Dagens zombiefilm: Zombie Tidal Wave

Tyckte du Sharknado var helt ok, men saknade zombier? Då är Zombie Tidal Wave verkligen något för dig. Inte mindre än två tsunamis med zombier i kommer in över en tropisk bukt. Det fullkomligt regnar zombier som dessutom i princip är odödliga. Inte ens huvudskott hjälper.

Handling: Några är ute med en båt. Det kommer zombier i vattnet. Ett sänkt skepp visar sig härbärgera en massa zombier. Ett par tsunamis kastar in zombierna till fastlandet och sen är det att överleva som gäller. Bakom den här ”fantastiska filmen” ligger såklart SYFY. I huvudrollen ser vi Ian Ziering, mer känd för min generation som Steve i Beverly Hills, som sjukt nog ser likadan ut som på den tiden. Det är såklart en B-film av sällan skådat slag, men till skillnad från en del andra lågbudgetvarianter är den ändå rätt underhållande att kolla på.

Handlingen med de överlevande är rätt standard, men en del nyskapande saker finns det ändå. Zombierna tål inte elektricitet vilket gör att Ian Ziering tejpar fast en taser på en stor dubbelbladig kniv. Det funkar ibland. Vad som tydligen inte funkar är att sparka zombier, för de kan fånga sparkarna och göra en svepning så du ändå ligger på marken. Utöver allt detta så ser vi också det fulaste skägget på mycket länge. Mycket nöje!

Trailer

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Det här med mat i krissituationer

Jag blev utmanad på twitter om att hitta en inköpslista för preppingmat. Jag tänkte lite kring det och insåg att det är väldigt svårt att ta fram en generell lista som ska gälla för alla. En av de viktigaste sakerna tänker jag är att vi vill äta så likt en normal situation som möjligt i en krissituation. Så istället skriver jag om hur jag ser på mat och vad som finns i mitt förråd hemma.

För det första så är mat inte viktigt för överlevnad i det korta loppet. Vi klarar oss väldigt länge utan att få i oss något, men vi börjar fungera sämre snabbt, även om mycket tyder på att de flesta återfår en hyfsad arbetsförmåga när kroppen ställt in sig på att det är lite tuffare energimässigt. För hemberedskap, alltså att klara en begränsad tid utan tillgång till affärer, el eller transporter handlar det alltså inte alls om överlevnad utan att få en bättre tillvaro, att vara mindre rädd och att kunna vara en resurs för mitt lokalsamhälle.

De flesta överlever uppåt 50 dygn utan mat, sedan dör de flesta hyfsat snabbt. Det verkar vara tillgången till B1 som avgör detta. Mat är ändå viktigt som det går att se i Minnesota Starvation Experiment där 36 män mellan 22 och 33 år fick äta drygt 1 500 kilokalorier och röra sig runt fem kilometer om dagen i 24 veckor. Deltagarna blev i större utsträckning deprimerade och hypokondriska, med stora humörsvängningar och apati som vanliga reaktioner. Det formulerades till och med en diagnos för det psykiska tillståndet som kallas semi-starvation neurosis. Tillståndet är präglat av ett extremt fokus på mat: tankar, drömmar, samtal och fantasier kretsade kring hur och vad de skulle äta härnäst. Rent fysiskt sattes kroppen också i energisparläge; de blev tröttare (men fick sömnproblem), mer frusna, reflexerna blev sämre och de tappade i styrka. Även pulsen gick ned och deltagarnas kroppstemperatur sjönk. Intresset för sex minskade och de sökte många gånger ensamhet framför sällskap.

I mitt hushåll är fyra av fem veganer vilket påverkar hur vi preppar. En sak som vi alltid har skitmycket av är soja- och havredryck. Bra källor till både vätska och kalorier som kan stå i rumstemperatur och har lång hållbarhet. Andra saker vi har mycket extra av är mjöl och havregryn eftersom det också är livsmedel vi ofta använder i vardagen. Även pasta och ris har vi några kilo extra. Tortillabröd, jordnötssmör och sylt finns också nästan alltid i det vi brukar kalla zombieförrådet. Jag tänker inte på det som prepp utan mer som att det ska finnas grejer att äta och slipa gå och handla basvaror hela tiden. Jag har ingen metod för att allt ska finnas hela tiden eftersom det verkar så fruktansvärt tråkigt.

Jag skulle gissa att det är ok mat för någon vecka, men att det finns kalorier för betydligt längre tid. Det är mat som är hållbar (särskilt ur klimatperspektiv), relativt billigt och mycket enkelt.

Punktlista

Vätska

Soja/havredryck (några med chokladsmak för att smör för barnen) men ca 30-50liter

Två vattendunkar

några sexpack folköl

Vin (självklart Slayers vin Reign in Blood)

Några läsk och kolsyrat vatten

Kaffe

 

Mat

Cornflakes/havrefras

Tortillabröd

Sylt

Rapsolja

Jordnötssmör

Torkade bönor och linser

Tetraförpackningar med bönor

Tetraförpackningar med tomatkross

Stora burkar med vegetarisk ravioli

Proteinpulver (egentligen rätt värdelös för prepp, men det kan ge lite bättre mättnadskänsla åt en kolhydratsrik kost i övrigt)

Huel (mättar förvånansvärt bra även om det inte alls ger någon psykologisk nöjdhet)

Snacks/godis (det är bara jag som vet var det är gömt eftersom resten av familjen skulle äta upp det annars).

Så här ser zombieförrådet ut alltså efter att jag nyss storhandlat.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Misströsta inte – organisera

Jag har skrivit en kortare artikel till nästa nummer av tidningen Väglöst som är ett magasin för ”naturligt friluftsliv”. Passa på att teckna en prenumeration så får du tidningen med denna artikeln plus en massa intressanta artiklar.

—-

I det uppskruvade medieklimatet kring i stort sett allting är det svårt att få en bild av vad klimatförändringarna faktiskt kan innebära för oss som privatpersoner. Det är lätt att tala om värmeböljor, översvämningar, förorenat dricksvatten eller missväxt, men vad innebär det egentligen för oss och hur kan vi förbereda oss för det?

Klimatförändringarna kommer att skapa problem för till exempel infrastrukturen. Varor kanske inte kan nå affärerna, priser på drivmedel kan skjuta i höjden på grund av konflikter i eller kring oljeländer, kommunikationer kan drabbas av stormar, köldknäppar eller andra väderfenomen. Men de kan också för den politiska situationen och debattklimatet.

I prepperkretsar, alltså bland de som verkligen går in för att förbereda sig för en katastrof, är ofta prylarna i fokus. Det diskuteras saker som vilken kniv som är bäst i vildmarksliv och vilken bil som bäst kan ta en till sin Bug Out Location – alltså en avlägsen stuga på landet där det i större utsträckning går att vara självförsörjande. Det fokuseras på saker som ett sätt att kunna konsumera sig ur krisen. Trots att det är just konsumtionen som har försatt oss i den prekära situationen. Synen på att kunna köpa sig ur kriser stämmer väl in i vårt samhälle. En sorts modernt avlatsbrev där vi inbillar oss att det ger oss trygghet. Men i det akuta läget är det inte prylar eller lager av konserver som räddar oss.

I bästa fall pratar preppers om kunskap, men även där tror jag att vi riskerar i att hamna i samma typ av fälla. Kunskap är något som behöver underhållas och praktiseras för att det ska räknas. Att i teorin veta hur du gör upp eld, innebär inte att du kan göra upp eld. Särskilt inte i svårare förhållanden. Att aktivt vara ute och träna på att leva enklare tror jag faktiskt gör dig mer resilient. Inte för att du nödvändigtvis bör söka dig till skogen i en kris, utan för att du håller igång kunskaper om att laga mat utan el, att hantera mörker utan lampknapp och att lära sig improvisera utifrån vad situationen ger dig.

En faktor som är viktig i verkliga överlevnadssituationer har visat sig vara gemenskap. När vi pratar om människors grundbehov brukar inte gemenskap komma upp, men frågan är om det inte borde klassas som ett grundläggande kriterium för att vara människa. Det finns saker att lära sig kring detta – att veta hur en grupp fungerar, att kunna organisera och se till att alla människor i gruppen fyller en funktion. Bara en så enkel sak som att känna sina grannar tror jag är ett av de bästa sätten att förbereda sig på, såväl fysiskt som psykologiskt. Vi människor är dåliga på att hantera kriser ensamma. Vi behöver andra för stöd och bekräftelse på situationen, och också för att orka kämpa vidare.

Den enskilda människan behöver bygga upp psykologisk resiliens. Det innebär att skapa förutsättningar för att tackla oförutsedda situationer och motgångar i livet. Det gäller inte bara alla jobbiga situationer som uppstår i livet utan också kommande materiella påfrestningar och klimatångest. Psykologisk resiliens är inte ett personlighetsdrag, det involverar tankar, känslor och handlingar som kan läras och utvecklas hos alla människor. Det handlar bland annat om att ha goda relationer till vänner och/eller familj, att se att vissa saker inte går att påverka och att fokusera på det du faktisk kan förändra. Att kunna sätta upp rimliga mål, kunna tänka långsiktigt och placera problem i en större kontext. Men också att regelbundet träna fysiskt och vara uppmärksam på sina känslor.

Men det bästa sättet att förbereda sig för framtidens utmaningar och katastrofer är att organisera sig för att se till att klimatförändringarna blir så små som möjligt. Praktiskt nog är det också organiseringen som leder till att mildra de individuella konsekvenserna av en klimatkollaps. Misströsta inte – organisera er!

Huntress: Rune of the Dead – Recension av en svensk vikingazombiefilm

Huntress – Rune of the Dead är något så normalt som en vikingazombiefilm (det är dock betydligt mer vikinga är zombie). Ok, men mina förväntningar på en svensk zombiefilm, där de pratar engelska och som utspelar sig på vikingatiden var inte superhöga kan jag säga. Det finns så många saker som kan gå fel. Men sjukt nog är Huntress en bra och trevlig film om än lite långsam från och till.

Det är ett familjedrama där Runa bor med sin mor, syster och farfar. Pappan försvann två år tidigare på vikingatåg och de har inte hört något av honom. Inte förrän hans kompis hittas skadad i närheten av stugan de bor i. De hade plundrat en grav och det var en typiskt dålig idé. För ja, ni fattar, det får de döda att resa sig och försöka hämta tillbaka guldet.

Mycket fokus är på relationer och vackra naturbilder. Det finns ett mörkare skräcktema som jag tycker kunde fått lite mer plats. Naturligtvis är zombierna draugar som är den fornnordiska varianten av vårt odöda monster. Ett bra tema tycker jag på det stora hela. Det ska också bli kul att kolla in den andra vikingazombiefilmen som kommit i höst som heter just Draug.

Men kolla alltså in filmen. Det är ju kul att det görs mer svensk zombiefilm (with Vikings).

Läs också gärna min intervju med en av skaparna Faravid Svalfors af Ugglas

Trailer:

Recension: Lars och Lena Wilderängs Är du förberedd?

Ju mer du kan om ett ämne desto lättare är det att vara lite för sträng i en recension. Så har jag nästan känt varje gång jag läst någon ny bok om prepping. Makarna Wilderängs Är du förberedd? – en handbok för krisen är inget undantag. Men informationen i boken är gedigen.

Det är ett snyggt pedagogiskt upplägg med Sveriges beredskap som en kropp där blodomloppet (samhällets infrastruktur), musklerna (blåljus och försvarsmakt) och nervsystemet (informationsflöden)  är olika lika viktiga delar. Wilderängs använder den klassiska 3-regeln som pedagogisk utgångspunkt för den individuella beredskapen (trots att Lasse Ståhle inte gillar regeln som han berättar om i Beredsam). Jag gillar att de lägger stort fokus vid mentala förberedelser istället för sida upp och sida ned med mattips. Förutom den rena texten finns lite personligare avsnitt signerade Lena eller Lars som belyser fakta med personliga erfarenheter.

Det finns ändå rätt stora likheter i vad Wilderängs skriver är viktigt och vad jag skriver om i Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Vikten av grupper, träning, krisövningar, improvisation, kreativitet, känna grannar, sociala nätverk och vikten av att lära sig mer. Det är bra att förhållandevis liten vikt läggs vid mat- och vattenförråd. Den informationen finns överallt annars. Det som är nytt i relation till andra svenska prepperböcker är att Är du förberedd? i större utsträckning tar upp informationspåverkan och väpnade konflikter.

Och om jag ska vara lite sträng så hade boken mått mycket bättre av en sträng redaktör som kapat delar, strukit upprepningar och lagt avsnitt där de bör ligga istället för att ibland vara inkastade i under andra rubriker. Jag tror också att boken hade mått bra av att vi som läsare får ”det viktigaste” eller ”kom ihåg” lite mer upptryckta i ansiktet på oss. Nu är fyndigheter i texten på samma nivå som det som är viktig information. Det är helt enkelt för likriktad text i allt utom de personligare betraktelserna. Och för mig som är väldigt intresserad av ämnet vore det inte helt fel med lite mer källor/bokhänvisningar. Även om jag vet att Lars och Lena är kunniga inom sina fält så vill jag kunna se var de fått informationen från.

Sen känner jag mig löjligt smickrad av att nämnd med i tacklistan till boken.

Bokus

Adlibris

Dagens zombiefilm: Shed of the Dead

En brittisk zombiekomedi, vad kan gå fel? Väldigt mycket tydligen. Shed of the Dead är en rätt hjärndöd zomedy som inte riktigt lyckas med något. Trots att det är mycket rollspel/brädspelnörderi, lite gamla kultskräckskådisar så lyfter ingenting. Hälften av alla skämt är någon slags buskis i stil med ”höhö, man ser hennes trosor när hon håller på att bli en zombie” eller ”jag tänker på en annan tjej när jag runkar och så kommer min fru in i fantasin och då förstörs allt”. Väldigt trist på en film som presenteras lite som en ny Shaun of the Dead.

Oduglige Trevor som är ”mellan jobb” och tillbringar den mesta tiden med att måla brädspelsfigurer och att drömma sig bort till en värld där han är hjälte är filmens protagonist. Han är gift med Bobbi som är något trevligare än honom men också svårt att känna sympati för. Ok, nu försöker jag verkligen sammanfatta handlingen men det är svårt att säga nåt mer än att det blir zombieapokalyps och att bägge deras kompisar dör. Det är lite som att det saknas handling i ärlighetens namn.

Det där dock föredömligt kort. Det enda positiva jag har att säga är att en tecknad inledning är en cool odyssé genom zombiegenren men många karaktärer från zombiekanon är med på olika sätt. Den lägger ribban ganska högt men resten är verkligen plattfall. Se mycket hellre Shaun of the Dead en gång till. Eller kanske bara sitt och stirra lite in i en vägg.

Här är trailern i alla fall om du nu skulle tycka att jag har fel i allt eller tvångsmässigt måste kolla på zombiefilmer.

The Walking Dead – mina tankar om serietidningen

Det sista numret av The Walking Dead har kommit ut. Och jag började läsa igenom från #1 till det avslutande #193. När jag häromdagen hade läst klart det sista numret var det rätt sent på kvällen (ok, klockan var 23.15 men det är sent för mig). Jag satt med gåshud och kände mig både tom och tillfreds men saknade någon att prata om vad jag varit med om. Det är en stark berättelse med fantastiska personporträtt.

Det går inte att överskatta vilken betydelse serietidningen och sedan såklart också TV-serien haft på zombiegenren. Miljontals människor som knappt hade kontakt med genren innan har kommit att bry sig om Rick, Michonne, Carl och alla andra. Vad jag slogs av var att även om olika människor överlever olika länge och en del bara finns med i den ena varianten, så är handlingen påfallande lik. Många scener är exakt likadana även om det är andra människor som spelar rollerna. Det är först framåt slutet som det börjar skilja sig ordentligt. Men i vanlig ordning är böckerna dock bättre.

För mig personligen har TWD också varit väldigt viktig. Dels för att det var en stor del i att väcka till liv (förlåt) mitt intresse för zombier, dels för att Johan Kimrin på Apart förlag som ger ut The Walking Dead på svenska var den som frågade mig om jag inte skulle skriva en bok om zombieöverlevnad som han ville ge ut. Det kom att bli Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen och det var starten på en massa saker jag varit med om efter det. Tack Johan!

Det första numret kom i oktober 2003. Då var zombiegenren var död som… eh… en zombie? Jag menar att det var en bidragande orsak till att genren snabbt växte sig stor och aktuell. Strax innan hade Max Brooks Zombie Survival Guide och Danny Boyles 28 Days Later (2002) kommit ut. En riktig kanontrio i zombiekultur som beredde väg för Dawn of the Dead Remaken, Shaun of the Dead och Land of the Dead som alla kom ut ett par år senare.

Jag tror att jag tycker att de bästa delarna är i fängelset när allt kaosar samtidigt. Men också storyn med och efter kriget med Negan när de försöker hitta ro och utveckla de olika byarna och handeln mellan dem. Det som är lite svagare tycker jag är kriget mot viskarna eftersom det känns lite mer krystat.

Min favoritbildruta!

The Walking Dead handlar mycket om organisering. Hur det går att bygga upp något nytt, om att låta gamla drömmar dö och i kölvattnet efter katastrofen upptäcka vad som finns kvar – både fysiskt och psykologiskt. I efterordet skriver Robert Kirkman att han hade funderat på att avsluta serien runt #90. När Rick inser att de måste bygga vidare på gemenskapen och att Alexandria är ett ställe att leva på. Tur att han valde att fortsätta hundra nummer till, annars skulle vi missat Jesus, Negan och en massa fler intressanta karaktärer. Men framförallt hade vi missat att bygga en ny civilisation. Hur det går att finna lycka igen efter svåra trauman och om vikten av gemenskap.

Några ord om karaktärerna också. Det är ett fascinerande persongalleri där ganska få känns krystade. Även de mest utfreakade personerna (som Princess som introduceras precis i slutet) visar sig ha en rimlig story bakom sig. Sen har vi ju Negan som är platt i början men växer och växer, men att jag kände mig osäker på hans egentliga intentioner även när han verkade vara god framåt slutet. Jesus som är någon slags superhjälte och Maggie som kommer att bli en kraft att räkna med.

De sista delarna hettar till ordentligt. När Ricks grupp kommer in i The Commonwealth och inser att de inte vill tillbaka till hur det var förut. Hur problemen i den gamla världen blir synliga tack vare att de levt på ett nytt sätt. Här blir det verkligt intressant tycker jag. I den nya staden blir klassamhället tydligt eftersom det bygger på vad de överlevande jobbade med innan. Det blir direkt en konflikt med de vi fått följa eftersom de haft ett förhållandevis egalitärt system som inte bygger på prestation eller klass utan av var och en efter förmåga – till var och en efter behov. Det sägs inte rakt ut, men det är så det till stor del funkat.

Köp den svenska utgåvan på Apart förlag (just nu med 10% rabatt på allt du handlar om du använder koden ”zombieöverlevnad”).

 

*************SPOILERS***********

Den sista delen när Carl är vuxen och läser sagan om Rick för sin dotter är stark. Det som skaver i mig är att serien går från att vara en berättelse om att skapa något annat ur askan av det gamla till att handla om den starke mannen som gjort hela den nya världen möjlig. Om jag ska ge TV-serien något är det att den är bättre på att få historien att handla om mindre om Rick. Nu blev det som att det var han som var allt det handlade om, och det blir liksom oärligt mot hur berättandet faktiskt sett ut. Läs den! Bara gör det!

PS NEGAN LIVES! DS

Vad är totalförsvaret?

Kort historik

Totalförsvaret består av både en civil del och en militär del och ska vara det som behövs för att Sverige ska klara ett krig. Idén om ett totalförsvar uppkom efter andra världskriget. Som mest engagerade totalförsvaret 2,8 miljoner människor. En viktig anledning var att vi var neutrala och skulle vara tvungna att själva hantera de konsekvenser för civilbefolkningen som ett krig skulle innebära och klara sig på egen hand under en tid. Det civila försvaret skulle till exempel handahålla skyddsrum, utrymma städer, släcka bränder och fördela skyddsmasker medan försvaret skötte sitt. Det skapades stora beredskapslager av kaffe, mat, kläder och skyfflar på hemliga platser i landet.

I och med kalla krigets slut så monterade totalförsvaret ned (det kallades en ”strategisk timeout”). Överstyrelsen för civil beredskaps ersattes 2002 med Krisberedskapsmyndigheten som 2009 slogs KBM ihop med Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens Räddningsverk och blev Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Efter ett riksdagsbeslut 2015 började planeringen för ett nytt totalförsvar. Men det är något som kommer ta tid.

Vad består totalförsvaret av?

Försvarsmakten och ett antal myndigheter har hand om att skydda landets gränser, våra intressen (vad nu det är) och att medborgarna är säkra från främmande makt. Det militära försvaret är beroende av ett civilt försvar som ser till att drivmedel, sjukvård etc fungerar som det ska.

Det civila försvaret består en av mängd olika aktörer – myndigheter, kommuner, företag och frivilligorganisationer. De ska se till att medborgare ska fortsatt kunna leva på sina liv även vid krig eller kris. Här ser vi ett stort problem med de privatiseringar som sker. Det blir mycket svårare att samordna när det finns en mängd företag som måste vara med, att en del av dem också är utländska ger än större bekymmer.

Det civila försvaret

Det finns stor begreppsförvirring gällande det civila försvaret. Ofta blandas Civilförsvaret (som inte längre finns), Civilförsvarsförbundet (som är en av 18 frivilliga försvarsorganisationer), det civila försvaret (som är de samhällsviktiga aktörer som måste hålla igång sin verksamhet vid krigsfara och krig) och Civilt försvar (som är arbetet hos myndigheter, kommuner etc för att upprätthålla samhällets grundläggande funktioner).

Det civila försvaret arbetar också med krisberedskap i fredstid. Det finns många beröringspunkter i problem som samhället får vid kris som vid krig. Ta hand om många skadade, elavbrott och infrastrukturstörningar, livsmedelsbrist, sanering efter kemikalier/radioaktivitet med mera. Men också i stora skillnader eftersom det vid krigssituationer måste finnas en hel del sekretess och möjlighet att kommunicera säkert. Vid en kris kan civila aktörer begära hjälp av försvarsmakten, men vid krig så är det tvärtom. Då begär försvarsmakten hjälp av det civila. Det kan också bli ”höjd beredskap” vilket innebär att nya lagar kan träda in. Vid en kris så kan inte någon aktör bestämma över en annan aktör, men vid höjd beredskap kan rollerna förändras en del.

Krig idag

Idag är det rena invasionskriget inte det troligaste. Det är mer troligt med hybridkrigsföring/ickelinjär krigsföring där en antagonist destabiliserar infrastruktur och sprider rykten för att skapa oro och osäkerhet. Det kan handla om cyberattacker, utpressning, terrorism eller liknande. Det moderna kriget förväntas mer vara en gråzon. Gråzonen innebär att försvarsmakten inte kan använda de lagar som normalt används i krig och har svårare att vara effektiv.

I Sverige finns sedan typ 70 år en totalförsvarsplikt vilket innebär tre tjänstgöringssätt:

– Värnplikt – en skyldighet att tjänstgöra inom det militära försvaret. I fredstid innebär det mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning.

– Civilplikt – som är vilande men finns kvar i lagtext. Det är ett vapenfritt alternativ till värnplikt.

– Allmän tjänsteplikt – som innebär att person ska sköta sitt vanliga jobb eller att staten kan placera personen på en plats som blivit vakant på grund av krigsplacering. Vid krig kan vi alltså bli tvingade att jobba med något som staten tycker är lämpligt.

 

Detta är alltså en kort genomgång av vad totalförsvaret innebär. Jag har hämtat det mesta av detta från broschyren ”En introduktion till totalförsvaret – för dig som undrar vad det är och varför det behövs” som finns här.