Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder:

STORE ØDELEGGELSER: Orkanen «Katrina» gjorde enorme ødeleggelser i New Orleans og kostet 1.300 mennesker livet. Foto: AP

 

Annonser

Om ”Bli en Zombieöverlevnadsexpert”

I maj 2019, lagom till krisberedskapsveckan, så släpps den här guldklimpen. Det är Claes Tovetjärn och min nya bok med fantastiska illustrationer av Elin Jonsson. Målgruppen för boken är 9-12 åringar men det går säkert bra för yngre att läsa den också. I boken blandar vi teori och kunskap med praktiska övningar så att barnen själva (ibland med någon vuxen, ibland utan) kan testa sina kunskaper! Naturligtvis finnas det också med tio stycke Zombieöverlevnadsregler (Z.Ö.R.) som är bra att komma ihåg!

Mer info om boken kommer framöver! Håll utkik på alfabeta förlag.

 

Zombieöverlevnadsåret 2018

Varje år gör jag en krönika över zombieöverlevnadsåret som passerat (tidigare år finns att läsa här 2013 2014, 2015, 2016 och 2017) eftersom det här med listor är det bästa med nytt år.

Alla ni som följt zombieöverlevnadskalendern har haft ett aktivt år. Det är några som frågat om det kommer en ny 2019, men det gör det tyvärr inte alltså. Antingen får ni köra den för 2018 igen eller hålla tummarna för att zombierna inte kommer nästa år. I övrigt är det roligt att Operation Ragnarök (och Patient Zero) äntligen kom ut även om de inte riktigt levde upp till hypen. Zon 261 som sen blev Operation Ragnarök har varit med på nästan varje nästaårkommer-lista jag gjort.

Under året har jag hållit drygt 40 föredrag (och några samtal) runt om i landet, från Piteå i norr till Malmö i söder. Framförallt på bibliotek och kulturhus men också för bostadsrättsföreningar, festivaler och för trygghets- och säkerhetssamordnare i Stockholms Stad. Vissa perioder har det varit lite för mycket. I vår verkar det dock bli lite lugnare som skönt är.

Annars är jag också glad över att ha kommit igång med en lokal #preppatillsammans grupp i mitt bostadsområde. Det börjar växa och jag vet att ABF kommer att jobba en del med krisberedskap under 2019. Vi har läst Boken om hemberedskap och börjat diskutera hur vi skulle agera tillsammans vid kriser, läst på om pandemier och hur vi skulle hantera det och gått en kurs i första hjälpen med Civilförsvarsförbundet. Vi utgår från den här modellen från Skarpnäck. Jag var också med i kropp och själ i P1 vilket är något av en bucketlistgrej för mig så det var jag glad över. Min egen prepping har det inte hänt så mycket med utöver det.

Det var också 2018 när beredskap verkligen kom ut till allmänheten i och med broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Jag skrev lite om den och pratade på MSBs uppstartskonferens vilket såklart var kul (även om det finns många som kan sånt bättre än jag).

Några av de inlägg på bloggen som jag är mest nöjd över under året handlar om zombiens representation och zombiegenres framtid, men också partiundersökningen blev rätt bra!  Det blev en ganska stor diskussion om myter vid kris och katastrofbeteenden på sociala media, så jag gjorde ett ordentligt inlägg med ganska mycket källor och ett till om varför det är viktigt att ha rätt förväntningar på beteenden. I februari skrev jag också om hur tanken på apokalypsen påverkar oss (med Star Wars-referenser som jag inte tror någon fattade). Året började dock med ett gästinlägg om mens i en postapokalyptisk värld.

I bokväg så är jag med och är redaktör för en svensk zombieantologi (med arbetstiteln Omgiven av odöda) som förhoppningsvis kommer ut 2019. Barnboken ”Bli en zombieöverlevnadsexpert” som jag skrivit tillsammans med Claes Tovetjärn kommer med all sannolikhet ut i april/maj. Så det kommer bli en del bokfix också under 2019.

I filmväg är det inget speciellt som jag förväntar mig av 2019. Zomedyn The dead don´t die av Jim Jarmusch verkar komma ut och känns lovande. Det finns ett gäng filmer som också ska komma: Zombieland 2, WWZ 2, Rise of the Dead (som är regisserad av George Romeros son och är en prequel till NotLD), Död Snö 3, The Forest of  Hands and Teeth, Road of the Dead (som är skriven av George Romero) och några till som verkar intressanta, men det är tveksamt om någon av dem kommer att komma under 2019. Zombiefilmer har en tendens att dra ut på tiden. Flera uppföljare alltså.

Tips på julklappsrim

I de här sista skälvande dagarna innan jul kan stressen över allt du måste köpa för att göra andra lyckliga ta över. För att underlätta lite så kommer här några julklappsrim som jag hoppas du har nytta av. God jul!

 

När du ska gå på zombieblot,

kan det vara bra att ha med denna …

 

Det är svårt att sitta stilla och lyssna på Slayer,

men lite bra zombieöverlevnadsläsning kan du få i denna bok av Herman …

 

Den här kan du använda till flera saker

Att ta hand om gräsmattan eller på massaker

Med denna är du väl förberedd

På en varm sommar och ett scenario som i Brain Dead

 

Egentligen borde din present vara att bli vegan

Men istället får du detta som du kan svinga som Negan

 

Som i Shaun of the Dead kan du denna hiva

För det är en ganska dålig LP- …

 

Dessa ska du spara och fylla

Och ställa i källaren på en hylla

Byt ut det då och då

Mörkt och svalt ska de stå

 

När hesa Fredrik låter vid fel tillfälle

Måste du komma ihåg på vilket ställe

du lagt denna pryl för träning av din arm

så du får veta vad det var för tokigt larm

 

Den kallas ibland för hagalundsnyckel

men går att användas till mycket (dock inte som cykel)

När zombierna kommer och du behöver slåss

använd denna, (baksidan förstås)

 

 

 

 

Några punkter om Operation Ragnarök

Istället för en vanlig recension tänkte jag punkta upp lite åsikter och tankar om den nya zombiefilmen Operation Ragnarök. Det är hyfsat spoilerfritt.

1. Det är ingen zombiefilm. Det sa Fredrik Hiller i intervjun jag gjorde med honom innan och jag är benägen att hålla med. Det är en monsterfilm eller kanske mer en katastroffilm. De flesta som recenserat filmen utgår från att det är en zombiefilm, men jag menar att det är att förstå den fel och att bara utgå från ”utseendet” på monstren.

2. Om vi ändå låtsas att det är en zombiefilm är den helt ok i sin genre. Jag har verkligen sett många, många betydligt sämre zombiefilmer.

3. Om vi ser Operation Ragnarök med filmglasögon finns det många brister, men det finns ingen anledning att göra det. Det är ju en snabb actionfilm som inte har syftet att ge en fantastisk upplevelse utan någon att sugas in i i stunden. Actionscenerna är oftast rätt bra, men ibland tramsas det lite för mycket när det kommer in lite fånig dialog i scenerna. Visst är det lite stereotypt, ljudet är lite konstigt pålagt och skådespeleriet ojämnt, men som sagt för knappt två timmars action funkar det bra. Jag var aldrig uttråkad.

4. Jag kan tänka mig att MÖPar kommer att balla ur över detaljer som inte stämmer. Det var rätt mycket militärt fokus och jag (som inte har särskilt bra koll på sånt) tyckte inte att det kändes klockrent trovärdigt.

5. Ändå fräscht med en svensk film i den här genren.

6. Det finns ett politiskt budskap i filmen om att främlingsfientlighet är fel. Det blir lite övertydligt ibland och tyvärr lite för subtilt ibland. Själva twisten i filmen är nog också med mest intressanta. Den lämnar en del frågor kvar som jag inte tycker nystas upp.

7. Jag gillade nog namnet Zon 261 som var det som filmen hade från början, även om namnbytet nog handlar om att filmen tog en annan karaktär än vad som var tänkt från början.

8. Alla som ville se häftig action med Hafþór Júlíus Björnsson (alltså Gregor ”The Moutain” Clegane) blir tyvärr besvikna. Det är bara en kort kort sekvens där han grymtar lite med. Hela Viking Squad delen känns lite krystad.

9. Jag tycker absolut den är värd att kolla in för vad den är. Vill du leta fel och brister blir filmen betydligt tråkigare.

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!

December: Gruppdynamik

December och snart är du som följt råden i kalendern 20% bättre förberedd för att överleva zombieapokalypsen. Grattis. Till er andra – tråkigt hörrni. Men det är inte försent. Nästa år kan ni ju ta er igenom den som ett nyårslöfte. Det är ju inte säkert att zombierna kommer under 2019.

Vid kriser och katastrofer söker sig människor till varandra. Grupper skapas som vill och försöker göra saker tillsammans. Det vet vi. Hur de lyckas är en annan femma, och det har mycket att göra med hur bra gruppen fungerar tillsammans.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. I grupper så är det viktigt att alla känner sig delaktiga eller att de har en roll att spela. En väl fungerande grupp kan göra otroliga saker, medan en grupp som inte funkar bara står och stampar utan att komma framåt.

Det här med gruppdynamik är inte hjärnforskning, det handlar mycket om att vara uppmärksam på signaler och att arbeta proaktivt med konflikthantering. Inom folkbildningen finns det cirkelledarutbildningar där du kan lära dig mer om att leda en grupp.

Ibland får jag frågan om vilken typ av ledarskap som skulle funka bäst i en zombieöverlevnadssituation. Det är svårt att svara på eftersom olika situationer kräver olika ledarstilar, men generellt är lyhördhet en av de viktigaste egenskaperna. Tittar vi på forskningen på ledarskap i extrema situationer så verkar det som om att det mer kollektiva ledarskapet är viktigare än de det direkta ledarskapet från en person (det kommer ett inlägg om det framöver).

Så vad kan du göra?

  • Lär dig mer. Gå en kurs eller utbildning i ledarskap för att förstå hur grupper fungerar.
  • Tänk på hur du själva agerar i grupper. När tar du en ledande roll och när tar du en mer följande roll?
  • Tänk ut sätt att få alla att komma till tals om en grupp du är i behöver fatta ett viktigt beslut. Utgå från att alla har något att bidra med.

Det var allt från zombieöverlevnadskalendern.

Den här bilden ville jag skulle vara influerad av filmen Land och frihet, när fascisterna rycker närmare men byborna och milisen diskuterade ideologi och landreform.

Inför ”Operation Ragnarök” – en intervju med Fredrik Hiller

Om runt två veckor har Operation Ragnarök premiär. Från början hette den Zon 261 och den första trailern kom ungefär samtidigt som jag satte igång med min första studiecirkel i att överleva zombiekatastrofen. På den tiden fanns det färre zombiefilmer och förväntningarna på den riktigt snygga trailern var skyhöga. 2012 gjorde jag en intervju med regissören Fredrik Hiller och nu så här sex år senare kommer filmen ut och jag gjorde en ny intervju med Fredrik.

Efter ca 100 sorger och 1000 bedrövelser kommer nu äntligen filmen ut. Du har hållit på med den ungefär lika länge som jag har varit i zombiebranschen (ca 2011). Hur har filmen påverkats av att vara gjord under så lång tid?

Den har blivit mycket bättre. Sättet att överbrygga diskrepansen mellan oerhört höga ambitioner å ena sidan och begränsade resurser å den andra — den stavas tid.

Har du varit osäker på om den verkligen skulle komma ut?

Aldrig. Men jag vet att väldigt många andra har varit det… 🙂

Hur tänkte du kring namnbytet från Zon 261 till Operation Ragnarök?

För mig uttrycker Operation Ragnarök en större film, och jag tycker också att den bättre kommunicerar genren actiondrama.

Vad har varit svårast med filmen?

Att ta emot alla frågor om varför den har tagit så lång tid att färdigställa. 🙂 Allvarligt: det svåraste varit att överbrygga den nämnda diskrepansen mellan kostym och budget.

Det är ju rent formellt ingen zombiefilm då de är levande smittade som i 28 dagar senare, hur tänkte du kring det beslutet?

28 dagar senare var en av inspirationskällorna till filmen, och jag vill med emfas poängtera att detta inte är en zombiefilm, utan en monsterfilm. (Men jag misstänker att jag kommer kunna tala mig blå i ansiktet om att det är en monsterfilm — den kommer ändå omtalas som “den där zombiefilmen”… 🙂 )

Zombiegenren hade ju ett stort uppsving runt när du började med filmen och intresset för filmer och serier har varit fortsatt stort. Har du varit orolig att trenden skulle dö ut och filmen kännas inaktuell?

Jag tänker aldrig i trender, utan enbart på vad jag vill göra. Hade jag tänkte i trender — då hade jag gjort en kriminalhistoria eller en familjekomedi.

Zombien har ju hela tiden utvecklats som monster. Om du skulle gissa om framtiden för zombiegrenen ser ut? Vilka zombieskildringar kommer att bli mer populära i framtiden?

Monster av alla dess former har alltid representerat vårt underjag — vårt “det” för att tala med Freud, vår “skugga” för att tala med Jung — såväl på det individuella som det kollektiva planet. Den viktorianska erans sexualskräck och -fascination fick kropp i vampyrer, Romero gav konsumtionshetsen kropp i sina zombies, 28 dagar senare gav raseriet kropp i sina “zombies”. I framtiden misstänker jag att vi, till exempel, kommer få se människans bristande omsorg om miljön förkroppsligad i zombies (eller liknande monster). (Godzilla är ju ett exempel på en berättelse där människans miljöförstöring kommer tillbaka och straffar oss i form av ett monster.) Exempelvis Stephen King har insett den eviga sanningen: bra monster utgör alltid ett förkroppsligande av en mänsklig synd.

Vad representerar zombien för dig?

Generellt sett svarar jag som ovan — det beror på vad tidsandan och berättaren vill att monstret ska berätta om vår individuella och kollektiva skugga. I min film representerar monstret människans tendens att demonisera det främmande.

Vart skulle du bege dig om det blev en smitta som i filmen, och vad är ditt bästa zombieöverlevnadsknep?

Jag skulle göra som de gör i Walking Dead — jag skulle försöka ta befästning i ett gammalt fängelse, eller någon annan kringgärdad byggnad.

Då jag ännu inte — ta i trä! — har upplevt en zombieinvasion, så har jag inga goda råd att dela med mig av… 🙂 Men jag tror att det vore centralt att installera sig i någon slags befästning. Sekundärt vore att anskaffa vapen — skjutvapen, samt mer old school som spjut och svärd (som Michonne i Walking Dead). Punkt nummer tre vore att säkerställa tillgång till livsmedel. Punkt nummer fyra vore att säkra snabba transportmöjligheter — bilar eller hästar. Helst band- och stridsvagnar. Punkt nummer fem skulle vara att försöka hitta en strategi för att utplåna alla zombies.

Och slutligen, vilket biogodis rekommenderar du för premiären?

Man vill ju ha ett bra mingel, så det får bli Läkerol — ”makes people talk”.

 

Kolla in trailern:

Boktipset: De odöda

Det är lätt att fångas av hur vacker De odöda av Johan Egerkrans är. Tjocka svarta pärmar och fint papper med fantastiska illustrationer som påminner en del om stilen i bland annat Hellboy. De odöda är som gjord för att ligga framme och visa upp sig.

Boken börjar med en genomgång av vad odöda är och vad som skiljer gastar, vampyrer, gengångare och knytt åt. Det står lite kort om olika sätt som de enligt myterna skapas och hur människor försökt göra för att stoppa deras framfart.

Det är så många olika monster, runt 40 stycken, att de är svåra att hålla i huvudet. Men poängen, utöver en snygg coffee table-bok är snarare att visa på likheter och skillnader mellan de odöda. Att hantera döden på olika sätt är ett återkommande tema i mänsklighetens historia och gränsvarelser som är både döda och levande är vanligt. Blodet är centralt eftersom det är ett så tydligt tecken på liv och att det ofta anses ha olika magiska egenskaper.

Eftersom jag också precis läst en artikel (till den kommande zombieantologin jag jobbar med) om de nordiska föreställningarna om gengångare, så är det fascinerande vilka skillnader men också vilka likheter som finns för den här typen av monster.

Zombien och vampyren har i folktron varit liknande varelser. Det har inte funnits den moderna vampyren förrän på 1700-talet) och den moderna zombien sedan 1968, men det har funnits berättelser och tro på varelser som liknar dessa – i Sverige ända fram till 1900-talets början. En odöd som hungrar efter kött eller blod, som är väldigt mycket kropp och ganska lite intellekt. Men liksom zombien är den moderna filmens vampyr väldigt olik den som finns i folktron. Det finns många varelser som liknar den moderna vampyren, men ingen som riktigt stämmer överens med alla kriterier.

Hur som helst är det en snygg och intressant bok som är härlig att bläddra runt i lite då och då. Läs!

Ghoul från boken

Dagens zombiefilm: An Accidental Zombie (Named Ted)

An Accidental Zombie (Named Ted) är en crowdfundad amerikansk mycket märklig zomedy (alltså zombiekomedi). Den handlar om Ted som verkar vara en zombie, men som inte riktigt tror det själv. Efter ett tag kommer det fram att han varit i ”karibien” och gått på en turistjippo-voodoocermoni där något gått fel och ja, hans hud börjar falla av och han får konstiga synvillor. Hans kollegor kallar honom för zombie och hans galna familj är också misstänksamma trots att det finns ”hudproblem” i hans familj. Han träffar en tjej med liknande syndrom fast åt vampyrhållet och de går knäpp gruppterapi tillsammans (med andra som verkar lida av att vara monster på olika sätt). Dessutom försvinner folk från Teds arbetsplats och han har en chef som skrattar varje gång någon säger ordet zombie. Låter det hela konstigt? Ja det är det också. Det hänger inte alls ihop särskilt bra.

Jag har inget emot att kolla på en riktigt dålig film ibland, men den här är inte ens så dålig att den blir bra. MEN det är något med att den är så konstigt som också gör att den är underhållande att kolla vidare på. Den har något som jag inte riktigt kan sätta fingret på som ändå gör den intressant. Kanske är det de två personerna som verkar helt normala? Kanske är det att finns en känsla av att vad som helst kan hända? Jag vet inte riktigt. Men den har något.

Så vill du se en märklig zombiekomedi (som inte är så rolig) men ändå fängslande på något sätt. Kolla in den.