Recension: Wyrmwood Apocalypse

Uppföljaren på den australiensiska rökaren Wyrmwood: Road of the Dead har kommit! Precis som i Road of the Dead utspelar sig filmen i ett postapokalyptisk värld. Zombierna ands ut någon slags gas som de överlevande använder som bränsle till sina bilar och motorcyklar. Det finns en ond vetenskapsman, tuffa överlevare och hejdukar till vetenskapsmannen som gör livet surt för olika överlevande. Det finns också hybridzombier som har förmågan att styra andra zombier, men har kvar förmågan att tänka och känna så länge de får i sig blod då och då.

Tyvärr lever Wyrmwood Apocalypse inte riktigt upp till den första filmen. Det ska vara en zomedy men de komiska inslagen är väl sådär. Trots att filmen är ganska kort och linjär tyckte jag inte det var helt lätt att hänga med i svängarna (vilket kan ha varit på grund av att jag såg filmen i tre omgångar eftersom som jag förlorade intresset hela tiden). Men för den som gillar actionspäckade zombiekomedier med lite för långa stridsscener borde den uppskattas. Jag kan nog inte ge den mer än två av fem kofötter.

Boktipset: Devolution – A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre

Adversity introduces us to ourselves

Max Brooks citerar ett tal av George W Bush strax efter 9/11 där han säger att vi lära känna oss själva genom motgångar. Och Kate Holland, berättarrösten i boken Devolution: A Firsthand Account of the Rainier Sasquatch Massacre är ett bra exempel på det. Hon genomgår en resa från hunsad fru, som inte vågar ta tag i de vardagliga problemen till en ledare som koordinerar motståndet. Ja, alltså motståndet mot en flock aggressiva och hungriga Sasquatch – alltså Bigfoots (i plural går det tydligen att använda både Bigfoots och Bigfeet) – som tvingats iväg från sitt naturliga habitat på grund av ett vulkanutbrott.    

Max Brooks blev känd genom sina böcker om zombiekatastrofen. Först skrev han zombieöverlevnadsguiden Zombie Survival Guide (2003) och sedan World War Z (2006) som sedermera blev storfilm med Brad Pitt i huvudrollen. Bägge verken var viktiga för att zombiegenren skulle ta fart i början av det här millenniet. I Devolution tar Brooks sig an hotet från Sasquatscherna. Ingen likhet i övrigt men det är roligt att jag gjort ungefär samma resa från zombieöverlevnadsguide till en bok om ett annat monster. Och temat från apokalypsen till kampen mellan grön teknologi och natur går också igen i min senaste bok.

I Devolution får vi följa dagboksanteckningarna från Kate Holland som med sin make Dan flyttat till Greenloop en liten hightech by mitt i ingenstans i delstaten Washington. I byn finns det sex bostadshus och sammanlagt elva boende. De är tech-entreprenörer, författare, konstnärer, yogainstruktörer och psykologer som drömmer om att leva nära naturen, men i full bekvämlighet med det grönaste av det gröna i byggteknik. Deras bajs används som biogas, solpaneler för att de är självförsörjande på energi och drönare levererar mat någon gång i veckan. Men när vulkanen Rainer får ett stort utbrott förstörs deras kontakt med omvärlden. De har kvar energi men kan inte koppla upp sig mot nätet och blir bortglömda av omvärlden. Här börjar de lära känna sig själva. De flesta är matade med tech-världens optimism och tro på att allt löser sig. En person, som heter Mostar efter staden hon växte upp i, har erfarenheter av kriget i forna Jugoslavien och förstår att det är viktig att förbereda sig på att det kan bli långvarigt. Att de behöver spara resurser och också förbereda sig för att odla och ransonera.

Här blir Devolution en spegel av vårt samhälle. Teknikoptimister som tänker att allt löser sig, det har ju alltid gjort det (och de frågar sig inte för vem eller vilka det löser sig, allt är centrerat kring dem själva).  Den formen av optimism finns överallt och är en av anledningarna till att fler inte väljer att förbereda sig för kriser. Vi vet att de kommer, men vi vill inte tänka på det och genom att inte förbereda oss så slipper vi tänka på det i vardagen. Att se det negativa som skulle kunna uppstå snarare än att förneka och strutsa.

På vissa sätt är det också en skildring av prepping. Det handlar om att lära sig odla, att hushålla med resurser och att improvisera utifrån allt sämre förutsättningar. Men kanske framförallt att vi behöver andra för att klara oss, vi behöver hålla ihop en grupp och ledarskap. Vi behöver nej-sägare som påpekar faror och svagheter i planer.

Brooks skriver framförallt genom Kates dagbok, men också utifrån intervjuer med en Park Ranger och Katies bror som fick mig att tänka på konspirationsteoretikerna som bodde i en husvagn i de gamla Arkiv X-avsnitten.

Jag gillar verkligen Devolution. Den är något långsam i början men accelererar hela tiden. De sista femtio sidorna är nästan konstant action och boken blir svår att lägga från sig. Och för att inte vara en zombiebok är det väldigt mycket en zombiebok. Utslitna inälvor, organiserat försvar mot en framvällande (om än något smartare) fiende, belägringen är alla klichéer som känns igen och som Brooks verkligen behärskar. För finsmakaren går det att diskutera hur bra det funkar med dagboksanteckningar för att driva en historia. Jag vet att i alla fall jag inte skriver dagbok på det sättet. Men på det stora hela är det spännande, och kul att man i början hatar nästan alla personerna i boken (självgoda do-gooders), men i katastrofen lär man sig tycka om dem mer och mer.

Lärdomen vi kan ta med oss från den här blodiga skildringen av grön teknologi mot natur är att redan innan kriserna kommer fundera på: Vem vill du lära känna i motgången?  

Vad som fattas i ”Gina Dirawi lever och dör”

Av någon anledning såg jag igenom SVT serien Gina Dirawi lever och dör eftersom jag skrivit en del om livet och döden i Monstersamhället. TL;DR Jag blev besviken men insåg att det inte går att förvänta sig så mycket mer av samtiden.

Gina har tappat tro på att något går göra i en ond värld. Hon försöker förstå hur hon ska kunna klara av att leva fast omgivningen blir allt sämre. Varje år ger hon sig själv tre alternativ för att hantera det: 1 Att dö. 2 Att acceptera att världen är ond och hon med den. 3 Att hitta ett nytt sätt att leva – en gyllene väg.

Som någorlunda medveten om hur världen ser ut är det lätt att känna igen sig i frågorna, jag gör det ofta. Jag kan äcklas över vår konsumtion och hur svårt det är att kunna leva på något annat sätt. Sakna tro på att det blir bättre. I programmet berättar Dirawi  att hon ältat den här frågan i hela sitt liv, att det finns en tomhet och ett mörker som hon försöker fylla på olika sätt. Dirawi flyger [flygandet är helt okommenterat i serien] världen runt och letar i olika religiösa traditioner; i buddhismen i Nepal, Hos derwisher inom sufismen och hos engelska druider och Wiccas, men hittar hon inte riktigt svaren.

De religiösa traditioner som Dirawi möter handlar just om att upplösa jaget. Danserna, trans, meditation är alla sätt att slippa vara individ att gå upp i något större att slippa brottas med sitt själv. Men de psykologer hon träffar vill hela tiden blicka inåt. Någon säger att hon behöver fokusera på det hon dras till. Men hur ska vi veta vad vi egentligen vill när det finns en värld runtomkring oss som bara fokuserar på att bli till genom konsumtion. Vår identitet är kopplat till vad vi begär, och begär skapas av samhället omkring oss. Inte av våra grundläggande behov.

I John Ajvide Lindqvists senaste bok Verkligheten får vi följa Heidi Hallberg vars hela liv filmas av ett TV team i en dokusåpa. Hon filmas när hon gör sina Youtubevideor, när hon bråkar med sin familj, eller träffar gamla vänner. Hon har ständigt kameror omkring sig. Heidi har en känsla av att inget är på riktigt. Frågan är om det inte är liknande situation för Dirawi. Hon har filmare och andra runt sig hela tiden, de syns inte i bild men de finns där och skapar bilden av henne. Hur ska det ens gå att hitta ett själv när andra hela tiden bedömer och värderar hur uttalanden kan komma fram. För de flesta av oss som kanske inte har filmare omkring oss men ändå skapar oss själva via social medier. Vi har alla en tanke på hur vi skapas i sociala medier.

I det tredje avsnittet träffar hon filosofen Torbjörn Tännsjö som påpekar att det viktiga är vad hon gör, inte vem hon innerst inne är. Dirawi viftar bort det med kommentaren: ”Jag heter Gina Dirawi och jag kan inte sluta titta inåt”. Kommentaren går förbi ganska obemärkt men för mig som tittare är det kanske det första handfasta som kommer. I sökandet efter det autentiska jaget finns ingen befrielse. Den finns i våra handlingar.

Det finns en annan kändis som Dirawi borde prata med – Greta Thunberg. Hon som för några år sedan mådde piss över hur världen ser ut och vad vi gör med den bara. Men genom att aktivera sig, och faktiskt göra något åt problemen som tornade upp sig kunde hon ta sig ur depressionen. Hon såg att hon inte var maktlös, att hon kunde göra något. I boken Klimatpsykologi skriver författarna ungefär samma sak. Det enda sättet att minska klimatångest är att aktivera sig tillsammans med andra. Och det är också det som i slutändan ger bäst effekt. Det är det som förändrar. Det är ändå trösterikt. Om du är en del av att förändra världen, kommer du också själv förändras.

I slutet träffar hon en gren av Black Lives Matters i Atlanta. Därifrån skulle hon kunna ta med sig vikten av att vara och agera tillsammans. Att lösning på de individuella problemen är att kämpa tillsammans för en bättre värld. Vara en del av något större som faktiskt agerar. Även om det kan kännas som en hopplöst omodern tanke i dag.

I Gina Dirawi lever och dör får vi inte svar på frågan om hur vi kan leva med att världen vi lever i är på väg att förstöra levnadsvillkoren för oss som människor och en massa arter och ekosystem runtomkring oss. Vi får svaret att vi själva kan ta oss ut ur våra individuella trauman. Det bäddar inte för att vi ska förändra världen.

Serien går att se här: https://www.svtplay.se/gina-dirawi-lever-och-dor

Att vänja sig vid det nya normala

För några månader sedan skrev jag en artikel till Arena Essä om att vänja sig vid nya situationer utifrån Anna Dahlqvists bok Det är tropiska nätter nu.

Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation…

Läs resten av essän här: https://www.dagensarena.se/essa/vill-vi-habitueras-till-det-nya-normala/

Monstersamället: Från förnekelse till framtid

Nu finns äntligen Monstersamhället: från förnekelse till framtid ute i butiker. Det var en besvärlig skrivprocess framförallt formmässigt. Jag har hela tiden haft en bild av vad jag vill skriva men det tof ett tag innan jag lyckades få ned den tanken på papper på ett bra sätt. Boken är uppdelad i 5F – Frankenstein, förnekelse, förberedelse, förändring och framtid.

Frankensteins monster Ingen bok av Herman Geijer utan monster. På samma sätt som Viktor Frankenstein skapade ett monster som han tappade kontrollen över och som slutligen [spoiler alert] förgör honom, är vår civilisation något som håller på att förstöra livsvillkoren för människan och en massa andra arter och ekosystem på jorden. Vad händer med oss när vi skapar vår egen undergång? Hur påverkar det oss? Vad kan vi lära av oss av den klassiska boken för att undvika att göra samma sak?

Förnekelse I denna del svarar jag på varför inte mer händer. Problemet är inte de få som förnekar att människor orsakar klimatförändringarna. Det är att realpolitiken inte kan göra något eftersom den är så fokuserade på tillväxt och att tillväxt är rent empiriskt synonymt med utsläpp av CO2. Även framstegstanken, som är en stark del av den västerländska kulturen, är ett problem för den är så förförisk i sitt falska löfte om ständiga förbättringar. Jag beskriver en del av de psykologiska mekanismerna bakom att inte göra mer, och kanske viktigast hur teknik kan dölja det ojämlika samhälle vi lever i.

Förberedelse Det här har jag skrivit böcker om tidigare (bokstavligen). Här lyfter jag det individuella perspektivet, samhällsperspektivet och det kollektiva perspektivet. Hur samhället kan förbereda sig på att det kommer att bli sämre tider. För det kommer det att bli även om vi skulle minska utsläppen till noll redan nu. Här lyfter jag också hur vi kan se på hopp och hur ovisshet är en känsla som kommer att prägla vår framtid.

Förändring Vi kan inte bara förbereda oss på vad som komma skall. Vi måste också försöka förändra den värld vi lever i idag för att det inte ska bli så jävligt som det skulle kunna bli. Problemen med att se katastrofen som binär, som finns starkt i vår kultur, är också ett problem som jag skriver om. Och om döden såklart. För vi ska dö, vi har en begränsad tid att leva på samma sätt som att planeten har ändliga resurser.

Framtid Hur har vi sett på framtiden och hur påverkar det oss att ha bilder av framtiden är frågor jag försöker besvara här. Samt göra några linjer framåt som jag tror är viktiga att följa. Det handlar inte om att hitta den exakta kartan över framtiden, snarare att se på kompassen åt vilket håll vi bör gå.

Det är på det stora hela en ganska civilisationskritisk bok men som ändå försöker vara konstruktiv i hur vi kan leva våra liv och må bra samtidigt som vi inte blundar för de problem vi har framför oss. Hur hanterar vi den förändrade värld vi är på väg in i? Hur kan vi hantera den ovisshet och de mörka moln som tornar upp sig? Vad kan vi göra för att inte gå under i det monstersamhälle vi lever i.

Köp den här:

Bokus

Adlibris

Klimatkrisen får aldrig störa

Aftonbladet Ledare skriver Susanna Kierkegaard om Extinction Rebellions aktionsvecka ”fossilupproret” som var förra veckan i Stockholm. Hon menar att aktioner som blockader stör ”vanligt folk” och därför är kontraproduktiva. Det är lätt att förstå att människor som sitter fast i trafik blir sura, irriterade och frustrerade. De kanske sorterar sina sopor och handlar ekologiskt när det inte är för dyrt. De tänker minsann på miljön och klimatet lika mycket som alla andra. Jag skulle säkert att vara lika frustrerad. Men att trafiken står still i Stockholm är mer regel än undantag under rusningstrafik. Och problemet är bilarna. Massbilismen. Att det ofta är lättare att ta bilen även i Stockholm som har en väl utbyggd kollektivtrafik i jämförelse med de flesta andra orter i Sverige. Det är ett strukturellt problem som inga sorterade sopor eller ekologiska Kiwis kan lösa. Vi har byggt in oss i ett samhälle som gör det svårt för människor att agera på ett ansvarsfullt sätt. Det finns exempel från städer i Holland eller varför inte Köpenhamn där det byggts för att det ska vara lättare att till exempel cykla. Men för att det ska komma till stånd behövs människor som driver frågan.

Jag har framförallt två invändningar mot Kierkegaards text. Den första handlar om samhällsförändring. Historiskt är det sällan protester som inte utmanar det rådande som förändrar. Rösträttsrörelsen i början av 1900-talet, miljörörelsen eller medborgarrättsrörelsen har alla brutit mot lagar, varit besvärliga för folk i allmänhet. Det är så samhällsförändring går till. Med polemik som går bortom tyckandet. Och även om jag inte håller med XR i allt de gör så är det befriande att de gör något. Samhällsförändring bygger alltså på att utmana och ta risker för att förändra. ”Valet av metod kan diskuteras” skriver Kierkegaard. Det kan vi såklart göra. Och det görs nog internt i XR också. Men det är påfallande vanligt att människor på höga poster (eller höga hästar) tycker att människor borde agera annorlunda så det inte stör just dem. De lever i villfarelsen att deras sätt att leva på något sätt är hållbart.

Den andra invändningen handlar om att vi faktiskt inte har något val. Vanligt folk kommer kanske att få det lite besvärligare nu om till exempel trafikblockader ökar. Men det är inget mot hur besvärligt vi kommer få det om vi inte gör allt vi kan just nu. Förändrat väder, höga energipriser, migrationsströmmar när människor inte kan bo kvar på grund av hetta, torka eller extremkyla. Framtiden kommer att vara besvärlig, oviss och på många sätt obehagligt. Den kommer att vara något helt nytt. Men vi märker inte förändringen för vi är så bra på att vänja oss vid nya situationer. Jag grubblar ofta över just att vi tänker att det kommer att vara ungefär som nu även om 10-20 år. Jag är också fast i den tanken känslomässigt, även om jag rationellt inte tror att det blir så.

Och just det. En XR aktivist jag talade med sa att det inte var någon fara för räddningstjänstens fordon. Det är en myt som ofta sprids. De hade ringt i förväg och frågat om det skulle kunna störa, och fick svaret: ”Nej, det gör det inte”.

Men på det stora hela löser inte en fastklistrad aktivist klimatkrisen. Det är det nog ingen som tror. Men det är i alla fall något som har potential att förändra. Ingen enskild aktion förändrar hela samhällen. Men ingen massiv politisk rörelse är heller möjlig utan de enskilda handlingarna. Därför är de trots sina brister ett måste.

Om det här och en hel del annat skriver jag i min kommande bok Monstersamhället: från förnekelse till framtid” som kommer ut 17 maj. Den går att förbeställa här. För övrigt anser jag att bufféer bör förbjudas.

Överlev katastrofen som pocket

Nu har Överlev katastrofen kommit som pocket. Den har en ny undertitel ”Effektiv prepping för alla” istället för ”12 sätt att klara dig”. Den har ett nytt förord och jag har gjort några mindre ändringar i den, men inget som jag tror någon märker. Den kommer lagom till att min nya bok Monstersamhället också är på gång.

Kort om boken:

Skulle du överleva en katastrof? Går det att förbereda sig på pandemier, bränder, naturkatastrofer, krig eller rentav en zombieapokalyps utan att bli en galen prepper som sitter och trycker i ensamhet med ett hagelgevär? Såklart det går!

I Överlev katastrofen Effektiv prepping för alla djupdyker zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att överleva när en katastrof eller bara något helt oväntat inträffar. Utifrån forskning och intervjuer med experter tar han upp ämnen som kroppens behov, riskhantering, möjliga hot i det moderna samhället, myter kring katastrofhantering såväl som praktiska tips för hur man kan träna upp överlevnadsförmågorna själv eller tillsammans med andra. 

Överlev katastrofen är den första svenska populärvetenskapliga boken på temat som inte bara handlar om överlevnadstekniker och bush craft utan som också fokuserar på hur människan fungerar och vad vi kan göra för att öka våra chanser att överleva det oväntade. Med zombiehotet som humoristisk inramning berättar Geijer om hur du blir en överlevare, inte genom att försöka förvandla dig till en Rambo-typ utan genom att förändra ditt vardagsliv.

Köp den på bokus eller adlibris

Du kan också passa på att läsa en text jag skrev i Dagens Arena om vad skräckfilm kan lära oss om krigshotet.

Tipset: Betaal en indisk zombieserie.

Jag satt och kollade igenom vilka zombiefilmer och zombierserier som fanns på Netflix för någon vecka sedan och hittade den indiska serien Betaal. Kul tänkte jag. Och kul var det. Eller kul, det var en rätt obehaglig serie med starka zombieinslag kan vi säga. Det är en miniserie i fyra delar på knappt en timme styck.

Elitstyrkan BAZ ska hjälpa en rik affärsman att öppna en tunnel som varit stängd i flera hundra år. För att göra det behöver de jämna en by med marken. Indien måste ju moderniseras för sjutton! Byborna gör motstånd och i djungeln finns gerillarörelsen Naxaliterna. Men det där med att öppna en gammal stängd tunnel visar vara sig ett dåligt drag. Där finns nämligen döda onda Engelsmän som under kolonialtiden försökte väcka guden Betaal till liv. Ja, det blir kaos.

Zombierna har en del vampyrinslag som huggtänder och lysande röda ögon, men de rör sig i svärm och agerar som en organism. Så det är inga traditionella västerländska zombier. Jag vet inte hur mycket som är hämtat från indisk folktro och vad som är skapat för just den här serien, men bra är det. Många av de element vi vanliga ser i zombiefiktionen finns där. Belägring och instängdhet, huvudpersoner med mörkt förflutet, att det är svårt att lita människorna även i den nära gruppen. Visst är Betaal också lite töntig, de viktorianskt klädda zombierna med trekantiga hattar är mer roliga än skrämmande, men jag tycker ändå den var värd att kolla in.

Recension: Terror i Rock n Roll Önsjön

Först lite självkritik! Jag har tidigare angett att den första svenska zombiefilmen var Die Zombiejäger. Men redan fem år tidigare kom pärlan (med det lite märkliga namnet) Terror i Rock n Roll Önsjön. Och det är inte bara en zombiefilm, det är en nazizombiefilm.

Under andra världskriget gör Tyskland experiment för att få fram en supersoldat. Experimenten sker i Norge och det går åt skogen så de dumpar bevisen i norr om Östersund i Önsjön på andra sidan gränsen. Flera årtionden senare är ett gäng ungdomar där på fest. I klassisk high school-anda är det ett rikt tufft gäng, ett tjejgäng och ett rockergäng (plus några töntar). Och tuff rockmusik på scen. Det är konflikt mellan gängen som sedan överbryggs när ett nytt hot dyker upp. Nazizombierna kommer upp från vattnet (det är slående hur ofta just nazizombier kommer upp från vattendrag) och börjar ha ihjäl folk.

Handling är mall 1A, allt är B men det är väldigt underhållande och bra. Trots extremt låg budget lyckas filmen på något sätt ändå att vara sevärd. Det finns en kärlek till genren och hantverket som gör att den håller. Det är roliga blinkningar till nazizombiegenren och tonårsslasherfilmer . Skådespeleriet är ömsom överdrivet ömsom bra precis som det ska vara i den här typen av film. Förvänta dig ingen storslagen film, förvänta dig underhållning och du kommer att ha mycket behållning av Terror i Rock n Roll Önsjön!

Hela filmen finns på Youtube (i fem delar).

Kriserna vi står inför – och kriget

Det finns så mycket jag skulle kunna gissa om vad som händer i Ukraina eller hur utveckling kommer att bli. Men jag låter bli. Jag kan helt enkelt väldigt lite om krig. Har typ inte intresserat mig för det tidigare eftersom jag tänkte att det inte är aktuellt i Sverige just nu. Jag hade förmodligen fel. Inte för att det nödvändigtvis blir krig i Sverige, men risken för det är definitivt värd att ta med i beräkningarna.

När jag föreläser om våra kris- och katastrofbeteenden brukar jag alltid vara noggrann med att påpeka att det gäller just naturkatastrofer eller andra typer av kriser än krig. Jag pratar om hur folk blir mer solidariska, att vi vill hjälpa varandra och att det finns många myter om hur vi beter oss som inte stämmer (läs mer om krisbeteenden här och här). I krig eller under krigshot kan det slå åt flera håll. Rykten kommer att blåsas upp, människor kommer att bli rädda och försöka agera på bästa sätt men med bristfällig information. Oftast med goda intentioner, men inte alltid. Även om samhället blev mer polariserat så hoppas jag att de flesta i alla fall omprövat sina initiala ståndpunkter eller beteenden.

När coronapandemin blev ett faktum för ganska precis två år sedan tillhörde jag inte gruppen som skrek att slutet var nära. Tvärtom var jag mer inne på linjen att det nog inte skulle bli så farligt. Men som vid alla hot som reagerar vi starkt. Vi kräver att saker måste hända snabbt för att vi ska kunna känna någon slags kontroll över situationen. Att vi gör det vi kan. Därför skriks det extra mycket på NATO-medlemskap, att släppa neutraliteten som varit viktig länge, att alla sanktioner som behöver göras måste göras (även om vissa saker kanske mest drabbar den ryska civilbefolkningen). Jag ser många paralleller till situationen för två år sedan. Det är en svår situation och vi som privatpersoner kan göra ganska lite för att påverka den, men vi försöker påverka situationen genom att ha en massa åsikter som på det stora hela är dåligt underbyggda eftersom det saknas så mycket information. Vi vet inte, och det är svinjobbigt att inte veta vad som händer. Men det är så jag tror att framtiden kommer att bli. Det kommer att vara en massa händelser som vi behöver hantera utan att ha makt att påverka de stora skeendena.

IPCC släppte sin andra rapport om läget i världen och det var ingen rolig läsning (här kan du läsa en sammanfattning på några sidor). Tre miljarder människor är redan nu i akut fara, och vi är på väg mot tre graders uppvärmning. Rapporten har hamnat i medieskugga (av förståeliga skäl) men kommer att påverka oss och våra barn långt efter kriget i Ukraina. Vad vi kan vara säkra på är att världen kommer att bli mer oviss. De senaste 20 åren (attackerna på WTC, sommaren 2004 där 70 000 dog av värme, ekonomiska krisen 2008, arabiska våren och flyktingkrisen, vulkanen vid Eyjafjallajökull, IS framfart i Mellanöstern och terrorattentat i Europa, Breiviks terrorattentat i Norge, Ebola i Västafrika, orkanen Sandy, skogsbränderna i Sverige 2014 och 2018 samt i Australien, Ryssland och Kalifornien 2020 och 2021 och så vidare) har bara varit en försmak till det som komma skall. Kriser, katastrofer och ovisshet. En framtid att frukta.

Preppergrupperna på facebook svämmas just nu över av rädda människor som helt plötsligt insett att de borde läs och agerat på MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Inga konstigheter egentligen. Samma sak var det för två år sedan. Men istället för toapapper är det jodtabletter som hamstras (helt i onödan enligt strålskyddsmyndigheten). Preppingen som skiljer krig från annan kris är inte särskilt stora. Tänk vad du behöver ha hemma för att klara en kortare tid med strömbortfall och kraschade IT-system. MSB:s broschyr är en bra ingång. Men tänk också på vad du kan göra tillsammans med andra för att förbättra situationen. Hur du är organiserad och vilka kunskaper och förmågor du har som kan bidra till ditt lokalområde. För i kris såväl som i krig är du aldrig ensam. Det finns människor runtomkring dig, grannar, familj, släkt och vänner som du kan bli beroende av och som du kan hjälpa. Var källkritisk, kolla information du får till dig en gång extra innan du sprider den vidare. Skapa inte rädsla, försök göra det du kan. Just nu är det väl att delta i manifestationer till stöd för människorna i Ukraina och om du har möjlighet skänk pengar eller andra saker som efterfrågas i någon av de insamlingar som görs. Det är det du kan kontrollera och göra.

Det jag hoppas på är att vi kan i större utsträckning acceptera att vi saknar kontroll och inte rusa iväg och agera utan ordentlig information. Jag säger inte att vi inte ska agera långsiktigt, tvärtom måste vi göra det, men vi måste kunna hålla flera bollar i luften. Förändra och ta kontroll över det vi kan, och inte drabbas av panik inför det vi står inför. Det är då vi faktiskt kan förändra.

Vill du veta mer om vad som skulle hända vid ett krig i Sverige rekommenderar jag dagens avsnitt av Beredsam (med Claes Tovetjärn och Linnea Gullholmer) som handlar just om lagar i krig och hur Sveriges civilbefolkning skulle kunna påverkas av ett krig. Den finns där poddar finns.