Bloggarkiv
Förberedd – en introduktion till skandinavisk krisberedskap och prepping
Jag har väntat lite på en svensk renodlad prepperbok. Det är ett ämne som ligger rätt i tiden och som det finns mycket att diskutera kring. Det här är dock inte riktigt boken jag förväntat mig och jag misstänker att någon av de stora förlagen inom ganska kort kommer att släppa en mer omfattande bok. Förberedd, skriven av bröderna Stefan och Michael Sjödin, är precis som undertiteln säger en introduktion. Boken utgår från att något kan hända och att vi inte vet vad. Att samhället är såbart.
Boken utgår från kroppens behov (men använder inte samma definition som civilförsvarsförbundet/Svenska överlevnadssällskapet) vilket är det rimliga. Tyvärr är inte trygghet/psyke med som behov, inte heller sömn vilket jag tycker är en miss. Däremot har de med toalett som ett behov vilket kan kännas krystat (förlåt…) men jag tycker det är bra. Jag skulle hellre vilja se ämnet som hygien egentligen, eftersom det är det som kan brista efter toalettbesök. Och det är ofta något som kanske inte tas upp så mycket i apokalypssnacket. Det är också bra att boken inte har samma prylfokus som många delar av prepperrörelsen har.
Problemet med Förberedd är att den i ganska liten utsträckning ger oss tips på vad vi ska göra (t ex hur vi bygger värmekojor i lägenheten vid långvariga strömavbrott på vintern). Däremot finns tips på böcker/internetkällor som tar upp mer, men det borde kunna rymmas mer. Det är en introduktion, så en de gallring har ju såklart fått ske, men jag när jag läser den och jämför med till exempel Civilförsvarsförbundets ”Överlev hemma!” (som tyvärr är slutsåld) så är den senare mer ett hjälpmedel. Överlev hemma har också till exempel checklistor för att underlätta prepping i det egna hemmet.
Det jag dock stör mig mest på är synen på människan. I början av boken slås fast: Det finns två sorters människor – de som förbereder sig och de som inte gör det. De som inte gör det kommer att stå helt handfallna och bara låta allt gå åt skogen. Människor i nya svåra situationer lär sig lösa problem snabbt. Ett fåtal kanske blir handlingsförlamade, men den stora majoriteten av alla människor, förberedda eller inte, anpassar sig snabbt till en ny situation och lär sig hantera de utmaningar som sker. Dessutom är alla förberedda på något, det är bara i varierande grad utifrån vilka hotbilder vi ser. Det är mer fruktbart att tala om mer eller mindre förberedd hela tiden. De flesta har kanske några huvudvärkstabletter hemma för att de vet att de behöver det någon gång, de flesta använder säkerhetsbälten i bilen inte för att de tror att de ska krocka men för att det är dumt att chansa. Det är alltså inte en fråga om allt eller inget, det är en fråga om mer eller mindre.
Även i slutet av boken är människosynen ett problem. Visst står det att vi söker oss till varandra och börjar samtala vid kriser, men ganska snabbt kommer de in på riskerna med att berätta att de preppar. I stället för att göra det till ett kollektivt projekt blir förberedelserna något som ska individualiseras. Jag tror det är helt fel väg att gå, de enkla tipsen för förberedelser som boken erbjuder är egentligen inte konstigare än att ha säkerhetsbälte. Om en bara lyckas presentera problemen som kan uppstå på ett rimligt sätt så förstår nog de allra flesta. Och varför inte ta med en vattendunk som present nästa gång du blir bjuden på middag hos grannarna? Eller pratar krisberedskapen i bostadsrättsföreningen eller bjuder in civilförsvarsförbundet att prata för grannar eller i Hyresgästföreningen?
Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles
Maken till ful bok är också svårt att hitta
Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.
Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.
Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.
Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.
På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.
VARNING: Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva av Neil Strauss.
Neil Strauss, författaren till t ex boken The Game, släppte 2010 en bok om hans väg till att bli en prepper – Varning: Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva. Det börjar med att Strauss ska skriva ett reportage om de som förbereder sig för apokalypsen vid millenieskiftet. Det sätter igång tankar hos honom om att allt kanske inte står rätt till. Han börjar planera för hur han ska kunna lämna USA om (eller snarare när) det blir kris. Sedan rullar det på. Det som driver honom är rädslan för att inte vara redo. Det finns alltid nya saker att kunna förbereda sig inför. Hur kan jag överleva i vildmarken? Hur klarar jag mig i stan utan el? Hur tar jag mig ut ur handbojor när jag ligger i bakluckan på en bil och så vidare.
Vi följer Strauss under tre år när han utvecklar sina kunskaper. Han resonerar fram och tillbaka kring risker och överväganden. Tittar ibland uppifrån och ser hur han förändras och blir fascinerad och skrämd av det. Det är en intressant berättelse utan tvekan. Jag kan dock inte släppa tanken på att han är väldigt full av sig själv hela tiden. Jag var skeptisk till honom sen innan och det har inte riktigt förändrats. Det är hans manliga ego som måste uppfyllas på något sätt och prepperkulturen (eller kanske prepperkulturerna) är ett sätt att fylla det. Boken visar för övrigt på hur manligt dominerad den amerikanska överlevnadskulturen verkar vara. Den enda kvinna som är med nämnvärt i boken är hans flickvän som är rädd för nästan allt och beskrivs allt som oftast som ett våp (om än ett klokt våp).
Texten blandas med tecknade instruktionsbilder om hur man spränger bilar, kamouflerar sig, dödar hundar etc. Det ska vara någon slags sammanhängande historia tror jag, men det funkar inte riktigt.
Det är också lite störigt att alla preppertermer är översatta t ex När Det Börjar Osa Bränt istf SHTF (Shit Hits The Fan). Prepperkulturen känns så amerikansk att det mest blir konstigt när det översätts. Samma gäller Bug Out bagen som får heta Skalväska och Bug Out Vehicle får heta Skalbagge. Det funkar inte riktigt. Det är mycket snack om flugare och det ger om något mindre kunskap om rörelsen än om de hetat flighters som jag antar att de menar.
Det är en ganska dålig överlevnadsbok, men det ger en inblick i hur rädslor formas och hur man förändras av dem. I början handlar det mycket om den starkes överlevnad, men framåt slutet förändras bilden. Forskningen om katastrofbeteenden berörs i väldigt liten utsträckning utan det är ”Överlevarna” som berättar hur människor beter sig och hur världen egentligen är. Det är en intressant och lättläst bok trots bristerna.
Kobra: Är slutet nära?
I onsdags sände Kobra ett program om jordens undergång och survivalister/preppers. Programmet går inte att bädda in men klicka här för att komma till SVT Play. Tydligen hade de hört av sig till svenska preppers som valt att inte vara med. Det ökande intresset för apokalypsen och Mayakalenderns slut 2012 var i fokus.
Vi fick träffa Ed Peden som bodde i en bunker (och jobbade med att förmedla bunkerboenden till andra). Han verkade vara en trevlig hippiegubbe och inte alls någon vapengalen militärtyp. Han berättade om hur han dragits med i Reaganårens rädsla fö
r kärnvapenkrig och att han behövde ta hand om sig själv och sin familj. Förutom dess historia var inte bunkern han bodde i särskilt annorlunda från andra alternativmänniskors boenden. Här kan man se hela intervjun med honom.
En annan intressant del av programmet var en intervju med Susan Roy som pratade om hur de amerikanska myndigheterna under 50 och 60 talen lurade folk att ”duck and cover” och bygga egna ganska verkningslösa bunkrar för att kunna klara sig vid en kärnvapenattack. Den politiska dimensionen i detta är intressant. Att individualisera de negativa effekterna av ett kärnvapen krig för att slippa lägga pengar på det och istället satsa hårdare på kapprustningen. Människor skulle tro att de var trygga för att rättfärdiga de miljarder dollar som lades på det egna militärindustriella komplexet. I Sverige valde man att kollektivt rusta upp ett civilt försvar med bergrum fyllda med olja och förnödenheter som man numer rustat ned.
Den lite märkliga reportaget från MSB (Myndigheten för Samhällsberedskap) tyckte jag sa väldigt lite. Min enda kontakt med dem tidigare var att de inte ville vara med i zombiekursen och prata om Sveriges beredskap för katastrofer vilket var lite tråkigt. CDC är ju på. Det verkade mest som om de gått en kurs i medieträning för att kunna prata utan att säga något egentligt om vad man höll på med. Jag har faktiskt inte hört någon säga något positivt om MSBs arbete, men jag låter mig gärna överbevisas.
Nästa program i serien verkar dock bli intressant när de tar upp kulturvärlden som apokalypsens stora profitörer. Det får mig att tänka på ett reportage i senaste numret av Effekt (3/2012) om varför så få beskriver livet under en långsammare kollaps. Hur man handskas med de små förändringarna och inskränkningarna i vardagen som en klimatkollaps kommer att innebära. Istället är det efter apokalypsen när allt redan kraschat som beskrivs. På ABF i Stockholm är det ett seminarium på just det temat som jag tror är intressant. Det är den 25 oktober och titeln är Grym natur och riktiga människor.
Svenska preppers om programmet:
Fredrik Strage, republikaner och myter om att överleva zombiekatastrofen
I dagens DN skrev Fredrik Strage om republikanska primärvalet, rednecks och zombies. Det säger en del om zombies popularitet, att referera till zombies eller zombieapokalypsen (Zompoc) är inga konstigheter. Strage drar däremot fel slutsatser (och en av de vanliga myterna kommer upp). I slutet av sitt inlägg skriver han:
Men det är uppenbart att de högerkristna freaksen är bättre på överlevnad. Om zombieapokalypsen inträffade skulle vi svenskar reagera som efter tsunamin och utbrista: ”Vi har inte fått någon information!”
Lydigt skulle vi rada upp oss för att vaccineras mot zombiesjuka (även om sprutan inte hjälpte utan bara gav oss narkolepsi). Vi skulle kräva ministrars avgång, medan de levande döda tuggade sig genom befolkningen, eftersom vi lärt oss att myndigheterna ska ta hand om oss. Sydstatarna skulle inte gnälla. De skulle dra ut i skogen med ”all kinds of guns”. Och de skulle antagligen ha Jesus på sin sida.
Ja, det stämmer nog bra att många av de i USA som förbereder sig för någon typ av apokalyptiskt scenario har en hyfsat bra chans att klara sig. Säkert skulle de försvara sig själva och sin familj eller grupp med glädje. Däremot skulle de sj
älva ödelägga samhället och omöjliggöra att någon typ av civilisation skulle återuppstå. Det går inte att bygga ett samhälle på att alla ska klara sig själva och att livet är en kamp mellan individerna som lever där, det blir varken trevligt eller främjar utveckling. Och survivalismen bygger just på att var och en ska klara sig själv och inte att skapa tillit mellan människor. Det är dock skillnad på att vara förberedd på att samhället kommer att förändras radikalt i vår livstid och att bara leva för just det. Kanske kan man säga att det är lika dumt att bara leva för morgondagen som att leva som att det inte fanns någon morgondag alls.
När svenskarna skulle följa statens direktiv för hur vi skulle göra När det händer skulle vi stänga in oss i våra hem, stänga fönster och dörrar och lyssna på radio. Och är det en zombiekatastrof man vill undvika är det det absolut mest önskvärda beteendet. Det finns mycket att raljera över Svenskars påstådda oförmåga att tänka och handla själva. Ofta är det ganska roligt, ibland är det träffande men sällan reflekterar vi över vad det omvända skulle innebära. Trots alla problem med en knuten näve i fickan istället för en knuten näve i luften så är det rätt fint att vi litar på samhället och framförallt på varandra.
Om jag själv var en av de där ute i skogen, skulle i alla fall jag vara betydligt räddare för ett gäng trigger happy, rädda sydstatare med ”all kinds of guns” än för sävligt långsamma zombies. För det stora problemet efter Det hänt är inte zombies. Det är andra rädda människor med begränsade resurser.
Zombieöverlevnad 