Mellan individualistisk prepping och statlig styrning

I en intressant Essä i OBS i P1 pratade juristen Tormod Otter Johansen om katastrofen som möjlighet och om hur vi inte behöver välja den individualistiska preppingen eller tron på att staten kommer att lösa alla våra problem. Otter Johansen hade läst Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell – the Extraordinary Communities that Arise in Disaster och diskuterar utifrån bokens optimistiska grundtes – att katastrofer faktiskt är en möjlighet till något nytt. Till gemenskaper som inte annars uppstår. Mina tankar går direkt till den våg av organisering och sociala rörelser som uppstod efter den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Hur människor som tidigare aldrig varit organiserade eller kände att de var en del av något större tog till gatorna och krävde förändring.

Går det att redan innan en katastrof skapa något som kan vara ett frö till något bättre? Jag tror det. Tanken är att vi med grannar och närstående gemensamt kan förbereda oss för att något kan hända. Jag har tidigare i en rad inlägg lyft fram ”Att känna sina grannar” som en viktig katastrofförberedelse, och det är det det handlar om. Men förutom att bara känna sina grannar så gäller du ju att prata om de här frågorna tillsammans.

Det finns ett problem med 72 timmars-kampanjer då de lägger över delar av ansvaret som det gemensamma tidigare haft på individerna. Det är en del av en trend i samhället att lägga över mer på vanligt folk och att minska det offentligas resurser, vilket drabbar de resurssvaga mest. Men att satsa på att bygga upp lokala gemenskaper som kan vara en resurs vid kriser är en brygga mellan att människor ska tvingas klara sig helt själva och att förvänta sig att staten ska lösa problemen som uppstår. 72-timmarskampanjer har ofta också svårt att nå ut ordentligt vilket utvärderingen av Göteborgs stads kampanj visade. Jag tror helt enkelt att vi behöver samtala tillsammans om problemen, och inte bara få information ”uppifrån”.

ABF och Civilförsvarsförbundet har nyligen tagit fram ”Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd” och det kan ju vara ett första steg till att organisera mera lokalt. Gör en shout out i den lokala facebookgruppen för området eller sätt upp lappar eller lägg lappar i brevlådor om du föredrar det mer gammaldags. Att ha en studiecirkel kring boken är ett bra sätt att både få kontakter med människor som bor i närheten och att lära dig mer om kris och katastrofberedskap. Det går såklart också att läsa boken tillsammans med andra i en redan befintlig organisation. Ha ett möte där ni pratar om vad ni skulle kunna göra tillsammans vid en kris i innebandyföreningen eller läxläsningsgruppen. En redan existerande organisation har stora möjligheter att snabbt komma igång vid en katastrof, och har ni pratat om det i förväg är det kortare avstånd till handling när något verkligen sker.

I USA är det här rätt populärt i beredskapskretsar, det finns en större vana av att organisera sig i lokala communitys (som det saknas ett bra svenskt begrepp för).  Konceptet Community Resilience utarbetades efter Orkanen Katrina där det i dess svallvågor visade sig att de som hade starka lokala nätverk och kände varandra klarade sig bättre och kunde vara en resurs i efterarbetet. På länken ovan finns det PDFer om hur en kan gå till väga för att komma igång. Det har använts för att göra fattigare omården i Los Angeles mer resilienta till exempel. Optimalt vore ju också att engagera föreningar och sammanslutningar i lokalområdet för att bli starkare och mer förberedda. Jag skriver en del om hur det går att göra praktiskt i kapitlet om att känna sina grannar i ”Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig”.

Så när myndigheterna nästa gång (kanske vid nästa krisberedskapsvecka i slutet av maj 2018) ställer frågan till dig: ”Klarar du 72 timmar”, frågar du dina grannar: Hur klarar vi 72 timmar?

 

 

 

 

Annonser

Överlev katastrofen är här!

Jaaaaaaaaaaaaaaaa!!! Jaaaaaaaaa!!! Jaaaaaaa!!! Beställ den på din bokhandel eller köp den online! 

”Skulle du överleva en katastrof? Och går det att förbereda sig på pandemier, bränder, naturkatastrofer, kriser eller rentav en zombieapokalyps?

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig djupdyker zombieöverlevnadsexperten och folkbildaren Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att klara en katastrof eller en helt oväntad händelse. Utifrån forskning och intervjuer med experter går han igenom bland annat riskhantering, kroppens behov, möjliga hot i det moderna samhället, myter kring katastrofhantering så väl som praktiska tips på hur man kan träna upp överlevnadsförmågorna, själv eller tillsammans med andra.

Överlev katastrofen är den första svenska populärvetenskapliga boken på temat som inte bara handlar om överlevnadstekniker och styrka utan också fokuserar på hur människor fungerar och vad vi kan göra för att förbereda oss praktiskt och mentalt. Med zombieapokalypsen som ingång till allvarliga samhällsfrågor berättar Geijer hur du blir en överlevare – inte genom att försöka förvandla dig till en Rambotyp utan genom att förändra ditt vardagsliv.”

 

 

 

 

Dagens boktips: Pojken på bron

Det kan inte vara lätt att skriva en uppföljare på en så pass bra bok som Flickan med gåvorna. Särskilt inte en prequel, som jag inbillar mig är något svårare för en del av överraskningsmomentet är borta. Men, Pojken på bron är en riktigt riktigt bra zombiebok. Jag tycker inte den mäter sig med föregångaren men den är väldigt nära. Boken är i sig fristående men du får lite mer ut av den om du läst Flickan med gåvorna innan.

Pojken på bron utspelar sig några år innan Flickan med gåvorna. Den handlar om besättningen på pansarbandvagnen/forskningsstationen Rosie (som också spelar en rätt stor roll i föregångaren) och kanske framförallt om Stephen Greaves, en autistisk tonåring och geni. Rosie är utsänd på ett uppdrag av Beacon (alltså staden/flyktinglägret som är det som är kvar av civilisationen) för att hitta något som kan göra situationen bättre – någon form av botemedel för zombieepidemin som härjar. Besättningen består av hälften militärer och hälften forskare.

Efter många månader i fält så upptäcker Greaves barn som verkar vara delvis mänskliga och delvis smittade. Ett mellanting mellan smittade och människor, och det kan vara en väg framåt. Konflikten mellan forskarna och militärerna, både ombord på Rosie och i Beacon är en intressant historia. Det är lite som att jag hoppas på fler berättelser i den världen.

Den första halvan av boken var helt ok, men det var inget jag riktigt fastnade i. Andra halvan sögs jag in och ville liksom inte göra något annat än läsa klart. Ville inte gå av tunnelbanan när jag läste utan bara fortsätta till ändstationen och läsa klart. Även om uppbyggnaden av berättelsen tycker jag att det är actionscenerna som riktigt lyfter berättelsen.  Läs den bara. Och läs Flickan med gåvorna om du inte gjort det.

Det finns dessutom en fantastisk epilog som jag tycker lyfter storyn ett extra steg.

adlibris

bokus

Filmtipset: Here Alone (2016)

Kul med en bra lågmäld zombiefilm som gått under radarn. Here Alone är verkligen ingen actionspäckad eller ens läskig film, den är mer ett stillsamt drama med vissa lite snabbare passager. Och det funkar riktigt bra. Det dröjer runt en timme innan vi ens får se en smittad på nära håll.

En obehaglig sjukdom sprider sig. Ann lämnar stan med sin man och sin bebis. De beger sig ut i skogen där mannen växte upp. Barnet och mannen dör och Ann får klara sig själv i naturen. En dag när Ann är på jakt efter mat stöter hon på Olivia och hennes styvpappa Chris som hon räddar. De försöker samspela med varandra men det är inte lätt. Det är svårt att hitta mat så de måste plundra hus som finns och i då också hålla sig undan smittade.

Själva storyn är inget speciellt, men jag gillar verkligen hur jordnära filmen är. Anns vardag blandas med flashbacks om hur hon förlorade sin man och sitt barn. Det är inget som görs bara för att göra den extrem, det är bara en daglig kamp för överlevnad, att hantera skuld, att lära sig leva med en världen som verkar ha gått under. Det är ett bra avbrott mot filmer som desperat försöker göra en poäng, eller orealistiska biljakter. Det känns helt enkelt ganska äkta och placerar sig i samma del av zombiegenren som The Battery (2012) eller Maggie (2015).

Trailern (som innehåller typ alla actionscener i hela filmen, så undvik den om du tänkte kolla in filmen):

Överlev katastrofen till tryck

Nu har Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig gått till tryck. Känslan är en blandning av oro och lättnad. Det är skönt att kunna släppa den, men det är jobbigt att veta att de eventuella fel som finns kvar kommer att vara där. Skrivandet har varit lättare än det var med Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen. Jag tror det framförallt handlat om att jag i vintras tog ledigt från jobbet lite mer för att skriva, och inte förrän de sista månaderna har det inkräktat särskilt mycket på mitt vardagsliv. Men också att jag faktiskt blivit bättre på att skriva.

Det är mindre zombiefokus än i min förra bok även om zombierna finns där. Det är nog en naturlig utveckling av vad jag tycker är mest intressant. I researcharbetet med boken har jag fått tillfälle att intervjua fantastiska människor bland annat överlevnadsexperter, beteendeforskare, psykologer, ledarskapsutvecklare och läkare. Att skriva är ett sätt för mig att lära mig mer, och intervjuerna har betytt mycket för min utveckling. Djupaste tack till er!

För första gången har jag också vågat mig på någon form av skönlitterär berättelse invävd i det hela. Det var svårt, lite krystat men roligt.

Kul nog har det kommit två andra böcker om prepping och beredskap under hösten – Prepping och Handbok i hemberedskap. Det känns som att det finns mycket att diskutera kring och att ämnet är svinaktuellt just nu.

Infotext om boken från förlaget:

”I Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig djupdyker zombieöverlevnadsexperten och folkbildaren Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att överleva när en katastrof eller bara något helt oväntat inträffar.

En svensk populärvetenskaplig bok som inte bara handlar om överlevnadstekniker och bushcraft utan också fokuserar på hur människan fungerar och vad vi kan göra för att förbereda oss mentalt och öka våra chanser att klara en kris.”

Här finns lite mer info om själva innehållet i boken.

KOM PÅ RELEASEFEST 15/12

Den finns också att förbeställa hos: Bokus (189:-) och Adlibris (204:-).

Boken om hemberedskap

Civilförsvarsförbundet hade tidigare en liten bok som hette Överlev Hemma! som varit slut i många år. Det var en av böckerna vi kopierade ur på de första zombiekurserna. Men nu har de äntligen kommit ut en ordentligt reviderad upplaga som jag har fått vara med och skriva lite i. Boken, som gjorts i samarbete med ABF, är tänkt att kunna användas som studiematerial med grannar – i hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten eller vad det finns för organisation där du bor. Att göra förberedelser och på så sätt lära känna sina grannar är troligen den bästa katastrofförberedelsen du kan göra (som jag skrivit om här), om inte annat den trevligaste. Det finns i alla fall en studiehandledning till boken som går att ladda ned och om du vill ha en studiecirkel så rekommenderas fyra träffar.

Det är en enkel och lättföljd kapitelindelning. Först handlar det om ditt ansvar och sårbarhet i samhället och den svenska krisberedskapens tre grundprinciper – ansvars-, närhets- och likhetsprincipen. Därefter tar upp det du behöver tänka på vid en kris utifrån kroppens behov: sömn, värme, föda, sömn/vila och trygghet/information. En utveckling från Överlev Hemma! är att kroppens reaktioner vid kris lyfts fram mer.  Hygienfrågan, transportfrågan och hur du kan använda utrustning på olika sätt är andra saker som tas upp.

Boken är väldigt översiktlig och är väl egentligen inget för den som redan kommit igång med förberedelser, men då kan det ju funka att vara cirkelledare och lära ut till andra. Jag hoppas att den kommer att användas för den tar upp hur vi kan göra oss mer resilienta för samhällsstörningar.

Boken finns att köpa i ABFs webbutik och i civilförsvarsförbundets webshop.

Prepping – boken

Nu har boken Prepping kommit ut av Anna-Maria Stawreberg. Jag hörde talas om den tidigt i år och har varit spänd på den sedan dess. Tidigare finns ju egentligen bara Förberedd som är en svensk bok om prepping och förberedelser (om jag inte räknar med Zombieöverlevnad).

Stawreberg är i grunden journalist även om hon haft ett prepperintresse i flera år, det märks lite på hur den är skriven. Den är lättläst och en bra grund men saknar lite av djupet som jag tycker behövs. Boken känns mer som en introduktion till tankesättet mer än en bok som preppers själva har nytta av. Ibland är den lite rörig och borde kanske ha getts lite tydligare struktur. De olika delarna i boken är skrivna i olika stil, ibland redogör hon för de kurser hon varit på, andra kapitel bygger är mer gör-så-här-fakta.

Det finns dock en hel del guldkorn som jag tycker saknas i andra prepperböcker. Till exempel intervjun med Misse Wester om krisbeteenden är en viktig del. Att hon slår hål på myten om människan i kris som egoistisk. Att vi snarare söker oss till varandra och samarbetar. Det är också bra med checklistor och enkla funktionella illustrationer som gör det enklare att förstå och läsa.

I intervjuer får vi möta olika preppers som resonerar kring hur de förbereder sig. Det är intressanta lite korta porträtt som jag gärna skulle läst mer om. Det skulle kunna ge den lite större djup och mer kött på benen för den som redan har ett grundläggande hum om prepping.

Så på det stora hela är det en bra grundbok att sätta i händerna på någon som är intresserad men inte vet så mycket, en introduktion helt enkelt. För erfarna prepper ger den inte så mycket nytt tyvärr.

Adlibris

Bokus

 

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

  • Känn dina grannar
  • Känn dig själv – känn din kropp
  • Stresshantering och STOP-regeln
  • Ha något att leva för
  • Hemberedskap
  • Fysisk träning
  • Organisering
  • Gruppdynamik och ledarskap
  • Katastrofträning och förberedelser
  • Förmågan att improvisera
  • Skaffa en hobby
  • Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

Zombierna kommer! Om hur vi agerar vid larm.

Även om zombieapokalypsen kommer att vara oväntad (för många) är det sannolikt att någon form av VMA kommer att hinna gå ut. När Hesa Fredrik gick igång i Stockholm den 9:e juli sent på kvällen så var det många som inte visste hur de skulle agera (det var flera kompisar som hörde av sig till mig för råd). Ganska snabbt fylldes sociala media med olika typer av skämt (vilket även jag själv var delaktig i) vilket ett ganska vanligt sätt att hantera en diffus oro. Eftersom jag inte var i Stockholm när det hände så fick jag inte själv uppleva oron och osäkerheten av ett larm, men det finns forskning på larm och människors reaktioner på olika typer av larm.

Men hur brukar vi då agera vid larm?

Först och främst: Har du en plan för vad du ska göra vid ett larm, det kan handla om brandlarm eller VMA, så ökar chanserna att du snabbt skrider till handling – även om du inte följer just den planen är den mentala beredskapen du skapar genom att tänka igenom det viktig.

Det svenska krisberedskapssystemet bygger bland annat på att förskola och skola ser till att utföra de nödvändiga åtgärderna vid ett larm och att föräldrarna litar på det. Numera är det sannolikt att de ändå kommer att hämta barn för att samla familjen. Det är idag en naturlig reaktion som myndigheternas krisplanering måste ta hänsyn till även om det inte är det mest effektiva. De flesta familjer agerar som en enhet vid ett larm. Det vanligaste är alltså att människor kontaktar och samlar familjen för att sedan ta tag i problemen. Det är också konsekvensen av en normförskjutning där familjen som enhet blivit viktigare och tilliten till samhällets förmåga att lösa problem minskat.

Människor söker oftast skydd hos släkt eller bekanta snarare än att nyttja de skyddsmöjligheter som brukar erbjudas av myndigheter. Emellertid visar flera studier att svenska beslutsfattare har låg tilltro till människors förmåga till förberedelser. Det finnas alltså en ömsesidig misstro kring att lösa problem som uppstår.

Det finns tre vanliga hinder för att agera vid larm: kostnaden, de praktiska svårigheterna att svara på varningen samt familjeband.

Kostnaden handlar både om de faktiska ekonomiska kostnaderna och om tiden och resurserna som du måste investera i en eventuell evakuering. Den ekonomiska kostnaden kan handla om att köpa på dig extra mat/vatten och annat som kan vara bra att ha, samt om transportmöjligheter. Det har visat sig att människor med låga inkomster evakuerar i mindre utsträckning än mer välbärgade. Det har också visat sig att människor är mer benägna att evakuera i slutet av en semester än i början då de inte vill missa hela eller stora delar av semestern.

De praktiska svårigheterna handlar om att alla kanske inte tar del av larmet. Även här är klass en viktig aspekt. Människor som inte talar bra svenska, saknar kunskaper om larmsignaler, har fysiska-, psykiska- eller intellektuella funktionsnedsättningar har betydligt svårare att uppfatta hotbilden utifrån larmet och evakuerar därför inte.

Familjeband handlar, som tidigare nämnts, om att evakuering sällan sker utan att hela familjen är samlad. Människor med husdjur evakuerar sällan utan sina djur. De här hindren gör att människor hellre än att följa myndigheternas rekommendationer chansar på att det inte blir så farligt, att det går över eller att det handlar om falsklarm.

Vid tydliga hot som jordbävningar (i områden som är jordbävningsdrabbade) eller bränder är det enklare att börja handla. Ju mer diffust eller konstigt hotet upplevs som, desto svårare är det att göra något alls eftersom det är oklart när och hur du ska agera. En anledning till att många inte förbereder sig inför hot är att det är svårt att veta exakt vad du ska förbereda dig på. Den upplevda hotsituationen är viktig eftersom det är den alla handlingar utgår från. Om du inte identifierar en situation som farlig finns det stor risk att du inte gör något åt den. Om du däremot uppfattar situationen som farlig eller rent av livshotande beror din reaktion mycket på huruvida du tror att du kan göra något åt situationen – och av hur människor omkring dig beter sig. I de fall du inte upplever att du kan göra något är risken stor att du blir passiv, det ingår i det beteendemönster som brukar kallas förnekelse och är väldigt vanligt vid krissituationer.

Vid meddelanden om utrymningar av städer, områden eller stadsdelar är också misstro den vanligaste första reaktionen, även om det är kan finnas en klar och tydlig hotsituation och tidigare erfarenheter kring det. Vi söker ofta förklaringar som känns bekanta och ofarliga istället för att betrakta varje larm som en potentiell fara. Det finns också en risk att människor inte uppfattar faran om det tidigare förekommit falska larm eller om källan inte känns tillförlitlig. Många undersöker flera källor innan de börjar agera (något som tyvärr skiljer sig från hur människor delar information på sociala medier). Vi lägger också stor vikt vid hur andra människor reagerar vid händelser som avviker från det normala. Vi söker oss till varandra för att få bekräftelse och stöd för att något faktiskt har hänt. Misstro är vanligare än överreaktion vid larm. Att bryta sin sociala roll och börja agera på ett sätt som är avvikande sitter långt inne. Det är det lättare att spela cool och låtsas som att inget händer.

Från myndighetshåll är det svårt att kommunicera vid olika typer av potentiella hot. Förtroende är A och O. Att slå på stora trumman om det inte blir så farligt kan vara förödande i långa loppet samtidigt som det finns stora risker i att inte göra människor redo. Tittar vi på de senaste stormarna som kommit in till USAs södra delar har många inte utrymt trots påbud från myndigheterna. En viktig lärdom är att myndigheterna måste prata med en röst (och inte som vid t ex stormen Harvey, när guvernören i Greg Abbott sa till invånarna i Houston att evakuera medan borgmästaren Sylvester Turner sa åt dem att stanna hemma och ta skydd).

Boktipset: ”En sekund i taget” och uppföljare

Sofia Nordins En sekund i taget (2013)är den första i en trilogi (de andra är Spring så fort du kan (2014) och Som om jag vore fantastisk (2015)) som handlar om en epidemi (pandemi?) som utbryter i Sverige och det är få som överlever. Målgruppen skulle jag gissa är 10-15 men jag gillar storyn även om huvudpersonerna är yngre och det är stort fokus på klassiska ungdomsproblem. Grundstoryn är att nästan alla dör helt plötsligt (och samtidigt) i en jobbig feber. Hedvig som är huvudperson i den första boken hittar en gammal undervisningsbondgård där hon sakta men säkert lär sig ta hand om det som finns på gården.

Ett grepp jag gillade med böckerna var hur Nordin byter huvudperson i varje bok. Den första är ur Hedvigs perspektiv och det är nog den jag tycker är starkast (möjligen för att jag har lättare att identifiera mig med henne än med de andra huvudkaraktärerna). Den är nog också den som är mest överlevnadsinriktad eftersom det handlar mycket om det inledande skedet, alltså när nästan alla insjuknar och dör. Det handlar mycket om hennes ensamhet och längtan efter andra. Och när hon väl träffar andra överlevande, svårigheterna med det.

Den andra boken, Spring så fort du kan, handlar om Ante som de hittar i skogen och han är mycket illa medfaren. Han hade givit upp och sitter egentligen bara och väntar på att dö när Ella och Hedvig hittar honom. Jag gillar Antes flyktkänslor, alltså att han har svårt att våga ge sig hän och dras med viljan att bara sticka iväg.

Den tredje boken, Som om jag vore fantastisk, är den som mest är en ungdomsroman. Det tar sitt början i ett avsked och handlar om Ella som kanske beter sig mest stereotypt som en tonåring. Det är som är intressant är försöken att skapa vardag i något nytt och hur funderingarna på varför och vad som egentligen har hänt börjar dyka upp i större utsträckning.

Sofia Nordin har i trilogin gjort en bra berättelse (eller egentligen tre) som handlar lika mycket om att vara ung som om apokalypsen. Kul med de svenska miljöerna och den apokalyptiska stämningen.

Det finns tydligen en fjärde bok som heter Om du såg mig nu också, men den kom precis nyss och jag har inte hunnit läsa den (än).