Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

Annonser

Lokal gemenskap och prepping. Ett exempel från Skarpnäck

Sista dagen på krisberedskapsveckan hade gruppen #preppatillsammans en temadag om lokal beredskap i Skarpnäck. Det är ett väldigt bra initiativ som bygger på att människor tillsammans i ett bostadsområde bygger gemenskap och skaffar sig kunskap om hur de kan klara olika typer av kriser. Jag passade på att ställa några frågor till gruppen.

Beskriv bakgrunden till #preppatillsammans.
Fröet till #preppatillsammans har funnits där länge. För några år sedan gjorde en stor brand i ett flerfamiljshus i området 200 personer tillfälligt bostadslösa. Nödvändiga resurser som mediciner, kläder, pengar och i några fall tolkar saknades. Ett stödarbete drogs igång redan samma dag och en mängd frivilliga kom samman och höll igång insatserna i flera veckor, så länge som det behövdes. Det var inspirerande att uppleva den spontana viljan att hjälpa varandra.

I vintras handlade ett avsnitt av OBS i P1 om katastrofgemenskaper och fröet blev till en fråga i sociala medier om folk var intresserade av att gå en studiecirkel i hem- och lokal beredskap. Det var många som hörde av sig och efter en del roddande med lokal och mötestid drog studiecirkeln igång.

Vad är syftet med studiecirkeln?
Vi har pratat en hel del om vad det är vi vill med studiecirkeln. Syftet på lång sikt är att den ska utvecklas till en lokal beredskapsgrupp. Det handlar om att lära oss hur vi kan hantera (långvariga) samhällsstörningar och hitta budgetlösningar som svarar mot basala behov av exempelvis vatten, mat och värme. Att omdefiniera säkerhet till att handla om att vi både kan ge och förvänta oss stöd av varandra. Att istället för att drivas av rädsla eller bli passiva i en kris, bryta passiviteten genom att öva oss på att ingripa och agera. Att hellre än att enbart förlita oss på myndigheternas krisberedskap och hushållets egen hemberedskap förbereda oss tillsammans och sprida beredskapen till våra grannar.

Bild från temadagen när jag och Malin Grentzelius från Civilförsvarsförbundet Stockholm samtalade.

Vilka är med? Hur erfarna är deltagarna?
Det är en ganska spridd skara som är med. Vi har ett internetforum där vi är ett trettiotal personer som följer diskussionerna och anteckningarna från träffarna. Sen varierar det kraftigt vilka som har tid och möjlighet att gå på cirkelträffarna.
På första cirkelträffen gjorde vi en självskattningsövning, Hur förberedd är du på en skala 1-5? Sen har vi gjort om samma övning några månader senare och utvecklingen går mot att vi blir mer trygga i våra preppkunskaper. Dessutom blir det tydligare ju längre cirkeln gått att vi har en mängd olika praktiska förmågor och tidigare erfarenheter plus en vilja att göra verkstad av dem som är väldigt peppande.

Tillkommer det nya personer hela tiden eller är det en stabil kärna av folk?
Det är både en stabil kärna av folk som ses regelbundet och många fler som vill men inte har möjlighet att gå på alla träffar utan kommer om möjligt och håller sig uppdaterade via vårt forum. Och efter den lokala temadagen vi arrade så har ytterligare tio personer anmält sitt intresse.

Vilka scenarier tänker ni är troliga?
I våra diskussioner utgår vi ofta ifrån långvariga elavbrott, men även snökaos, översvämningar och efter förra månadens hetta och torka är bränder ett troligt scenario vi pratar om.

Vilka oväntade bieffekter har ni sett?
En oväntad bieffekt är att preppandet lett till en enklare och billigare vardag – storhandlande gör att det alltid finns mat och förnödenheter hemma och att du sparar på att handla mer i taget. En bieffekt som inte är oväntad så mycket som glädjande är den hoppfullhet och gemenskap varje cirkelträff resulterar i. Att förbereda sig på kriser är faktiskt hoppingivande.

Har ni kikat på amerikansk forskning och begrepp som community resilience?
Ja, i studiecirkeln har vi kommit fram till community resilience efter att först ha gått igenom Boken om hemberedskap. Vi har börjat titta på nätverket Mutual Aid Disaster Relief och näst på tur står RAND:s Toolkit for Community Resilience och Common Ground Collectives erfarenheter från deras arbete i New Orleans efter Hurricane Katrina.

På vilket sätt är community resilience intressant för er?
Vår tanke med en lokal beredskapsgrupp är att kunna bidra med nödvändig kollektiv infrastruktur som saknas i ett lokalsamhälle i kris, exempelvis att komplettera hushållens individuella stormkök med ett gemensamt mobilt storkök. Vår förhoppning är att vi ska kunna sprida beredskapen i vårt område, bygga vidare på den anda av att vi hjälps åt när det gäller.
Vi ser gärna att fler organiserar sig i sina områden. Då kan vi hjälpas åt att lösa problem, tänka ut sånt som annars lätt kan falla bort. Ett nätverk av lokala beredskapsgrupper som kan utbyta erfarenheter och dela resurser vore guld.

Vad är ert råd till någon som vill bilda en lokal grupp för kris och katastrofförberedelser?
Släng ut frågan i sociala medier och i ditt lokalområde, du är nog inte ensam om att vilja organisera dig – hellre gemensamt förberedd än ensam och oförberedd är vad vi kokar ner #preppatillsammans till. Kolla med Civilförsvarsförbundet om de är aktiva i din kommun.

Kommer ni att göra fler utåtriktade evenemang?
Ja, vi planerar fler evenemang, inte minst vill vi på sikt ordna ett lajv med alla som är intresserade i våra områden – lajva krisen, det vill du inte missa!

Har ni kontakter med andra organisationer?
Vi har viss kontakt med Civilförsvarförbundet här i Stockholm och med krissamordnaren i kommunen – henne ska vi träffa efter sommaren. Då ska vi bland annat ta reda på hur det står till med skyddsrummen i trakten och om kommunen kan hjälpa till med viss nödvändig infrastruktur. Vi har också som ambition att allt mer inventera vårt närområde och se vilka resurser i form av tillfälliga boenden, storkök eller viktiga kunskaper som radioamatörer som finns i trakten.

Vill du komma i kontakt med oss kan du höra av dig på preppatillsammans@gmail.com.

Stockholm Direkt skrev en inför artikel om det hela.  

Podden Apans Anatomi har också gjort ett avsnitt om prepping ur ett gemenskapsperspektiv:

Juni: Öva på katastrofer

 

Juni är då vi enligt zombieöverlevnadskalendern ska öva på katastrofen.  Öva öva öva! Det är det som ger bäst resultat när det kommer till krissituationer. Det är därför räddningstjänst, myndigheter och alla andra som jobbar med jobbiga situationer tränar på olika scenarion som kan vara troliga (sjukt nog rätt sällan zombiescenarion vad det verkar). Och nu i juni när vi sett en maj som passerat alla värmerekord och har ökad brandrisk i hela landet typ så varför inte starta med brandövning. Den typen av övningar görs på skolor och arbetsplatser av den enkla anledningen att de ger väldigt bra resultat. (Dessutom börjar det ju alltid brinna i zombiekatastrofer – varför svarar Anders Fridborg på här)

Genom att öva på till exempel brand något får du lättare att genomföra det i ett skarpt läge. Trots att du är stressad minns kroppen att det finns alternativa vägar ut och du vet ungefär vad som finns bakom dörrarna till utrymningsvägar. Annars är risken stor att du ignorerar nödutgångsskyltar eller inte vågar använda dem för att du inte vet vad som finns bakom. Vi följer lätt vanor snarare än testar nya saker under stress.

Det kan vara bra att också öva på mer osannolika scenarion (en del skulle säga zomiekatastrofer här, men jag vet bättre än att det skulle vara osannolikt) eftersom det kräver mer improvisation och kreativitet. Då går det i större utsträckning att lära sig agera utifrån de rådande förhållandena än från att allt går som det brukar göra. På myndighetsnivå eller hos företag tror jag att det är ett bra förhållningssätt. Även om du tränat på en typ av kris är det sällan just den inträffar och risken är att kartan följs snarare än verkligheten så att säga.

Så rent praktiskt:

  • Gör en brandövning hemma. Involvera alla i hushållet och tänk på eventuella husdjur.
  • Prata på jobbet om att genomföra brandutbildning och HLR.
  • Kolla igenom länets Risk och sårbarhetsanalys (RSA) för att kolla vad de har gjort för riskbedömningar för området du bor i. Är det brand, översvämningar, utsläpp av farligt avfall från industri eller liknande. Tänk igenom vad du kan göra för att förbereda dig utifrån det.
  • Skaffa en kofot och linda tejp runt handtaget.

Filmtipset: Night of the Comet

Night of the Comet (1984) hade gått under radarn för mig. Det är inte heller en helt klassisk zombiefilm, men jag tycker absolut att den ändå hör hemma i zombiegenren. En komet med väldigt vid bana som senast passerade jorden när dinosaurierna dog ut är på gång igen. Det förväntas bli en vacker syn så människor är ute på stan och ska kolla in spektaklet. Trist nog pulvriseras de av att se kometen. Men några forskare/militärer har låst in sig under marken i en bunker och en del som råkar ha varit i rum av metall klarar sig. De som inte utsattes direkt för kometen genomgår en förvandling och blir vildsinta zombielika varelser.

Scenariot med några få överlevare i en övergiven stad känns igen. Det är ett av de moderna zombiefilmer/seriernas signum. Att vakna upp i en död stad. Det kommer ursprungligen från Day of the Triffids, men det är inte den enda postapokalyptiska klichén i filmen, tvärtom är den ganska fylld av sådana. Men det är helt ok. Den utger sig inte för att vara nyskapande eller något speciellt.  Däremot är det, till skillnad från många andra postapokalyptiska filmer, flera starka och dominanta kvinnoroller. Huvudpersonen ”Reggie” och hennes syster Sam kan ta hand om sig själva och löser problem snarare än står och skriker hysteriskt. De är vapentränade och gillar att panga på!

Som B-film är den förvånansvärt bra tycker jag. Den finns skräckmoment och det finns humor i en bra blandning även om den blir mer och mer cheezy ju längre filmen går. Trevligt soundtrack och härlig 80-tals estetik genomsyrar också filmen.

Kolla in filmen här:

Krisberedskapsveckan 2018 och ”Om krisen eller kriget kommer”

Nu börjar krisberedskapsveckan 2018. I år har det varit mycket mer diskussioner om veckan innan, förmodligen för att broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ska skickas ut till 4,8 miljoner svenska hushåll. Men hur ska vi se på den? Är det ett effektivt sätt att höja beredskapen i Sverige och vad kan göras för att veckan ska bli så bra som möjligt?

MSB har alltså på uppdrag från regeringen tagit fram broschyren ”Om kriget eller krisen kommer”. Den tjugosidiga broschyren presenterades måndagen den 21 maj på en presskonferens (ladda ned broschyren här) och är ungefär så bra som den kan bli när den helt saknar målgrupp. När broschyren kom ut senast 1961 så lyssnade människor när Staten pratade i större utsträckning än i dag. Kommunikationen riktade sig uppifrån och ned till medborgarna. Det fanns bara en TV-kanal och mediebruset var knappt existerande. Idag konkurrerar informationen med betydligt intressantare fakta som Kim Kardashians instagrambilder på sin frukost, att något kan vara en okänd/dold folksjukdom eller vad som helst som känns lite mer spännande. Vår konsumtion av information ser helt annorlunda ut idag och vi väljer i större utsträckning info som vi vill se eller bekräftar vår världsbild. Spridningen av info sker mer horisontellt än vertikalt.

Efter presskonferensen inför krisberedskapsveckan i måndags så har det redan varit mycket diskussioner om broschyren och om hemberedskap och krig. Särskilt internationellt har rapporteringen om att fredliga Sverige ska börja förbereda sig för krig fått mycket uppmärksamhet. Det finns såklart ett syfte med att broschyren kommer under krisberedskapsveckan, förhoppningsvis ger det lite mer utrymme för frågorna i många olika kanaler i samhället. Och det är en viktig del för att budskapet ska sjunka in. Informationskampanjer generellt har högst begränsad effekt på människors beteenden (vilket jag skrivit om tidigare) men att det finns i många kanaler kan vara positivt. En annan bra grej är att MSB tagit fram ett spela som kan användas i skolorna under veckan. Att påverka vuxna genom barn är något som faktiskt verkar funka.

För ett par dagar sedan hade 228/290 kommuner (lista finns här) anmält att de skulle ha någon typ av aktivitet under veckan vilket är väldigt bra genomslag. Även länsstyrelser och de frivilliga försvarsorganisationerna kommer också att ha verksamhet. Förra året deltog ca 80% av kommunerna på något sätt så det är ungefär lika många. Kolla gärna med din kommun! Här finns lite info om vilken typ av aktiviteter de faktiskt gör.

Det jag tänker är viktigt att det fokuseras på är möjligheten till engagemang. Ju fler som är organiserade i någon av alla organisationer som kan vara viktiga vid en kris desto bättre. I broschyren nämns utbildning och engagemang på sista sidan och det är bra. Bildade och organiserade människor gör ett mer resilient samhälle – både gentemot informationskrig och cyberattacker men också mot rena naturkatastrofer och krig. Krisberedskap handlar om så mycket mer än att ha konserver och vatten hemma. Det handlar om kunskap, sociala nätverk och tillit. Det här har jag tjatat om flera gånger. Och det slås även fast på första sidan i broschyren: ”En av våra viktigaste tillgångar när något hotar oss är vår vilja att hjälpa varandra.

Fokuset på krig är problematiskt samtidigt som det kan vara viktigt ändå. Även om kriget inte känns som om det står framför dörren just nu så kan säkerhetsläget förändras snabbt. Att veta hur försvaret är uppbyggt och att alla människor i Sverige faktiskt kan bli inkallade är viktig kunskap som jag tror inte alla vet om. I tycker jag ändå att media har MSB svarat lite svävande kring krigsfrågan vilket inte är så konstigt då det ju egentligen inte MSB som ”har hand om” krigshot eller förberedelser för det (även om de fyller en funktion inom det civila försvaret). Det är försvarsmakten och dess organisationer som ska hantera och undersöka de hotbilderna. Jag tycker även att terrorbiten i broschyren är problematisk. Den bidrar mer till att skapa rädsla än trygghet och gör terrorhotet till något större än vad det egentligen är. Istället för att stilla rädslan tror jag att den späs på vilket gör att terroristerna segrar.

På det stora hela är jag positiv till krisberedskapsveckan och broschyren. Det blir väldigt intressant att se vad som görs och framförallt att läsa utvärderingen efteråt. Kommer människor att tillgodogöra sig informationen eller hamnar broschyren i pappersåtervinningen? Vad funkade bättre och sämre? Kommer folk ändra något i sitt beteende för att bli mer förberedda? Kommer du att ändra något i ditt beteende?

 

 

 

 

Filmtipset: Let Sleeping Corpses Lie

Let Sleeping Corpses Lie är en av de tidiga zombiefilmerna som hamnat i skymundan av Romero. I just det här fallet ville regissören Jorge Grau göra en kopia av Night of the Living Dead fast i färg. Det, liksom mycket annat i filmen, är typiskt för de europeiska zombiefilmerna som kom i början av 1970-talet. Just den här är en spansk/italiensk produktion som utspelar sig i England. I likhet med många andra filmer har också denna väldigt många olika titlar. Mest kända är kanske The Living Dead at Manchester Mourge (trots att filmen inte alls utspelar sig i Manchester), Don’t Open the Window eller originalet Non si deve profanare il sonno dei morti och Zombi 3. Kärt barn har många namn.

George driver en antikaffär i London och tar motorcykeln upp mot Windermere där han ska träffa några kompisar. Tyvärr backar den andra huvudpersonen Edna in i hans MC och de beger sig iväg till hennes syster som bor i närheten av Windermere. Tyvärr så har jordbruksverket ett pilotprojekt för att döda skadeinsekter med hjälpa av ”ultra sonic radiation”. Det visar sig ha effekten att väcka döda till liv igen. Ja och sen kan ni ju fatta själva ungefär vad som händer. Första halvan av filmen något osammanhängande och är rätt långsam med mycket naturklipp men sedan faller bitarna på plats och det blir fart och tarmätande.

Det är en bra konflikt mellan de moderna Londonborna George och Edna och den engelska konservativa landsbygden som inte riktigt gillar det nya. Samtidigt som det nya i form jordbruksverkets experiment på naturen också blir ett hot, men ses av lokalbefolkningen som något positivt.

Jag älskade Let Sleeping Corpses Lie. Bortsett från halvdant skådespeleri och usla kvinnoroller (som mest skrek och var värdelösa) är det en riktigt bra film. Handlingen funkar tycker jag. Zombierna är obehagliga och rätt välgjorda för sin tid. Den politiska kommentaren och en från och till rätt rolig dialog ”…with your long hair and faggot clothes” är bra. Helt enkelt ett måste för alla som har något som helst intresse av zombiefilm.

Youtube är fantastiskt, hela filmen finns här!

Filmtipset: Cargo

Idag släpptes Cargo på Netflix. Det är en långfilmsversion av en kortfilm som kom ut 2013 som var rätt fin. Cargo är en postapokalyptisk historia där människor blivit zombier över hela Australien. När någon blir biten har de 48 timmar på sig. Myndigheterna hann ge ut ett kit för att handskas med de smittande med bland annat en klocka som räknar ned från 48 timmar och en vass spets att köra in genom örat in i hjärnan.

I huvudrollen ser vi Martin Freeman som en väldigt alldaglig person. Hans uppgift är att ta hand om sitt spädbarn Rosie och föra henne i säkerhet eller åtminstone någon slags trygghet. Under resans gång så träffar han olika människor och grupper. En ung aboriginflicka, Thoomi, blir en följeslagare. Det är skönt nog inte särskilt stort fokus på onda MC gäng eller kannibalsekter utan vi får träffa olika överlevare som gör vad de kan.

Det finns många klassiska element av zombiefilm. Till exempel en politisk udd riktad mot rovdriften av naturen och särskilt fracking. Det är något av en natur vs civilisationen i det hela som jag tror skulle göra George Romero en smula rörd. Jag tycker att filmen är ganska fin på många sätt. Freeman gör sin roll som helt vanlig, rätt tråkig, människa riktigt bra. I början av filmen bor de på en husbåt (bra zombieapokalyps plan för övrigt) och åker omkring längs med en flod. Han verkar inte riktigt ha förstått allvaret eller hur andra människor de stöter på senare kan bete sig utan står ganska handfallen vid orättvisor.

Cargo är en med zombiemått mätt stillsam film. Det är en del spänning men det är inte det filmen lever på eller ens det som gör den bra. Även om den är ganska förutsägbar så funkar det ändå.

Kortfilmen från 2013:

The Rain

Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)

Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.

Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.

Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.

På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Filmtips: The Survivalist och Into the Forest

The Survivalist och Into the Forest (bägge från 2015) är två likartade men ändå olika filmer. Bägge är postapokalyptiska, i The Survivalist några år efter att allt gått åt skogen medan vi i Into the Forest får följa med när katastrofen händer. Men de skiljer sig en hel del i hur det är filmat – den första är mörk och den andra är mer ljus.

The Survivalist handlar om en man som bor i en liten avlägsen stuga i skogen och överlever genom självhushållning. Han kokar olja på björknäver, kissar på växterna etc. I början när filmen berättar om huvudrollsinnehavaren visar de alla möjliga överlevnadstekniker tyvärr minskar de ju längre filmen fortskrider. Två kvinnor kommer till gården och den tystlåtne huvudpersonens värld rubbas. Filmen är rätt mörk, alla människor är beredda att döda för att få sin vilja igenom och det finns inget försonande hos någon egentligen.

Into the Forest (som är baserad på en bok med samma namn) handlar om systrarna Nell och Eva som bor med sin pappa i ett hus typ 10 mil utanför ett litet samhälle. Strömmen försvinner då och då, men en dag försvinner den för evigt. Pappa dör ganska snart i en motorsågsolycka och ungdomarna måste klara sig själva. De vet inte vad som händer runtomkring i världen och enstaka besökare kommer förbi. Det är mindre av fräsiga överlevnadstips och mer av vikten (och svårigheten) med att ha en annan person i närheten.

Into the Forest är något glättigare  (eller så är det bara i relation till The Suvivalist eftersom jag såg dem efter varandra) men inte så det blir jobbigt och nog den jag gillade bäst. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med i The Survivalist. Jag gillar att det finns väldigt lite information i bägge filmerna. Det finns rykten, men ingen verkligen information – precis som det skulle vara vid en längre samhällsstörning.

Våldtäkt är något som förekommer i bägge filmerna och de skildrar precis som de flesta postapokalyptiska filmer hur människans värsta sidor kommer fram (även om syskonskapet i Into the Forest är en fin relation). Det är symptomatiskt för den här typ av filmer och inget som bör ses som dokumentärt. Men det formar vår syn på apokalypsen. Det är som att vi vill måla fan på väggen för att kunna tänka att vi lever i en bra värld nu. Finns det ens exempel på postapokalyptisk film där folk beter sig som människor gör mest? För det mesta hyggliga och trevliga om en bemöter andra på det sättet?

 

Trailers: