Bloggarkiv

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus

 

 

Dagens boktips: Deep Survival – Who Lives, Who Dies and Why

deep-survivalDeep Survival av Laurence Gonzales är något av en klassiker inom populärvetenskapliga överlevnadsböcker. Det handlar inte alls om tekniker om att göra upp eld, eller hitta vatten utan är mer inriktade på psyket och vad som egentligen gör att vissa orkar fortsätta kämpa och överleva trots minst sagt risiga utsikter. Tyvärr läste jag uppföljaren Surviving Survival – The Art and Science of Resilience innan, men jag tycker inte att det verkar ha spelat så stor roll.

Boken är byggd på olika berättelser som överlevare berättat i böcker och intervjuer, samt en hel del samtal och erfarenheter Gonzales själv haft av att flyga, gå på överlevnadskurser, och sin pappas liv (ibland får jag känslan av att hela boken bara är ett sätt att försöka få sin fars godkännande/erkännande, det är en sådan obehaglig undergiven ton gentemot sin pappa i hela boken). I dessa berättelser väver han ofta sina tankar och forskning (framför allt från John Leachs Survival Psyhology). Det gör boken medryckande, lättläst och spännande men jag tycker att det kan tummas en del på vad som egentligen bygger på forskning och vad som är någon form av egna mindre vetenskapliga slutsatser.

Gonzales kommer ofta tillbaka till Zen, Tao teh ching och stoikerna som han menar har viktiga visdomar för överlevnadssituationer. Det handlar framförallt om att vara i nuet. Att acceptera situationen som den är, inte som den borde vara eller skulle kunna ha varit. Humor är en annan aspekt han lyfter fram som viktig. Genom humor och skratt går det att skapa närvaro och acceptera en jobbig situation.

Deep Survival är mer en bok om överlevnad än en överlevnadsbok egentligen. Det handlar om hur vi kan bete oss, och vad som gör att vissa överlever men vi får ganska få kunskaper hur vi kan träna oss på att bli en överlevare. Gonzales återkommer ofta till just att det finns överlevare och såna som inte är överlevare. Det finns forskning på hur människor beter sig vid överlevnadssituationer och siffrorna brukar handla om ca 15-20% beter sig lugnt samlat och rationellt, runt 50-70% passivt men följsamt och resten beter sig på ett sätt som kan orsaka mer skada och fara för sig själva och folk omkring dem (OBS siffrorna är rätt osäkra).

I slutet går Gonzales igenom tolv saker som Överlevare gör:

  1. Perceive, belive – de accepterar situationen så som den är.
  2. Stay Calm – de använder rädsla till att fokusera, men också humor är ett viktigt element för att lugna ned sig.
  3. Think/analyze/plan – att snabbt börja organisera det som behöver göras. Många upplever att en rationell röst talar till dem och berättar vad de bör göra.
  4. Take correct, decisive action – de stora uppgifterna kännas överväldigande, det är bättre att bryta ned uppgiften och skapa små uppgifter som går att genomföra.
  5. Celebrate successes – de känner glädje över att uppnå delmålen och kämpar vidare tack vare det.
  6. Count your blessings – det är så överlevaren hjälper andra istället för att vara offer.
  7. Play – lek, gör rim, poesi, matteuppgifter eller sjung. Det kommer att ta fokus från situationen. Många överlevare gör rytmer/mönster som de följer utan att tänka för att kunna hålla borta smärta och rädsla.
  8. See the beauty – de ser det vackra och det gör att de också kan uppskatta delar av situationen de är i.
  9. Believe that you will succed – de tänker att de inte ska göra fler misstag och kan därför fokusera.
  10. Surrender – de resignerar utan att ge upp. Ser situationen för vad den är och inte för vad den skulle kunna vara.
  11. Do what ever is necessary – överlevare känner till sina förmågor och varken över -eller undervärderar dem. De är rationella och tar de möjligheter de får.
  12. Never give up – de fortsätter kämpa, trots att oddsen kan verka vara mot dem. Det finns alltid något att göra för att förbättra situationen.

Problemet med såna här listor är att de faktiskt inte ger någon praktisk hjälp för den som vill lära sig förbättra sina chanser att klara sig. Tur att jag håller på att skriva en bok som handlar om att just försöka förbättra chanserna att överleva när katastrofen zombierna kommer. Men den är lättläst och spännande och ger en inblick i hur vi kan fungera när vi hamnar i en överlevnadssituation. Tillsammans med Amanda Ripleys The Unthinkable och Ben Sherwoods Bli en överlevare bör den ha en plats i varje överlevnadsintresserads bokhylla (jag har ännu inte läst Al Sieberts The Survivor Personality än, men det är på gång).

Adlibris

Bokus

 

 

Om kyla och hypotermi

Som jag hoppas de flesta vet så är grunderna till att överleva zombieapokalypsen inte en Crovel Extreme II utan att ha kunskaper om hur vi tillgodoser kroppens grundbehov. I det här inlägget kommer jag gå in lite mer på vad som händer när vi blir kalla. Grunden är ett kandidatarbete i biologi från Uppsala Universitet som har den fantastiska titeln ”Kalla fakta om hypotermi” skriven av Henrik Toresson, det är väl egentligen en TLDR variant av uppsatsen (som kan läsas här).

Kroppens grundtemperatur ca 37 grader. Det krävs inte så många grader upp eller ned för att tillståndet ska bli allvarligt om modern sjukvård inte finns tillgänglig. 37 grader handlar om kärntemperaturen i bålen kan en egentligen säga. När det blir kallt så kan armar och ben bli betydligt kallare utan att det är livshotande. Kroppen fokuserar på de viktigaste delarna nämligen huvudet och kroppen och stänger delvis av blodcirkulationen till armar och ben.

Kylans effekter

jackAtt vara nedkyld ger flera negativa effekter på kroppen. Mentalt så blir vi långsammare för att blodet blir mer trögflytande och försämrar hjärnans kapacitet. För människor som är ovana vid köld blir vi lätt distraherade av kylan och får svårt att fokusera på andra saker. Vidare försämras minnet och vår reaktionstid ökar.

Kroppsligt så försämras finmotoriken och fingerfärdigheten, vilket kan vara förödande eftersom det är viktigt för att göra upp eld för att förbättra situationen. När vi tappar känseln i till exempel fingrarna riskerar vi köldskador då vi inte känner när det blir riktigt illa. Då är det viktigt att hålla koll på hur huden ser ut, blir det vita fläckar är det fara och färde. Musklerna försvagas och blir långsammare, vi blir alltså klumpigare och det blir inte bättre av att balansen blir sämre vilket gör att vi lättare skadar oss.

Så här påverkas du:

37 grader – allt är som vanligt

36 grader – händer och fötter känns kalla. Kognitiva förmågor minskar. Enstaka huttringar.

35 grader – Muskelfunktionerna börjar avta. Huttring blir vanligt.

34 grader – Muskler är så stela att det är svårt att sträcka ut armar och ben. Fingerfärdighet kraftigt försämrad. Kraftiga huttringar och skakningar. Personen är omtöcknad och apati och hallucinationer kan uppstå. Personen har svårt att ta hand om sig själv.

32 grader – Andningsfrekvens och hjärtfrekvens minskar. Huttringarna minskar. Risk för medvetslöshet.

30 grader – medvetslöshet

26 grader  – reagerar inte på något stimuli, inte ens smärta.

Lägre än 26 koma och död (för de allra flesta, det enstaka fall där människor haft så låg kroppstemperatur som 14 grader).

När en person bli räddad in i värme är det vanliga att temperaturen i kroppen sjunker ytterligare någon grad. Det kallas afterdrop och anledningen är inte riktigt klarlagd men det finns teorier kring att yttertemperaturen i kroppen eller i armar och benen är lägre och kommer in  i kroppen när omgivningen blir varmare eller att blodcirkulationen ökar så att kallt blod från extremiteterna går in i kroppskärnan.

Faktorer som påverkar hastigheten på nedkylningen:

  • kroppsmassa – det är bra ju mer fett en har på kroppen eftersom det isolerar mot kylan
  • muskelmassa – muskler isolerar också så länge de är avslappnade. När de spänns så kommer blodet ut i musklerna och blir nedkylt. Uthålliga muskler är dock bra för det gör att en kan huttra länge utan att bli utmattad.
  • kön – skillnaderna mellan könen handlar om att kvinnor generellt har mer underhudsfett än män, dock har de generellt mindre massa vilket gör att de snabbare blir nedkylda än män. En annan faktor som påverkar kvinnor är var i menscykeln de befinner sig då kroppstemperaturen kan skilja 0,7 grader.
  • ålder – nyfödda är extra köldkänsliga då de ej kan huttra (de har dock större halt av brunt fett än vuxna vilket omvandlas till värme vid kyla). Äldre påverkas mer eftersom de ofta har mindre underhudsfett.
  • acklimatisering – vi kan vänja oss vid kyla så att värmeproduktionen ökar utan huttring, dessutom så upplever vi inte kylan lika intensivt om vi vistats mycket där det är kallt.

Att hamna i kallt vatten

Om någon hamnar i kall vatten uppstår ett annat problem – köldchock. Det innebär ofta att vi inte kan tänka klart och att vi börjar hyperventilera. Det är viktigt att försöka ta kontroll över andningen i sådana situationer, men det är såklart lättare sagt än gjort. Pulsen stiger och blodtrycket ökar vilket i sig kan leda till döden. Hyperventileringen gör att många drar ned vatten i lungorna och drunknar eftersom det är näst intill omöjligt att hålla andan om de hamnar under vatten bara för en kort tid. Köldchocken påverkas inte alls av hur vältränad du är även om pulshöjningen blir mindre problematiskt om du har bra kondition.

När du hamnar i kallt vatten är det också viktigt att tänka på att rörelse kan vara bra.Utan flythjälpmedel sjunker du snart på grund av muskelstelhet. Ta därför omgående tag i något som flyter. Håll armarna så stilla som möjligt så att kallt blod från dessa inte går in i kroppskärnan. Benen som är tjockare bör däremot trampa vatten för att öka värmeproduktionen. Kan du ligga i fosterställning är det bra. Värmeförlusten från armarna avgör hur långt du kan simma, ju mer underhudsfett du har där, desto längre kan du simma. Kläder är bra att ha kvar eftersom de håller kvar värmen.

Det är osannolikt att en människa med normala nivåer av underhudsfett ska drabbas av hypotermi i engradigt vatten de första 20 minuterna. Döden genom hypotermi inträder ca en timme i vatten som ligger strax över noll (men som tidigare nämnt finns det andra faktorer som gör att det kan gå mycket fortare). Huttringar och muskelstelhet gör att människor har svårt att simma och röra sig i så kallt vatten. I temperaturer mellan 10 och 14 grader kan den genomsnittliga personen simma 800-1500 meter innan muskelstelheten leder till drunkning.

Att hantera skador av köld och nedkylning

Lokala köldskador syns som vita fläckar. Försök värma upp det hud mot hud, långsam uppvärmning är bäst. Har du kommit in i lä där det är torrt kan du till exempel värma en hand i armhålan eller hålla en varmhand mot en frusen kind (varm hand mot frusen kind skulle för övrigt vara ett bra namn på en dansbandslåt). Massera eller gnugga inte eftersom det kan förvärra skadan. När du värmer en lokal köldskada kan det göra ont och se rött ut, fortsätt dock tills normal färg och känsel uppstått.

Torrt är bra och rörelse är bra när du har möjlighet till det. Personer som har drabbats av hypotermi ska värmas långsamt eftersom snabb uppvärmning kan öka cirkulationen för kraftigt så att risken att dö av afterdrop ökar. Tänk på att få personen ska få komma i skydd från vind och väta. Det rekommenderas att ge nedkylda personer varm och söt dryck (OBS inte alkohol som gör att blodkärlen vidgas och mer värme försvinner från särskilt armarna).

Människor som är nedkylda och medvetslösa kan verka döda men fortfarande gå att rädda så ge inte upp. Larma alltid om möjligt.

Vårdguiden 1177 har såklart bra råd och mer info

Boktipset: Överlevnadsguiden – 300 sätt att klara allt från eld till att överleva en krokodilattack

9789171262912_200x_overlevnadsguiden-300-satt-att-klara-allt-fran-att-gora-upp-eld-till-att-overleva-en-krokodilattackÖverlevnadsguiden – 300 sätt att klara allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack av den amerikanske överlevnadsgurun Rich Johnson bearbetad till svenska förhållanden av äventyraren Ola Skinnarmo kom ut tidigare i år (den amerikanska förlagan kom 2012). Som den något långa undertiteln antyder får du lära dig alla möjliga och omöjliga märkliga överlevnadstricks. Boken är uppdelad i tre delar: Vildmarken, staden och katastrofen.

Punkterna är korta och de absolut flesta skulle kräva en hel del träning för att kunna fungera i en riktig överlevnadssituation. Ibland så skulle den ju funka att bara ha i bokhyllan men ganska ofta är det förhållningssätt eller kunskaper som en behöver ha i huvudet hela tiden.

Vill du till exempel lära dig:

  1. Hur en gör för att överleva is-, svart- eller brunbjörnsattack och de olika skillnaderna mellan dem.
  2. Tillverka en bola
  3. Undvika att bli uppäten av en alligator
  4. Agera i en VMA situation
  5. Ät överkörda djur
  6. Resa smart
  7. Undvika tårgas
  8. Brandsäkra huset
  9. Få upp din kokosnöt
  10. Kissknep (nu blev du nyfiken va?)

Ja ni fattar själva. Det är väldigt högt och lågt. En del saker förstår jag inte varför det är med, det känns mer som James Bond-fantasier än något som någon kan ha användning av medan andra punkter är relevanta som de mentala bitarna eller hur en undviker att gå vilse. Det är lite rolig och spännande läsning och rätt trevligt att plocka upp boken då och då och läsa några punkter och fundera kring. Men så kommer delar som den på bilden nedan. Det här är bara något som skrämmer upp folk och är extremt skadligt för samhället i stort och vore katastrofalt om människor faktiskt skulle bete sig som om de led av paranoia. Det är sånt här som verkligen är det dummaste med delar av prepperrörelsen.

img_3305

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men den största bristen är såklart att zombier inte nämns.

Bokus

Adlibris

PS här är kortsvaren på de tio punkterna som nämndes tidigare

  1. Isbjörn – var beväpnad annars är det kört. Svartbjörn – spring inte, gör dig stor och slåss. Brunbjörn- gå långsamt bakåt och spela död om du blir attackerad.
  2. Skaffa tre tunga bollar och bind ihop.
  3. Attackera ögon och nos och hoppas på det bästa.
  4. Håll dig informerad och undvik farliga ställen.
  5. Ät inget som verkar vara dåligt.
  6. Resa smart – håll koll på om det finns farliga ställen eller potentiella problem i områden i förväg.
  7. Ta dig bort från området och tvätta ögonen med mjölk. Andas i korta stötar. 
  8. Håll koll på att elektroniska prylar inte strular, håll koll om du har gasspis och annars glöm inget på spisen.
  9. Inte med hammare och spik, inte med nitroglycerin utan… ja vi får inte veta det, men vi får veta att vi kan dricka mjölken, äta köttet och använda skalet till skål, att göra rep från eller som BH.
  10. Göra rent saker, markera revir [sic] och kyla ned genom att kissa på en trasa och ha kyla dig med när det är varmt.

Bokrecension: Bli en överlevare – Hemligheterna och forskningsrönen som kan komma att rädda ditt liv

Som några kanske vet har jag börjat skriva en uppföljare på Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och i och med det läsa en massa böcker. Några av dem tänkte jag recensera här.

bli-en-overlevare-hemligheterna-och-forskningsronen-som-kan-komma-att-radda-ditt-livBli en överlevare! kom 2009 och är en i raden amerikanska böcker som handlar om katastrofpersonlighet, katastrofbeteenden och lite tips på hur vi kan göra för att bättre klara katastrofer. Om du bara är intresserad av överlevnadstipsen kan du hoppa längst ned i inlägget. (I den här boken finns också ett onlinetest survivorprofiler.org och en hemsida thesurvivorsclub.org och men av någon anledning finns inte någon av de hemsidorna uppe längre. Min teori är att det har att göra med att han numera är någon slags hög boss på Disney-ABC men jag har inte hittat något när jag sökt om det på internet. Om någon vet får ni gärna säga till).

Sherwood har gått militärutbildningar, besökt PTSD kliniker och intervjuat en massa forskare, flygplanssäkerhetsarbetare, överlevare och psykologer. Det är ett gediget arbete som ligger bakom boken, och den fyller sitt syfte rätt bra. Även om den är lite väl anekdotisk ibland tycker jag han balanserar det bra.

Sherwood intervjuar bland annat John Leach som skrivit avhandlingen ”Survival Psychology” som är ett portalverk inom överlevnadspsykologin. Leach pratar om att vi tenderar att följa den roll vi har i en situation. Till exempel vid en stor brand vid King’s Cross tunnelbanestation i London. Många pendlare gick ned i tunnelbanan trots att det kom rök därifrån. De gjorde helt enkelt som de brukade, de följde sina rutiner. Många andra var som paralyserade, de gjorde helt enkelt ingenting. Leach konstaterar krasst ”Förnekelse och inaktivitet förbereder människor utmärkt för rollerna som offer och lik”.

I boken tas många exempel på hur vi ska agera i situationer som är kritiska. Till exempel när du hamnar under vatten och är fastspänd inuti en helikopter (Håll fast vid ett riktmärke – Vänta tills all plötslig och våldsam rörelse har avstannat – Agera) och fallskärmshoppare där något går snett (Försök att slappna av – kom ihåg var du befinner dig – Ge aldrig upp).

Tro/vilja är något viktigt i överlevnadssituationer. Det handlar om att ha något att leva för och tanken på att en är en del i något större. Att det finns en plan för dig (som oftast inte är att dö i en olycka). Här är det ju rätt svårt att intervjua människor som faktiskt tror och ber men ändå dör. Det är helt enkelt svårt att mäta vad det är som gör att människor klarar sig bättre eftersom en urvalsgrupp av förklarliga skäl är omöjliga att intervjua.

Sherwood listar fem olika typer av överlevarpersonligheter. De är inte bättre eller sämre än någon annan och klarar kanske av olika typer av överlevnadssituationer olika bra.

Krigaren är en som vägrar ge upp och kastar sig in i en kris rakt framifrån. De har en passionerad inställning till livet och reser sig när de blivit slagna och försöker igen. De kan vara envisa och orubbliga, tävlingsinriktade och aggressiva, modiga och djärva. Många idrottsstjärnor skulle nog placera in sig här.

Den troende litar på att Gud skyddar dig. Tron är det som håller dig över ytan i svåra stunder och som ger dig tröst och stöd. Gud har en plan för dig och du litar på att den är sann. Din tro ger dig hopp och optimism vilket är viktiga egenskaper i överlevnadssituationer.

Länkbyggaren hanterar kriser i styrkan i relationer. Kärleken till andra får dig att tackla de största hindren och ger dig också stöd i svåra stunder. Empati och solidaritet är nyckelord för länkbyggaren. De är bra lagspelare och kommer lätt överens med andra.

Tänkaren använder sitt intellekt för att klara problem. Den teoretiska och praktiska intelligens du har gör att du har full tro på att du klarar av att hantera problem som uppstår. Du är fokuserad och koncentrerar dig på vad som behöver göras. Du kan improvisera och lösa problem genom påhittighet.

Realisten vet att allt inte går enligt planerna. Du är medveten om att du kan hamna i dåliga situationer och följer med i ett flow i vad som händer. När du ställs inför ett problem är du pragmatisk och kommer på att bra sätt att agera på. Många förlorar greppet vid en kris, men du brukar hålla huvudet kallt och agera när det blir dags. Du överlever genom att rida ut stormen och göra det du behöver för att överleva.

Jag blir inte riktigt klok på vilken av de här typerna jag är. Förmodligen någon sorts kombination, men det är trubbigt och svårt att göra något med den eventuella kunskapen. Det finns ingen metod för att screena vem som blir en överlevare i förväg. De flesta sådana försök är i grunden ovetenskapliga. Säkert också i fallet med Överlevnadsprofilen som Sherwood gjort (tyvärr har jag som sagt inte kunnat göra den själv) även om han menar att den har vetenskapligt stöd och är framtagen i samarbete med psykologer och experter inom överlevnadsfältet.

Slutligen presenterar Sherwood några förhållningssätt som kommer att göra att du bättre klarar situationer som kommer att uppstå i ditt liv som du inte hade förberett dig på. För det är något som kommer att drabba oss alla (särskilt om när zombierna kommer). Det här är lite kärnan i boken skulle jag säga, även om punkterna sammanfattningen är otydliga.

  1. En tugga i taget. Det finns något slags talesätt som lyder: Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Alltså gör saker i tur och ordning. Sätt upp små mål och beta av dem. Det fokuset kommer att kunna göra att problem som för många ses som oöverstigliga blir hanterbara.
  2. Isolering är en illusion. Vi hänger alla i en skör tråd ibland och när vi är som mest sårbara eller sårade behöver vi andra för stöd och hjälp. Vi klarar oss inte ensamma.
  3. Ett syfte större än en själv. Generositet och osjälviskhet är vanliga egenskaper som gör att överlevare ofta vill dela med sig av sina erfarenheter. Genom att ha ett större syfte och en känsla av sammanhang får vi mer att kämpa för och större chanser att överleva när något oväntat händer.
  4. Tillsammans är vi starka. Vid kriser skapas nya starka band mellan människor. Ur ett evolutionärt perspektiv är det rimligt, eftersom inbördes hjälp är något som gör oss mer resilienta.
  5. Öda inte bort ett andetag. Genom att leva nu, eller carpa som ungdomen skulle säga, gör vi oss själva en tjänst. Vi vet inte när det otänkbara inträffar, men om vi lever livet nu kommer vi ha levt även om vi inte klarar oss. Så våra förberedelser inför något otänkbart ska inte ha karaktären av att vara uppoffringar. De ska vara en positiv del av livet, något som gör det värt att leva. Och livet levs bäst tillsammans med andra.

PS: Ursäkta om jag ibland låter som en livscoach. Det är inte min mening och jag skäms för varje sånt ord jag skriver.

 

Den bästa gruppsammansättningen för att överleva zombieapokalypsen

En fråga nästan lika ”viktig” som vilket vapen som är bäst när zombierna kommer är vilka kunskaper den ideala gruppen bör ha. Det är en svår fråga av flera skäl. Framförallt för att det krävs helt andra kunskaper/egenskaper för att överleva i det inledande skedet än att leva i långa loppet. Men jag tänkte ändå ge mig på att diskutera detta, särskilt som att jag i ett svagt ögonblick lovade publiken på ett föredrag i Härnösand för ett tag sedan det.

Den första frågan handlar om hur stor gruppen ska vara. En liten grupp kräver mindre resurser och har lättare att röra sig. Å andra sidan är den mer sårbar för förluster och fler människor leder till mer kunskap och fler perspektiv. Det finns stora fördelar i att ha en heterogen grupp, eftersom de grupperna fattar bäst beslut. I ett långt perspektiv bör också gruppen bli större.  Jag utgår från att gruppen kan vara mellan sex och åtta personer. Och att det är en grupp som ska fungera både i akuta läget och lite längre fram när zombierna kanske inte är det farligaste hotet.

Nu utgår jag såklart mycket från yrken som folk kan jobba med, alla har ju kunskaper som kan vara viktiga. Och en del människor har kanske större kunskaper om ett område som de inte jobbar med än med det de sysslar med större delen av dagen. Den typen av kunskaper som kan vara bra att ha/skaffa sig på hobbynivå är ämne för ett senare inlägg. Men här kommer alltså en lista på jobb som är bäst. En del ska också kunna komplettera varandra för att gruppen ska vara mindre sårbar.

  • Någon från blåljusarbete (brandman, polis etc) – Bra att fatta snabba beslut och hålla huvudet kallt i krisiga situationer. Även vana med att hantera jobbiga situationer. Oftast hyfsat vältränade.
  • Ambulanssjuksköterska – Också van med att krisiga situationer och människor i kris och panik. Dessutom bra på att snabbt försöka ställa diagnos, att hantera akuta skador och hålla huvudet kallt.
  • Veterinär – Jag blev såld på den här kommentaren från Zombieöverlevnads facebooksida.Vana att improvisera under undermåliga förhållanden, vare sig det gäller ett kirurgiskt ingrepp eller snabbt bygga om för att hålla stora djur inne (eller zombies ute), förstås helt utan att bli stressade eller behöva äta/sova. Goda kunskaper om alla möjliga infektionssjukdomar och epidemiologi, kan även allt om livsmedelssäkerhet. Dessutom ofta mycket empatiska och måna om alla i omgivningen, men samtidigt handlingskraftiga och tvekar inte för aktiv dödshjälp om så krävs.” Dessutom har de vana att hantera bett och är inte beroende av lika avancerad utrustning som läkare. Läkare är bra, men är ofta för specialiserade och behöver avancerade verktyg och analysredskap. 
  •  Självhushållande bonde – För att bygga framtidens samhälle krävs kunskaper om jorden och hur vi brukar den. Dessutom tenderar såna att vara praktiska och ha lätt att lösa oväntade problem som uppstår. Det moderna jordbruket är så mekaniserat och storskaligt att det knappast är jämförbart med ett litet jordbruk utan maskiner som uppstår efter zombierna tagit över.
  • Biolog med fälterfarenhet – Någon som är duktig på botanik och mer teoretiskt vet hur saker och ting funkar i naturen och kan uteliv. Kan vara bra för veterinären och ambulanssjuksköterskan att bolla med.
  • Fastighetsskötare/elektriker – Praktiska och kan lösa alla möjliga typer av problem. Att skapa elektricitet är kanske inte nödvändigt men det underlättar.
  • Psykolog – Det är viktigt att ha någon som kan jobba med trauman alla bär på. Det är inte nödvändigtvis en psykolog kan vara kurator eller liknande också, erfarenheten av att jobba med jobbiga upplevelser är det viktiga.
  • Militär – Duktig på överlevnadskunskaper och på pangpang när de behövs. Även bra på krishantering och stressiga situationer.
  • Zombieöverlevnadsexpert – Som sett alla filmer och kan undvika de vanligaste misstagen.

Bubblare:

Är tatuerare/tandslipare/lädergarvare för ett bra utseende efter apokalypsen.

Bibliotekarie för att se till att informationen sprids till nästa generationer.

Hårdrockare – bra människor som är lätta att ha att göra med och goda kunskaper om zombier.

Byggnadsarbetare/arkitekt – bygga barrikader eller skydd

Kommunikatör/Art Director – för att göra det enkelt om någon bör offras.

 

Vad tycker du saknas?

stadsvy_NY copy

 

 

 

 

Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva

survivingsJag har precis läst ut Laurence Gonzales bok Surviving Survival – The Art and Science of Recilience. Det är en intressant bok som inte handlar om att överleva, utan att kunna leva med trauman. Hur vi kan leva med och hantera hemska upplevelser vi varit med om. Ur ett zombieöverlevnadsperspektiv är det här såklart högintressant. Alla överlevare kommer ju att ha förlorat nära och kära, kanske till och med varit tvungen att ha ihjäl dem. Det kommer att skapa individuella trauman, men också en kollektiv gemenskap. I väldigt många filmer och serier finns det scener som tar upp den här typen av händelser. ”Tror du att du är den enda som lidit? Jag har minsann gjort/sett det här”.

Gonzales har intervjuat människor som blivit attackerade av djur, varit i krigsområden, sett människor bli mördade, nästan själva blivit mördade och varit i långa misshandelsrelationer. En brasklapp i sammanhanget är att jag inte själv har några akademiska kunskaper i psykologi så det är möjligt att Gonzales helt enkelt är ute och cyklar i sina slutsatser.

När något hemskt inträffar så skapas nya kopplingar i hjärnan (Pavlovs hundar är ett liknande exempel). Om du blivit attackerad av en haj, och sedan får se en haj finns det risk att hjärnan kopplar ihop händelserna så att du får samma reaktion av bilden på en haj som du fick när du blev attackerad av den. Kopplingarna är inte alltid lätt att bli av med när de en gång är skapade, men det går. Det blir en sorts flashbacks som är betydligt starkare än vad människor som inte upplevt dem tror. Det blir som en känslomässig chock genom hela systemet. Det är inte bara ett minne utan något som kastar dig tillbaka till situationen du var i.

Det finns en del trams i boken. Till exempel något Gonzales kallar The Stream som är någon slags sjätte sinne som gör att vi i förväg kan känna när något dumt ska hända. Om jag fick en krona för varje gång jag trott något dåligt ska hända men inget speciellt alls hänt skulle jag kanske inte vara rik, men ni fattar.

Strategier

Det finns många strategier för att hantera trauman. Olika varianter verkar funka olika bra på olika människor. En vanlig missuppfattning är att det handlar om att komma över hemska händelser. Det handlar snarare om att leva med trauman. Att hitta strategier för att hantera dem och leva med dem. Människor som varit med om trauman börjar ofta definiera sig utifrån traumat. Det blir en viktig del av vem de är, vilket både kan vara på gott och ont. Många, men långt ifrån alla, tänker att de inte skulle velat vara utan händelsen då de genom att ta sig genom den blivit en starkare person.

panik copyEn person i boken fick hjälp av att sticka. För när hjärnan är upptagen med något praktiskt samtidigt som den planerar framåt (nästa maska, nästa rad etc) så är det, enligt Gonzales, omöjligt för den att göra de traumatiska kopplingarna. Att personen också stickade med andra är dessutom positivt då social samvaro är läkande i sig. Stöd från människor runtomkring är en princip en förutsättning för återhämtning. En annan viktig del är fysisk rörelse.

Att prata om hemska händelser är viktigt, men det får inte ske forcerat. Att få människor att prata efter trauman kallas Critical Incident Stress Debriefing och har visat sig vara ineffektivt och till och med skadligt i många fall. Det är bättre att skriva om det eller prata när personen är redo. Att bara hålla det inom sig är inte alltid rätt heller, även om strategin att trycka ned hemska händelser och vara aktiv hela tiden fungerar för vissa. De

Skrivande i sig är läkande då det i likhet med stickning kräver planering och är målorienterat. Vi kan också återskapa händelser och ge andra lösningar på vad som hänt. Att spela spel som tetris funkar på samma sätt. Vilket bland annat tidningen Tjugofyra7 skrivit om: ”Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

Att resa och lära sig nya saker är en metod att omskapa sig själv efter ett trauma. Gonzales berättar om en som reste till Indien och lärde sig Hindi som ett sätt att bli någon annan. Alla hennes gamla ”kartor” över verkligheten fick omdefinieras i en helt ny miljö och hon var tvungen att återskapa sig själv i en helt främmande miljö. För när det gäller att hitta ett nytt jag, som inte definieras av en traumatisk händelse, är det bra att vilse. Det gör att du kan hitta nya vägar som inte är präglad av den gamla miljön. Lärande kan dock vara svårt eftersom koncentrationssvårigheter är ett vanligt symptom efter kriser.

En fråga jag tänkt på är huruvida människor som har haft många motgångar eller kriser i livet klarar katastrofer bättre än människor som haft det fridfullt och harmoniskt. Gonzales argumenterar för att de som haft det tufft faktiskt klarar det bättre. Däremot kan tidigare trauman göra att du blir mer sårbar för att drabbas av posttraumatisk stress (PTSD) om du drabbas av liknande händelser. PTSD behöver inte  heller komma direkt utan kan ligga latent och komma senare.

Efter en kris kan det kännas som att livet aldrig kommer att bli bra igen. Men för de allra flesta så kommer livet tillbaka steg för steg, ett skratt, ett leende i taget. Att kunna skratta åt det som hänt skapar distans till händelsen och kan vara läkande. Gonzales nämner tre sätt för snabbare återhämtning. Gör något du älskar, gör något för någon som behöver dig och omge dig med människor som bryr sig. För många kan det vara svårt då känslan av självömkan och ensamhet kan bli en vana. Mycket handlar om att tvinga igenom nya vanor, och att våga vara stöd för andra som varit med om liknande situationer.

Överlevare gör om rädsla till ilska och ilska till handling. Det viktiga är själva görandet. Mycket i boken handlar också om att de som överlever är de som aldrig ger upp. För överlevnad handlar inte om att vara en hjälte eller fantastisk det handlar om att du lever.

Intervju med Vanja Persson

En liten intervju med Vanja Persson som inför boksläppet av In i skogen (Into the Forest) levt som karaktärerna i berättelsen.

  1. Kan du beskriva lite vad du gjort och varför?

In i skogen är en dystopi som beskriver hur livet skulle kunna bli om samhället långsamt kollapsade så att vi skulle stå utan el, matdistribution, nyheter och allt annat vi är vana vid. Medan jag höll på att jobba med boken inför utgivningen blev jag inspirerad att testa själv. Så i fyra veckor har jag levt så likt karaktärerna som möjligt: nästan ingen el (undantaget är för jobbet samt för att kunna lagra och laga mat), inte handla något alls, inga nyheter eller surf, inte kontakta familj och vänner (däremot okej att svara när de hört av sig till mig).

  1. Vad har varit oväntat svårt?

I början var det svåraste att vara utan musik och att det var så mörkt. Jag visste förstås att november väl är den absolut dummaste månaden att testa en sån här sak, men var ändå inte riktigt beredd på hur betydelsefullt det är att ha lampor på kvällarna. Jag hade inte heller särskilt mycket ljus hemma. Värmeljus ger bara värme och mysstämning, men inte särskilt mycket ljus. I övrigt hade jag tolv små ljusstumpar (ca 5 cm långa) och sju små blockljus. Så i början var jag livrädd att använda ljusen och blåste ut dem så fort jag inte verkligen behövde dem.

Andra halvan har det istället varit bristen på kontakt som varit värst. Eller snarare att jag inte haft möjlighet att kontakta någon om jag vill. Inte ringa, inte smsa, inte mejla. Fördelen är att jag insett hur viktigt min familj och mina vänner är för mig.

  1. Är det något som varit lättare än du trott?

Allt. Jag är förvånad över hur lätt det har gått att leva så här i fyra veckor. Jag visste att en av mina styrkor när det gäller överlevnad är att jag har mycket mat hemma, men hade ingen aning om att det var så mycket att jag skulle kunna äta bra och god mat hela tiden och ändå ha mat över. Men även allt annat. Jag har fått en ny känsla av att det jag (och sannolikt alla andra) behöver är mycket mindre än vi tror. Jag har levt gott utan el och pengar och uppskattar mitt vardagsliv mycket mer än tidigare.

  1. Hur stor skillnad skulle det vara om det varit totalt strömlöst?

Jag har ju ”fuskat” lite genom att ha kvar kyl/frys och spis/ugn (samt dator och mobil för jobb och inkommande samtal) och det har gjort stor skillnad. Hade jag varit helt utan el hade jag inte alls klarat av det här lika bra. Min tanke var inte att testa samhällskollapsen fullt ut, utan att leva så likt karaktärerna som möjligt (de har t ex en kamin att laga mat på, men jag tvivlar på att min hyresvärd skulle uppskatta om jag tände en eld på köksgolvet). Däremot har jag funderat en hel del på vad det skulle innebära och vill gärna minska min sårbarhet på det området framöver (genom att t ex se till att ha mat hemma som går att lagra och laga utan el). Helst skulle jag vilja vara delvis självförsörjande med egna höns, bin och odla en del grönsaker mm och även ha solceller/vindkraft och möjlighet att elda inomhus. (Men får nog vänta med det – tror inte värden skulle uppskatta höns på innergården heller…)

  1. Rekommenderar du andra att testa också?

Jag rekommenderar verkligen andra att testa liknande utmaningar. Kanske inte så länge som fyra veckor, men varför inte en vecka eller en helg? Eller testa delar av det. I början hade jag inte tänkt att avstå från att kontakta andra (det var min dotter som kom på den idén), men det och nyhetsbristen har varit en av de viktigaste erfarenheterna för mig. Jag kommer att fortsätta ha ”mörka” kvällar ibland – ingen teve eller lampor – och jag tror att många (framför allt familjer) skulle må bra av att testa det då och då.

  1. Berätta lite om varför ni ger ut In i skogen på svenska.

I våras föreslog min syster och hon och jag skulle samarbeta och ge ut en bok tillsammans. Hon skulle översätta och jag ge ut den. Hon hade läst Jean Heglands Into the forest för några år sedan och tyckte att det var ett bra första försök (både för att boken är fantastisk och för att författarens sätt att skriva skulle passa för henne att översätta). Jag hade precis gått Hermans kurs i zombieöverlevnadskunskap och tycker att överlevnad och samhällskollapser är intressanta teman så jag sa jag utan att ha läst boken… Nu har jag läst den desto fler gånger och tycker den blir bättre och bättre för varje gång.

Dokumentärfilmtips: Överlev katastrofer!

Jag hittade en bra dokumentär från BBC2 Horizon som heter How to Survive a Disaster. Den tar upp en hel del intressanta aspekter av katastrofer, som hur människor blir handlingsförlamade, hur minnen förändras eller skapas vid katastrofsituationer och hur människor påverkas av grupptryck när något oväntat inträffar.

Så här kommer det alltså se ut...

Så här kommer det alltså se ut…

En ganska stor del i början handlar om bränder och det är viktigt ur ett zombieöverlevnadsperspektiv eftersom det alltid börjar brinna när zombierna kommer. Många tänker att de har mer tid än de egentligen har vid bränder och det har till och med fått ett namn: Friendly Fire Syndrome. Människor gör andra saker än försöker ta sig ut. Oftast handlar det om att söka sig till andra och tillsammans försöka lista ut vad som är bäst att göra. När det otänkbara händer blir det viktigt att få bekräftelse av andra på att det verkligen händer. Det är lite samma sak med grupptryck vid katastrofer. Om ingen annan gör något, varför skulle jag?

Hela tanken med programmet är att visa hur vi kan göra för att öka våra överlevnadschanser vid en katastrof. En av idéerna är att vi ska vara förberedda. Att börja tänka och fatta beslut när katastrofen väl inträffar är försent. Det gäller att göra det innan. Till exempel genom att kolla var brandutgången finns i en byggnad du är i, särskilt om du är i den ofta. Eller att räkna stolsraderna till nödutgången på flyget och känna med handen eftersom det kan vara mörkt och rökfyllt och då måste du lita till din känsel.

En annan faktor som de tar upp för att överleva katastrofer är viljan att leva. De kallar det självförtroende men jag tycker inte riktigt att det är rätt ord att använda. Just den här viljan att överleva är det som gör att barn kan överleva aslänge i vildmarken medan tuffa män som normalt ”klarar allt” inte gör det.

 

Summering av året som gått och vad som kommer 2014

Så här när året börjar närma sig sitt slut kan jag titta tillbaka på ett väldigt roligt år med zombieöverlevnad/nejtackzombies. En massa riktigt roliga föredrag och samtal, Swedishzomcast, zombieöverlevnadskalendern med Apart förlag, överlevnadskurs med Svenska Överlevnadssällskapet, förordet i The Walking Dead på svenska del 7 och så är det fler som läser här, på twitter och på facebook. Det viktigaste är dock att jag köpt en Crovel (och är alltså redo på riktigt). index

Under 2014 är det nya grejer på gång. Kurs i att överleva zombiekatastrofen på ABF i Stockholm (start 17 feb), nya spännande teman i Swedish Zomcast (till exempel om zombier och erotik), ett bokprojekt och en del annat.

Tyvärr kommer jag att uppdatera lite mer sällan under första halvåret på grund av boken som handlar om samma sak som bloggen. Mer än så säger jag inte nu, men det kommer info framöver.