Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder

”Klimatkrisens Sverige – så förändras vårt land från norr till söder” är en ny bok av Erika Bjerström som undersöker hur klimatförändringarna kommer att påverka Sverige. Boken beskriver i korta kapitel hur olika delar av landet riskerar att drabbas. Boken bygger på intervjuer med experter, och risk- och sårbarhetsanalyser från kommuner och MSB, men är också en personlig berättelse om Erika Bjerströms relation till den svenska naturen.

Klimatzonerna förflyttas 11 meter per dygn, alltså drygt 4km per år med nuvarande takt. Norra Sverige värms upp betydligt snabbare än södra delarna (1,1 grader globalt, 1,9 grader i Jokkmokk). Fjällen kommer att bli täckta av skog, en stor del av Skånes stränder riskerar att försvinna. Arter kommer att försvinna och ersättas av nya – både djur och växter. Lingon och blåbär kommer att bli mer sällsynt. Skidorter inte kan lita på vanlig snö utan måste använda konstsnö som i sin tur leder till mer utsläpp och värmeböljor leder till ökad användning av AC vilket också leder till mer utsläpp. De konsekvenserna av klimatkrisen vi ser leder alltså till mer utsläpp för att mildra effekterna för företag och individer. På äldreboenden kommer gamla dö av värmeslag i större utsträckning när temperaturen kommer att ligga på över 30 grader under längre perioder. Men trots det här har Sverige på det stora hela dragit vinstlotten när det gäller klimatkrisen. Vi kommer få mer skog som kommer att vara en viktig råvara, eventuellt kan det bli två växtsäsonger (även om torka kommer bli ett problem för bönderna).

Det är bra att boken lyfter demografiska och politiska utmaningar som vi kommer att stå inför. Inte minst när flyktingar börjar komma från medelhavsområdet. Grekland, Spanien och Italien kommer att lida av extrem värme och långa torrperioder som gör att det blir svårt med jordbruket. Runt ekvatorn kommer det inte gå att bo överhuvudtaget på grund av värmen. En av experterna frågar sig om inte Sverige kommer att ha (eller borde ha?) 50 miljoner invånare inom ett par decennier utifrån hur omvärlden kommer att se ut. Det är svårt att argumentera mot rättviseaspekten i att fler måste få bo här när vår livsstil orsakar obeboeliga områden i andra delar av världen.

Det jag tycker är problematiskt med boken är den något optimistiska avslutningen där det verkar som att klimatkrisen kan lösas med lite mer teknik och t ex metoder som CCS (som idag knappt fungerar och skulle absolut inte fungera på den skala som det skulle krävas för att få bukt med klimatproblemen). I den avslutande intervjun med Svante Axelsson verkar problemen vara absolut hanterbara och något som näringslivet själva håller på att lösa. Jag förstår tanken med att avsluta hoppfullt, men jag önskar att hon också skulle förhålla sig mer kritiskt till hans svar. I övrigt är det en väldigt bra bok som enkelt förklarar hur Sverige kommer att påverkas och förändras.

Erika Bjerströms nya bok.

Bokus

Adlibris

Vad är prepping?

Kriser och katastrofer är en del av mänskligt liv. I den moderna världen kan de vara personliga som separationer, att få avsked från ett jobb eller dödsfamilj bland familj eller vänner, men de kan också vara samhälleliga som ekonomiska nedgångar, naturkatastrofer, pandemier eller väpnade konflikter. Kriser drabbar oss fysiskt och psykologiskt men på olika sätt beroende på vilken typ av katastrof det är. Men vi vet säkert att vi kommer att drabbas av kriser eller katastrofer på olika sätt. Frågan är hur vi bemöter dem.

Preppare är de som förbereder sig för kriser mer aktivt. Att vara prepper tolkar jag framförallt som en identitet. Alltså de som har gjort förberedelserna till något förknippat med deras vara, på samma sätt som en del är hårdrockare, AIKare eller friluftstyp. Jag har i olika intervjuer blivit kallad prepper, men det är något jag vänder mig mot. Visst tänker, läser och skriver jag mycket om kriser, katastrofer och förberedelser men i mitt vardagliga liv är det inte jag.  Och jag tänker att de saker som oftast diskuteras i preppergrupper och handlar om olika överlevnadstekniker, prylar eller uteliv. Snarare ser jag det som att ha ett säkerhetsbälte på mig eller att jag har hemförsäkring. Men just kopplingen mellan överlevnad- och friluftsteknik och prepping tror jag blir problematisk eftersom det kopplar samman att vara förberedd med en hobby som utförd rätt visserligen kan vara en bra sak i kriser, men knappast det som är viktigast.

Många av de som kanske är bäst förberedda för större katastrofer känner knappt till begreppet prepper. Och det handlar nog framförallt på landsbygden, där människor i större utsträckning storhandlar och kanske odlar lite för husbehov. De vet att strömmen försvinner då och då och har bra sätt att hantera det. De har goda kontakter med grannarna helt enkelt för att det är väldigt mycket enklare att leva då. Att kunna låna en bil, få skjuts till sjukhuset eller få hjälp att jaga fåren som rymt ur inhägnaden. De lite enklare gemenskaperna är de som verkligen betyder något när något händer eftersom de stärks vid yttre hot.

Missförstå mig inte, jag har inget emot att människor skaffar en vevradio, vattendunkar eller lite extra mat i skafferiet. Tvärtom är det klokt på samma sätt som det är klokt att ha brandvarnare, brandfilt och brandsläckare hemma. Eller att använda hjälm på cykel och bilbälte i bilen. Det är att tänka ett steg före något kan hända.

Det vi kan se i till exempel den krisen vi befinner oss i just nu, en pandemi, är att det inte är utrustningen eller prylarna som verkligen spelar roll. Men skulle transporterna stanna av skulle vi få det lite tuffare med vissa varor. Men knappast livshotande i det korta loppet, och i det långa loppet är det ändå väldigt få förberedelser som inte innefattar extremt hög grad av självförsörjning något som spelar större roll.

Jag tror det spelar större roll  med starka sociala nätverk, att känna grannar och ha folk runtomkring dig som faktiskt bryr sig om dig. Det ger en bättre förutsättning för att hantera kriser som kan komma. För ensamma klarar vi oss ytterst dåligt.

Vill du läsa mer om mina tankar om prepping kan du läsa Teser om prepping som min vän Mani och jag skrev för Ordfront magasin. Den är uppdelad i 11 teser och tanken är att de leder fram till vad som egentligen är viktigt om vi vill undvika framtida kriser och katastrofer. Texten kommer lite senare publiceras i sin helhet på bloggen.

En Minecraft-zombies dagbok

En Minecraft-Zombies dagbok är ungefär vad det låter som: En dagbok skriven av en zombie från Minecraft. Vi får inte reda på zombiens namn, men jag misstänker att det är Zack eftersom författaren till boken heter Zack Zombie. Zack är en ganska vanlig zombiekille som går i skolan och har bland problem med att kroppsdelar trillar av. Han har fyra kompisar Smygo som är en Creeper, Skeletto som är Skelett och Slimey som jag tror är slemhoppare.

Jag har läst de två första böckerna i serien. Trean kommer på svenska i september men det verkar finnas runt 15 böcker på engelska. Jag högläste böckerna för min sexåring som älksar Minecraft och han tyckte det var väldigt roligt. Extra bra är att han kan berätta grejer från Minecraft till mig som jag inte visste innan (eftersom jag vet typ inget om Minecraft). I den andra boken tas mobbing upp  (jobbigt att bli mobbad av en mutantzombie och en magmakub) vilket jag tror går att ta upp med lite större barn.

Den är från och till rätt fyndig och funkar utmärkt för att stimulera till läsning för barn som gillar Minecraft vilket ju är hela syftet. Boken är utgiven av Hegas förlag och är alltså lättläst och finns för att underlätta läsning för de som har lite svårt med det. Den riktar sig till nioåringar och har Hegas svårighetsgrad 3 (för den som vet Lix 20). Det är egentligen fanfaction men den är ändå copyrightad av Mojang/Minecraft. Helt klart läsvärd för målgruppen!

Adlibris  Bokus

 

Dagens zombiefilm: Corona Zombies

Corona Zombies kom redan i april i år. Det märks. Att det är ett hafsverk är underdrift. Men det visar också hur kul det går att ha med zombiegenren och bortsett från tonårssnubbig jargong och sexism är det en ganska rolig film med flera kul inslag. Redan i förtexten får vi se ungefär vilken typ av film det är. Det är två skådespelare + att de tackar alla skådespelare från Hell of the Living Dead och Zombies vs Strippers. Filmen är ungefär 15 minuter eget filmat material och sedan 15 minuter klipp från Zombies vs Strippers och 30 minuter från Hell of the Living Dead (fast med ny dubbning som för ”dialogen” framåt). Att de lagt på nya röster på en gammal film gör inte så mycket eftersom de gamla italienska zombiefilmerna ändå är dåligt dubbade. Det är en massa blinkningar till klassiska zombiefilmer, en del ganska roliga one-liners och ett ordentligt lass pubertal humor. Det bästa med filmen är att den bara är en timme lång, men det blir sällan tråkigt, kanske framförallt av nostalgiskäl då Hell of the Living Dead är en klassiker i genren.

Handlingen är väl kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Bimbon ”Barbie” pratar i telefon med sin kompis Kendra och försöker få tag på toalettpapper medan hon tittar på nyheterna (där klippen från filmerna utspelar sig). Sen kommer hon på att hon dejtat en prepper som lämnat toapapper i hennes garage.

Det går bra att bara kolla på trailern och få ungefär lika mycket ut av filmen. Men har du verkligen en timme över så går den att få tag på hos Full Moon Features

Det här med skyddsrum är väl inte så viktigt…

I dag kom ett nytt avsnitt av Beredsam som handlade om skyddsrum. Jag och Niklas Kämpargård intervjuade Henrik Larsson från MSB. Skyddsrum är en fråga som väldigt ofta kommer upp när det handlar om beredskap. Jag får ofta frågor om skyddsrum och har väl på det stora hela tyckt att frågan fått för mycket uppmärksamhet eftersom det är väldigt få tillfällen som de faktiskt är tänkta att användas. Efter intervjun med Henrik så har min övertygelse stärkts.

Skyddsrum - msb.seDe svenska skyddsrummen ligger både ovan och under jord och är i allmänhet använda till andra saker i fredstid men ska på 48 timmar kunna iordningställas till skyddsrum. Det är fastighetsägaren som är ansvarig för att detta ska göras och att det sker kontroller regelbundet (om alla skyddsrum skulle kollas i Sverige skulle det med nuvarande takt ta ca 30 år). De ska användas vid krigssituationer alltså bombningar och att vi ska få förvarning med Hesa Fredriks flyglarm och sedan snabbt ta oss i skydd. Tanken är att vi ska vara där under korta stunder medan bomberna faller och sedan återgå till våra hem.

Problemet är att de är gjorda för krigföring som den såg ut under andra världskriget. Idag skulle vi gissningsvis få några minuters förvarning innan missiler skulle slå ned. På den tiden skulle ingen hinna till skyddsrummen. Dagens missiler träffar dessutom precis där de ska (till skillnad från förr i tiden) och om en fiende skulle vilja terrorbomba oss skulle de ju kunna skjuta på skyddsrummen och döda samtliga som befinner sig där. Dessutom har städerna förtätats och nya byggnader uppförts nära hus där det finns skyddsrum vilket medför att skyddsrummen inte är anpassade till tyngden av byggnader som finns där nu (utan tyngden av byggnader som fanns när skyddsrummen byggdes). Det skulle innebära stor risk för att skyddsrummen skulle bli begravda och att människor inte kunde ta sig ut.

Men att ta bort skyddsrummen idag skulle signalerna något konstigt. Att staten inte skulle ta hand om sina civila vid en krigssituation och det skulle vara svårt att förklara. Men idag ser jag inte att de fyller någon direkt funktion, särskilt inte om vi jämför med kostnaden på att upprätthålla dem. Skulle vi däremot ta bort skyddsrummen kan vi inte räkna med att få tillbaka något likvärdigt eftersom det skulle vara alldeles för dyrt. Ok, jag skulle nog föredra om skyddsrummen omvärderades och kanske gjordes om till någon form av potentiella trygghetspunkter eller anpassades för civila kriser, alternativt att de absolut flesta byggdes om till andra saker de är bättre lämpade för. Men jag kan ha fel här. Det kanske finns någon annan mycket bättre lösning som jag inte kommer på eftersom jag är rätt dålig på försvarsfrågor.

 

Lär dig mer om Skyddsrum i MSBs podd: Om krisen kommer – Skyddsrum också det är ett bra avsnitt.

 

 

Oljans baksmälla

Det är en vanlig dag. Du går till jobbet. Kommer hem. Lagar mat. Lägger ungarna. Helt plötsligt ringer det på dörren. Det är en frän kille som står med en bricka med shots. Ni går ut på gården (eftersom vi såklart inte ska hålla avstånd till varandra ”i dessa tider” (på google statistics grafer går det att se hur mycket just de orden används just nu – det är en stor ökning). Du häver i dig två shots ganska snabbt. Väntar lite. Tar några till.  Och sen är det svårt att sluta. När du börjar närma dig tvåsiffrigt antal känner du fortfarande att livet är rätt bra ändå. Det är nog så här det ska vara. Någonstans i dig fattar du att det kanske är en dålig idé, men den här killen fortsätter bjuda och vem är du att säga nej? Och här står vi efter femton shots. Du börjar må ganska illa, men shotsen är goda och du funderar på om du ska ta en till.

Det här skulle kunna vara en bild av mänsklighetens historia. Allt har rullat på ungefär som vanligt i 200 000 år tills vi för drygt 10 000 år sedan blev bofasta och saker började förändras. Vår biologi har inte förändrats nämnvärt men samhället runtomkring oss och vår kunskap om människan är helt annorlunda. För några hundra år sedan började vi utvinna fossila bränslen, men det var egentligen på 1900-talet som det började ske i stor skala. Något som NJ Hagens beskriver som ”ett gäng måttligt intelligenta, väldigt social apor bröt sig in i en kakburk av fossil energi och haft en fest i 150 år”. Den här festen ledde fram till alla teknologiska framsteg vi har idag och det liv som är möjligt på grund av billig energi från solen som lagrats under miljoner år. Biologin har alltså inte alls hängt med i den snabba förändringen vi ser. Socialbiologins fader E. O. Wilson uttryckte kärnan i problemen vi står inför såhär: Mänsklighetens verkliga problem är att vi har paleolitiska känslor, medeltida institutioner och en gudalik teknologi. Vi har skapat en verklighet som vi själva inte klarar av att hantera på individnivå eller på systemnivå.

Precis som i början av ett rus är det lätt att tycka att allt är bra. Till och med att det är såhär det borde vara alltid. Och ju längre in i fyllan vi kommer desto mindre tänker vi på gårdagen och morgondagen. Vi har ju kul för bövulen! Vi har tillgängliggjort kultur, sjukvård, mat till nästan 10 miljarder människor och i princip utrotat en massa sjukdomar som tidigare var dödliga. Inte illa för en ”måttligt intelligent väldigt social apa”.

Vad oljan gjorde var att frigöra enorma mängder energi. Och har byggt hela vår samhällsekonomi på att det måste fortsätta vara så. Att hjulen måste snurra snabbare. Att vi har tillväxt. Vi måste alltså dricka mer och mer. Om ekonomin (och med dem utsläppen, det finns tydlig korrelation mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp) ökar med 3% om året vilket är önskvärt för ekonomin så har vi om runt 30 år gjort av med lika mycket råvaror och energi som vi gjort de senaste 10 000 åren. Är det scenariot önskvärt? Är det ens möjligt?

Jag lutar åt att svaret är nej på bägge frågorna. Det innebär att vi måste ha ett helt annat ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt i den form vi ser idag. Att försöka få hjulen att snurra långsammare för att på sikt stanna. Något som gör att de framsteg inom psykologin som givit oss clic bait-annonser, avancerade reklamkampanjer som vi inte fattar att vi utsätts för, strategisk musik och varor på ”rätt” plats i butikerna inte kan få påverka vår konsumtion. För vi är inte rationella, vi styrs inte av kalkylerade övervägningar i varje situation. Vi har andra drivkrafter. Till exempel driften att tillhöra en grupp och mäta oss med andra. Att känna att vi är en viktig del av gruppen leder i den kapitalistiska ekonomin käpprätt åt helvete. Våra inneboende behov av gemenskap exploateras och behandlas som varor i en ekonomi som hela tiden gör oss missnöjda för att vi inte har tillräckligt.

De flesta människor godkänner idag att vi ska ha ett oberoende rättsväsende. Att hämndkänslor hos den utsatta för ett brott inte ska styra påföljden. Så på vissa områden är vi för att begränsa känslor för att vi vet att de leder till orättvisa och ofta orimliga konsekvenser. Det borde också gå att tänka tanken att den formen inskränkning av känslor också kan läggas på konsumtion eftersom vi vet att det mänskliga psyket inte är skapt för den typen av överflöd vi lever i idag. Statusjakt och att ständigt vilja ha mer blir inte hållbart och leder till ett enormt lidande både hos de som inte har något och hos de som nästan har allt. För de som drabbas av den rovjakt på resurser som vår konsumtion syns inte. Men det hänger ihop med oss. Det handlar både våra barn och barnbarn och de som producerar våra varor under omänskliga förhållanden.

Ska du ta ett par shots till? Vår biologi säger ja ja ja. Men det som skiljer människan från de flesta andra djur är att vi trots allt har förmågan att säga nej. Frågan är hur du vill att morgondagen ska se ut.

 

Texten är ursprungligen publicerad i Arbetet och är lite löst material från researchen till min kommande bok som inte riktigt passade in någonstans.

Recension: Blood Quantum

Blood Quantum är en ny zombiefilm som utspelar sig 1981 i ett reservat i Kanada. Det som gör filmen annorlunda är att ursprungsamerikaner inte blir smittade (och alltså inte zombier) och därför i större utsträckning överlever när zombierna väl kommer – ett bett gör ont, men är inte dödligt. Poängen är tydlig, ursprungsamerikanerna har chans att ta tillbaka sitt land. Eftersom de inte blir smittade är alla zombierna vita och det skapar också en ny maktsituation då alla som inte är ursprungsamerikaner är ett hot.

Vi får följa en familj från när utbrottet sker och sedan sex månader efteråt. Det är ett grepp jag ändå gillade, det blev både utbrott och ordentlig postapokalyps av det. En familjehistoria där en bror och halvbror har konflikt för att pappa inte varit tillräckligt närvarande för den ene sonen. Att följa familjen borde ge en möjlighet att bygga ut relationer och karaktärer men jag har svårt att faktiskt känna för någon av dem.

Tyvärr slarvas det en massa i tempo och dialog som gör att den inte riktigt blir så bra som den skulle kunna varit. En hel del klichéer som blod som rinner under dörrar och ultraonda skurkar som absolut inte går att lita på drar också ned intrycket en del. För visuellt är den riktigt snygg, det är bra miljöer och bra apokalypskänsla. Som vanligt vill filmskaparna göra för mycket, jag skulle så mycket hellre sen en lite stillsammare zombiefilm utan så mycket stora gester. Gärna blod och inälvor men fokusera mer på svårigheter att skaffa mat och typ mensskydd och mindre på jätteonda skurkar som ställer till med otyg, plundrar och torterar. Blood Quantum är rätt bra, men hör inte till filmerna jag kommer återkomma till.

Trailer

Recension: Prepping – Överlevnadshandboken

Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.

Stawreberg, Anna-Maria - Prepping: Överlevnadshandboken - 13098173 ...Boken är lättläst och fylld med mycket kunskap, men jag saknar referenser i boken. En del mycket skulle jag vilja gå vidare med och förstå varför eller vad uppgifterna baseras på men det är svårt Inom prepping och överlevnad finns det väldigt många myter och ”gammal” kunskap som inte stämmer men som upprepas om och om igen.

Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).

Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.

Bokus

Adlibirs

Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser

Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.

Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.

Från storm till terror : individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser (häftad)Ja alltså boken är helt ny och kom tidigare i år så kapitlet om pandemier blev väldigt aktuellt. Det ”roliga” är att det är väldigt bra och förutsäger ganska precis hur den här situationen är. Boken utgår ganska mycket från svininfluensan och vaccineringar och där är vi ju inte nu, men mycket av osäkerheten och informationsproblematiken samt hur myndigheterna bör hantera en pandemi tycker jag känns i linje med vad vi sett. Mycket handlar också om krisen efter krisen det vill säga de problem som vaccinet gav i efterhand. Jag undrar också om det är några kommuner som faktiskt hade planerat för pandemi i några av de övningar som alla myndigheter är skyldiga att göra. Och i så fall om det går att se någon skillnad i de kommunernas hantering i jämförelse med andra. Men det ligger väl en bra bit i framtiden.

Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.

Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.

1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.

2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.

3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.

Bokus

Adlibris

 

 

Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris