Bloggarkiv

Lucio Fulcis Gates of Hell-trilogi

Lucio Fulci är en av zombiegenrens mest klassiska regissörer. I Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters mm) utnyttjade han framgångarna från Dawn of the Dead med en helt inofficiell uppföljare (i Italien så hette Dawn of the Dead Zombi) och satte ett ordentligt avtryck i zombiens historia. Det var totalt kaos i logiken, Fulci fokuserade på effekt. Det var maskar ur ögon, slem, blod och utdragna kannibalscener för hela slanten (och vi ska absolut inte glömma haj vs zombie-scenen). Efter Zombi 2 så fortsatte han med tre filmer i rask takt som kom att gå under namnet Gates of Hell-trilogin. OBS det går att läsa inlägget utan att få filmerna spoilade.

citylivingdeadGates of Hell-trilogin är tre filmer som egentligen inte hör ihop vare sig med handling eller personer, även om en del skådespelare hänger med t ex Catriona MacColl. City of the Living Dead (1980), The Beyond (1981) och The House by the Cemetery (1981). Gemensamt för de tre filmerna är att de anspelar på  att det ska finnas sju portar till helvetet. De tre filmerna har vissa zombiekvaliteter även om ingen (kanske med undantag av The Beyond) kan klassas som ren zombiefilm.

I City of the Living Dead reser en journalist och en synsk som dog under en seans och sedan började leva igen till en liten by kallad Dunwich (det är inte den enda Lovecraftreferensen) där en präst hängt sig för att öppna en port till helvetet. De har 48 timmar på sig att hitta och döda den redan döde prästen. Men det är inte bara han som rest sig från de döda…

I byn händer underliga saker och folk blir mördade/försvinner, den är dessutom byggd på den gamla staden Salem där häxor ska ha bränts till döds (i verklighetens Salem hängdes de dock under häxprocesserna i slutet av 1600-talet).

Beyond-horror-movies-7327879-1024-768The Beyond håller jag som den bästa av de tre filmerna. En kvinna har satsat allt på att öppna ett hotell som tyvärr visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet. En läkare hjälper henne, men tvivlar på att hon egentligen är mentalt frisk. Till sist får han dock inse att det är verkligheten själv som håller på att rämna. Filmen är inget för spindelrädda kanske ska tilläggas.

I The Beyond är Fulci i sitt esse. Vi får inga förklaringar på vad som händer. Varför saker och ting helt plötsligt försvinner, eller inte finns. Det är som en mardröm, läskigt och obehagligt utan att alls vara sammanhängande. De andra filmerna har samma typ av märkliga avsaknad av logik men lyckas inte bli obehagliga på samma sätt.

houseI The House by the Cemetery får vi följa ett par med barn som flyttar in i ett gammalt hus utanför Boston. Mannen är någon typ av forskare och ska ta reda på vad som hände en tidigare kollega vars familj dött och han själv begick självmord kort därefter. Det visar sig att huset tillhört en galen medicinare som hette Freudstein som kommit på ett sätt att lura döden. Filmen har så många lösa trådar som aldrig får en förklaring. Det är som att de läggs ut och att tittarna bara ska vänta på en förklaring som aldrig kommer. Det gör inte så mycket eftersom avhuggna huvuden, styckade kroppar och överspelande barn hela tiden håller oss uppmärksamma.

Sluten i filmerna är på många sätt obegripliga. Allra konstigast är City of the Living Dead, men det beror (enligt några källor) på att en klippare spillde kaffe på filmen under redigeringen så slutet inte gick att använda och Fulci fick inte budget för att filma om det. I The Beyond blir det konstigt men det är snyggt och bra. The House by the Cemetery har vi ingen riktig aning vad som händer.

En annan gemensam sak för filmerna är den rikliga förekomsten av maskar, framförallt daggmask, men även likmaskar. Varför? Ingen aning, jag antar att Fulci gillade maskar. Det är också en något märklig blandning av zombier och spöken i filmerna. Ibland verkar de ha fysisk form, och ibland inte.

Gimli eller zombie?

Gimli eller zombie?

De två första filmerna har Fabio Frizzi gjort soundtracken till och det är fantastiskt. House by the Cemetery är betydligt blekare musikmässigt.

Alla tre filmer har dåligt skådespeleri, övertydlighet, en kvinnosyn som knappt kan ha varit ok ens på 80-talet och är helt enkelt ganska dåliga hantverk. Däremot finns det något i just frånvaron av logik och det fascinerande symbolspråket. Jag tror att han ganska medvetet gjorde alla logiska luckor eftersom undergången inte är logisk. Alltså att metoden är en del av historien om apokalypsen. Jag har tidigare skrivit om kaoset i Fulcis berättande i Zombi 2 och Gates of Hell-filmerna är kaotiska på samma sätt.

De här filmerna är klassiska splatterskräckrullar som fascinerar om vi tänker på dem som drömmar mer än som verkliga historier. Så se gärna filmerna (särskilt The Beyond) men tänk på tanken bakom och inte på hantverket.

 

Filmtipset: Life After Beth

indexDet blir många filmtips just nu, men det går väl att se som en förberedelse inför hösten. Bakgrunden är också att jag insåg att jag missat en hel del filmer när jag gjorde listan över bra zombiefilmer de senaste tio åren. För Life After Beth från 2014 är en bra film. Den balanserar bra mellan skräck och humor tycker jag. Kanske har det att göra med Aubrey Plaza från Parks and Recreation som spelar Beth (roligt är också att Jerry/Gerry/Terry från samma serie är med i en liten biroll), men det kan också vara små roliga detaljer och karaktärer som gör att humorn i filmen funkar.

Filmen handlar om Zach och hans flickvän Beth som dör efter ett ormbett. Efter ett tag kommer hon tillbaka och hennes familj gömmer henne men henne, men han upptäcker att hon lever igen. Familjen vill inte berätta för Beth att hon egentligen dött och Zach tvingas spela med. När hon börjar agera konstigt så blir det hela lite kusligt eftersom hon varken beter sig som zombie eller som människa.

Jag gillar hur de försöker låtsas att inget är konstigt och att allt är som det ska. Jag tycker också om osäkerheten i vad som faktiskt håller på att hända. Det är återigen ingen klassisk zombiefilm. Det handlar mer om hur vi agerar när något otänkbart inträffar och hur vi handskas med gränslandet mellan levande och död. Den är smart rolig på sina ställen och är faktiskt roligare än den ordvitsiga titeln (till skillnad från till exempel Zombeavers).

Kolla inte på trailern om du hade tänkt se filmen men annars är det en ganska bra kortversion av vad som faktiskt händer.

Bländverk

Nu har jag äntligen läst klart Swedish Zombies e-bok Bländverk (ladda ned den här). Jag rekommenderar den verkligen för folk som är intresserade av Svensk skräck. Ett par av novellerna är regelrätta zombiehistorier andra är mer åt fantasyhållet. Bländverk rymmer både politisk satir med zombieskruv och mer klassiska zombiehistorier i olika miljöer.

indexJag tycker att alla novellerna är läsvärda. Även de som inte kanske normalt skulle tilltala mig tycker jag funkar i helheten. Styrkan i Bländverk är de bekanta miljöerna som finns i de flesta novellerna. Det är härligt med skräck i miljöer jag kan relatera till. Även om USA, och England för den delen, ofta känns bekant så vet jag att den är bekant genom populärkulturen. När jag är i New York kan jag tänka att det är precis som i Seinfeld. Populärkulturen blir något som ger förförståelse åt själva upplevelsen och sätter den i ett sammanhang som jag inte själv skapat. I Bländverk känner jag igen miljöerna och relaterar verkligheten till dem på ett helt annat sätt. Allt känns helt enkelt mer verkligt – och genom det lite läskigare.

När jag i efterhand sitter och tittar igenom boken har jag svårt att bestämma mig för vilka jag skulle välja ut som jag särskilt gillade. Ska jag välja den som gav mig obehagskänslor och gjorde att jag inte riktigt ville släcka lampan och sova, eller ska jag ta den samhällskritiska som så bra beskriver hur skört samhället är. Ska jag välja den klassiska zombieberättelsen på äldreboendet, eller kanske den om Haiti eller de korta novellerna som satte igång tankar. Ska jag välja den Lovecraftinspirerade om det dunkla som gömmer sig i källaren, eller den om onda barn. Det blir liksom svårt, eftersom de funkar bra ihop.

Novellerna har ordentliga förtjänster, vissa har också brister såklart, men på det stora hela är det riktigt bra tycker jag. Missa inte heller bonusmaterialet Flygrakan av Malin Rydén och Stugfeber av Susanne Samuelsson (som kan läsas direkt via länkarna).

Filmtipset: Exit Humanity (och lite tankar kring zombiegenren)

Exit Humanity från 2011 är en kanadensisk zombiefilm i westernmiljö. En soldat, Edward Young, upptäcker att odöda helt plötsligt finns som ny fiende och allt kollapsar. Hans familj dödas och han skaffar sig ett nytt mål med livet. Jag tycker det är en ganska bra film även om den, i likhet med många andra zombiefilmer, är lite väl övertydlig ibland. Den är snyggt gjord, zombierna är väldigt välsminkade och ser obehagliga ut. En berättarröst går genom hela filmen och små avsnitt är animerade, det funkar faktiskt väldigt bra särskilt med tanke på att filmen bygger på hans dagboksanteckningar. Den är dock på tok för lång och glorifierar Young lite väl mycket, men är väl värd att se tycker jag ändå.

Filmen fick mig att tänka ganska mycket på genren zombiefilm. Eller kanske att det inte finns en genre som heter zombiefilm. Zombiefilmer har varit synonymt med skräckfilmer, men jag vet inte om jag skulle kalla den här en skräckfilm. Få av de senaste zombiefilmerna jag sett har gjort mig rädd. Det som gjorde de klassiska zombiefilmerna till skräckfilmer var ofta en krypande känsla och någon typ av instängdhet. Det och att zombierna var någon som betytt mycket tidigare, någon man kunde känna igen. Nu handlar det mer om ett visst mått av action som dom snabba zombierna lämpar sig utmärkt för (även om det inte just gäller för den Exit Humanity). Temat med att skjuta ihjäl sina vänner och familjemedlemmar finns ofta kvar men det känns ibland lite uttjatat. Det blir sorgligt på sin höjd, sällan obehagligt eller läskigt. Kanske trubbas man av bara?

Följdfrågan blir såklart hur filmgenren eller kanske snarare zombien kan utvecklas. I bokens värld är det vanligt att zombien är något annat än bara den hjärndöda stapplande varelsen med omättlig hunger. Varma kroppar är ett exempel som nu också snart blir film. Risken finns att zombien går vampyrens öde tillmötes och blir en version på Twilight, men jag tror den inte är överhängande. Zombien symboliserar en annan klass och ett helt annat begär än vampyren. Det här med den nutida zombiens utveckling och Varma kroppar är ett ämne jag kommer att återvända till.