Dagens zombiefilm: The Night Eats the World

The Night Eats the World (2018) är något av en modern version av I am Legend (boken då). Musikern Sam blir hembjuden till sitt ex för att hämta några kassetter, men exet visar sig ha en stor fest. Sam råkar slå i huvudet och svimmar inne på ett rum. När han vaknar dagen efter har alla blivit zombier. Lite en trött upprepning (The Walking Dead, 28 Days Later, Triffiderna etc) av hur huvudpersonen bara vaknar upp i en ny värld. Resten av filmen handlar mest om hur Sam utforskar byggnaden han är i och hur han hanterar ensamheten.Han fixar med mat och vatten, barrikaderar sig och småpratar lite med den instängda zombien i hissen. Det finns mycket spännande att göra i den miljön men tycker inte riktigt att det funkar.

Till skillnad från I am Legend saknar filmen djup. Det finns liksom ingen riktig nerv och Sam är inte tillräckligt intressant för att jag ska känna så mycket för honom. Det är inte en svindålig film, en del scener är fina och bra. Den har ett visst värde i genren eftersom den fokuserar på ensamhet och inte på interaktion, men på det stora hela tycker jag inte den lägger sig på någon zombietopplista.

 

Trailer:

Annons

Filmtipset: Patient Zero

I slutet av 2015 gladde jag mig åt att Patient Zero, en zombiefilm med bland andra Matt Smith (Dr Who) och Natalie Dormer och John Bradley (båda från Game of Thrones) skulle komma ut 2016. Och jag väntade, och väntade. Men nu har den i alla fall precis haft premiär. Dock ganska undanskymd och eventuellt senare på bio (knappast i Sverige dock). Regissören, Stefan Ruzowitzky, lär ha sagt : ”Zombiens stora dagar är förbi. Det är dags för något nytt. De smittade är mycket sexigare än den traditionella zombien. De har mycket energi, de är snabba, de är snygga, inte såna där vandrande grönsaker”. Hade jag läst citatet innan jag såg filmen skulle mina förväntningar nog varit lägre. Nu var de ganska höga fortfarande även om att filmens premiär flyttas två år och att den går direkt till DVD/Bluray.

Till handlingen. En muterad rabiesvariant har slagit sönder hela civilisationen. Det började med djur som blev aggressiva och galna och ganska snart blev även människor smittade. Patient Zero utspelar sig i någon form av bunker under jord där ett samhälle av civila överlevande, styrda av ett gäng militärer lever. De har smittade som fångar eftersom Morgan (Smith) kan tala med de odöda eftersom han blivit biten men inte förvandlats. Han förhör dem i en speciell cell och de försöker hitta den som först blev smittade – Patient Zero – för att kunna ta fram ett vaccin som kan bota dem. Det är på en del sätt en klassisk plot. Forskare och militärer har bråk i bunker, en komplicerad kärlekshistoria och ja zombierna kommer in och det gäller att fly. Ja, ganska mycket som Romeros Day of the Dead från 1985.

De smittade däremot är snabba och blir smartare och smartare. De utvecklas och en del har goda förmågor i både att behärska sig och att tänka logiskt. De flesta inte dock. Vi får ingen som helst förklaring till något men det gör inte så mycket.

Alltså, jag vill så mycket tycka om filmen. Och jag gör det lite grann. Men det är lite för klichéartat och den saknar faktiskt något eget. Jag tycker nog inte att han kan prata med dem och att de söker efter den första zombien riktigt gör den originell. Zombier nu för tiden kan ha så många olika egenskaper och förmågor att det är svårt att göra något nytt. De är inte sexiga, men de har energi och snabbhet. Det är också lite för många trådar som inte riktigt löses upp eller får utrymme. Den känns både seg och för snabb emellanåt. Det är en ganska habil zombiefilm, men den kommer inte att gå till historien som något speciellt. Den har typ 4,3 på IMDB vilket är lite i lägsta laget, men ja det kunde ha varit bättre helt enkelt.