Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Vegan Zombie Apocalypse

Nu har jag skrivit tillräckligt med seriösa inlägg på ett tag så här kommer ett om en zombiebok jag läst: Vegan Zombie Apocalypse.

Jag välkomnar alla kulturella yttringar som blandar zombier och veganism. Det är liksom spännande att se vart det barkar hän (till exempel karaktären Tofu the Vegan Zombie, filmen Attack of the Vegan Zombies eller boken Vegan Revolution… With Zombies). Men Vegan Zombie Apocalypse av pseudonymen Wol-Vriey är nog den sjukaste boken jag läst någonsin, alla kategorier. Jag har ganska dålig förmåga att visualisera det jag läser, och har aldrig varit gladare över det.

I början så går det att tänka på det som vegopropaganda. Zombierna har blivit veganer och äter bara blodpotatis som de odlar i människor som lever på enorma plantager. Människorna drogas för att stå ut med smärtan när potatisarna växer i dem, men några hittar en multinyckel som gör att de kan komma ut. Redan där är det väldigt bisarrt. Zombierna har tydligen utvecklas från det gamla hjärnätandet till att bli veganer, de tål inte längre människokött och exploderar om de får hjärna på sig.

I en annan del av den här framtida världen bor några som kallas Necros. De tillber zombierna som gudomliga och den store zombieguden, vilket också leder till att de bara äter zombiekött – allt annat vore ju vansinne. Vän av ordning undrar såklart om det inte är giftigt. Jo, men genom en sinnrik process kan de avgifta zombieköttet.  Håll i dig här kommer förklaringen:

The present method of detoxifying/’purifying’ zombie meat was by soaking it in large tanks of menstrual blood collected using sponge rats. Sponge rats looked like the household pests of ancient times, but their flesh was super-absorbent tissue designed to suck and retain moisture from the arid worlderness air and soil. To better facilitate their water-retention capability, their bones were hollow storage reservoirs. A bowl of water poured on a sponge rat would all be sucked in through its skin pores, with little attendant increase in its size. The same result would be obtained upon dropping the rat into the bowl of water: It would mop all the liquid up like a sponge, hence their name. The water could be retrieved by squeezing the rats. Sponge rats absorbed blood just as efficiently as they did water, so necros women used them as tampons, inserting them alive into their vaginas during their periods. Once soaked full of menstrual blood, the rats were pulled out by the tail and dropped into the food-purification tanks, along with zombie meat. The rat corpses rotted, releasing both the blood and enzymes that stimulated the blood to stick to the meat and draw its poisons from it.

Magstarkt. Ja. Men det där är inte något speciellt sjukt eller konstigt i boken – det får mer fungera som ett exempel på hur boken är. Det finns betydligt värre företeelser och händelser med död, lemlästningar och alla typer av knullande som går att tänka sig (även en del sexuellt våld). Egentligen tjänar det inte så mycket till att skriva mer om handlingen för det händer så mycket hela tiden. Det kan komma en superzombie, döden dyker upp och tar en huvudroll, eller så kan en människa bli en gigantisk dinosaurie eller varför inte jättehjärnor fyllda med zombier. Det bisarra tar liksom aldrig slut. Och det där med att boken skulle kunna tolkas som någon sorts vegopropaganda försvinner snabbt i den allmänna röran. Ett tag undrade om det var någon dold andemening som jag missade eller om det var omskrivningar för annat men jag tror helt enkelt att Wol-Vriey mest ville skriva något sjukt. Jag rekommenderar egentligen inte den här boken annat än för människor som verkligen gillar mörka sjuka grejer.

 

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

Elitpanik efter terrorattacken?

Jag har skrivit om både elitpanik och beteenden vid terrorattacken i Stockholm den 7 april men det slog mig en stund att se att det politiska efterspelet kanske har att göra med just elitpanik.

Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra i katastrofsituationer. Den första dagen efter terrordådet så pratades det om vikten av att fortsätta leva som vanligt, att vi inte skulle ändra vårt liv eller sätt att leva eftersom det skulle resultera i att terroristen skulle vinna. Politikerna pratade om att det inte var tid för partipolitik utan att de gemensamt skulle ta avstånd (vilket också blir märkligt eftersom de olika partierna har olika åsikter och analyser om vad som bör göras). Mängder av människor visade solidaritet och hjälpte de som på olika sätt var strandsatta eller behövde hjälp. Enormt många dök upp på den manifestation som arrangerades ett par dagar senare. Ganska snabbt därpå kom politikernas svar i kör (utom från Vänsterpartiet). Det var tal om fotbojor, hårdare regler, tvångsutvisningar och olika typer av förslag som i princip alla hade gemensamt att de var dåligt researchade, om förslagen skulle kunna få några effekter eller om det ens var praktiskt möjligt. Det viktiga verkade vara att göra någonting – inte exakt vad som skulle göras.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men en av artiklarna som finns läste jag i dagarna: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik.

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I fallet kring terrordådet på Drottninggatan så skulle jag säga att reaktionerna från politiskt håll kanske inte var panikslagna i den bemärkelsen vi vanligtvis pratar om panik – alltså som att besluten som fattades inte var övervägda. Det var de med all sannolikhet. Däremot så argumenterar Clarke och Chess för att den typen av politiska förslag vi kunde se dagarna efter attentatet är besläktade med elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Det som framförallt visade sig efter attacken var solidaritet och att terror inte skulle hindra oss från att fortsätta leva som vi levt. Attacken tolkades som en attack på Stockholm eftersom nästan alla Stockholmare har en relation till Drottninggatan och människor som jobbar eller hänger där. Därför blir det politiska efterspelet extra märkligt. Hade den allmänna opinionen skrikit efter hämnd hade den politiska reaktionen varit lättare att förstå.  Men ungefär samma sak hände faktiskt under det stora flyktingmottagandet hösten 2015. Stora delar av det civila samhället började arbeta hårt för att göra situationen bättre, många nya aktivister började göra saker men de politiska förslagen handlade om ökade kontroller och repression. Extra märkligt är det när det visar sig i opinionsmätningar att de partier (M och MP) som mest sticker ut hakan tappar röster.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Bildbax: Toivo Jokkala

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PS: Jag ber om ursäkt för den något kvällstidningsartade rubriken på inlägget

Rustad för risk

Rustad för risk är en helt ny bok om riskpsykologi framförallt framtagen för militär och insatsorganisationer. Boken är en antologi och redaktörerna är Ann Enander och Marcus Börjesson.

En riskpsykologibok med fokus på militären kan kännas ganska smal, men jag utgår från att det faktiskt finns en målgrupp för boken. Syftet är att förstå och underlätta för ledare inom olika typer av insatsorganisationer, men flera av kapitlen tycker jag har stort värde för människor som tänker kring beredskapsfrågor. Vissa delar kändes som en uppfriskning av Enanders tidigare bok Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser. Själv läste jag framförallt boken som research inför min kommande bok. Det var flera intressanta kapitel för mig som inte alls är särskilt militärt intresserad.

En sak jag uppskattade med boken var att varje kapitel hade reflektionsfrågor som faktiskt var riktigt bra och genomtänkta. Jag skulle gissa att de som jobbar inom militär eller insatsyrken har stor nytta av dem för att reflektera över sina situationer utifrån de teorier och forskningsbakgrund som presenteras.

De kapitel jag tyckte var mest intressanta handlar om psykologisk resiliens. Det handlar om vilka som tål olika typer av psykologiska påfrestningar. Resiliens betyder ungefär motståndskraft. Begreppet kommer ursprungligen från biologin och handlar om vilka ekosystem som klarar av yttre påfrestningar. Inom biologin leder biologisk mångfald till hög resiliens och för människor är det dels inre, dels yttre funktioner. En av de faktorer som är extremt viktig är sociala nätverk av olika slag, alltså att människor har andra att ty sig till när det är jobbigt. Olika förklaringsmodeller som hardiness och optimism tas upp och det känns som en bra översikt.

Jag gillade också hela den första delen av boken som handlade om olika typer av risker. Hur vi ser på risker, vilka risker vi tar på allvar och hur vi påverkas av olika typer av risker. Men mycket mer om det kommer i min bok.

Adlibris

Bokus

 

Beteenden och terrorattacken

Terrorattacker är egentligen utanför det jag brukar skriva om. När jag skriver om katastrofer är det oftast sådana som saknar direkta förövare. Pandemier, naturkatastrofer eller längre elavbrott är konsekvenser av vårt sätt att leva men saknar en tydlig aktör. Men när jag läser och ser bilder om det som inträffade i Stockholm i fredags kan jag inte annat än känna att det är ju sånt här jag skriver om.

Mitt facebookflöde dominerades av hashtagen openstockholm under fredagskvällen. Folk öppnar upp sina hem för andra människor, bjuder på mat, fika och husrum. Den här solidariteten är överväldigande, men är egentligen inget förvånande. Samma mönster finns där människor upplever katastrofer. Vi hjälper varandra. Inbördes hjälp. Eller som en twittrare skrev – solidarity by default. Vi ser den i spåren av naturkatastrofer men det är sällan det som rapporteras.

En annan aspekt av det inträffade är att många tror att människor flydde i panik. Jag var inte på plats och kan bara utgå från de filmer från luften jag sett, men jag ser människor som rör sig bort från en fara. Helt ändamålsenligt utan att knuffa omkull, slåss eller springa över andra. Människor har alltså betett sig helt rationellt. Att ta sig bort från fara. Att vi tolkar det om panik är inte så konstigt eftersom många tror att den här typen av händelser leder till panik och så tolkar vi bilderna utifrån våra fördomar om katastrofbeteenden. Det är problematiskt men väldigt vanligt att vi gör så här. Att människor i den här typen av situationer kan känna panik, eller i alla fall stark stress är inte heller något konstigt, men det skapar inte masspanik. (Jag har skrivit lite om panik tidigare här och här)

Det finns ett filmklipp som visar hur några står och sopsorterar i närheten (i ärlighetens namn så vet jag inte om det faktiskt är ett klipp som är från centrala Stockholm i fredags kväll eller bara en kul grej som spridits) men det visar på ett annat vanligt beteende i kriser. Att vi fortsätter göra det vi gjorde innan. Vi följer ett rollmanus och bortser från det avviker från hur allt brukar vara. Det skiljer inte ut svenskar från katastrofer i andra länder (utöver att vi sopsorterar mer än många andra länder).

Vad jag önskar är att människor inte är så snabba på hanen. Vid en kris är behovet av information extremt viktigt. Vi vill ha någon form av kontroll av vad som händer och saknar vi information så börjar vi lätt fylla i luckor, eller lita mer på vad vi hör än vad vi faktiskt borde. När media rapporterar men säger ”enligt…” så har vi en tendens att tro mer på utsagorna än vad vi bör. Informationen som kablas ut om dödstal och vad som hänt är nästan alltid överdrivna. Men de skapar en ramberättelse som vi sen förhåller oss till. Det är svårt att ändra den första bilden vi får av en händelse. Jag önskar att vi fortsätter vara källkritiska och tänker att vi faktiskt kan vänta en timme, eller en dag innan vi bestämmer oss för vad som har hänt. Vi har den möjligheten som polisen inte har. Att inte ha så bråttom. Ta det lugnt.

Jag kände att jag behövde skriva något om terrorattacken i fredags. Inte för att jag tror att den kommer att förändra samhället i grunden, eller för att det är något nytt. Vi har haft flera terrordåd de senaste åren (mot flyktingförläggningar, politiska lokaler, i skolor och det misslyckade försöket för ett par år sedan i Stockholm). Ingen av dem har dock fått det gensvaret som den som skedde i fredags. Men för att händelsen kommit att få definieras som en attack mot Sverige. Den vidriga attacken följer ett mönster som vi sett på flera andra platser i Europa. Mediedramaturgin följer också ett mönster, så också rykten och desinformation. Det verkar finnas en vilja hos många twittrare och socialamediapersonligheter att vilja vara först med saker. En del av de rasistiska sajterna kablade ut rena lögner och ickerelaterade bilder på människor som ser ut att vara från mellanöstern som grips. Det här ligger i förövarnas intresse. De vill att vi ska bli rädda, skapa förvirring, kaos och osämja. Rasismen som ofta kommer efter terrorhandlingar, ropen på hårdare straff, hårdare tag, mer kontroll är något som faktiskt spelar dem i händerna. Det skapar större grogrund för deras rekrytering. Det ger inte ett bättre samhälle. Sidan mediebruset har sammanställt en lista på hur vi bör bete oss när den här typen av händelser inträffar.

Zombieöverlevnadskalender 2018

Om du vill ha ett uppdrag i månaden att jobba på att öka dina chanser att överleva när zombierna kommer så finns rätt grej för dig inför 2018.

I arbetet med den nya boken (som numera har arbetstiteln Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen) kom jag på att siffran tolv också är antal månader som finns och idén på en zombieöverlevnadskalender föddes. Varje månad kommer alltså att ha en grej att sätta igång att jobba med (några exempel: träning, känna dina grannar, kreativitet/improvisation, gruppdynamik). Ordfront nappade på idén och vi hittade en illustratör som gör ashäftiga grejer – Emelie Östergren.

Så till hösten så kommer den. Mer info kommer när det börjar närma sig släpp. Men här är i alla fall ett preliminärt omslag. Låt 2018 bli året då du tar zombieöverlevnadsstrategierna till en ny nivå!

 

Boktipset: Din skogshandbok – en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga

Din skogshandbok är en purfärsk bok om skogen och att vara i den. Den är snygg, både själva boken och layoutmässigt känns den pålitlig och robust. Det är fina illustrationer som är tydliga och berikar innehållet i boken.

I boken finns lite kunskapsdelar om att göra upp eld, knopar, bygga vindskydd och den typen av praktiska tips. Detta kombineras med lite om den svenska floran och faunan. Vilka djur vi kanske ska se upp med och vilka de vanliga träden och växterna är samt hur vi kan använda dem. Det finns också en del om lekar och aktiviteter i skogen. Ett mycket bra grepp, även om jag kanske inte tycker att alla lekar/aktiviteter känns relevanta. Vidare är delarna med allemansrätten bra och även faktarutorna är pedagogiskt bra.

Det stora problemet med boken är att den borde ha faktagranskats i större utsträckning. Det finns ett antal påståenden och tips som inte stämmer utifrån det jag vet om överlevnad. Vilket också påverkar känslan av delarna som jag inte vet så mycket om. Dessutom känns det som att den inte lästs igenom av en redaktör ordentligt. Strukturen är på pappret bra och tydlig, men när jag läser boken så är det väldigt mycket hänvisningar kors och tvärs (läs mer på s.XX). Det är också synd att den inte tar upp nästan något kring kroppens behov. Jag tror boken skulle blivit bättre av att välja spår i att vara överlevnadsbok eller trevlig skogsbok. Resultatet nu är att det inte riktigt blir bra på någon av delarna.

Jag hade höga förväntningar på den här boken och den har potential så det är lite tråkigt att den inte blev så bra den skulle kunna blivit. Det är ändå en bok jag skulle kunna tänka mig att ha med i skogen och testa på olika saker.

bokus

adlibris

 

Boktipset: Ensam kvar

Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).

Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.

Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.

En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.

Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.

Adlibris

Bokus

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus