Bloggarkiv

Äntligen! The Last of Us (spoilerfritt)

Den 16 januari är det premiär för den efterlängtade serien The Last of Us som bygger på spelet med samma namn. Jag kan ärligt säga att jag sett framemot denna mer än jag ser framemot de tre nya The Walking Dead-serierna som är på gång i år. The Last of US är en riktigt bra serie, men den når inte upp till de stunder i TWD när den var som bäst. Däremot är den genomgående skyhögt bättre än TWD. Jag tycker den är jämn och fångar många delar i en postapokalyptisk värld som vi normalt bara skymtar i andra TV serier och filmer. Som till exempel saknaden över det som varit för de som levt både innan och efter, och fascinationen av den gamla världen för de som är unga.

Serien utspelar sig framförallt tjugo år efter att samhället brakat samman. Smittan orsakas av svampen Cordyceps eller Ophiocordyceps Unilateralis om man ska vara noga, precis som i till exempel Flickan med gåvorna (svampen finns alltså på riktigt). Den skapar monster som beter sig olika och ser lite olika ut, ibland är de monsterstora och ibland har svampen växt över ögonen på offret som på så kallade clickers. Jag vill också passa på att säga att Cordyceps säljs som kosttillskott och presenteras så här: ”Enligt traditionen har den använts som ett allmänt stärkande medel, och det har även studerats i modern forskning bland annat inom träningsprestation, hjärthälsa och immunsystem.” Tack, men nej tack.

Serien handlar om antihjälten Joel (som jag blir mer och mer irriterad på genom hela serien) och fjortonåringen Ellies resa genom ett postapokalyptiskt USA. Målet är att ta Ellie till en medicinsk inrättning eftersom hon verkar vara immun mot smittan. De flesta områdena styrs av FEDRA som är en fascistisk polisstat, men motståndsrörelsen Firefly gör allt vad de kan för att störta systemet och har på vissa platser lyckats. Mellan de stora städerna finns det små enklaver där folk lever i samhällen och mängder av plundrare, våldsverkare och såklart zombier.

Många sekvenser och scener känns som att de är ett dataspel. Men det stör inte berättelsen och någon gång skämtar Ellie och Joel om just att de återigen kommer till en blockerad väg som de måste ta sig runt på något smart sätt. Själv har jag inte spelat spelet (jag spar det här med dataspel, förutom Heroes of Might and Magic 3, till pensionen) men det är mycket som känns igen när jag frågat folk som har spelat om vad som egentligen händer. Flera medier har kallat The Last of Us den bästa serieadaptionen av ett TV-spel, vilket säkert kan stämma. Jag tror att de som spelat spelet får ut aningen mer, att det finns guldkorn som jag missar, även om det faktiskt inte känns som om jag missar något.

Bäst är nog att Ron Swanson från Parks and Rec är med (han är nästan samma karaktär). I det avsnittet, i likhet med flera andra som tar upp backstories för karaktärerna, får vi följa det postapokalyptiska livet närmare. Små grejer som Ellies glädje över att hitta bindor och menskopp gör att de postapokalyptiska vedermödorna blir tydligare och känns. Sånt som TWD var bra på i säsong två, men ofta slarvade bort i jakten på nästa stora skurk.

På den negativa sidan finns det en del lite trötta postapokalyptiska troper som kannibalsekter. Men det kan jag leva med så länge de är bra genomförda, vilket de i det här fallet är. Karaktärerna växer fram på ett bra sätt och via tillbakablickarna förstår vi varför saker händer.

Hur ska vi placera in det här i zombiegenren då? Serieformatet har i stort sett tagit över storproduktionerna även i zombievärlden. Från början var det tydligen tänkt att bli en film av TV spelet, men skönt nog blev det en serie istället. För det funkar bra att berättandet tar tid och att det går långsamt. Miljöerna är vackra och ger en ödslig ödesmättad känsla som är genomgående i hela serien. Zombierna är inte ens med i alla avsnitt. Eller de har inga stor roll i alla fall. Det gör inget, det är ändå världsbygget som är det mest intressanta. Konflikter mellan intressen och hur de försöker få tag i livsnödvändigheter och lyxartiklar speglas fint.

The Last of Us får fyra starka kofötter av fem möjliga. Om jag bara skulle räkna zombiegenren är det en solklar femma. Verkligen sevärd alltså.

Annons

Bokrecension: Prepperprästens beredskapsbok

De flesta prepperböcker fokuserar mycket på de fysiska grundbehoven. Därför blev jag glad när prepperprästen Jonas Ahlforn skrivit en bok som också tagit med de andliga/psykologiska perspektiven på att hantera kriser och katastrofer. De psykologiska perspektiven finns oftast med i viss mån, men de andliga är ofta bortglömda. OBS att andlighet inte behöver vara religiöst, även om det perspektivet genomsyrar boken. (Jag har skrivit tidigare om just andlighet och överlevnadssituationer utifrån Martin Hägglunds Vårt enda liv.) En tidig mening i boken är ”Vi behöver preppa mat och vatten, men också hopp och gemenskap”. Och det sammanfattar den ganska bra. Ahlforn vill förmedla tre saker i boken:

1. Vad som förväntas av oss och hur vi kan förbereda oss vid en kris

2. Att vi ska veta vikten av hopp, gemenskap och kraft vid kriser och katastrofer

3. Hur vi strukturerat kan samarbeta vid en kris

Prepperprästens beredskapsbok är uppdelad i två delar där den första ”Detta förväntas av dig – om krisen eller kriget kommer” är som en långversion av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Den tar läsaren snabbt igenom vår grundbehov, vad som kan tänkas hemma och principerna för svensk krishantering. Det är en helt ok genomgång och funkar bra som en introduktion till krisberedskap.

Den andra delen ”Samarbeta om krisen eller kriget kommer” är mest intressant och det som gör att boken sticker ut från andra böcker om prepping och krisberedskap. Det finns en ganska stor del som handlar om att bilda lokala krisledningsgrupper. Det är inte alls olikt det vi gör i preppa tillsammansgrupper när vi förbereder oss tillsammans lokalt. Men här finns tydligare struktur för hur det kan göras utifrån något Ahlforn kallar stjärnan. Olika funktioner som behövs samt en ledning som ser till att allt flyter. Kanske lite överkurs för privatpersoner som inte jobbar lokalt via t ex en kyrka eller en lokal idrottsförening. Men för dem (och för krisnördar) är det desto mer intressant. Det är i den typen av sammanslutningar jag hoppas att boken läses.

Mycket handlar också om att vi är olika och att vi måste se till de olikheterna för att kunna hantera motgångar tillsammans. Alla kommer inte genom de psykologiska påfrestningarna lika snabbt eller på samma sätt. Och mycket handlar om att acceptera att vi är på olika ställen mentalt i kriser. Det är sympatiskt att ingen ska bli överkörd och att våra olikheter också kan bli styrkor. Sårbara grupper kan också fylla en funktion.

I boken betonas fantasins roll för att hantera katastrofer. Det är viktigt och något som ofta glöms bort. Vår kreativitet och improvisationsförmåga leder till att vi hittar lösningar på de problem som uppstår. En kris handlar ju om att saker inte gått enligt planerna. Det nämns övningar för att öva upp det, men det kanske skulle kunna få mer utrymme i boken. Prepperprästens bok är föredömligt kort, men jag skulle gärna se fördjupningar på hur det går att få in mer andlighet i krisberedskapen eller i våra liv.

Är det här en bok för människor som inte är religiösa? Ja det tycker jag. Även om det ryms en hel del bibelcitat och erfarenheter från kyrkans arbete är det mesta något som alla kan lära sig mer om. Jag tycker den fyller en funktion bland de svenska prepperböcker som finns idag åtminstone. Bra och läsvärd!

Bokrecension: Mörk stad – En dystopi om mänskligheten undergång

För lite drygt tre år sedan fick jag en bok och en lite mystisk inbjudan till en mörk festival i Slakthusområdet i Stockholm. Det var en period när jag hade alldeles för mycket att göra så jag kunde inte gå och glömde bort det hela. Boken hamnade i bokhyllan och ganska långt ned på ”att-läsa-listan”. Men nu i sommar tog jag mig äntligen tid att läsa den, och det är jag glad för. Författaren J.S. Axell har byggt en spännande zombiethriller på ut utbrott av en zombieliknande smitta (ja, det är kanske inte exakt den vanliga typen av zombier, men tillräckligt nära för att vara i zombiegenren).

Jack och Daniel (ja, det skämtas om att de heter som whiskeyn) lyckas mirakulöst ta sig hem från New Orleans där smittan utbröt. När de väl kom till Arlanda var smittan redan där och kaoset var totalt. De lyckas ta sig till Södermalm som blivit ett av ryska och amerikanska styrkor befriat område och börjar långsamt bygga upp sina liv i en ogästvänlig värld. En av de få överlevande politikerna (illa dolt en Sverigedemokrat) styr landet med hjälp av de utländska generalerna. Och Jack, Daniel och några av deras vänner börjar inse att allt inte står rätt till i Fristaden (som Södermalm kallas).

I genren ”svenska zombieböcker” är det bland de bästa jag läst. Den är tät och spännande och berättelsen drivs på. Även om den ibland är lite förutsägbar med övertydliga hintar så gör inte det så mycket. Det finns olika slags zombier (eller vampyrer eller ”blodsugare” som de kallas i boken) och det gillar jag ändå. När det finns flera varianter vet vi om läsare inte direkt vad vi har att vänta oss och det lägger lite extra spänning till scenerna som målas upp. Miljön är bekant för Stockholmare, jag gillar att det veta hur det ser ut på de olika ställena som beskrivs.

Det har dessutom kommit en uppföljare som heter Mörkt land där vi får följa huvudpersonernas fortsatta jakt på sanningen. Jag antar att det blir en trilogi av det.

Bokrecension: Världen som väntar

Peter Alestigs Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige är en ny bok som tar upp hur Sverige kan se ut 2050 utifrån de klimatförändringar vi ser redan idag. Det är redan nu rekordvärme i England, skogsbränder i stora delar av Europa och en värmebölja på ingående i Sverige. Boken är en i raden svenska böcker om klimatkrisen som kommit de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om Erika Bjerströms Klimatkrisens Sverige och Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden och boken skiljer sig en del i form men är ändå i samma kategori. Kontentan: Vi måste förändra en hel del för att det inte ska bli riktigt riktigt illa (det kommer bli illa i vilket fall).

Alestig utgår från sju olika teman i boken; snö, vatten, hetta, eld, sjukdomar, mat och konflikt, och ger förklaringar till varför de är hot och beskrivningar om hur det ser ut nu och hur det kan komma att bli. Han utgår från intervjuer med experter och drabbade samt från forskningsrapporter. Boken är ett gediget journalistiskt arbete. Lite som ett P3 Dystopia i bokform komplett med en kortare fiktiv berättelse i början av varje kapitel (och han tackar också Dystopia för inspiration just till de delarna).

För mig som ändå är förhållandevis insatt i ämnet ger mig boken ändå en del. Visste du till exempel att det är meningslöst eller till och med dåligt med fläkt när temperaturen är över 37 grader? Världen som väntar är en bra genomgång av saker vi kan vänta oss, men det svenska perspektivet är på sätt och vis problematiskt. Även om Alestig inte förnekar att klimatkrisen redan är här och påverkar många andra mycket mer än oss som är boende i Sverige, finns en slagsida till att inte se de fulla konsekvenserna av vad som händer just nu. Att vi placerar klimatkrisen i framtiden istället för nu, fast på andra platser.

Något annat jag tänkte på när jag läste boken är att det är problematiskt att koppla isär klimatfrågan från miljö, energi och systemkritik. Alestig kommer in på dilemmat flera gånger – alltså att lösningarna (t ex gruvor) riskerar att skapa enorma lokala problem och förstörda naturområden. Ett pris som delvis kommer av lösningarna på klimatkrisen, men det är också ett pris av en livsstil som det globala nord har som bygger på en sådan mängd energi från fossila källor att det inte går att leva som vi gör nu med bara förnyelsebar energi, eller kärnkraft. Vi har byggt in oss i orealistiska förväntningar på hur det ska bli (som jag skrev om nyligen). Att fokusera för mycket på just klimatkrisen kan leda till att vi tror att de förändringar som kommer går att hantera ungefär som nu. Men det är inte den boken som Alestig skriver så det är mer en reflektion över hur vi ofta gör klimatet till en fråga som inte kopplas till andra frågor.

På det stora hela är det en intressant bok om hur klimatet kommer att påverka vår framtid. Roligt nog kommer jag att ha ett samtal utifrån Världen som väntar och min bok Monstersamhället på bokmässan i Göteborg. Om du inte är på plats går det att se på Bokmässan Play. Här finns mer info

Recension: Wyrmwood Apocalypse

Uppföljaren på den australiensiska rökaren Wyrmwood: Road of the Dead har kommit! Precis som i Road of the Dead utspelar sig filmen i ett postapokalyptisk värld. Zombierna ands ut någon slags gas som de överlevande använder som bränsle till sina bilar och motorcyklar. Det finns en ond vetenskapsman, tuffa överlevare och hejdukar till vetenskapsmannen som gör livet surt för olika överlevande. Det finns också hybridzombier som har förmågan att styra andra zombier, men har kvar förmågan att tänka och känna så länge de får i sig blod då och då.

Tyvärr lever Wyrmwood Apocalypse inte riktigt upp till den första filmen. Det ska vara en zomedy men de komiska inslagen är väl sådär. Trots att filmen är ganska kort och linjär tyckte jag inte det var helt lätt att hänga med i svängarna (vilket kan ha varit på grund av att jag såg filmen i tre omgångar eftersom som jag förlorade intresset hela tiden). Men för den som gillar actionspäckade zombiekomedier med lite för långa stridsscener borde den uppskattas. Jag kan nog inte ge den mer än två av fem kofötter.

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Tipset: Betaal en indisk zombieserie.

Jag satt och kollade igenom vilka zombiefilmer och zombierserier som fanns på Netflix för någon vecka sedan och hittade den indiska serien Betaal. Kul tänkte jag. Och kul var det. Eller kul, det var en rätt obehaglig serie med starka zombieinslag kan vi säga. Det är en miniserie i fyra delar på knappt en timme styck.

Elitstyrkan BAZ ska hjälpa en rik affärsman att öppna en tunnel som varit stängd i flera hundra år. För att göra det behöver de jämna en by med marken. Indien måste ju moderniseras för sjutton! Byborna gör motstånd och i djungeln finns gerillarörelsen Naxaliterna. Men det där med att öppna en gammal stängd tunnel visar vara sig ett dåligt drag. Där finns nämligen döda onda Engelsmän som under kolonialtiden försökte väcka guden Betaal till liv. Ja, det blir kaos.

Zombierna har en del vampyrinslag som huggtänder och lysande röda ögon, men de rör sig i svärm och agerar som en organism. Så det är inga traditionella västerländska zombier. Jag vet inte hur mycket som är hämtat från indisk folktro och vad som är skapat för just den här serien, men bra är det. Många av de element vi vanliga ser i zombiefiktionen finns där. Belägring och instängdhet, huvudpersoner med mörkt förflutet, att det är svårt att lita människorna även i den nära gruppen. Visst är Betaal också lite töntig, de viktorianskt klädda zombierna med trekantiga hattar är mer roliga än skrämmande, men jag tycker ändå den var värd att kolla in.

Tips: All of us are dead

Jag blev äntligen klar med den tolv avsnitt långa sydkoreanska zombieserien ”All of us are dead”. Den handlar inledningsvis om några skolelever som blir fångade på sin skola när zombieutbrottet kommer. Men det finns en hel del annat intressant som händer runtomkring. Vi får följa hur viruset blev till, hur militären agerar och situationen i flyktinglägret dit invånarna i (det fiktiva) Hyosan tvingades på grund av utbrottet. Det samhälleliga perspektivet är intressant. Hur militären brottas med att förstå vad de står inför och vilka åtgärder som kan behöva att göras. Hur politikern försöker behålla sina gamla privilegier. Men också föräldrars kärlek till sina barn. Det finns många vinklar i serien.

Det är på många sätt ett drama om olycklig kärlek, mobbing, att vara utstött och att finna gemenskap. Ibland är den lite för mycket halvdåligt tonårsdrama, särskilt i första halvan av serien, men det finns så många andra delar som är intressanta så det har jag ändå överseende med. De två sista avsnitten är riktigt riktigt bra. Jag tycker att de känns något lång, serien hade tjänat på att vara 6-8 avsnitt kanske. Det blir lite upprepande i mitten när ungarna bara byter plats att vara i i skolan. Huvudpersoner dör titt som tätt och det är inte alls självklart vilka som ska klara sig till slutet eller ens hur den slutar.

Zombierna är klassiskt koreanska med ryckiga rörelser, knak i leder och stirrig blick. Det är verkligen en egen sorts zombie som inte finns utanför Korea, men där är zombierna så utan undantag (som jag kan komma på i alla fall). Det finns en hel del preppertips i serien inbakade i allt annat som sker. Ungdomarna påverkas också hårt av att inte få vatten eller mat under de första dagarna vilket märks.





Trailern lovar mer kaos än det egentligen är. Det är faktiskt en ganska stillsam film med mycket relationsbygge, även om det är en hel del riktigt bra action. Sydkorea fortsätter leverera grym zombiekultur.

World Beyond säsong 2 och The Walking Deads framtid

Det tog lite tid men jag lyckades ändå kolla klart på World Beyond säsong 2. Det är alltså en spinn-off på The Walking Dead som utspelar sig i samma universum men med helt andra karaktärer. Den enda som är med är Jadis (du kanske minns att hon var med i TWD säsongerna 7-9 som skurk som hade något slags skrotkonst-community) som kommit upp sig och blivit maktspelare inom CRM (Civic Republic Military). Hon hintar att hon lämnat över Rick till dem, men i övrigt är det inte så mycket överlappning till de andra serierna.

Jag började titta på serien både för att jag måste titta på allt i zombieväg, men jag var också nyfiken på världsbygget. Jag hade sett framemot hur de skulle knyta ihop serierna inklusive Fear the Walking Dead (vars sista säsonger är plågsamt dåliga). Eftersom det är en halvsäsong kvar av Fear, och 2/3 säsong kvar av TWD skulle det kunna bli intressanta överlappningar i de serierna men som det ser ut nu så var det väldigt lite av den varan.

Den enda delen som skulle kunna vara intressant i World Beyond är några korta post credit-scener som utspelade sig i ett labb i Frankrike (eller kanske franskspråkiga Kanada) där det kom fram att smittan kan ha varit människoskapat. Det har öppnat för en massa nya diskussioner på nätet om att det kommer att bli ännu mer serier/filmer (utöver de kommande Tales from the Walking Dead som ska ge back stories till kända karaktärer samt Daryl och Carols spinn-off). Jag är måttligt intresserad av att få reda på hur allt började, men det kanske kan bli bra. Vi får se helt enkelt. Filmerna verkar i alla fall ha skjutits på framtiden men de lär komma. Min okvalificerade gissning om filmerna är att Rick kommer att vara i Civic Republic och att hans gamla gäng kommer att vara i Commonwealth och så kommer det bli krig mellan dem på något sätt. Inte alls lika värdigt som i serietidningen.

För att återgå till World Beyond säsong 2. Serien är något mindre ungdomsbetonad än tidigare och lite mörkare vilket jag gillade. Men jag tycker inte riktigt att den klarar av att stå på egna ben och den tillför för lite till hela världsbygget (om inget radikalt händer i de avslutande avsnitten av Fear eller TWD). Det går att säga mycket om hur de använder motorer, hur vägarna fortfarande fungerar och att det verkar finnas obegränsat med ammunition till deras vapen, men det är något jag släpper för att kunna alls uppskatta serien. Jag ger den 2 zombiehjärnor av 5. Vad tyckte du?

Boktipset: Även om allt tar slut

Även om allt tar slut av Jens Liljestrand utspelar sig några år i framtiden. En värmebölja och enorma bränder präglar tillvaron i Sverige. Läsaren får följa fyra personer under en vecka i slutet av augusti. Det känns som att det är längre när kaoset i samhället eskalerar. De fyra personernas öden flätas ihop. Det är en sociala media-drottning som lever på budskapet om att njuta av tillvaron medan vi kan. Hon har blivit beroende av läkemedel och försöker finna sig själv. En son till en superkänd tennisspelare som växer upp i att vara ett misslyckande i sin pappas ögon. En halvkänd reklamare från övre medelklassen som försöker vara en bra person men slits av löften om en bättre (mer spännande) tillvaro och hans tonårsdotter som visar sig vara långt mycket mer kompetent än vad som först ges sken av. Karaktärerna är ganska stereotypa och jag hade svårt för stora delar av boken eftersom några av berättarjagen var så vidriga. Särskilt när den övre medelklassen när den visar sig från sin värsta sida. Det är ett avancerat navelskådande när de försöker reflektera över sig själva och hitta sin plats i tillvaron. De håller krampaktigt kvar vid sina privilegier även om de vet att det förstör livsmiljön även för dem själva. Men så är det ju i hela samhället. Vi vill absolut inte ge upp det vi anser oss ha rätt till. Det samhället berättat att vi har rätt till. Trots att det inte är hållbart.

Det mest intressanta i Även om allt tar slut är scenariot. Och det är den typen av beskrivningar av ett samhälle som står och väger på balansen till kollapsen som verkligen gör boken läsvärd. Personer som gör vad de kan för att hantera en värld som håller på att förändras till det sämre. Normer som bryts, samtidigt som samhället på många ställen fungerar som vanligt. Sociala mediedrev mot det som utifrån ses som omoraliskt när det i den brinnande situationen är relevant. Det som känns mindre trovärdigt är de stora koordinerade attackerna på samhället av demonstranter som verkar väl koordinerade. En bild från deras perspektiv skulle varit intressant men det är nog mest mitt egna intresse för rörelser och kollektiv som spökar här.

På det stora hela är Även om allt tar slut men bok som ligger rätt i tiden. Jag tror (och hoppas) att det kommer mer av den här typen av böcker som skildrar en framtid vi rör oss mot. Romanen är aningen för lång för min smak, men den är läsvärd mycket på grund av den värld som vi ser ut att hamna i inom en inte allt för avlägsen framtid.

Även om allt tar slut