Filmtipset: De dödas dal aka Malnazidos

En zombiefilm som utspelar sig under spanska inbördeskriget som dessutom kan klassas som en nazizombiefilm. Vad kan gå fel? En hel del kan gå fel, men mycket går faktiskt rätt i den spanska zombiefilmen Malnazidos eller De dödas dal som den svenska titeln är. Det är ingen kvalitetsfilm med briljanta personporträtt och en smart handling, men det är bra underhållning.

En Francotrogen kapten som kanske inte är den bästa soldaten får i uppdrag att skicka ett meddelande genom ett demilitariserat område. Tyvärr vet han inte att tyskarna håller med med experiment för att utveckla ett supervapen i just den dalen. Han och hans medhjälpare blir först tillfångatagna av republikanerna och hamnar till sist i ett gäng med blandad politisk hemvist. Är det ok att samarbeta med fascisterna för att slåss med zombier? Jag är tveksam, men i De dödas dal samarbetar de i alla fall till sist för att försöka hitta ett botemedel.

De dödas dal är knappt en skräckfilm, det är mycket humor och lite drama men det finns ändå något bra där. Den är liksom trevlig på något sätt. Den följer mallen för zombiefilmer på ett trevligt sätt men i en ny kontext. Men jag gillade den verkligen, den innehåller det mesta som en zombiefilm ska innehålla (inklusive klipp efter eftertexterna) plus en dos humor som ibland är bra. Men om det går att göra en trevlig film om spanska inbördeskriget är det här det närmaste jag sett i alla fall. Tre kofötter av fem.

Bokrecension: Världen som väntar

Peter Alestigs Världen som väntar: Vårt liv i klimatförändringarnas Sverige är en ny bok som tar upp hur Sverige kan se ut 2050 utifrån de klimatförändringar vi ser redan idag. Det är redan nu rekordvärme i England, skogsbränder i stora delar av Europa och en värmebölja på ingående i Sverige. Boken är en i raden svenska böcker om klimatkrisen som kommit de senaste åren. Jag har tidigare skrivit om Erika Bjerströms Klimatkrisens Sverige och Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden och boken skiljer sig en del i form men är ändå i samma kategori. Kontentan: Vi måste förändra en hel del för att det inte ska bli riktigt riktigt illa (det kommer bli illa i vilket fall).

Alestig utgår från sju olika teman i boken; snö, vatten, hetta, eld, sjukdomar, mat och konflikt, och ger förklaringar till varför de är hot och beskrivningar om hur det ser ut nu och hur det kan komma att bli. Han utgår från intervjuer med experter och drabbade samt från forskningsrapporter. Boken är ett gediget journalistiskt arbete. Lite som ett P3 Dystopia i bokform komplett med en kortare fiktiv berättelse i början av varje kapitel (och han tackar också Dystopia för inspiration just till de delarna).

För mig som ändå är förhållandevis insatt i ämnet ger mig boken ändå en del. Visste du till exempel att det är meningslöst eller till och med dåligt med fläkt när temperaturen är över 37 grader? Världen som väntar är en bra genomgång av saker vi kan vänta oss, men det svenska perspektivet är på sätt och vis problematiskt. Även om Alestig inte förnekar att klimatkrisen redan är här och påverkar många andra mycket mer än oss som är boende i Sverige, finns en slagsida till att inte se de fulla konsekvenserna av vad som händer just nu. Att vi placerar klimatkrisen i framtiden istället för nu, fast på andra platser.

Något annat jag tänkte på när jag läste boken är att det är problematiskt att koppla isär klimatfrågan från miljö, energi och systemkritik. Alestig kommer in på dilemmat flera gånger – alltså att lösningarna (t ex gruvor) riskerar att skapa enorma lokala problem och förstörda naturområden. Ett pris som delvis kommer av lösningarna på klimatkrisen, men det är också ett pris av en livsstil som det globala nord har som bygger på en sådan mängd energi från fossila källor att det inte går att leva som vi gör nu med bara förnyelsebar energi, eller kärnkraft. Vi har byggt in oss i orealistiska förväntningar på hur det ska bli (som jag skrev om nyligen). Att fokusera för mycket på just klimatkrisen kan leda till att vi tror att de förändringar som kommer går att hantera ungefär som nu. Men det är inte den boken som Alestig skriver så det är mer en reflektion över hur vi ofta gör klimatet till en fråga som inte kopplas till andra frågor.

På det stora hela är det en intressant bok om hur klimatet kommer att påverka vår framtid. Roligt nog kommer jag att ha ett samtal utifrån Världen som väntar och min bok Monstersamhället på bokmässan i Göteborg. Om du inte är på plats går det att se på Bokmässan Play. Här finns mer info

Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”

Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.

Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.  

Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.

Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.

Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.

Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.

Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.   

Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.

Recension: En Minecraft-zombies dagbok – Zombie på läger

I den sjätte boken om Zack Zombie får vi följa med honom på läger. Han tror att alla ledare och matsalsmonster är ute efter honom, och hamnar dessutom i en stuga med Nicke som verkar vara en synnerligen otrevlig typ och gör livet (eller o-livet) jobbigt för honom.

Jag läste boken med mitt åttaåriga barn, han tyckte att den var bra och att eftersom han ska på kollo i sommar, kunde han få en försmak om hur det kan bli. Jag gillade också boken, den lyfter frågan om vänskap och betydelsen av att lyssna och förstå andra människor något mer än de tidigare böckerna.

Rekommenderas för alla med barn som håller på att knäcka läskoden och/eller gillar Minecraft.

Läs de tidigare recensionerna av En Minecraft-zombies dagbok här.

Recension: Wyrmwood Apocalypse

Uppföljaren på den australiensiska rökaren Wyrmwood: Road of the Dead har kommit! Precis som i Road of the Dead utspelar sig filmen i ett postapokalyptisk värld. Zombierna ands ut någon slags gas som de överlevande använder som bränsle till sina bilar och motorcyklar. Det finns en ond vetenskapsman, tuffa överlevare och hejdukar till vetenskapsmannen som gör livet surt för olika överlevande. Det finns också hybridzombier som har förmågan att styra andra zombier, men har kvar förmågan att tänka och känna så länge de får i sig blod då och då.

Tyvärr lever Wyrmwood Apocalypse inte riktigt upp till den första filmen. Det ska vara en zomedy men de komiska inslagen är väl sådär. Trots att filmen är ganska kort och linjär tyckte jag inte det var helt lätt att hänga med i svängarna (vilket kan ha varit på grund av att jag såg filmen i tre omgångar eftersom som jag förlorade intresset hela tiden). Men för den som gillar actionspäckade zombiekomedier med lite för långa stridsscener borde den uppskattas. Jag kan nog inte ge den mer än två av fem kofötter.

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Vad som fattas i ”Gina Dirawi lever och dör”

Av någon anledning såg jag igenom SVT serien Gina Dirawi lever och dör eftersom jag skrivit en del om livet och döden i Monstersamhället. TL;DR Jag blev besviken men insåg att det inte går att förvänta sig så mycket mer av samtiden.

Gina har tappat tro på att något går göra i en ond värld. Hon försöker förstå hur hon ska kunna klara av att leva fast omgivningen blir allt sämre. Varje år ger hon sig själv tre alternativ för att hantera det: 1 Att dö. 2 Att acceptera att världen är ond och hon med den. 3 Att hitta ett nytt sätt att leva – en gyllene väg.

Som någorlunda medveten om hur världen ser ut är det lätt att känna igen sig i frågorna, jag gör det ofta. Jag kan äcklas över vår konsumtion och hur svårt det är att kunna leva på något annat sätt. Sakna tro på att det blir bättre. I programmet berättar Dirawi  att hon ältat den här frågan i hela sitt liv, att det finns en tomhet och ett mörker som hon försöker fylla på olika sätt. Dirawi flyger [flygandet är helt okommenterat i serien] världen runt och letar i olika religiösa traditioner; i buddhismen i Nepal, Hos derwisher inom sufismen och hos engelska druider och Wiccas, men hittar hon inte riktigt svaren.

De religiösa traditioner som Dirawi möter handlar just om att upplösa jaget. Danserna, trans, meditation är alla sätt att slippa vara individ att gå upp i något större att slippa brottas med sitt själv. Men de psykologer hon träffar vill hela tiden blicka inåt. Någon säger att hon behöver fokusera på det hon dras till. Men hur ska vi veta vad vi egentligen vill när det finns en värld runtomkring oss som bara fokuserar på att bli till genom konsumtion. Vår identitet är kopplat till vad vi begär, och begär skapas av samhället omkring oss. Inte av våra grundläggande behov.

I John Ajvide Lindqvists senaste bok Verkligheten får vi följa Heidi Hallberg vars hela liv filmas av ett TV team i en dokusåpa. Hon filmas när hon gör sina Youtubevideor, när hon bråkar med sin familj, eller träffar gamla vänner. Hon har ständigt kameror omkring sig. Heidi har en känsla av att inget är på riktigt. Frågan är om det inte är liknande situation för Dirawi. Hon har filmare och andra runt sig hela tiden, de syns inte i bild men de finns där och skapar bilden av henne. Hur ska det ens gå att hitta ett själv när andra hela tiden bedömer och värderar hur uttalanden kan komma fram. För de flesta av oss som kanske inte har filmare omkring oss men ändå skapar oss själva via social medier. Vi har alla en tanke på hur vi skapas i sociala medier.

I det tredje avsnittet träffar hon filosofen Torbjörn Tännsjö som påpekar att det viktiga är vad hon gör, inte vem hon innerst inne är. Dirawi viftar bort det med kommentaren: ”Jag heter Gina Dirawi och jag kan inte sluta titta inåt”. Kommentaren går förbi ganska obemärkt men för mig som tittare är det kanske det första handfasta som kommer. I sökandet efter det autentiska jaget finns ingen befrielse. Den finns i våra handlingar.

Det finns en annan kändis som Dirawi borde prata med – Greta Thunberg. Hon som för några år sedan mådde piss över hur världen ser ut och vad vi gör med den bara. Men genom att aktivera sig, och faktiskt göra något åt problemen som tornade upp sig kunde hon ta sig ur depressionen. Hon såg att hon inte var maktlös, att hon kunde göra något. I boken Klimatpsykologi skriver författarna ungefär samma sak. Det enda sättet att minska klimatångest är att aktivera sig tillsammans med andra. Och det är också det som i slutändan ger bäst effekt. Det är det som förändrar. Det är ändå trösterikt. Om du är en del av att förändra världen, kommer du också själv förändras.

I slutet träffar hon en gren av Black Lives Matters i Atlanta. Därifrån skulle hon kunna ta med sig vikten av att vara och agera tillsammans. Att lösning på de individuella problemen är att kämpa tillsammans för en bättre värld. Vara en del av något större som faktiskt agerar. Även om det kan kännas som en hopplöst omodern tanke i dag.

I Gina Dirawi lever och dör får vi inte svar på frågan om hur vi kan leva med att världen vi lever i är på väg att förstöra levnadsvillkoren för oss som människor och en massa arter och ekosystem runtomkring oss. Vi får svaret att vi själva kan ta oss ut ur våra individuella trauman. Det bäddar inte för att vi ska förändra världen.

Serien går att se här: https://www.svtplay.se/gina-dirawi-lever-och-dor

Att vänja sig vid det nya normala

För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.

Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…

Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/

Monstersamället: Från förnekelse till framtid

Nu finns äntligen Monstersamhället: från förnekelse till framtid ute i butiker. Det var en besvärlig skrivprocess framförallt formmässigt. Jag har hela tiden haft en bild av vad jag vill skriva men det tof ett tag innan jag lyckades få ned den tanken på papper på ett bra sätt. Boken är uppdelad i 5F – Frankenstein, förnekelse, förberedelse, förändring och framtid.

Frankensteins monster Ingen bok av Herman Geijer utan monster. På samma sätt som Viktor Frankenstein skapade ett monster som han tappade kontrollen över och som slutligen [spoiler alert] förgör honom, är vår civilisation något som håller på att förstöra livsvillkoren för människan och en massa andra arter och ekosystem på jorden. Vad händer med oss när vi skapar vår egen undergång? Hur påverkar det oss? Vad kan vi lära av oss av den klassiska boken för att undvika att göra samma sak?

Förnekelse I denna del svarar jag på varför inte mer händer. Problemet är inte de få som förnekar att människor orsakar klimatförändringarna. Det är att realpolitiken inte kan göra något eftersom den är så fokuserade på tillväxt och att tillväxt är rent empiriskt synonymt med utsläpp av CO2. Även framstegstanken, som är en stark del av den västerländska kulturen, är ett problem för den är så förförisk i sitt falska löfte om ständiga förbättringar. Jag beskriver en del av de psykologiska mekanismerna bakom att inte göra mer, och kanske viktigast hur teknik kan dölja det ojämlika samhälle vi lever i.

Förberedelse Det här har jag skrivit böcker om tidigare (bokstavligen). Här lyfter jag det individuella perspektivet, samhällsperspektivet och det kollektiva perspektivet. Hur samhället kan förbereda sig på att det kommer att bli sämre tider. För det kommer det att bli även om vi skulle minska utsläppen till noll redan nu. Här lyfter jag också hur vi kan se på hopp och hur ovisshet är en känsla som kommer att prägla vår framtid.

Förändring Vi kan inte bara förbereda oss på vad som komma skall. Vi måste också försöka förändra den värld vi lever i idag för att det inte ska bli så jävligt som det skulle kunna bli. Problemen med att se katastrofen som binär, som finns starkt i vår kultur, är också ett problem som jag skriver om. Och om döden såklart. För vi ska dö, vi har en begränsad tid att leva på samma sätt som att planeten har ändliga resurser.

Framtid Hur har vi sett på framtiden och hur påverkar det oss att ha bilder av framtiden är frågor jag försöker besvara här. Samt göra några linjer framåt som jag tror är viktiga att följa. Det handlar inte om att hitta den exakta kartan över framtiden, snarare att se på kompassen åt vilket håll vi bör gå.

Det är på det stora hela en ganska civilisationskritisk bok men som ändå försöker vara konstruktiv i hur vi kan leva våra liv och må bra samtidigt som vi inte blundar för de problem vi har framför oss. Hur hanterar vi den förändrade värld vi är på väg in i? Hur kan vi hantera den ovisshet och de mörka moln som tornar upp sig? Vad kan vi göra för att inte gå under i det monstersamhälle vi lever i.

Köp den här:

Bokus

Adlibris

Klimatkrisen får aldrig störa

Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.

Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.

Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.

Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.

Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.

Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.