zombiefilm: Redneck Zombies

Jag var lite kaxig på twitter och utmanade folk om att skriva om en zombiefilm så var jag rätt säker på att jag hade sett den. Bloggaren Vardagsprepping svarade ganska snabbt Redneck zombies. Pinsamt nog hade jag inte sett den. Så jag var tvungen att kolla in den.

Redneck zombies är en film gjord av Troma. För dig som inte känner till Troma är det ett independentbolag som gör film med mycket naket, extremt mycket blod och våld med inslag av fars – inte kvalitetsfilm för att uttrycka sig milt. Och Redneck Zombies är absolut inget undantag.

En tunna med någon slags kemiskt stridsmedel (en blinkning till Return of the Living Dead) frakts runt i USA. Den ramlar dock av militärjeepen och i händerna på den amerikanska söderns bönder. De bränner hemma och använder tunnan som hembrännare och efter det går det att gissa vad som händer – de som dricker blir zombier. Och alla dricker från pensionärer till spädbarn. En grupp ungdomar är på vandring och råkar såklart på zombierna. Sen är det en massa andra bikaraktärer som också finns med. Det jag slås av är att trots filmens uselhet lyckas de ändå ha en massa olika personer som faktiskt har personligheter (även om personligheten kan vara ”kåt” eller ”rädd”). Det går dåligt för alla utom en som har personligheten ”dricker hela tiden sprit”.

Ja det här är inget som folk som inte gillar Troma behöver se. Den är gjord 1989 och sexismen, rasismen och klassföraktet känns tidstypisk. Jag såg i alla fall färdigt den, men det var ett hårt jobb.

Boktipset: Europa Refugium

Europa Refugium är del 2 i Peter Westbergs romansvit Europa Compendium. Vi fortsätter följa Ines, George och de andra från Europa Pandemus (läs recensionen här) i hur de försöker klara sig i ett Europeiskt zombieutbrott. Boken rymmer mopedgäng (hellmoppers), kannibaler, färjekaos, huvudpersoner som dör till höger och vänster och lugn och ro i flyktingläger. Boken blir aldrig tråkig, det går snabbt och är spännande läsning. Just actionscenerna tycker jag är de starkaste delarna i boken.

Språket är frejdigt, det är något jag kan störa mig något på men det ger en bra känsla i berättelsen. Det är mycket extrema personer och öden vilket ju ger en bättre berättelse men det sker lite på bekostnad av huvudpersonerna som är ganska vanliga människor.

Boken beskriver olika händelser på olika platser och i olika tider. Först läste jag lite slarvigt och tänkte inte på att det var flera månader som skiljde de olika personernas öden, men när jag såg det blev det också ett bra inslag. Vi får dessutom reda på hur smittan spreds och varför. Förklaringen kändes inte krystad som det ofta gör när vi får själva smittorsaken förklarad för oss.

Beskrivning saknas.
Beskrivning saknas.

I boken refereras till mig. Det var konstigt, men fick mig att tänka på att det eviga problemet i zombieberättelser: utspelar det sig i en värld dr zombiegenren finns eller i ett parallellt universum där allt är som nu förutom att George A Romero inte skapade zombiegenren. Jag lutar åt att det senare är bättre, det kan lätt bli pajigt med referenser och snack om zombiekultur. Europa Refugium lider inte av det, detta är den enda referensen till zombiegenren.

På det stora hela tycker jag boken är bra. Alla som är intresserade av svensk zombiekultur bör läsa den.

Army of the Dead

En ny och ganska hajade zombiefilm släpptes på Netflix i helgen. Zack Snyders Army of the Dead. Jag som är lite svag för en del av Snyders grejer var nyfiken på filmen. Men redan när jag insåg att den var nästan två och en halv timme anade jag oråd. Ingen zombiefilm mår bra av att vara så lång. Ingen. Det kommer att vara lite spoilers nedan men det gör inte så mycket för allt i filmen är ändå så förutsägbart.

Las Vegas är inringat. Innanför murarna är det zombierna som härskar. Utanför finns av någon anledning civila i ett tältläger. Myndigheterna bestämmer sig för att bomba skiten ur staden, men det finns pengar (och något annat) som den skumme affärsmannen Tanaka är ute efter. Han samlar ihop ett gäng med tuffingar som ska hämta ut 200 miljoner dollar som ligger och väntar i ett valv. Det går väl halvbra. Nej, det går riktigt dåligt. Det finns två sorters zombier; de lite smartare och rörliga och starka och de vanliga klassiska (som dock knappt är med i filmen). Vi får också se en rätt cool zombietiger. I alla fall kuppen går bra, men just när de ska ta pengarna och sticka går allt snett och det blir kaos.

Men det är inte så bra det här. Snyders foto och action gör filmen ändå helt ok. Den är egentligen inte så tråkig att se, den är bara dum liksom. Det finns inga karaktärer att ty sig till och i de mest pressade och stressade situationer ska de börja prata om sina känslor. Det här hade kunnat vara rätt bra om det var en timme kortare och lite färre personer med. Rätt standard som Ocean’s Eleven möter Dawn of the Dead (Snyders från 2004 då) fast lite mer korkat.

Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

Tänk om : en studie i oro

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Dagens zombiefilm: Alien vs Zombies

Utomjordingen Joe åker till jorden på semester (springbreak) för att träff tjejer. Tyvärr kommer han efter zombieapokalypsen och måste handskas med några zombier. Han träffar ett gäng överlevanade och av olika skäl bestämmer han sig för att försöka ställa allt till rätta. Just det, han kan ju resa i tiden också. Så han åker tillbaka i tiden och upptäcker att det är en annan utomjording som släppt lös zombieviruset för att det galaktiska imperiet ska kunna plundra jorden på dess naturresurser. Det var väl en hel del spoilers i den där beskrivningen men det gör inte så mycket. Jag hoppas att du inte kollar på filmen (men om du gör det är det positivt att den är runt en timme lång) och genom att skriva allt i handlingen kanske du inte kollar.

Aliens vs Zombies från 2017 är en superlågbudgetfilm. Den har viss charm och är ändå lite smårolig från och till, men det känns lite som att kolla på en rolig film som några kompisar gjort och visar upp i skolan och hälften av skämten (eller det roliga) är för interna för att förstås. Men jag förstår att de hade roligt när de gjorde filmen. Om du bestämmer dig för att se den så sitt kvar under eftertexterna för det kommer bloopers. Det här är inte den enda zombiefilmen med utomjordingar inblandade – nu i januari ska jag försöka kolla in några till.