Recension: Det svarta regnet

Stina Nilssons Det svarta regnet kom samma år som pandemin. Det är en postapokalyptisk ungdomsroman som handlar om tolvåriga Liv som bor med sin familj i en avlägsen stuga en bit från Falun. Året innan hon föddes rämnade världen av oklar anledning. En sjukdom som gör människor galna härjar men vi som läsare får inte veta så mycket om den. Att världen är sjuk är däremot tydligt, en svart regn dödar långsamt nästan allt växt och djurliv. Föräldrarna har berättat att det är onda magiker som gjort slut på den gamla världen och sjukdomen gör att människor tas över av demoner. Lite oklart varför föräldrarna berättat det så. Familjen har levt isolerat och sällan träffat andra människor utom en familj som i bokens början beger sig iväg för att söka lyckan på annan ort.

Nilsson lyckas bra med att förmedla en känsla av mörker. Även om det finns enstaka välvilligt inställda människor är boken snarast en The Road för tonåringar. Små glimtar av hopp passerar men på det stora hela är varje kapitel ett djupare vadande i mörker. Maten är alltid på väg att ta slut, vädret blir värre och värre och familjemedlemmar och boskap dör eller försvinner. Men det är spännande och det är svårt att veta var berättelsen är på väg. Eller vad som egentligen har hänt med världen. Jag gillar just frånvaron av information, vi läsare får inte veta mer än Liv vet om vad som händer. Brottstycken av information som föräldrarna berättar går att tyda men på det stora hela vet vi inte mer än att det varit någon form av extrem katastrof i kombination med en pandemi. Precis som det är i verkligen livet när katastrofer inträffar – vi saknar information och fyller på med vad vi tror är rimligt.

Boken är den första i en triologi. De två efterföljande som finns ute heter Den svarta staden och Det svarta havet.

Annons

Serietips: Dylan Dog – De dödas planet

Dylan Dog är en klassisk italiensk skräckserie som funnits sedan 1980-talet. Det första albumet De levande döda kom 1986 (på svenska 2016) är en klassisk zombieserie. I serien möter mardrömsdetektiven Dylan, hans älskarinna och hans trogne betjänt Groucho (som är precis som Groucho Marx) djävulen som har börjat väcka de döda till liv. De lyckas förinta hans försök men han svär att hämnas. Nu kommer uppföljaren på svenska under titeln De dödas planet. I den så har zombierna tagit över världen och London, där serien utspelas, är uppdelad i en stad för de levande med murar där de döda härskar utanför.

Precis som i alla Dylan Dog finns en stor portion humor. Döden håller på att bli arbetslös, för att människorna vaknar till liv som zombier, och börjar köra taxi som extraknäck och Groucho levererar usla ordskämt hela tiden. Men det finns också en del samhällskritik. I London är zombiefrågan brännande och det är dags för val där två kandidater diskuterar olika former av hårdare tag, eller om zombierna ska tämjas och användas som billig arbetskraft. Det finns också en terrorrörelse som försöker spränga murarna så zombierna ska ta över. Som zombieserie är De dödas planet den mycket stark. Utöver The Walking Dead är det inte mycket som når upp till samma klass.

De dödas planet är kaotisk. Dylan är äldre och tröttare än han varit tidigare. Det är mörkt och regnigt. Kanske är det känslan av apokalypsen som också skildras i formen. Jag tycker att serieromanen är riktigt bra. Den fångar mycket av hur klassisk zombiekultur ska skildras och tar upp kända teman från zombiegenren. Så de funkar riktigt bra även för dem som annars inte är särskilt intresserade av Dylan Dog.

De två avsnitten i boken Farväl Groucho och De odödas skymning har olika tecknare och den första är i färg. Jag föredrar nog ändå de mer klassiska illustrationerna i den svartvita andra delen. Boken har tjocka pärmar och tjockt papper av hög kvalitet vilket faktiskt gör läsupplevelsen bättre. Den är inte avslutade och jag hoppas verkligen att Ades Media kommer att ge ut resterande delar.

Det verkar inte helt lätt att få tag i den på webbutiker men du kan beställa den direkt från förlaget här. Gör det! Väl värt!

Hopp, framtid och pandoras ask

Här är en del av en essä jag skrev för Dagens Arena. Länk till hela artikeln finns längst ned.

Klimatförändringar, krigshot, bankkollapser, en extremhöger som allt mer sätter dagordningen och skenande inflation. Listan kan göras betydligt längre. Det är mörka moln som tornar upp sig efter 1990-talets optimism om att de liberala demokratierna skulle lösa alla våra problem. Francis Fukuyama proklamerade ”historiens slut” när muren föll och allt skulle bli bättre. Det blev inte så, kan vi konstatera och kanske har vi istället kommit till ”Slutet på historiens slut”. Ungdomar kämpar med att hitta hopp om framtiden. Kanske till och med hopp om en framtid överhuvudtaget? Det är talande att den nyaste klimatrörelsen heter just Ta tillbaka framtiden. 

Framtiden har alltid varit en projektionsyta för samtiden. Utifrån nuet skapar vi bilder av framtiden. Därför var 1950 och 60-talets framtidsbilder fyllda med rymdresor och teknikutveckling. Därför är dagens framtidsbilder apokalyptiska. Och enligt en artikel i Nature från januari 2023 har de stora framstegen inom vetenskapen stannat av. Forskning handlar istället om att reproducera med små variationer. Till och med vetenskapen har förlorat sin visionära kraft. Även realpolitiken verkar framförallt vara intresserad av att blicka bakåt på glansdagar vi haft istället för att tänka att vi kan få något annat. Vad är det som gör att vi inte förmår att skapa positiva bilder av framtiden i en tid när vi så gärna vill ha det?  

Framtiden har alltid varit oviss, men idag är den det mer än någonsin. Alla dystra scenarion, från Artificiell intelligens till klimatkatastrofer, gör det svårt att orientera sig i vad som kan hända. Men det blir också svårare att hitta hopp. För varje potentiell lösning verkar skapa nya problem. 

I den grekiska mytologin gav Zeus en låda som absolut inte fick öppnas till Pandora. Men i sin mänsklighet följde hon raden av andra människor (Eva, Saul, Lots fru etc) som i religiösa berättelser låtit nyfikenheten styra och öppnade den förbjudna lådan. All ondska flödade ut, men hon stängde innan den var tömd. Det som fanns kvar i lådan var hoppet. Det enda som kunde få människan att härda ut inför världens ondska. I berättelsen symboliserar det att hoppet aldrig lämnar människan. Men kanske håller det på att lämna oss. De senaste åren har det kommit fler och fler böcker om att just sluta hoppas. Roy Scrantons Att lära sig dö i antropocen – reflektioner över en civilisations slut är ett exempel.  

Läs resten på dagensarena.se/

Fungofobi, fungal horror och svampar som hot

För några veckor sedan snöade jag in på Fungal horror-genren och skrev en lång artikel som publicerades i Flamman. Men nu finns den också att läsa här på bloggen.

Den 12 mars sänds det sista avsnittet av HBO:s succéserie The Last of us, där svampar orsakar en zombieapokalyps. Kan det hända på riktigt? Och varför är populärkulturen så full av svampskräck?

Svampar är en fantastisk livsform. De finns överallt: i varje andetag andas du in hundratals sporer. Du har runt 80 arter på hälen, 30 under tånaglarna och omkring 60 mellan tårna. De absolut flesta som lever i och på vår kropp är tack och lov ofarliga. De och bakterierna tar många gånger ut varandra i kroppen. Så Electric Banana Band hade fel. Du vill inte bo i en svamp. Svampen vill bo på dig.

Världens största organism är en svamp. Honungsskivlingen som finns i Oregon, USA, sträcker sig förmodligen många kvadratkilometer och är flera tusen år gammal. Om den samlades ihop och lades på en våg skulle den väga hundratals ton.
Så vitt vi vet uppstod svamparna för en till två miljarder år sedan, sannolikt först på havsbotten. Det finns teorier om att den var delaktig i att däggdjuren blev dominerande på jorden efter meteoriten som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, eftersom den gick hårdast åt många av de reptiler som hade sämre försvar mot svampangrepp.

Svamparna binder ihop träd med varandra och gör att jorden går att odla i, för att inte tala om penicillinet som räddat hundratals miljoner människor. Den räknas ibland som delikatess och till exempel Goliatmusseronen, som i Japan kallas Matsutake, kan säljas för tiotusen kronor kilot. När du kopplar av med ett glas öl eller vin har svampen varit med och skapat alkoholen. När du äter en frukostmacka har jästsvamparna fått brödet att jäsa. Svampen är en vän, men den kan också bli en fiende.

Det här vet ju alla vi som sett The Last of us, där zombiesvampen Ophiocordyceps Unilateralis (i folkmun Cordyceps) gör infekterade människor till monster. Många har sett de obehagliga klippen på Youtube där David Attenborough på sävlig brittisk engelska beskriver hur hela kolonier med myror kan utplånas av den kluriga svampen. Under årmiljoner har Cordyceps och insekter utvecklats tillsammans, eller kämpat mot varandra, vilket har lett till att svampsporerna som träffar insekten vandrar upp i hjärnan på det stackars offret, förändrar beteendet för att passa svampens syfte och sedan växer svampkroppen ut ur insekten. Men Cordyceps säljs också som kosttillskott på vissa hälsokostbutiker. The Last of us var varken först eller sist med att skildra svampar som hot i populärkulturen. Det finns en hel uppsjö filmer, spel och böcker som tar upp just det här. Genren kallas fungal horror – svampskräck. För att fortsätta på temat Electric Banana Band så finns det hopp i din kropp för en mullig sopp.

Den första filmen där svampen intar en framträdande roll var japanska Matango från 1963, även om brittiska The Quatermass xperiment från 1955 förmodligen har en svamp som smittorsak, men det nämns aldrig rakt ut. I Matango däremot är det tydligt att det är orsaken. I filmen, som delvis är baserad på William Hope Hodgsons novell The Voice in the Night från 1907, blir sju ungdomar på en yacht strandade på en ö. Det finns ingen mat men däremot några svampmänniskor som attackerar dem. Tills sist drivs de av hunger till att börja äta av de mystiska svamparna som finns på ön. En mycket dum idé. Nu vänds de emot varandra och, tja, det det slutar inte väl för dem.

Svampskräck har stor likhet med zombiegenren. Det mest intressanta med Matango är inte svampmonstren utan hur människor hanterar extrem press och kris från något okänt. Hur de ibland kan vända sig mot varandra och ibland visa hjältemod. Matango kan därför ses som en föregångare till zombiegenren tillsammans med exempelvis de postapokalyptiska 50-talsromanerna I am legend av Richard Matheson och Triffiderna av John Wyndham.

Mellan Matango och The Last of us har genren rymt ett flertal filmer, och även ett avsnitt av tv-serien Arkiv X, som närmade sig alla tänkbara men framför allt otänkbara hot. Men det var först 2013 som genren fick några större verk och först ut var tv-spelet The Last of us, som räknas som ett av de bästa handlingsbaserade survival horror-spelen som gjorts.

Året därpå kom M.R. Careys roman The Girl with all the gifts ut, som filmatiserades 2016. Den utspelar sig i ett postapokalyptiskt England där svampen Cordyceps har förvandlat nästan alla människor till blodtörstiga människoätande monster. Militärer har små läger kvar där de försöker överleva, men också forska fram ett botemedel. De forskar på barn som är någon form av hybridvarelser, mänskliga till utseendet och så länge de är mätta och inte känner lukten av människor är de inte farliga. Men när barnen får vittring på människor vill de inget hellre än att slita de osmittade i stycken. Både boken och filmen är bland det bästa som gjorts i zombiegenren och fick stor uppmärksamhet när de kom.

Även om svampskräck i dag är ett perifert fenomen med ett gäng b-filmer i bagaget undrar jag om det inte är svamparnas tid vi är på väg in i. Trendkänsliga P3 Dystopias avsnitt ”Mördarsvampar” kom 2021, under Coronapandemin, och pekade ut stora risker med olika sorters skadliga svampar, inte minst i kombination med andra sjukdomar. I Indien spreds en infektion i början av 2021 som framför allt drabbade människor som tillfrisknat från covid-19. Utbrottet var aggressivt och de drabbade fick ibland operera bort ögon, näsa och käke för att hindra att mukormykos, eller svartsvamp som den kallas, skulle sprida sig till hjärnan.

Men i dag pågår också forskning, bland annat på Karolinska institutet, om hur psykedeliska svampar kan användas inom sjukvården för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. Att svampar kan vara mat, medicin, drog och gift gör den skrämmande. Det är en gränsorganism, ibland bortglömd, men ständigt närvarande i våra liv. Ett intressant sidospår i den moderna debatten om psykedeliska svampar är att de kunde målas ut som ett lika stort hot mot den mänskliga civilisationen som atombomben under slutet av 1960-talet, till exempel av Frank Hirschfeldt som annars var en rimlig debattör.

Bra skräck speglar rädslor som finns i samhället. Den mystiska organismen som vi fortfarande i dag inte vet allt om kan väl representera rädslan för smittor lika bra som virus eller bakterier. Inställningen till svamp varierar i kulturer och Västeuropa har en mer negativ inställning än Östeuropa till exempel. Vissa forskare menar att svamprädsla framför allt finns i samhällen som fjärmat sig från naturen. Att svampen kan vara så mycket på en gång och är så viktig för i princip alla andra organismer gör den obehaglig. Hur kan vi veta så lite om en så viktig varelse? Svamparna har inte ens en tydlig form, även om vi gärna förknippar svamp med själva fruktkroppen, vilket är skrämmande.

Att svamparna är så uråldriga är också illustrativt för hur jorden kan slå tillbaka mot människan. Att det finns varelser som funnits långt före vår tid, som en dag kan återvända för att vinna herravälde över planeten. Svamparnas storhetstid var för 400 miljoner år sedan, landlevande växter var på sin höjd någon meter höga, alla djur på land var småkryp, medan svampkropparna kunde nå nästan åtta meter på höjden. Jag kommer att tänka på H.P. Lovecrafts mytologiska värld där uråldriga gudar kommer tillbaka.

En film som tar upp det temat är den sydafrikanska Gaia från 2021. Där växer en enorm svamp under jorden i djungeln för att skapa monster av människor i väntan på att ta över städerna. Via en skruvad civilisationskritik kommer de fram till att människornas tid är över och att svamparnas kan börja.

Hotet från svamparna förstärks av uppvärmningen av jorden. Den drabbar framför allt skogs- och jordbruket negativt, men kan också leda till att svampar som är skadliga för människan utvecklas ytterligare, en fara som även nämns i The Last of us.

I Sverige är det industriella skogsbruket samtidigt ett hot mot många svamparter. När kalhyggen breder ut sig svälter svamparna ihjäl eftersom de lever i symbios med de gamla träden, svampar som kan ha levt sedan Gustav Vasas tid.

I Sverige är drygt 700 skogslevande svampar hotade eller har en osäker framtid enligt den senaste Svenska rödlistan (2020). Det är alltså vi som är farliga för svampen.

Att en svamp plötsligt skulle utgöra ett existentiellt hot mot oss är mindre sannolikt. Cordyceps och insekter har utvecklats parallellt under årmiljoner, så att svamp plötsligt skulle få människor att gripas av vansinne är inget vi behöver ligga sömnlösa över. Men tanken på att svamparna funnits långt innan de första däggdjuren utvecklades, och med all sannolikhet kommer att finnas kvar långt efter människan försvunnit, är likväl svindlande. Därför lär svampkulturen fortsatt väcka både lust och obehag. Eller, som Electric Banana Bands låt ”Zvampen”, rentav existentiell tröst:

Tiderna är hårda
Livet är en kamp
Det känns mycket bättre
Om jag har min svamp

Boktips: Skräck i populärkulturen

Förlaget Swedish Zombie har precis släppt en bok som heter Skräck i populärkulturen skriven av Daniel Gustavsson aka Skräpkulturbibliotekarien. Det är en gedigen, trevlig och personlig genomgång av hur skräcken genomsyrar populärkulturen som lyckas med konststycket att både vara kul och lärorik.

Boken binds ihop med korta övergångar från den ena delen till den andra. Det gör att det blir lite lättare att följa med, men efter ett tag så sköljs jag med och bara följer det som nästan känns som ett oavbrutet flöde av tankar. Jag kan få känslan av att det är en äldre man som ställer en fråga (alltså håller ett eget föredrag) på en föreläsning på ABF Huset i Stockholm.

Föga förvånande kommer jag att djupdyka lite i de dryga tjugo sidorna som handlar om zombier. Gustavsson börjar i TV spelen vilket för mig ändå är ett nytt grepp. Jag kan nästan inget om zombiespel och fick lära mig en del om hur de påverkat spelkulturen och i viss mån zombiegenren. Enligt Gustavsson var det spel som Resident Evil som satte zombierna på kartan ordentligt. Jag vill dock hävda att det var Michael Jackson som gjorde det i och med musikvideon till låten Thriller. Det är också roligt att efter TV-spelen kommer film och sist kommer kapitlet om den Haitiska voodoozombien, det blir alltså en omvänd tidslinje över zombiens utveckling.

En av sakerna jag verkligen gillar är att boken väcker intresse och får mig att vilja veta mer. Jag har gjort en lång lista på böcker och filmer som jag borde kolla upp. Den nosar på ytan och skapar nyfikenhet på att fint sätt. Den lyfter fram alla anekdoter som i andra böcker bara får en parentes eller en fotnot. Hur bra koll du än har på ett ämne så tror jag att det finns något du kan lära dig av boken. Och den är rolig.

Boken är något av ett måste för de med ett intresse för skräck, populärkultur och skräpkultur.

Köp den här

Recension Matango

Jag har snöat in lite på Fungal Horror-genren sen jag började tänka på att den fanns i och med The Last of Us (här står det vad jag tycker om den). Och den första ordentliga Fungal Horror-filmen var japanska Matango från 1963. Det är alltså inte en zombiefilm, men den har så många beröringspunkter med zombiegenren att jag inte kan låta bli att skriva lite om den här.

Matango bygger på en novellen ”The Vocie in the Night” från 1907 av William Hope Hodgson. Sju unga vuxna på en yacht ska leva loppan till sjöss ett tag, men båten kapsejsar i en storm och de tar sig i land på en ö. De har sparsamt med mat och vatten, men hittar ett övergivet skepp på ön. Skeppet är nedlusat med mögel och svamp som de tar bort och bosätter sig där i väntan på räddningen. Monsterlika varelser (det är svampmänniskor vilket kan förstås av den engelska titel ”Fungus of Terror” eller den amerikanska ”Attack of the Mushroom people”) stryker nattetid runt båten och attackerar dem. De inser att de inte ska äta av svamparna men… någon äter av svampen. Den tar över honom och fler äter. När de väl börjat vill de aldrig sluta. Det är tydligen helt underbart att äta av svamparna, men det har tyvärr den negativa bieffekten att de blir själva svampar av det. De interna konflikterna och faktumet att de farliga svampmänniskorna inte är så framträdande visuellt gör att filmen är ganska bra. Den påminner mycket om tidiga zombiefilmer eller kanske särskilt protozombiefilmerna Last man on Earth och Day of the Triffids.

Det är en krypande känsla när de olika karaktärerna börjar vända sig mot varandra. En känsla av instängdhet och belägring gör också att kopplingen till zombiegenren

Det är såklart provsprängningar av kärnvapen som ligger bakom att svamparna muterat. Och filmen visar också bra på hur medel- och överklassen lever i en annan värld och får svårt att anpassa sig när det blir tufft. Matango brottas också med misogyni och en massa andra lite sämre detaljer som var typiska för många av 1960-talets skräckfilmer.

Snart kommer jag publicera något lite längre om svampar och skräck, men lite oklart när eller var. Men följ mig på sociala media för att få koll.

Äntligen! The Last of Us (spoilerfritt)

Den 16 januari är det premiär för den efterlängtade serien The Last of Us som bygger på spelet med samma namn. Jag kan ärligt säga att jag sett framemot denna mer än jag ser framemot de tre nya The Walking Dead-serierna som är på gång i år. The Last of US är en riktigt bra serie, men den når inte upp till de stunder i TWD när den var som bäst. Däremot är den genomgående skyhögt bättre än TWD. Jag tycker den är jämn och fångar många delar i en postapokalyptisk värld som vi normalt bara skymtar i andra TV serier och filmer. Som till exempel saknaden över det som varit för de som levt både innan och efter, och fascinationen av den gamla världen för de som är unga.

Serien utspelar sig framförallt tjugo år efter att samhället brakat samman. Smittan orsakas av svampen Cordyceps eller Ophiocordyceps Unilateralis om man ska vara noga, precis som i till exempel Flickan med gåvorna (svampen finns alltså på riktigt). Den skapar monster som beter sig olika och ser lite olika ut, ibland är de monsterstora och ibland har svampen växt över ögonen på offret som på så kallade clickers. Jag vill också passa på att säga att Cordyceps säljs som kosttillskott och presenteras så här: ”Enligt traditionen har den använts som ett allmänt stärkande medel, och det har även studerats i modern forskning bland annat inom träningsprestation, hjärthälsa och immunsystem.” Tack, men nej tack.

Serien handlar om antihjälten Joel (som jag blir mer och mer irriterad på genom hela serien) och fjortonåringen Ellies resa genom ett postapokalyptiskt USA. Målet är att ta Ellie till en medicinsk inrättning eftersom hon verkar vara immun mot smittan. De flesta områdena styrs av FEDRA som är en fascistisk polisstat, men motståndsrörelsen Firefly gör allt vad de kan för att störta systemet och har på vissa platser lyckats. Mellan de stora städerna finns det små enklaver där folk lever i samhällen och mängder av plundrare, våldsverkare och såklart zombier.

Många sekvenser och scener känns som att de är ett dataspel. Men det stör inte berättelsen och någon gång skämtar Ellie och Joel om just att de återigen kommer till en blockerad väg som de måste ta sig runt på något smart sätt. Själv har jag inte spelat spelet (jag spar det här med dataspel, förutom Heroes of Might and Magic 3, till pensionen) men det är mycket som känns igen när jag frågat folk som har spelat om vad som egentligen händer. Flera medier har kallat The Last of Us den bästa serieadaptionen av ett TV-spel, vilket säkert kan stämma. Jag tror att de som spelat spelet får ut aningen mer, att det finns guldkorn som jag missar, även om det faktiskt inte känns som om jag missar något.

Bäst är nog att Ron Swanson från Parks and Rec är med (han är nästan samma karaktär). I det avsnittet, i likhet med flera andra som tar upp backstories för karaktärerna, får vi följa det postapokalyptiska livet närmare. Små grejer som Ellies glädje över att hitta bindor och menskopp gör att de postapokalyptiska vedermödorna blir tydligare och känns. Sånt som TWD var bra på i säsong två, men ofta slarvade bort i jakten på nästa stora skurk.

På den negativa sidan finns det en del lite trötta postapokalyptiska troper som kannibalsekter. Men det kan jag leva med så länge de är bra genomförda, vilket de i det här fallet är. Karaktärerna växer fram på ett bra sätt och via tillbakablickarna förstår vi varför saker händer.

Hur ska vi placera in det här i zombiegenren då? Serieformatet har i stort sett tagit över storproduktionerna även i zombievärlden. Från början var det tydligen tänkt att bli en film av TV spelet, men skönt nog blev det en serie istället. För det funkar bra att berättandet tar tid och att det går långsamt. Miljöerna är vackra och ger en ödslig ödesmättad känsla som är genomgående i hela serien. Zombierna är inte ens med i alla avsnitt. Eller de har inga stor roll i alla fall. Det gör inget, det är ändå världsbygget som är det mest intressanta. Konflikter mellan intressen och hur de försöker få tag i livsnödvändigheter och lyxartiklar speglas fint.

The Last of Us får fyra starka kofötter av fem möjliga. Om jag bara skulle räkna zombiegenren är det en solklar femma. Verkligen sevärd alltså.

Reflektioner över: Ryska krigsskepp, dra åt helvete – En liten bok om försvarsvilja

”Ryska krigsskepp, dra åt helvete” är en kort antologi med texter om försvar och försvarsvilja i Sverige. Redaktörer för antologin är Patrik Oksanen och Jenny Deschamps-Berger som är knutna till Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan. Texterna är överlag korta och lättlästa

Jag ska först säga att jag haft ganska dålig koll på just försvarsvilja och civilbefolkningens roll i krig eller väpnade konflikter. Men att jag i rapporteringen om det ofta slagits av hur beteendena vi ser ofta går att jämföra med beteenden i naturkatastrofer. Mer än att recensera tänkte jag reflektera över några teman i boken.

I Fredrik Bynanders text Försvarsvilja och motståndskraft på 2020-talet diskuterar han hur vi kan stärka försvarsviljan. Han konstaterar att tillit är viktigt. Det fick mig att tänka på att stödet till det civila samhället är en extremt viktig del av att skapa sammanhållning mellan människor. Att vara aktiv i föreningar tillsammans med andra skapar just vana lokalt av att göra saker tillsammans. Det skapar band mellan människor som kommer att bli viktiga vid kriser såväl som krig. Men också ojämlikhet är en viktig fråga. Ju mer vi känner att vi sitter i samma båt desto mer kommer vi vilja kämpa. Det är en kunskap som måste föras fram i tider när det skärs ned på det demokratiska kit som studieförbund och lokala föreningar är. Tyvärr verkar många politiker, särskilt på högerkanten, se försvar som bara militär och inte just sammanhållning.

Jenny Deschamps-Berger reflekterar också över just det. Att vara aktiv i en förening är ett sätt att stärka sammanhållningen och på så sätt öka försvarsviljan. Att demokrati handlar om att organisera sig tillsammans lika mycket som att rösta vart fjärde år.

Men det är också en fråga som gnager lite i mig när jag läser boken och det är nationalismens grund. I Sverige tycker vi att vi har en demokrati, frihet etc. Men vad händer när/om de värdena försvinner? Är Sverige värt att försvara i så fall? Demokratin minskar i nästan hela världen både ifråga om yttrandefriheten och pressfriheten enligt The Economists demokratiindex som det refereras till i boken flera gånger. Men också i Sverige. När blir det i så fall rätt att ta upp vapen mot det egna styret? Vi har sett hur demokratiska länder blivit fascistiska diktaturer flera gånger under 1900-talet. Och vi ser eftergifterna som Sverige gör mot Turkiet just nu för ett NATO-medlemskap. Nationalismen blir problematisk här för Sverige är egentligen en tom signifikant. Värdet hos Sverige kan fyllas med vad som helst, precis som värdena som fanns i Tyskland förändrades radikalt under 1930-talet.

Flera texter tar upp det heroiska i när ett angripet land i det närmaste unisont ställer sig upp och försvarar sig. Den lyfter exempel från Finland, England och såklart Ukraina som visat en enastående försvarsvilja. Men frågan är om det inte bara är allmänmänskligt beteende? Hur såg det ut med Sovjets försvarsvilja när Tyskland angrep dem? Iraks försvarsvilja under Gulfkriget? Det hade också varit intressant att läsa om. Vad vi vet är att vi människor svetsas samman under angrepp, vilket belyses i David Bergmans artikel om stridens psykologi. Den lilla gruppen blir viktigare än nationen vilket belyses med exempel på hur tyska soldater fortsatte kämpa i Andra världskrigets slutskede trots att kriget var förlorat och sympatierna för den egna nationen försvagats. Att terrorbombningar stärker försvarsviljan snarare än att försämra den vilket är dess syfte.

När jag läste Bergmans artikel så tänkte jag också på hur socialt fattigt vårt samhälle är. Han konstaterar att depression och psykiska åkommor minskar under krig. Anledningen är att ”Människor mår helt enkelt inte lika dåligt när de är engagerade i ett större syfte än dem själva där de känner att de har en tydlig roll och att deras insats bidrar till kollektivets bästa.” Att vi behöver ett krig (eller för all del en kris av annat slag) för att känna det är milt sagt ett underbetyg för samhället.

En sak jag tycker är lite märklig är frånvaron av texter som diskuterar hur försvarsviljan är idag. Hur tänker dagens ungdomar på om att dö för sitt land? Har det hänt något med försvarsviljan i Sverige sedan kalla kriget slutade? Kan vi vänta oss att kidsen slutar ta selfies och tar upp gevären? Det är lätt att vara fördomsfull och tänka att det är en annan tid nu och att dagens ungdomar är individualister utan pliktkänsla. Men så har vuxengenerationen alltid sett på ”dagens ungdom”. Jag tror snarare att (som forskningen visar kring naturkatastrofer) de absolut flesta kommer att göra vad som krävs. Men försvarsviljans essens är kanske svår att fånga, som Jenny Deschamps-Berger också konstaterar.

På det stora hela är det en intressant bok. Jag håller inte alls med alla texterna, men det är nog inte syftet med boken. Men jag lärde mig något av den och det är gott nog.

Zombieöverlevnadsåret 2022

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (tidigare år finns att läsa här 2013,  2014, 2015, 2016,  2017, 2018, 2019, 2020 och 2021). Året har präglats av nytt intresse för prepping i och med Rysslands invasion av Ukraina och fortsatt pandemi som under december innebar en pressad sjukvård. Jag passade också på att bli sjuk på juldagen. 2022 blev året när de självutnämnda epidemiologerna blev MÖP:ar och äntligen fick nytta av att ha sett alla säsonger av dokumentärserien Historiska stridsvagnar.

På zombiefronten är det stora att The Walking Dead efter elva säsonger kastat in handduken. Inte en dag för tidigt, men å andra sidan an vi vänta oss inte mindre än tre spinn-off serier under 2023. Ser mest framemot den med Negan och Maggie. Jag hade nog hoppats på ett maffigare avslut, men det var fint ändå. Det är svårt att underskatta TWDs inflytande i zombiegenren. Den var nog lika viktig som Michael Jacksons musikvideo Thriller från 1983 (true story en dag ska jag skriva om det). Tyvärr fortsätter Fear the Walking Dead vilket är en tråkig historia i sig. Den koreanska All of us are dead var lite tam i början men tog sig verkligen i slutet.

För egen del var det mycket kul. Jag har varit tjänstledig från mitt jobb och haft tid att skriva klart Monstersamhället: från förnekelse till framtid som kom i maj. Föreställningen Gilla framtiden! har haft premiär och kört ett gäng föreställningar för företag, organisationer och på Stockholms improvisationsstudio. Vi kommer att köra föreställningen även 2023. Jag har haft runt femtio föredrag runt om i landet (från i norr Boden till Kristianstad i söder). Jag gick också skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola och försöker mig på att skriva skönlitterärt. Jag lovar en zombienovell under 2023! Några av mina favoritinlägg på bloggen var det om Yngwie Malmsteen, organisering som prepping och om de kommande kriserna och kriget. Jag har även skrivit för Arena Essä och Aftonbladet under året. Jag spelade in åtta avsnitt av Beredsam och podden har nu lagts på is.

Och nu är snart 2023 här. Vad kan vi mer vänta förutom TWD-serierna? Redan 15 januari kommer Last of Us som jag har höga förhoppningar på. Jag spelar inte moderna TV/dataspel men de flesta som spelat säger att den är grym. Det ska komma en Evil Dead uppföljare (Evil Dead Rise) som ibland räknas in i zombiegenren. Det sägs komma en animerad Marvel Zombies som en fortsättning på Disney/MArvels ”What if…” satsning. Rykten säger också att Black Sun ska få en tredje säsong. I övrigt tror jag inte det väntas några större kulturyttringar på zombiefronten. Spaningen är väl att serierna nu tagit över även zombiegenren.

Elva teser från Monstersamhället

När jag skrev Monstersamhället hade jag en idé om att ha en inledning med elva tester som sedan gick igen och utvecklades i boken. Idén skrotades men vissa delar kom med ändå men jag tänkte att jag kan publicera dem här som lite lång julläsning för den som är intresserad (versionen nedan är från november 2020).

I

Du ska dö. Alla som du älskar och som du kommer att älska ska dö. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet om liv. Att det tar slut. Jag ska dö. Men vi kan skjuta upp det oundvikliga. Det finns en skämtteckning av Jan Stenmark där två män sitter på en klippa och blickar ut över en sjö och skorstenar från någon industri långt bort. Den ene säger:

– En dag ska vi alla dö… Den andre svarar:

– Alla andra dagar ska vi det inte.

Kunskapen om klimatkrisen vi lever i handlar mycket om döden. Ångest, rädsla och oro för det som är självklart och ofrånkomligt, men som vi så gärna vill skjuta framför oss. Såväl skeendet som känslan. Blunda för vad som kan komma att hända. Rädslan för klimatförändringarna är inte bara en rädsla för döden, det är mer än så. Det är rädslan för att själva framtiden ska ta slut, att människan och allt vi är och har gjort kommer att försvinna. Och vi kommer att dra ett oräkneligt antal andra arter med oss in i glömskan. I de värsta scenarierna – nästan alla andra arter. Den sjätte massutrotningen är människans fel. Och alltså ditt och mitt fel. Skulden.

Döden är ofrånkomlig och bara en fråga om tid. Lidandet och rädslan är också något vi måste räkna med, men till skillnad från döden är det är förhandlingsbart, något som vi kan göra mer åt än att skjuta fram några år eller decennier. Och något vi bör göra något åt. För oss själva. För våra närmaste. För alla andra. Det hänger mer ihop med livet än med döden.

”Det här är livet” säger mitt sexåriga barn till mig när vi ligger på en filt i skuggan i den nyligen uppfräschade Svandammsparken i södra Stockholm en kort promenad hemifrån. I vanliga fall brukar han säga ”att gejma är livet” och le så där som han gör när han vet att han säger något ”härligt”. Jag vet inte riktigt på hur han plockat upp begreppet ”är livet”. Men jag blir varm inombords för där och då uttrycker han otvunget att mitt sällskap är fint. Men det fick mig också att fundera, för det synliggjorde min egen oförmåga att vara i nuet. Att bara vara där och njuta av stunden. Jag brukar signera min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och jag menar verkligen det, men kan inte riktigt förmå mig att göra det själv. För mig är livet hela tiden planer framåt.  Där och då i parken var jag kanske i planeringsfasen av att läsa för honom, springa runt och leka lite med honom för det är viktigt med rörelse, sen gå hem och fixa lunch. Något lagom gott och nyttigt. Samtidigt pockade telefonen i fickan på uppmärksamhet. Något kanske hade hänt. Någon kanske hade hört av sig.  

Vad hans ord plågsamt sa mig var att jag inte var där. Inte i nuet. Jag är ständigt i rörelse. Ständigt i planeringen och framtiden. Och kanske är det också därför jag lever mycket av mitt liv i förväntningarna på vad som ska komma. Jag vet att det är fel, och jag tänker att det är något jag borde jobba med hos mig själv. Jag vet inte om jag lyckas. Om jag kan lyckas. När jag lyfter blicken lite från vardagens planering ser det mörkt ut. Framtiden har tappat mycket av sin lyster och liknar mer ett åskmoln. Det är som att också luften i samhället dallrar, skakar som att det ska bli regn och åska. Att något är på väg att hända. Efter urladdningen brukar luften kännas frisk och krispig men det är inte det vi har att vänta. Nästa oväder står i tamburen och väntar på att dra in.

Klimatförändringarna kommer att eskalera och sätta igång effekter vi har svårt att föreställa oss. Men i allt det här är det lätt att glömma att det samhälle vi lever i idag inte bara är djupt orättvist. Det är också samhället som inte får människor att må bra. Status quo är inte heller ett alternativ. Det rådande tillståndet har ingen framtid, och hade det en framtid så skulle den inte varit bra. Det är svårt att acceptera.

II

Jag har intresserat mig för kriser och katastrofer (ja, och zombier då) i ungefär tio år. Från den första kursen i att överleva zombieapokalypsen, som mest var på kul, har intresset för de katastrofer vi står inför och hur vi kan förbereda oss för dem blivit allt större. När vi globalt hamnade i en pandemi våren 2020 slog mig framförallt två saker.

För det första att teorierna om mänskligt beteende vid kriser och katastrofer stämmer. Spontana initiativ med hjälp till behövande ploppade upp överallt. Vi handlade åt riskgrupper, tvättade händerna, träffade inte andra när vi var snuviga. Människor var solidariska och ville hjälpa till. Media fokuserade mycket på hamstringen av toalettpapper vilket spädde på problemen. Det fanns aldrig brist på toalettpapper, men eftersom media lyfte upp det så mycket blev människor oroliga. Historier om själviska individer säljer. Även organisationer ställde om till den nya situationen för att ge människor redskap att hantera den.

Den andra saken jag tänkte på var att även kriser innehåller mycket vardag. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Att det hela tiden finns viktiga uppgifter att utföra. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men den här krisen var inte alls så (för mig i alla fall). Den var som en mer besvärlig vardag. Bråka med bonusbarnen om tid framför skärmen, sitta i långdragna tråkiga webbmöten, vara sur på grund av dålig sömn eller fastna i någon meningslös diskussion med någon ”idiot på internet” angående Sveriges coronastrategi. Eller att planera matvaruinköp för att inte behöva gå till affären när många andra var där.

Just det där med vardagen menar jag är vad som också gör klimatkrisen svårbegriplig. Idag lever många procent människor på flykt i världen. Många har drivits iväg från områden som de bebott i generationer på grund av torka, översvämningar och missväxt, andra på grund av krig om resurser. Hur skulle du påverkas om den siffran tiodubblas globalt? Eller om fyra gånger så många barn dör innan de är fem år? Om antalet arter som dör ut ökar dubbelt så snabbt? Du kommer kanske att läsa om det i tidningar och höra rapportering, men kommer det leda till att du kommer att göra allt för att hindra att det fortsätter. Vad krävs för att du ska gå ut och demonstrera? Blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att du ska engagera dig i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något?

De här frågorna gäller såklart mig också. När jag skrev ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” så var det ändå hyfsat enkelt. En av de sakerna som jag uppskattar med mig själv är att jag har lätt att bara köra igång med saker utan att tänka efter så mycket. Hitta lite källor, googla, fråga en kompis som kan mer om ämnet. Låta kloka bekanta läsa och ge feedback. I ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” var det svårare. Det gick inte att skämta bort eventuella fel med att det ändå bara var en bok om zombier (den första hamnade till och med på humorhyllan hos en del boklådor). Den här boken är ännu svårare för klimatkrisen och den nya värld vi är på väg in i berör så mycket mer. Varje kapitel skulle kunna bli en egen omfattande bok. Mitt hopp är att den här boken kan få dig att tänka, irriteras, kanske bli arg eller sorgsen. Men att den också ska kunna ge dig några redskap att hantera och att försöka förändra den framtid vi stormar in i. 

III

Klimatkrisen utspelas i flera tidsskalor samtidigt: det förflutna, samtiden och framtiden. Kriser är också kopplade med varandra. Fram tills helt nyligen i historien kunde lång tid dröja mellan att naturkatastrofer inträffade och att andra fick reda på vad som hänt. I dagens samhälle går det på sekunder när människor direktsänder med mobilerna direkt från katastrofens epicentrum. Börserna påverkas direkt, eftersom minsta störning kan sätta igång en nedgång som människor inte styr över. Och med börsen i fall påverkas hela ekonomin. De många lokala katastroferna kan utlösa stora påfrestningar på hela samhällen som får globala konsekvenser.

När civilisationer fallit finns sällan bara en orsak till det. En kris leder till något annat, ett vulkanutbrott som tillfälligt sänker medeltemperaturen kan leda till missväxt och hunger som leder till migration och politisk instabilitet och kanske toppas med en pandemi. Även om vulkanutbrottet var en utlösande faktor finns det flera tillfällen som kollapsens framfart kunde ha stannat vid. Vi har faktiskt mycket att lära av att se på historiska katastrofer och kollapsade civilisationer. För de följer ett mönster. 

En kris sker alltid i en materiell kontext. Kriserna som uppstår är kopplade till det moderna samhällets struktur. Historiskt finns en ansvarsförskjutning – tidigare förklarades katastrofer med guds vrede eller på ödet. Idag finns alltid människor som ska stå till svars för vad som händer. Och det stämmer att kriser alltid är beroende av sin samtid i form av politisk och teknologisk utveckling. Hur vårt samhälle ser ut och är organiserat påverkar alltså förloppet och efterspelet. Sveriges undermåliga personalpolitik inom äldreomsorgen och en redan ansträngd sjukvård gjorde med all sannolikhet att dödstalen var höga under de första månaderna av Coronakrisen. Det har alltså blivit allt svårare att separera naturkatastrofer från mänskligt skapade kriser. Vid en jordbävning (naturkatastrof) så handlar antalet döda till stor del om byggnormer (mänskligt skapade), vid bränder hänger torka ihop med hur trädbestånden ger ekonomisk avkastning etc. I kriser skapas berättelser. Vem som är ansvarig och vem som är offer, vem som är ond eller god, vem som gjorde för lite och vem som gjorde allt. De berättelserna kan vi påverka. 

Det är svårt att hantera nyhetsrubriker om att jorden snart kan gå under. Jag vet att mina känslor kring hur domedagsscenarion basuneras ut knappast är unika, av att få den här snytingen med ”nu är det kört” rätt i plytet. Är det verkligen katastroflarm som får oss att börja göra något? Både ja och nej visar det sig. Exakt hur kommer jag att återkomma till. Men en sak är säker – att spela på människors rädslor säljer. Just det här blev tydligt under de första månaderna av Coronapandemin. Smittor av den typen är den perfekta nyheten. De är något som skrämmer, det finns mycket oklarheter och det kommer dagligen olika rapporter om vaccin, källa till smittan och hur vi kan skydda oss. Vi känner oss direkt hotade (till skillnad av den diffusa klimatframtiden). Vissa saker var tydliga och viktiga i början av pandemin. Social distansering, tvätta händerna, nys i armvecket men andra skapade mer oro. Ger antikroppar skydd och i så fall hur länge? Hur länge måste vi leva så här? Några månader senare hade vi vant oss vid allt utom kanske frågan ”hur länge?”. Just ovisshet är något som vi har svårt att hantera. Det är skönt när saker och ting är förutsägbara. Att vi vet ungefär vad som är normalt. När framtiden målas upp som oviss blir det är jobbigt.

IV

I den här boken kommer jag gå igenom 4F. Förnekelse – Förberedelse – Förändring – Framtid. Frågan är hur vi som individer och som samhälle kan skapa en bättre framtid, eller en framtid som inte behöver vara så mörk. Hur vi kan hantera ovissheten och rädslorna den föder. Hur vi kan tänka oss ett annat liv. En annan värld.

Så för att kunna förändra behöver vi veta var vi står. För att berätta om livet vi skulle kunna leva i framtiden måste jag prata om nuet. Om hur klimatförändringarna kommer att påverka oss, men också om bilden av kriser och hur verkliga kriser ser ut och drabbar. Hur vi psykologiskt kan hantera att leva under större hot och hur vi kan undvika att bli passiva. Förnekelse är en vanlig reaktion vid både sorg och hot. Det är lätt att peka på den lilla grupp människor som påstår att människan inte orsakar klimatförändringarna eller att dessa går att lösa genom mindre justeringar. Att peka ut ett ”dom” som är skurkar och därigenom göra ”oss” till de goda. De vi vill vara. Men jag menar att om vi inte verkligen agerar så förnekar vi. Det är så långt det har gått. Att inte agera för större politiska förändringar är att förneka allvaret. Hela samhället är fast i en förnekelsefas, oförmöget att hitta tillräckligt kraftfulla verktyg för att förändra riktningen. Vår kultur, som bygger på förväntningar om bättre tillvaro och ständig tillväxt, gör att vi inte kan se det uppenbara. Att det ser mörkt ut. Att vi inte kan fortsätta som nu. Samtidigt får jag ofta känslan av att vid varje försök att förändra vår riktning till det bättre trasslar vi in oss mer och mer. Samhällets svar på problem som uppstår är att lappa och laga, inte att fundera över vad vi faktiskt har byggt. 

Jag vill också berätta vad vi faktiskt kan göra för att fysiskt och psykologiskt hantera framtidens kriser. Och att i detta görande skapa något annat. För även om det ser mörkt ut, det gör det verkligen, så finns det också saker att göra konkret. För hur mörk framtiden än ser ut, och hur illa det faktiskt kommer att bli finns alltid skäl att göra något. Att agera.    

I bokens sista del kommer jag att berätta om framtiden. Om vad vårt samhälle lär oss om framtiden och vad framtidsbilderna egentligen säger om världen vi lever i. Jag gör också en skiss över hur ett bra samhälle kan se ut. Jag vill beskriva hur vi skulle kunna leva. Inte som en utopi, eftersom det ligger i utopins natur att vara ouppnåelig. Utan som något vi hela tiden skapar – rörelse. Världen förändras inte genom goda idéer eller visioner utan genom människors agerande för något annat. Det är i rörelser – i görandet – framtiden skapas. Även om dagens kockar inte kan laga morgondagens soppa tror jag att det är viktigt att visa hur något annat kan se ut. Att något annat är möjligt.

V

Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad (William Gibson)

Vi lever i en värld där det finns kommersiella rymdfärder. Där människor opererar in chip i handen istället för att ha passerkort. Algoritmer styr stora delar av internet för att vi ska konsumera rätt saker. All forskning och information finns tillgänglig, men ändå sprider sig kortsynthet, konspirationsteorier och rykten utan grund som en löpeld. Övervakning av allt vi gör digitalt som får George Orwells 1984 att framstå som en gullig saga och gjort såväl KGB som Gestapo gröna av avund. Utöver flygande bilar så finns det mesta av hur vi tidigare sett på framtiden tillgängligt för vissa. Men det känns inte som om jag lever i en av de dystopiska framtidsfilmerna jag såg under tonåren på 1990-talet.

Samtidigt lever en stor del av världen på samma sätt som de gjort i generationer. Visst finns TV och mobiltelefoni nästan överallt, men risbönder lever på samma sätt som deras föräldrar och förföräldrar. För många är det svårt att röra sig över nationsgränserna (även om det skulle finnas ekonomiska möjligheter), medan andra kan besöka nästan alla platser på planeten. Slaveriet är avskaffat på pappret men finns i praktiken kvar i och är en viktig del i den globala ekonomin och i att vi kan handla billig teknik. I Sverige lever vi på ett sätt som skulle kräva drygt fyra jordklot om alla levde som vi, medan till exempel en genomsnittlig person i Indien förbrukar mindre 0,7 jordklot per år. Om vi kräver att alla människor på jorden har rätt till vår konsumtionsnivå är det tydligt att vi kommer att slå i taket snabbt. Det är enkelt att slå fast att det sättet som vi lever på i Sverige idag inte är möjligt för alla. Och vårt leverne sker på bekostnad av andra. Det är en splittrad värld vi lever i. På samma sätt som Gibson skrev att framtiden är här men ojämlikt fördelad, är klimatkrisen här. Men Sverige är ett av de mest gynnade länderna av klimatförändringarna. Vi som fötts till medborgare här eller blivit det senare har dragit en vinstlott.

Det är också svårt att faktiskt greppa hur snabbt utvecklingen har gått de senaste decennierna. Hur uppskruvat tempot är. Det är lätt att ha en bild av att allting tuffar på i en jämn takt. Att utvecklingskurvan är uppåtgående men jämn. Kina använde mer cement under 2015 än vad USA använde under hela 1900-talet. Och den digitala tekniken som ska få oss att sluta köra fysiska skivor, eller slippa ta tåget har blivit en av de allra största orsakerna till utsläpp. I dag beräknas att ungefär 10% av den totala energiförbrukningen kommer från internet. Vi har all anledning att tro att denna siffra kommer att öka markant de kommande åren. Särskilt stora källor till utsläpp är 5G nätet och alla de videomöten som under coronakrisen ersatte fysiska möten. Den digitala tekniken som av många ses som något som ska rädda klimatet för att vi behöver resa i mindre utsträckning är idag en av de stora faktorerna till utsläpp. Den globala ekonomin behöver växa för att inte krascha. En vanlig siffra som nämns är tre procent om året. Om den globala ekonomin växer  i ungefär den takten kommer vi att konsumera lika mycket energi och material de kommande 30 åren som vi kumulativt har gjort de senaste 10 000 åren. Frågorna vi måste ställa oss inför detta faktum är: Är det önskvärt? Och om det skulle vara önskvärt – är det fysiskt möjligt?

VI

Det är lätt att få bilden av att det redan är kört. Att vi ändå inte kommer kunna göra något och därför är det ingen mening att agera överhuvudtaget. Det är såklart fel. Men en sak är faktiskt körd – det gamla normalviktsläget. Vi människor har med allra största sannolikhet satt igång en förändring av hur det brukar vara som vi inte vet hur den kommer att sluta. Ovisshet och oregelbundenhet kommer att vara en av mänsklighetens följeslagare i framtiden. Kommer det att finnas sill och potatis till midsommar varje år? Kan Stockholm förvänta sig snö mer än bara någon enstaka dag under vintern? Kan vi räkna med att det alltid finns bananer på affären? Det här är småsaker som vi överlever utan. Men vi kommer också att se en förändrad natur. Skogar kommer att bre ut sig i fjällen, blåbär och lingon kommer att bli mer sällsynta. Gamla arter försvinner, nya kommer att ersätta dem. Naturen mina eventuella barnbarn kommer att växa upp med kommer väsentligt skilja sig från min barndoms. Det kommer också bli fler direkt livshotande händelser. Som att värmeböljor med 35 graders värme i veckor gör att gamla och sjuka dör eller att elen slås ut i längre perioder av isstormar. Under augusti 2020 slogs troligen värmerekordet när 54,4 grader uppmättes i Death Valley i USA. 15 av de 16 varmaste åren som uppmätts har inträffat efter 2001. Mellan 2014 och 2018 har nya värmerekord slagits varje år. Och 2020 blev det varmaste året någonsin trots att det inte är ett El Niño-år, som höjer medeltemperaturen på jorden något och har varit en bidragande orsak till tidigare värmerekord. Det är väldigt svårt att inte acceptera att planeten värms upp oroväckande snabbt.

Det går att räkna upp troliga och tänkbara konsekvenser av klimatförändringarna. Hur mångmiljonstäder som Mumbai, Jakarta och Bangkok riskerar att översvämmas och skapa en aldrig skådad migrationskatastrof. Målande beskriva hur den sista av något stort gulligt däggdjur kommer att dö i fångenskap. Ironisera över hur sjukt det är att resereportage vill få oss att besöka platser som Maldiverna, som snart kommer att vara borta. Men jag tror faktiskt att du som läser det här redan vet. Och jag vet. Vad som saknas är modet att dra slutsatserna – för att parafrasera inledningen på Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel.”

VII

Det finns en teori om att vi inte upptäckt liv i rymden för att en civilisation som blir så stark att den kan lämna sin planet och sända signaler till resten av universum obönhörligen också kommer att utplåna sig själv. Som att det finns något naturgivet i att teknologisk utveckling och civilisation betyder självutplåning. Jag tror inte det. Teorin brister för att den inte förmår att se utanför vår tid, vår kultur och vår självdestruktivitet och tänka att det finns andra möjligheter. Teknologiska framsteg behöver inte komma i form av utnyttjande bara för att den gör det i vår värld.

Människan är produkten av sin historia och lever i skuggan av sin framtid. Som art och som individer formas vi av hur vi växt fram. Vi tolkar historia och framtid utifrån där vi står just nu, samtidigt som vi också formar framtiden i allt vi gör. Alla beslut vi tar får konsekvenser för hur framtiden spelar ut. De flesta beslut genomför vi utan större tanke på konsekvenser, de sker av vana och rutiner. En del beslut som vi tror kommer att få stora konsekvenser kan vi grubbla orimligt mycket över. Det kan handla om stora saker som relationer, men kan lika gärna handla om vad vi ska köpa som ger minst klimatpåverkan.  

Att tolka historien är svårt, att förstå samtiden är svårare och framtiden som vi skapar medan vi försöker hitta mening och njutning i tillvaron är nästintill hopplöst. Utifrån de prognoser som större delen av den samlade vetenskapen har kommit fram till vet vi att  om vi inte gör något alls eller inte gör tillräckligt kommer framtiden vara mörk. Och det finns lite som tyder på att vi gör tillräckligt. Men historiskt vet vi att även det mörka kan ha ljusglimtar. Att det i kriser och katastrofer också finns vardag som kan innebära värme, glädje och kärlek. I tidigare samhällskollapser såväl som i andra katastrofer finns alltid saker att ta tillvara på. Erfarenheter och positiva förändringar.

VIII

Hur länge skulle du klara dig om krisen kom? Det är en ganska vanlig fråga som kommer från myndigheter eller diskuteras i prepperkretsar. Frågan är dåligt ställd. Vad innebär ”klara dig”? Att överleva? Att leva som vanligt? Att hanka sig fram? Att bara överleva, som i inte dö, gör de allra flesta väldigt länge. Jag tror det är mer fruktbart att ställa frågan: Vem vill du vara när krisen kommer? Vad behöver du ha och kunna för att vara den personen? I boken ”Aktivt hopp” skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen, om att det kan vara fruktbart att se sig själv som en hjälte i en berättelse. Alla bra berättelser innehåller motgångar och någon form av mål som hjälten ska uppnå. Att vi, när det blir tufft, lyfter blicken för oss själva och ser oss som en del av en berättelse. ”Vilken berättelse lever du i?” är en angränsande och viktig fråga du behöver ställa dig.

IX

Vi har förmågan att vara hjältar med också monster. Det är svårt att säga hur länge vi människor har pratat om monster. Begreppet kommer från grekiskan och betyder att visa, avslöja eller uppenbara. Ofta handlar monster om att gränsdragningar eller om att skapa en andre som inte är mänskligt. Monster kan vara odjur, groteska, vanställda eller människor som Hannibal Lector. 

X

För mig som intresserat mig för monster är det lätt att koppla ihop de kriser vi står inför med  berättelsen om Frankensteins monster. I Mary Shelleys klassiska skräckroman ”Frankenstein: eller den moderna Prometheus” från 1818 börjar den unge forskaren Victor Frankenstein intressera sig för vad döden är. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas han av panik för vad han har skapat och all energi han haft under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner. Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad. Han inser att han skapat något fruktansvärt som han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda och, ofta handgripligen, vänder sig mot honom. Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare. Det eskalerar till en bitter konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få styggelsen han skapat ogjord.

Bokens undertitel – den moderne Prometheus – syftar till en berättelse i den grekiska mytologin där titanen Prometheus stjäl elden (och konstskickligheten) för att ge till människorna. Det här tilltaget sågs med oblida ögon av gudarna som kedjade fast honom på en klippa och lät en örn eller gam slita loss stycken av hans lever i all evighet, ja den växte tillbaka så fort den försvunnit. Enligt mytologin var Prometheus brott ursprunget till all konst och all vetenskap.

Det moderna samhällets människor skapar en ny typ av varelse som är kopplad till vår teknologiska utveckling. Det bygger vår miljö, våra livsvillkor till monster som vi inte kan kontrollera. Vi är det monster som har så mycket positiv potential (mat till alla, utrotade sjukdomar, resor och möten mellan människor) men som vänder sig mot vår skapare som också är oss själva. Det vi har byggt i form av infrastruktur, smarta kylskåp, AC anläggningar, magnetröntgen, rymdfärjor har kommit till ett pris för oss som använder produkterna, och kanske ännu mer för dem som tillverkar dem.

Boken om Frankenstein skrevs i upplysningens kölvatten. Världen var mekanisk och vetenskapen var framtiden. Vissa hävdar att boken är det första betydande verket inom science fiction-genren. 

Är vi Victor eller är vi hans monster? Är vi den våldsamme mannen som samtidigt som han förstör sin omgivning också förstör de livsvillkor han lever under. En som bokstavligen sönder familj och socialt umgänge för sig själv när han försöker kontrollera omgivningen på det sätt han kan? Är vi eller samhället monstret?

XI

I den här boken vill jag försöka ge dig redskap att hantera den klimatkatastrof som vi med raska steg kliver in i. Men vi måste börja i varför inte mer görs. I vår kollektiva förnekelse.