Ny zombieserie: Black summer

Om det är något vi kan lära oss av Netflixserien Black Summer är det vikten av Cardio. Alltså rule no 1 för att överleva zombieapokalypsen enligt Zombieland. Det är en jävla massa springande i den här serien. Zombierna är snabba och det är de överlevande också. Ja ja, Black Summer är gjord av skaparen till Z nation (som jag knappt sett) men ska inte ha något att göra med den serien. Det är sex ganska korta avsnitt som något episodiskt berättar om ett gäng överlevare ur deras perspektiv. Det är svårt att avgöra deras drivkrafter utom en som letar efter sin dotter, de andra verkar mest hänga i för att överleva.

Jag vet att Black Summer fått en del skit för att inte vara så bra, för att ha träiga karaktärer och att det bara är en massa spring. Men jag tycker att serien funkar utmärkt. Den är inte lika bra som TWD eller Fear the Walking Dead, men den har absolut kvaliteter. Framförallt för att den är väldigt osentimental, det händer en massa saker och folk dör, men vi som tittare hinner liksom inte stanna upp och känna något kring det för vi bara sveps med i springandet till nästa sak som händer.

Som zombieserie är den ju helt ok, men om du bara är lite halvintresserad av zombier bör du se till exempel The OA istället. Men det är ju något helt annat.

 

Annonser

Bokrecension: Inom cirkeln

Inom cirkeln (häftad)Inom cirkeln är en ny svensk zombiebok skriven av Kristina Suomela-Björklund. Det verkar komma många spännande zombieböcker som utspelar sig i Sverige just nu och det är väldigt roligt.

Inom cirkeln är inte en traditionell zombiebok. Den utspelar sig under tusen år i norden och har inslag av nordisk mytologi och magi. Handlingen kretsar kring Moa och Thomas, ett ungt par som under en bilresa norrut råkar adoptera ett barn och hamna i ett zombieutbrott. Samtidigt finns det en gammal by där de som dör inte förblir döda. Berättelsen följer flera personers perspektiv bland annat patient Zero, Lovina, som levt i över tusen år och några släktingar till henne (utan att spoila för mycket).

Boken är spännande och har ett bra tempo, men den har också brister. Ibland är den något övertydlig och ibland lite för vag. Karaktärerna känns inte heller helgjutna, särskilt inte birollerna. Jag gillade dock hur slutet byggdes fram genom de olika huvudpersonernas synvinklar och att det var svårt att veta hur det egentligen skulle sluta.

Adlibris

Bokus

 

Nytt avsnitt av Beredsam

Idag kommer det tredje avsnittet av Beredsam kris- och beredskapspodden. Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och jag pratar om elavbrott och hur vi kan göra för att minska konsekvenserna av ett långvarigt elavbrott. En fråga som tas upp lite kort är när vi bör börja ta ett elavbrott på allvar och tänka att det kanske dröjer innan strömmen kommer tillbaka. Det finns inga bra svar, men jag tänker att det är viktigt med omvärldsbevakning här. Finns det händelser som tyder på att det inte bara är en avgrävd kabel? Är det osäkra prognoser på när strömmen kommer tillbaka? Jag tror att de lokala facebookgrupperna för områden är problematiska i de här fallen då de förmodligen skapar mer oro och förvirring än trygghet och gemenskap. Var gärna aktiv och fråga efter källor när folk påstår saker.

Den vanliga hemberedskapen och preppingen handlar till stor del om strömavbrott. Så länge det finns ström går mycket av de grundläggande behoven att lösa. De tillfällen som strömmen finns kvar som det går att förbereda sig för tänker jag är bränder eller händelser som är mer plötsliga. I de allra flesta långsammare kollapserna blir strömavbrottet något att fokusera på.

I vanlig ordning är de psykologiska aspekterna av ett strömavbrott de viktigaste. Hur gör du när du inte får information eller knapphändig information? Hur tänker du kring när det kan gå över? När det är mörkt ute och i hemmet även om du har ljus och ficklampa? Det är saker som ändå är bra att tänka på. Ett kortare strömavbrott kan rent av vara mysigt, men när det verkar dra ut på tiden och du vet inte varför kan det bli obehagligt. Här är såklart samverkan och kontakt med grannar viktigt. Du känner dig mer trygg med andra, och om ni hjälper varandra så kommer alla klara sig bättre.

Jag vill också passa på att tipsa om när Anette Staaf testade att stänga av strömmen en vecka. Läs mer här.

Jag nämner att du kan kolla hur snabbt ett hus eller lägenhet kyls ut vid ett elavbrott. På den här länken hittar du hur snabbt ditt hus blir utkylt. Överhuvudtaget har Energimyndigheten en bra sida för elavbrott här.

Beredsam finns på spotify, iTunes, Acast och de flesta andra ställen där poddar finns. Eller så kan du lyssna direkt från vår landningssida på Libsyn. Tipsa gärna andra, sprid vår facebooksida eller

 

 

Vad är Community Resilience?

OBS varning för lite för långt inlägg. Men jag tänkte skriva lite ordentligt men populärvetenskapligt om begreppet Community Resilience som blivit populärt inom kris- och katastrofforskning. Vilka användningsområden kan det ha och hur går det att arbeta med?

Till att börja med är svårt att hitta en bra översättning av Community Resilience (CR). Engelskans community kan betyda både gemenskap och lokalitet, ofta finns det element av bägge. Det finns alltså både en rumslig och en social kontext som inte riktigt motsvaras i ett svenskt ord. Däremot kan det lika gärna handla om ett forum på facebook eller diskussionsforum som en fysisk gemenskap. Ett community kan vara inkluderande eller exkluderande. Vid katastrofer kan det bli extra tydligt. Det finns ibland men inte alltid en gemensam värdegrund i ett community. Det handlar om att tillhöra något oftast en grupp som delar arbetsplats, bostadsområde, fritidsintresse eller virtuellt baserad grupp.

Resiliens är också lite svårt eftersom det knappt används i svenskan, men kan översättas med motståndskraft eller förmåga att återhämta sig. Resiliensbegreppets historia brukar spåras till en artikel från 1973 inom ekologi och handlar då om ekosystems möjlighet att stå emot och återhämta sig från plötsliga förändringar. Men begreppet har använts långt tidigare och har sin grund i latinet och betydde då ”studsa tillbaka”. Under 1850-talet användes begreppet för att beskriva att stå hantera effekterna av en jordbävning. Det har även använts inom andra områden (som inom psykologin för att förklara barns psykologiska utveckling eller materiallära för att visa på materials hållfasthet). Just att studsa tillbaka (bounce back) eller komma tillbaka till hur det var tidigare, menar jag inte kan vara målet utan att komma framåt (bounce forward). Att ta lärdomarna en kris gett och göra något bättre av det.

Flera forskare pekar på hur resiliensbegreppet används i en nyliberal kontext där ansvaret för att folk ska ha det bra flyttas från det offentliga till individen. Vi kan se det i MSBs kampanjer om att vi ska klara oss en vecka utan hjälp utifrån och broschyren ”Om krisen eller kriget kommer”. Det är en tydlig ideologisk förskjutning i användningen som följer samhällets utveckling i stort. Vi kan också se det i kölvattnet av katastrofer som Katrina i New Orleans där hjälparbetet blev en något som multinationella företag kapitaliserade på genom att de fick pengar från staten för att göra hjälparbete. Privatiseringen av hjälparbetet efter Katrina blev så omfattande att FEMA (USAs statliga katastroforganisation) var tvungen att hyra in ett externt företag för att kontrollera de kontrakt de hade med olika företag som skulle arbeta med hjälparbete. Dessutom var kom hjälpen i återuppbyggnaden inte i särskilt stor utsträckning fram och omfattande privatiseringar av det som tidigare var gemensamt ägde rum.

Mycket av forskningen på CR är gjord ur en amerikansk kontext. Dels för att de har haft många större katastrofer, dels för att myndigheterna arbetar med att utveckla lokala krafter för att motstå samhällsstörningar. Men det är också väldigt svårt för forskare att mäta resiliens. Jag kan se att det skulle kunna finnas olika faktorer som potentiellt kan göra oss mer resilienta (och det är ju i princip det som hela min bok Överlev katastrofen handlar om) men det är svårt att mäta eller sätt siffror på dessa. Ofta lyfts framgångssagor upp som lyckade exempel på när det funkat, men samma grundförutsättningar kan ha funnits på andra platser men att det ändå gick åt skogen.

Katastrofer sker alltid på en plats. Den kan vara större eller mindre, men vi som påverkas är någonstans när det sker. Och vi försöker göra det bästa av situationen där. Beslut fattade på lokalnivån är oftast mer effektiva än de som fattas uppifrån. Det finns en tydlig riktning om att ”bottom up” är mer effektivt än ”top down” när det gäller beslutsfattande om hur katastrofer ska hanteras. Det är även, ur ett demokratiskt perspektiv, viktigt att människorna som berörs själva ska kunna besluta över sin situation. I praktiken gör folk som de tror är bäst snarare än att följa direktiv som de inte känner sig delaktiga i. Den här kunskapen, i kombination med vetskapen att människor agerar och försöker bättre sin situation i kriser, är viktig för att veta varför det är viktigt med någon typ av lokala förberedelser. Och att även myndigheter måste vara medvetna om detta.

Men CR ska inte alltid ses som något positivt. Om vi tittar på en grupp som Amish har de ett starkt community och är extremt resilienta eftersom de inte använder modern teknologi, men samtidigt är de exkluderande. Vad vi vill ha är inkluderande CR framförallt för att det är mer effektivt. Inom socialpsykologi kan vi till exempel se att diversifierade grupper fattar bättre beslut än homogena. Andra communityn som är potentiellt livsfarliga är ju nazistiska grupper som NMR eller kriminella organisationer. De har sina starka nätverk och strukturer som vi sett historiskt kan farliga för lokalområden snarare än utveckla resiliens. Här blir problemet för forskningen att bra communityn är bra och dåliga är dåliga. Och det riskerar att urvattna begreppet.

Ett sätt att översätta CR skulle kunna vara ”hållbar utveckling” eftersom det har en bred betydelse på svenska. Då ser vi också påfrestningarna som en naturlig del av den långsamma klimatkollapsen vi lever i.

Inom forskningen är CR svårt att använda eftersom det finns så många betydelser och definitioner. Det riskerar att bli ett populärt buzz word för att få något att låta bra. I praktiken tycker jag gott och väl att det kan användas för att beskriva till exempel omställningsnätverk eller Preppa Tillsammans-grupper. Att lära sig mer med sin grannar, fundera på vad som kan hända och vilka lokala gemenskaper du är delaktig i är viktigt. Att ingå i olika lokala nätverk är en essentiell del av att vara katastrofförberedd. För vill vi studsa tillbaka eller vill vi studsa framåt egentligen? För min del tänker jag att katastrofer är öppningar till något nytt. Något bättre. Men det kommer inte av sig självt.

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Beredsam – en podd om prepping, kris och katastrof

Idag sänds första delen av podden Beredsam – kris och beredskapspodden. Det är en helt ny podd av och med Anna Maria Stawreberg, Niklas Kämpargård och mig. I det första avsnittet pratar vi om varför vi preppar och hur vi bör tänka för att komma igång. Det handlar om mat, vatten, värme, sanitet och information. Perfekt för dig som är lite intresserad av prepping men inte börjat förbereda dig. Podden stöds av ABF. Och de som lyssnat på Swedish Zomcast kommer att känna igen musiken!

 

Podden finns på acast, spotify och iTunes. In och gilla och ge gärna ett bra betyg! http://traffic.libsyn.com/beredsam/Beredsam_avsnitt_1.mp3

Filmtipset: Rampant (2018)

Rampant från 2018 är en Sydkoreansk zombiefilm som i likhet med Netflix TV-serien Kingdom utspelar sig för ett par hundra år sedan (mer om likheter kommer). Kronprinsen återvänder från Kina till sitt hemland för att hans bror som tog livet av sig ville att hans hustru och ofödda barn inte skulle bli lämnade i händerna på en maktfullkomlig kung/fader. När han kommer i landet visar det sig att zombier (eller demoner som de kallas i filmen) har börjat härja, först på landsbygden men sen även in mot huvudstaden. Det blir politisk turbulens när han återvänder till huvudstaden med några följeslagare som helt plötsligt kallas för rebeller och upprorsmakare. Det låter rätt svårt, och kändes en smula komplicerat till en början men efter ett tag föll pusselbitarna på plats.

Det finns en hel del likheter med TV serien Kingdom (som jag kommer skriva ett separat inlägg om ganska snart). Zombierna/demonerna kan bara vara ute på natten, de får vassa tänder och vita ögon. Också att det är en relativt komplicerad handling spelar in. Bägge utspelar sig under senare delen av Joseondynastin (1392-1897) vilket märks på de märkliga hattarna som de flesta män av hög rang har på sig. En annan likhet är att huvudpersonerna har en lustig, halvt oduglig sidekick som ofta fungerar som comic relief (OBS detta kan bero på mina begränsade kunskaper om koreansk film, det skulle mycket väl kunna vara ett vanligt tema). Dessutom har både kungar som dör och blir zombier som ett viktigt tema.

Jag gillar konceptet med att folket på landsbygden inte har så stora problem med att det finns demoner eftersom det är närvarande i deras folklore. Medan de upplysta har svårare att tro på att de överhuvudtaget finns.

En sak jag tycker är intressant är de politiska konflikterna som målas upp och hur det maktspel som alltid finns inom politiken (XXX korea eller 2010-talet Sverige) kommer att använda smittan för sin fördel. I Rampant är det ministrarna, kungen och prinsen som spelar olika spel för att vinna makt. Men hur skulle en zombiesmitta, ett krig, en katastrof användas i Sverige om det hände. Det är en aspekt som är viktigt att tänka på. I Naomi Kleins bok (och dokumentär) Chockdoktrinen visar hon hur katastrofer använts för att driva igenom hårresande politiska förslag, och jag tycker att vi kunde se liknande fenomen i efterspelet till terrorattacken på Drottninggatan 2017. Aja, det är iallafall något som är värt att tänka på.

Rätt bra film på det stora hela, The Kingdom är nog bättre, men Rampant är en bra zombierökare.

 

Trailer

Filmtipset: Anna and the Apocalypse

En highschoolmusikalkomedi… med zombier. Det skulle kunna vara Anna and the Apocalypses slogan. Ganska coola Anna och hennes lite töntiga vänner lever ett rätt vanligt liv. Töntarna blir trakasserade av de coola och Anna hjälper dem en del. Hon ska efter skolgången åka till Australien för att plugga och blir osams med sin pappa som vill att hon ska gå på universitet istället. Men istället kommer zombierna. Anna, den friend-zonade vännen Johnoch några till barrikaderar sig på sitt extrakneg i bowlinghallen men försöker efter ett tag ta sig till sin skola där vänner och släkt (men också den diaboliske rektorn) finns. Ja, handlingen är lite lökig men det är rätt bra splatter från och till. Och just det, det är jul också. Så varning för zombietomtar.

Sången och dansen i gör tyvärr att den tappar lite tempo och den är egentligen inte särskilt rolig heller. Men filmen är å andra sidan väldigt oförutsägbar. Det ska den ha. Vi får också för första gången i zombiehistorien se en snögubbezombie. Inte alls illa. Det finns också en del blinkningar till klassiska zombiefilmer som Shaun of the Dead och re-maken på Dawn of the Dead.

På det stora hela tror jag den kan tilltala zombiefans som också gillar musikalkomedi. Anna and the Apocalypse tillhör absolut inte bottenskiktet bland zombiefilmer och den har vissa fina poänger. Framförallt tycker jag det känns som om den i all sin tafflighet är gjord med kärlek. Det är fint.

Trailer:

Boktipset: Prepparens guide – Överlev på lång sikt

En översatt bok om prepping har nyligen landat i bokaffärerna. Det är  Prepparens guide – Överlev på lång sikt skriven av Jim Cobb som bland annat driver Survival Weekly och har skrivit flera böcker om prepping.

Det som skiljer denna bok från många andra är att den handlar om lite längre sikt. I alla fall i teorin, i praktiken håller den sig ett par månader efter katastrofen, eftersom den inte är praktiskt fokuserad på typ att odla och äta växter från naturen. Delar av den är dock riktigt bra, som den som handlar om att bygga gemenskaper och att han utgår från att människor kommer att fortsätta leva i samhällen. Att livet knallar på ganska mycket som vanligt och att vi upprättar nya rutiner och till sist vänjer oss vid att allt är annorlunda. Andra delar är som hygien är rätt basic.

Jag kan tycka att delar är problematiska, som när han lite halvgissar på olika råd inom medicin. Typ ”jag är ingen läkare, men..” eller ”så här brukar jag göra, det funkar för mig”. Det hade varit lite mer betryggande om han lät någon kunnig person faktagranska det hela och ändra på det som var direkt felaktigt eller tveksamt. Rent generellt så bör nog alla preppingböcker faktagranskas av forskare skulle jag säga. Det finns mycket gammal kunskap, och då menar jag gammal som i att den inte stämmer. Ett exempel är den där vattenrenargrejen med grus, kol etc som det ibland står om i böcker. Jag gillar dagboksdelen som liknar den jag gjorde till Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig. Men i Prepparens guide är det en EMP (elekromagnetisk puls) som slagit ut elsystemen.

Det står en del om att det finns rätt många preppargemenskaper med folk som tänker liknande och bor i samma område i USA. Det har jag inte läst om innan, men det är väldigt intressant. Det är ju det som vi gör med vår #preppatillsammans-grupp där jag bor och som ABF tagit fram en broschyr om hur du kan göra för att starta en sådan. Jag tror väldigt mycket på den idén. Och att istället för att bara fokusera på ”hur skulle jag klara mig?” till ”vad behöver jag för att kunna vara en resurs vid en kris/katastrof”. Den grundläggande preppingen skiljer sig nog inte så mycket, du behöver ha grejer hemma. Men också ha koll på myndigheternas (kommun/stadsdel) planering och ha kunskaper som kan vara viktiga.

Men på det stora hela är det en helt ok bok. Den kommer inte med så mycket ny kunskap, men den har ändå ett socialt perspektiv som ofta saknas bland flera preppingböcker som ofta är väldigt individualistiska.

Prepparens guide går att köpa på t ex adlibris eller bokus

 

 

SVTs Nedsläckt land

En ny svensk reality TV serie började sändas precis nu – Nedsläckt land. Det är en blandning av samhällsinformation och dokusåpa som faktiskt lyckas balansera de två benen på ett bra sätt. Det blir inte för mycket drama och fokus på töntiga intriger och det är inte en tråkig informationsfilm.

Serien fokuserar en del på de olikheter hos människor och de konflikter som sakta växer fram. Men också på att informera om hur sårbara vi är i samhället. Frågan om hur vattensystem fungerar (i avsnitt två) och Sveriges krisberedskap (i avsnitt tre) tyckte jag var bra eftersom många faktiskt har dålig koll på det. Sen är det ju alltid intressant att se och lära sig mer om kris och katastrofbeteenden.

Att det är två grupper med varsitt tyckte jag var spännande och byggde in en intressant konfliktlinje i en grupp i överläge och en grupp i underläge. Det var också bra med fokus på saker som att lösa toalettbesök samt om den gnagande känslan av hunger som människor känner när de inte får äta tillräckligt, men inte helsvälter. Jag undrar lite över tristess som är en av de vanligare ”fienderna” i överlevnadssituationer.

Bäst var ju Misse Wester som presenteras som forskare i mänskliga relation i kris. Hon bidrar med mycket viktig konkret kunskap utifrån hur människor faktiskt beter sig vid kriser och katastrofer. Experimentet var väldigt intressant, och utifrån vad som skildras så var det inga stora förvåningar. Det var beteenden som en kan vänta sig. I stadsmiljö med fler människor så är det såklart svårt att sia om hur situationen skulle bli.

https://www.svtplay.se/video/21083156/nedslackt-land/nedslackt-land-sasong-1-borjan-pa-krisen

Bildresultat för nedsläckt land