Another end of the World is Possible

Jag har läst boken ”Another End of the World is Possible – Living the collapse (and not merely surviving it)” av de franska kollapsologerna Pablo Servigne, Raphael Stevens och Gauthier Chapelle. Den kom 2018 men på engelska kom den ut 2021. Boken är en uppföljare på ”How Everything Can Collapse” som jag inte läst men som handlar mer om varför samhället står på randen till kollaps. I den här boken får vi istället lära oss hur vi lever med det och hur vi kan göra för att klara av det. Även om det knappt handlar om konservburkar överhuvudtaget är det väl ändå en bok som borde intressera preppers. Den kan ibland upplevas som flummig med tips om att lyssna på träd, men den är också på sina ställen riktigt intressant. Den termoindustriella civilisationen (som de kallar världen vi lever i) har redan börjat kollapsa, även om vi inte nått in i den mest kritiska fasen av kollapsen än. Kollapsen är både snabb och långsam vilket gör att vi har svårt att se exakt vad som händer och inte alltid hur de olika delarna av samhället som kollapsar hänger ihop. Boken lyfter att vi behöver en kollapsosofi alltså ett filosofiskt synsätt på den kollapsande civilisationen som är både beteenden och inställning till livet generellt i den oundvikliga situation vi befinner oss i.

Den är indelad i tre delar. Den första handlar om hur medvetenheten om den kommande kollapsen och hur själva kollapsen påverkar oss mentalt. Har hopp och optimism någon plats i den här världen? (ja). Men också hur vi kan prata om de här frågorna med andra. Sorg och förnekelse är centrala teman i att ge upp något, precis som det är med att lämna tanken på en ljusnande framtid bakom sig. Hur hanterar vi det?

Den andra delen är mer inriktad på andra synsätt till oss själva och naturen som inte är en del av den termoindustriella civilisationen. Om de stora berättelserna som finns. Författarna lyfter Joanna Macys tre olika berättelser som just nu slåss om att bli den rådande. Den första kallas ”Business as usual” och är väl den vanliga berättelsen om att människan kommer att lösa alla problem som uppkommer och ”klara” klimatförändringarna med fortsatt utveckling. ”The Great Shipwreck” eller ”The Great Unravelling” är den apokalyptiska där allt går åt skogen och människan tar kål på sig själv och nästan hela planeten. Macy lyfter istället ”The Great Turning” som handlar om att kollektivt omorientera samhället så det blir livsbefrämjande. En tredje revolution efter den neolistiska och industriella. En snabb djup förändring inifrån. Den typen av dramaturgi är lockande. Att vara en del i den stora förändringen vi har framför oss. Att kunna se tillbaka på sitt liv och tänka: ”Vi gjorde det, fast vi var uträknade och allt såg hopplöst ut.” Den bilden känns igen från nästan varenda Hollywoodfilm.

Den tredje delen går in mer på kollapsosofin och hur vi kan hitta förhållningssätt till andra levande varelser och att skapa mening i livet. Hur vi kan skapa band mellan oss själva och andra människor, djur och växter. En fin idé de tar upp är att tiden och döden tidigare oftast setts som cirkulär. Att vår död innebär att andra kan leva och växa genom våra förmultnande kroppar. Den tredje delen tar också upp ”rough weather networks” alltså nätverk mellan de som organiserar sig utifrån ömsesidig hjälp och på olika sätt främjar en annan typ av liv än business as usual.

Jag tycker att boken är intressant på många sätt. Jag delar författarnas tro på att vi lever i en civilisations kollaps och hur det kan gå till. Att det kan ta tid men att händelser som coronapandemin vi nu lever i är en sådan större händelse som vi kommer att kunna identifiera i efterhand som en av smällarna under det tidiga 2000-talet som var en av punkterna. Jag gillar att de betonar gemenskaper och närhet som en av de viktigare delarna av att vara förberedd på det som kommer. Ensamma kan vi varken fysiskt eller mentalt tackla det som kommer. Eller kanske inte ens det vi lever i. Det som jag tycker är lte problematiskt med boken är det jag upplever som flum eller ovetenskapliga föreställningar. De tar också upp att vi behöver vidga det vetenskapliga perspektivet och det kan jag hålla med om, men den finns något exotiserande över vurmen för andra sätt att leva. Lite samma problem som jag upplevde med boken Aktivt hopp (som författarna refererar till många gånger) men som också har en del riktigt bra delar. Boken är läsvärd särskilt om du tar delar av den med en nypa salt.

Another End of the World is Possible

10 år sedan första zombieöverlevnadskursen

Idag har det helt sjukt nog gått tio år sedan jag startade den första zombieöverlevnadskursen på ABF i Sundbyberg. Från någon sorts vag idé av att det vore ju kul att snacka zombieöverlevnad med några nördar till flera böcker och att åka runt och hålla föredrag (ja inte det senaste året i någon nämnvärd utsträckning). En av de saker jag uppskattar mest hos mig själv är att jag då och då har väldigt kort från idé till handling. En kul idé, kontakta lite folk och se vad som händer och vilken situation jag hamnar i. Detta ledde den här gången till att jag lärt mig massor, träffat massor av spännande människor på de kurser och föreläsningar jag haft, fått resa runt och besöka en massa orter i Sverige jag aldrig annars skulle besökt. Det har förändrat mitt liv på flera sätt – mest positivt skulle jag gissa. Utan ABF och folkbildningen skulle den nog aldrig blivit av på samma sätt och de hundratals som gått cirkeln skulle inte varit förberedda för zombier, eller någon annan sorts samhällsstörning som trots allt är mer trolig.

Det känns som om jag har berättat den där historien om hur det var nästan 200 anmälningar till den första kursen så jag blev tvungen att be tre kompisar hjälpa till att cirkelleda till leda. Men under våren 2011 körde vi två omgångar med fyra studiecirklar parallellt, och fortsatte till hösten med tre cirklar parallellt med föreläsningar och filmvisningar. Det är svårt att räkna men uppåt 400-500 har nog gått cirkeln i Stockholm med mig eller någon annan cirkelledare, och en massa i andra städer också. En del tycker att jag har bra tajming, själv lutar jag nog åt att jag hade tur.

Mitt intresse för de olika delarna i zombieöverlevnad – prepping, överlevnad, zombiens historia, monster, psykologi, sociologi, framtidsfrågor, resiliens, myndigheternas krisberedskap har varierat under de tio åren jag ”jobbat” med det. Johan Kimrin på Apart förlag tyckte att borde skriva något till dem och jag fick någon enkel idé om enrutingar som kunde illustreras men projektet växte till att bli som en ”riktig” bok. Det kom att bli boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014). Det var svårt att skriva eftersom det var den första gången jag skrev en bok. Den andra boken ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” (2017) var svår eftersom jag upplevde den som en mer seriös bok och jag var tvungen att strukturera den annorlunda. Den tredje barnboken ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” skrev jag tillsammans med Claes Tovetjärn (2019) och var kanske därför något enklare, men det var svårt att lägga språket och tonen på ett bra sätt. Sedan kom ju också ”Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda” (2020) som jag var en av redaktörerna till. Den bok jag håller på att skriva just nu har arbetstiteln ”Från förnekelse till framtid” och handlar om hur vi mentalt och fysiskt kan handskas med antropocen och en allt mer osäker framtid. Det är nog det svåraste jag gjort ändå och det märks väldigt tydligt att jag inte har någon utbildning i skrivande. Jag har helt enkelt svårt att få den att hålla ihop på ett bra sätt. Vad jag vill komma till är att det utmanande och svåra som också är det belönande. Att våga sig på något lite svårare varje gång håller en alert och att befinna sig på svag is (det här skriver jag om i den kommande boken, alltså att vi måste lära oss hantera det ovissa och att världen kommer att förändras) är viktigt för att faktiskt göra något. Alla böcker jag gjort har jag fått rätt mycket hjälp med. Skapande blir så mycket bättre när det är kollektivt.

Jag vill såklart tacka alla som gått mina kurser, köpt mina böcker och hört av sig med kritiska eller fina kommentarer om vad jag gör. Harry Sepp och Anders Fridborg för att de var med och föreläste om saker jag knappt kunde något om i början vill jag såklart också tacka. Och Mari Ståhlberg på ABF i Sundbyberg då för att de ändå tände på idén från början. Ja, vilken jävla resa det här är.

En Minecraftzombies dagbok IV Ombytta roller

Den (framförallt av mitt barn) högst efterlängtade boken En Minecraftzombies dagbok del 4 kom ut för någon vecka sedan. Trean slutade i en ordentlig cliffhanger där Zack och Erik hade bytt kroppar och skulle börja leva varandras liv. Den är från och till ganska rolig precis som de andra böckerna. Jag får lära mig en del om Minecraft och barnet får känna igen sig och förklara hur saker hänger ihop. Till exempel den Battle Royale som finns i Minecraft som Zack/Erik är med i.

Boken bygger mycket på hur knasigt andra har det, men att det är ganska bra ändå trots allt. Och det är faktiskt lite spännande hur det ska gå i slutet. Ska Zack och Erik byta tillbaka? Mitt barn uppskattade boken mycket och har redan börjat prata om den femte boken i serien.

En Minecraft-zombies dagbok 4 - Ombytta roller

Köp den på Hegas

Alien vs Zombies – The Dark Lurking

Här kommer en till recension av en film som kallar sig Alien Vs Zombies men denna Ozploitationrulle har tillägget The Dark Lurking. Den utspelar sig i en inte allt för avlägsen framtid i en forskningsstation långt under marken. Jag tyckte handlingen var lite svår att förstå i ärlighetens namn, men på något sätt var det en grupp människor som behövde ta sig upp till ytan för att överleva. Det var nämligen något som gått fruktansvärt snett och horder av snabbt muterande, uråldriga, köttätande, zombielika varelser försöker göra livet surt för de överlevande. Några legosoldater, forskare och försöksobjekt ska försöka ta sig upp till ytan av någon inte helt klar anledning. Det kommer också soldater från något slags rymdskepp.

OBS eftersom jag räknar med att ingen kommer att kolla på den här filmen kommer det att bli en del spoilers.

Det här med Aliens är överdrivet. Vi får förklarat att det är lucifer själv som trillat ned från himlen. Som om det inte vore nog finns det en blodig uråldrig bok som ska beskriva det hela. Tyskarna ska ha försökt använda varelsen som ett vapen vilket kan ses som en blinkning till nazizombiegenren, men det plockas inte upp. Att de på filmaffischen har en bild på den klassiska Alien är mest ett sätt att sälja in filmen antar jag.

Det är då och då bra action, men dialogen är så dålig att det inte går att bortse från. Alla, och då menar jag precis alla, repliker känns krystade och ingen karaktär känns trovärdig. Monstren är lite zombielika men mer muterade varelser (minions) som ibland inte tål att bli slagna på käften men ibland kräver ett magasin från en automatkarbin för att dö. Det är så rörigt och så många trådar som inte riktigt löses upp. Men bortser man från det så funkar det hyfsat, för det händer saker nästan hela tiden.

The Dark Lurking
Sälja film med populärt monster som inte finns i filmen.

Trailer (som kan vara lockande eftersom det inte är någon dialog alls i den).

Dagens zombiefilm: Alien vs Zombies

Utomjordingen Joe åker till jorden på semester (springbreak) för att träff tjejer. Tyvärr kommer han efter zombieapokalypsen och måste handskas med några zombier. Han träffar ett gäng överlevanade och av olika skäl bestämmer han sig för att försöka ställa allt till rätta. Just det, han kan ju resa i tiden också. Så han åker tillbaka i tiden och upptäcker att det är en annan utomjording som släppt lös zombieviruset för att det galaktiska imperiet ska kunna plundra jorden på dess naturresurser. Det var väl en hel del spoilers i den där beskrivningen men det gör inte så mycket. Jag hoppas att du inte kollar på filmen (men om du gör det är det positivt att den är runt en timme lång) och genom att skriva allt i handlingen kanske du inte kollar.

Aliens vs Zombies från 2017 är en superlågbudgetfilm. Den har viss charm och är ändå lite smårolig från och till, men det känns lite som att kolla på en rolig film som några kompisar gjort och visar upp i skolan och hälften av skämten (eller det roliga) är för interna för att förstås. Men jag förstår att de hade roligt när de gjorde filmen. Om du bestämmer dig för att se den så sitt kvar under eftertexterna för det kommer bloopers. Det här är inte den enda zombiefilmen med utomjordingar inblandade – nu i januari ska jag försöka kolla in några till.

Zombieöverlevnadsåret 2020

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017, 2018 och 2019) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (ok i år är det bästa att vaccineringarna kommit igång och att vi förhoppningsvis kan ses på lokal och gå på spelningar till hösten).

Det här året blev ju inte riktigt som förväntat (även om ett avsnitt av Beredsam i november 2019 handlade just om pandemier). För mig som ändå lärt mig mycket om kris och katastrof blev jag ändå lite tagen på sängen när det hela eskalerade under mars månad. Inte så att jag var dåligt förberedd utan mer att jag inte riktigt trodde att det skulle bli så som det blev. Det som slog mig var främst två saker. Att kriser också innehåller en massa vardag, tjafs och skärmtider och att aktivera barn, evighetslånga möten på teams eller zoom. Men också att teorierna om mänskligt beteende i kris stämmer. De flesta följer rekommendationerna men det finns alltid några som beter sig illa, eller struntar i situationen. Det är också dom som det skrivs mest om i media. Den viktigaste preppingen i den här krisen är helt klart mental och att känna sina grannar. I gammal svensk överlevnadstradition pratas det om åtta fiender i en överlevnadssituation två av dessa är Tristess/leda och ensamhet. Jag tror att dessa är viktiga att identifiera och arbeta med strategier även innan något händer.

Privat så var min grundplan att gå ned i arbetstid och försöka skriva på det där nya hemliga bokprojektet jag skrev om i förra krönikan. Men i och med pandemin så blev det så mycket att göra i våras så jag fick gå upp i tid igen (vi gjorde bland annat ett kick ass-studiematerial om prepping och corona på någon vecka). Skrivandet blev lidande och runt 20 planerade föreläsningar ställdes in. I såna tider är det skönt att också ha ett fast jobb. Men boken är i alla fall på gång även om jag fortfarande inte har något förlag – arbetstiteln är Från förnekelse till framtid.

Så vad hände i zombiegenren 2020 då? Några bottennapp som Z-O-M-B-I-E-S 2 och Corona Zombies men också en del lite bättre som Train to Busan 2 Peninsula. En ny spinn-off till The Walking Dead (World Beyond) som var lite för mycket ungdomsserie men som ändå bidrog en del i världsbygget och började knyta ihop Fear the Walking Dead och originalserien. Andra säsongen av sydkoreanska The Kingdom kom också och var riktigt bra.

Böckerna Röda ögon i natten och Rötmånad kom också ut. Och såklart den första svenska populärvetenskapliga zombieantologin som kom ut efter två års jobb (skaffa den om du inte gjort det) – Zombier, zombier, zombier: eller omgiven av odöda! Jag skrev också tillsammans med Mani Shutzberg en lång kritik av preppingrörelsen som publicerades i Ordfront Magasin. Den går att läsa här. Några av mina egna längre inlägg som blev bra tycker jag är det om Kollapsen, ett om hopp i en hopplös värld och Tre sätt att inte bli en zombie.

Vad har vi att se framemot zombiemässigt 2021 då? Ja, The Walking Dead går in på sin sista säsong (som dock kommer att gå över och avslutas först 2022). Någon av TWD filmerna kanske kommer och World Beyonds andra och sista säsong kommer att sändas. Jag tror också det är sista säsongen av Fear the Walking Dead kommer. Spinnoffen med Carol och Daryl verkar vi få vänta på till 2023.

Zack Snyder hålller på att göra en Army of the Dead, Netflix jobbar med en Resident Evil miniserie och en del riktiga lågbudgetgrejer (Toilet Zombie Baby Strikes Back och Gym of the Dead) som jag hittar. Sen finns det ett par bubblare men det är faktiskt inget jag verkligen tror bli bra. Så jag misstänker att det inte kommer några riktiga pärlor. Det verkar inte hända så mycket med filmerna jag skrivit ”är på gång” tidigare heller t ex är Död Snö 3, Rise of the Living Dead, Road of the Dead fortfarande under ”pre-production.” I allra bästa fall kommer min boken jag jobbar med ut.

Årets bästa svenska populärvetenskapliga zombieantologi i alla kategorier!

Boktipset: Nattavaara

Det är ingen zombiebok men väl lite ordentlig kollapsporr. Journalisterna Margit Richert och Thomas Engströms debutroman Nattavaara handlar om en framtid som på vissa sätt är väldigt realistisk. Den utspelar sig 30-40 år i framtiden när klimatförändringar, pandemier och allehanda naturkatastrofer har effektivt slagit undan benen för vår civilisation.

Nordmark är en utbrytarrepublik från Sverige och är de nordligaste delarna av landet. Det styrs med ett kvasisocialistiskt styre som mer är makthungrigt än på allvar vill utjämna samhället. Vi får följa några olika människors berättelser i hur det försöker klara sig och få klarhet i situationen. Från Erik vars föräldrar begick självmord och han fick försöka ta sig till huvudorten Kiruna för att få tillbaka huset han och hans lilla syster bott i, till vicejarlen Hartman som är den som egentligen håller i trådarna i Nordmark och flera andra däremellan. Berättelserna vävs samman men inte så mycket att det blir krystat och de ger en bra bild över hur det skulle kunna se ut. Människorna i boken gör vad de kan för att överleva. Det är en hård värld som skapar hårda människor.

Det mest intressanta tycker jag är världsbygget och relationen till den gamla världen. Hur organiseras en värld som håller på att få slut på hopp? Ingen ser någon ljusning framåt (även om makthavarna i Kiruna försöker se till att befolkningen ska tro att det kommer att bli bättre), samtidigt kommer de lite äldre delarna av befolkningen ihåg hur det var att leva med internet, affärer fyllda av varor, ständig elektricitet och så vidare. Det här är något som är viktigt att komma ihåg. Att även om våra liv just nu är fyllda av en massa skit, oro och rädslor så finns det saker att glädjas över. Jag var inne på ett liknande spår i min recension av Vårt enda liv och läsandet av Nattavaara fick mig faktiskt att njuta lite av att jag kan sitta i en soffa i ett varmt hem, med musik i bakgrunden och lösviktsgodis och kaffe så här efter julen. Förhoppningsvis kan boken få människor att uppskatta det vi har mer. Det är inte så att jag tror att knapphet i sig är dåligt för människor – tvärtom (när det inte gäller de grundläggande behoven för att överleva såklart). Men just känslan av att ha förlorat något (och kanske inte ens lyckats uppskatta det som fanns) tror jag kan skapa mycket lidande i framtiden. Och just den här ”förlustaversionen” det kan vara ett hinder i att ställa om till ett annat samhälle som vi behöver göra.

Att skildra både ”storpolitik” och vardagen för de fattigare och utsatta delarna av befolkningen ger att vi läsare får en större bild av vad som håller på att hända. Det funkar utmärkt i boken. Det jag kan känna skaver lite är att i princip alla människor är beredd att sälja vem som helst för lite fördelar. Frågan är om den långsamma kollapsen kommer att ge de konsekvenserna. Jag tror inte det. Men det kan vi inte veta förrän vi är där. På det stora hela känns bilden av framtiden igen. Om vårt samhälle inte gör drastiska politiska förändringar (för att hindra de värsta klimatförändringar och mot utnyttjandet av naturresurser) är i alla fall de materiella förhållanden som Nattavaara utspelas under trovärdiga. Och det borde göra oss rädda för framtiden.

Nattavaara är en väldigt mörk roman, men jag rekommenderar den verkligen. Riktigt bra! Det är den första delen i vad som ska bli en trilogi.

Nattavaara : roman i katastrofernas tid - Thomas Engström, Margit Richert -  Bok (9789178354245) | Bokus

Z-O-M-B-I-E-S 2

Någon sa till mig att det kommit en ny zombiefilm på D+. Det borde jag ju kolla in tänkte jag. Det borde jag inte ha gjort. Z-O-M-B-I-E-S 2 är en romzomcom-highschool-musikal. Det skulle kunna vara bra, men det är det tyvärr inte.

Zed är en zombie som vill ställa upp i någon sorts skolval. Addison vill bli kapten i Cheerleadinglaget. De är kära. I den första filmen från 2018 (som jag inte har sett) verkar det ha varit tjafs mellan människorna och zombierna men nu är zombierna botade med ett armband som gör att de inte ballar ur. Helt plötsligt kommer det ett gäng varulvar som letar efter sin Alpha och månstenen som försvunnit och gör att deras sort blir allt svagare. Det är misstro och osäkerhet mellan människor, varulvar och zombier men inget som inte lite dans kan råda bot på. Det är feel-good och tillrättalagt som bara en amerikansk film för tonåringar kan vara.

Det är sällan roligt när det ska vara roligt och inte spännande när det ska vara spännande, musik en är med några undantag rätt intetsägande och tråkig (även om ”I’m winning” nedan var helt ok). Sen kan det vara så att medelålders män kanske inte är målgrupp för filmen, men det finns betydligt bättre filmer i romzomcomgenren. Alltså verkligen bättre filmer.

Det här är inte en film någon bör se egentligen. Tydligen finns det en TV serie som heter Zombies 2 – Wolf Tales som tar vid där filmen slutar.

f

Vårt enda liv

Jag har precis läst klart Martin Hägglunds hypade bok Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Vad fan har det att göra med zombieapokalypsen kan du kanske tänka nu. Det ska jag försöka redogöra för.

En fråga som jag ofta får är om det är någon mening med att kämpa vidare när zombierna kommit. Det kanske är bättre att bara ge upp, låta sig bitas och gå med i det vinnande laget? Jag brukar svara att det är värt att kämpa ändå, tack vare Hägglunds bok har jag nu mer kött på benen (förlåt). Finns det någon poäng i att leva när det mesta runtomkring en är mörkt och utan hopp? Frågan är relevant också i skuggan av klimatkrisen.

Vårt enda liv är ett försök att göra upp med religiös tro eftersom tron inte betonar vikten av här och nu utan om livet som kommer efter. Tar man den religiösa tron på allvar är livet bara en transportsträcka till den eviga lyckan i livet efter detta. Istället vill Hägglund lyfta ögonblickens betydelse (vilket han utvecklade i sitt sommarprat). Boken handlar om att livet är skört, att vi är sårbara och vi kommer att dö. Men att det också är det som gör livet värt att leva – för då är någonting faktiskt på spel. I min vardag tänker jag sällan på döden förutom när någon i min närhet går bort eller är hamnar i en livshotande situation. När det händer tänker jag mer på både döden och på livet som jag lever. Men jag tänker också på gemenskaperna som uppstår när människor i omgivningen har det tufft. Hur det är tydligt att vi förutom att vara ändliga varelser också är ihopkopplade med andra som ställer upp och finns där när det är svårt. Det ömsesidiga beroendet av andra människor är tillsammans med ändligheten de två pelare som är livet.

I extrema situationer så blir det så mycket tydligare att livet är ändligt. Det är det både innan och efter zombierna kommer (eller en samhällskollaps). Vi vet inte vad som är framför oss men vi bör enligt Hägglund agera som att livet kommer att ta slut. Förhoppningsvis leder det till att vi kan uppskatta nuet mer. Och kanske inte vara i förhoppningar och i planering hela tiden (som jag tenderar att göra). Men det handlar också om att våga riskera just för att livet är ändligt. Chanser kommer inte alltid flera gånger. Genom att riskera saker, som att fästa oss vid andra människor, kan vi också leva bättre liv, trots att vi kanske också mår dåligt när det händer. Det finns en del forskning på människor som lever närmare döden. De som fortsätter leva som att det finns en morgondag, även om chanserna för en sådan är mycket små, hanterar dödens närhet bättre och kan få bättre livskvalitet i livets slutskede. Å andra sidan är det inte nödvändigtvis så att människor som tänker mycket på döden mår bättre av det och klarar av att hantera det utan mår piss.

Prepping kan ta två vägar antingen som ett sätt att förbättra livet redan nu för att också kunna klara kommande kriser. Eller att ge upp nuet i oro för framtiden och satsa allt på att bygga upp resurser för att klara en kommande oväntad händelse. Den första är såklart eftersträvansvärt. Nuet är på ett sätt allt vi har. Och nuet hänger ihop med framtiden. Preppar du för nuet, alltså gör livet bättre där du står (genom att lära dig nya saker, lära känna grannar och träna upp din förmåga att möte nya situationer), kommer du ha bättre chans att klara framtida kriser.

Vi kan ta exemplet med fysisk träning. Oavsett hur mycket och bra jag tränar kommer min kropp att bli svagare ju äldre jag blir. Som 42åring har jag nu ganska mycket svårare att bli starkare även om det faktiskt går. Men jag vet att jag för en kamp mot tiden, min kropp kommer att bråka mer och mer med mig, men det hindrar mig inte från att träna för att jag mår bra av det här och nu (när jag inte skadat mig) och det leder till att jag skjuter flera problem framför mig. Men jag vet att det är så. Även om jag framförallt inte tränar för hälsa utan för målet att bli starkare så har träningen positiva effekter. Det stoppar inte min kropps oundvikliga resa till att upplösas, men det är ett sätt att hantera faktumet och göra det bästa av situationen.

Vårt enda liv är en väldigt intressant bok. Den har emellertid problemet att den upprepar teserna till förbannelse och hade nog tjänat på att vara hälften så lång. Hade jag inte läst den i studiecirkel hade jag nog inte kommit igenom hela, eller åtminstone hoppat över vissa delar. Det stora problemet med boken som jag ser det är att även om den utgår från att det finns en klimatkris som vi måste göra något åt nu. Men även om klimatkollapsen kommer finns det poänger om ändligheten att ta med sig. Att försöka leva så bra det går med den tiden vi är i och kanske får.

Det går att läsa det här som något slags töntig Carpe diem-självhjälpsbok. Lev idag, ta tillvara på vardagen och ögonblicken liksom. Men jag tror att det skulle vara en felaktig läsning av Martin Hägglunds Vårt enda liv. Det som gör boken intressant är istället hur vi lyfter det en nivå och hur samhället kan göra det lättare för alla att leva här och nu. Att skapa ramar för att våga riskera saker utan att det riskerat att döda oss. Vilket samhälle skulle krävas? Hägglund kallar sin lösning för den demokratiska socialismen. Den är väldigt intressant men jag tycker ändå att den är något utopisk och för teknikoptimistisk. Däremot är den marxistiska läsningen av värde och kopplingen till nödvändighetens rike och fri tid helt strålande. Nödvändighetens rike är den tiden vi lägger på att göra det vi behöver för att överleva (idag lönearbete åt någon annan för de flesta) och den tid vi gör det vi vill utifrån vad vi identifierar oss med och lägger kärlek eller engagemang i.

Tänker vi oss ett framtida postapokalyptiskt samhälle typ The Walking Dead när de levande bor i gemenskaper som Alexandria tror jag att fri tid och nödvändighetens rike kommer att gå ihop på många sätt. Arbetet vi gör för att överleva blir oalienerat och gemensamt. Vi förstår vad som behöver göras, vi förstår hur vi ska göra det och vi gör det tillsammans. Vi lägger vår själ och identitet i att det ska bli bra för att vi förstår att det är viktigt. Uppdelningen av lönearbete och fri tid är ganska specifik för kapitalismen, men det handlar också om att vi har tillgång till så många andra teoretiska möjligheter. Vi ser på andras idealiserade liv på Instagram eller i TV-serier och tänker att det är ett liv jag skulle kunna leva om jag arbetar hårt eller har tur. I ett postapokalyptiskt liv behöver vi inte tänka på det. Ramarna är mindre och valmöjligheterna färre. Frågan är om inte det är bättre för oss. Det finns alltid hopp i apokalypsen, och ett av hoppen ser jag som ett enklare liv. Den biten tycker jag tyvärr att Hägglund missar. Men boken är i sin helhet läsvärd (är du lat kan du välja att bara läsa den 40 sidor långa inledningen).

Filmtipset: Seoul Station

De flesta zombieintresserade har nog hört talas om Train to Busan (och kanske också uppföljare Peninsula) men kanske att Seoul Station gått under radarn. Det är en animerad film av Yeon Sang-ho som alltså också regisserade Train to Busan som utspelar sig ungefär samtidigt som den. Yeon Sang-ho arbetade med den här filmen när han fick chansen att göra Train to Busan och Seoul Station släpptes bara en månad efter premiären på Train to Busan).

I filmen står en ung kvinna, Hye-Sun, som huvudperson. Hennes odugliga pojkvän försöker sälja henne som prostituerad på nätet men hon har fått nog av det och de gör slut strax innan allt barkar åt skogen. I filmen försöker hon få tag i pojkvännen och sin pappa och ser olika sidor av ett kollapsande Seoul.

I likhet med många andra zombiefilmer finns en ganska tydlig politisk vinkel av hur statsmakten skiter i medborgarna och hur klassamhället påverkar alla beslut vi tar. Seoul Station gör den politiska kommentaren utan att bli övertydlig vilket är skönt. Den är ganska taffligt animerad men det gör inte så mycket. Vissa scener är gripande och starka ändå och hade filmen varit en vanlig spelfilm hade den varit ohygglig mörk på sina ställen. För mig som inte är så van med Östasiatisk animerad film tog det bort en del av svärtan.

Jag gillade filmen även om tempot var lite ojämnt. Särskilt den andra halvan av filmen tyckte jag var stark. Någon gång ska jag skriva om all bra zombiekultur som kommit från Sydkorea de senaste fem åren. Mest av allt vill jag såklart tipsa om Netflixserien The Kingdom.