Years and years – och vår inte så ljusa framtid

”Cos the world keeps getting hotter. And faster. And madder. And we don’t pause, we don’t think, we don’t learn, we keep racing on to the next disaster, I keep wondering what’s next? Where are we going? When’s it ever going to stop?

”Edith Lyons”

Det är lätt att prata om kollapsen eller ännu hellre apokalypsen som det stora skeendet. Vi är vana vid det från Hollywoods filmer och i samtal kring prepping eller förberedelser. Jag tror det är mer realistiskt att se undergången som fönsterkuvert som dimper ned i brevlådan. Mängder av mindre händelser i en kedja som leder åt fel håll. Just nu ser jag en massa sådana händelser i dagens politiska landskap. Det kommer fler och fler politiska förslag som går mot en auktoritär riktning. Sossar skriver glada tweets om hur många färre asylsökande Sverige tar emot, det konservativt borgerliga blocket enat kring migration, förslag om förbud mot organisering av rasistiska grupper. Det är sorgligt få som verkar se den större bilden. Och hur vi också vänjer oss vid att det är så här det är. Ständiga nedskärningar, klimatlarm, våld i orten, ökad brottslighet. Hur vi pratar om människor som volymer, inte så människor. Dehumaniseringen och vi och dom-tänkandet har bara på något decennium blivit det normala. Men det kanske är lätt att vandra den vägen när vi känner oss mer otrygga, mer osäkra och känner att vi inte kan göra så mycket åt situationen vi lever i. Det är som att vi vill straffa andra när det går dåligt i våra egna liv.

Något sent började jag titta på HBO/BBC-serien Years and Years från 2019. Och det är bland det bästa jag sett. Det handlar om en ganska vanlig engelsk medelklassfamilj. En mormor och hennes fyra vuxna barn som lever med de vedermödor som livet ger. Skilsmässor, syskonbråk, problem med tonårsbarn och så vidare. Det som skiljer serien är att den värld de lever i sakta förändras. År går, och det de sett som normalt förändras. De själva och människor runt dem förändras. Ett nytt parti kommer till makten. En karismatisk ledare som skiter i konventionerna och beter sig som vanligt folk – (mmm det är ändå något jag också kan längta till). Någon som säger att de bryr sig om de små frågorna, de frågor vi dagligen irriteras av, och inte om saker vi inte känner handlar om oss riktigt. Istället för brinnande skyskrapor kommer undergången som ständigt lite mer skrämmande nyheter, förlorade jobb, no-go-zoner och konstiga politiska utspel och regler kring vad vi får göra. En lite sämre vardag helt enkelt. Men det som är viktigt – våra relationer – finns kvar.

De här skildringarna av hur samhället demonteras, hur människor i större utsträckning hamnar mellan stolarna i system som sköts av algoritmer och när tekniken lämnar människor i arbetslöshet och banar väg för fascistoid politik är fortfarande ganska ovanlig. Years and Years gör det på ett riktigt trovärdigt sätt. Just hur samhället förändras beskrivs också i till exempel Children of Men och V for Vendetta (det är något speciellt med britternas framtidsskildringar). Det finns många små detaljer som smyger sig in, hur framtidens mat förändras, hur deepfake börjar användas i politiken för att misskreditera, hur teknologin och i och med den kulturen förändras. För det blir aldrig riktigt övertydligt, ibland känns det som de vill ha fram en poäng men det kommer inte i vägen för relationerna.

Den här serien är som en dramatiserad mildare version av P3 Dystopia där mängder av olika scenarion binds samman i en ganska sannolik blandning. Men också en bild av en modern Ikarosmyt. Vi går för långt. Vi vill för mycket. Det går snabbare och snabbare uppåt och snart kommer vi för nära. Men det viktigaste jag tar med mig från Years and years är att vi väljer bort att tänka bort konsekvenserna av vår livsstil för att det är bekvämt. Vi gör som människor ofta gör i de här situationerna; vi anpassar oss, när vi borde göra motstånd.

Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

Tänk om : en studie i oro

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.

Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Bästa svenska staden för att överleva zombiekatastrofen!

Jag har gjort en inte allt för vetenskapligt grundad analys av vilken stad i Sverige som skulle klara en zombieapokalyps bäst. Jag vet att det är många som tänkt på det och funderat på att flytta till bästa stället. Det finns några olika kriterier som jag tänkt kring:

1. Möjligheter för skydd/barrikadering och vapen

2. Möjligheter för mat/vätska

3. Avstånd från Göteborg (alltså där zombierna uppstår/anländer till Sverige)

Cambridge blev i någon slags tävling utsedd till den bästa staden att vara i i England och jag började fundera på vilken stad som är bäst i Sverige. Jag startade även en diskussion på zombieöverlevnads facebooksida där lite olika städer och regioners för- och nackdelar diskuterades. Utifrån diskussioner och egna tankar och avancerade analyser har jag fått ned tre stycken alternativ. Sämst är Stockholm, Malmö och Göteborg i den ordningen. Mest med tanke på befolkningstätheten men också av förklarliga skäl som jag inte behöver förklara för någon som inte bor där. Jag börjar med den tredje bästa staden:

Boden: Jag har aldrig varit i Boden, men jag har hört talas om Bodens fästning. Och som en person i min närhet som jobbat på regementet sa: ”Boden är ju bra, för där vill ju INGEN vara. Oaktat levande eller död.” Det finns vatten så det borde gå att fiska under åtminstone delar av året. På vintern fryser zombierna till is och det går att knacka dem vilket borde leda till att på vintern finns bara problem med mat och värme. Boden ligger också hyfsat nära Finland och eftersom de nuförtiden lyckas med allt bättre än Sverige så kan jag tänka mig att det även kommer att vara så efter zombierna kommit.

Kiruna: Folk är är vana vid kyla och det har samma fördelar som Boden på det sättet. Många har säkert gevär hemma och det ligger väldigt långt från allt annat. I värsta fall kan stora gruvmaskiner användas för att mölja ned någon hord med zombier som är på väg. Nackdelen är att det är ganska svårt att odla i större utsträckning. Gruvan kan användas som sista försvarslinje, men blir sannolikt ett gravvalv att upptäcka för kommande intelligenta raser om zombierna skulle ta över allt. Finns ju också något slags rymdcenter som säkerligen har tillgång till en massa solceller som kan användas för att ha viss bekvämlighet.

Visby: Bäst av alla tror jag är Visby. Jag har mina aningar om att det finns en massa vapen som skräpar i väntan på medeltidsveckan. En ordentlig ringmur kan hålla zombierna borta. Dessutom finns en hel del försvarsmakt (bra eller inte beror väl på hur dokumentär 28 Days Later egentligen är). Eftersom jag är ihärdig i mitt researchande så passade jag på att maila Gotlands turistbyrå och frågade vad de trodde:

Hej, Vilken annorlunda och rolig/svår fråga. Jag är absolut ingen expert på överlevnad, men här kommer lite info som du kanske kan ha användning av. När det gäller Visby så är det kanske 10 % av stadens befolkning på ca 25000 som bor innanför ringmuren, men ytmässigt skulle alla få plats innanför muren. Skulle zombierna gå till attack i juli så har vi även tusentals turister i staden.  På hela Gotland bor det ca 60 000 personer året runt och ett normalår har vi ca 1 000 000 besökare. När det gäller odling så tror jag att klimatet är gynnsamt, det finns gott om gröna ytor inklusive en stor botanisk trädgård. Det finns också gott om trädgårdar som inte går att se från gatan, men om du använder satellitkartan i Google maps syns de. Det finns också bikupor utsatta för ökad pollinering. Kanske kan det vara en fördel att vi har många gamla och stabila byggnader inklusive en stor domkyrka, flera stora kyrkoruiner och många hotell. Det finns även skyddsrum som inte används. Vi har också en hamn med stora passagerarfärjor samt en kryssningskaj där riktigt stora fartyg kan lägga till (vet inte om det är bra eller dåligt). När det gäller vatten så stämmer det att vi har haft dåligt med vatten i flera år (tror dock att det blivit lite bättre i år), men det betyder ju också att vi är duktiga och har kunskap om att spara vatten samt strategier för det. Det har även anlagts ett bräckvattenverk på östra Gotland för att kunna. Några tankar som sagt, jag är ingen expert på ämnet.

Positivt med vattensituationen om hela Gotland är fri från infekterade. En annan fördel är att det finns litteratur om hur Gotland klarar en zombieapokalyps nämligen den underbara ungdomsbokserien Varelserna. Färjorna kan vara användbara för att ta som sista tillflyktsort. I bästa fall går det att åka iväg med dem och leta efter tryggare ställen. Nackdelen är väl om zombierna kommer på sommaren. Det vore ju en mardröm att försöka barrikadera sig med en massa semesterfirare som bara vill dricka rosé och mingla med ”viktiga personer” (politikerveckan), dricka och vaska skumpa (Stockholmsveckan) eller jonglera och dricka mjöd (medeltidsveckan) eller vill försöka ta sig hem. Men förutsatt att zombierna inte kommer under juli eller augusti så ligger min röst här.

[DISCLAIMER: jag har inte fått betalt för någon stad för att göra detta – vill någon kommun, stad, by eller villaförort betala mig för att skriva ett inlägg så är jag inte den som är den.]

Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisations kollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lte problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Another End of the World is Possible

10 år sedan första zombieöverlevnadskursen

Idag har det helt sjukt nog gått tio år sedan jag startade den första zombieöverlevnadskursen på ABF i Sundbyberg. Från någon sorts vag idé av att det vore ju kul att snacka zombieöverlevnad med några nördar till flera böcker och att åka runt och hålla föredrag (ja inte det senaste året i någon nämnvärd utsträckning). En av de saker jag uppskattar mest hos mig själv är att jag då och då har väldigt kort från idé till handling. En kul idé, kontakta lite folk och se vad som händer och vilken situation jag hamnar i. Detta ledde den här gången till att jag lärt mig massor, träffat massor av spännande människor på de kurser och föreläsningar jag haft, fått resa runt och besöka en massa orter i Sverige jag aldrig annars skulle besökt. Det har förändrat mitt liv på flera sätt – mest positivt skulle jag gissa. Utan ABF och folkbildningen skulle den nog aldrig blivit av på samma sätt och de hundratals som gått cirkeln skulle inte varit förberedda för zombier, eller någon annan sorts samhällsstörning som trots allt är mer trolig.

Det känns som om jag har berättat den där historien om hur det var nästan 200 anmälningar till den första kursen så jag blev tvungen att be tre kompisar hjälpa till att cirkelleda till leda. Men under våren 2011 körde vi två omgångar med fyra studiecirklar parallellt, och fortsatte till hösten med tre cirklar parallellt med föreläsningar och filmvisningar. Det är svårt att räkna men uppåt 400-500 har nog gått cirkeln i Stockholm med mig eller någon annan cirkelledare, och en massa i andra städer också. En del tycker att jag har bra tajming, själv lutar jag nog åt att jag hade tur.

Mitt intresse för de olika delarna i zombieöverlevnad – prepping, överlevnad, zombiens historia, monster, psykologi, sociologi, framtidsfrågor, resiliens, myndigheternas krisberedskap har varierat under de tio åren jag ”jobbat” med det. Johan Kimrin på Apart förlag tyckte att borde skriva något till dem och jag fick någon enkel idé om enrutingar som kunde illustreras men projektet växte till att bli som en ”riktig” bok. Det kom att bli boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014). Det var svårt att skriva eftersom det var den första gången jag skrev en bok. Den andra boken ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” (2017) var svår eftersom jag upplevde den som en mer seriös bok och jag var tvungen att strukturera den annorlunda. Den tredje barnboken ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” skrev jag tillsammans med Claes Tovetjärn (2019) och var kanske därför något enklare, men det var svårt att lägga språket och tonen på ett bra sätt. Sedan kom ju också ”Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda” (2020) som jag var en av redaktörerna till. Den bok jag håller på att skriva just nu har arbetstiteln ”Från förnekelse till framtid” och handlar om hur vi mentalt och fysiskt kan handskas med antropocen och en allt mer osäker framtid. Det är nog det svåraste jag gjort ändå och det märks väldigt tydligt att jag inte har någon utbildning i skrivande. Jag har helt enkelt svårt att få den att hålla ihop på ett bra sätt. Vad jag vill komma till är att det utmanande och svåra som också är det belönande. Att våga sig på något lite svårare varje gång håller en alert och att befinna sig på svag is (det här skriver jag om i den kommande boken, alltså att vi måste lära oss hantera det ovissa och att världen kommer att förändras) är viktigt för att faktiskt göra något. Alla böcker jag gjort har jag fått rätt mycket hjälp med. Skapande blir så mycket bättre när det är kollektivt.

Jag vill såklart tacka alla som gått mina kurser, köpt mina böcker och hört av sig med kritiska eller fina kommentarer om vad jag gör. Harry Sepp och Anders Fridborg för att de var med och föreläste om saker jag knappt kunde något om i början vill jag såklart också tacka. Och Mari Ståhlberg på ABF i Sundbyberg då för att de ändå tände på idén från början. Ja, vilken jävla resa det här är.

En Minecraftzombies dagbok IV Ombytta roller

Den (framförallt av mitt barn) högst efterlängtade boken En Minecraftzombies dagbok del 4 kom ut för någon vecka sedan. Trean slutade i en ordentlig cliffhanger där Zack och Erik hade bytt kroppar och skulle börja leva varandras liv. Den är från och till ganska rolig precis som de andra böckerna. Jag får lära mig en del om Minecraft och barnet får känna igen sig och förklara hur saker hänger ihop. Till exempel den Battle Royale som finns i Minecraft som Zack/Erik är med i.

Boken bygger mycket på hur knasigt andra har det, men att det är ganska bra ändå trots allt. Och det är faktiskt lite spännande hur det ska gå i slutet. Ska Zack och Erik byta tillbaka? Mitt barn uppskattade boken mycket och har redan börjat prata om den femte boken i serien.

En Minecraft-zombies dagbok 4 - Ombytta roller

Köp den på Hegas

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Dagens zombiefilm: Alien vs Zombies

Utomjordingen Joe åker till jorden på semester (springbreak) för att träff tjejer. Tyvärr kommer han efter zombieapokalypsen och måste handskas med några zombier. Han träffar ett gäng överlevanade och av olika skäl bestämmer han sig för att försöka ställa allt till rätta. Just det, han kan ju resa i tiden också. Så han åker tillbaka i tiden och upptäcker att det är en annan utomjording som släppt lös zombieviruset för att det galaktiska imperiet ska kunna plundra jorden på dess naturresurser. Det var väl en hel del spoilers i den där beskrivningen men det gör inte så mycket. Jag hoppas att du inte kollar på filmen (men om du gör det är det positivt att den är runt en timme lång) och genom att skriva allt i handlingen kanske du inte kollar.

Aliens vs Zombies från 2017 är en superlågbudgetfilm. Den har viss charm och är ändå lite smårolig från och till, men det känns lite som att kolla på en rolig film som några kompisar gjort och visar upp i skolan och hälften av skämten (eller det roliga) är för interna för att förstås. Men jag förstår att de hade roligt när de gjorde filmen. Om du bestämmer dig för att se den så sitt kvar under eftertexterna för det kommer bloopers. Det här är inte den enda zombiefilmen med utomjordingar inblandade – nu i januari ska jag försöka kolla in några till.

Zombieöverlevnadsåret 2020

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017, 2018 och 2019) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (ok i år är det bästa att vaccineringarna kommit igång och att vi förhoppningsvis kan ses på lokal och gå på spelningar till hösten).

Det här året blev ju inte riktigt som förväntat (även om ett avsnitt av Beredsam i november 2019 handlade just om pandemier). För mig som ändå lärt mig mycket om kris och katastrof blev jag ändå lite tagen på sängen när det hela eskalerade under mars månad. Inte så att jag var dåligt förberedd utan mer att jag inte riktigt trodde att det skulle bli så som det blev. Det som slog mig var främst två saker. Att kriser också innehåller en massa vardag, tjafs och skärmtider och att aktivera barn, evighetslånga möten på teams eller zoom. Men också att teorierna om mänskligt beteende i kris stämmer. De flesta följer rekommendationerna men det finns alltid några som beter sig illa, eller struntar i situationen. Det är också dom som det skrivs mest om i media. Den viktigaste preppingen i den här krisen är helt klart mental och att känna sina grannar. I gammal svensk överlevnadstradition pratas det om åtta fiender i en överlevnadssituation två av dessa är Tristess/leda och ensamhet. Jag tror att dessa är viktiga att identifiera och arbeta med strategier även innan något händer.

Privat så var min grundplan att gå ned i arbetstid och försöka skriva på det där nya hemliga bokprojektet jag skrev om i förra krönikan. Men i och med pandemin så blev det så mycket att göra i våras så jag fick gå upp i tid igen (vi gjorde bland annat ett kick ass-studiematerial om prepping och corona på någon vecka). Skrivandet blev lidande och runt 20 planerade föreläsningar ställdes in. I såna tider är det skönt att också ha ett fast jobb. Men boken är i alla fall på gång även om jag fortfarande inte har något förlag – arbetstiteln är Från förnekelse till framtid.

Så vad hände i zombiegenren 2020 då? Några bottennapp som Z-O-M-B-I-E-S 2 och Corona Zombies men också en del lite bättre som Train to Busan 2 Peninsula. En ny spinn-off till The Walking Dead (World Beyond) som var lite för mycket ungdomsserie men som ändå bidrog en del i världsbygget och började knyta ihop Fear the Walking Dead och originalserien. Andra säsongen av sydkoreanska The Kingdom kom också och var riktigt bra.

Böckerna Röda ögon i natten och Rötmånad kom också ut. Och såklart den första svenska populärvetenskapliga zombieantologin som kom ut efter två års jobb (skaffa den om du inte gjort det) – Zombier, zombier, zombier: eller omgiven av odöda! Jag skrev också tillsammans med Mani Shutzberg en lång kritik av preppingrörelsen som publicerades i Ordfront Magasin. Den går att läsa här. Några av mina egna längre inlägg som blev bra tycker jag är det om Kollapsen, ett om hopp i en hopplös värld och Tre sätt att inte bli en zombie.

Vad har vi att se framemot zombiemässigt 2021 då? Ja, The Walking Dead går in på sin sista säsong (som dock kommer att gå över och avslutas först 2022). Någon av TWD filmerna kanske kommer och World Beyonds andra och sista säsong kommer att sändas. Jag tror också det är sista säsongen av Fear the Walking Dead kommer. Spinnoffen med Carol och Daryl verkar vi få vänta på till 2023.

Zack Snyder hålller på att göra en Army of the Dead, Netflix jobbar med en Resident Evil miniserie och en del riktiga lågbudgetgrejer (Toilet Zombie Baby Strikes Back och Gym of the Dead) som jag hittar. Sen finns det ett par bubblare men det är faktiskt inget jag verkligen tror bli bra. Så jag misstänker att det inte kommer några riktiga pärlor. Det verkar inte hända så mycket med filmerna jag skrivit ”är på gång” tidigare heller t ex är Död Snö 3, Rise of the Living Dead, Road of the Dead fortfarande under ”pre-production.” I allra bästa fall kommer min boken jag jobbar med ut.

Årets bästa svenska populärvetenskapliga zombieantologi i alla kategorier!