Bloggarkiv

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Dagens zombiefilm: Alien vs Zombies

Utomjordingen Joe åker till jorden på semester (springbreak) för att träff tjejer. Tyvärr kommer han efter zombieapokalypsen och måste handskas med några zombier. Han träffar ett gäng överlevanade och av olika skäl bestämmer han sig för att försöka ställa allt till rätta. Just det, han kan ju resa i tiden också. Så han åker tillbaka i tiden och upptäcker att det är en annan utomjording som släppt lös zombieviruset för att det galaktiska imperiet ska kunna plundra jorden på dess naturresurser. Det var väl en hel del spoilers i den där beskrivningen men det gör inte så mycket. Jag hoppas att du inte kollar på filmen (men om du gör det är det positivt att den är runt en timme lång) och genom att skriva allt i handlingen kanske du inte kollar.

Aliens vs Zombies från 2017 är en superlågbudgetfilm. Den har viss charm och är ändå lite smårolig från och till, men det känns lite som att kolla på en rolig film som några kompisar gjort och visar upp i skolan och hälften av skämten (eller det roliga) är för interna för att förstås. Men jag förstår att de hade roligt när de gjorde filmen. Om du bestämmer dig för att se den så sitt kvar under eftertexterna för det kommer bloopers. Det här är inte den enda zombiefilmen med utomjordingar inblandade – nu i januari ska jag försöka kolla in några till.

Boktipset: Nattavaara

Det är ingen zombiebok men väl lite ordentlig kollapsporr. Journalisterna Margit Richert och Thomas Engströms debutroman Nattavaara handlar om en framtid som på vissa sätt är väldigt realistisk. Den utspelar sig 30-40 år i framtiden när klimatförändringar, pandemier och allehanda naturkatastrofer har effektivt slagit undan benen för vår civilisation.

Nordmark är en utbrytarrepublik från Sverige och är de nordligaste delarna av landet. Det styrs med ett kvasisocialistiskt styre som mer är makthungrigt än på allvar vill utjämna samhället. Vi får följa några olika människors berättelser i hur det försöker klara sig och få klarhet i situationen. Från Erik vars föräldrar begick självmord och han fick försöka ta sig till huvudorten Kiruna för att få tillbaka huset han och hans lilla syster bott i, till vicejarlen Hartman som är den som egentligen håller i trådarna i Nordmark och flera andra däremellan. Berättelserna vävs samman men inte så mycket att det blir krystat och de ger en bra bild över hur det skulle kunna se ut. Människorna i boken gör vad de kan för att överleva. Det är en hård värld som skapar hårda människor.

Det mest intressanta tycker jag är världsbygget och relationen till den gamla världen. Hur organiseras en värld som håller på att få slut på hopp? Ingen ser någon ljusning framåt (även om makthavarna i Kiruna försöker se till att befolkningen ska tro att det kommer att bli bättre), samtidigt kommer de lite äldre delarna av befolkningen ihåg hur det var att leva med internet, affärer fyllda av varor, ständig elektricitet och så vidare. Det här är något som är viktigt att komma ihåg. Att även om våra liv just nu är fyllda av en massa skit, oro och rädslor så finns det saker att glädjas över. Jag var inne på ett liknande spår i min recension av Vårt enda liv och läsandet av Nattavaara fick mig faktiskt att njuta lite av att jag kan sitta i en soffa i ett varmt hem, med musik i bakgrunden och lösviktsgodis och kaffe så här efter julen. Förhoppningsvis kan boken få människor att uppskatta det vi har mer. Det är inte så att jag tror att knapphet i sig är dåligt för människor – tvärtom (när det inte gäller de grundläggande behoven för att överleva såklart). Men just känslan av att ha förlorat något (och kanske inte ens lyckats uppskatta det som fanns) tror jag kan skapa mycket lidande i framtiden. Och just den här ”förlustaversionen” det kan vara ett hinder i att ställa om till ett annat samhälle som vi behöver göra.

Att skildra både ”storpolitik” och vardagen för de fattigare och utsatta delarna av befolkningen ger att vi läsare får en större bild av vad som håller på att hända. Det funkar utmärkt i boken. Det jag kan känna skaver lite är att i princip alla människor är beredd att sälja vem som helst för lite fördelar. Frågan är om den långsamma kollapsen kommer att ge de konsekvenserna. Jag tror inte det. Men det kan vi inte veta förrän vi är där. På det stora hela känns bilden av framtiden igen. Om vårt samhälle inte gör drastiska politiska förändringar (för att hindra de värsta klimatförändringar och mot utnyttjandet av naturresurser) är i alla fall de materiella förhållanden som Nattavaara utspelas under trovärdiga. Och det borde göra oss rädda för framtiden.

Nattavaara är en väldigt mörk roman, men jag rekommenderar den verkligen. Riktigt bra! Det är den första delen i vad som ska bli en trilogi.

Nattavaara : roman i katastrofernas tid - Thomas Engström, Margit Richert -  Bok (9789178354245) | Bokus

Z-O-M-B-I-E-S 2

Någon sa till mig att det kommit en ny zombiefilm på D+. Det borde jag ju kolla in tänkte jag. Det borde jag inte ha gjort. Z-O-M-B-I-E-S 2 är en romzomcom-highschool-musikal. Det skulle kunna vara bra, men det är det tyvärr inte.

Zed är en zombie som vill ställa upp i någon sorts skolval. Addison vill bli kapten i Cheerleadinglaget. De är kära. I den första filmen från 2018 (som jag inte har sett) verkar det ha varit tjafs mellan människorna och zombierna men nu är zombierna botade med ett armband som gör att de inte ballar ur. Helt plötsligt kommer det ett gäng varulvar som letar efter sin Alpha och månstenen som försvunnit och gör att deras sort blir allt svagare. Det är misstro och osäkerhet mellan människor, varulvar och zombier men inget som inte lite dans kan råda bot på. Det är feel-good och tillrättalagt som bara en amerikansk film för tonåringar kan vara.

Det är sällan roligt när det ska vara roligt och inte spännande när det ska vara spännande, musik en är med några undantag rätt intetsägande och tråkig (även om ”I’m winning” nedan var helt ok). Sen kan det vara så att medelålders män kanske inte är målgrupp för filmen, men det finns betydligt bättre filmer i romzomcomgenren. Alltså verkligen bättre filmer.

Det här är inte en film någon bör se egentligen. Tydligen finns det en TV serie som heter Zombies 2 – Wolf Tales som tar vid där filmen slutar.

f

Vårt enda liv

Jag har precis läst klart Martin Hägglunds hypade bok Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Vad fan har det att göra med zombieapokalypsen kan du kanske tänka nu. Det ska jag försöka redogöra för.

En fråga som jag ofta får är om det är någon mening med att kämpa vidare när zombierna kommit. Det kanske är bättre att bara ge upp, låta sig bitas och gå med i det vinnande laget? Jag brukar svara att det är värt att kämpa ändå, tack vare Hägglunds bok har jag nu mer kött på benen (förlåt). Finns det någon poäng i att leva när det mesta runtomkring en är mörkt och utan hopp? Frågan är relevant också i skuggan av klimatkrisen.

Vårt enda liv är ett försök att göra upp med religiös tro eftersom tron inte betonar vikten av här och nu utan om livet som kommer efter. Tar man den religiösa tron på allvar är livet bara en transportsträcka till den eviga lyckan i livet efter detta. Istället vill Hägglund lyfta ögonblickens betydelse (vilket han utvecklade i sitt sommarprat). Boken handlar om att livet är skört, att vi är sårbara och vi kommer att dö. Men att det också är det som gör livet värt att leva – för då är någonting faktiskt på spel. I min vardag tänker jag sällan på döden förutom när någon i min närhet går bort eller är hamnar i en livshotande situation. När det händer tänker jag mer på både döden och på livet som jag lever. Men jag tänker också på gemenskaperna som uppstår när människor i omgivningen har det tufft. Hur det är tydligt att vi förutom att vara ändliga varelser också är ihopkopplade med andra som ställer upp och finns där när det är svårt. Det ömsesidiga beroendet av andra människor är tillsammans med ändligheten de två pelare som är livet.

I extrema situationer så blir det så mycket tydligare att livet är ändligt. Det är det både innan och efter zombierna kommer (eller en samhällskollaps). Vi vet inte vad som är framför oss men vi bör enligt Hägglund agera som att livet kommer att ta slut. Förhoppningsvis leder det till att vi kan uppskatta nuet mer. Och kanske inte vara i förhoppningar och i planering hela tiden (som jag tenderar att göra). Men det handlar också om att våga riskera just för att livet är ändligt. Chanser kommer inte alltid flera gånger. Genom att riskera saker, som att fästa oss vid andra människor, kan vi också leva bättre liv, trots att vi kanske också mår dåligt när det händer. Det finns en del forskning på människor som lever närmare döden. De som fortsätter leva som att det finns en morgondag, även om chanserna för en sådan är mycket små, hanterar dödens närhet bättre och kan få bättre livskvalitet i livets slutskede. Å andra sidan är det inte nödvändigtvis så att människor som tänker mycket på döden mår bättre av det och klarar av att hantera det utan mår piss.

Prepping kan ta två vägar antingen som ett sätt att förbättra livet redan nu för att också kunna klara kommande kriser. Eller att ge upp nuet i oro för framtiden och satsa allt på att bygga upp resurser för att klara en kommande oväntad händelse. Den första är såklart eftersträvansvärt. Nuet är på ett sätt allt vi har. Och nuet hänger ihop med framtiden. Preppar du för nuet, alltså gör livet bättre där du står (genom att lära dig nya saker, lära känna grannar och träna upp din förmåga att möte nya situationer), kommer du ha bättre chans att klara framtida kriser.

Vi kan ta exemplet med fysisk träning. Oavsett hur mycket och bra jag tränar kommer min kropp att bli svagare ju äldre jag blir. Som 42åring har jag nu ganska mycket svårare att bli starkare även om det faktiskt går. Men jag vet att jag för en kamp mot tiden, min kropp kommer att bråka mer och mer med mig, men det hindrar mig inte från att träna för att jag mår bra av det här och nu (när jag inte skadat mig) och det leder till att jag skjuter flera problem framför mig. Men jag vet att det är så. Även om jag framförallt inte tränar för hälsa utan för målet att bli starkare så har träningen positiva effekter. Det stoppar inte min kropps oundvikliga resa till att upplösas, men det är ett sätt att hantera faktumet och göra det bästa av situationen.

Vårt enda liv är en väldigt intressant bok. Den har emellertid problemet att den upprepar teserna till förbannelse och hade nog tjänat på att vara hälften så lång. Hade jag inte läst den i studiecirkel hade jag nog inte kommit igenom hela, eller åtminstone hoppat över vissa delar. Det stora problemet med boken som jag ser det är att även om den utgår från att det finns en klimatkris som vi måste göra något åt nu. Men även om klimatkollapsen kommer finns det poänger om ändligheten att ta med sig. Att försöka leva så bra det går med den tiden vi är i och kanske får.

Det går att läsa det här som något slags töntig Carpe diem-självhjälpsbok. Lev idag, ta tillvara på vardagen och ögonblicken liksom. Men jag tror att det skulle vara en felaktig läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv. Det som gör boken intressant är istället hur vi lyfter det en nivå och hur samhället kan göra det lättare för alla att leva här och nu. Att skapa ramar för att våga riskera saker utan att det riskerat att döda oss. Vilket samhälle skulle krävas? Hägglund kallar sin lösning för den demokratiska socialismen. Den är väldigt intressant men jag tycker ändå att den är något utopisk och för teknikoptimistisk. Däremot är den marxistiska läsningen av värde och kopplingen till nödvändighetens rike och fri tid helt strålande. Nödvändighetens rike är den tiden vi lägger på att göra det vi behöver för att överleva (idag lönearbete åt någon annan för de flesta) och den tid vi gör det vi vill utifrån vad vi identifierar oss med och lägger kärlek eller engagemang i.

Tänker vi oss ett framtida postapokalyptiskt samhälle typ The Walking Dead när de levande bor i gemenskaper som Alexandria tror jag att fri tid och nödvändighetens rike kommer att gå ihop på många sätt. Arbetet vi gör för att överleva blir oalienerat och gemensamt. Vi förstår vad som behöver göras, vi förstår hur vi ska göra det och vi gör det tillsammans. Vi lägger vår själ och identitet i att det ska bli bra för att vi förstår att det är viktigt. Uppdelningen av lönearbete och fri tid är ganska specifik för kapitalismen, men det handlar också om att vi har tillgång till så många andra teoretiska möjligheter. Vi ser på andras idealiserade liv på Instagram eller i TV-serier och tänker att det är ett liv jag skulle kunna leva om jag arbetar hårt eller har tur. I ett postapokalyptiskt liv behöver vi inte tänka på det. Ramarna är mindre och valmöjligheterna färre. Frågan är om inte det är bättre för oss. Det finns alltid hopp i apokalypsen, och ett av hoppen ser jag som ett enklare liv. Den biten tycker jag tyvärr att Hägglund missar. Men boken är i sin helhet läsvärd (är du lat kan du välja att bara läsa den 40 sidor långa inledningen).

Filmtipset: Seoul Station

De flesta zombieintresserade har nog hört talas om Train to Busan (och kanske också uppföljare Peninsula) men kanske att Seoul Station gått under radarn. Det är en animerad film av Yeon Sang-ho som alltså också regisserade Train to Busan som utspelar sig ungefär samtidigt som den. Yeon Sang-ho arbetade med den här filmen när han fick chansen att göra Train to Busan och Seoul Station släpptes bara en månad efter premiären på Train to Busan).

I filmen står en ung kvinna, Hye-Sun, som huvudperson. Hennes odugliga pojkvän försöker sälja henne som prostituerad på nätet men hon har fått nog av det och de gör slut strax innan allt barkar åt skogen. I filmen försöker hon få tag i pojkvännen och sin pappa och ser olika sidor av ett kollapsande Seoul.

I likhet med många andra zombiefilmer finns en ganska tydlig politisk vinkel av hur statsmakten skiter i medborgarna och hur klassamhället påverkar alla beslut vi tar. Seoul Station gör den politiska kommentaren utan att bli övertydlig vilket är skönt. Den är ganska taffligt animerad men det gör inte så mycket. Vissa scener är gripande och starka ändå och hade filmen varit en vanlig spelfilm hade den varit ohygglig mörk på sina ställen. För mig som inte är så van med Östasiatisk animerad film tog det bort en del av svärtan.

Jag gillade filmen även om tempot var lite ojämnt. Särskilt den andra halvan av filmen tyckte jag var stark. Någon gång ska jag skriva om all bra zombiekultur som kommit från Sydkorea de senaste fem åren. Mest av allt vill jag såklart tipsa om Netflixserien The Kingdom.

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Det stora inlägget om kollapsen

Mycket tyder på att vårt samhälle är på väg in i en kollaps. Det är inte bara utsläppen av CO2 som är problemen, även om det i högsta grad är något som kommer att accelerera andra kriser. Hur den ser ut och vad som kommer att vara den utlösande faktorn är svårt att säga.

undefinedAlla civilisationer har historiskt kollapsat någon gång. Det vore naivt att tro att dagens samhälle är ett undantag. De stora samhällskollapserna som vi sett tidigare har en del liknande drag som det samhälle vi lever i nu. Den amerikanske antropologen Joseph Tainter beskriver i sin kollapsklassiker: ”The Collapse of Complex Societies” hur samhällen går under när de blir för komplexa. När strukturer byggs på för att gamla strukturer inte visar sig fungera eller ha bieffekter. Grunden är trasig men vi fortsätter lappa och stödja trots att det aldrig kommer att hålla i längden. Mycket som det samhälle vi lever i idag. Tainter argumenterar också för att en samhällskollaps däremot inte är så hemsk som det ofta ger sken av, under romarrikets fall så blomstrade kringliggande kulturer och när Mayaimperiet föll så verkar det mest handla om att människor flyttade från de gamla metropolerna och blev mer självförsörjande. Det är oftast långa processer av nedgång som de som lever mitt i inte ens tänker på. Det som är stora skeenden i historieböckerna upplevs av de flesta människorna som vardag för dem som lever däri.

Just romarrikets fall har det spillts mycket bläck kring (det lär finnas 210 olika hypoteser till roms kollaps). Kyle Harpers tegelsten från 2017 ”Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång” tar upp en del av det Tainter lyfter men vill egentligen berätta en annan historia av varför Rom föll under några hundra åt från runt 150 och framåt. Det är en berättelse om naturliga klimatförändringar och stora sjukdomsutbrott som maler ned den motståndskraft, resiliens, som imperiet tidigare hade. Klimatförändringar – och pandemier, hmm det känns bekant.

Böcker : Roms öde.Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergångRom bildades under något som kallas Roms klimatoptimum. Det var en mycket varm, blöt och stabil period som var 200 f.Kr.  till 150 e.Kr. Perioden var orsakad av de naturliga klimatvariationerna och gav goda möjligheter till matproduktion runt Medelhavet. De nordafrikanska områdena sågs som ”kornbodar” för riket. Det fanns såklart mängder av problem även under den här perioden men den höga grad av resiliens imperiet hade gjorde att det inte hotade hela riket. De förhållandevis instabila medelhavsklimatet främjade kulturella normer om självförsörjning, att variera grödor och ömsesidig hjälp vilket var en bidragande orsak till den höga resiliensen på landsbygden. Staden Rom hade ofta enorma livsmedelslager, efter kejsaren Septimius Severus död år 211 lär staden haft spannmål för att mätta staden i sju år. Livsmedelssystemet var tänkt för att kunna motstå plötslig missväxt och liknande.

Roms fall skedde under flera hundra år men med vissa större nedslag. Det går att beskriva som ett drama i fyra akter, alla med en varsin bov och som ledde samhället utför. Den första var en komplex kris under kejsaren Marcus Aurelius regering. En pandemi som avbröt expansionen både geografiskt och demografiskt var utlösande. Men det ledde inte till att riket föll, utan det lyckades studsa tillbaka även om de tappat en del av sin dominerande ställning. Den andra var i mitten av 200-talet och berodde på torka, pest och politiska konflikter. Detta kallas ibland för romarrikets första fall och krävde en större rekonstruktion (som det skulle hetat med moderna termer) med ny kejsare, ny sorts regering, nya mynt och senare en ny religion. Det nya uppdaterade kejsardömet gick starkt framåt i över hundra år men runt sekelskiftet 300-400 så ökade trycket utifrån liket ledde till att staden Rom föll och plundrades 410 av visigoter. Det var slutet för Västrom, men Östrom fick en efter det en ny period av blomstring som tog slut med en av de värsta pandemierna världen råkat ut för – den Justinianska pesten. En blödpestpandemi som varade från 541 till 700-talet då de sista dokumenterade fallen är från. Även om det Östrom fanns kvar ända fram till 1453 så hämtade det sig aldrig från chocken som den justinianska pesten innebar. Tre pestutbrott drabbade stora delar av imperiet under den senromerska historien. Mycket tyder på att det tillsammans med att klimatoptimumet tog slut och blev mer ogynnsamt var det som bröt ned imperiets resiliens.

Kejsaren Justinianus, som fick ge namn åt den fruktansvärda pesten på 500-talet, menade att pesten kunde ses som ett tecken på ”Guds kärlek till folket” eftersom den gav de som inte dukade under en försmak om att domedagen var nära. Att de skulle bli ödmjuka inför Guds makt och apokalypsen. Uttalandet säger något både om föraktet för människoliv som härskarna hade, men också om synen på apokalypsen som närvarande. Som jag skrivit tidigare frodas apokalyptiska idéer i tider av försämring och oro inför framtiden. Och under pesten när så mycket som hälften till tre fjärdedelar av människorna dukade under i det vi idag känner som Italien måste ha haft starkt inflytande på religion och kultur. Vissa samtida källor menade att staden Rom hade så få som 500 invånare under den värsta tiden. Det är säkerligen överdrivet, men det säger något om hur folktomt det upplevdes. Det troliga är att Rom i skiftet mellan 500 och 600-tal beboddes av 10 000 – 20 000 människor (vid sin höjdpunkt lär det ha bott över en miljon i staden). Colosseum användes av kyrkan för att dela ut mat.  I slutet av 500-talet upphörde det antika bruket att rista in meddelande i sten. Efterhand släppte centralmaktens grepp över områdena. Från periferin till centrum. Mynten försvann och handeln blev mer lokal.  Rom gick från att vara ekonomiskt och politiskt centrum till att bli en religiös vallfärdsort för helgondyrkan och skickades teknologiskt och materiellt runt tusen år bakåt i tiden. Vattensystem förföll när det inte fanns tillräckligt med människor för att upprätthålla dem vilket ledde till översvämningar på andra platser.

Rika kristna kunde börja ge bort av sina förmögenheter då de var oroliga att pandemin var Guds straff som drabbade de syndiga. Kristendomen, judendomen och även islam när den framträdde blev starkt eskatologiskt. Tanken att slutet är nära frodades på 500-600-talen runt om i det gamla romerska imperiet. Precis som det gör idag. Zombietrenden hänger ihop med den fascinationen.

Klimatförändringar och pandemier hänger ofta ihop. De råttor som lämnade bergen och spred sig nedåt handelslederna gjorde det för att det blivit kallare på grund av att två stora vulkanutbrott (536 och 539 eller 540) på helt andra platser på jorden slungat upp mängder av vulkaniskt stoff, aerosoler, i stratosfären. Corona, Ebola och flera andra sjukdomar kommer av att människan förstört vilda djurs naturliga miljöer och tvingat dem till mer tätbefolkade områden. Spanska sjukan spreds under det största krig människan varit med om ditintills. En olycka kommer sällan ensam brukar det heta.

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att vi sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse att våra liv levs på bekostnad andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar är det bara en av knappt åtta miljarder som kan ha. Den globala medelklassen med privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller  kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. När civilisationer kollapsar har det historiskt lett till decentraliserade samhällen där människor i större utsträckning klarar sig själva.

De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer, dels på grund av just tidsaspekten och att vi habitueras in i ”det nya normala”, dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag är fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi och varor på  ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peak som kommer att leda in i något annat. Eller så kommer det rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Eller att en finansiell kollaps sker över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån, huslån blir föremål för förhandling.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollaps är framförallt två saker. För det första är vi idag så många fler människor som lever på jorden och att vår livsmedelsproduktion är långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen och konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs). Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning. Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket ju mer världen värms upp.

Den andra skillnaden är att kunskapen om självhushållning har, i alla fall i västvärlden, i princip försvunnit från det allmänna medvetandet. Tainters ljusa bild av kollapsen kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig.

Jag vet verkligen inte. Vi kan titta på kollapser som funnits tidigare, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de vi levt i tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är de kulturella normer som främjar resiliens, som de jag skrev om fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.

Den som regelbundet läser bloggen förstår nog att det här är en del det jag håller på med inför min kommande bok. Lämna gärna en kommentar om du har synpunkter.

Recension: ”En minecraft-zombies dagbok del 3 – Zombie-semester”

Det är semesterdags – eller skrämester –  för Zack Zombie och hans kompisar Slimey, Skeletto, Smygo och Erik. De ska åka till djungelbiomet för att gå på Skräckvärlden och Djungeltemplet. De åker bergochdalbanor som heter ”Zombiekrossaren” och ”Huvudkaparen”. Precis som vanligt går en massa saker fel och boken slutar med en cliffhanger som fick min sexåring att bli jättearg på att det inte blev en fortsättning (snälla Hegas Förlag låt del fyra komma ut väldigt snart).

En Minecraft-zombies dagbok 3 - Zombie-semesterI Zack Zombies minecraftvälrd är det mesta upp och ned. Zack börjar komma i puberteten och hans pappa ger honom en Pro-odor-ant, alltså något som ska få honom att lukta mer illa. Hans mamma vill att hans ska hälla ut sopor i sitt rum för att det inte är tillräckligt stökigt och så vidare. Det funkar bra för barn och lockar till skratt tillsammans eftersom den är underfundig på ett sätt som gör den roliga att läsa tillsammans. Men jag tror också att den kommer att funka bra till minecrafttokiga barn upp till 10-11 år.

Det är stor text och några bilder så den är lättläst. Hegas-nivå 3 vilket innebär ”För dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”

Här är min recension av de två första böckerna i serien

Adlibris

Bokus

Filmtipset: Endzeit (aka Ever After)

Den tyska zombiefilmen Endzeit (2018) utspelar sig efter apokalypsen i en ödelagd värld. Hela Tyskland (och världen?) har fallit utom två städer: Weimar och Jena. Den förra för att de dödar alla smittade och om Jena nämns det lite mystiskt att de håller på med ett botemedel.

Vivi och Eva lämnar Weimar och försöker ta sig till Jena med ett automatiserat tåg men det går åt skogen. Zombierna är snabba men spelar en begränsad roll i filmen. Det handlar mer om vänskapen och att kasta av sig trauman från förr, bägge bär med sig en stor portion Survivors Guilt precis som de flesta skulle göra efter en zombieapokalyps. Men det finns också ett annat tema av att människorna har gjort sitt och fått sitt straff.

Jag älskar fotot och världen de bygger upp. Jag vill veta mer om vad som händer och hur de producerar mat och ser till att saker fungerar i Weimar som är den stad vi får se mest av. Filmen är drömsk och jag undrar ibland vad som är verklighet och vad som inte är det. Vilket också blir det enda som är något negativt om filmen. Ibland undrar jag varför de för in delar (nämner inte vad av spoilerskäl) i den, men på det stora hela är det en väldigt bra film.

Endzeit har också kallats feministisk eftersom alla ledande roller i filmen spelas av kvinnor och det framförallt är kvinnor bakom kameran också. På det stora hela är det en fin ganska lågmäld film med zombier som kuliss när de berättar en historia om att lämna sorg bakom sig.

Trailer

]