Några punkter om Operation Ragnarök

Istället för en vanlig recension tänkte jag punkta upp lite åsikter och tankar om den nya zombiefilmen Operation Ragnarök. Det är hyfsat spoilerfritt.

1. Det är ingen zombiefilm. Det sa Fredrik Hiller i intervjun jag gjorde med honom innan och jag är benägen att hålla med. Det är en monsterfilm eller kanske mer en katastroffilm. De flesta som recenserat filmen utgår från att det är en zombiefilm, men jag menar att det är att förstå den fel och att bara utgå från ”utseendet” på monstren.

2. Om vi ändå låtsas att det är en zombiefilm är den helt ok i sin genre. Jag har verkligen sett många, många betydligt sämre zombiefilmer.

3. Om vi ser Operation Ragnarök med filmglasögon finns det många brister, men det finns ingen anledning att göra det. Det är ju en snabb actionfilm som inte har syftet att ge en fantastisk upplevelse utan någon att sugas in i i stunden. Actionscenerna är oftast rätt bra, men ibland tramsas det lite för mycket när det kommer in lite fånig dialog i scenerna. Visst är det lite stereotypt, ljudet är lite konstigt pålagt och skådespeleriet ojämnt, men som sagt för knappt två timmars action funkar det bra. Jag var aldrig uttråkad.

4. Jag kan tänka mig att MÖPar kommer att balla ur över detaljer som inte stämmer. Det var rätt mycket militärt fokus och jag (som inte har särskilt bra koll på sånt) tyckte inte att det kändes klockrent trovärdigt.

5. Ändå fräscht med en svensk film i den här genren.

6. Det finns ett politiskt budskap i filmen om att främlingsfientlighet är fel. Det blir lite övertydligt ibland och tyvärr lite för subtilt ibland. Själva twisten i filmen är nog också med mest intressanta. Den lämnar en del frågor kvar som jag inte tycker nystas upp.

7. Jag gillade nog namnet Zon 261 som var det som filmen hade från början, även om namnbytet nog handlar om att filmen tog en annan karaktär än vad som var tänkt från början.

8. Alla som ville se häftig action med Hafþór Júlíus Björnsson (alltså Gregor ”The Moutain” Clegane) blir tyvärr besvikna. Det är bara en kort kort sekvens där han grymtar lite med. Hela Viking Squad delen känns lite krystad.

9. Jag tycker absolut den är värd att kolla in för vad den är. Vill du leta fel och brister blir filmen betydligt tråkigare.

Annonser

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!

December: Gruppdynamik

December och snart är du som följt råden i kalendern 20% bättre förberedd för att överleva zombieapokalypsen. Grattis. Till er andra – tråkigt hörrni. Men det är inte försent. Nästa år kan ni ju ta er igenom den som ett nyårslöfte. Det är ju inte säkert att zombierna kommer under 2019.

Vid kriser och katastrofer söker sig människor till varandra. Grupper skapas som vill och försöker göra saker tillsammans. Det vet vi. Hur de lyckas är en annan femma, och det har mycket att göra med hur bra gruppen fungerar tillsammans.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. I grupper så är det viktigt att alla känner sig delaktiga eller att de har en roll att spela. En väl fungerande grupp kan göra otroliga saker, medan en grupp som inte funkar bara står och stampar utan att komma framåt.

Det här med gruppdynamik är inte hjärnforskning, det handlar mycket om att vara uppmärksam på signaler och att arbeta proaktivt med konflikthantering. Inom folkbildningen finns det cirkelledarutbildningar där du kan lära dig mer om att leda en grupp.

Ibland får jag frågan om vilken typ av ledarskap som skulle funka bäst i en zombieöverlevnadssituation. Det är svårt att svara på eftersom olika situationer kräver olika ledarstilar, men generellt är lyhördhet en av de viktigaste egenskaperna. Tittar vi på forskningen på ledarskap i extrema situationer så verkar det som om att det mer kollektiva ledarskapet är viktigare än de det direkta ledarskapet från en person (det kommer ett inlägg om det framöver).

Så vad kan du göra?

  • Lär dig mer. Gå en kurs eller utbildning i ledarskap för att förstå hur grupper fungerar.
  • Tänk på hur du själva agerar i grupper. När tar du en ledande roll och när tar du en mer följande roll?
  • Tänk ut sätt att få alla att komma till tals om en grupp du är i behöver fatta ett viktigt beslut. Utgå från att alla har något att bidra med.

Det var allt från zombieöverlevnadskalendern.

Den här bilden ville jag skulle vara influerad av filmen Land och frihet, när fascisterna rycker närmare men byborna och milisen diskuterade ideologi och landreform.

Inför ”Operation Ragnarök” – en intervju med Fredrik Hiller

Om runt två veckor har Operation Ragnarök premiär. Från början hette den Zon 261 och den första trailern kom ungefär samtidigt som jag satte igång med min första studiecirkel i att överleva zombiekatastrofen. På den tiden fanns det färre zombiefilmer och förväntningarna på den riktigt snygga trailern var skyhöga. 2012 gjorde jag en intervju med regissören Fredrik Hiller och nu så här sex år senare kommer filmen ut och jag gjorde en ny intervju med Fredrik.

Efter ca 100 sorger och 1000 bedrövelser kommer nu äntligen filmen ut. Du har hållit på med den ungefär lika länge som jag har varit i zombiebranschen (ca 2011). Hur har filmen påverkats av att vara gjord under så lång tid?

Den har blivit mycket bättre. Sättet att överbrygga diskrepansen mellan oerhört höga ambitioner å ena sidan och begränsade resurser å den andra — den stavas tid.

Har du varit osäker på om den verkligen skulle komma ut?

Aldrig. Men jag vet att väldigt många andra har varit det… 🙂

Hur tänkte du kring namnbytet från Zon 261 till Operation Ragnarök?

För mig uttrycker Operation Ragnarök en större film, och jag tycker också att den bättre kommunicerar genren actiondrama.

Vad har varit svårast med filmen?

Att ta emot alla frågor om varför den har tagit så lång tid att färdigställa. 🙂 Allvarligt: det svåraste varit att överbrygga den nämnda diskrepansen mellan kostym och budget.

Det är ju rent formellt ingen zombiefilm då de är levande smittade som i 28 dagar senare, hur tänkte du kring det beslutet?

28 dagar senare var en av inspirationskällorna till filmen, och jag vill med emfas poängtera att detta inte är en zombiefilm, utan en monsterfilm. (Men jag misstänker att jag kommer kunna tala mig blå i ansiktet om att det är en monsterfilm — den kommer ändå omtalas som “den där zombiefilmen”… 🙂 )

Zombiegenren hade ju ett stort uppsving runt när du började med filmen och intresset för filmer och serier har varit fortsatt stort. Har du varit orolig att trenden skulle dö ut och filmen kännas inaktuell?

Jag tänker aldrig i trender, utan enbart på vad jag vill göra. Hade jag tänkte i trender — då hade jag gjort en kriminalhistoria eller en familjekomedi.

Zombien har ju hela tiden utvecklats som monster. Om du skulle gissa om framtiden för zombiegrenen ser ut? Vilka zombieskildringar kommer att bli mer populära i framtiden?

Monster av alla dess former har alltid representerat vårt underjag — vårt “det” för att tala med Freud, vår “skugga” för att tala med Jung — såväl på det individuella som det kollektiva planet. Den viktorianska erans sexualskräck och -fascination fick kropp i vampyrer, Romero gav konsumtionshetsen kropp i sina zombies, 28 dagar senare gav raseriet kropp i sina “zombies”. I framtiden misstänker jag att vi, till exempel, kommer få se människans bristande omsorg om miljön förkroppsligad i zombies (eller liknande monster). (Godzilla är ju ett exempel på en berättelse där människans miljöförstöring kommer tillbaka och straffar oss i form av ett monster.) Exempelvis Stephen King har insett den eviga sanningen: bra monster utgör alltid ett förkroppsligande av en mänsklig synd.

Vad representerar zombien för dig?

Generellt sett svarar jag som ovan — det beror på vad tidsandan och berättaren vill att monstret ska berätta om vår individuella och kollektiva skugga. I min film representerar monstret människans tendens att demonisera det främmande.

Vart skulle du bege dig om det blev en smitta som i filmen, och vad är ditt bästa zombieöverlevnadsknep?

Jag skulle göra som de gör i Walking Dead — jag skulle försöka ta befästning i ett gammalt fängelse, eller någon annan kringgärdad byggnad.

Då jag ännu inte — ta i trä! — har upplevt en zombieinvasion, så har jag inga goda råd att dela med mig av… 🙂 Men jag tror att det vore centralt att installera sig i någon slags befästning. Sekundärt vore att anskaffa vapen — skjutvapen, samt mer old school som spjut och svärd (som Michonne i Walking Dead). Punkt nummer tre vore att säkerställa tillgång till livsmedel. Punkt nummer fyra vore att säkra snabba transportmöjligheter — bilar eller hästar. Helst band- och stridsvagnar. Punkt nummer fem skulle vara att försöka hitta en strategi för att utplåna alla zombies.

Och slutligen, vilket biogodis rekommenderar du för premiären?

Man vill ju ha ett bra mingel, så det får bli Läkerol — ”makes people talk”.

 

Kolla in trailern:

Boktipset: De odöda

Det är lätt att fångas av hur vacker De odöda av Johan Egerkrans är. Tjocka svarta pärmar och fint papper med fantastiska illustrationer som påminner en del om stilen i bland annat Hellboy. De odöda är som gjord för att ligga framme och visa upp sig.

Boken börjar med en genomgång av vad odöda är och vad som skiljer gastar, vampyrer, gengångare och knytt åt. Det står lite kort om olika sätt som de enligt myterna skapas och hur människor försökt göra för att stoppa deras framfart.

Det är så många olika monster, runt 40 stycken, att de är svåra att hålla i huvudet. Men poängen, utöver en snygg coffee table-bok är snarare att visa på likheter och skillnader mellan de odöda. Att hantera döden på olika sätt är ett återkommande tema i mänsklighetens historia och gränsvarelser som är både döda och levande är vanligt. Blodet är centralt eftersom det är ett så tydligt tecken på liv och att det ofta anses ha olika magiska egenskaper.

Eftersom jag också precis läst en artikel (till den kommande zombieantologin jag jobbar med) om de nordiska föreställningarna om gengångare, så är det fascinerande vilka skillnader men också vilka likheter som finns för den här typen av monster.

Zombien och vampyren har i folktron varit liknande varelser. Det har inte funnits den moderna vampyren förrän på 1700-talet) och den moderna zombien sedan 1968, men det har funnits berättelser och tro på varelser som liknar dessa – i Sverige ända fram till 1900-talets början. En odöd som hungrar efter kött eller blod, som är väldigt mycket kropp och ganska lite intellekt. Men liksom zombien är den moderna filmens vampyr väldigt olik den som finns i folktron. Det finns många varelser som liknar den moderna vampyren, men ingen som riktigt stämmer överens med alla kriterier.

Hur som helst är det en snygg och intressant bok som är härlig att bläddra runt i lite då och då. Läs!

Ghoul från boken

Dagens zombiefilm: An Accidental Zombie (Named Ted)

An Accidental Zombie (Named Ted) är en crowdfundad amerikansk mycket märklig zomedy (alltså zombiekomedi). Den handlar om Ted som verkar vara en zombie, men som inte riktigt tror det själv. Efter ett tag kommer det fram att han varit i ”karibien” och gått på en turistjippo-voodoocermoni där något gått fel och ja, hans hud börjar falla av och han får konstiga synvillor. Hans kollegor kallar honom för zombie och hans galna familj är också misstänksamma trots att det finns ”hudproblem” i hans familj. Han träffar en tjej med liknande syndrom fast åt vampyrhållet och de går knäpp gruppterapi tillsammans (med andra som verkar lida av att vara monster på olika sätt). Dessutom försvinner folk från Teds arbetsplats och han har en chef som skrattar varje gång någon säger ordet zombie. Låter det hela konstigt? Ja det är det också. Det hänger inte alls ihop särskilt bra.

Jag har inget emot att kolla på en riktigt dålig film ibland, men den här är inte ens så dålig att den blir bra. MEN det är något med att den är så konstigt som också gör att den är underhållande att kolla vidare på. Den har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på som ändå gör den intressant. Kanske är det de två personerna som verkar helt normala? Kanske är det att finns en känsla av att vad som helst kan hända? Jag vet inte riktigt. Men den har något.

Så vill du se en märklig zombiekomedi (som inte är så rolig) men ändå fängslande på något sätt. Kolla in den.

Zombielands överlevnadsregler ur ett överlevnadsperspektiv

Zombieland är en actionkomedi från 2009 som handlar om hur Columbus, en lite blyg tillbakadragen student överlever i en zombieinfesterad värld. Filmen var en  stor succé med bland andra Bill Murray (i sin bästa roll någonsin), Jesse Eisenberg, Emma Stone och Woody Harrelson. Det har länge snackats om att det ska komma en uppföljare och det finns en pilot till en TV serie som tyvärr inte blev av.

Det viktigaste avtrycket filmen ändå gjorde var den lista med regler som Columbus satte upp för sig själv för att överleva när zombierna kommit. Så vad kan vi lära oss av dessa regler? Finns det några av dem som funkar på riktigt?

Nu ska tilläggas att vissa av reglerna har andra nummer i filmen och det finns ett gäng regler som finns med i promosyfte men inte i själva filmen. Det ska finnas 33 regler totalt, men jag har valt ut de tio som verkar tillhöra filmen.

1. Cardio

Konditon eller att fysträna har jag skrivit om många gånger och brukar även prata om detta på mina föredrag. Det är en av de bästa zombieöverlevnadsförberedelser du kan göra. Vid en plötslig händelse är det troligt att du måste röra dig snabbt för att komma i skydd eller evakuera en byggnad. Du behöver inte vara elittränad, men du behöver veta vad du kan och vilka eventuella funktionsnedsättningar som kan bli problem. Människor som är vältränade återhämtar sig dessutom bättre efter trauman, både fysiskt och psykologiskt. Dags att börja träna för apocalypse 2019! Vill du ha träningsprogram eller läsa mer om detta, kolla in det här inlägget (eller köp och läs Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig).

2. Double Tap

Att skjuta en extra gång i huvudet för att vara på den säkra sidan är väl kanske bra. Men det beror lite på hur skallarna funkar på zombierna. På riktigt är kraniet väldigt hårt och svårt att penetrera, men i till exempel The Waking Dead verkar det gå att sticka en träpinne rakt igenom huvudet på zombierna. I verkliga livet så är det till och med så att skott ofta glider av huvudet om det inte träffar rakt (eller är kraftiga vapen). Men om vi översätter det lite mer liberalt så kan det ju betyda att gör saker ordentligt och nöj dig inte. Var på den säkra sidan och ha marginaler. Det är en regel som inte är så dum!

3. Beware of Bathrooms

Nja alltså, för alla som varit ute i skogen eller på platser utan vanliga toaletter vet att det är riktigt skönt att sätta sig på en vanlig vattenklosett. Men ha en vakt utanför och kolla i alla båsen runtomkring för säkerhets skull. Men att det skulle vara en regel som skiljer toaletter från andra rum?

4. Seat Belts

Att ha på sig säkerhetsbälte är ju en bra rekommendation även innan zombierna kommer. På sikt så kommer ju ändå bensinen sluta funka, vägarna växa igen etc så då blir regeln helt obsolet.

5. Travel Light

Det här tror jag på. Jag tror det är vanligt att folk packar för mycket och packar fel vid katastrofer. Att kunna röra sig länge och även snabbt är nog en bättre strategi än att ha en astung ryggsäck som måste dumpas om du vlir jagad av zombier. Sen har de i t ex The Walking Dead alldeles för lite utrustning, framförallt för lite möjligheter att bära vatten, men vi ska nog försöka undvika att se serien som en dokumentär.

6. Don’t Be A Hero

Att hjälpa andra är en bra idé. Att spela Allan och försöka imponera på andra är en dum idé. På flygplan rekommenderar de att alla försöker ta på sig sina egna masker innan de hjälper andra. Samma gäller vid bilkrascher. Om du vet att du klarar dig kan du hjälpa andra. Men som det också visar sig i filmen behöver en del regler brytas. För Columbus handlar det om att agera trots sin irrationella skräck för clowner. Det är bra. De rädslor du har måste du ibland göra upp med och gå emot. Annars är du inte en människa, utan bara en liten lort.

7. Limber Up

Om vi tittar på djur håller de ständigt på att sträcka på sig. Det kan vara bra för oss också. Innan du ska göra något som du vet är förenat med risk kan det vara bra att värma upp. Även om det handlar om att lösa psykologiska problem. Att röra sig är bra för människor och vi riskerar att stelna till när vi utsätts för fara.

8. When In Doubt, Always Know Your Way Out

Att hålla koll på nödutgångar är en bra idé. I en del överlevnadsböcker menar de att vi om vi är på flygplan ska känna på och räkna sätena till nödutgången för att veta hur många det är utan att behöva se eftersom kraftig rökutveckling är vanlig vid flygplanskrascher. Jag vet inte om jag tycker att det är rimligt, men att på ställen du vistas på ofta (jobb, bostad etc) bör du veta minst två vägar ut. Det kanske också vara bra att hålla koll på den lilla gröna bilden av nödutgång på nya ställen du är på och testa att ta trapporna om du är på hotell till exempel. Bara för att kroppen ska ha testat att ta en väg ut som inte innefattar hiss (gå i trappor är också bra för rule no 1).

9. Check The Back Seat

Alltså det här tycker jag är överdrivet. Om det är din bil och den var låst så bör inte zombier har tagit sig in där. Om du ska sno en bil så är det ju bäst att knacka lite på rutan först för att se om något rör sig av det. Som de gör hela tiden i Fear the Walking Dead (PS var det inte ett extremt lamt slut på säsong 4?).

10. Enjoy The Little Things

Den här är en punkt som jag brukar lyfta i mina föreläsningar. Att njuta av småsaker. Jag tänker att det hänger ihop med att göra livet värt att leva när nästan allt har gått åt helvete. Tallahassee vill ha sina Twinkies, och jag vill ha en kopp kaffe efter apokalypsen. Om jag inte får dricka kaffe är det inte min apokalyps. Men det handlar om att prka kämpa vidare, att ta ett steg till, sätta upp ett litet mål och försöka njuta av att uppfylla det av någon anledning.

För att sammanfatta lite kort. Några av reglerna är bra, några går att tolkas välvilligt för att bli viktiga och några är inget värt att lägga på minnet. Zombieland finns för övrigt på svenska Netflix så om du inte sett bör du göra det.

Zombie World – lättlästa böcker om zombier

Zombie World av Benni Bødker skulle kunna vara sorts fortsättning på Zombie City (som handlar om överlevande barn i zombiekatastrofen) eller i alla fall i samma universum. Berättelsen är något annorlunda än den traditionella då de utgår från zombiernas perspektiv. Zombie World är en serie på fyra böcker där vi får följa Mark som blir biten och förvandlas till en levande död. Böckerna i serien heter: Du är smittad, Du är jagad, Du är död och Du ruttnar. Vi får alltså följa stadierna i hans försämring. Stadierna i att bli en zombie kommer ganska långsamt och vi får följa med hur kroppen och hjärnan funkar sämre och sämre. Hur Mark får minnesluckor och obehagliga black outs, samtidigt som han behåller sin förmåga att resonera kring försämringarna.

Det här är en historia som vi ser oftare i zombiegenren. Att zombien går från att vara objekt till subjekt. Från tomt monster som representerar naturkrafterna till något som är mer som oss. Zombierna börjar organisera sig och kämpar både mot andra döda gäng och inom sig själva.

Jag gillar Zombie World. Böckerna är utgivna av Hegas förlag som gör alla möjliga lättlästa böcker som inte nödvändigtvis bara riktar sig till barn. Storyn är rak och ganska enkel men funkar som en zombierökare för runt tioåringar  och uppåt eller för dem som av en eller annan anledning behöver lättlästa böcker.

Om zombiegenrens utveckling, nutid och framtid

Bra skräck säger något om sin samtid. Vilken oro och vilka rädslor som finns just nu är det som också skräcken kan lyfta fram. Vi har kunnat se det i hur och när zombiegenren varit populär. Från Romeros politiska zombiefilmer till Italienska åttiotals splatterfilmer, som mest vill visa tarmar och blod, och vidare in i 2000-talet där zombien blivit snabb, smart och numer allt oftare rehabiliterad till det vanliga samhället. Filmerna speglar något i samtiden och hur monstren förändras är ingen slump. Att zombiegenren i princip dog ut efter 1990 när kalla kriget tog slut och det deklarerades att ”historien är slut” – att nu skulle den västerländska liberala kapitalismen råda för all framtid, men sedan vaknade till liv i början av 2000-talet efter terrorattacker, krig i Mellanöstern och flera pandemihot. Men vad säger det egentligen att vi allt oftare ser zombien som mer mänskliga? Vilka rädslor i samtiden speglar det?

Modern emozombie vs klassisk italiensk dito

I runt tio år har det kommit en hel del zombieskildringar där zombierna får komma tillbaka till samhället eller är integrerad del av det. Där det antingen går att medicinera eller bota zombiesmittan. Flera större satsningar som In the Flesh, The Cured, Zombie-Lars  och i viss mån även Fido går att placera in i det här nya sättet att gestalta zombier.

De här serierna och filmerna handlar mycket om rädsla för det främmande. In the Flesh är ju ett utmärkt exempel i skildringen av inskränkt by på landsbygden. Det går att se behandlingen av zombierna som en form av rasism. En misstro mot vad egentligen är för typer och att de inte är som det som definieras som vårat ”vi”. Zombien blir här mer som oss människor fast lite annorlunda. Något skrämmande för att det är närmare oss själva. Freud beskriver ett liknande fenomen med begreppet Unheimlich. Alltså att något liknar det vi är vana med, men det finns ett främmande element som är skrämmande eller obehagligt. Alltså att ju mer mänskliga (mindre förruttnade) desto mer skrämmande eller obehagliga kan de vara eftersom gränsen till ”oss” är mindre. Mer människa, mindre naturkraft helt enkelt.

Egentligen har zombier som subjekt – alltså några som faktiskt har egna drivkrafter och karaktärsdrag – funnits sedan den nya vågen av zombiekultur kom i början av 2000-talet. Vi har Land of the Dead där zombierna börjar organisera sig, Warm Bodies där ”R” börjar vakna till liv även känslomässigt och Shaun of the Dead där livet som zombie och livet som arbetslös arbetarklass är rätt liknande. En annan variant av nya är iZombie där zombierna är fullt medvetna och lever bland människor, de organiserar sig för att få tag i hjärnor utan att behöva döda nya människor.

En annan trend är att dela upp zombier i två grupper – de som är klassiska korkade men livsfarliga och de som är lite mer civiliserade eller kan läras saker. Några exempel är The Girl with All the Gifts, The Boy on the Bridge och Warm Bodies – den här skillnaden innebär att det går att arbeta mer med likheten med människan i ännu större utsträckning för att zombierna kan ställas mot andra zombier som är mer ”natur”. I vampyrgenren blev det under 90-talet (tror jag) vanligare att vi också kan identifiera oss med vampyrerna. De var inte längre bara monster.

Så var hamnar vi då? Varför denna nya trend? Kanske har det att göra med att vi gärna delar upp människor med gränser i större utsträckning idag. Fler och fler grupper hamnar utanför det som vi ser som oss själva. Det skulle kunna ha att göra med en samhällelig individualism. Att många inte tror på kollektiv längre och att vi därför vill se zombier med personligheter.

En annan förklaring är att vi vill inte ge upp hoppet om att allt är kört – att inget är helt definitivt – som att inte ens döden är obotlig. I klimatfrågan så kan vi se likheter med att inte vilja se att det på många sätt är kört, det är två år kvar så vi kan leva på som vanligt och stoppa huvudet i sanden ett tag till. Eller så är folk bara trötta på den klassiska zombieapokalypshistorierna. Det som talar mot det är att det samtidigt går svinbra för serier som The Walking Dead och att det trots allt fortsätter komma den typen av filmer och serier.

Som jag ser det finns det mer frågor än svar just nu. Jag önskar det skrevs mer om detta. Har någon koll på en bra text är jag tacksam. Är det någon uttråkad akademiker som har brist på ämnen är det ännu bättre. Vad är era tankar? Hur håller zombiegenren på att förändras och är det bra eller dåligt?

November: Bli en optimist

Emelie Östergrens bild till kalendern

Hej jag heter Herman Geijer och är en medioker självhjälpsguru. Det är så det känns att skriva om positivt tänkande och optimism. Men, jag vågar påstå att det finns fog för att säga att en rimlig förhoppning om att saker kommer att lösa sig är viktigt för att hantera överlevnadssituationer. Att ge upp och sluta kämpa kan vara skönt, men i överlevnadssituationer kan det vara skillnaden mellan att överleva och inte. Här är det också viktigt att inte skuldbelägga eller mena att de som inte klarar sig inte kämpade tillräckligt – bland annat Barbara Ehrenreich har bland annat skrivit om det i boken ”Gilla läget”. Det är en hårfin balansgång.

Vi är i vilket fall framme vid den nästa sista månaden i Zombieöverlevnadskalendern 2018. Bli en optimist (med måtta). Något jag i boken Överlev katastrofen kallar ”Optimistisk realism”. Det är ett slags mellanting mellan orealistisk optimism  alltså att bara vänta på att allt löser sig och pessimism där det är lätt att ge upp och känna vanmakt. Valspråket ”att hoppas på det bästa men förbered dig på det värsta” kan vara ett rimligt förhållningssätt.

En sak att göra är att lära sig dela upp problem i mindre delar. I en överlevnadssituation kan det kännas övermäktigt att hantera situationen, men genom att dela upp situationen och problemen i mindre delar går det att hitta angreppssätt för att börja förbättra situationen. Och bekämpa en av fienderna vid överlevnadssituationer – tristess till följd av det apati.

Ett sätt att arbeta med detta är att i jobbiga situationer inte bli nöjd, utan fortsätta förbättra situationen. Samla mer ved, bättre på vindskyddet eller i zombiefall leta bättre grejer att barrikadera med. I realistisk optimism handlar det dessutom om att kunna acceptera vissa situationer och arbeta med det som går att förändra. Som sinnesrobönen lyder: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” Vid en zombieapokalyps så är det viktigt att kunna lägga den gamla världen bakom sig och försöka hantera den nya världen för vad den är. Det är ett bekant tema i zombiegenren. När de överlevande börjar prata om den gamla och den nya världen och att det finns nya regler att förhålla sig till.

Ett sätt att kolla vilka risker som finns i ditt liv kan vara att göra en Risk och sårbarhetsanalys. Alla kommuner och län har dessutom sådana som du kan få tillgång till. Där finns vilka hot som kan finnas i din närmiljö som du sedan kan se vad du kan förbereda dig på. Ta reda på vilka hot myndigheterna ser i det stora och tänk på vilka risker du har i det lilla.

Livet suger ibland så är det. Vad som gäller är att kämpa för att det ska bli bättre.