Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Annonser

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013:

The Rain

Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)

Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.

Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.

Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.

På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Filmtips: The Survivalist och Into the Forest

The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.

The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.

Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.

Into the Forest är något glättigare  (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.

Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?

 

Trailers:

 

Maj: Lär känna dina grannar

Ok, nu kommer mer tjat om att lära känna dina grannar som katastrofförberedelser. Men nu är det maj och människor vågar sig ut efter en trevande vår. Perfekt att börja heja på grannarna!

Vid kriser och katastrofer börjar människor interagera med varandra och det är inte blåljuspersonal som är först (eller sist) på plats när något händer – det är vi som bebor området. Det är tydligt att vi är gruppvarelser och vikten av andra blir särskilt tydlig i kriser. Det är något vi vet men hur du kan göra är kanske lite svårare.

Ett bra sätt är att använda de lokala facebookgrupperna som finns till att öka samverkan. Börja göra saker ihop helt enkelt. Ett bra sätt kan vara att skriva ut i den lokala gruppen och fråga om någon vill gå en studiecirkel med ”Boken om hemberedskap” och kontakta sitt lokala ABF om det. Då kan du träffa andra likasinnade och börja planera hur ni ska förbereda er för att zombierna kommer. Eller kanske starta en odlingsgrupp för gemensam odling i pallkragar eller ordna en loppis eller gemensam fest i samband med städdag eller något liknande. I Hyresgästföreningen eller bostadsrättsföreningar finns det ofta lokaler att tillgå. Prata om hur de kan användas vid krissituationer. Och när du blir bjuden på fest hos någon granne, ta med en vattendunk som present istället för blommor.

Det är skillnad på trygghet och säkerhet. Trygghet är en känsla, säkerhet är tillstånd som inte nödvändigtvis hänger ihop med trygghet. Ett bostadsområde kan vara säkert utan att upplevas tryggt av de boende. Ett sätt att skapa både trygghet och säkerhet är att le och heja på folk i bostadsområdet eller på din gata. Det gör att tjuvar inte känner sig välkomna – alltså ökar säkerheten – samtidigt som det ökar tryggheten genom människor blir mindre rädda.

En annan bra grej för vuxna kan ju vara att nattvandra. Då lär du känna närområdet och även kids som ibland kan kännas skrämmande eller provokativa. Har du träffat dem innan och pratat under odramatiska former kan du snacka med dem även i en kris. Men mest effektivt är ju förstås att bilda en ”Grannsamverkan mot zombier” grupp i ditt närområde.

 

 

Maj månad är dessutom Zombie Awareness Month

 

 

 

Zombiefilmer på Netflix

Eftersom de flesta numera har tillgång till olika streamingtjänster för film tänkte jag göra en lista för de zombiefilmer som finns tillgängliga just nu på Netflix. Jag kanske orkar uppdatera sidan när det kommer nya filmer (men då får ni gärna komma ihåg att tipsa mig).

28 Veckor senare  En riktigt, riktigt, riktigt bra uppföljare till klassikern 28 dagar senare. Faktum är att inledningsscenen är bland det absolut bästa i zombiegenren och även soundtracket av John Murphy är helt otroligt bra. Den utspelar sig 28 veckor efter det stora utbrottet i Storbritannien och de som smittats av ursinnes viruset har i princip dött ut. Amerikanska soldater har en zon i London och överlevare har börjat komma tillbaka. Här har jag skrivit mer om den

The Rezort  Jurassic Park möter Dawn of the Dead i en helt ok zombiefilm. Rätt bra underhållning men inget som fastnar. Ett företag ordnar lyxresor där du kan få skjuta zombier tio år efter att människorna vunnit det stora zombiekriget. Men något går i vanlig ordning fruktansvärt snett… Här har jag skrivit mer om The Rezort.

Shaun of the Dead En modern zomedyklassiker! Shaun of the Dead sätter standarden för hur rolig och samtidigt samhällskommenterande en zombiefilm kan vara. Bra för den som vill kolla på zombiefilm och ha det lite småmysigt samtidigt. Den bör ses av alla som har någon typ av zombieintresse.

Warm Bodies En trevlig Romeo och Julia-inspirerad romzomcom som utspelar sig efter apokalypsen. Zombien R börjar få medvetande och förälskar sig i Julia som är en av de levande som bor i en skyddad stad. Det finns dels de zombierna som är som R och är lite halvloja med förmåga att få medvetande och de som är mer skelettliknande och rejält onda. Värd att se för alla som inte hatar zombier som avviker från Romeronormen Här har jag skrivit mer om Warm Bodies.

Pride & Prejudice & Zombies Precis som titeln antyder så är det den klassiska Stolthet och fördom med zombier i. Filmen avviker kraftigt från originalboken och även boken med samma titel som filmen. Eftersom jag varken orkade läsa klart boken eller serietidningen var mina förväntningar mycket låga på filmen. Men jag gillar den faktiskt en hel del. Bra underhållning och kostymdrama i ett postapokalyptiskt viktorianskt England. Också plus för Matt Smith (Dr Who) i en av huvudrollerna. Här har jag skrivit mer om Pride and Prejudice and Zombies.

Les Affamés Franskspråkig kanadensisk zombiefilm från 2017. Rätt lågmäld och fint naturfoto men den lämnade mig inte med någon bestående känsla. Lite speciella zombier som gillade att stå och hänga eller bygga torn av stolar. Här har jag skrivit mer om Les Affamés

Day of the Dead Bloodline En inofficiell riktigt kass uppföljare på Romeros klassiker. Usch och fy. Undvik helst. Men den handlar i alla fall om en läkare som bor i en bunker och försöker hitta ett vaccin samtidigt som en kärlekskrank hybridzombie är ute efter henne. Här har jag skrivit mer om Bloodline

Quarantine 2 Ett flygplan visar sig ha en smittad ombord vilket leder till att de tvingas nödlanda. Väl på flygplatsen blir de satta i karantän och måste försöka ta sig ut medan de en efter en blir bitna och börjar jaga andra.  En helt ok zombiefilm faktiskt. Det är en uppföljare till (som egentligen utspelar sig typ samtidigt eller strax efter) Quarantine som är den amerikanska [rec].

 

Utöver dessa filmer finns det tre TV serier med zombietema som kanske är intressant för några. iZombie är en deckarhistoria där zombien är den som löser brott. Z-Nation är en lite mer oseriös version av The Walking Dead och Santa Clarita Diet handlar om en villaidyll i USA där en kvinna blir smittad och behöver hålla upp fasaden gentemot grannarna. I ärlighetens namn har jag bara sett ett par avsnitt av de tre olika serierna och inte alls fastnat för dem.

 

Dagens zombiefilm: Day of the Dead: Bloodline

Day of the Dead: Bloodline (2018) är den tredje remaken (varav en har det imponerande 2,2 i betyg på IMDB) till George Romeros klassiska Day of the Dead (1985). Den andra remaken från 2008 är riktigt usel och det mest minnesvärda i den var att det finns en vegetarianzombie som inte åt människor. ”Bloodline” här är inte heller något att hänga i julgranen tyvärr. Även om den filmen har några fler likheter med originalet än de andra två.

Ett tag efter apokalypsen finns det en militärbas som fortfarande är igång. Där bor en del civila och en del militärer och försöker ha en dräglig vardag. Löjtnanten Miguel är boss på basen och har problem med folk som tar sig ton mot honom. På en supply run råkar de få med sig en zombie tillbaka till basen. Han heter Max och var redan innan apokalypsen besatt av läkarstudenten Zoe som är filmens huvudrollsinnehavare. Han infångas och väl på basen försöker de hitta ett vaccin mot smittan så att ett bett inte ska behöva betyda döden.

Det finns ett par blinkningar till originalfilmen till exempel är Max väldigt lik Bub och de gör tester på honom och har honom fastkedjad i väggen på liknande sätt. En övergiven helikopter på ett fält är också en blinkning. Konflikten mellan den civila och det militära befälet är en annan sak som liknar varandra och jag kan inte låta bli att tänka att det skulle kunna blivit en intressant film. Det är många relationer och teman i just det militära vs de civila instängda i en bunker som skulle kunna utforskats. Som det gör i Romeros film.

Alla skådespelare är dåliga och de gör dumma val typ rakt igenom hela filmen. Det finns gigantiska hål i handlingen och väldigt mycket logiska luckor.

Den här filmen rekommenderar jag typ inte till någon förutom andra puckon som har fått för sig att de vill se alla zombiefilmer som kommer ut.

Trailer:

Filmtipset: Rezort

The Rezort (2015) är en brittisk zombiefilm som utspelar sig tio år efter att zombiekatastrofen startade.  I zombiekriget, som krävde två miljarder människoliv, vann till sist människorna och zombierna tillintetgjordes, i alla fall nästan. Samhället har återgått till någon form av normalitet men det finns fortfarande problem med människor på flykt bland annat. På en avlägsen ö finns det kvar zombier och ett företag arrangerar lyxresor dit med bubbel och zombiedödande på agendan. OCH INTE HELT OTIPPAT GÅR NÅGONTING PLÖTSLIGT SNETT!!!

Det här med Zafari är ju inte helt enkelt. Helt plötsligt slås alla säkerhetssystem på ön slås ut och de flesta gästerna och personal smittas (vilket gör dem snabba då de är nysmittade). Två grupper är ute på sitt zombieslaktaräventyr på ön och måste försöka ta sig från ön eftersom den kommer att bombas sönder av ett säkerhetsprotokoll för att förhindra att smittan sprids vidare.

Ja, det är som Jurassic Park med zombier. Och det är faktiskt förvånansvärt bra. Den här filmen skulle lätt kunnat bli en riktig kalkon men det är en habil zombiefilm som dock knappast kommer att gå till historien som en zombieklassiker eller ens någon minnesvärd film, men som underhållning och som zombiefilm betraktat är det helt ok. Det är till och med lite spännande då det inte är helt klart vilka som ska dö och när.

 

Och trailerna spoilar inte mer än jag skrivit här så den kan vara värd att kolla in även om du tänkt se filmen. Som för övrigt finns på Netflix.

Boktipset: Krishandboken – allt du behöver för att klara dig

Krishandboken – Allt du behöver för att klara dig är en ny bok av Niklas Kämpargård. Det är den fjärde svenska boken om preppers/krisberedskap som kommit sedan i höstas så det finns verkligen något brinnande aktuellt i ämnet. Jag får känslan av att ambitionen med boken är en heltäckande handbok för att förbereda sig inför att något stort och oväntat kan inträffa.

Det jag upplever skiljer ut Krishandboken från andra liknande böcker är att det känns som att den inte utgår särskilt mycket från ett storstadsperspektiv. Det jag kanske tycker är mindre bra är att den tangerar överlevnadsbok en del med info och bilder om hur du bygger en Rocket stove eller ätbara växter till exempel. Balansen boken försöker hålla mellan kortare beredskapsbok och långvarig katastrof är svår. Men det är något som är intressant just där också. Hur länge är tillräckligt länge? I de flesta lokala katastrofer, långvariga elavbrott etc så är det ju knappast något som kommer att behövas. Blir situationen för akut kommer vi tvingas lämna platsen. Men i ett SHTF scenario så är det ju ändå relevant kunskap. Även om boken är tjock så innehåller den inte, ur hemberedskapsperspektiv, särskilt mycket mer än Civilförsvarsförbundets ”Boken om hemberedskap”. Det handlar ju lite vem den riktar sig till och hur mycket förändringar i livet som är rimligt att göra. Att beskriva en djup och långtgående samhällskollaps är väldigt svårt. Det blir lätt spekulativt, även om det går att kolla på ekonomiska kollapser så är det som mycket kontextuella faktorer och politik som avgör vad som händer.

Faktamässigt känns den gedigen och jag har inget direkt att anmärka på där, den är också snygg och känns lättläst (även om samma text ibland upprepas i brödtext som utlyft stycke). Jag gillar också åtgärdsplanerna som är så konkreta som det går att vara när en inte vet exakt vad det är som händer.

Jag märker att det är lätt att bli överdrivet kritisk just när det är något som jag själv också kan och har egna tankar kring. Det är en bra bok som inte ger jättemycket för nybörjaren, men som förhoppningsvis kan få någon att börja tänka till kring krisberedskap.

Adlibris

Bokus