Äntligen! The Last of Us (spoilerfritt)

Den 16 januari är det premiär för den efterlängtade serien The Last of Us som bygger på spelet med samma namn. Jag kan ärligt säga att jag sett framemot denna mer än jag ser framemot de tre nya The Walking Dead-serierna som är på gång i år. The Last of US är en riktigt bra serie, men den når inte upp till de stunder i TWD när den var som bäst. Däremot är den genomgående skyhögt bättre än TWD. Jag tycker den är jämn och fångar många delar i en postapokalyptisk värld som vi normalt bara skymtar i andra TV serier och filmer. Som till exempel saknaden över det som varit för de som levt både innan och efter, och fascinationen av den gamla världen för de som är unga.

Serien utspelar sig framförallt tjugo år efter att samhället brakat samman. Smittan orsakas av svampen Cordyceps eller Ophiocordyceps Unilateralis om man ska vara noga, precis som i till exempel Flickan med gåvorna (svampen finns alltså på riktigt). Den skapar monster som beter sig olika och ser lite olika ut, ibland är de monsterstora och ibland har svampen växt över ögonen på offret som på så kallade clickers. Jag vill också passa på att säga att Cordyceps säljs som kosttillskott och presenteras så här: ”Enligt traditionen har den använts som ett allmänt stärkande medel, och det har även studerats i modern forskning bland annat inom träningsprestation, hjärthälsa och immunsystem.” Tack, men nej tack.

Serien handlar om antihjälten Joel (som jag blir mer och mer irriterad på genom hela serien) och fjortonåringen Ellies resa genom ett postapokalyptiskt USA. Målet är att ta Ellie till en medicinsk inrättning eftersom hon verkar vara immun mot smittan. De flesta områdena styrs av FEDRA som är en fascistisk polisstat, men motståndsrörelsen Firefly gör allt vad de kan för att störta systemet och har på vissa platser lyckats. Mellan de stora städerna finns det små enklaver där folk lever i samhällen och mängder av plundrare, våldsverkare och såklart zombier.

Många sekvenser och scener känns som att de är ett dataspel. Men det stör inte berättelsen och någon gång skämtar Ellie och Joel om just att de återigen kommer till en blockerad väg som de måste ta sig runt på något smart sätt. Själv har jag inte spelat spelet (jag spar det här med dataspel, förutom Heroes of Might and Magic 3, till pensionen) men det är mycket som känns igen när jag frågat folk som har spelat om vad som egentligen händer. Flera medier har kallat The Last of Us den bästa serieadaptionen av ett TV-spel, vilket säkert kan stämma. Jag tror att de som spelat spelet får ut aningen mer, att det finns guldkorn som jag missar, även om det faktiskt inte känns som om jag missar något.

Bäst är nog att Ron Swanson från Parks and Rec är med (han är nästan samma karaktär). I det avsnittet, i likhet med flera andra som tar upp backstories för karaktärerna, får vi följa det postapokalyptiska livet närmare. Små grejer som Ellies glädje över att hitta bindor och menskopp gör att de postapokalyptiska vedermödorna blir tydligare och känns. Sånt som TWD var bra på i säsong två, men ofta slarvade bort i jakten på nästa stora skurk.

På den negativa sidan finns det en del lite trötta postapokalyptiska troper som kannibalsekter. Men det kan jag leva med så länge de är bra genomförda, vilket de i det här fallet är. Karaktärerna växer fram på ett bra sätt och via tillbakablickarna förstår vi varför saker händer.

Hur ska vi placera in det här i zombiegenren då? Serieformatet har i stort sett tagit över storproduktionerna även i zombievärlden. Från början var det tydligen tänkt att bli en film av TV spelet, men skönt nog blev det en serie istället. För det funkar bra att berättandet tar tid och att det går långsamt. Miljöerna är vackra och ger en ödslig ödesmättad känsla som är genomgående i hela serien. Zombierna är inte ens med i alla avsnitt. Eller de har inga stor roll i alla fall. Det gör inget, det är ändå världsbygget som är det mest intressanta. Konflikter mellan intressen och hur de försöker få tag i livsnödvändigheter och lyxartiklar speglas fint.

The Last of Us får fyra starka kofötter av fem möjliga. Om jag bara skulle räkna zombiegenren är det en solklar femma. Verkligen sevärd alltså.

Annons

Reflektioner över: Ryska krigsskepp, dra åt helvete – En liten bok om försvarsvilja

”Ryska krigsskepp, dra åt helvete” är en kort antologi med texter om försvar och försvarsvilja i Sverige. Redaktörer för antologin är Patrik Oksanen och Jenny Deschamps-Berger som är knutna till Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan. Texterna är överlag korta och lättlästa

Jag ska först säga att jag haft ganska dålig koll på just försvarsvilja och civilbefolkningens roll i krig eller väpnade konflikter. Men att jag i rapporteringen om det ofta slagits av hur beteendena vi ser ofta går att jämföra med beteenden i naturkatastrofer. Mer än att recensera tänkte jag reflektera över några teman i boken.

I Fredrik Bynanders text Försvarsvilja och motståndskraft på 2020-talet diskuterar han hur vi kan stärka försvarsviljan. Han konstaterar att tillit är viktigt. Det fick mig att tänka på att stödet till det civila samhället är en extremt viktig del av att skapa sammanhållning mellan människor. Att vara aktiv i föreningar tillsammans med andra skapar just vana lokalt av att göra saker tillsammans. Det skapar band mellan människor som kommer att bli viktiga vid kriser såväl som krig. Men också ojämlikhet är en viktig fråga. Ju mer vi känner att vi sitter i samma båt desto mer kommer vi vilja kämpa. Det är en kunskap som måste föras fram i tider när det skärs ned på det demokratiska kit som studieförbund och lokala föreningar är. Tyvärr verkar många politiker, särskilt på högerkanten, se försvar som bara militär och inte just sammanhållning.

Jenny Deschamps-Berger reflekterar också över just det. Att vara aktiv i en förening är ett sätt att stärka sammanhållningen och på så sätt öka försvarsviljan. Att demokrati handlar om att organisera sig tillsammans lika mycket som att rösta vart fjärde år.

Men det är också en fråga som gnager lite i mig när jag läser boken och det är nationalismens grund. I Sverige tycker vi att vi har en demokrati, frihet etc. Men vad händer när/om de värdena försvinner? Är Sverige värt att försvara i så fall? Demokratin minskar i nästan hela världen både ifråga om yttrandefriheten och pressfriheten enligt The Economists demokratiindex som det refereras till i boken flera gånger. Men också i Sverige. När blir det i så fall rätt att ta upp vapen mot det egna styret? Vi har sett hur demokratiska länder blivit fascistiska diktaturer flera gånger under 1900-talet. Och vi ser eftergifterna som Sverige gör mot Turkiet just nu för ett NATO-medlemskap. Nationalismen blir problematisk här för Sverige är egentligen en tom signifikant. Värdet hos Sverige kan fyllas med vad som helst, precis som värdena som fanns i Tyskland förändrades radikalt under 1930-talet.

Flera texter tar upp det heroiska i när ett angripet land i det närmaste unisont ställer sig upp och försvarar sig. Den lyfter exempel från Finland, England och såklart Ukraina som visat en enastående försvarsvilja. Men frågan är om det inte bara är allmänmänskligt beteende? Hur såg det ut med Sovjets försvarsvilja när Tyskland angrep dem? Iraks försvarsvilja under Gulfkriget? Det hade också varit intressant att läsa om. Vad vi vet är att vi människor svetsas samman under angrepp, vilket belyses i David Bergmans artikel om stridens psykologi. Den lilla gruppen blir viktigare än nationen vilket belyses med exempel på hur tyska soldater fortsatte kämpa i Andra världskrigets slutskede trots att kriget var förlorat och sympatierna för den egna nationen försvagats. Att terrorbombningar stärker försvarsviljan snarare än att försämra den vilket är dess syfte.

När jag läste Bergmans artikel så tänkte jag också på hur socialt fattigt vårt samhälle är. Han konstaterar att depression och psykiska åkommor minskar under krig. Anledningen är att ”Människor mår helt enkelt inte lika dåligt när de är engagerade i ett större syfte än dem själva där de känner att de har en tydlig roll och att deras insats bidrar till kollektivets bästa.” Att vi behöver ett krig (eller för all del en kris av annat slag) för att känna det är milt sagt ett underbetyg för samhället.

En sak jag tycker är lite märklig är frånvaron av texter som diskuterar hur försvarsviljan är idag. Hur tänker dagens ungdomar på om att dö för sitt land? Har det hänt något med försvarsviljan i Sverige sedan kalla kriget slutade? Kan vi vänta oss att kidsen slutar ta selfies och tar upp gevären? Det är lätt att vara fördomsfull och tänka att det är en annan tid nu och att dagens ungdomar är individualister utan pliktkänsla. Men så har vuxengenerationen alltid sett på ”dagens ungdom”. Jag tror snarare att (som forskningen visar kring naturkatastrofer) de absolut flesta kommer att göra vad som krävs. Men försvarsviljans essens är kanske svår att fånga, som Jenny Deschamps-Berger också konstaterar.

På det stora hela är det en intressant bok. Jag håller inte alls med alla texterna, men det är nog inte syftet med boken. Men jag lärde mig något av den och det är gott nog.

Zombieöverlevnadsåret 2022

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat eftersom det här med listor är det bästa med nytt år (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016,  2017, 2018, 2019, 2020 och 2021). Året har präglats av nytt intresse för prepping i och med Rysslands invasion av Ukraina och fortsatt pandemi som under december innebar en pressad sjukvård. Jag passade också på att bli sjuk på juldagen. 2022 blev året när de självutnämnda epidemiologerna blev MÖP:ar och äntligen fick nytta av att ha sett alla säsonger av dokumentärserien Historiska stridsvagnar.

På zombiefronten är det stora att The Walking Dead efter elva säsonger kastat in handduken. Inte en dag för tidigt, men å andra sidan an vi vänta oss inte mindre än tre spinn-off serier under 2023. Ser mest framemot den med Negan och Maggie. Jag hade nog hoppats på ett maffigare avslut, men det var fint ändå. Det är svårt att underskatta TWDs inflytande i zombiegenren. Den var nog lika viktig som Michael Jacksons musikvideo Thriller från 1983 (true story en dag ska jag skriva om det). Tyvärr fortsätter Fear the Walking Dead vilket är en tråkig historia i sig. Den koreanska All of us are dead var lite tam i början men tog sig verkligen i slutet.

För egen del var det mycket kul. Jag har varit tjänstledig från mitt jobb och haft tid att skriva klart Monstersamhället: från förnekelse till framtid som kom i maj. Föreställningen Gilla framtiden! har haft premiär och kört ett gäng föreställningar för företag, organisationer och på Stockholms improvisationsstudio. Vi kommer att köra föreställningen även 2023. Jag har haft runt femtio föredrag runt om i landet (från i norr Boden till Kristianstad i söder). Jag gick också skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola och försöker mig på att skriva skönlitterärt. Jag lovar en zombienovell under 2023! Några av mina favoritinlägg på bloggen var det om Yngwie Malmsteen, organisering som prepping och om de kommande kriserna och kriget. Jag har även skrivit för Arena Essä och Aftonbladet under året. Jag spelade in åtta avsnitt av Beredsam och podden har nu lagts på is.

Och nu är snart 2023 här. Vad kan vi mer vänta förutom TWD-serierna? Redan 15 januari kommer Last of Us som jag har höga förhoppningar på. Jag spelar inte moderna TV/dataspel men de flesta som spelat säger att den är grym. Det ska komma en Evil Dead uppföljare (Evil Dead Rise) som ibland räknas in i zombiegenren. Det sägs komma en animerad Marvel Zombies som en fortsättning på Disney/MArvels ”What if…” satsning. Rykten säger också att Black Sun ska få en tredje säsong. I övrigt tror jag inte det väntas några större kulturyttringar på zombiefronten. Spaningen är väl att serierna nu tagit över även zombiegenren.

Elva teser från Monstersamhället

När jag skrev Monstersamhället hade jag en idé om att ha en inledning med elva tester som sedan gick igen och utvecklades i boken. Idén skrotades men vissa delar kom med ändå men jag tänkte att jag kan publicera dem här som lite lång julläsning för den som är intresserad (versionen nedan är från november 2020).

I

Du ska dö. Alla som du älskar och som du kommer att älska ska dö. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet om liv. Att det tar slut. Jag ska dö. Men vi kan skjuta upp det oundvikliga. Det finns en skämtteckning av Jan Stenmark där två män sitter på en klippa och blickar ut över en sjö och skorstenar från någon industri långt bort. Den ene säger:

– En dag ska vi alla dö… Den andre svarar:

– Alla andra dagar ska vi det inte.

Kunskapen om klimatkrisen vi lever i handlar mycket om döden. Ångest, rädsla och oro för det som är självklart och ofrånkomligt, men som vi så gärna vill skjuta framför oss. Såväl skeendet som känslan. Blunda för vad som kan komma att hända. Rädslan för klimatförändringarna är inte bara en rädsla för döden, det är mer än så. Det är rädslan för att själva framtiden ska ta slut, att människan och allt vi är och har gjort kommer att försvinna. Och vi kommer att dra ett oräkneligt antal andra arter med oss in i glömskan. I de värsta scenarierna – nästan alla andra arter. Den sjätte massutrotningen är människans fel. Och alltså ditt och mitt fel. Skulden.

Döden är ofrånkomlig och bara en fråga om tid. Lidandet och rädslan är också något vi måste räkna med, men till skillnad från döden är det är förhandlingsbart, något som vi kan göra mer åt än att skjuta fram några år eller decennier. Och något vi bör göra något åt. För oss själva. För våra närmaste. För alla andra. Det hänger mer ihop med livet än med döden.

”Det här är livet” säger mitt sexåriga barn till mig när vi ligger på en filt i skuggan i den nyligen uppfräschade Svandammsparken i södra Stockholm en kort promenad hemifrån. I vanliga fall brukar han säga ”att gejma är livet” och le så där som han gör när han vet att han säger något ”härligt”. Jag vet inte riktigt på hur han plockat upp begreppet ”är livet”. Men jag blir varm inombords för där och då uttrycker han otvunget att mitt sällskap är fint. Men det fick mig också att fundera, för det synliggjorde min egen oförmåga att vara i nuet. Att bara vara där och njuta av stunden. Jag brukar signera min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och jag menar verkligen det, men kan inte riktigt förmå mig att göra det själv. För mig är livet hela tiden planer framåt.  Där och då i parken var jag kanske i planeringsfasen av att läsa för honom, springa runt och leka lite med honom för det är viktigt med rörelse, sen gå hem och fixa lunch. Något lagom gott och nyttigt. Samtidigt pockade telefonen i fickan på uppmärksamhet. Något kanske hade hänt. Någon kanske hade hört av sig.  

Vad hans ord plågsamt sa mig var att jag inte var där. Inte i nuet. Jag är ständigt i rörelse. Ständigt i planeringen och framtiden. Och kanske är det också därför jag lever mycket av mitt liv i förväntningarna på vad som ska komma. Jag vet att det är fel, och jag tänker att det är något jag borde jobba med hos mig själv. Jag vet inte om jag lyckas. Om jag kan lyckas. När jag lyfter blicken lite från vardagens planering ser det mörkt ut. Framtiden har tappat mycket av sin lyster och liknar mer ett åskmoln. Det är som att också luften i samhället dallrar, skakar som att det ska bli regn och åska. Att något är på väg att hända. Efter urladdningen brukar luften kännas frisk och krispig men det är inte det vi har att vänta. Nästa oväder står i tamburen och väntar på att dra in.

Klimatförändringarna kommer att eskalera och sätta igång effekter vi har svårt att föreställa oss. Men i allt det här är det lätt att glömma att det samhälle vi lever i idag inte bara är djupt orättvist. Det är också samhället som inte får människor att må bra. Status quo är inte heller ett alternativ. Det rådande tillståndet har ingen framtid, och hade det en framtid så skulle den inte varit bra. Det är svårt att acceptera.

II

Jag har intresserat mig för kriser och katastrofer (ja, och zombier då) i ungefär tio år. Från den första kursen i att överleva zombieapokalypsen, som mest var på kul, har intresset för de katastrofer vi står inför och hur vi kan förbereda oss för dem blivit allt större. När vi globalt hamnade i en pandemi våren 2020 slog mig framförallt två saker.

För det första att teorierna om mänskligt beteende vid kriser och katastrofer stämmer. Spontana initiativ med hjälp till behövande ploppade upp överallt. Vi handlade åt riskgrupper, tvättade händerna, träffade inte andra när vi var snuviga. Människor var solidariska och ville hjälpa till. Media fokuserade mycket på hamstringen av toalettpapper vilket spädde på problemen. Det fanns aldrig brist på toalettpapper, men eftersom media lyfte upp det så mycket blev människor oroliga. Historier om själviska individer säljer. Även organisationer ställde om till den nya situationen för att ge människor redskap att hantera den.

Den andra saken jag tänkte på var att även kriser innehåller mycket vardag. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Att det hela tiden finns viktiga uppgifter att utföra. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men den här krisen var inte alls så (för mig i alla fall). Den var som en mer besvärlig vardag. Bråka med bonusbarnen om tid framför skärmen, sitta i långdragna tråkiga webbmöten, vara sur på grund av dålig sömn eller fastna i någon meningslös diskussion med någon ”idiot på internet” angående Sveriges coronastrategi. Eller att planera matvaruinköp för att inte behöva gå till affären när många andra var där.

Just det där med vardagen menar jag är vad som också gör klimatkrisen svårbegriplig. Idag lever många procent människor på flykt i världen. Många har drivits iväg från områden som de bebott i generationer på grund av torka, översvämningar och missväxt, andra på grund av krig om resurser. Hur skulle du påverkas om den siffran tiodubblas globalt? Eller om fyra gånger så många barn dör innan de är fem år? Om antalet arter som dör ut ökar dubbelt så snabbt? Du kommer kanske att läsa om det i tidningar och höra rapportering, men kommer det leda till att du kommer att göra allt för att hindra att det fortsätter. Vad krävs för att du ska gå ut och demonstrera? Blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att du ska engagera dig i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något?

De här frågorna gäller såklart mig också. När jag skrev ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” så var det ändå hyfsat enkelt. En av de sakerna som jag uppskattar med mig själv är att jag har lätt att bara köra igång med saker utan att tänka efter så mycket. Hitta lite källor, googla, fråga en kompis som kan mer om ämnet. Låta kloka bekanta läsa och ge feedback. I ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” var det svårare. Det gick inte att skämta bort eventuella fel med att det ändå bara var en bok om zombier (den första hamnade till och med på humorhyllan hos en del boklådor). Den här boken är ännu svårare för klimatkrisen och den nya värld vi är på väg in i berör så mycket mer. Varje kapitel skulle kunna bli en egen omfattande bok. Mitt hopp är att den här boken kan få dig att tänka, irriteras, kanske bli arg eller sorgsen. Men att den också ska kunna ge dig några redskap att hantera och att försöka förändra den framtid vi stormar in i. 

III

Klimatkrisen utspelas i flera tidsskalor samtidigt: det förflutna, samtiden och framtiden. Kriser är också kopplade med varandra. Fram tills helt nyligen i historien kunde lång tid dröja mellan att naturkatastrofer inträffade och att andra fick reda på vad som hänt. I dagens samhälle går det på sekunder när människor direktsänder med mobilerna direkt från katastrofens epicentrum. Börserna påverkas direkt, eftersom minsta störning kan sätta igång en nedgång som människor inte styr över. Och med börsen i fall påverkas hela ekonomin. De många lokala katastroferna kan utlösa stora påfrestningar på hela samhällen som får globala konsekvenser.

När civilisationer fallit finns sällan bara en orsak till det. En kris leder till något annat, ett vulkanutbrott som tillfälligt sänker medeltemperaturen kan leda till missväxt och hunger som leder till migration och politisk instabilitet och kanske toppas med en pandemi. Även om vulkanutbrottet var en utlösande faktor finns det flera tillfällen som kollapsens framfart kunde ha stannat vid. Vi har faktiskt mycket att lära av att se på historiska katastrofer och kollapsade civilisationer. För de följer ett mönster. 

En kris sker alltid i en materiell kontext. Kriserna som uppstår är kopplade till det moderna samhällets struktur. Historiskt finns en ansvarsförskjutning – tidigare förklarades katastrofer med guds vrede eller på ödet. Idag finns alltid människor som ska stå till svars för vad som händer. Och det stämmer att kriser alltid är beroende av sin samtid i form av politisk och teknologisk utveckling. Hur vårt samhälle ser ut och är organiserat påverkar alltså förloppet och efterspelet. Sveriges undermåliga personalpolitik inom äldreomsorgen och en redan ansträngd sjukvård gjorde med all sannolikhet att dödstalen var höga under de första månaderna av Coronakrisen. Det har alltså blivit allt svårare att separera naturkatastrofer från mänskligt skapade kriser. Vid en jordbävning (naturkatastrof) så handlar antalet döda till stor del om byggnormer (mänskligt skapade), vid bränder hänger torka ihop med hur trädbestånden ger ekonomisk avkastning etc. I kriser skapas berättelser. Vem som är ansvarig och vem som är offer, vem som är ond eller god, vem som gjorde för lite och vem som gjorde allt. De berättelserna kan vi påverka. 

Det är svårt att hantera nyhetsrubriker om att jorden snart kan gå under. Jag vet att mina känslor kring hur domedagsscenarion basuneras ut knappast är unika, av att få den här snytingen med ”nu är det kört” rätt i plytet. Är det verkligen katastroflarm som får oss att börja göra något? Både ja och nej visar det sig. Exakt hur kommer jag att återkomma till. Men en sak är säker – att spela på människors rädslor säljer. Just det här blev tydligt under de första månaderna av Coronapandemin. Smittor av den typen är den perfekta nyheten. De är något som skrämmer, det finns mycket oklarheter och det kommer dagligen olika rapporter om vaccin, källa till smittan och hur vi kan skydda oss. Vi känner oss direkt hotade (till skillnad av den diffusa klimatframtiden). Vissa saker var tydliga och viktiga i början av pandemin. Social distansering, tvätta händerna, nys i armvecket men andra skapade mer oro. Ger antikroppar skydd och i så fall hur länge? Hur länge måste vi leva så här? Några månader senare hade vi vant oss vid allt utom kanske frågan ”hur länge?”. Just ovisshet är något som vi har svårt att hantera. Det är skönt när saker och ting är förutsägbara. Att vi vet ungefär vad som är normalt. När framtiden målas upp som oviss blir det är jobbigt.

IV

I den här boken kommer jag gå igenom 4F. Förnekelse – Förberedelse – Förändring – Framtid. Frågan är hur vi som individer och som samhälle kan skapa en bättre framtid, eller en framtid som inte behöver vara så mörk. Hur vi kan hantera ovissheten och rädslorna den föder. Hur vi kan tänka oss ett annat liv. En annan värld.

Så för att kunna förändra behöver vi veta var vi står. För att berätta om livet vi skulle kunna leva i framtiden måste jag prata om nuet. Om hur klimatförändringarna kommer att påverka oss, men också om bilden av kriser och hur verkliga kriser ser ut och drabbar. Hur vi psykologiskt kan hantera att leva under större hot och hur vi kan undvika att bli passiva. Förnekelse är en vanlig reaktion vid både sorg och hot. Det är lätt att peka på den lilla grupp människor som påstår att människan inte orsakar klimatförändringarna eller att dessa går att lösa genom mindre justeringar. Att peka ut ett ”dom” som är skurkar och därigenom göra ”oss” till de goda. De vi vill vara. Men jag menar att om vi inte verkligen agerar så förnekar vi. Det är så långt det har gått. Att inte agera för större politiska förändringar är att förneka allvaret. Hela samhället är fast i en förnekelsefas, oförmöget att hitta tillräckligt kraftfulla verktyg för att förändra riktningen. Vår kultur, som bygger på förväntningar om bättre tillvaro och ständig tillväxt, gör att vi inte kan se det uppenbara. Att det ser mörkt ut. Att vi inte kan fortsätta som nu. Samtidigt får jag ofta känslan av att vid varje försök att förändra vår riktning till det bättre trasslar vi in oss mer och mer. Samhällets svar på problem som uppstår är att lappa och laga, inte att fundera över vad vi faktiskt har byggt. 

Jag vill också berätta vad vi faktiskt kan göra för att fysiskt och psykologiskt hantera framtidens kriser. Och att i detta görande skapa något annat. För även om det ser mörkt ut, det gör det verkligen, så finns det också saker att göra konkret. För hur mörk framtiden än ser ut, och hur illa det faktiskt kommer att bli finns alltid skäl att göra något. Att agera.    

I bokens sista del kommer jag att berätta om framtiden. Om vad vårt samhälle lär oss om framtiden och vad framtidsbilderna egentligen säger om världen vi lever i. Jag gör också en skiss över hur ett bra samhälle kan se ut. Jag vill beskriva hur vi skulle kunna leva. Inte som en utopi, eftersom det ligger i utopins natur att vara ouppnåelig. Utan som något vi hela tiden skapar – rörelse. Världen förändras inte genom goda idéer eller visioner utan genom människors agerande för något annat. Det är i rörelser – i görandet – framtiden skapas. Även om dagens kockar inte kan laga morgondagens soppa tror jag att det är viktigt att visa hur något annat kan se ut. Att något annat är möjligt.

V

Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad (William Gibson)

Vi lever i en värld där det finns kommersiella rymdfärder. Där människor opererar in chip i handen istället för att ha passerkort. Algoritmer styr stora delar av internet för att vi ska konsumera rätt saker. All forskning och information finns tillgänglig, men ändå sprider sig kortsynthet, konspirationsteorier och rykten utan grund som en löpeld. Övervakning av allt vi gör digitalt som får George Orwells 1984 att framstå som en gullig saga och gjort såväl KGB som Gestapo gröna av avund. Utöver flygande bilar så finns det mesta av hur vi tidigare sett på framtiden tillgängligt för vissa. Men det känns inte som om jag lever i en av de dystopiska framtidsfilmerna jag såg under tonåren på 1990-talet.

Samtidigt lever en stor del av världen på samma sätt som de gjort i generationer. Visst finns TV och mobiltelefoni nästan överallt, men risbönder lever på samma sätt som deras föräldrar och förföräldrar. För många är det svårt att röra sig över nationsgränserna (även om det skulle finnas ekonomiska möjligheter), medan andra kan besöka nästan alla platser på planeten. Slaveriet är avskaffat på pappret men finns i praktiken kvar i och är en viktig del i den globala ekonomin och i att vi kan handla billig teknik. I Sverige lever vi på ett sätt som skulle kräva drygt fyra jordklot om alla levde som vi, medan till exempel en genomsnittlig person i Indien förbrukar mindre 0,7 jordklot per år. Om vi kräver att alla människor på jorden har rätt till vår konsumtionsnivå är det tydligt att vi kommer att slå i taket snabbt. Det är enkelt att slå fast att det sättet som vi lever på i Sverige idag inte är möjligt för alla. Och vårt leverne sker på bekostnad av andra. Det är en splittrad värld vi lever i. På samma sätt som Gibson skrev att framtiden är här men ojämlikt fördelad, är klimatkrisen här. Men Sverige är ett av de mest gynnade länderna av klimatförändringarna. Vi som fötts till medborgare här eller blivit det senare har dragit en vinstlott.

Det är också svårt att faktiskt greppa hur snabbt utvecklingen har gått de senaste decennierna. Hur uppskruvat tempot är. Det är lätt att ha en bild av att allting tuffar på i en jämn takt. Att utvecklingskurvan är uppåtgående men jämn. Kina använde mer cement under 2015 än vad USA använde under hela 1900-talet. Och den digitala tekniken som ska få oss att sluta köra fysiska skivor, eller slippa ta tåget har blivit en av de allra största orsakerna till utsläpp. I dag beräknas att ungefär 10% av den totala energiförbrukningen kommer från internet. Vi har all anledning att tro att denna siffra kommer att öka markant de kommande åren. Särskilt stora källor till utsläpp är 5G nätet och alla de videomöten som under coronakrisen ersatte fysiska möten. Den digitala tekniken som av många ses som något som ska rädda klimatet för att vi behöver resa i mindre utsträckning är idag en av de stora faktorerna till utsläpp. Den globala ekonomin behöver växa för att inte krascha. En vanlig siffra som nämns är tre procent om året. Om den globala ekonomin växer  i ungefär den takten kommer vi att konsumera lika mycket energi och material de kommande 30 åren som vi kumulativt har gjort de senaste 10 000 åren. Frågorna vi måste ställa oss inför detta faktum är: Är det önskvärt? Och om det skulle vara önskvärt – är det fysiskt möjligt?

VI

Det är lätt att få bilden av att det redan är kört. Att vi ändå inte kommer kunna göra något och därför är det ingen mening att agera överhuvudtaget. Det är såklart fel. Men en sak är faktiskt körd – det gamla normalviktsläget. Vi människor har med allra största sannolikhet satt igång en förändring av hur det brukar vara som vi inte vet hur den kommer att sluta. Ovisshet och oregelbundenhet kommer att vara en av mänsklighetens följeslagare i framtiden. Kommer det att finnas sill och potatis till midsommar varje år? Kan Stockholm förvänta sig snö mer än bara någon enstaka dag under vintern? Kan vi räkna med att det alltid finns bananer på affären? Det här är småsaker som vi överlever utan. Men vi kommer också att se en förändrad natur. Skogar kommer att bre ut sig i fjällen, blåbär och lingon kommer att bli mer sällsynta. Gamla arter försvinner, nya kommer att ersätta dem. Naturen mina eventuella barnbarn kommer att växa upp med kommer väsentligt skilja sig från min barndoms. Det kommer också bli fler direkt livshotande händelser. Som att värmeböljor med 35 graders värme i veckor gör att gamla och sjuka dör eller att elen slås ut i längre perioder av isstormar. Under augusti 2020 slogs troligen värmerekordet när 54,4 grader uppmättes i Death Valley i USA. 15 av de 16 varmaste åren som uppmätts har inträffat efter 2001. Mellan 2014 och 2018 har nya värmerekord slagits varje år. Och 2020 blev det varmaste året någonsin trots att det inte är ett El Niño-år, som höjer medeltemperaturen på jorden något och har varit en bidragande orsak till tidigare värmerekord. Det är väldigt svårt att inte acceptera att planeten värms upp oroväckande snabbt.

Det går att räkna upp troliga och tänkbara konsekvenser av klimatförändringarna. Hur mångmiljonstäder som Mumbai, Jakarta och Bangkok riskerar att översvämmas och skapa en aldrig skådad migrationskatastrof. Målande beskriva hur den sista av något stort gulligt däggdjur kommer att dö i fångenskap. Ironisera över hur sjukt det är att resereportage vill få oss att besöka platser som Maldiverna, som snart kommer att vara borta. Men jag tror faktiskt att du som läser det här redan vet. Och jag vet. Vad som saknas är modet att dra slutsatserna – för att parafrasera inledningen på Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel.”

VII

Det finns en teori om att vi inte upptäckt liv i rymden för att en civilisation som blir så stark att den kan lämna sin planet och sända signaler till resten av universum obönhörligen också kommer att utplåna sig själv. Som att det finns något naturgivet i att teknologisk utveckling och civilisation betyder självutplåning. Jag tror inte det. Teorin brister för att den inte förmår att se utanför vår tid, vår kultur och vår självdestruktivitet och tänka att det finns andra möjligheter. Teknologiska framsteg behöver inte komma i form av utnyttjande bara för att den gör det i vår värld.

Människan är produkten av sin historia och lever i skuggan av sin framtid. Som art och som individer formas vi av hur vi växt fram. Vi tolkar historia och framtid utifrån där vi står just nu, samtidigt som vi också formar framtiden i allt vi gör. Alla beslut vi tar får konsekvenser för hur framtiden spelar ut. De flesta beslut genomför vi utan större tanke på konsekvenser, de sker av vana och rutiner. En del beslut som vi tror kommer att få stora konsekvenser kan vi grubbla orimligt mycket över. Det kan handla om stora saker som relationer, men kan lika gärna handla om vad vi ska köpa som ger minst klimatpåverkan.  

Att tolka historien är svårt, att förstå samtiden är svårare och framtiden som vi skapar medan vi försöker hitta mening och njutning i tillvaron är nästintill hopplöst. Utifrån de prognoser som större delen av den samlade vetenskapen har kommit fram till vet vi att  om vi inte gör något alls eller inte gör tillräckligt kommer framtiden vara mörk. Och det finns lite som tyder på att vi gör tillräckligt. Men historiskt vet vi att även det mörka kan ha ljusglimtar. Att det i kriser och katastrofer också finns vardag som kan innebära värme, glädje och kärlek. I tidigare samhällskollapser såväl som i andra katastrofer finns alltid saker att ta tillvara på. Erfarenheter och positiva förändringar.

VIII

Hur länge skulle du klara dig om krisen kom? Det är en ganska vanlig fråga som kommer från myndigheter eller diskuteras i prepperkretsar. Frågan är dåligt ställd. Vad innebär ”klara dig”? Att överleva? Att leva som vanligt? Att hanka sig fram? Att bara överleva, som i inte dö, gör de allra flesta väldigt länge. Jag tror det är mer fruktbart att ställa frågan: Vem vill du vara när krisen kommer? Vad behöver du ha och kunna för att vara den personen? I boken ”Aktivt hopp” skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen, om att det kan vara fruktbart att se sig själv som en hjälte i en berättelse. Alla bra berättelser innehåller motgångar och någon form av mål som hjälten ska uppnå. Att vi, när det blir tufft, lyfter blicken för oss själva och ser oss som en del av en berättelse. ”Vilken berättelse lever du i?” är en angränsande och viktig fråga du behöver ställa dig.

IX

Vi har förmågan att vara hjältar med också monster. Det är svårt att säga hur länge vi människor har pratat om monster. Begreppet kommer från grekiskan och betyder att visa, avslöja eller uppenbara. Ofta handlar monster om att gränsdragningar eller om att skapa en andre som inte är mänskligt. Monster kan vara odjur, groteska, vanställda eller människor som Hannibal Lector. 

X

För mig som intresserat mig för monster är det lätt att koppla ihop de kriser vi står inför med  berättelsen om Frankensteins monster. I Mary Shelleys klassiska skräckroman ”Frankenstein: eller den moderna Prometheus” från 1818 börjar den unge forskaren Victor Frankenstein intressera sig för vad döden är. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas han av panik för vad han har skapat och all energi han haft under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner. Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad. Han inser att han skapat något fruktansvärt som han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda och, ofta handgripligen, vänder sig mot honom. Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare. Det eskalerar till en bitter konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få styggelsen han skapat ogjord.

Bokens undertitel – den moderne Prometheus – syftar till en berättelse i den grekiska mytologin där titanen Prometheus stjäl elden (och konstskickligheten) för att ge till människorna. Det här tilltaget sågs med oblida ögon av gudarna som kedjade fast honom på en klippa och lät en örn eller gam slita loss stycken av hans lever i all evighet, ja den växte tillbaka så fort den försvunnit. Enligt mytologin var Prometheus brott ursprunget till all konst och all vetenskap.

Det moderna samhällets människor skapar en ny typ av varelse som är kopplad till vår teknologiska utveckling. Det bygger vår miljö, våra livsvillkor till monster som vi inte kan kontrollera. Vi är det monster som har så mycket positiv potential (mat till alla, utrotade sjukdomar, resor och möten mellan människor) men som vänder sig mot vår skapare som också är oss själva. Det vi har byggt i form av infrastruktur, smarta kylskåp, AC anläggningar, magnetröntgen, rymdfärjor har kommit till ett pris för oss som använder produkterna, och kanske ännu mer för dem som tillverkar dem.

Boken om Frankenstein skrevs i upplysningens kölvatten. Världen var mekanisk och vetenskapen var framtiden. Vissa hävdar att boken är det första betydande verket inom science fiction-genren. 

Är vi Victor eller är vi hans monster? Är vi den våldsamme mannen som samtidigt som han förstör sin omgivning också förstör de livsvillkor han lever under. En som bokstavligen sönder familj och socialt umgänge för sig själv när han försöker kontrollera omgivningen på det sätt han kan? Är vi eller samhället monstret?

XI

I den här boken vill jag försöka ge dig redskap att hantera den klimatkatastrof som vi med raska steg kliver in i. Men vi måste börja i varför inte mer görs. I vår kollektiva förnekelse.

The Walking Dead TV-serien

Det sista avsnittet av den populära TV-serien The Walking Dead sändes natten till måndag. En tolv år lång resa är slut. Första avsnittet sändes runt Halloween 2010 och det blev en omedelbar succé. Om zombiegenren vunnit i popularitet under 00-talet fullkomligt exploderade det 2010. Vänner och bekanta som aldrig sett zombiefilmer innan blev helt plötsligt zombiegalna. Serien var verkligen omåttligt populär – till en början. Men sen började glöden för TWD falna. En del hade svårt för konceptet ”Lilla huset på prärien-… with zombies” i säsong två (själv älskade jag den). Andra tröttnade på att det ständigt kom nya skurkar efter guvernören, den ena värre än den andra. Några tröttnade efter de usla CGI effekterna på tigern Shiva. Det har knappast saknats tillfällen att sluta kolla på serien.

Det går inte att prata om serien utan att nämna s07e01 när Negan svingar Lucille på ett jobbigt sätt för alla inblandade. Det blev en stor vattendelare bland fans. En del slutade helt sonika att se serien då, andra tyckte att det var starkt och seriens aktier stärktes. Det är en ohygglig scen. Svårt att säga annat.

Det som jag tycker präglat serien är just att den är så väldigt ojämn. När det är bra är det riktigt bra, och när det är dåligt… Jag kan ärligt säga att jag spelat ganska många partier Angry Birds under vissa avsnitt. De två senaste säsongerna har verkligen blandat och givit. Långa meningslösa backstories, konstiga försök till karaktärsfördjupningar som föll platt blandat med något enstaka bra avsnitt. Men sista säsongen har nästan rakt igenom hållit bra.

Zombiegenrens skapare George A Romero (ja, jag vet att det är en förenkling men han skapade den moderna zombien i Night of the Living Dead) sa ibland i intervjuer att han fick idén om revolution från Richard Mathesons roman I Am Legend. Kanske är det så vi också bör se The Walking Dead. I de sista avsnitten i den elfte säsongen ställs allt på sin spets, ska de störta samhället och ta makten själva eller lämna The Commonwealth åt sitt öde.

Serien har till stora delar handlat om organisering. Det är dess styrka tycker jag. Inblickar i ett postapokalyptiskt liv där allt inte är action, utan mer vardag och planering för att klara sig på både lång och kort sikt. Ett eventuellt postapokalyptiskt samhälle skulle med all sannolikhet var ungefär så. Ganska mycket hårt arbete och en hel del tid som vi själva måste försöka fylla på ett vettigt sätt. Rick gick från att vara väldigt jobbig till att ändå bli en hyfsat intressant person. Det har funnits så många intressanta karaktärer att det har varit svårt att hålla reda på dem alla.

När sista numret av serietidningen The Walking Dead släpptes drabbades jag av någon slags tomhet. Skrev ett långt inlägg om den. Det sista avsnittet av TWD gav lite samma känsla. Jag såg avsnittet på morgonen på mitt kontor (en av fördelarna med att vara zombieöverlevnadsexpert är att ha känslan av att kunna se zombieserier på arbetstid) och kände mig ändå nöjd efteråt. Kanske var det mer känsla av slut, och inte att allt ändå kommer att rulla på på något sätt. Men som Carol uttryckte det: “I’m allowed to be a little sad.”

Serietidningen är emellertid bättre på det stora hela. Framförallt är det jämnare. Och ni vet väl att Apart förlag kommer att ge ut alla på svenska. Det håller på med översättningarna till 26 och 27 av 32 totalt och de är väl värda att köpa.

Under resans gång har det också kommit flera serier i samma universum som delvis lånat in karaktärer från TWD, framförallt i Fear the Walking Dead (som tyvärr inte är slut). Massor av olika spel har kommit och nyligen annonserade Fria Ligan att de också kommer att släppa ett The Walking Dead-brädspel.

Men är detta slutet? Nej det är det inte, det finns flera annonserade Spinn-offs som ska komma 2023. En med Daryl (Carol skulle varit med men skådisen hoppade av), en med Negan och Maggie (som jag nog är mest peppad på) och en som handlar om Rick och Michonne. The Walking Dead är dött, längde leve The Walking Dead-universumet!

Det sista avsnittet var bra. Kanske några för långdragna dödsscener och spektakulära tillfälligheter (som alltid) men ändå. Det finns några spoilers under bilden om det sista avsnittet.

Daryl säger till Pamela: ”Du byggde det här för att det skulle vara som den gamla världen. Vi förtjänar bättre.” Citatet pekar på att TWD är en berättelse om revolution. Om att omskapa och göra något bättre och inte nöja sig med ett ovärdigt nu. Jag hoppas att det spåret blir något vi får se i de kommande spinn-offsen. Att ta kål på Rosita var nog mest som ett nödvändigt offer. Jag hade hoppats att de skulle göra något mer oväntat. Det blev en aning för tillrättalagt. Med det sagt:

Önskade jag att de knutit ihop trådarna bättre? Ja! Det finns en stor värld där ute som redan är skapad, de kunde varit lite schyssta och hjälpt oss med pusselbitarna redan nu. Är jag ändå nöjd med slutet? Ja. Det var på något sätt värdigt i sin gullighet. Och det viktigaste… Negan lives!

Boktipset: Kyla

Den här hösten, trots att den är rekordvarm, oroar jag mig för kyla. För i takt med att extremväder blir mer vanligt så pratas det också om energibrist och att strömmen kan slås av för att prioritera de viktigaste verksamheterna i samhället. Att jag dessutom nyss läst Therese Henrikssons ungdomsroman Kyla gör inte saken bättre.

I boken får vi följa Elias och Sofia (och hennes bröder Simon och Theo) under några veckor i december när ett stort strömavbrott drabbar norra Sverige. De bor i den fiktiva byn Aleå och det är nedåt minus 30 grader när strömavbrottet slår till. Elias är på konsert söderut, och Sofia är hemma ensam med sina syskon eftersom föräldrarna är bortresta. Kylan blir snabbt ett problem och de inser att de måste resa till deras morfars stuga på landet eftersom det finns ved och kamin där. Elias måste ta sig hem för att han vill träffa Sofia, men också för att ta hand om sin mamma. Flera gånger går det åt skogen för ungdomarna som måste hantera en allt knepigare tillvaro och få tag i mat och vatten samtidigt som de måste arbeta för att hålla sig varma.

Boken är bra. Själva kölden skildras bra så det nästan känns i kroppen. Och ungdomarna försöker lösa de problem som uppstår utifrån en svår situation. Den hemliga kärlekshistorien mellan Elias och Sofia gör den mer intressant för målgruppen skulle jag gissa. Samhället faller samman i det lilla, folk generellt är ganska hyggliga även om det finns en del som ballar ur och i desperation beter sig illa. Precis som forskningen vi vet om krissituationer. De hjälps åt i den mån det går, och delar på det som finns att tillgå eftersom alla vet att det är ett övergående problem. Kyla visar också på behovet av information och hur jobbigt vi människor tycker att det är när vi inte har kontroll över situationen.

Jag rekommenderar den verkligen till alla som har barn i yngre tonåren. Om inte annat för att starta en diskussion om vad vi gör i kriser. Vill du veta mer om kroppens reaktion vid kyla har jag skrivit ett långt inlägg om det här.

Recension: Zombieberg

Det har kommit en ny svenska barnbok (9-12 år) med zombietema från Opal förlag: Zombieberg av Dan Höjer och Roger Hansson. Boken utspelar sig som titeln antyder i Sundbyberg.

Signe har nyligen flyttat från Bollnäs. Hon hatar de fula nybyggda husen som alla ser likadana ut i Ursvik (som alltså är en del av Sundbyberg). När hon går i skogen hittar hon en stuga där ett annat barn, Otis, sitter. De upptäcker en dagbok som är skriven 1959 som berättar om ett zombieutbrott i stadsdelen. Men varför vet ingen om det här idag? Vem har skrivit dagboken? Och finns zombiesmittan kvar idag? Det är frågor som barnen letar svar på och faktiskt får veta, men jag spoilar inget här.

Jag högläste Zombieberg för mitt åttaåriga barn (aka Lil’ Slayer Geijer) och det funkade bra. Han gillade den verkligen och den har flera spännande sekvenser. Jag tycker också att boken till skillnad från en del andra zombiebarnböcker tar genren på allvar. Det var ett riktigt zombieutbrott och de försöker lösa problemen som vuxna skulle gjort. Stilmässigt är det dagbokssidor skrivna för hand med bilder som den nedan (som Lil’ Slayer menade inte var tillräckligt läskig…), och vanlig text. Det gör boken lättläst och underhållande.

Jag gillade också boken. Den är bitvis spännande och handlingen drevs framåt i de korta kapitlen. Tänker att den funkar utmärkt för barn som gillar läskiga berättelser och precis börjat läsa böcker själva.

test

Fun fact är att jag kallade Sundbyberg för Zombieberg redan innan eftersom de första kurserna i att överleva zombiekatastroferna var i ABFs lokaler i Sundbyberg.

Ekomodernisten är doktor Frankenstein.

I ett debattinlägg den 13/10 2022 skriver Rasmus Landström på Aftonbladet Kultur om ekomodernism och andas att den är under attack eftersom den måste försvaras. Eller han hoppas i alla fall att ”någon ska våga ta upp alla kastade handskar” som han kastar till de som tycker något om ekomodernismen. Jag skrev ett svar som råkade bli mer som essä än som ett debatt inlägg så jag publicerar det här istället.

De flesta är eniga om att vårt samhälle har problem. Rovdrift på naturen, skenande uppvärmning och massutrotning av arter för att nämna de mest akuta hoten vi står inför. Ingen kanske kallar sig ekomodernist, men alla som tror att teknologi som inte finns idag ska lösa de dagens problem är ekomodernister. Ekomodernismen är inget annat än samhällets tillväxtideologi som fått syn på några av de existentiella hot vi står inför. Tillväxt är ingen höger- och från vänsterfråga egentligen, den finns i bägge läger. Det är en syn på människan som herre över planeten. Det är fortfarande en syn på människan som gudomlig (även om ordet aldrig skulle användas eftersom det inte är tillräckligt vetenskapligt). Mer av dagens medicin ska lösa de problemen som den tidigare medicinen skapat. För att en annan ingång till framstegstanken får vi gå ett par hundra år tillbaka i tiden. Till Mary Shelleys klassiker Frankenstein – Eller den moderne Prometeus (1818).

Frankenstein utspelar sig i slutet av 1700-talet. Kapitalismen hade börjat ta över som dominerande produktionssätt och upplysningen var den ideologiska överbyggnaden som rättfärdigade att feodalsamhället raserades. Tanken på ständiga framsteg och att det inte finns något vi människor inte klarar av frodades. Vi förstod inte allt, men eftersom vi var människor och Guds avbild, kunde vi förstå och klara av allt.

Mary Shelleys bok handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som brinner för att lösa livet (och dödens) gåta. Han börjar forska och sätter ihop en kropp av döda. Galen av alla framsteg struntar den gode doktorn i moraliska spärrar. Hans mål är att göra mänskligheten än större, än mäktigare. Dödens gåta kan människan lösa. Precis som vi löst allt annat.

Victor skapar en varelse som visar sig vara högst mänsklig. Men mäktigare. Varelsen (eller monstret beroende på vems perspektiv vi har) är smart och fysiskt överlägsen människan. Det enda han har emot sig är sin uppenbarelse. När varelsen vaknar till liv flyr Victor sin skapelse och lämnar den åt sitt öde.

Varelsen försöker förstå vem han är. Han gömmer sig för människor eftersom han alltid blir bortjagad, men iakttar dem och lära sig tala, läsa och förstå sin omgivning. Och som alla monster söker han svar från sin skapare: Varför skapade du mig? Varför lever jag? Victor ger inte varelsen något svar. En katt och råtta-lek börjar där varelsen tar kål på alla Victor älskar. Relationen mellan skapare och skapad präglas av skuld, hat och ånger.

Vi har skapat ett monstersamhälle. Kapitalismens rovdrift kan aldrig lösa de kriser vi står inför eftersom den ständigt kräver mer. Som när Yngwie J Malmsteen i ett klassiskt youtube-klipp säger ”How can less be more? More is more”. Ständig tillväxt fungerar inte på en ändlig planet (det är inte så konstigt att en hel del ekomodernister också blickar mot rymdens oändliga resurser för att lösa våra problem). Trots att vi vet att tillväxten är nära knuten till utsläppen av växthusgaser – de enda gångerna de senaste decennierna som tillväxten minskat globalt var under finanskrisen 2008 och 2020 när pandemin stängde ned delar av samhället. Och de ”gröna” teknologierna kräver att rovdriften på miljön fortsätter. Krisinsikten saknas. Vi lever i början krisen vilket bland annat Ståle Holgerssons bok Krisernas tid – ekologi och ekonomi under kapitalismen (2022) belyser på ett bra sätt. Lösningarna kan inte komma i framtiden, de måste finnas nu. Och det enda sättet vi kan minska utsläppen och stoppa förstörandet av ekosystem är att minska konsumtionen för oss i de rikare delarna av världen. Vänja oss vid mindre. Flera av de förslag som Landström lyfter fram är kommande satsningar. Existerande omfördelning behövs för att det inte ska drabba de fattigaste. Våra rikedomar behöver gå till de som redan nu drabbas. Vi kan inte utgå från att vi lever i ett fungerande nu.

Det går att förstå berättelsen om Frankenstein och hans monster som ett behov av ekomodernism. Att om Victor skulle sköta om sin skapelse skulle allt bli bra. Men det vore att tolka den ytligt. För monstret skulle vara fostrad i samma ideologiska miljö och alltså fortsätta på samma spår. Den skulle bete sig ungefär som vi. Överträda gränser och till slut behandla oss som vi behandlar de som vi betraktar som under oss i arthierarkin. Ekomodernisterna vill mata varelsen, samtidigt som den har gjort den till den andre, något att som den hoppas kunna lägga under sig. Gjort ett monster av varelsen. Ett monster som blir allt starkare och omöjlig att kontrollera.

Ekomodernister ser den mänskliga kraften som i grunden god och framåtskridande, men vi behöver en synvinkel som förstår att framstegstanken inte är universell utan en idé. Den har formats för en specifik period i mänsklighetens historia. På 1700-talet var vi långt från att nå de planetära gränserna. Idag överträds fem av nio gränser enligt Stockholm Rescilience center. Den civilisation vi skapat har lett oss in i en ny epok, antropocen (eller kanske snarare kapitalocen) som inte kan göras ogjord. Vi är i början av kriserna. Och vi behöver agera därefter. Men tyvärr finns det inte mycket till politisk kraft eller rörelse som agerar utifrån det här. Det är några perifera skribenter och forskare. Samhället i sig är ekomodernistiskt. Landström har kastat en handske framför en halmgubbe.

Måhända har ekomodernisterna rätt. Vi kanske är som gudar. Men i så fall inte blivit Gud som i den abrahamitiska traditionen – goda, allvetande och allsmäktiga. Kanske är det rimligare att säga att vi är som de gamla grekiska eller fornnordiska gudarna. Mäktiga men inte allsmäktiga, kunniga men inte allvetande. Och framförallt inte goda utan styrda av känslor och nycker. Och i dagens samhälle styrda av någon slags Malmsteens ideologi där mer alltid är mer. Men mot gudarna som inte är allsmäktiga kan vi göra motstånd.

Det här är till stor del det min bok Monstersamhället handlar om. Kolla gärna in den. Köp här.

Mer info här.

Film ”tipset”: Aquarium of the Dead

Zombiehajar har vi sett förut, men inte zombiebläckfiskar, zombiekrabbor och zombiesjöstjärnor.

Någon skum medicin har hamnat på villovägar och råkar smitta en massa olika djur på Shining Sea Aquarium. Lokalerna sätts i karantän och personal och en besökande senator med hans sekreterare måste försöka överleva de blinda men livsfarliga djuren.

Det är svårt att säga att Aquarium of the Dead är en bra film. Men den är kort. Och faktiskt ganska underhållande. Att det är filmstudion The Asylum som ligger bakom ger en fingervisning av vilken typ av film det är. De skämtas också om andra filmer i deras arsenal ”Tur att hajarna inte kommer i en tornado.” (Sharknado för er som inte kan Asylum så bra).

Det är en ganska kul film som jag tror de som gillar B-film kan uppskatta.

Hela filmen går att se här:

Bokrecension: Prepperprästens beredskapsbok

De flesta prepperböcker fokuserar mycket på de fysiska grundbehoven. Därför blev jag glad när prepperprästen Jonas Ahlforn skrivit en bok som också tagit med de andliga/psykologiska perspektiven på att hantera kriser och katastrofer. De psykologiska perspektiven finns oftast med i viss mån, men de andliga är ofta bortglömda. OBS att andlighet inte behöver vara religiöst, även om det perspektivet genomsyrar boken. (Jag har skrivit tidigare om just andlighet och överlevnadssituationer utifrån Martin Hägglunds Vårt enda liv.) En tidig mening i boken är ”Vi behöver preppa mat och vatten, men också hopp och gemenskap”. Och det sammanfattar den ganska bra. Ahlforn vill förmedla tre saker i boken:

1. Vad som förväntas av oss och hur vi kan förbereda oss vid en kris

2. Att vi ska veta vikten av hopp, gemenskap och kraft vid kriser och katastrofer

3. Hur vi strukturerat kan samarbeta vid en kris

Prepperprästens beredskapsbok är uppdelad i två delar där den första ”Detta förväntas av dig – om krisen eller kriget kommer” är som en långversion av broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Den tar läsaren snabbt igenom vår grundbehov, vad som kan tänkas hemma och principerna för svensk krishantering. Det är en helt ok genomgång och funkar bra som en introduktion till krisberedskap.

Den andra delen ”Samarbeta om krisen eller kriget kommer” är mest intressant och det som gör att boken sticker ut från andra böcker om prepping och krisberedskap. Det finns en ganska stor del som handlar om att bilda lokala krisledningsgrupper. Det är inte alls olikt det vi gör i preppa tillsammansgrupper när vi förbereder oss tillsammans lokalt. Men här finns tydligare struktur för hur det kan göras utifrån något Ahlforn kallar stjärnan. Olika funktioner som behövs samt en ledning som ser till att allt flyter. Kanske lite överkurs för privatpersoner som inte jobbar lokalt via t ex en kyrka eller en lokal idrottsförening. Men för dem (och för krisnördar) är det desto mer intressant. Det är i den typen av sammanslutningar jag hoppas att boken läses.

Mycket handlar också om att vi är olika och att vi måste se till de olikheterna för att kunna hantera motgångar tillsammans. Alla kommer inte genom de psykologiska påfrestningarna lika snabbt eller på samma sätt. Och mycket handlar om att acceptera att vi är på olika ställen mentalt i kriser. Det är sympatiskt att ingen ska bli överkörd och att våra olikheter också kan bli styrkor. Sårbara grupper kan också fylla en funktion.

I boken betonas fantasins roll för att hantera katastrofer. Det är viktigt och något som ofta glöms bort. Vår kreativitet och improvisationsförmåga leder till att vi hittar lösningar på de problem som uppstår. En kris handlar ju om att saker inte gått enligt planerna. Det nämns övningar för att öva upp det, men det kanske skulle kunna få mer utrymme i boken. Prepperprästens bok är föredömligt kort, men jag skulle gärna se fördjupningar på hur det går att få in mer andlighet i krisberedskapen eller i våra liv.

Är det här en bok för människor som inte är religiösa? Ja det tycker jag. Även om det ryms en hel del bibelcitat och erfarenheter från kyrkans arbete är det mesta något som alla kan lära sig mer om. Jag tycker den fyller en funktion bland de svenska prepperböcker som finns idag åtminstone. Bra och läsvärd!