Bloggarkiv

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris

Kollapsens fem stadier

Kollapsen är något som är kittlande, fascinerande och obehagligt på samma gång. Just nu finns flera olika teoretiker som diskuterar en samhällskollaps och vad den skulle kunna innebära. Coronakrisen har ju ökat antalet människor som skådar samhällets totala sammanbrott i kaffesumpen. En av de första böckerna som fick mig att få upp ögonen för samhällskollapsen är David Jonstads utmärkta bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” som kom ut 2012. Och sedan har det bara fortsatt. Zombien, kollapsen och apokalypsen är ju nära sammanflätade och intresset för undergången verkar bara växa. 

Jag har nyss läst Kollapsens fem stadier – handbok för överlevare av Dmitry Orlov. Det är en uppföljare på hans inflytelserika bok Reinventing Collapse som som kom 2008. Berättelsen han målar upp är att vår civilisation kommer att gå igenom fem stadier av kollaps.

Stadie 1. Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” försvinner.
Stadie 2. Kommersiell kollaps. Tron på att marknaden ­leve­rerar försvinner.
Stadie 3. Politisk kollaps. Tron på att myndigheterna tar hand om dig försvinner.
Stadie 4. Social kollaps. Tron på att dina medmänni­skor tar hand om dig försvinner – i takt med att samhällsinsti­tu­tionerna får slut på resurser.
Stadie 5. Kulturell kollaps. Tron på männi­skans inne­­bo­­en­de godhet försvinner.

Jag tycker det finns ganska stora problem med boken trots att den ofta är intressant att läsa. Han väver in sig själv och sina kunskaper och erfarenheter på ett intressant sätt, men det stora problemet är att det känns extremt tunt faktamässigt. Hans exempel känns just utplockad för att stödja en tes mer än att det faktiskt är så om vi tittar lite mer uppifrån. Avancerad cherry picking alltså. Värst blir det när han beskriver folkslaget Ikerna i den sista delen om kulturell kollaps. Han hämtar hela kapitlet från den starkt kritiserade boken The Mountain People som målar ut Ikerna som totala barbarer utan empati eller kärlek på grund av att de kollapsat som civilisation (för den som vill fördjupa sig i detta finns en ganska bra wikipediaartikel). Sedan skriver han att det inte spelar så stor roll om det verkligen stämmer för det bevisar hans tes. Något motsägelsefullt hänvisar han i ett av de tidigare kapitlen till människans medfödda biologiska förmåga att samarbeta utifrån den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.

Orolv målar upp bilden, tvärtemot vad vetenskapen säger, att vi låter oss bli passiva offer inför de nya situationerna vi hamnar i. Det som är lite befriande är att han ser att människan trots allt är anpassningsbar men att vi i dagens samhälle har hamnat i en situation som blivit ohållbar. Men det saknas en tydlig riktning i texterna i kapitlet. Det sista kapitlet om kulturell kollaps handlar framförallt om språk och lingvistik och det blir inte helt enkelt att bara köpa hur stadierna kommer efter varandra. Det är svårt att lita på vad som faktiskt stämmer i boken eftersom den också saknar tydliga källhänvisningar till de flesta viktiga påståenden.

Att beskriva det som en handbok är inte heller helt rimligt eftersom det saknas tydliga verktyg för hur vi emotionellt och praktiskt ska kunna hantera kollapsen. Det hade kunnat bli väldigt bra men den har för många brister för att kännas trovärdig.

adlibris

bokus

 

Dagens zombiefilm: Little Monsters

Nu var det ett tag sen jag recenserade film och den här filmen fick mig att förstå varför. Little Monstrers (2019) är en zomedy som inte riktigt tycker håller måttet. En i mängden nya lite halvmessyriga filmer i genren.

Dave som är rätt värdelös på det mesta blir intresserad av sin systersons förskolelärare (Caroline) och hänger med på ett studiebesök till någon form av 4Hgård/nöjespark. I närheten på en militärbas släpps en zombiesmitta ut (det tog väldigt lång tid så jag var rätt orolig att jag kollade på en ickezombiefilm ett tag) så Dave och Caroline måste ta hand som sin klass med femåringar medan zombierna försöker äta upp dem Dave växer som person och det mesta går som det ska som i den här typen av filmer.

Jag vet inte riktigt om man ska tycka att Dave är lite skön, men för mig är han mest en idiot till snubbe. Hade han varit lite mindre stereoty i början tror jag att den faktiskt skulle varit betydligt bättre. Det finns en del doser mörker i filmen som skulle kunna lyftas fram samtidigt som humorn kunde vara kvar. Den är smårolig på sina ställen men många av skämten faller ganska platt.

 

Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Barnbokstips: Hur du överlever en zombieattack

Hur du överlever en zombiettack! är en ganska ny illustrerad (serietidningsstil) bok av WH Mumfrey som riktar sig till 9-12åringar. Titeln är något missvisande eftersom det handlar om tips och råd för att överleva attacker från allehanda monster så som vampyrer, robotar, aliens eller köttätande jätteväxter. Eftersom jag inte vet något om de andra så recenserar jag mest de tio sidor som handlar just om zombieattacker.

I strid med zombier rekommenderas att göra fällor och lura ut dem för stup och att träffa huvudet för att neutralisera dem. Utstustning du behöver är karta och kompass, solbrillor (för att skydda mot stänk och för att se cool ut), ryggsäck att ha saker i, vaccin och ficklampa. Det finns också ett bra quizz för att testa kunskaperna om vad som egentligen är ett zombieutbrott.

Det är en rolig bok helt utan verklighetsanknytning som skapar en fiktiv värld där t ex Charles Darwin och Marie Curie var monsterjägare som hade som livsuppgift att bekämpa olika typer av monster. Tipsen för mot zombierna är att hålla sig lugn, ha en plan, inte ge sig på första bästa person som ser zombielik ut med en käpp eller liknande. Mumfrey går kort igenom vad en zombie är och hur de smittar och sånt som nog är allmän kunskap för barn i målgruppen redan nu. Men den kan absolut fylla en funktion för barn som inte läser så mycket själva men är monsterintresserade. För dem som verkligen vill lära sig mer om zombier eller överlevnad rekommenderar jag såklart Claes Tovetjärn och min Bli en zombieöverlevnadsexpert i första hand.

 

Bokus

Adlibris

Hur du överlever en zombieattack (häftad)

De bästa zombiefilmerna 2016-2019

Som en fortsättning på listan med bra lite mer moderna zombiefilmer tänkte jag ta upp vilka bra filmer som kommit de senaste fyra åren. Faktum är att de senaste åren varit riktigt starkt på zombiefronten. Många gånger har jag hört att ”zombietrenden” är på väg att dö (lustigt ordval också) men jag tycker mig faktiskt inte se så mycket tecken på det. Ok att TV serien The Walking Dead går lite på sparlåga och att serietidningens sista nummer har kommit ut men det har kommit nya och intressanta filmer. En av de nya trenderna är rehabiliterade zombie som till exempel finns i The Cured. Det finns flera filmer från Japan och Sydkorea på listan och flera brittiska.

I Am a Hero (2016)

En japansk rökare som bygger på en tecknad serie med samma namn. Hideo Suzuki är en misslyckad mangatecknare som bor i en liten lägenhet med sin flickvän. Han beskrivs som alldaglig och eftersom ingen tydligen gillar alldagliga människor har det inte blivit mycket med 35åringen. Men sedan kommer zombierna! Det tar lite tid och ingen fattar i vanlig ordning de inledande attackerna. Men förvirringen när allt drar igång är riktigt fin!

Here Alone (2016)

En obehaglig sjukdom sprider sig. Ann lämnar stan med sin man och sin bebis. De beger sig ut i skogen där mannen växte upp. Barnet och mannen dör och Ann får klara sig själv i naturen. Kul med en bra lågmäld zombiefilm som gått under radarn. Det är verkligen ingen actionspäckad eller ens läskig film, den är mer ett stillsamt drama med vissa lite snabbare passager.

Train to Busan (2016)

En av de bästa zombiefilmerna som gjorts. Den har kanske inte så mycket nytt, men är i sitt genomförande riktigt bra. Nästan hela filmen utspelar sig på tåg. Kolla om du inte redan gjort det!

The Girl With All the Gifts (2016)

En till riktigt bra film från 2016 (vilket kanske gör 2016 till det bästa året för zombiefilm någonsin). Snygg och välproducerad postapokalyps som utspelar sig i England ett decennium efter zombierna tog över. En sorts hybridzombier hålls i inspärrade i en militärbas men måste fly.

Pride and Prejudice and Zombies (2016)

Otroligt underskattad filmatisering av boken med samma namn (som dock är urtråkig). Kostymdrama om hur överlevarna ska hantera de anstormande zombierna, dels hur systrarna Bennet ska hitta rika män att gifta sig med. Som de flesta brittiska zombiefilmer är den bra ändå. Lite torr humor, lite romantik, lite zombieslakt och lite kampsportsaction (systrarna har ju ändå varit i Shaolintempel för att lära sig The Deadly Arts). En rolig kontrafaktisk historieskrivning!

Ravenous (Les Affamés) (2017)

Vacker kanadensisk zombiefilm med lite udda zombier som bygger konstiga konstverk. Filmen börjar jordnära med avslutas lite arty. Ett gäng överlevande drar omkring på landsbygden och försöker klara livhanken. Ok, i ärlighetens namn hade den nog inte platsat på listan om det funnits någon bättre film från 2017 så den får representera 2017 som ett mellanår.

Rampant (2018)

Rampant utspelar sig i ett medeltida Korea. Zombierna är mer som demoner som bara kan vara ute på natten. Den lyfter den politiska aspekten av smittan som gör den väldigt intressant. Rampant är lite som en filmversion av TV-serien The Kingdom (som dock var bättre) men är väl värd att se om du gillar svärd, spjut och zombiedemonkaos.

Cargo (2018)

Australiensiska Cargo bygger på kortfilmen med samma namn. En man ska försöka föra sitt spädbarn i säkerhet genom öken och ödemark i Autstralien. Det är något av en natur versus civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Det är en fin och oftast lågmäld film om hemvist med en politisk udd mot människans rovdrift av naturen.

The Cured (2018)

Vad händer om de som drabbats av zombiesmittan kan rehabiliteras tillbaka till samhället? I The Cured är det just det som händer, och vi får följa de politiska konsekvenserna av det hela. Folk är väldigt misstänksamma mot de botade och behandlar dem illa. Reaktionen kommer som ett brev på posten, de börjar organisera sig för att försvara och se till att osmittade inte kan göra som de vill mot dem. Ett mörkt och bra drama skulle jag säga.

Zombieland – Double Tap (2019)

Hela casten är tillbaka och gör ungefär samma film som den klassiska Zombieland. Fast lite sämre. Det gör inget det är bra ändå. Jag hade dock hoppats på lite nya zombieöverlevnadsregler att förhålla mig till. Det är en roadmovie med zombier, action och lite kärlek.

Huntress Rune of the Dead (2019)

Rune of the Dead är nog den bästa svenska zombiefilmen som gjorts, även om det är mer av ett vikingadrama. Runa är grym på att skjuta pilbåge och har hand om det mesta på gården medan hennes pappa är ute på vikingatur (eller vikingaour visar det sig). Zombierna är mer drauglika till sin karaktär. Mycket vackra miljöbilder och avslappnat tempo gör det till en bra film.

The Dead Don’t Die (2019)

Jim Jarmusch efterlängtade extremt stjärnspäckade zombiefilm. Den är som hans filmer oftast är – meta, underfundigt rolig och märklig. Zombierna når småstaden Centerville och de udda karaktärerna i staden måste handskas med det otänkbara. Sen blir det mer och mer otänkbart och slutet slår verkligen knut på sig själv. Men stämningen och musiken är fin i filmen.

 

 

Filmtipset: Zombieland 2 Double Tap

Det var tio år sedan Zombieland kom. Och nu i höstas kom tvåan. Zombieland var en rätt banbrytande film, en redig actionkomedi med zombier och en del riktigt bra överlevnadstips. Andra inte så bra. Men Double Tap har samma skådisar och egentligen ungefär samma handling.

Det har alltså gått ett tag sedan Columbus, Tallahassee, Wichita och Little Rock bosatte sig i Vita huset. Little Rock vill träffa jämnåriga och Columbus och Wichitas relation börjar bli slentriantråkig. Tallahassee meckar med sin bil och är rätt liknöjd. De blir separerade och försöker hitta varandra. Kommer till ett Elvishus och sedan till en häftig hippieby som heter Babylon.

Olika typer av zombier har börjat utkristallisera sig. Det finns Homer (efter Simpson) som är långsamma, dumma och inget de behöver bry sig om, Hawking (efter Stephen) som är rätt smarta, rätt snabba och livsfarliga och Ninjor för att de kommer där de minst anar och smyger. Sen utvecklas en ny sorts zombier som jag inte ska spoila.

Hur är filmen då? Jo den är som Zombieland fast lite sämre. Några halvdåliga underbältetskämt för mycket, lite för mycket fokus på oneliners och kanske för få nya överlevnadsregler. Ja egentligen inga nya har jag för mig, och det var en av de sakerna jag sett framemot. Just de där överlevnadsreglerna var nyskapande och ett roligt sätt att faktiskt börja tänka på vad vi kan lära oss från film. Jag gjorde en lista med hur reglerna från den första filmen faktiskt kunde användas ”på riktigt”.

Det märks att de fyra huvudrollsinnehavarna Emma Stone, Woody Harrelson, Jesse Eisenberg och Abigail Breslin hade roligt och att det var mer ett passionsprojekt än någon nyskapande stor film de var delaktiga i. Som sagt, den är sämre än den första filmen, men om du gillade den kommer du med all sannolikhet också gilla Double Tap.

 

Trailer:

Boktipset: Stayin’ Alive

Nyss utkomna Stayin’ Alive är Torbjörn Löwendahls debutroman. Det är väl bara delvis en zombiehistoria, mer apokalyptisk pandemi även om delar överlappar zombiegenren och de smittade från och till faktiskt beter sig som zombier.

Boken handlar om Jonathan, en tråkig snubbe med psykopatiska drag som innan apokalypsen inte riktigt har något mål med livet, men som i stundens allvar faktiskt hittar något att leva och kämpa för. Han möter nya personer som behöver samarbeta och försöka hitta sätt att överleva i en alltmer fientlig miljö. Ett osannolikt gäng bildas och försöker hitta något ställe att utgå från och försöka komma vidare. Jonathan förälskar sig allt mer i den prostituerade Isabel han i smittans inledningsskede köpt samtidigt som han försöker leva upp till löftet till sitt ex som har hans barn. Smittan, eller pesten dödar vissa, gör andra sinnessjuka psykopater, en del mest obeslutsamma och andra till regelrätta kannibaler. Alla smittas inte, men tillräckligt många för att hela samhället rämnar.

Det stora problemet i boken är just huvudpersonen Jonathan som jag upplever som så ohyggligt osympatisk. Att den är skriven så att hans funderingar kommer fram gör att mycket av den intressanta handlingen kommer i andra rummet och hans närmast pubertala funderingar om livet placeras långt fram. Det jag speciellt gillar är att även om apokalypsen har kommit så beter sig folk rätt rimligt. Det förekommer en hel del hot om våld, men att alla förstår risken i att faktiskt börja utöva våld mot andra människor med vapen så det är i princip frånvarande i boken. I större utsträckning försöker folk samsas, byta saker med varandra och samarbeta mot de smittade som beter sig allt mer konstigt. Det är också bra beskrivningar av ett Linköping i kaos. Det ger en jordnära och realistisk bild av apokalypsen.

Ibland var boken riktigt bra, men den spretade åt lite för många håll, vilket särskilt märktes i slutet. Det finns en hel del trådar som inte följdes upp och jag upplevde lite stress i läsningen i slutet eftersom jag undrade hur det skulle knytas ihop egentligen. Efteråt kollade jag upp det lite närmare och det verkar bli en trilogi så de lösa trådarna kanske är mindre märkliga så här retrospektivt.

Bildresultat för stayin alive löwendahl

Dagens zombiefilm: Zombie Tidal Wave

Tyckte du Sharknado var helt ok, men saknade zombier? Då är Zombie Tidal Wave verkligen något för dig. Inte mindre än två tsunamis med zombier i kommer in över en tropisk bukt. Det fullkomligt regnar zombier som dessutom i princip är odödliga. Inte ens huvudskott hjälper.

Handling: Några är ute med en båt. Det kommer zombier i vattnet. Ett sänkt skepp visar sig härbärgera en massa zombier. Ett par tsunamis kastar in zombierna till fastlandet och sen är det att överleva som gäller. Bakom den här ”fantastiska filmen” ligger såklart SYFY. I huvudrollen ser vi Ian Ziering, mer känd för min generation som Steve i Beverly Hills, som sjukt nog ser likadan ut som på den tiden. Det är såklart en B-film av sällan skådat slag, men till skillnad från en del andra lågbudgetvarianter är den ändå rätt underhållande att kolla på.

Handlingen med de överlevande är rätt standard, men en del nyskapande saker finns det ändå. Zombierna tål inte elektricitet vilket gör att Ian Ziering tejpar fast en taser på en stor dubbelbladig kniv. Det funkar ibland. Vad som tydligen inte funkar är att sparka zombier, för de kan fånga sparkarna och göra en svepning så du ändå ligger på marken. Utöver allt detta så ser vi också det fulaste skägget på mycket länge. Mycket nöje!

Trailer