Bloggarkiv

Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

Annonser

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här:

Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013:

Filmtips: The Survivalist och Into the Forest

The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.

The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.

Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.

Into the Forest är något glättigare  (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.

Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?

 

Trailers:

 

Boktipset: Krishandboken – allt du behöver för att klara dig

Krishandboken – Allt du behöver för att klara dig är en ny bok av Niklas Kämpargård. Det är den fjärde svenska boken om preppers/krisberedskap som kommit sedan i höstas så det finns verkligen något brinnande aktuellt i ämnet. Jag får känslan av att ambitionen med boken är en heltäckande handbok för att förbereda sig inför att något stort och oväntat kan inträffa.

Det jag upplever skiljer ut Krishandboken från andra liknande böcker är att det känns som att den inte utgår särskilt mycket från ett storstadsperspektiv. Det jag kanske tycker är mindre bra är att den tangerar överlevnadsbok en del med info och bilder om hur du bygger en Rocket stove eller ätbara växter till exempel. Balansen boken försöker hålla mellan kortare beredskapsbok och långvarig katastrof är svår. Men det är något som är intressant just där också. Hur länge är tillräckligt länge? I de flesta lokala katastrofer, långvariga elavbrott etc så är det ju knappast något som kommer att behövas. Blir situationen för akut kommer vi tvingas lämna platsen. Men i ett SHTF scenario så är det ju ändå relevant kunskap. Även om boken är tjock så innehåller den inte, ur hemberedskapsperspektiv, särskilt mycket mer än Civilförsvarsförbundets ”Boken om hemberedskap”. Det handlar ju lite vem den riktar sig till och hur mycket förändringar i livet som är rimligt att göra. Att beskriva en djup och långtgående samhällskollaps är väldigt svårt. Det blir lätt spekulativt, även om det går att kolla på ekonomiska kollapser så är det som mycket kontextuella faktorer och politik som avgör vad som händer.

Faktamässigt känns den gedigen och jag har inget direkt att anmärka på där, den är också snygg och känns lättläst (även om samma text ibland upprepas i brödtext som utlyft stycke). Jag gillar också åtgärdsplanerna som är så konkreta som det går att vara när en inte vet exakt vad det är som händer.

Jag märker att det är lätt att bli överdrivet kritisk just när det är något som jag själv också kan och har egna tankar kring. Det är en bra bok som inte ger jättemycket för nybörjaren, men som förhoppningsvis kan få någon att börja tänka till kring krisberedskap.

Adlibris

Bokus

Filmtipset: Les Affamés (The Ravenous)

…och så är det dimma hela tiden

Kanadensiska Les Affamés (engelsk titel The Ravenous) kom 2017 och är på sätt och vis en klassisk zombiefilm men den har vissa drag som ändå skiljer ut den från mängden. Den utspelar sig på landsbygden i ett vackert Quebec. Vi får följa några olika överlevare som sedan sammanstrålar till en grupp. Ingen av karaktärerna får någon djupare presentation och det är svårt att verkligen känna för dem.

Filmen är lite hattig och jag fattade inte riktigt varför de var tvungen att dra och varför zombierna förföljde just dem. Zombierna var också lite speciella. De tenderade att stå och kolla och ibland gillra någon slags fällor eller i alla fall ha en plan för hur de skulle bete sig. Dessutom skapade de konstverk som sträckte sig mot himlen. Det finns säkert någon symbolik i det hela och det var inte helt utan att jag tänkte på twisten i I Am Legend när jag såg filmen.

Särskilt slutet blev en smula för konstnärligt, det var bitar som flirtade med blodsprutsscener från zombiefilmens 80-talsstorhet, men det blev mest konstigt. Att mixa in slapstick i filmen kanske också gjorde att den var lite svår att riktigt uppskatta.

Det är egentligen inget fel på filmen. Den är på sina ställen ganska lågmäld och påminner en del om The Battery men vill på något sätt göra lite för mycket. En film att se för zombieintresserade som vill hänga med, men det finns betydligt bättre moderna zombiefilmer att lägga sin tid på.

Boktipset: Zombie Iceland

Alla vet ju att Island är det säkraste landet efter zombieapokalypsen, men att det finns en rätt rolig zombiebok om när zombieapokalypsen inträffar just på Island vet nog inte alla. Ordvitsen i titeln är rätt symptomatiskt för boken. Huvudpersonen Barbara har lite på kul förberett sig för zombieapokalypsen med sin pappa (som dock är bortrest när skiten träffar fläkten). Hennes syskon, hon och några de träffar i ett snabbköp överlever i det väl förberedda huset. Men som så ofta är i zombieberättelser börjar saker och ting gå gå snett. De slutar snabbt att vara försiktiga och det leder till det ena dödsfallet efter det andra. De blir tvungna att fly…

Zombie Iceland är skriven av Nanna Árnadóttir och hennes ambition är att skriva en reseguide och zombieroman på en och samma gång. I de många fotnoterna får vi lära oss om isländsk kultur – klädvanor, maträtter, fakta om politisk och geografi etc. Det är ett roligt koncept och även om det då och då känns krystat är det absolut något som lyfter boken. Eftersom strömmen fortfarande funkar får vi följa apokalypsens början i facebookstatusar vilket är något jag gillar. Det finns också en spellista med musik som en kan lyssna på till varje kapitel. Själva handlingen och personerna är inget speciellt alls, men det blir ändå på det stora hela en rätt underhållande bok. Den är tydligen svår att få tag i nu för tiden, men om någon ska åka till eller har ett stort intresse för Island är den väl värd att läsa. Som zombieroman finns det helt klart bättre böcker.

 

 

Zombieklassikern Return of the Living Dead

Jag inser att jag inte skrivit om flera av de mest klassiska zombiefilmerna. En av dessa är Return of the Living Dead från 1985. Filmen är på sätt och vis en inofficiell uppföljare till Night of the Living Dead eftersom det hänvisas till den och att den skulle bygga på en sann händelse. Referensen är egentligen inte så konstigt eftersom  filmen bygger på en novell av John Russo (som tillsammans med George Romero gjorde Night of the Living Dead) men är omarbetad till oigenkännlighet från novellen. Russo fick patent på namnet ”… of the Living Dead” efter att han och Romero blivit osams.

Härlig 80-talsfilmaffisch

I filmen så var det ett utbrott 1969 som sedermera måste ha isolerats och de få kvarvarande zombierna trycktes ned i tunnor med någon märklig vätska. Tunnorna förvaras i en märklig anläggning som handahar döda människor och djur i olika former. Den amerikanska militären vet dock inte vart tunnorna finns men har personal som ständigt väntar på att de ska dyka upp någonstans.När bossen på det märkliga företaget visar runt en nyanställd så råkar han slå till lite för hårt på en av tunnorna, gas pumpas ut och sen vaknar de döda till liv. Osoft.

Ett ”härligt” punkgäng (med sjukt olika stilar) hänger loss lite på en kyrkogård och blir instängda på krematoriet med en något excentrisk men stabil begravningsentreprenör. Zombierna vaknar till liv på kyrkogården i närheten och gör kaos med det mesta. Eftersom de också är smarta lyckas de få dit fler och fler människor som de lurar kalasar på hjärnor.

Return of the Living Dead är faktiskt en rätt läskig film tycker jag. Även om det mer kanske är en actionkomedi finns det väldigt mörka inslag. Den totala hopplösheten och kampen mot en fiende som inte går att besegra ligger som ett raster över filmen. För att inte tala om hjärnätandet som det enda sättet att ta bort smärtan av att vara död. Svårt att tänka sig något värre faktiskt. Döden som evig smärta. Ur ett zombiehistoriskt perspektiv är filmen också viktig då det är första gången det nämns att zombier äter just hjärnan på människor. Filmen har fått ett helt gäng uppföljare men ingen av dem är något vidare (jag skrev om den tredje uppföljaren här för länge sen). Effekterna är vad som kan väntas av en mellanbudget 80-talsfilm. Har du inte sett den och gillar 80-talsskräck eller är intresserad av zombiegenren är den helt klart sevärd!

Och här ser vi det klassiska klippet med ”Tarman”

Dagens boktips: Pojken på bron

Det kan inte vara lätt att skriva en uppföljare på en så pass bra bok som Flickan med gåvorna. Särskilt inte en prequel, som jag inbillar mig är något svårare för en del av överraskningsmomentet är borta. Men, Pojken på bron är en riktigt riktigt bra zombiebok. Jag tycker inte den mäter sig med föregångaren men den är väldigt nära. Boken är i sig fristående men du får lite mer ut av den om du läst Flickan med gåvorna innan.

Pojken på bron utspelar sig några år innan Flickan med gåvorna. Den handlar om besättningen på pansarbandvagnen/forskningsstationen Rosie (som också spelar en rätt stor roll i föregångaren) och kanske framförallt om Stephen Greaves, en autistisk tonåring och geni. Rosie är utsänd på ett uppdrag av Beacon (alltså staden/flyktinglägret som är det som är kvar av civilisationen) för att hitta något som kan göra situationen bättre – någon form av botemedel för zombieepidemin som härjar. Besättningen består av hälften militärer och hälften forskare.

Efter många månader i fält så upptäcker Greaves barn som verkar vara delvis mänskliga och delvis smittade. Ett mellanting mellan smittade och människor, och det kan vara en väg framåt. Konflikten mellan forskarna och militärerna, både ombord på Rosie och i Beacon är en intressant historia. Det är lite som att jag hoppas på fler berättelser i den världen.

Den första halvan av boken var helt ok, men det var inget jag riktigt fastnade i. Andra halvan sögs jag in och ville liksom inte göra något annat än läsa klart. Ville inte gå av tunnelbanan när jag läste utan bara fortsätta till ändstationen och läsa klart. Även om uppbyggnaden av berättelsen tycker jag att det är actionscenerna som riktigt lyfter berättelsen.  Läs den bara. Och läs Flickan med gåvorna om du inte gjort det.

Det finns dessutom en fantastisk epilog som jag tycker lyfter storyn ett extra steg.

adlibris

bokus