Recension Matango

Jag har snöat in lite på Fungal Horror-genren sen jag började tänka på att den fanns i och med The Last of Us (här står det vad jag tycker om den). Och den första ordentliga Fungal Horror-filmen var japanska Matango från 1963. Det är alltså inte en zombiefilm, men den har så många beröringspunkter med zombiegenren att jag inte kan låta bli att skriva lite om den här.

Matango bygger på en novellen ”The Vocie in the Night” från 1907 av William Hope Hodgson. Sju unga vuxna på en yacht ska leva loppan till sjöss ett tag, men båten kapsejsar i en storm och de tar sig i land på en ö. De har sparsamt med mat och vatten, men hittar ett övergivet skepp på ön. Skeppet är nedlusat med mögel och svamp som de tar bort och bosätter sig där i väntan på räddningen. Monsterlika varelser (det är svampmänniskor vilket kan förstås av den engelska titel ”Fungus of Terror” eller den amerikanska ”Attack of the Mushroom people”) stryker nattetid runt båten och attackerar dem. De inser att de inte ska äta av svamparna men… någon äter av svampen. Den tar över honom och fler äter. När de väl börjat vill de aldrig sluta. Det är tydligen helt underbart att äta av svamparna, men det har tyvärr den negativa bieffekten att de blir själva svampar av det. De interna konflikterna och faktumet att de farliga svampmänniskorna inte är så framträdande visuellt gör att filmen är ganska bra. Den påminner mycket om tidiga zombiefilmer eller kanske särskilt protozombiefilmerna Last man on Earth och Day of the Triffids.

Det är en krypande känsla när de olika karaktärerna börjar vända sig mot varandra. En känsla av instängdhet och belägring gör också att kopplingen till zombiegenren

Det är såklart provsprängningar av kärnvapen som ligger bakom att svamparna muterat. Och filmen visar också bra på hur medel- och överklassen lever i en annan värld och får svårt att anpassa sig när det blir tufft. Matango brottas också med misogyni och en massa andra lite sämre detaljer som var typiska för många av 1960-talets skräckfilmer.

Snart kommer jag publicera något lite längre om svampar och skräck, men lite oklart när eller var. Men följ mig på sociala media för att få koll.

Annons

Filmtipset: Draug

Visste ni att det inte har gjorts en utan två vikingazombiefilmer de senaste åren. Huntress – Rune of the Dead släpptes i år medan Draug tävlade på filmfestivaler redan 2016 och släpptes i Sverige 2018 om jag fattat allt rätt.

Filmen utspelar sig på 1000-talet i Hälsinglandstrakten. Hakon och hans fosterdotter Nanna ska leta rätt på ett följe som försvunnit i vildmarken. Med sig får de den burduse Kettil som är någon slags ledare för trakten och gammal vikingakamrat med Hakon. Ganska snabbt visar det sig att det är något mystiskt som hänt och inte stigmän (någon slags frihetskämpar/stråtrövare) som överfallit följet. Här hade det kunnat bli riktigt obehagligt om filmen inte hetat Draug, för det är just den typen av fornnordiska zombier som vill suga livet ur människorna. Exakt vad draugar är/gör varierar lite olika från olika berättelser, men de har helt klart spöklika karaktärsdrag och är inte alltid med fysisk kropp.

I ärlighetens namn tycker jag nog inte det är en zombiefilm. Det är mer en vikingaskräckfilm. Faktiskt en riktigt habil skräckis. Det tar ett tag att komma förbi det lite cringiga i svensk film tycker jag. Det är nåt med språket som gör att det sällan känns riktigt bra. Men här funkar det faktiskt. Särskilt nattscenerna är krypande och med en bra obehaglig känsla.

 

 

 

Filmtipset: What We Become aka Sorgenfri

What We Become (eller Sorgenfri som är orginaltiteln) som är är en dansk zombiefilm som kom 2015. Den har visats på ett par festivaler men tyvärr gått under radarn iallafall här i Sverige. Jag skriver tyvärr för det är en riktigt bra zombiefilm.

Vi får följa Gustav och hans familj under några kaotiska sommardagar. Det börjar talas om en mystisk zmitta och ganska snart är det idylliska villaområdet satt i karantän av myndigheterna och svartklädda män i gasmasker och automatvapen. De försöker lista ut vad det egentligen är som händer samtidigt som de tar in några grannar i huset.

Det är ganska jordnära och överlag bra skådespeleri även om jag gärna skulle sett mindre osannolika utsvävningar, men i jämförelse med många amerikanska zombiefilmer är det mycket behagligt. Det går en krypande känsla genom filmen och det finns en del bra skräckmoment. What We Become är en rätt långsam film, det kan gå längre stunder utan att riktig action, vilket jag ändå gillar. Kontrasterna till när något händer blir bättre av det.

Jag gillar också att det är alldeles i inledningen på zombieutbrottet och zombierna visas egentligen inte förrän typ en timme i filmen. Det är en bra uppbyggnad och de håller tittaren i de inledande dagarna av utbrottet ganska länge.

Få tag i filmen och se den på något sätt. Plus i kanten är att kofot finns med och används.

Lucio Fulcis Gates of Hell-trilogi

Lucio Fulci är en av zombiegenrens mest klassiska regissörer. I Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters mm) utnyttjade han framgångarna från Dawn of the Dead med en helt inofficiell uppföljare (i Italien så hette Dawn of the Dead Zombi) och satte ett ordentligt avtryck i zombiens historia. Det var totalt kaos i logiken, Fulci fokuserade på effekt. Det var maskar ur ögon, slem, blod och utdragna kannibalscener för hela slanten (och vi ska absolut inte glömma haj vs zombie-scenen). Efter Zombi 2 så fortsatte han med tre filmer i rask takt som kom att gå under namnet Gates of Hell-trilogin. OBS det går att läsa inlägget utan att få filmerna spoilade.

Gates of Hell-trilogin är tre filmer som egentligen inte hör ihop vare sig med handling eller personer, även om en del skådespelare hänger med t ex Catriona MacColl. City of the Living Dead (1980), The Beyond (1981) och The House by the Cemetery (1981). Gemensamt för de tre filmerna är att de anspelar på  att det ska finnas sju portar till helvetet. De tre filmerna har vissa zombiekvaliteter även om ingen (kanske med undantag av The Beyond) kan klassas som ren zombiefilm.

I City of the Living Dead reser en journalist och en synsk som dog under en seans och sedan började leva igen till en liten by kallad Dunwich (det är inte den enda Lovecraftreferensen) där en präst hängt sig för att öppna en port till helvetet. De har 48 timmar på sig att hitta och döda den redan döde prästen. Men det är inte bara han som rest sig från de döda…

I byn händer underliga saker och folk blir mördade/försvinner, den är dessutom byggd på den gamla staden Salem där häxor ska ha bränts till döds (i verklighetens Salem hängdes de dock under häxprocesserna i slutet av 1600-talet).

The Beyond håller jag som den bästa av de tre filmerna. En kvinna har satsat allt på att öppna ett hotell som tyvärr visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet. En läkare hjälper henne, men tvivlar på att hon egentligen är mentalt frisk. Till sist får han dock inse att det är verkligheten själv som håller på att rämna. Filmen är inget för spindelrädda kanske ska tilläggas.

I The Beyond är Fulci i sitt esse. Vi får inga förklaringar på vad som händer. Varför saker och ting helt plötsligt försvinner, eller inte finns. Det är som en mardröm, läskigt och obehagligt utan att alls vara sammanhängande. De andra filmerna har samma typ av märkliga avsaknad av logik men lyckas inte bli obehagliga på samma sätt.

I The House by the Cemetery får vi följa ett par med barn som flyttar in i ett gammalt hus utanför Boston. Mannen är någon typ av forskare och ska ta reda på vad som hände en tidigare kollega vars familj dött och han själv begick självmord kort därefter. Det visar sig att huset tillhört en galen medicinare som hette Freudstein som kommit på ett sätt att lura döden. Filmen har så många lösa trådar som aldrig får en förklaring. Det är som att de läggs ut och att tittarna bara ska vänta på en förklaring som aldrig kommer. Det gör inte så mycket eftersom avhuggna huvuden, styckade kroppar och överspelande barn hela tiden håller oss uppmärksamma.

Sluten i filmerna är på många sätt obegripliga. Allra konstigast är City of the Living Dead, men det beror (enligt några källor) på att en klippare spillde kaffe på filmen under redigeringen så slutet inte gick att använda och Fulci fick inte budget för att filma om det. I The Beyond blir det konstigt men det är snyggt och bra. The House by the Cemetery har vi ingen riktig aning vad som händer.

En annan gemensam sak för filmerna är den rikliga förekomsten av maskar, framförallt daggmask, men även likmaskar. Varför? Ingen aning, jag antar att Fulci gillade maskar. Det är också en något märklig blandning av zombier och spöken i filmerna. Ibland verkar de ha fysisk form, och ibland inte.

Gimli eller zombie?

De två första filmerna har Fabio Frizzi gjort soundtracken till och det är fantastiskt. House by the Cemetery är betydligt blekare musikmässigt.

Alla tre filmer har dåligt skådespeleri, övertydlighet, en kvinnosyn som knappt kan ha varit ok ens på 80-talet och är helt enkelt ganska dåliga hantverk. Däremot finns det något i just frånvaron av logik och det fascinerande symbolspråket. Jag tror att han ganska medvetet gjorde alla logiska luckor eftersom undergången inte är logisk. Alltså att metoden är en del av historien om apokalypsen. Jag har tidigare skrivit om kaoset i Fulcis berättande i Zombi 2 och Gates of Hell-filmerna är kaotiska på samma sätt.

De här filmerna är klassiska splatterskräckrullar som fascinerar om vi tänker på dem som drömmar mer än som verkliga historier. Så se gärna filmerna (särskilt The Beyond) men tänk på tanken bakom och inte på hantverket.

 

Filmtipset: Last Days on Mars

Rymdzombier! Ja så är det i Last Days on Mars (2013). På en forskningsstation på mars 2040 är det ganska trött stämning. Personalen ska snart åka hem men så upptäcker en av dem något mystiskt. En form av bakterie som är något de aldrig sett förut. Och sen blir det rymdzombier.

Jag tycker Last Days on Mars är en helt ok film. Den kommer inte med något nytt (men vilka zombiefilmer gör det?) men zombier i rymden är ett roligt inslag. För dig som gillar Alien-filmerna och zombiefilmer och vill ha en lite småläskig film utan särskilt mycket tanke är det här filmen för dig. Effekterna är helt ok, men det är säkert en massa missar om gravitation och hur saker funkar i rymden. Men det är roligare att strunta i att zombiefilmer är overkliga.

Har du dåligt med tid så kan du också bara kolla på trailern som är längst ned i inlägget.

Den första officiella bilden från boken Zombieöverlevnad.

På ett annat tema, men med den snajdiga övergången rymdzombier kommer en första bild från min zombieöverlevnadsbok som kommer runt nyår om allt går som det ska. Den är utgiven av Apart Förlag som ger ut  serietidningen The Walking Dead på svenska och illustratör är Jimmy Wallin. Det är därför det har varit lite färre uppdateringar på sista tiden. Inom kort kommer mer information om boken, det enklaste är att följa mig på facebook eller twitter för att få info.