Bloggarkiv
Z-O-M-B-I-E-S 2
Någon sa till mig att det kommit en ny zombiefilm på D+. Det borde jag ju kolla in tänkte jag. Det borde jag inte ha gjort. Z-O-M-B-I-E-S 2 är en romzomcom-highschool-musikal. Det skulle kunna vara bra, men det är det tyvärr inte.
Zed är en zombie som vill ställa upp i någon sorts skolval. Addison vill bli kapten i Cheerleadinglaget. De är kära. I den första filmen från 2018 (som jag inte har sett) verkar det ha varit tjafs mellan människorna och zombierna men nu är zombierna botade med ett armband som gör att de inte ballar ur. Helt plötsligt kommer det ett gäng varulvar som letar efter sin Alpha och månstenen som försvunnit och gör att deras sort blir allt svagare. Det är misstro och osäkerhet mellan människor, varulvar och zombier men inget som inte lite dans kan råda bot på. Det är feel-good och tillrättalagt som bara en amerikansk film för tonåringar kan vara.
Det är sällan roligt när det ska vara roligt och inte spännande när det ska vara spännande, musik en är med några undantag rätt intetsägande och tråkig (även om ”I’m winning” nedan var helt ok). Sen kan det vara så att medelålders män kanske inte är målgrupp för filmen, men det finns betydligt bättre filmer i romzomcomgenren. Alltså verkligen bättre filmer.
Det här är inte en film någon bör se egentligen. Tydligen finns det en TV serie som heter Zombies 2 – Wolf Tales som tar vid där filmen slutar.
f
Dagens zombiefilm: Pro Wrestlers vs Zombies
Skräpkulturbibiotekarien Daniel Gustavsson undrade varför jag aldrig skrev om wrestlingzombiefilmer. Ja, det är ju en rejäl lucka tänkte jag och kollade in Pro Wrestlers vs Zombies (2013). Det ångrar jag inte, även om jag kanske inte skulle rekommendera den till någon (som inte är väldigt inne på wrestling).
Wrestlaren The Franchise har ihjäl en kille i ringen som någon sorts hämnd för en otrohetsaffär. Brorsan till killen som dog tar hjälp av onda makter för att skapa en zombiearmé (framförallt bestående av wrestlare) som ska utkräva hämnd på The Franchise. Sen blir Franchise och några till (bland annat legendaren Rowdy Roddy Piper) bjudna att köra en show i ett övergivet fängelse. Dit har också den nyligen skapade zombiehorden kommenderats och sen blir det action vill jag lova. Eller i alla fall en fasligt massa springande i korridorer. Och coola sparkar, grepp och wrestlingklicheer.
Med ett gäng kända wrestlare i huvudrollen antar jag att den uppmärksammades i den världen. För de flesta andra så tror jag att filmen passerade förbi rätt obemärkt. Det är en rätt typisk lågbudgetfilm i zombiegenren. Med skådespeleri och specialeffekter som är ungefär vad som förväntas. Men den var inte direkt tråkig, kanske lite för lång, och det är ändå ett gott betyg åt en den här typen av film. Nästa film jag ska se i genren är Monster Brawl (där olika monster bland annat zombier) wrestlas med med varandra.
Trailer
Är det egentligen zombier i Game of Thrones?
Den här självklara frågan dyker upp då och då. Särskilt kanske nu när horderna är lika stora som Game of Thrones är populärt. För det första så är zombien, liksom alla monster, i ständig utveckling. En del kan definiera zombien utifrån en fixerad punkt typ ”zombier ska vara långsamma och korkade som de var på 70-talet” men det är nog svårt att argumentera för varför just en viss tidpunkt/film/kultur ska vara den som definierar monstret. Att säga ”jag gillar bäst zombien som den var på 70-talet” är en annan femma, men det ger oss inget svar på om det är rimligt att kalla White Walkers eller deras hantlangare för zombier.
Låt oss första prata lite om de olika varianterna som finns i GoT. En sort kallas Wights och är odöda. De är lite som en blandning av den haitiska varianten där zombien är ganska viljelös i sig och styrs av sin mästare (skillnaden här är att häxmästarna själva är döda) och den moderna mer autonoma zombien. De är i olika stadier i förruttnelse och behåller samma form som när de återuppväcks, en del är alltså skelett och andra ser ut som emos. De kan använda enkla vapen, men inte mer avancerade som pilbågar eller liknande (vad vi sett).
Häxmästarna (White Walkers) reproducerar sig med hjälp av barn som offras på något sätt. Lite oklart hur de växer upp och själva blir White Walkers. De är magiska på det sättet att vanliga vapen inte verkar kunna döda dem. Det som gäller är eld (?), magi, draksten eller Valeriskt stål. Det finns mycket på zombieträdet men just att ha svårt att bli dödad av ”vanliga vapen” brukar inte förknippas med zombier, det är snarare ett vampyrdrag. I övrigt så finns många av de dödas egenskaper i olika delar av zombiegenren.
Sen finns det eventuellt en mellankategori där Benjen Stark, som ju dött, och blivit en odöd men fortfarande är god och kan tänka. Och sen har vi också Berget som kan sägas vara mer av en Frankenstein (eller Haitizombie) än besläktade med de odöda från norr. (Och John Snow för att han dött och börjat leva igen, är korkad och död inombords). Det är alltså inte helt glasklart – men jag kan ärligt säga att jag inte riktigt kommer ihåg allt som hänt i GoT.
Som jag skrivit tidigare så är jag egentligen inget fan av statiska definitioner. Jag ser nog inte GoT som en zombieserie även om det kanske finns zombier där. Men det finns ju också en annalkande apokalyps, och vore det inte roligt om vintern ändå kom och det blev en postapokalyptisk berättelse där några få levande bara kämpade för att behålla livhanken mot omöjliga odds. Det är mina förhoppningar för säsong åtta i alla fall.
White Walkers och de andra odöda i GoT är absolut zombielika. De kan sägas höra hemma på zombieträdet och allt tyder på att den stora plotten ju är de döda mot de levande. En skillnad mot de vanliga skildringarna är att White Walkers har ett syfte med vad de gör och det handlar om makt och världsherravälde. Vi ser mycket sällan den typen av beteenden i zombiegenren. Att de finns med kan snarare ses som ett tecken på att zombien ätit sig in i populärkulturen och smittat den med sin popularitet.
En ganska rolig youtube som säger typ samma sak:
Zombiepodcast
När jag var i Örebro i helgen för att springa Run For Your Lives passade jag på att vara med i Thomas och Tomas filmpodcast eftersom de hade teamat zombier. Det blir väldigt mycket snack kring olika mer eller mindre bra zombiefilmer.
Vad är egentligen en zombie?
Jag har tidigare skrivit om hur jag definierar en zombie, men inser mer och mer att det är svårt att göra det. De tre kriterierna jag brukar ta upp är:
1. Den är död eller inte kapabel att tänka/resonera
2. Aggressiv och vill äta människor
3. Smittad och smittsam
Med den definitionen så hamnar till exempel filmer som Return of the Living Dead, Warm Bodies, Land of the Dead, Död Snö och boken The Rising utanför zombiegenren. Det vore ju knasigt. Det blir också lite svårare att på ett rimligt sätt skriva zombiens historia om en inte utgår från zombielika monster.
Från Re-animator (1985)
Var placerar sig till exempel H P Lovecrafts Herbert West-Reanimator från 1922? Det finns zombieinslag, men det är knappast en zombiehistoria. Samma gäller med mytologiska figurer som fornnordiska Draugen (som är förlaga till zombierna i Död Snö), Ghouler från arabisk folklore eller klassiska gengångare. Hur kan vi förstå den haitiska zombiens inflytande över dagens vildsinta ruttnande kannibaler? Som jag ser det finns det en trädstam med historiska förebilder och förändringar som bildar ett grenverk på zombieträdet.
känd zombiesläkting
På det stora hela kanske det är rimligare att prata om monster med zombiekaraktär (som att cider inte heter cider längre utan fruktdryck med ciderkaraktär). Eller iallafall prata om zombiekvaliteten hos olika monster. Genren har växt sig så stor att många monster är väldigt zombielika men kanske har medvetande eller går att träna till att inte vara aggressiva, eller till och med att inte vara smittsamma. För att inte tala om de som är lite smartare och kan använda verktyg och till och med prata. Zombiegenren är svår att definiera men oftast vet en när det är en zombiefilm/bok och när det är något annat.
Den klassiska långsamma dumma zombien tycker jag sällan håller i nyare filmer/böcker. Det känns ibland som att det bara är upprepningar på ett väldigt uttjatat tema. Miljön och inramningen är ibland det enda som gör filmen eller boken intressant.
Sen behöver du såklart inte gilla alla delar av zombiegenren bara för att du ser att det är delar av samma träd. Jag tycker att det blir mer intressant att prata om släktskap och utveckling än att diskutera om en riktig zombie ska vara snabb eller långsam. Och för att göra det hjälper det att se hur zombien som monster har formats och påverkats av samhällsutveckling och historia.
Allt om nazizombier – gästinlägg av Eva Kingsepp
Jag bad Eva Kingsepp, Sveriges främsta nazizombieforskare, gästskriva om nazizombier.
Det är uppenbart att många människor hyser en mer eller mindre storslagen passion för zombier. En förmodligen något snävare krets har funnit sin egen specialitet inom genren: nazizombier! Egentligen borde det förstås heta zombienazister, eftersom det snarare är nazister som har blivit zombifierade än zombier med en förkärlek för nationalsocialism, men nu har ändå just nazizombie kommit att bli ett vedertaget begrepp. Som forskare har jag haft förmånen att sedan några år tillbaka fördjupa mig i fenomenet nazizombier inom populärkulturen, framför allt inom filmer och dataspel, men också när jag har fått tips om deras uppdykande på annat håll. När jag nu också har fått äran att gästblogga här tänkte jag först ge en kortfattad introduktion till fenomenet, och sedan ge tips om de fem bästa – eller kanske snarare mest sevärda – nazizombiefilmerna genom åren.
Själva grundidén bakom nazizombien är att det skall vara ett slags supersoldat som har forskats fram av nazisterna för att vinna andra världskriget, en odöd och därmed i princip oövervinnerlig mördarmaskin. Att det finns en mängd paralleller till verklighetens Nazityskland är uppenbart, i synnerhet då populärkulturens zombie ju ursprungligen är en viljelös slav under sin onde herre, men här finns också associationer till de groteska experiment på levande människor som gjordes av nazistiska läkare på platser som Dachau och Auschwitz. Även om nazizombier har dykt upp på vita duken sedan 1940-talet så var det länge ett ytterst begränsat fenomen, och då till b-filmer. Det är först under de senaste åren som det har uppstått en formlig störtflod av filmer och spel på temat: en fanlista på IMDb.com omfattar 44 nazizombiefilmer, varav 15 är gjorda mellan 2010 och 2015. Somliga av dessa är förvisso kortfilmer och de flesta andra är obskyra b-filmer, även om det också finns en del som har kommit att bli mer kända, som Død Snø (Tommy Wirkola, 2009) och de båda Outpost-filmerna (Steve Barker, 2007, Anthony Woodley, 2012). Både Død Snø och Outpost II: Black Sun har för övrigt uppföljare på gång.
Det har inte heller hela tiden varit just supersoldater som framställts, vilket gör att det egentligen handlar om odöda nazister mer generellt. Så är det t.ex. som antyds av titeln They Saved Hitler’s Brain (David Bradley, 1963) emellanåt Hitler själv som återupplivas och hotar världen med att skapa ett Fjärde Rike. Men i de allra flesta filmerna, liksom i spel som Sniper Elite: Nazi Zombie Army, har konceptet renodlats, och i synnerhet på senare tid kombinerats med en rejäl dos naziockultism. När man tänker efter är det inte så konstigt som det kan verka, eftersom vår tid verkar vara ganska trött på den gamla historien om de goda allierade som besegrar de onda nazisterna. De senaste åren har det getts ut en flod av mer eller mindre spektakulära populärhistoriska böcker och dokumentärfilmer om just naziockultism, och när det ser ut så inom faktagenren är det inte konstigt att också nazizombien har fått ett uppsving. Nu ska jag inte gå närmare in på detta, eftersom det skulle bli a
lldeles för akademiskt. I stället blir det filmtips för den som vill ha lite vägledning in i nazizombiernas bisarra land.
Först ska en varning utfärdas: de allra flesta nazizombiefilmer är verkligen mördande (ursäkta) tråkiga. Jag gjorde tidigare en analys av 25 mästerverk från listan på IMDb, och det var verkligen en lycka att kunna snabbspola. Här kommer först fem sevärda, sedan fem med hissad varningsflagg, alla utan inbördes ordning.
Sevärda:
– Outpost (Steve Barker, 2007) Faktiskt riktigt bra! Hemligt nazistiskt laboratorium för framställande av odöda soldater upptäcks i en bunker någonstans i ett grått och dystert Östeuropa. (Däremot är uppföljaren ganska tradig.)
– Shock Waves (Ken Wiederhorn, 1976) En klassiker. Nazizombierna kommer upp ur havet och anfaller folk på exotisk ö.
– Blood Creek (Joel Schumacher, 2009) Inte vanliga nazizombier, däremot en odöd naziockultist. Bitvis lite seg, men sevärd framför allt på grund av att de faktiskt har hyfsad historisk koll.
– Død Snø (Tommy Wirkola, 2009) En modern klassiker, har säkert redan setts av de flesta.
– Nazis at the Center of the Earth (Joseph J. Lawson, 2012) Kul eftersom manusförfattaren också här har grävt lite djupare i framför allt kryptohistoriska (alltså spekulativa och konspirationsteoretiska) källor och vräkt på med allt han hittat. Och Jake Busey är lika roande som sin legendariske far. Men man snabbspolar gärna emellanåt.
Se upp för:
– Horrors of War (a.k.a. Zombies of War, Nazi Zombies; Peter John Ross, John Whitney, 2006) Heroiska amerikaner i något slags medioker Band of Brothers-variant råkar efter en fruktansvärt lång och tråkig landsbygdsvandring på nazizombier. Jaha. OK, en gravsten i typ papp vajar till på en kyrkogård, men inte ens det piggar upp.
– Don’t Wake the Dead (Andreas Schnaas, 2008) Kunde ha varit kalkonkul men är bara irriterande gräslig. Nazizombier, spökande tempelriddare, slampiga tjejer i ett risigt ”slott” på tyska landsbygden och ett fasansfullt rockband.
– Oasis of the Zombies (a.k.a. La tumba de los muertos vivientes, The Oasis of the Living Dead, m.m.; Jesús Franco, 1982) Trailern är lysande, se den! Lyckligtvis innehåller den en sammanfattning av hela filmen, som därmed kan avvaras. Zombierna ser varken ariska eller soldatmässiga ut, eftersom filmteamet har lagt större delen av budgeten på dåligt gjorda masker och maskar som kryper ut ur ögonhålor.
– War of the Dead (Marko Mäkilaakso, 2011) Lite annorlunda koncept men fruktansvärt seg. Amerikanska och finska soldater under andra världskriget upptäcker att nazisterna har gjort zombieexperiment med sovjetiska krigsfångar någonstans i Finland.
– S.S. Doomtrooper (David Flores, 2006) Cool titel men själva filmen är så urtråkig att jag inte kommer ihåg något av handlingen. Måste ha förträngt den helt.
Eva Kingsepp är fil. dr. i medie- och kommunikationsvetenskap. Hon disputerade 2008 med avhandlingen ”Nazityskland i populärkulturen: Minne, myt, medier” och kom 2012 ut med ”Hitler für alle – Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och förintelsen”. Eva medverkade också i Swedish Zomcast 3.
Summering av året som gått och vad som kommer 2014
Så här när året börjar närma sig sitt slut kan jag titta tillbaka på ett väldigt roligt år med zombieöverlevnad/nejtackzombies. En massa riktigt roliga föredrag och samtal, Swedishzomcast, zombieöverlevnadskalendern med Apart förlag, överlevnadskurs med Svenska Överlevnadssällskapet, förordet i The Walking Dead på svenska del 7 och så är det fler som läser här, på twitter och på facebook. Det viktigaste är dock att jag köpt en Crovel (och är alltså redo på riktigt). 
Under 2014 är det nya grejer på gång. Kurs i att överleva zombiekatastrofen på ABF i Stockholm (start 17 feb), nya spännande teman i Swedish Zomcast (till exempel om zombier och erotik), ett bokprojekt och en del annat.
Tyvärr kommer jag att uppdatera lite mer sällan under första halvåret på grund av boken som handlar om samma sak som bloggen. Mer än så säger jag inte nu, men det kommer info framöver.
Serietidningen 28 Days Later
Som jag tidigare skrivit finns det två varianter av serien 28 Days Later – 28 Days later The Aftermath och en som bara heter 28 Days Later som jag nyligen läst. Den senare är en serie på 24 nummer (sex samlingsvolymer) som handlar om hur Selena tillbringar tiden mellan filmerna 28 dagar och veckor senare.
Serien börjar med Selena, som är i ett flyktingläger i Bergen (Norge), får ett erbjudande om att följa med tillbaka till England som guide för några journalister som vill göra ett reportage. Efter lite om och men bestämmer hon sig för att följa med. Att ta sig in i ett England i karantän visar sig dock svårare än väntat. När de kommer i land i Skottland är problemen långt ifrån slut, egentligen är det då den här roadmovien i serieformat börjar.
Under resan söderut är det inte bara smittade som är problemet – tvärtom så har de redan börjat dö. Ju närmare London de kommer desto färre smittade finns det. De få överlevarna är då snarare ett större hot, dessutom är Selena jagad av såväl händelser som personer från sitt förflutna. Ibland kan det kännas en smula krystat men på det stora hela är den här berättelsen om resan genom ett dött England bra. Vi får lära känna Selena lite bättre genom tillbakablickar på hennes liv innan viruset spreds. Det funkar riktigt bra även om delar i historien saknas för att förklara hur hon blivit.
28 dagar senare växer sig riktigt stark tycker jag. Det sista numret var riktigt riktigt bra. Den sista delen tangerar filmen 28 Weeks Later och flera händelser vävs snyggt ihop med scener ur filmen.
Ska man läsa en serie om zombier som inte råkar vara The Walking Dead är det den här man ska läsa. Även om bilderna är av varierad kvalitet tycker jag storyn är så pass intressant att det håller hela vägen.
Dagens zombiefilm: Battle of the Damned
Dolph Lundgren i en zombiefilm? Ja – fast tekniskt sett är de inte zombies som också nämns i filmen. Dolph spelar, som alltid, någon sorts legosoldat. Han ska in och hämta ut en tjej ur en stad i karantän som är fylld av zombies. Alla i hans team dör rätt snabbt och flickan han ska hämta visar sig hänga med några andra som gör det lite mer komplicerat än vad som var tänkt.
Det här är en ren actionfilm i Dolph Lundgren-genren, skräckelementen är nästan helt frånvarande. Det är en hel del fräcka sparkar och knivhugg, det är en hel del manligt tystlåten Dolph och det är en hel del pangpang. Trailern spoilar också det enda som är lite oväntat i filmen – några lydiga zombieslaktarrobotar.
Robotarna fyller ingen egentlig funktion i filmen utöver att kännas ologiska och få Dolph att framstå som mänsklig.
Om du råkar gilla Dolph Lundgren så är det här en film du kan se. Om du gillar zombies kan du nog skippa Battle of the Damned. Det finns många bättre actionfilmer med zombies i även om zombierna är ganska snyggt sminkade. Det inte är något egentligt fel på farten i filmen, den är bara så ohyggligt förutsägbar att det är svårt att hålla intresset uppe.
I korthet kanske man kan säga att det mer är en Dolph Lundgrenfilm med zombies än en zombiefilm med Dolph Lundgren.
Kolla in trailern ändå:
Zombieöverlevnad 