Recension: ”En minecraft-zombies dagbok del 3 – Zombie-semester”

Det är semesterdags – eller skrämester –  för Zack Zombie och hans kompisar Slimey, Skeletto, Smygo och Erik. De ska åka till djungelbiomet för att gå på Skräckvärlden och Djungeltemplet. De åker bergochdalbanor som heter ”Zombiekrossaren” och ”Huvudkaparen”. Precis som vanligt går en massa saker fel och boken slutar med en cliffhanger som fick min sexåring att bli jättearg på att det inte blev en fortsättning (snälla Hegas Förlag låt del fyra komma ut väldigt snart).

En Minecraft-zombies dagbok 3 - Zombie-semesterI Zack Zombies minecraftvälrd är det mesta upp och ned. Zack börjar komma i puberteten och hans pappa ger honom en Pro-odor-ant, alltså något som ska få honom att lukta mer illa. Hans mamma vill att hans ska hälla ut sopor i sitt rum för att det inte är tillräckligt stökigt och så vidare. Det funkar bra för barn och lockar till skratt tillsammans eftersom den är underfundig på ett sätt som gör den roliga att läsa tillsammans. Men jag tror också att den kommer att funka bra till minecrafttokiga barn upp till 10-11 år.

Det är stor text och några bilder så den är lättläst. Hegas-nivå 3 vilket innebär ”För dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”

Här är min recension av de två första böckerna i serien

Adlibris

Bokus

Recension: Kris! – Från Estonia till Corona

Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.

De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.

Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen  och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.

Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).

Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de  hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.

Bokus

Adlibris

 

Teser om prepping

En text av mig och Mani Shutzberg. Tidigare publicerad i Ordfront Magasin.

 

1. Apokalypsen är här

Preppare förbereder sig för olika typer av katastrofala samhällsstörningar som ännu inte inträffat. Förberedelserna kan röra allt från zombier [sic], solstormar, pandemier, generell artificiell intelligens, jättevulkaner och meteoritnedslag, till de mer sannolika scenarierna – ekonomiska kollapser eller extremväder till följd av klimatförändringar. Givetvis hänger de ihop, pandemier kan exempelvis leda till ekonomisk stagnation, och jättevulkaner eller koldioxidutsläpp leda till klimatförändringar och matbrist.

Preppares bild av kollapsen är oftast att den sker plötsligt. Från en dag till en annan förändras världen – vilket är särskilt påfallande i zombiegenren. Därför diskuteras ofta Bug Out Bags, Get Home Bags eller Every Day Carry, det vill säga särskilt förberedda väskor som är omedelbart tillgängliga för användning när katastrofen plötsligt kommer. Bilden av den plötsligt inträdande kollapsen påhejas ivrigt av underhållningsindustrin av två skäl: den är mer spektakulär och den passar bättre ihop med kulturmediernas inre begränsningar. Det är helt enkelt svårare att intressant och realistiskt skildra de små stegens undergång givet exempelvis filmmediets tidsbegränsningar, även om vi ser intressanta tendenser till en framväxande clifi-genre (climate fiction alltså fiktion om klimatförändringar och global uppvärmning).     

I prognoserna kring klimatförändringarna riskerar den mänskliga civilisationen vara hotad redan inom 30 år; om allt fortgår som det gör nu. Förändringarna som krävs kommer också de förändra livet för oss. Det räcker inte med att äta huvudsakligen veganskt och att sluta flyga, det är andra större förändringar som behövs. Men den ekologiska katastrofen är inte något som bara hägrar i framtiden. Den har redan knackat på dörren och klivit in i farstun. Planetens gränser är redan nådda och har i vissa avseenden till och med överskridits. Fallen av extremväder har ökat lavinartat de senaste decennierna. Apokalypsen rör sig mot vardagsrummet medan preppare är upptagna med att spika igen fönstren.

2. Sårbarhetparadoxen och Dunning-Kruger-effekten

På många sätt har samhället aldrig varit så säkert som det är idag. Människor lever längre, kan bota sjukdomar och skador som förr skulle ha dödat dem. Samtidigt är vi mer sårbara eftersom alla de system som upprätthåller infrastrukturen för vår välfärd (transporter, utrustning på sjukhus, kommunikation och så vidare) är beroende av elektricitet och digitala nätverk. Vår egen möjlighet att påverka en situation utan el minskar också i allt snabbare takt. Det kallas för sårbarhetsparadoxen – människan är allt mer beroende av samhället och har själva allt mindre möjlighet att hantera konsekvenserna av samhällsstörningar. Ett elavbrott idag innebär långt större konsekvenser än för bara 20 år sedan. Det ekonomiska system som för tillfället är förutsättningen för vår teknologiska infrastruktur skapar problem som det självt inte är förmöget att bota.

När historiens intellektuella landvinningar gjordes tillgängliga för allmänheten genom internet trodde många att människans utträde ur sin självförvållade omyndighet äntligen var nått. Resultatet blev istället det motsatta. Den oändliga anhopningen av »kunskap« driver ytterligare på det som kallas Dunning-Kruger-effekten, det vill säga att inkompetenta överskattar sin kompetens.

I det sårbara samhället har Dunning-Kruger-effekten fått en kollektiv motsvarighet i att den enskilde, vars egna förmåga att begripa helheten är begränsad, överskattar sin möjligheten att klara sig (själv) vid en eventuell kollaps. Föreställningen att det går att köpa sig fri från apokalypsen eller att säkra sin egen trygghet med rätt förberedelser och kunskaper eller bara i kraft av sin egen rationella förmåga, har katastrofala konsekvenser både för den enskilda och för samhället. Känslan av att veta mer än andra är frestande i en tidsålder där allt upplevs vara skört. Det ger en skenbar känsla av överlägsenhet och stabilitet.

3. Bilden av risken och verkliga risker

I dagens senkapitalistiska samhälle är det svårt att nyktert och kalkylerat se vad som egentligen är farligt. Vissa risker undervärderas och andra övervärderas, beroende på vilken uppmärksamhet de får i det offentliga samtalet. Illvilliga människor som skadar andra görs till större problem än diffusa hotbilder utan tydlig upphovsperson – därför rapporteras det mer om dödsskjutningar än om arbetsplatsolyckor, trots att det senare orsakar fler dödsfall.

Hos prepperrörelsen hamnar de spektakulära och plötsliga katastroferna i förgrunden. Och de illvilliga människorna spelar en stor roll i katastrofmytologin.

Det är lätt att stirra sig blind på apokalypsen som det stora hotet och därigenom missa vardagens risker. Kost- och hälsovanor samt social isolering är verkliga risker som sällan lyfts i prepperrörelsen. De är dock några av de främsta orsakerna till förtida död. Prepping handlar alltid om det okända i framtiden, inte om det pågående livet. Vi menar att här-och-nuet måste stå i fokus. Det innebär inte att all förberedelse och planering inför kommande katastrofer ska överges. Däremot betyder det att må bra idag är en stabil grund för att möta de plötsliga kriser alla människor sannolikt kommer att möta.   

Kollapser skildras i allmänhet som ett laglöst hobbesianskt tillstånd där allas krig mot alla råder. I katastrofmytologin, underblåst av media och underhållningsindustrin, skyr människor inga medel för att överleva. Att statsapparatens våldsmonopol upphör leder inte nödvändigtvis till ett allas krig mot alla. Plundring sker i mindre utsträckning än människor tror, och handlar ofta om att säkra tillgång till mat, vatten och mediciner, snarare än lyxartiklar. Vidare är plundringen sällan horisontellt riktad, det vill säga att det sällan är grannars eller privatpersoners bostäder som plundras. Som motpol bör de katastrofgemenskaper som spontant uppstår lyftas som det vanliga krisbeteendet. Ett tillstånd där människor känner sig betydelsefulla, märker konsekvenser av sina handlingar och känner mening i tillvaron – ett paradis byggt i helvetet.

4. Individualism

Det är ett allvarligt missförstånd att katastrofer drabbar oss som individer, inte som kollektiv. Men en katastrof är en kollektiv händelse som definitionsmässigt drabbar flera. Den individuella lösningen på det kollektiva problemet är ineffektiv. Huvudfelet som de flesta prepparna gör är att de utgår från att människan i grunden är ensam.

I prepperlitteratur hyllas den driftiga mannens egenkraft. Genren är sentida Robinsonader, där handlingskraft och skapande antas springa ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen. Den är ett uttryck för den liberala fantasin om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed.

I de undantagsfall preppare föreställer sig en kollektivitet är det ändå i en ganska begränsad mening; för det mesta är det familjen och blodsbanden som utgör det »kollektiva«; och i bästa fall består den av ett hemligt nätverk av upplysta preppers. Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver man vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Dessa »kollektiva« modeller är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. De förläggs istället till »allmänheten«, som är ett yttre hot.

Människan är emellertid en social varelse. Alla har olika erfarenheter och kunskaper. Ju mer olika individerna är, desto större arsenal av färdigheter och perspektiv får gruppen. Heterogena grupper fattar bättre beslut eftersom de då grundar sig på ett bredare kunskap- och erfarenhetsunderlag.

Samhällets information utgår från samma grundpremiss, hur länge du skulle klara dig vid en kris. Utgångspunkten är individen och i viss mån familjen. Den tar inte hänsyn hur människor verkligen beter sig vid kriser. Att vi ogärna stänger in oss och hoppas på bättre tider. Att vi söker oss till andra för att få bekräftelse på vad som har hänt och för stöd. En mer effektiv utgångspunkt vore – hur kan vi hantera en katastrof? Även om de spontana kollektiven blir viktiga vid en katastrof, finns det alla möjligheter att preppa tillsammans med andra.

Såvida du inte bor väldigt avlägset och isolerat är dina grannar något du måste ta i beräkningarna vid en katastrof. Det finns två förhållningssätt som du kan ha till dem: inkluderande eller exkluderande. Preppingrörelsen fokuserar oftast på den senare. Några begrepp som är vanliga i rörelsens språkbruk och som syftar till exkludering är OPSEC, Operational Security, och Grey man, dina förberedelser ska inte synas eller väcka uppmärksamhet. Synsättet bottnar i en rädsla och misstro för andra människor som drivits på av bland annat underhållningsindustrin: genom exempelvis kulturproduktionen i Hollywood, eller massmedias profiterande på rädslor genom clickbait-rubriker.   

Även om du tror att alla är ute efter dina resurser så borde ett förberett grannskap göra dig både tryggare och säkrare eftersom färre är ute efter dina prylar. Och även om du har vapen och skydd, finns det alltid någon med större bössa. Det enda vapnet som aldrig förlorar skärpa är att vara många – gemenskapen.

5. Fetischeringen av prylar och kunskap

Ägandet av prylar övervärderas som överlevnadsfaktor bland preppare. Preppingens barnsjukdom är att ägna sömnlösa nätter åt att hitta det perfekta multiverktyget/konserven/vattenförsörjningen, eller att bygga och förfina den fulländade bunkern eller Bug Out Location. Detta är inte på något sätt unikt för preppers, utan symptomatiskt för det existerande samhällets sätt att lösa fysiska och psykologiska problem.

En första vågens självkritik av preppingen har istället riktat om fokus mot kunskap istället för prylar. Vi menar att kunskapspreppingen förvisso är ett framsteg, men att den inte är en lösning. Även kunskapspreppingen hemfaller åt prylpreppingens individualism. Att läsa in sig på olika tänkbara katastrofscenarion eller hur en eld bäst tänds med minimala resurser kan inte ersätta en verklig pågående verksamhet mellan människor eller den kollektiva kunskap som verksamheten förkroppsligar. Denna verksamhet behöver inte ha katastrofberedskapen som huvudsakliga ändamål (exempel på detta är gemensamma aktiviteter i grannskapet såsom städdagar, barnkalas eller grillfester) men den kan ha det som bildandet av preppa tillsammansgrupper eller engagemang i frivilligorganisationer.

Det bör framhållas att det kollektiva görandet också rymmer en sorts färdighet och  kunskap. Denna kunskap är dock inte potentiell och passiv, utan är intimt förenad med aktualitet och aktivitet. Det är vad vi kallar organisering.

Vi vill klargöra att vi inte är mot att preppare lär sig saker, eller att ha resurser hemma. Vi vänder oss mot att energin läggs på dessa tämligen ineffektiva sätt att preppa istället för att organisera. Men just organisation och att engagera sig för sitt lokalsamhälle står i regel lågt i kurs i diskussioner inom prepperrörelsen. I många fall ses det inte ens som en förberedelse.

6. Från civilisationens öken till skogens öde ö – en falsk Exodus

I prepperrörelsen talas det gärna och mycket om hur civilisationens sjunkande skepp måste överges. Skogen antas vara en naturlig tillflyktsort för människor och plats för eventuella Bug Out Locations, där resten av livet efter kollapsen kan ägnas. I bästa fall förbereds det också genom regelbundna utflykter till diverse glesbefolkade platser som ska träna, härda och stärka kroppen för det livet.

Det grundläggande tankefelet här är skogens oförlåtande natur underskattas. Den förutsätter både omfattande kunskaper och tur för överlevnad, särskilt för människor som saknar en stabil förankring där. Under särskilda omständigheter kan det förstås gå att klara sig bättre utanför de större städerna, men det kräver omfattande kunskap och erfarenhet eller åtminstone ett minimum av kontakt med andra människor. Det finns ytterligare en begränsning i fantasin om livet i skogen: Så fort tillräckligt många rymmer dit upphör skogen som plats för den enskilde och blir en plats för många. Även de mest avancerade planerna på en stuga på landet är sårbara för extremvärme, torka och skogsbränder.

Vi menar att längtan till naturen och det ökade intresset för friluftsliv är ett svar på känslan av främmandeskap i den senkapitalistiska civilisationen. Preppers lockas av det enkla i tillvaron, att leva från hand till mun utan att behöva bry sig om överflödet av information och distraktion. Här avslöjas prepperrörelsens upptagenhet med fotvandringen, tältandet, pilbågsjakten och stormköken för vad den egentligen är: ett uttryck för prepperns belägenhet i det nuvarande samhället som isolerad och förfrämligad. Preppingkulturen utger sig för att vara en mottendens till det rådande samhällets normer, men passar i själva verket ganska väl in i dess ideologiska överbyggnad: att samhälleliga problem kan ha effektiva individuella lösningar.

7. Patriarkal klanfantasi?

Det finns ett element av patriarkal klanfantasi inom prepperrörelsen. Stora delar av rörelsen är översköljd av maskulin och militär terminologi. Maskuliniteten är en dominerande ideologi som är delvis oberoende av hur många kvinnor som preppar.

De egenskaper och kunskaper som antas vara nödvändiga för att klara apokalypsen är generellt maskulint kodade. Hårt ledarskap, slughet och hänsynslöshet toppar listan av dygder som premierar överlevnad. Maskuliniteten och individualismen överlappar i viss mån, då idén om den starka individen och den starka mannen egentligen hör till en och samma idétradition. Egenskaper som anses feminina – socialt nätverkande, omhändertagande och organiserandet av vardagsbestyr – uppmärksammas i mindre grad. Ledarskap i extrema situationer kräver i allmänhet en social lyhördhet. Vulgärtolkningen av den militära hierarkin har visat sig vara en veritabel dödsfälla.

Den patriarkala klanfantasin utgår ofta från föreställningen att samtidens man berövats sin »rättmätiga« plats i familje- och samhällshierarkin. Kollapsen möjliggör en rehabilitering av mansrollen som skyddsvall mellan vildmarken å ena sidan, och fru och barn å den andra. Kollapsen blir därmed en projektionsyta för reaktionära fantasier.

8. Mellan stat och individ – den tredje positionen

Genom att överlåta viktiga administrativa uppgifter till myndigheter (såsom barnomsorg, sjukvård och äldrevård) kan individen skenbart uppfattas som självständig. Det kallas statsindividualism. När staten träder in och förser individer med förutsättningar för överlevnad kan det framstå som att individen inte behöver lära känna andra horisontellt, det vill säga som om en vertikal relation mellan individer och staten är det enda som behövs. Detta är en vanlig föreställning om krisberedskap. Ansvaret att förhindra eller mildra konsekvenserna av kriser och katastrofer faller på staten och individen. Det är förstås bra att både staten och individerna är förberedda; problemet är att alla de (lokala) gemenskaper mitt emellan stat och individ trängs undan av statsindividualismen till exempel grannskap, mötesplatser eller folkrörelser. Vi vill därför lyfta en tredje position: gemenskapen. Dessa kollektiviteter nedprioriteras ofta i det offentliga samtalet till förmån för den statliga beredskapen eller individuella preppingen.

I viss utsträckning finns de frivilliga försvarsorganisationerna som kan ge stöd vid kriser. Vid första anblick framstår de som en länk mellan staten och individen. Tyvärr kännetecknas de idag framförallt av en åldrande medlemsskara samt tröga och ineffektiva strukturer.

Starka lokala gemenskaper (både sådana som uppstått spontant för att det finns ett akut behov och framförallt de som finns sedan tidigare) ger människor större möjligheter att stå emot samhällsstörningar. Vid en plötslig händelse är de som bebor ett område alltid först på plats och är kvar efter att den mest kritiska situationen blåst över. De är den första skyddsbarriären mot katastrofens konsekvenser. Det är också grannskapet som ger trygghet och resiliens, alltså motståndskraft, efteråt till skillnad från akuta punktinsatser som utlovas från myndighetshåll.

Både myndigheter och preppare betonar ofta att individernas förberedelser ger myndigheterna möjlighet att hjälpa de som behöver mest stöd. Den individuella förberedelsen skulle alltså vara en solidarisk handling. Så länge preppingen förblir individuell som ett komplement till statens beredskap kan den emellertid inte vara annat än indirekt antisolidarisk. Den kan osynliggöra solidariska strukturer och lokala gemenskaper genom alltför tung betoning på de individuella förberedelserna.

9 Inkluderande eller exkluderande

En gemenskap kan vara inkluderande eller exkluderande. Det är viktigt att vara vaksam på att lokala gemenskaper blir problematiska när de är exkluderande. De lokala gemenskaper som etableras i syfte att bevaka och kontrollera ett område kan vara farliga. De bygger på misstro och på att avlägsna främmande från området. Det kan ses som ett slags konventionell militär lösning på krisens utmaningar. Medborgargardet är extremvarianten av den sortens kontrollerande lokala gemenskaper. Inkluderande gemenskaper å andra sidan utgår i första hand från att andra är en potentiella allierade snarare än potentiella hot, att eventuella intressemotsättningar går att lösa snarare än att de måste utplånas.

I ett ögonblick av klarsynthet uttrycker sig Rick Grimes, protagonisten i The Walking Dead om vad som spelar roll, och hur han missförstått den postapokalyptiska situationen: »The things I did. The moves I made. I justified it by saying it was for the good of my family. But really I was overlooking the most important part of survival in this world. Community«

10. Längtan till undergången

Det myllrar av förklaringar till människors motsägelsefulla längtan efter undergången. Alla ekonomiska och politiska system har försökt att utplåna tanken på alternativ, men undergången har gång på gång drabbat de civilisationer som mänskligheten byggt upp. Det nuvarande ekonomiska och politiska systemet har förmodligen gjort det mest effektivt. Frigörelsen från samhällets bojor har därmed endast tänkbart som en frigörelse genom fullständig utplåning. Det “enkla” och »naturliga« livet romantiseras, men att ställa sig utanför samhället innan kollapsen är i praktiken omöjligt.

Utöver generella förklaringar av längtan efter undergången kan vissa former katastrofberedskap i sig utmynna i en sådan längtan. Den som förbereder sig för ett specifikt negativt utfall, såsom en kommande »apokalyps«, löper risken att begära det utfall som förberedelsen riktar sig mot.

Att »investera« i en katastrof kan vara svårt att förena med att förebygga dess utbrott. Förverkligandet av katastrofen ger upprättelse åt preppern och värde åt allt arbete som vigts åt förberedelserna. Särskilt när preppingen övergår från aktivitet till identitet. Som följd kan upptagenheten vid att anpassa sig efter katastrofen förminska ansträngningarna att förhindra den.

Lösning: Förberedelserna behöver ha ett värde i för det dagliga livet.

11 Preppers har bara anpassat sig till världen på olika sätt, vad som gäller är att förändra den.

Filmtipset: Endzeit (aka Ever After)

Den tyska zombiefilmen Endzeit (2018) utspelar sig efter apokalypsen i en ödelagd värld. Hela Tyskland (och världen?) har fallit utom två städer: Weimar och Jena. Den förra för att de dödar alla smittade och om Jena nämns det lite mystiskt att de håller på med ett botemedel.

Vivi och Eva lämnar Weimar och försöker ta sig till Jena med ett automatiserat tåg men det går åt skogen. Zombierna är snabba men spelar en begränsad roll i filmen. Det handlar mer om vänskapen och att kasta av sig trauman från förr, bägge bär med sig en stor portion Survivors Guilt precis som de flesta skulle göra efter en zombieapokalyps. Men det finns också ett annat tema av att människorna har gjort sitt och fått sitt straff.

Jag älskar fotot och världen de bygger upp. Jag vill veta mer om vad som händer och hur de producerar mat och ser till att saker fungerar i Weimar som är den stad vi får se mest av. Filmen är drömsk och jag undrar ibland vad som är verklighet och vad som inte är det. Vilket också blir det enda som är något negativt om filmen. Ibland undrar jag varför de för in delar (nämner inte vad av spoilerskäl) i den, men på det stora hela är det en väldigt bra film.

Endzeit har också kallats feministisk eftersom alla ledande roller i filmen spelas av kvinnor och det framförallt är kvinnor bakom kameran också. På det stora hela är det en fin ganska lågmäld film med zombier som kuliss när de berättar en historia om att lämna sorg bakom sig.

Trailer

]

Hopp i en hopplös värld – tankar om boken ”Aktivt hopp”

Jag funderar mycket kring hopp just nu. I zombiefilmer finns det ofta där, hoppet om att kunna fly. Ta sig till något annat. Men nästa plats är också nästan alltid fylld med problem, det går liksom inte att undkomma den nya postapokalyptiska världen. Det gäller att acceptera att allt är förändrat och hitta redskapen som behövs för inte bara överleva utan också kunna leva på riktigt.

Jag tänker att vi befinner oss i den här situationen just nu fast i verkligheten. Det klimat som varit relativt stabilt under en rätt lång tid håller snabbt på att förändras. Våren kommer tidigare. I år var den metrologiska våren redan i mitten av februari. I Stockholm där jag bor fick mitt barn använda sin julklappspulka en enda gång (och i ärlighetens namn var det för lite snö för att det skulle bli särskilt kul). Utan att dra på växlar av enskilda skitår (jag pratar om dig 2020!) har det blivit betydligt varmare. Naturskyddsföreningen skriver:

Sedan temperaturmätningarna startade 1880 har samtliga av de tio varmaste åren inträffat efter 1998. Hela 15 av de 16 varmaste åren hittills har inträffat efter 2001, och mellan 2014 och 2018 har nya rekord slagits varje år. Och nu spås rekordet slås igen och 2020 att bli det varmaste året någonsin. Hittills i år har flera temperaturrekord redan satts och maj månad var globalt den varmaste maj sedan temperaturmätningarna började.

Det här är bara början. Vi kommer att se allt märkligare väderhändelser under de kommande åren även om vi skulle sluta med alla utsläpp av Co2 redan idag på grund av en eftersläpningseffekt. Väderförändringar kommer att accelerera och bli allt märkligare för oss. Bränderna 2014 och 2018 är nog bara början. Och om nyheten som kom häromveckan att Grönlands isar är bortom räddning kommer de kustnära städerna drabbas av återkommande översvämningar. Hur kan vi känna något hopp? Hur kan vi försöka göra situationen dräglig för oss samtidigt som vi försöker hindra att det blir ännu värre?

Aktivt hopp : att möta vår tids utmaningar utan att bli galen ...Jag har den senaste tiden läst flera böcker om hopp (och även skrivit om det tidigare). I boken Aktivt hopp skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen om hur vi kan hitta hopp och faktiskt börja agera i allt det mörka. Boken har en del svaga sidor upplever jag, framförallt att den är idealistisk – alltså att den utgår från att det är människors medvetande som förändrar världen. Att medvetandehöjningen kommer före agerandet och förändringen. Goda idéer eller åsikter förändrar inte världen. Den innehåller också en ganska stor dos som jag betraktar som flum, det är egentligen inget jag har något emot, men jag vet inte riktigt hur jag tycker det hör ihop med hopp. Boken innehåller övningar att göra som bygger på decenniers erfarenhet av att hålla workshops runt om i världen.

Det finns dock mycket  intressant att hämta ur boken i fråga om hur vi kan hantera en ny och osäker värld rent mentalt. Något jag tycker är väldigt intressant (och som också Martin Hägglund var inne på i sitt sommarprat) är just hur vi kan vara i nuet att värdera de goda ögonblicken. Jag tror att det blir allt mer av en bristvara i dagens samhälle, men att det är ögonblicken som faktiskt ger oss möjligheter att våga se det osäkra som något positivt. Improvisatörer brukar prata om att det aldrig blir riktigt bra om de inte är ute på tunn is och vågar riskera något. Macy och Johnstone vill på samma sätt omfamna ovissheten. Att se livet som en berättelse där du som protagonist vågar ta risker, möta motgångar och sedan tillsammans med andra och med träning kan övervinna. Ovissheten är idag en av fienderna. Men jag tror det finns något viktigt i ovisshet, och att lära oss att hantera det om vi ska orka kämpa och kunna leva bra liv. Att våga något nytt för att kunna hitta något bättre, och bättre är i det här fallet något som ger oss mening. Inom terapimetoden ACT (Acceptance and Commitment Therapy) används begreppet psykologisk flexibilitet för att beskriva hur vi hanterar livet som människa. En av grundpelarna inom ACT är att människor inte bara undviker det som är farligt utan också det som är associerat med risk för oro, ångest eller misslyckande. Om du vill byta jobb, lära dig något nytt eller förälska dig så är det ofta förknippat med någon form av risk och oro. Att vara psykologiskt flexibel innebär i de sammanhangen att du inte undviker att försöka nå dit du vill på grund av de initiala rädslorna. De tre grundprinciperna för detta är:

  • Öppenhet – acceptera obehagskänslorna utan att försöka kontrollera eller förändra dem.
  • Närvaro – var uppmärksam på nuet utan att värdera eller döma de egna upplevelserna.
  • Engagemang – prioritera dina värderingar och agera utifrån dem mot ett (långsiktigt) mål du satt upp.

Laurence Gonzales skriver i Deep Survival – Who Lives, who dies and why om en av de viktigaste faktorerna för att nyktra till och inse vilken situation du är i. Han kallar det till och med ”första livsregeln” (first rule of life): Var här nu (Be here now). Det handlar om att acceptera läget som det är. Att tänka att den gamla världen är borta och att en ny står för dörren. Att ge upp hoppet om omedelbar räddning och börja arbeta med att förbättra den faktiska situationen du befinner dig i. Jag tror det finns något viktigt i att just möta lidandet. Att acceptera det vi, våra barn och mycket av livet på jorden står inför och börjar agera på det sättet vi kan (OBS inte med konsumentmakt eftersom det är det sämsta sättet att förändra något). För om dagens samhälle skulle vara en berättelse är det svårt att se något lyckligt slut. Men det kan ha mening ändå, precis som att lidande också kan ha mening för att  vara mer hanterbart. Precis som att närvaro av döden kan få oss att se mening i livet. Det gäller även i akuta katastrofsituationer då vi behöver hitta mening i det som händer.

Jag tror att det finns fördelar med att se sitt liv som en berättelse där du som hjälten tar beslut som kommer att påverka berättelsen som Macy och Johnstone är inne på. Grundtesen i deras bok Aktivt hopp handlar om att först identifiera vad vi hoppas på och att sedan ta steg i riktning ditåt. Det handlar inte om optimism eller att sitta och vänta på att det ska bli bättre. Den amerikanska journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp för att kämpa vidare. Är det passivt är det i bästa fall en snuttefilt som gör att allt känns lite bättre innan isen brister under dina fötter, men den gör inget för att förbättra din faktiska situation. Det passiva hoppet leder inte till förändring men om hoppet är kopplat till handling kan det vara en viktig del för att inte bara förändra det som är dåligt utan också att få dig att må bra. Ge dig ett sammanhang och mening i de problem vi kommer att möta.

(och ja det här är också ett tema i den bok jag håller på att skriva just nu).

Aktivt hopp på bokus och adlibris eller ännu hellre via förlagets hemsida.

Alla svenska zombieböcker

Det finns drygt ett dussin svenska zombieböcker jag känner till. I den här texten tänkte jag skriva lite om dem och fundera lite över huruvida det finns en svensk zombiegenre. Jag kollade igenom min bokhylla och frågade runt lite, har jag missat någon får du gärna tipsa (jag vet att Zombie Girl saknas).

Böckerna jag hittade i bokhyllan OBS bara en per serie.

Zombiepanik är en helt ok barnbok som inte tar upp några blodtörstiga zombier, mer den haitiska varianten.

De kallar oss zombier en slafsig pulprökare där vi får katastrofen skildrad ur en zombies perspektiv.

Europa Pandemus en av de bättre zombieromanerna som får med de klassiska zombietroperna men också en hel del vardag.

Stayin’ Alive  med antihjälte men med realistiska beskrivningar av de som klarar sig.

Rötmånad vinnaren i SwedishZombies romantävling är en fartfylld berättelse om kaos i Göteborg och hur människor kommer samman för att nå sitt mål.

Zverige i mitt hjärta bra zombiestänkare som utspelar sig runt Ånge. Flera människoöden knyts ihop på ett bra sätt.

Doktor Joseph är en Voodooberättelse som utspelar sig i Stockholm. Det var länge sedan jag läst den men minns den som bra. Det var tänkt som en trilogi men jag tror inte att någon mer bok kommit i serien.

Varelserna-serien utspelar sig på Gotland och handlar om ungdomar som försöker klara sig. Riktigt bra ungdomsböcker.

Törst (och Raseri som är två i samma serie) bra action med mycket tekniska beskrivningar av utrustning och vapen perfekt för zombieintresserade MÖPar.

Hanteringen av odöda: när de döda vaknar vill de inte äta andra de bara är där. Briljant om hur samhället handskas med det oförklarliga.

Zombiefeber  är en bra barnbok om zombier som verkar spridas med getingar.

Inom cirkeln  berättelser som utspelar sig dels på vikingatiden, dels i nutid. Starkt fornnordiskt perspektiv.

Flera av böckerna verkar ha kommit ur att SwedishZombie hade en romantävling för några år sedan (är det bara jag som hoppas på ”13 Svarta sagor om zombier”?). Kul att den bidragit till att ett helt gäng nya böcker kommit ut. Flera av böckerna försöker ha ett ganska jordnära perspektiv och beskriva vardag under kaoset, det är något jag gillar. Men det är svårt att komma ifrån att det är stor skillnad på böckerna. Både var de utspelas i landet och hur huvudpersonerna är. Det är lovande tycker jag.

Zombien är huvudsakligen ett urbant monster. Den har oftast svaga kopplingar till naturen, det hänger säkerligen ihop med att det är ganska nytt som monster. Att det är andra människor eller smittor och inte djur eller natur som ses som hotet. I några av böckerna hittar jag koppling till naturen dock, men det är mer framträdande i de nordiska zombiefilmerna (som i norska Död Snö 1 och 2, samt de svenska Draug och Huntress – Rune of the Dead). Men de flesta av böckerna är mer som de klassiska zombieskildringarna.

De bästa böckerna då? Det är ju svårt att komma ifrån John Ajvide Lindkvists Hanteringen av odöda. Den är ju inte skräck eller actionpackad som många av de andra böckerna men är verkligen helt fantastisk (och obehaglig så det eter duga). Men jag vill också slå ett slag för Magnus Nordins bokserie ”Varelserna” som finns i sju delar. De är riktade till målgruppen runt 10-13 skulle jag gissa men är faktiskt väl värda att läsa för alla.

Jag hoppas verkligen på fler böcker som är på väg ut.

Boktipset: Upphettning – demokratin i klimatkrisens tid

Kan demokratin hantera klimatkrisen vi lever i? Hur hänger klimatförnekelse och nedmontering av demokratier ihop och hur ser lobbyarbetet från fossilindustrin ut? Hur ser extremhöger och konservativa på klimatfrågan? Hur kommer framtiden egentligen se ut om vi inte ställer om samhället? Det är några av frågorna som Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman svarar på i ”Upphettning: Demokratin i klimatkrisens tid” som kom ut i början av 2020.

Upphettning | Fri Tanke

Klimatkrisen och demokratin hänger ihop. Det finns utmaningar med den liberala demokratin eftersom det som är viktigt är att bli omvald. Den tar föga hänsyn till de utmaningar som kommande generationer kommer att uppleva och kanske rent av existensen av mänskligt liv på lång sikt. Jag hörde i något radioprogram om en kultur som menade att de styrande skulle ta hänsyn till sju generationer framåt. Men massor av kommande generationer har ingen röst i dagens samhälle, och lika lite röst över västvärldens utsläpp har de som framförallt drabbas av klimatkrisen. Att Afrika söder om Sahara riskerar att bli obeboeligt inom 50 år på grund av de extrema temperaturerna eller att Sydeuropa kommer att vara livsfarligt för gamla och sjuka är inte heller något som val ill parlamenten tar upp.  Men författarna argumenterar inte för att diktatur skulle vara bättre. Mer om att folkrörelser kan pressa på och skapa en samhällsklimat där klimat och miljöfrågor står i första rummet. Det är intressant när vikten av folkrörelser lyfts och kopplar till slaveriets avskaffande eller andra kamper som har drivits.För på samma sätt som vi tycker att vår livsstil är någon slags rättighet sågs slaveriet som något naturligt. Eller som kampen för allmän rösträtt.

Jag gillar boken även om den kan kännas lång ibland. Det finns mycket noter och tips på vidareläsning som jag tycker känns spännande (jag har lagt till flera böcker till min läslista på hur vi kan hantera klimatkrisen). Mycket av innehållet är sådant som jag själv skriver om just i till min kommande bok vilket både var kul men också lite jobbigt eftersom tja, det blir inte så nytt.

Ett problem med Upphettning är att den inte kopplar ihop ekonomi med utsläpp i större utsträckning, för de koldioxidutsläpp vi gör just hänger väldigt starkt ihop med hur rika våra länder är. Ju rikare, desto mer utsläpp (både som individer och nationer). Demokratin är kanske en del i det hela, men demokratiutveckling har svagare samband med utsläpp än ekonomin.

Men  jag rekommenderar den här boken för alla med något slags samhällsintresse.

Bokus

Adlibris

Boktipset: Rötmånad

För två år sedan hade förlaget Swedish Zombie en zombieromantävling och nu är äntligen boken som vann – Rötmånad av Johanna Glembo – ute. Rötmånad handlar om Ulrika, en bibliotikarie med tre tonårsbarn och en idiot till make. En smitta har drabbar världen och många insjuknar i en långdragen feber. Även om ingen dör är det påfrestande på samhället. Vi får följa delar av folkhälsomyndigheternas presskonferens och det blir extra intressant och trovärdigt trots att boken skrevs innan vi förknippade Corona med något annat än öl. Plötsligt blir alla insjuknade fullfjädrade zombier och undergången är ett faktum. De försöker ta sig genom ett kaosigt Göteborg mot en osäker framtid på Bornholm (av alla ställen).

Rötmånad är en fartfylld blandvändare. De korta kapitlen med cliffhangers gör att det är lätt att sträckläsa. En hel del obehagliga scener med mer skräckkaraktär blandas med fartfylld action. Jag skulle kanske önska att det fanns mer återhämtning mellan det fartfyllda, även om just farten är boken starkaste delar. Jag tyckte den öppnade och avslutades starkast, några partier i mitten kändes som om de inte tillförde så mycket, men tycker att slutet vägde upp det hela och det var aldrig så att jag funderade på att inte läsa klart den. Rötmånad var inte särskilt förutsägbar och de trådar som lades ut följdes upp på ett bra sätt. Läsaren får aldrig hela storyn om varför eller exakt vad som händer och det är skönt.

Johanna Glembo som i en intervju berättade att hon var ganska obekant med zombiegenren när hon började skriva lyckas ändå få med en hel del av det som tillhör genren. Att döda sina föredetta nära och kära, instängdhet, ovisshet, att komma på vad som är viktigt i livet och att försöka förstå det oförklarliga. Det är alltid roligt med nya svenska zombieböcker och Rötmånad är ett välkommet tillskott. Värd att läsa!

Stöd Swedish Zombie och köp den på: Adlibris eller Bokus

The Kingdom – kanske världens bästa zombieserie

Game of Thrones möter The Walking Dead – så skulle Sydkoreanska Netflixserien The Kingdom beskrivas. Den andra säsongen släpptes under våren i sin helhet och lämnade verkligen inte besviken. Första säsongen handlar i ganska stor utsträckning om maktspelet om tronen efter att kungen blivit zombie och kampen står mellan kungens oäkta son och hans ofödda son som hans unga fru är havande med. Hon tillhör en annan klan och därför börjar intriger tätna om vem som egentligen ska sitta på tronen. Och så är det ju zombier också (vän av ordning skulle kanske säga att det finns zombier i GoT också det har jag skrivit om här) men inte på samma sätt. Jag ska inte berätta så mycket om zombierna för att inte spoila serien.

Serien har en mängd bra vändningar och avslöjar bit för bit vad som egentligen har hänt. Även om jag verkligen gillade tionde säsongen av TWD så undrar jag inte om det här är bättre. Ibland finns det lite för mycket lustiga roller, och det är i början svårt att vänja sig med alla konstiga hattar som folk har på sig. Eftersom jag är rätt obekant med koreansk Joseonperiod (vilket är typ 1500-tal) så finns det säkert poänger jag missar, men den är tillräckligt bra i sig själv för att placera sig bland de absolut bästa zombieserierna som någonsin gjort.

Serien bygger på en grafisk novell som finns på nätet och det är samma person, Kim Eun-hee, som gjort TV-serien. Men men, det är bara att se den här jävla guldklimpen till zombieserie.

 

Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder

”Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder” är en ny bok av Erika Bjerström som undersöker hur klimatförändringarna kommer att påverka Sverige. Boken beskriver i korta kapitel hur olika delar av landet riskerar att drabbas. Boken bygger på intervjuer med experter, och risk- och sårbarhetsanalyser från kommuner och MSB, men är också en personlig berättelse om Erika Bjerströms relation till den svenska naturen.

Klimatzonerna förflyttas 11 meter per dygn, alltså drygt 4km per år med nuvarande takt. Norra Sverige värms upp betydligt snabbare än södra delarna (1,1 grader globalt, 1,9 grader i Jokkmokk). Fjällen kommer att bli täckta av skog, en stor del av Skånes stränder riskerar att försvinna. Arter kommer att försvinna och ersättas av nya – både djur och växter. Lingon och blåbär kommer att bli mer sällsynt. Skidorter inte kan lita på vanlig snö utan måste använda konstsnö som i sin tur leder till mer utsläpp och värmeböljor leder till ökad användning av AC vilket också leder till mer utsläpp. De konsekvenserna av klimatkrisen vi ser leder alltså till mer utsläpp för att mildra effekterna för företag och individer. På äldreboenden kommer gamla dö av värmeslag i större utsträckning när temperaturen kommer att ligga på över 30 grader under längre perioder. Men trots det här har Sverige på det stora hela dragit vinstlotten när det gäller klimatkrisen. Vi kommer få mer skog som kommer att vara en viktig råvara, eventuellt kan det bli två växtsäsonger (även om torka kommer bli ett problem för bönderna).

Det är bra att boken lyfter demografiska och politiska utmaningar som vi kommer att stå inför. Inte minst när flyktingar börjar komma från medelhavsområdet. Grekland, Spanien och Italien kommer att lida av extrem värme och långa torrperioder som gör att det blir svårt med jordbruket. Runt ekvatorn kommer det inte gå att bo överhuvudtaget på grund av värmen. En av experterna frågar sig om inte Sverige kommer att ha (eller borde ha?) 50 miljoner invånare inom ett par decennier utifrån hur omvärlden kommer att se ut. Det är svårt att argumentera mot rättviseaspekten i att fler måste få bo här när vår livsstil orsakar obeboeliga områden i andra delar av världen.

Det jag tycker är problematiskt med boken är den något optimistiska avslutningen där det verkar som att klimatkrisen kan lösas med lite mer teknik och t ex metoder som CCS (som idag knappt fungerar och skulle absolut inte fungera på den skala som det skulle krävas för att få bukt med klimatproblemen). I den avslutande intervjun med Svante Axelsson verkar problemen vara absolut hanterbara och något som näringslivet själva håller på att lösa. Jag förstår tanken med att avsluta hoppfullt, men jag önskar att hon också skulle förhålla sig mer kritiskt till hans svar. I övrigt är det en väldigt bra bok som enkelt förklarar hur Sverige kommer att påverkas och förändras.

Erika Bjerströms nya bok.

Bokus

Adlibris