Boktipset: Väggen

En kvinna har blivit bjuden till sin systers sommarstuga i bergen. Systern och hennes make åker in till staden och kommer aldrig tillbaka. Det visar sig att någon typ av osynlig oförstörbar vägg har kommit till och alla som är utanför väggen har dött. Ja det låter rätt märkligt, men på något sätt så funkar det mycket tack vare att det är kvinnans hantering av det ofattbara som är det boken handlar om. Det är på vissa sätt som en lantlig I am Legend ur en kvinnas perspektiv.

Huvudpersonen (vars namn vi aldrig få veta) brottas med att skapa mening och att planera för hur hon ska kunna överleva. Odla mat, jaga och se till att de djur hon har mår bra. Ur prepperperspektiv är den intressant för det handlar mycket om både vad hon praktiskt måste göra, men också att jobba med de känslor av meningslöshet och maktlöshet som uppstår. Att brottas med att kroppen inte riktigt klarar av allt och hur sårbart livet är ensam. Och också hur beroende vi faktiskt är av eld. Det finns också en fin men krävande brottningsmatch med tanken på att det gamla livet aldrig kommer tillbaka. Att det är en ny värld med nya regler. En värld utan människor.

Hon bygger upp mycket av livet bakom väggen på att ta hand om djuren. Det skapar mening att se till att de får det så bra det kan, och det håller henne sysselsatt. Att ta hand om katter, hund och ko blir det som får dagarna att gå. Att odla potatisen, slå höet, mjölka kon, gå promenader med hunden och se till att katterna har det bra blir det som också skapar mening. Väggen är verkligen en bok om saknad, att släppa taget och att hitta mening i tillvaron.

Väggen kom ut första gången 1963 och är skriven av Österrikaren Marlen Haushofer. Boken är skriven utan styckes- eller kapitelindelningar vilket gör den lite svårläst, men det är väl värt att ta sig igenom den. Det är skrivet utifrån de anteckningar som kvinnan skriver på olika papperslappar. Jag rekommenderar verkligen Väggen, i efterordet står det att kvinnor får ut mer av boken, och det kan jag tänka mig. Men den är läsvärd för alla.

Bokus

Adlibris

 

BONUSTEXT:

Strax innan Haushofer avled 1970 skrev hon några fina meningar som kan kallas hennes litterära testamente.

”Oroa dig inte

Oroa dig inte. Du har sett för mycket och för lite, som alla människor före dig. Du har gråtit för mycket, kanske också för lite, som alla människor före dig. Kanske har du älskat och hatat för mycket – men bara några få år, tjugo eller så. Och vad är väl tjugo år? Efter det var en del av dig död, precis som hos alla människor som inte kan älska eller hata längre.

Du har fått utstå mycket smärta – motvilligt – som alla människor före dig.

Din kropp var tidigt till besvär, du har aldrig älskat den. Det var besvärligt för dig, men kanske också bra, eftersom själen inte behöver en oälskad kropp. Och vad är själen? Förmodligen har du aldrig ens haft någon, utan bara förstånd, och det hade ingen tanke på känslor. Eller fanns det ibland något annat? För ett ögonblick? När du ser blåklockor och kattögon och en människas omtanke för en annan, eller vissa stenar, träd och statyer; svalorna över den stora staden Rom. Oroa dig inte.

Även om du vore tyngd av en själ, önskar den sig inget annat än en djup, drömlös sömn. Den oälskade kroppen kommer inte längre att känna någon smärta. Men kött, skelett och hud, allt kommer att förvandlas till aska och också hjärnan kommer äntligen att sluta tänka. Därför tackar vi Gud, han som inte finns. Oroa dig inte – allt är förgäves, som för alla människor före dig.

En helt vanlig historia.”

Annons

Klimatpsykologi

Varför händer det inte mer? Om vi förstått vad som kan hända med klimatet och världen, varför agerar vi inte resolut för att med alla till buds stående medel stoppa fortsatta utsläpp? Och ur kan vi agera effektivt mot klimatförändringarna? Som jag skrev i ett tidigare inlägg om klimatprepping så är att hindra ytterliggare uppvärmning av planeten en av de bästa förberedelserna vi kan göra.

Hösten 2019 släpptes en en bok som heter Klimatpsykologi – hur skapar vi en hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén. Grunden är hoppet om att allt inte är kört. Att det fortfarande finns chans att förhindra den värsta förstörelsen, men att det kräver något av oss. Det kräver handling. Det är svårt men absolut möjligt.

Klimatförändringarna skaver. Att prata om vad vi behöver göra skaver och värker eftersom det är en katastrof som vi själva varit med och skapat. Det är klart att det, rättmätigt, går att skylla på andra men i grund och botten är det ändå det system vi lever i och drar fördelar av som är boven.

Ett genomgående tema i boken är effektglappet alltså att det som känns att som att det gör stor effekt i själva verket inte alltid spelar så stor roll. Med vår intuition kan vi inte säga vad som har stor eller liten klimatpåverkan. Som exempel tar klimatpsykologerna upp en enorm plastö som finns i stilla havet. Nästan 50% av platsen är fiskenät som dumpats, medan vi fokuserar på sugrör eller plastpåsar. Vad politiken borde göra är att skärpa regler eller förbjuda storskaligt trålarfiske, och vi som konsumenter borde inte äta fisk typ.

Det finns saker vi kommer att behöva göra mindre av för att leva hållbart. Det handlar om att äta kött, resa (framförallt med bil och flyg), konsumera nya produkter eller kläder. Men för att det ska gå att sälja in det budskapet måste vi också prata om vad vi behöver göra mer av – umgås med släkt och vänner, vara i naturen, kräva förändringar av politiker, företag och institutioner. Dela på resurser istället för att äga allt själva. Ett budskap som bara handlar om vad vi ska minska på blir svårare. Vi människor gillar inte att bli av med saker vi har. Det kallas förlustaversion vi måste alltså försöka hitta saker vi kan vinna på en större omställning.

Det fokuseras ofta på att vara klimatsmart. Det räcker inte. Vad som behövs är beteenden inriktade på storskalig förändring som påverkar ekonomiska, sociala och juridiska strukturer. Det betyder inte att det är dåligt med beteenden i det lilla – att inte köpa nytt, byta till energisnålare produkter eller äta veganskt. Dessa beteenden kan kännas meningsfulla och minska känslan av skuld för att kunna organisera sig i det större. Men det får inte stanna vid det lilla. Ofta hamnar fokus och energi på de små sakerna istället för strukturen som ger mycket effekt (återigen effektglappet) vilket jag ofta ser till exempel i klimatgrupper på facebook. Hade vi haft mycket tid på oss hade de individuella åtgärderna varit meningsfulla att fokusera på. Men det har vi inte. Vi behöver därför fokusera på det som potentiellt kan påverka mycket. Problemet är att ju större effekt en beteendeförändring har, desto mindre villiga är vi att göra det. Målet kan inte vara att bli perfekta konsumenter utan att hitta de sakerna som gör stor effekt. En av sakerna som verkligen har stor effekt är att vara aktiva samhällsmedborgare.

Klimatpsykologi tar också upp skuld och ångest. Känslor som vi lätt drabbas av när klimatfrågor kommer upp på dagordningen. Men också hur skam och skrämsel fungerar som påverkansmetod. Den stora lärdomen tycker jag handlar om att vi behöver förändra de stora sakerna och att förhållandevis få människor kan sätta stora stenar i rullning. Även om problemen kan kännas övermäktiga när vi sitter ensamma på vår kammare, så är att göra saker tillsammans med andra det som får oss att må bättre och kan ge stor effekt.

Jag har försökt ta upp en del av vad boken tar upp, men den är så innehållsrik att det inte riktigt går. Jag rekommenderar alla som är intresserade av klimatfrågor att läsa den och bjuda in klimatpsykologerna till sina arbetsplatser eller liknande för föredrag. Och såklart att organisera sig för att skapa en mer hållbar värld.

Köp: adlibris bokus

 

Alla hjärtans dag-special: Kärlek och zombier!

Glad jävla alla hjärtans dag då. Till mångas förtret finns det en del kopplingar mellan kärlek och zombiefilm. En av de viktigaste är såklart Romeo (eller Romero?) och Julia-historien Warm Bodies. Först som bok och sedan som en rätt ok filmatisering även om den missade en del. Här ser vi omöjlig kärlek mellan människa och zombie. Kärleken väcker zombien från döden och hjärtat börjar slå igen. Lite tacky, men det funkar ändå rätt bra. Mer intressant är den brittiska BBC serien In the Flesh som där zombierna blivit botade genom medicin och har återgått till det vanliga samhället igen. Det finns intressanta kärleksskildringar i den som är värda att kolla in.

En annan stark kärleksfilm i zombieträsket är Pride and Prejudice and Zombies filmatiseringen av boken (som jag tyckte var dödstråkig) med samma namn. Men det finns en hel del andra som kan placeras in i romcomzom-facket. Bäst är väl Shaun of the Dead, men även Life After Beth är helt ok i sammanhanget.

Ur överlevnadsperspektiv ser vi ofta kärleken som något viktigt i zombiefiktionen. Det får människor att kämpa vidare på ett sätt de inte skulle gjort annars, men också ibland så sliter den isär grupper och gamla vänskapsband (som hos Shane och Rick i TWD). Ett fint exempel på det är ju Cargo där pappan gör allt för att sitt barn ska komma i säkerhet. Överhuvudtaget är ju just den biten en vanlig komponent i postapokalypsen – att kämpa vidare för någon typ av kärlek. Så mitt råd är att göra nåt fint till den du älskar för det kan öka dina chanser att överleva zombieapokalypsen.

Vill du ge bort något till någon du älskar rekommenderar jag en kofot. Inget säger jag älskar dig lika mycket som en kofot.

Och här är några alla hjärtans dag kort också om någon är intresserad (av Jimmy Wallin såklart).

 

Behövs klimatprepping?

Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos –  de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.

Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.

Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.

Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.

Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.

Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.

Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2