Bloggarkiv

Dagens zombiefilm: Zombiepura

Zombiepura (2018) är förmodligen Singapores första zombiefilm. Det är en komedi på både mandarin och engelska,  lite oklart varför de byter språk då och då.

Filmen utspelar sig på en avlägsen militärbas där reservisten Kayu (som mest försöker slippa undan tjänstgöring genom att spela sjuk) och befälet Siao On (som håller hårt på reglementet och försöker leva upp till sin pappas förväntningar) försöker klara sig. Tillsammans med en en civil anställd, som de kallar Beauty, försöker de klara sig genom olika delar av basen för att få en helikopter att hämta dem. Det är påfallande likt ett dataspel, vilket också kommenteras i filmen.

Tydligen är det kända komiker från Singapore med i filmen och referenser till lokal kultur som jag inte alls kunde relatera till. Men det var inte så mycket jag tyckte var roligt med filmen och action eller dramadelarna var inte heller något vidare tyvärr. Jag kan tänka mig att den funkar bra om en känner till referenserna. Kolla trailern!

 

Annonser

Boktips: Raseri och Törst

Raseri (2016) och Törst (2018) är två zombieaktiga romaner av Andreas Ek. Jag skriver zombieaktiga för de är inte riktigt som vanliga zombier vilket visar sig särskilt i Törst som är uppföljaren. Men jag tycker absolut de platsar in i genren särskilt då de är apokalyptiska.

Vi får följa ett gäng olika människor men framförallt polisen Erik, hans fru Lotta och barn Alexandra. Först i ett kaosigt Stockholm där allt väldigt snabbt ballar ur totalt och sedan på landet. Jag tänkte inte spoila så mycket mer av handlingen för jag tycker böckerna verkligen är läsvärda. Med korta kapitel och mycket action är det lätt att bara läsa vidare. Det är bra underhållning helt enkelt, och en del rätt obehagliga scener. Det är också kul med bekanta miljöer. Perfekt sommarläsning!

Författaren Andreas Ek är polis och det märks en hel del. Böckerna kan kännas lite snutiga i tilltalet och att det då och då blir lite för tekniskt eller beskrivande av vilka attiraljer som finns och används. Mängden action kunde nog gärna minskat lite och skräckelementen och i böckerna lyftas fram mer. Jag tyckte delarna om myndigheternas agerande kunde gärna få lyfts fram mer.

Böckerna är egenutgivna men känns verkligen bra och genomarbetade.

 

Raseri

rst

Dagens zombiefilm: Texas Zombie Wars – El Paso Outpost

Antingen så är Texas Zombie Wars: El Paso Outpost en film där väldigt mycket skjutande mot zombier och snubbiga snubbar i slowmotion som försöker fylla ut en bristande handling, eller så är det en film där en medioker handling bökats in mellan kortare uppehåll i pangpang och krigsfetischism. Jag är i ärlighetens namn inte helt säker.

Den utspelar sig på en militärbas i öknen i Texas. Typ 30 killar som är riktigt jävla macho soldater och 5-6 unga snygga kvinnliga forskare befinner sig där. Basen har någon oklar funktion. De kämpar mot zombier och ”desert rats” som är några beväpnade outlaws som vi inte alls förstår vad de håller på med, och deras största funktion i filmen är att de blir dödade hela tiden. Deras ledare är före detta soldat och har någon beef med militärbasens ledare.

Tydligen är det en del i en serie med filmer som heter Texas Zombie Wars. Det skulle kunna förklara alla oavslutade trådar, för hela filmen består nästan enbart av oavslutade trådar. Eller kanske uppslag som teoretiskt skulle kunna bli intressanta, men som inte blir något eller följs upp överhuvudtaget.

Dialogen är usel och det är till större del pålagda röster som berättar vad som händer. Karaktärsutveckling existerar inte. TZW El Paso Outpost är passande för dom som drömmer om att hänga i Texas och få skjuta ned migranter från Latin amerika. Det här är verkligen zombiefilm när den är som sämst. Verkligen en av de absolut sämsta zombiefilmer jag sett. Och jag har sett många.

Trailern visar ganska bra hur filmen är. Det är också en hel del scener som inte finns med i filmen i trailern.

Filmtipset: Overlord

Kommer ni ihåg att det gick en nazizombiefilm på bio i vintras? Som dessutom var en riktig storproduktion. Inte? Filmen hette Overlord och möttes av ganska mycket tystnad och medelmåttiga recensioner.

Strax innan D-day 1944 måste en grupp fallskärmssoldater slå ut en sändare för att de allierade skulle kunna gå i land med flygunderstöd. En väldigt viktig del alltså, men redan i inledningen visar det sig vara svårare än de tänkt. Massiv beskjutning av planen gör att väldigt få av fallskärmssoldaterna överlever. Men de som klarar sig tar sig till den franska byn där sändaren finns i en gammal kyrka. Men i kyrkan pågår det också hemska experiment. En ganska bra bit in i filmen är det mer som en andra världskrigetfilm, zombierna kommer först in på slutet. Och de är egentligen inte bärande för filmen på något sätt. Den skulle klarat sig helt ok även utan zombier, vilket får mig att tänka på hur zombiegenren utvecklats till att kunna vara ett komplement till en annan sorts film.

Overlord är en ganska klassisk nazizombiefilm, men rätt mycket bättre än de flesta andra. Det som utmärker nazizombier är att det är nazityska försök att få fram supersoldater. Därför har de ofta extrem styrka, i större grad behållna medvetanden och är inte smittsamma som andra zombier. Läs mer om nazizombier av Eva Kingsepp – Sveriges främsta expert på nazizombier – här.

I genren nazizombiefilm är Overlord väldigt bra. Det är action och skräck i ganska lagom dos. Overlord är starkast i början, men tappar inte allt för mycket ändå.

 

Filmtipset: One Cut of the Dead

Stäng inte av är mitt råd kring den här filmen. Det är roligare att se den utan att veta något om den, och även om det är frestande att bara stänga av den under den första halvtimmen råder jag dig att inte göra det.

One Cut of the dead är en japansk film som hade premiär 2017 men som inte synts så mycket utöver på filmfestivaler runt om i världen. Den är verkligen lågbudget men har en härlig twist som gör den fin och sevärd. För att inte spoila något så låter jag det vara så bara.

Lördagen den 15:e juni går det att se On Cut of the Dead och Anna and the Apocalypse på Bio Pio i Stockholm på Elmsta 3000s Zombie Night.

För dig som vill ha en lite sämre filmupplevelse kan du kolla på trailern. Men om du tänkt se filmen tycker jag det är bäst att skippa den:

Zombiefilm: Redcon1

Ibland kan livet som zombieöverlevnadsexpert verka glamouröst, men efter att ha sett hela Redcon 1 (more like Red crap 1, am I right?) så kan jag säga att det inte är det

Under den första minuten tänkte jag: Hmm, ganska standard – nästan parodiskt.  Efter fem minuter till visste jag att det här skulle bli jobbiga 110 minuter att ta sig igenom. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över varför de knäar zombierna i magen och i skrevet. Musiken ska vi inte tala om, ”tuff” hårdrock och illa spelade ballader. I sina bästa stunder är det en riktigt dålig kampsportsinfluerad actionfilm, i sina sämsta stunder är det tafflig pekoral fullspäckad av överdrivna klichéer.

Ett gäng elitsoldater från USA och England ska ta sig in i en infekterad zon och hämta ut en vetenskapsman som eventuellt har ett botemedel. Flera i truppen dör på olika spektakulära sätt och vetenskapsmannen blir överraskande skjuten av den onde generalen som gav dem uppdraget. Ledaren för truppen tar sig an ett barn som han ska rädda. Och ja, jag vet inte riktigt. De sista 20 minuterna är nog nästan hälften av klippen tillbakablickar från tidigare för att vi inte ska missförstå vad som händer.

Zombierna då? Ja de är i alla fall inte konsekventa. Ibland rusar de på som klassiska zombier. Ibland ligger de i bakhåll och bygger civilisation och ibland så står de i en cirkel och skickar in en i taget som kan göra schyssta sparkar mot de levande.

Här är trailern i alla fall, men jag varnar dig. Det är två minuter av ditt liv som inte kommer komma tillbaka.

Filmtipset: Anna and the Apocalypse

En highschoolmusikalkomedi… med zombier. Det skulle kunna vara Anna and the Apocalypses slogan. Ganska coola Anna och hennes lite töntiga vänner lever ett rätt vanligt liv. Töntarna blir trakasserade av de coola och Anna hjälper dem en del. Hon ska efter skolgången åka till Australien för att plugga och blir osams med sin pappa som vill att hon ska gå på universitet istället. Men istället kommer zombierna. Anna, den friend-zonade vännen Johnoch några till barrikaderar sig på sitt extrakneg i bowlinghallen men försöker efter ett tag ta sig till sin skola där vänner och släkt (men också den diaboliske rektorn) finns. Ja, handlingen är lite lökig men det är rätt bra splatter från och till. Och just det, det är jul också. Så varning för zombietomtar.

Sången och dansen i gör tyvärr att den tappar lite tempo och den är egentligen inte särskilt rolig heller. Men filmen är å andra sidan väldigt oförutsägbar. Det ska den ha. Vi får också för första gången i zombiehistorien se en snögubbezombie. Inte alls illa. Det finns också en del blinkningar till klassiska zombiefilmer som Shaun of the Dead och re-maken på Dawn of the Dead.

På det stora hela tror jag den kan tilltala zombiefans som också gillar musikalkomedi. Anna and the Apocalypse tillhör absolut inte bottenskiktet bland zombiefilmer och den har vissa fina poänger. Framförallt tycker jag det känns som om den i all sin tafflighet är gjord med kärlek. Det är fint.

Trailer:

SVTs Nedsläckt land

En ny svensk reality TV serie började sändas precis nu – Nedsläckt land. Det är en blandning av samhällsinformation och dokusåpa som faktiskt lyckas balansera de två benen på ett bra sätt. Det blir inte för mycket drama och fokus på töntiga intriger och det är inte en tråkig informationsfilm.

Serien fokuserar en del på de olikheter hos människor och de konflikter som sakta växer fram. Men också på att informera om hur sårbara vi är i samhället. Frågan om hur vattensystem fungerar (i avsnitt två) och Sveriges krisberedskap (i avsnitt tre) tyckte jag var bra eftersom många faktiskt har dålig koll på det. Sen är det ju alltid intressant att se och lära sig mer om kris och katastrofbeteenden.

Att det är två grupper med varsitt tyckte jag var spännande och byggde in en intressant konfliktlinje i en grupp i överläge och en grupp i underläge. Det var också bra med fokus på saker som att lösa toalettbesök samt om den gnagande känslan av hunger som människor känner när de inte får äta tillräckligt, men inte helsvälter. Jag undrar lite över tristess som är en av de vanligare ”fienderna” i överlevnadssituationer.

Bäst var ju Misse Wester som presenteras som forskare i mänskliga relation i kris. Hon bidrar med mycket viktig konkret kunskap utifrån hur människor faktiskt beter sig vid kriser och katastrofer. Experimentet var väldigt intressant, och utifrån vad som skildras så var det inga stora förvåningar. Det var beteenden som en kan vänta sig. I stadsmiljö med fler människor så är det såklart svårt att sia om hur situationen skulle bli.

https://www.svtplay.se/video/21083156/nedslackt-land/nedslackt-land-sasong-1-borjan-pa-krisen

Bildresultat för nedsläckt land

Några punkter om Operation Ragnarök

Istället för en vanlig recension tänkte jag punkta upp lite åsikter och tankar om den nya zombiefilmen Operation Ragnarök. Det är hyfsat spoilerfritt.

1. Det är ingen zombiefilm. Det sa Fredrik Hiller i intervjun jag gjorde med honom innan och jag är benägen att hålla med. Det är en monsterfilm eller kanske mer en katastroffilm. De flesta som recenserat filmen utgår från att det är en zombiefilm, men jag menar att det är att förstå den fel och att bara utgå från ”utseendet” på monstren.

2. Om vi ändå låtsas att det är en zombiefilm är den helt ok i sin genre. Jag har verkligen sett många, många betydligt sämre zombiefilmer.

3. Om vi ser Operation Ragnarök med filmglasögon finns det många brister, men det finns ingen anledning att göra det. Det är ju en snabb actionfilm som inte har syftet att ge en fantastisk upplevelse utan någon att sugas in i i stunden. Actionscenerna är oftast rätt bra, men ibland tramsas det lite för mycket när det kommer in lite fånig dialog i scenerna. Visst är det lite stereotypt, ljudet är lite konstigt pålagt och skådespeleriet ojämnt, men som sagt för knappt två timmars action funkar det bra. Jag var aldrig uttråkad.

4. Jag kan tänka mig att MÖPar kommer att balla ur över detaljer som inte stämmer. Det var rätt mycket militärt fokus och jag (som inte har särskilt bra koll på sånt) tyckte inte att det kändes klockrent trovärdigt.

5. Ändå fräscht med en svensk film i den här genren.

6. Det finns ett politiskt budskap i filmen om att främlingsfientlighet är fel. Det blir lite övertydligt ibland och tyvärr lite för subtilt ibland. Själva twisten i filmen är nog också med mest intressanta. Den lämnar en del frågor kvar som jag inte tycker nystas upp.

7. Jag gillade nog namnet Zon 261 som var det som filmen hade från början, även om namnbytet nog handlar om att filmen tog en annan karaktär än vad som var tänkt från början.

8. Alla som ville se häftig action med Hafþór Júlíus Björnsson (alltså Gregor ”The Moutain” Clegane) blir tyvärr besvikna. Det är bara en kort kort sekvens där han grymtar lite med. Hela Viking Squad delen känns lite krystad.

9. Jag tycker absolut den är värd att kolla in för vad den är. Vill du leta fel och brister blir filmen betydligt tråkigare.

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!