NY SVENSK ZOMBIEFILM: The Huntress – Rune of the Dead

Vikingazombier? Ett inte så utforskat område men i höst kommer inte mindre än två zombiefilmer som utspelas under vikingatiden. Jag passar på att ställa några korta frågor till Faravid Svalfors af Ugglas. När jag chattade med Faravid om filmen The Huntress – Rune of the Dead fick jag dessutom följande meddelande: ”Kom på att jag ju varit med och gjort ytterligare en zombievikingafilm haha. Den kommer ha premiär i höst den med, och heter Draug”. Mer om den kommer längre fram på bloggen så stay tuned!

 

Hej Faravid! Berätta lite om filmen The Huntress – Rune of the Dead. Vad den handlar om?

Filmen handlar om den unga jägarinnan Runa som lever med sin mor, syster och farfar djupt inne i skogen vid Mälaren. Hon gör vad hon kan för att hålla familjen från svältens rand, men det är en hård kamp. Hennes har varit borta på vikingafärd i två år, och hela familjen befarar att han är död. Samtidigt plågas Runa av de mest fruktansvärda mardrömmar, och hon anar att familjens olycka bara börjat. Hon känner att någonting närmar sig genom skogen. Någonting ondskefullt.

Hur tänkte ni kring att den är på engelska snarare än svenska?

Vår finansiär från Hollywood hade nästan inga krav på projektets utformning över huvud taget, men att språket skulle vara engelska var ändå något som de propsade på, och i efterhand kan jag tycka att det var ett bra beslut för denna film – och för de förmodade uppföljarna. Engelskt tal gör filmen tillgänglig för många människor.

I framtiden vill jag dock göra minst en vikingafilm där karaktärerna talar fornnordiska, eller åtminstone fornisländska, så gott våra språkkunskaper tillåter.

Hur ni kom på idén till vikingazombier?

Jag är en riktig vikinganörd och har ägnat större delen av mitt liv åt att lära mig mer om perioden och återskapa prylarna som de hade och kläderna de bar. Om man skall göra en vikingaberättelse med skräckinslag är det nästan oundvikligt att tankarna går till våra nordiska gengångare. Vikingar och zombier, det bästa av två världar! Lägger man sedan till en badass kvinna med pilbåge har man något som i alla fall jag vill se på bio!

Jag har fått känslan av att zombien blivit så mycket mainstream att det nästan är svårt att prata om zombiefilm längre. Mer att det är ett inslag i andra filmer. Är det en zombiefilm som utspelar sig under viktigatiden eller är det en vikingafilm med zombier? Eller rent av en kärlekshistoria på vikingatiden… with zombies? Resonerade ni mycket kring detta?

Ja, vi har tänkt mycket på vilken väg vår berättelse skulle ta. I slutändan blev det något vi kallar ett skräckdrama. När nordamerikanerna såg filmen tyckte de dock att man borde lägga tonvikten på zombier och skräck när vi marknadsför den, medan vi nog tänker mer på familjerelationer- dramat som blir en följd av deras svåra prövning. Men alla element finns där. Ett skräckdrama.

Du är en av producenterna i den här svensk/amerikanska filmen. Hur har samarbetet sett ut?

Bakom projektet står jag själv och min kollega Rasmus Tirzitis. Vi började samarbeta kring ett annat projekt och märkte hur väl vi funkade ihop, så vi bestämde oss för att försöka få till en egen vikingafilm. I början hade vi en handfull olika historier som vi övervägde, men när ett filmbolag från Hollywood hörde av sig och var nyfikna på vad vi gjorde valde vi genast en berättelse som var så tight att vi kunde göra den rättvisa trots en låg budget. Berättelsen kom vi fram till gemensamt och sedan berättade vi den båda två men med olika verktyg.

Jag och Rasmus har båda producerat filmen med allt vad det har inneburit, men Rasmus har regisserat och klippt den medan jag skrivit manus och byggt hus och sytt kläder bland annat. Vi har också samarbetat med fantastiska skådespelare, musiker och skickliga filmarbetare bakom kameran. Alla har gått in i detta projekt med ett jävlar anamma eftersom vi vill visa att sådana här filmer kan göras i Sverige. Förhoppningsvis öppnar detta projekt dörrar för oss – och andra- så att vi kan få göra fler, och större filmer i framtiden.

Finansiering av zombiefilm är ofta rätt svårt, hur har ni gjort?

Ja, det är svårt att få finansiering till genrefilm generellt, skulle jag vilja påstå, och vårt projekt är en riktig humla. Folk ser att vi flyger, men ingen fattar hur! Jag och Rasmus hade tidigare visat vad vi går för,  så hollywoodbolaget vågade ge oss chansen att göra denna film, fast med mycket låg budget. Vi kunde ha backat ur, men istället gasade vi och satsade på att ge dem mycket mer än vad de kunnat förvänta sig. Allt för att visa att det är möjligt, och det tycker jag vi lyckades med. Men vi har fått slita jävligt mycket! Jag vet inte om detta var svaret på din fråga riktigt, men kanske delvis.

Går det att säga något om zombierna i filmen utan att spoila allt för mycket?

Litet kan jag berätta, absolut! Våra ”zombier” är i själva verket det som nordborna förr i tiden berättade spökhistorier om under de mörka kvällarna under namnet – drauger, eller aptrganga. Våra odöda väsen är som moderna zombier på vissa sätt, men med den skillnaden att de har större krafter och drivs av andra agendor än att käka hjärnor eller sprida ett virus genom saliven, etc. Draugerna i den fornnordiska sagoskatten är många gånger nästan demoniska.

Vilken zombiefilm inspirerar dig i ditt skapande mest?

Jag vill nog säga att ”28 dagar senare” har inspirerat mig mest. Det är en välspelad och smart zombiefilm som utspelar sig i ett regndisigt England, men en annan film jag frekvent återkommer till är ”Dawn of the dead”. Båda är briljanta filmer tycker jag, och den senare har en samhällskritisk sida som jag bara älskar. Berättelser om zombier ställer ofta stora filosofiska frågor. Vad händer med ett samhälle som drabbas av ett zombievirus? Vad händer med dig, och vem blir du när allting kastas om och inga lagar och regler längre gäller?

Jag älskar zombier, kanske just eftersom temat känns så vansinnigt aktuellt idag, med pågående klimatkris och vad som kommer följa på den. Många går nog och bär på en känsla av att vår livsstil i en nära framtid kan slås i spillror.

Samtidigt är jag den förste att medge att en del av mig önskar att något liknande händer, och jag kan bara förklara detta med att jag tror att vi inte lever så himla bra liv längre, och att en zombiesmitta eller liknande skulle tvinga oss att ta hand om varandra bättre och fokusera på de viktiga sakerna, som vänner och familj, samarbete och gemenskap- ja litet som på vikingatiden helt enkelt.

Vad är ditt bästa vikingazombieöverlevnadstips?

Oavsett om ett zombieutbrott skulle ske på vikingatiden eller idag är mitt tips detsamma: Samarbeta!

Hitta andra överlevare och hjälps åt. Vi behöver varandra, och världen skulle bli en tråkig plats om alla sprang iväg själva med varsin bug-out-bag. Dessutom, om dessa ensamma överlevare trots allt skulle klara livhanken, hur kul skulle det livet vara? Nej, jag säger som Oden i den gamla dikten Hávamál: ”Människor är människors glädje”.

 

Och här är trailern till filmen som lär ha premiär 19 oktober

Annonser

Boktips: Raseri och Törst

Raseri (2016) och Törst (2018) är två zombieaktiga romaner av Andreas Ek. Jag skriver zombieaktiga för de är inte riktigt som vanliga zombier vilket visar sig särskilt i Törst som är uppföljaren. Men jag tycker absolut de platsar in i genren särskilt då de är apokalyptiska.

Vi får följa ett gäng olika människor men framförallt polisen Erik, hans fru Lotta och barn Alexandra. Först i ett kaosigt Stockholm där allt väldigt snabbt ballar ur totalt och sedan på landet. Jag tänkte inte spoila så mycket mer av handlingen för jag tycker böckerna verkligen är läsvärda. Med korta kapitel och mycket action är det lätt att bara läsa vidare. Det är bra underhållning helt enkelt, och en del rätt obehagliga scener. Det är också kul med bekanta miljöer. Perfekt sommarläsning!

Författaren Andreas Ek är polis och det märks en hel del. Böckerna kan kännas lite snutiga i tilltalet och att det då och då blir lite för tekniskt eller beskrivande av vilka attiraljer som finns och används. Mängden action kunde nog gärna minskat lite och skräckelementen och i böckerna lyftas fram mer. Jag tyckte delarna om myndigheternas agerande kunde gärna få lyfts fram mer.

Böckerna är egenutgivna men känns verkligen bra och genomarbetade.

 

Raseri

rst

Dagens zombiefilm: Texas Zombie Wars – El Paso Outpost

Antingen så är Texas Zombie Wars: El Paso Outpost en film där väldigt mycket skjutande mot zombier och snubbiga snubbar i slowmotion som försöker fylla ut en bristande handling, eller så är det en film där en medioker handling bökats in mellan kortare uppehåll i pangpang och krigsfetischism. Jag är i ärlighetens namn inte helt säker.

Den utspelar sig på en militärbas i öknen i Texas. Typ 30 killar som är riktigt jävla macho soldater och 5-6 unga snygga kvinnliga forskare befinner sig där. Basen har någon oklar funktion. De kämpar mot zombier och ”desert rats” som är några beväpnade outlaws som vi inte alls förstår vad de håller på med, och deras största funktion i filmen är att de blir dödade hela tiden. Deras ledare är före detta soldat och har någon beef med militärbasens ledare.

Tydligen är det en del i en serie med filmer som heter Texas Zombie Wars. Det skulle kunna förklara alla oavslutade trådar, för hela filmen består nästan enbart av oavslutade trådar. Eller kanske uppslag som teoretiskt skulle kunna bli intressanta, men som inte blir något eller följs upp överhuvudtaget.

Dialogen är usel och det är till större del pålagda röster som berättar vad som händer. Karaktärsutveckling existerar inte. TZW El Paso Outpost är passande för dom som drömmer om att hänga i Texas och få skjuta ned migranter från Latin amerika. Det här är verkligen zombiefilm när den är som sämst. Verkligen en av de absolut sämsta zombiefilmer jag sett. Och jag har sett många.

Trailern visar ganska bra hur filmen är. Det är också en hel del scener som inte finns med i filmen i trailern.

Prepping och funktionsnedsättningar

Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris.  I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.

Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.

Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.

Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.

Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.

Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.

Filmtipset: Overlord

Kommer ni ihåg att det gick en nazizombiefilm på bio i vintras? Som dessutom var en riktig storproduktion. Inte? Filmen hette Overlord och möttes av ganska mycket tystnad och medelmåttiga recensioner.

Strax innan D-day 1944 måste en grupp fallskärmssoldater slå ut en sändare för att de allierade skulle kunna gå i land med flygunderstöd. En väldigt viktig del alltså, men redan i inledningen visar det sig vara svårare än de tänkt. Massiv beskjutning av planen gör att väldigt få av fallskärmssoldaterna överlever. Men de som klarar sig tar sig till den franska byn där sändaren finns i en gammal kyrka. Men i kyrkan pågår det också hemska experiment. En ganska bra bit in i filmen är det mer som en andra världskrigetfilm, zombierna kommer först in på slutet. Och de är egentligen inte bärande för filmen på något sätt. Den skulle klarat sig helt ok även utan zombier, vilket får mig att tänka på hur zombiegenren utvecklats till att kunna vara ett komplement till en annan sorts film.

Overlord är en ganska klassisk nazizombiefilm, men rätt mycket bättre än de flesta andra. Det som utmärker nazizombier är att det är nazityska försök att få fram supersoldater. Därför har de ofta extrem styrka, i större grad behållna medvetanden och är inte smittsamma som andra zombier. Läs mer om nazizombier av Eva Kingsepp – Sveriges främsta expert på nazizombier – här.

I genren nazizombiefilm är Overlord väldigt bra. Det är action och skräck i ganska lagom dos. Overlord är starkast i början, men tappar inte allt för mycket ändå.

 

Boktipset: Europa Pandemus

Det händer verkligen saker i den svenska zombiebokfloran. Det kommer flera kvalitetszombieböcker om året nu. Europa Pandemus av Peter Westberg är en av de senaste. Jag tror att vi delvis har förlaget Swedish Zombies zombieromantävling att tacka för mängden böcker som kommit ut den senaste tiden.

En smitta startar i Spanien och sprider sig blixtsnabbt upp över Europa. Vi får följa några grupper människor som är löst sammankopplade historiskt (det tog mig pinsamt lång tid att förstå kopplingen). Marta med flera som är i Spanien vid tiden för utbrottet och George plus gäng som försöker ta sig till vad de hört var ett säkert ställe.

Det är på många sätt en klassisk zombierökare med alla klichéer som behöver finnas på plats som kannibalgäng, utslitna inälvor och roadtrips med Ett syfte. Det är alltså inget negativt det är bara en del av genren. Det finns också andra sidor i boken. Det vardagliga skildras bra och det är det som är bokens styrka. Jag tycker zombieskildringar blir bäst när det inte är episkt eller överdrivet utan mer utgår från det som känns rimligt. Europa Pandemus gör det oftast, även om en del lite för osannolika karaktärer skymtar till då och då. Karaktärerna växte i trovärdighet och utvecklades till att bli intressanta.

Miljöerna är bra beskrivna tycker jag. Trots att jag undrar varför det alltid börjar brinna överallt (läs gärna min intervju med Anders Fridborg om bränder och katastrofer) så var kaoset bra beskrivet. Saker jag också gillade var också att folk generellt beter sig ganska hyggligt i boken. Den ger en bra bild av vikten av att ha ett mål eller en uppgift och något att leva för. Något jag brukar prata om i överlevnadssammanhang.

Jag tycker absolut att boken är läsvärd för alla som är zombieintresserade! Köp på Bokus eller Adlibris

 

 

 

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Filmtipset: One Cut of the Dead

Stäng inte av är mitt råd kring den här filmen. Det är roligare att se den utan att veta något om den, och även om det är frestande att bara stänga av den under den första halvtimmen råder jag dig att inte göra det.

One Cut of the dead är en japansk film som hade premiär 2017 men som inte synts så mycket utöver på filmfestivaler runt om i världen. Den är verkligen lågbudget men har en härlig twist som gör den fin och sevärd. För att inte spoila något så låter jag det vara så bara.

Lördagen den 15:e juni går det att se On Cut of the Dead och Anna and the Apocalypse på Bio Pio i Stockholm på Elmsta 3000s Zombie Night.

För dig som vill ha en lite sämre filmupplevelse kan du kolla på trailern. Men om du tänkt se filmen tycker jag det är bäst att skippa den:

Zombiefilm: Redcon1

Ibland kan livet som zombieöverlevnadsexpert verka glamouröst, men efter att ha sett hela Redcon 1 (more like Red crap 1, am I right?) så kan jag säga att det inte är det

Under den första minuten tänkte jag: Hmm, ganska standard – nästan parodiskt.  Efter fem minuter till visste jag att det här skulle bli jobbiga 110 minuter att ta sig igenom. Jag vet inte hur många gånger jag funderade över varför de knäar zombierna i magen och i skrevet. Musiken ska vi inte tala om, ”tuff” hårdrock och illa spelade ballader. I sina bästa stunder är det en riktigt dålig kampsportsinfluerad actionfilm, i sina sämsta stunder är det tafflig pekoral fullspäckad av överdrivna klichéer.

Ett gäng elitsoldater från USA och England ska ta sig in i en infekterad zon och hämta ut en vetenskapsman som eventuellt har ett botemedel. Flera i truppen dör på olika spektakulära sätt och vetenskapsmannen blir överraskande skjuten av den onde generalen som gav dem uppdraget. Ledaren för truppen tar sig an ett barn som han ska rädda. Och ja, jag vet inte riktigt. De sista 20 minuterna är nog nästan hälften av klippen tillbakablickar från tidigare för att vi inte ska missförstå vad som händer.

Zombierna då? Ja de är i alla fall inte konsekventa. Ibland rusar de på som klassiska zombier. Ibland ligger de i bakhåll och bygger civilisation och ibland så står de i en cirkel och skickar in en i taget som kan göra schyssta sparkar mot de levande.

Här är trailern i alla fall, men jag varnar dig. Det är två minuter av ditt liv som inte kommer komma tillbaka.

Omgiven av odöda…

…så är den preliminära titeln på den zombieantologi som Linda Flores Ohlson, Eva Kingsepp och jag arbetat som redaktörer med det senaste året. Det är alltså en zombieantologi med artiklar om zombien från olika vetenskapliga perspektiv. Texterna är skrivna av forskare inom lingvistik, historia, genusvetenskap, virologi med mera. Jag säger inte så mycket mer nu, men många av texterna är väldigt VÄLDIGT bra, och jag har lärt mig saker från alla olika bidrag. Well, det här var mest en teaser om att det är på gång och en bild från dagens redaktörsmöte. Inom kort kommer det komma en massa filmtips för nu när krisberedskapsveckan är över ska jag kolla igenom de filmer jag inte hunnit se.