Bloggarkiv

Recension: ”En minecraft-zombies dagbok del 3 – Zombie-semester”

Det är semesterdags – eller skrämester –  för Zack Zombie och hans kompisar Slimey, Skeletto, Smygo och Erik. De ska åka till djungelbiomet för att gå på Skräckvärlden och Djungeltemplet. De åker bergochdalbanor som heter ”Zombiekrossaren” och ”Huvudkaparen”. Precis som vanligt går en massa saker fel och boken slutar med en cliffhanger som fick min sexåring att bli jättearg på att det inte blev en fortsättning (snälla Hegas Förlag låt del fyra komma ut väldigt snart).

En Minecraft-zombies dagbok 3 - Zombie-semesterI Zack Zombies minecraftvälrd är det mesta upp och ned. Zack börjar komma i puberteten och hans pappa ger honom en Pro-odor-ant, alltså något som ska få honom att lukta mer illa. Hans mamma vill att hans ska hälla ut sopor i sitt rum för att det inte är tillräckligt stökigt och så vidare. Det funkar bra för barn och lockar till skratt tillsammans eftersom den är underfundig på ett sätt som gör den roliga att läsa tillsammans. Men jag tror också att den kommer att funka bra till minecrafttokiga barn upp till 10-11 år.

Det är stor text och några bilder så den är lättläst. Hegas-nivå 3 vilket innebär ”För dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”

Här är min recension av de två första böckerna i serien

Adlibris

Bokus

Filmtipset: Endzeit (aka Ever After)

Den tyska zombiefilmen Endzeit (2018) utspelar sig efter apokalypsen i en ödelagd värld. Hela Tyskland (och världen?) har fallit utom två städer: Weimar och Jena. Den förra för att de dödar alla smittade och om Jena nämns det lite mystiskt att de håller på med ett botemedel.

Vivi och Eva lämnar Weimar och försöker ta sig till Jena med ett automatiserat tåg men det går åt skogen. Zombierna är snabba men spelar en begränsad roll i filmen. Det handlar mer om vänskapen och att kasta av sig trauman från förr, bägge bär med sig en stor portion Survivors Guilt precis som de flesta skulle göra efter en zombieapokalyps. Men det finns också ett annat tema av att människorna har gjort sitt och fått sitt straff.

Jag älskar fotot och världen de bygger upp. Jag vill veta mer om vad som händer och hur de producerar mat och ser till att saker fungerar i Weimar som är den stad vi får se mest av. Filmen är drömsk och jag undrar ibland vad som är verklighet och vad som inte är det. Vilket också blir det enda som är något negativt om filmen. Ibland undrar jag varför de för in delar (nämner inte vad av spoilerskäl) i den, men på det stora hela är det en väldigt bra film.

Endzeit har också kallats feministisk eftersom alla ledande roller i filmen spelas av kvinnor och det framförallt är kvinnor bakom kameran också. På det stora hela är det en fin ganska lågmäld film med zombier som kuliss när de berättar en historia om att lämna sorg bakom sig.

Trailer

]

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Rötmånad

För två år sedan hade förlaget Swedish Zombie en zombieromantävling och nu är äntligen boken som vann – Rötmånad av Johanna Glembo – ute. Rötmånad handlar om Ulrika, en bibliotikarie med tre tonårsbarn och en idiot till make. En smitta har drabbar världen och många insjuknar i en långdragen feber. Även om ingen dör är det påfrestande på samhället. Vi får följa delar av folkhälsomyndigheternas presskonferens och det blir extra intressant och trovärdigt trots att boken skrevs innan vi förknippade Corona med något annat än öl. Plötsligt blir alla insjuknade fullfjädrade zombier och undergången är ett faktum. De försöker ta sig genom ett kaosigt Göteborg mot en osäker framtid på Bornholm (av alla ställen).

Rötmånad är en fartfylld blandvändare. De korta kapitlen med cliffhangers gör att det är lätt att sträckläsa. En hel del obehagliga scener med mer skräckkaraktär blandas med fartfylld action. Jag skulle kanske önska att det fanns mer återhämtning mellan det fartfyllda, även om just farten är boken starkaste delar. Jag tyckte den öppnade och avslutades starkast, några partier i mitten kändes som om de inte tillförde så mycket, men tycker att slutet vägde upp det hela och det var aldrig så att jag funderade på att inte läsa klart den. Rötmånad var inte särskilt förutsägbar och de trådar som lades ut följdes upp på ett bra sätt. Läsaren får aldrig hela storyn om varför eller exakt vad som händer och det är skönt.

Johanna Glembo som i en intervju berättade att hon var ganska obekant med zombiegenren när hon började skriva lyckas ändå få med en hel del av det som tillhör genren. Att döda sina föredetta nära och kära, instängdhet, ovisshet, att komma på vad som är viktigt i livet och att försöka förstå det oförklarliga. Det är alltid roligt med nya svenska zombieböcker och Rötmånad är ett välkommet tillskott. Värd att läsa!

Stöd Swedish Zombie och köp den på: Adlibris eller Bokus

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris

Kollapsens fem stadier

Kollapsen är något som är kittlande, fascinerande och obehagligt på samma gång. Just nu finns flera olika teoretiker som diskuterar en samhällskollaps och vad den skulle kunna innebära. Coronakrisen har ju ökat antalet människor som skådar samhällets totala sammanbrott i kaffesumpen. En av de första böckerna som fick mig att få upp ögonen för samhällskollapsen är David Jonstads utmärkta bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” som kom ut 2012. Och sedan har det bara fortsatt. Zombien, kollapsen och apokalypsen är ju nära sammanflätade och intresset för undergången verkar bara växa. 

Jag har nyss läst Kollapsens fem stadier – handbok för överlevare av Dmitry Orlov. Det är en uppföljare på hans inflytelserika bok Reinventing Collapse som som kom 2008. Berättelsen han målar upp är att vår civilisation kommer att gå igenom fem stadier av kollaps.

Stadie 1. Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” försvinner.
Stadie 2. Kommersiell kollaps. Tron på att marknaden ­leve­rerar försvinner.
Stadie 3. Politisk kollaps. Tron på att myndigheterna tar hand om dig försvinner.
Stadie 4. Social kollaps. Tron på att dina medmänni­skor tar hand om dig försvinner – i takt med att samhällsinsti­tu­tionerna får slut på resurser.
Stadie 5. Kulturell kollaps. Tron på männi­skans inne­­bo­­en­de godhet försvinner.

Jag tycker det finns ganska stora problem med boken trots att den ofta är intressant att läsa. Han väver in sig själv och sina kunskaper och erfarenheter på ett intressant sätt, men det stora problemet är att det känns extremt tunt faktamässigt. Hans exempel känns just utplockad för att stödja en tes mer än att det faktiskt är så om vi tittar lite mer uppifrån. Avancerad cherry picking alltså. Värst blir det när han beskriver folkslaget Ikerna i den sista delen om kulturell kollaps. Han hämtar hela kapitlet från den starkt kritiserade boken The Mountain People som målar ut Ikerna som totala barbarer utan empati eller kärlek på grund av att de kollapsat som civilisation (för den som vill fördjupa sig i detta finns en ganska bra wikipediaartikel). Sedan skriver han att det inte spelar så stor roll om det verkligen stämmer för det bevisar hans tes. Något motsägelsefullt hänvisar han i ett av de tidigare kapitlen till människans medfödda biologiska förmåga att samarbeta utifrån den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.

Orolv målar upp bilden, tvärtemot vad vetenskapen säger, att vi låter oss bli passiva offer inför de nya situationerna vi hamnar i. Det som är lite befriande är att han ser att människan trots allt är anpassningsbar men att vi i dagens samhälle har hamnat i en situation som blivit ohållbar. Men det saknas en tydlig riktning i texterna i kapitlet. Det sista kapitlet om kulturell kollaps handlar framförallt om språk och lingvistik och det blir inte helt enkelt att bara köpa hur stadierna kommer efter varandra. Det är svårt att lita på vad som faktiskt stämmer i boken eftersom den också saknar tydliga källhänvisningar till de flesta viktiga påståenden.

Att beskriva det som en handbok är inte heller helt rimligt eftersom det saknas tydliga verktyg för hur vi emotionellt och praktiskt ska kunna hantera kollapsen. Det hade kunnat bli väldigt bra men den har för många brister för att kännas trovärdig.

adlibris

bokus

 

Dagens zombiefilm: Little Monsters

Nu var det ett tag sen jag recenserade film och den här filmen fick mig att förstå varför. Little Monstrers (2019) är en zomedy som inte riktigt tycker håller måttet. En i mängden nya lite halvmessyriga filmer i genren.

Dave som är rätt värdelös på det mesta blir intresserad av sin systersons förskolelärare (Caroline) och hänger med på ett studiebesök till någon form av 4Hgård/nöjespark. I närheten på en militärbas släpps en zombiesmitta ut (det tog väldigt lång tid så jag var rätt orolig att jag kollade på en ickezombiefilm ett tag) så Dave och Caroline måste ta hand som sin klass med femåringar medan zombierna försöker äta upp dem Dave växer som person och det mesta går som det ska som i den här typen av filmer.

Jag vet inte riktigt om man ska tycka att Dave är lite skön, men för mig är han mest en idiot till snubbe. Hade han varit lite mindre stereoty i början tror jag att den faktiskt skulle varit betydligt bättre. Det finns en del doser mörker i filmen som skulle kunna lyftas fram samtidigt som humorn kunde vara kvar. Den är smårolig på sina ställen men många av skämten faller ganska platt.

 

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”