Recension: TWD: The Ones Who Live aka Richonne

Skaparen av The Walking Dead, Robert Kirkman, har sagt att han ville att The Walking Dead skulle vara en serie som aldrig tar slut. Sen tog han slut abrupt på grundstoryn som var serietidningen. Men spinn-off serierna från AMC bara fortsätter komma. World Beyond, Fear The Walking Dead, Dead City, Daryl Dixon och Tales from the walking dead. Ingen av de fem andra har varit särskilt mycket att hänga i julgranen så mina förväntningar på det första avsnittet av The Ones Who Live, som handlar och Rick (VA? ÄR HAN INTE DÖD!!??111) och Michonne, var inte skyhöga.

I första avsnittet får vi följa Rick som hamnar hos CRM först som consignee (det vill säga måste jobba sex år utanför staden innan man får tillträde som medborgare) och sedan som militär. Han försöker hela tiden fly men har en man på högre position som ser något speciellt i honom som lyfter honom i hierarkin. Det är ungefär vad som händer i avsnittet. Mycket är berättat av Rick i brev som aldrig skickas till Michonne. Det kanske är något fel på mig men jag älskar berättande röster i film och TV-serier.

Det mest intressanta är att de här börjar bygga ihop världen. Vi får veta mer om CRM och The Hidden City som finns utöver Portland och Omaha (som nämns i World Beyond). Vi får veta mer om det politiska imperium som bara hintats om i de andra serierna. Jag har längtat efter precis detta. Även om serierna kanske inte knyts ihop så blir världen mer begriplig.

The Ones Who Live är också mörk och inte lika krystad som de andra TWD-serierna. Så med risk för att bli djupt besviken ser jag fram emot de kommande avsnitten.

Jag valde att inte se trailern innan jag såg avsnittet. Men här är den i alla fall.

Hanteringen av odöda – filmen

Igår var det invigning av Göteborgs filmfestival och som jag fattade det så var det också premiär för den norska, sedan länge efterlängtade, Hanteringen av odöda. Min kvartersbiograf Tellus visade den så jag kunde inte missa det hela (också att det kostade 80:- ❤ Tellusbion). När jag gick och lade mig efter att ha sett filmen funderade jag på vad jag egentligen skulle skriva om den. Och i ärlighetens namn så vet jag det knappt nu. Men det första jag vill säga om den var att den var stark. Den väckte känslor.

I hela filmen fanns ett obehag. Den är extremt långsam och känns ibland snarare som en konstfilm än som en spelfilm. Delar av handlingen känns igen från John Ajvide Lindqvists bok. Det är Elias som varit död i två veckor och hans mamma och morfar som saknar känslomässiga redskap för att hantera sorgen. Det är mamman som dör i en bilolycka men vaknar till liv timmar efter. Nytt är det äldre paret som skildras fint. Fantastisk scenografi och små detaljer gör att vi förstår personernas klassbakgrund och liv utan att det behöver sägas. Dialogen är för övrigt nästan helt frånvarande i filmen. Vad som händer skildras i mimik och musik. Det är ett skickligt genomfört hantverk, men jag lämnades ändå frågande i slutet. Var det inte mer än så här?

En av de sakerna jag uppskattade bäst i boken var hur myndigheterna hanterade det oväntade: att termen ”omlevande” diskuterades fram som politisk korrekt term, medias rapportering och interneringslägret där de odöda, förlåt omlevande, hamnade. Vad vi gör som samhälle när allt vänds på ända. Väldigt lite av det fanns med i filmen. Det fokuserades istället på hur sorgen påverkar oss. De som kom tillbaka till livet var obehagliga, ”das unheimliche” (”Uncanney Valley” eller på svenska det något töntiga ”kusliga dalen”) som Freud diskuterade som det väldigt obehagliga. Något som nästan är mänskligt men där något är inte stämmer. Om det är något som finns i filmen så är det just den känslan.

De tre sorgerna över förlust vi mötte tyckte jag inte heller kom i sin fulla potential. Jag är inte säker på att jag förstår varför det som hände egentligen hände. Vad som förelåg besluten och händelserna. Saker bara hände liksom.

Det var en annan film än jag förväntat mig. Och kanske en annan film än den jag ville se, men jag är ändå inte missnöjd över att jag såg den eftersom den faktiskt var gripande på ett subtilt sätt.

Trailer:

Mentalt förberedd på krig? Vad kan du göra?

Just nu pratas det mycket om att civilbefolkningen måste förbereda sig på krig. ÖB Micael Bydén sa på Folk och Försvarskonferensen i Sälen att vi invånare i Sverige måste ”mentalt förbereda sig för krig”. Det är egentligen inget nytt. Det stod redan i broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” som kom den varma sommaren 2018. När den här typen av budskap basuneras ut blir många rädda. Det är inget konstigt i det. Och rädsla i sig är inte farligt, men rädsla kan föda yttringar och känslor som är farliga och direkt minska resiliensen i samhället.

Men alla den här typen av uttalanden om att vi ska förbereda oss på kris, krig eller katastrof behöver komma med någon form av call to action. Om det inte händer lämnas vi ensamma med rädslan. Vad kan du göra för att bli den du vill vara när krisen kommer?

Så här i början på året kommer mina tre (fyra) tips på att bli bättre rustad för framtiden. Oavsett om det innebär krig, långsam klimatkollaps eller en ny pandemi. För de som följt mig ett tag kommer det här inte vara några nyheter, men repetition är all inlärnings moder. Vill du läsa mer finns länkar i kommentarerna.
1. Börja träna.
Eller Rule no1 som de kallar det i Zombieland. Friskis & Svettis har just nu en kampanj om att bli mer förberedd på livet. En kropp som klarar påfrestningar är viktigt när samhället har fullt upp med annat. Men alla vet att man borde träna, så det viktiga är egentligen att hitta motivationen. Det gör det med hjälp av någon annan. Hitta någon som är ungefär lika osugen på att träna som du och hjälp varandra att komma iväg.
2. Lär känna dina grannar.
Vid en kris är det inte räddningstjänsten som är först på plats. Det är dina grannar. De är de som kommer att knacka på och fråga om vad ni kan göra tillsammans och om du behöver något. En stark lokal gemenskap skapar ett starkare samhälle och möjligheterna att agera för att förbättra situationen. Det finns många erfarenheter från både kris och krig när stark lokal gemenskap har visat sig viktig. Hör av dig till ABF och starta en studiecirkel i hemberedskap tillsammans med grannarna.
3. Organisera dig!
I tider när den samhället inte kan ge den basala servicen är det viktigt att göra saker tillsammans med andra för att få en bättre tillvaro. Bydén sa också i dagarna att ”det är helt enkelt slut på bekvämligheten som vi känner den.” Att organisera sig för de grundläggande behoven blir då viktigt. Organisering är som ett hantverk som det går att träna sig i. Genom att göra saker tillsammans så blir du bättre på det, du lär dig vad som funkar och får kontakter för att lösa problem som kommer att uppstå.

Det fjärde tipset handlar om att lära sig mer. Och då vill jag rekommendera två av mina böcker:

Överlev katastrofen – effektiv prepping för alla som handlar om olika sätt att förbereda sig på kris och katastrof.

Monstersamhället – från förnekelse till framtid som handlar mycket om att hantera känslorna av att samhället faller isär, men också om vad du kan göra rent praktiskt.

Bägge finns såklart på bibliotek eller på ljudbokstjänster.

Zombieöverlevnadsåret 2023

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (tidigare år finns att läsa här 2013,  2014, 2015, 2016,  2017, 2018, 2019, 2020, 2021 och 2022).

2023 var året då världen fick sin första riktiga water cooler-zombieserie. The Last of Us fängslade en stor del av befolkningen under årets första månader. Den var riktigt bra! Själv snöade jag in på fungal horror och svamp som orsak till zombiesmittan. Jag såg ett gäng filmer i genren svampskräck och skrev en lång essä till Flamman om ämnet, bland det mest intressanta jag skrivit om jag får säga det själv. Andra lyckliga ögonblick under zombieåret är att Fear the Walking Dead äntligen tagit slut. Det var verkligen på tiden.

För egen del har jag mest skrivit zombieorelaterad roman och hållit runt 30 föredrag runt om i landet. Jag har skrivit mer i andra tidningar än på bloggen tyvärr. Men jag vill lyfta fram inlägget när jag listade de elva bästa zombieserierna. Förra året förutspådde jag att även zombiegenren framförallt skulle flytta in till serievärlden och det tycks fortsätta på den vägen. Den 25:e februari 2024 kommer serien alla TWD-fans har väntat på: The Ones who Live alltså serien där berättelsen om Rick fortsätter. Spoiler: han träffar Michonne igen. Både TWD Daryl Dixon och TWD Dead City får en andra säsong som också kommer under året. Och så ska säsong 2 av The Last of Us komma även om inget datum för den är släppt. På filmfronten 2024 är det lite tunnare. En film jag ser framemot är den norska filmadaptionen av Hanteringen av odöda som kommer i februari. Det blir spännande. I am Legend 2 ska också komma och en som heter Crawler som verkar helt ok trots att det inte finns någon trailer att se. Det brukar alltid komma några andra zombiefilmer men inga som jag tycker känns sevärda på förhand.

I krönikan över zombieöverlevnadsåret 2022 lovade jag minst en zombienovell. Tyvärr infriade jag inte mitt löfte men jag har i alla fall skrivit klart den första versionen av Jakten på död oktober (aka Flottans döda gossar, aka zombie submarine) så den kommer inshallah ut under 2024 på något sätt. Det går också rykten om att min gamla bok zombieöverlevnad kommer ut igen i en ny uppdaterad form. Det är trots allt tio år sedan den kom ut.

Recension: Leave the world behind

Den här artikel publicerades första gången i Dagens ETC

Vad är egentligen en apokalyps? I populärkulturen handlar det ofta om livet efter katastrofen. Förutom bilderna på mänsklighetens raserade skrytbyggen skildras en tillvaro där de gamla reglerna slutat gälla. Ett interregnum – ett mellanrum mellan två former av ordning där det gamla är dött men det nya är inte fött. Men oftast får vi i filmerna, serierna och böckerna ett ganska tillrättalagt förlopp med en början och ett slut som vi begriper oss på. Den preapokalyptiska tidens berättelse om det apokalyptiska skeendet.

I den nya Netflixfilmen ”Leave the world behind” får vi en annan bild. En bild av kaos där saker händer utan att vi som tittare förstår varför.

Ett obegripligt kaos som faktiskt kanske kan spegla hur en total landsomfattande katastrof kan se ut. Jag känner igen det från vissa zombiefilmer som inte heller följer det linjära, utan där saker bara händer. Paradexemplet är Lucio Fulcis ”Zombi 2” (ibland kallad ”Zombie flesh eaters”) från 1979. Den är en salig röra av vetenskap, magi och religion. Det går inte att få någon riktig rätsida på vad zombien representerar. Trådarna som läggs ut binds aldrig ihop till något och de olika händelserna relaterar inte till varandra. I en tidig scen slåss en haj med en zombie under vatten, det kommer aldrig någon förklaring till varför och det plockas inte upp senare i filmen. Men det är en cool scen. Fulci är, efter George A Romero, en av de viktigaste regissörerna i zombiegenren och det som är typiskt för Fulcis berättande är att han i varje film använder ett helt batteri av förklaringsmodeller och teman som annars brukar vara en per film. Hans filmer är i sig förståelsens och ordningens sammanbrott i både form och handling.

I ”Leave the world behind” får vi följa medelklassparet Amanda (Julia Roberts) och Clay (Ethan Hawke) som tar med sina två barn till ett hus på Long Island för att komma bort några dagar. Den glättiga semesterstämningen försvinner när husets ägare George (Mahershala Ali) och Ruth (Myha’la Herrold) kommer tillbaka. Något är konstigt med att de dyker upp och därefter finns en obehaglig stämning som finns kvar i hela filmen. Filmen bygger mycket på den där vaga känslan av att något är fel. När internet försvinner, oljetankers strandar och flygplan kraschar märker de att något stort har hänt. Och de ställs inför faktumet att världen kanske aldrig blir som den var igen. Att orientera sig i interregnumet visar sig vara en svår uppgift för paret. Betydligt lättare har George eftersom han arbetar med att placera pengar för superrika.

Ett annat intressant tema som filmen lyfter är frossandet i nostalgi som är stark i samhället. Tweeniedottern Rosie har bara sista avsnittet på ”Friends” kvar när internet försvinner. Hon har sett igenom hela serien, för att den ger henne tröst, en flykt från världen som den är. ”Friends” liksom många andra TV serier och filmer skildrar en värld som inte finns och sannolikt aldrig har funnits. En värld som vi försöker nå men som är ouppnåelig och ju mer vi försöker se den världen desto mindre verklig blir den.

Scrollandet och bingetittandet för att få vara en del av en sådan okomplicerad värld gör att vi aldrig kan uppnå den. Det är också det som är paradoxen med den här typen av civilisationskritisk populärkultur. Amanda som jobbar inom reklambranschen beskriver sitt arbete som ett sätt att lura människor att köpa det de inte behöver. Och den här typen av filmer säljer just nu. Vi dras till apokalyptiska berättelser som flugor dras till skit. Och vi vill gärna vältra oss i det. Amanda säger i ett infekterat samtal med Ruth: ”Vi sabbar för allt som lever på jorden och tror att det löser sig. Det sjuka är att vi innerst inne vet att vi inte lurar någon. Vi vet att vi lever i en lögn. En överenskommen masspsykos för att vi ska kunna ignorera hur hemska vi egentligen är.”

Vi:et blir i filmen mänskligheten, när det borde vara kapitalismen. Vi:et är den rika delen av världen som står för i princip hela världens utsläpp. Men medelklassen vill gärna dra med sig alla andra i sin självömkan och vältrande i människans ondska så länge den inte riktas direkt mot strukturerna som skapar den påstådda ondskan.

När filmen är slut framstår fortfarande mycket som oklart. Huset i skogen där någon sovit eller djurens märkliga beteenden får aldrig någon förklaring. Precis som vi i verkliga katastrofer saknar information och bara får lägga pussel med de få bitarna information vi har.

När en större katastrof inträffar kan vi sällan förvänta oss alla svaren, särskilt inte direkt. Vi söker skapa mönster som vi känner igen, som gör det obegripliga begripligt. Det gäller både i de stora samhälleliga kriserna som under Covidpandemins början där vi visste väldigt lite men drog långtgående slutsatser, till de små och personliga kriserna som en skilsmässa där vi letar efter tecken och händelser som förklarar det som hänt.

Kanske kan filmer som ”Leave the world behind” hjälpa oss acceptera det som faktiskt hänt och inte leta förklaringar eftersom vi inte har dem. Kanske är filmen bara ett symptom på att det är lättare att föreställa sig världens slut än en värld utan kapitalismen. Oavsett levererar den två timmars obehag och avkoppling från världen utanför.

RIP Fear the Walking Dead (må du aldrig vakna till liv igen)

Efter 113 avsnitt de senaste nio åren är äntligen Fear the Walking Dead slut. Sista avsnittet av Fear the Walking Dead sändes den 19:e november. Äntligen. Från ha varit en hyfsad zombieserie som skildrade det inledande utbrottet på ett ganska obehagligt sätt utvecklades serien till en usel b-serie där det verkligen inte gick att bry sig om någon karaktär. Nästan alla var avskyvärda och bytte inställning sida så fort de träffade någon som kunde övertala dem till något. De överlevde de mest spektakulära händelser och försökte hitta lyckan någonstans. Alltid för att upptäcka att det fanns en fruktansvärd fiende ™ som gjorde livet surt för dem.

Det blev många problem med serien. Ett var att tempot var för jämnt genom avsnitten. Ett annat att de plockade in och ut skådespelare som, i alla fall jag, hade glömt vilka de var eller vad de hade gjort den senaste tiden. De utnyttjade inte potentialen av att vara i samma universum som andra serier. Vi fick lite eller ingen information om världen som ändå byggts upp i t ex World Beyond eller TWD. Serien fick Morgan, Dwight och Sherry från TWD inget annat. Jag är väldigt besviken på att de inte vävt ihop världen bättre.

Serien har som sagt gått på tomgång i många år. Och jag tror senast den var bra var när de var i Mexico. Så den kan nog ha varit värd att titta på de första tre säsongerna. När jag ser tillbaka på vad jag tyckte efter att de två första avsnitten sänts var jag försiktigt positiv.

För er som inte sett den kan de tre första säsongerna vara sevärda. Men det finns betydligt bättre serier i genren vilket jag skriver om här.

Spoiler alert för den som mot förmodan ska kolla klart, men inte har sett alla.

Det sista avsnittet var, i svår konkurrens med alla de senaste tre årens avsnitt, nog det sämsta. Det var ett evigt tjat om att göra det rätta, att offra sig för andra för att överleva eller att döda för att överleva. Det stora crescendot skulle vara när Alicia äntligen träffade Madison igen. Och så kom hon bara gående på en strand och råkade stöta ihop med henne. Hur kan man vara så trött som manusförfattare? Hur?

De elva bästa zombieserierna!

Även om zombiegenren framförallt utvecklats på film och i viss mån i datorspel så har genren inte varit opåverkad av de senaste decenniernas TV-seriebom. Det finns ett gäng riktigt bra serier och en hel del dåliga. En del har jag i ärlighetens namn inte kollat klart på, vilket jag fått höra att jag borde göra (”den blir jättebra i säsong fyra”). Och även om det här är en högst subjektiv lista så vill jag att ni ska veta att jag har rätt. Flera av serierna på listan anknyter till The Walking Deads universum. Och det kommer att komma fler, både Dixon och Dead City har redan nya säsonger annonserade och 2024 kommer den med Rick och Michonne. Så plocka fram popcornskålen och lägg kofoten bredvid dig i soffan för här kommer de elva bästa zombieserierna till och med november 2023. Länken efter varje nummer går till där jag skrivit mer om serien.

11. -iZombie Det här var en av serierna jag inte såg så mycket av. Men premissen är rolig. Zombien Liv Moore (!) löser brott genom att äta hjärnor på avlidna. Eftersom hon ser det sista som den döda såg kan hon ofta hjälpa till vid mordfall. Enligt ryktet blir det bättre och bättre ju längre den går.

10 TWD World Beyond Denna tvåsäsongers The Walking Dead-spinn off är kanske mer en tonårsserie. Men den bygger värld som är intressant. Vi får aningar om hur mäktiga CRM (alltså någon form av organisation/stat som trätt fram och skymtats till i andra TWD serier). Något att titta på med tonårsbarnen. Skojade bara, de vill inte kolla med dig och ser redan The Walking Dead.

9. Dead Set Den brittiska zomedyn utspelar sig i Big Brotherhuset och zombierna kommer. Ja, det går att förstå att det blir dråpligt. Karaktärerna är precis så dokusåpaknäppa som man kan förvänta sig. Assistenten som alla gnäller på kliver fram och blir hjälten. Den är en fyra avsnitt lång miniserie, men platsar ändå på listan tycker jag.

8. All of us are Dead är ett koreanskt tonårsdrama med en del riktigt bra action. Tolv delar, som kanske borde varit åtta för att hamna riktigt högt upp på listan. En ny säsong är på gång sägs det. Det kan bli bra. Jag gillade i alla fall att vi fick följa flera perspektiv och inte bara ungdomarna. Lite för mycket transportsträckor ibland, men bra!

7. -TWD: Dead City Maggie och Negan har haft en problematisk historia tillsammans sedan Negan gjorde slarvsylta av Glenns huvud i det vidrigaste avsnittet av The Walking Dead. Men serien är så krystad och fylld med töntiga lösningar att den konflikten inte ens känns spännande. Men den har absolut sina stunder.

6. TWD: Daryl Dixon Det var inte helt lätt att välja plats för Darylserien och Dead City ska jag vara ärlig med att säga. Bägge var helt ok, men kanske att Daryl hamnar högre helt enkelt för att den var estetiskt snyggare. Den hamnar i skuggan av nummer 2 på den här listan eftersom temat är ungefär detsamma. Och vad är det med dessa kraschade skrytbyggen (Frihetsgudinnan ovan och Eiffeltornet nedan).

5. Black Summer Ultramörk amerikansk serie där alla på olika sätt är onda. Det kunde jag störa mig en del på, men det finns en del riktigt bra både skräck och action. Säsong två var nog något bättre än den första som skildrar utbrottet på ett jobbigt sätt. Det finns inte många ljusglimtar och allt hopp visar sig vara tomt. Lite för mycket pangpang.

4. In the Flesh Den här BBC dramaserien utspelar sig efter att ett botemedel mot zombiesmittan har kommit. De som slitit grannar i stycken måste hantera att integreras i samhället (med smink och linser så de inte ser så döda ut). Och samhället är minst sagt oförlåtande. Fint om sorg, förlåtelse och förlust. Verkligen sevärd och inte så mycket action.

3. The Walking Dead Ja vad ska sägas om den här serien. Det går inte att förbise dess betydelse för zombiegrenen, först som serietidning och sedan som TV-serie. Rick, Carl, Michonne och de andra har etsat sig fast i seriehistorien. Men den är ojämn. Ruskigt ojämn. Värst var nog Coronasäsongerna 2020 och 2021. Men den tog sig i den sista säsongen. Jag gillar nog bäst när de var i fängelset och försökte bygga upp något, men också hur de olika byarna i slutet satte upp handelsregler och skapade kultur tillsammans i slutet.

2. -Last of us Årets water cooler-serie var bra. Snygg och driven. Väldigt spännande världsbygge. Synd bara att karaktärerna var träliga och road movie-grejen är lite uttjatad. Men serien är till skillnad från många andra zombieserier bra på riktigt.

På första plats kommer Netflixrakabajsaren The Kingdom! Det finns mycket att säga om den och den har kanske sina mindre bra sidor men på det stora hela är den fantastisk. Det är som om Game of Thrones möter The Walking Dead i 1600-talets Korea där alla bär roliga hattar. Ok, det låter inte skitbra, men det är verkligen bra. Politiskt drama och koreanska zombier som bara är ute på nätterna är ryckiga och stormar fram. Tyvärr finns bara två säsonger och det känns föga troligt att resten kommer ut. Tydligen finns planer på hela tio säsonger. Men vi kan trösta oss med att prequelfilmen Ashin of the North ger oss lite mer av The Kingdoms universum.

Det finns såklart också ett gäng som inte platsar på listan. Santa Clarita Diet som jag bara såg några avsnitt av och inte tyckte om alls. Sedan finns ju också barnserierna Zombie-Lars och Zombie som ibland finns på SVT play som jag ändå uppskattade. Jag måste också nämna Den sista dokusåpan som var av tvivelaktig kvalitet men ändå lite kul på grund av dokusåpakändisarna som var hysteriskt populära i början av 2010-talet. En serie som äntligen är på väg att ta slut som inte platsar på någon lista alls är Fear TWD. Okej, den var lite bra i början men ballade ur och är plågsam att se men nu är det inte så många avsnitt kvar… Z Nation lär ha haft sina stunder enligt dem som orkade titta förbi säsong två. Jag gjorde det inte.

Men så ser alltså listan ut. Det finns zombieserier för nästan alla. Passa på att kolla nu innan zombierna kommer, för då kommer du att känna dig utanför när alla pratar om serierna vid lägerelden.

TWD: Daryl Dixon

Daryl (Norman Reedus) har alltid varit en av de mest överskattade karaktärerna i mina ögon (han är inte med i serieromanen heller). Men jag har förstått att många dras till hans bistra uppsyn och hans resa från chaotic evil till chaotic good. Serien börjar med att han spolas upp på en strand i Frankrike. Vi får veta varför först i slutet av serien. Som tur är träffar han fransmän som kan engelska. Ganska snart handlar Daryl i ett kloster med ett gäng nunnor och ett underbarn, Laurent, som många tror är den nya messias. I vilket fall är han väldigt bra på Rubiks kub. Klostret blir stormat av en ond paramilitärstyrka och nunnorna ligger döda i drivor tillsammans med fienden. De gjorde motstånd med alla de medeltida vapen som fanns tillgängliga i slottet. Daryl själv har bytt sitt patenterade armborst mot en morgonstjärna som han kontrollerat krossar zombieskallar med. Laurent behöver tas till en ny säker plats och Daryl vill hitta en båt tillbaka till USA.

Sen är det den klassiska zombie road movien. Vi får se katakomberna under Paris, Eiffeltornet med trasig topp (mänsklighetens skrytbyggen är alltid raserad i postapokalyptisk populärkultur), Jim Morissons grav och kyrkogården där de allierade landsteg i Normandie, Euro Disneyland är det enda som saknas. Precis som i The Last of Us ska en trulig unge transporteras genom en postapokalyptisk värld men istället för någon som är immun mot zombieviruset är det eventuellt den nye Messias. De träffar på ett ädelt ungdomsgäng, slåss mot en galen sydstatsamerikan som barrikaderat sig i ett gammalt slott och så vidare. Klichéer. Men det är snyggt, riktigt snyggt. Jag undrade under seriens gång hur många gotiska slott det ens finns i Frankrike.

Den nya huvudskurken är en fascistinspirerade Madame Genet i skinnrock som vill återupprätta ett nytt Frankrike som behöver födas ur ett stålbad där det gamla rensas bort. Hon vet att massorna behöver underhållning så hon låter Daryl slåss mot zombier i en arena med folk som hurrar och hoppas att Daryl ska dö, men när han besegrar zombierna börjar de istället hylla honom. Jag känner att jag har sett det förut. Många gånger.  

Och just ja, jag höll på att glömma att de försöker skapa superzombier genom att injicera någon form av vätska som gör dem ännu argare, snabbare och monstruösa. Det är fortfarande bara på experimentstadiet men jag gissar att de ska göra något storslaget med det i nästa säsong som annonserades redan innan serien börjat sändas.

Men det är enda som är nytt med TWD Daryl Dixon är att den utspelar sig i Frankrike. Annars följer den en förutsägbar med ändå välproducerad mall. Serien rekommenderas för dig som slaviskt följer alla TWD serier (beklagar), älskar Daryl eller inte har sett någon annan zombieserie där de är ute och reser. Och min ständiga längtan till att få en sammanhängande världsbild av TWD är ännu inte uppfylld. Själv ser jag nog hellre om Last of Us än kollar denna en gång till.   

Överhuvudtaget så är de numera fyra spinn-off-serierna (Fear TWD, World Beyond, Dead City och Daryl Dixon) väldigt ojämna och används inte alls som de borde. Det som skulle kunna varit ett sätt att knyta ihop en värld, som Marvelfilmerna gjort, känns mer som ett försök att mjölka pengar ur att många av karaktärerna blivit populära. Begreppet levande död, stämmer väl överens med TWD- franchisen.

Recension: Urbant kaos – så klarar du kriser i det moderna samhället

För några veckor sedan släpptes Niklas Kämpargårds bok Urbant Kaos. Kämpargård har tidigare skrivit två böcker om kris och extremväder (och även medverkat i flera avsnitt av podden Beredsam). Titeln på boken är bra, den väcker intresse och slår även igång kroppens varningsklockor för att något är fara och färde som en löpsedelsrubrik. Ett av problemen med boken är att det handlar väldigt lite om urbant kaos och mycket om hur samhället fungerar och hur vi gör när det inte fungerar. Utifrån det perspektivet är boken dock bra. För mer än en renodlad preppingbok är Urbant kaos en bok som beskriver samhällets sårbarheter och vad vi kan göra för att få saker att flyta på smidigt även vid en kris. Helt enkelt en bra beskrivning av hur Sverige fungerar och på vilka sätt som det fungerar dåligt. Urbant kaos är dessutom väldigt snyggt layoutad med mycket bilder för att lätta upp den stundtals tunga texten.

Boken lyfter bra erfarenheter med till exempel flykt från Ukraina. Boken känns aktuell på det sättet. I kapitlet om sjukvård bränner det till. Kämpargård blir mer politisk i när han kritiserar hur New Public Management urholkar det svenska sjukvårdssystemet. För hur personalen har det när det inte är kris kommer att påverka sjukvården när det väl är kris. Som när flera sjukhus redan låg i stabsläge innan Corona drog fram. Att ha en stark offentlig sektor blir en buffert vid kriser och katastrofer. Samhället blir mer robust om allt inte redan är på bristningsgränsen.

En sak som är slående för de flesta preppingböcker är frånvaron av källhänvisningar. Det kan vara lite frustrerande när jag som läsare tycker att något är extra intressant och vill läsa mer. Ett exempel från boken är att det står som en anekdot från krigets Ukraina att elbilar knappt används utan står avställda. När jag googlade fick jag upp att det under 2022 var rekordstor import av begagnade elbilar till Ukraina. Det är inte så att jag misstror anekdoten men skulle det finnas mer information skulle jag känna mig tryggare i läsningen.

På det stora hela är det en kort och bra bok om samhälle och kris (utöver titeln som lovar något den inte håller). Kämpargård beskriver i elva kapitel sårbarhet och hur vi kan hantera kriser. Ibland kan det vara lite för mycket sunt förnuft, men det är kanske det vi behöver när samhället i stort präglas av känslosvar på komplexa frågor.

Bokrecension: Den urbana prepparens guide – förbered dig på nästa kris

Den amerikanske preppergurun Jim Cobb har skrivit flera böcker om prepping. Lagom till krisberedskapsveckan kom en ny ut på svenska Den urbana prepparens guide. Sedan tidigare finns Prepparens Guide – överlev på lång sikt (som jag skrivit om) utgiven på svenska av Cobb.

Boken är ganska standard bland prepperböckerna. Cobb tar upp vatten, livsmedel, skydd, säkerhet och kommunikation, men även ett kapitel om mjuka färdigheter (som mest handlar om att lyssna och kommunicera) och mental inställning. Den tar även upp saker som ekonomi och vikten av att ha koll på lösenord och ha det digitala materialet du äger skyddat.

Boken är märkbart amerikansk och allting går inte direkt att applicera på Sverige. Det är dessutom svårt att direkt märka hur urban boken egentligen är. Det är inte så stor skillnad på den här och andra liknande böcker som inte just skulle fokusera på vad som skiljer sig för stadsbor. Det finns faktarutor som ibland tar flera sidor och går in i den vanliga texten vilket gör den en smula onödigt rörig.

Boken tillför inte direkt något nytt i genren men är inte heller direkt dålig. Jag tyckte om att han lyfte flera bra aspekter kring kommunikation och konflikthantering. Av vikten av att kunna de-eskalera konflikter för att inte hamna i riktigt obehagliga situationer är en viktig kunskap för alla. Och kanske särskilt i situationer där det finns mer brist och rädsla. Men också i den mentala inställningens roll vid kriser.