Bloggarkiv

Eftersom det saknas ett zommarprogram i P1 i år…

Sedan 2015 har alltså Sommar i P1 inte haft något zombieöverlevnadssommarprogram alls. En smärre skandal som det verkar som att jag är först att rapportera om. Vakna Sverige! På sommaren bör en ju gå/cykla/ligga på stranden och lyssna på intressanta samtal.

Men men, trots detta så finns det såklart andra saker som är bra att lyssna på när du har sommarledigt. Här kommer ett gäng poddtips. Jag tror att de flesta går att hitta i de vanligaste poddapparna så ladda ned där om du inte vill använda soundcloud eller vad det nu är för länkar jag använder. Här kommer alltså ett gäng bra poddar som jag tycker att ni borde lyssna på i sommar:

P3 Dystopia:   Fem ungefär timslånga avsnitt avsnitt som tar upp antibiotikaresistens, demokratins reträtt, vad som händer när havsnivån stiger, om kriget kommer och övervakningssamhället.

Hemberedskap över en kopp te: En trevlig podd om att förbereda sig av Anette och Niklas som är aktiva i civilförsvarsförbundet. Nya avsnitt kommer ganska löpande.

Apans Anatomi – Preppa som kropotkin: En podd av Mathias och Erik om prepping genom att bygga gemenskaper

OBS i P1 har ett par bra avsnitt om katastrofer i en serie. ”Är katastrofen en möjlighet” av juristen Tormod Otter Johansen är nog det bästa.

MSBs podd ”Om krisen kommer” har 13 avsnitt om bland annat nödmat, att agera vid kris, skyddsrum, VMA och påverkanskampanjer på nätet. Många avsnitt är riktigt bra.

Och några poddar där jag medverkar:

Kropp & Själ hade ett avsnitt om katastroftankar som jag pratade lite i.

Kritiken – Din granne kan stoppa samhällskollapsen: Kawa Zolfagary

Ordfronten #39 Beredskap ska inte vara en materialsport

För några år sedan hade Jonny Berg och jag en poddcast om zombier som hette Swedish Zomcast.

…eller så kan du ju lyssna på om det Sommar i P1 som jag gjorde för ganska exakt tre år sedan.

Annonser

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Januari: Fyll förråden

Emelie Östergrens bild från zombieöverlevnadskalendern 2018

För att underlätta för alla tänkte jag gå igenom zombieöverlevnadskalendern månad för månad. Den är alltså uppbyggd kring att du, ja DU, ska förbättra dina zombieöverlevnadschanser med UPP TILL 30% (enligt vissa zombieöverlevnadsexperter). I januari är det klassisk prepping som gäller – alltså fyll förråden!

Just de materiella delarna av att vara förberedd för katastrof saknas det inte information om. Tvärtom faktiskt. Alla möjliga källor på Internet, från myndigheternas sidor som Din säkerhet till mindre nogräknade prepperbloggar, forum och facebookgrupper. Det är inte kunskap som saknas det är arslet ur vagnen som det i allmänhet handlar om.

Det finns också hela krislådor att köpa lite överallt till exempel på Överlevnadsbutiken. Det är praktiskt att köpa allt på en gång, men en av de viktigaste grejerna att tänka på är att faktiskt testa sakerna i förväg. Det gör att du inte står handfallen, lite stressad i ficklampans sken och försöker få sakerna att fungera.

Du bör utgå från dina fysiska grundbehov: värme, vätska, föda, sömn och trygghet/information. Självfallet beror det på hur du bor (om du har möjlighet att elda i kamin/kakelugn eller liknande till exempel) men om vi utgår från någon som bor i lägenhet i stan så skulle jag säga att tio grejer som är bra att ha hemma är detta:

  • vevradio/solcellsradio eller batteriradio med en massa extra batterier.
  • vattendunkar (helst 20 L per person i hushållet)
  • mat: torrvaror som havregryn, konserver, knäckebröd, jordnötssmör, växtmjölk (soja/havre etc)
  • triangakök eller fältkök av något slag + bränsle som passar för den
  • någonting för vattenrening
  • ficklampa
  • hygienartiklar som våtservetter, toapapper, tamponger/bindor och handsprit
  • förstahjälpenlåda inkl smärtstillande
  • sovsäck om du inte har mycket filtar eller liknande hemma
  • sopsäckar (små och stora) för latrin

Ja, det är inte alls en färdig lista men det är en bra grund. Tänk också på eventuella husdjur och småbarn eller andra som har speciella behov. Och om du vill vara extra förberedd så ser du till att grannarna du känner också har börjat tänka på det (men mer om det i maj). För ni kommer hjälpas åt, så gör folk i kriser.

Kom igång nu. Kolla igenom vad du har hemma och gör en lista på det du behöver komplettera med. Bestäm ett datum och kör. Annars händer det liksom inte. Nu.

Och om du inte har kalendern är det hög tid att köpa den till exempel på bokus eller adlibris så blir du populär och intressant.

 

 

 

 

 

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

MSB pod: Om krisen kommer

MSB fortsätter sin kamp för att nå ut med information om privatpersoners krisberedskap genom Din säkerhet. 

Nu har de startat en podcast som heter Om krisen kommer och kommer att vara i fyra avsnitt. I skrivande stund har två kommit ut: En som heter Din hemberedskap och en som heter Att agera i kris. Jag tycker att båda är bra. Din hemberedskap känns som ganska standard inom beredskap. Den tar upp att det är bra att ha lite extra mat och vatten hemma, vikten av att kunna få information om vad som händer och att det är viktigt att ha tänkt lite på det här i förväg. Särskilt intressant tyckte jag Sandra Beijers berättelse om hur det var när stormen Sandy kom till New York (där hon bodde då). Det har varit ganska mycket forskning kring vad som blev viktigt för folk och just information, som betyder möjlighet att ladda mobiltelefoner, har belysts. Det är något som beredskapen måste vara inriktad på. Tänk själv, hur skulle du få information om din mobil och dator slutade funka i hemmet? Har du tillgång till extrabatteri?

Att agera i kris tar upp flera saker jag brukar skriva om, och även den senaste zomcasten med Jenny Jägerfeld handlade om det, alltså hur människor beter sig och om det går att träna sig i positivt katastrofbeteende. En intressant del tycker jag är hur en del människor som varit med om större kriser fortsätter söka sig till den typen av situationer eftersom de känner sig viktiga då. Eller känner att de har ett syfte med livet. En annan viktig punkt som lyftes upp var att ”folk blir som bäst när det är som värst”. En av mina favoritböcker i katastrofpsykologi A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit handlar just om det.

Poddarna är väldigt välgjorda och jag tyckte de höll P1 kvalitet.  De finns även på iTunes för dem som vill lyssna på det sättet.

Deadline och lite om Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på nästan en månad. Det handlar om att jag precis haft deadline med Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen.  Om allt går som det ska kommer boken ut i början av december (nu är ju en viktig del av boken att saker aldrig går som det ska så jag vet inte om jag tror på det själv än). Jag önskar jag kunde bjuda på ett omslag eller så men det är tyvärr inte helt färdigt.

En del avsnitt har jag varit tvungen att jobba om flera gånger, till exempel om postapokalyptisk sjukvård. Det jag skrev först utifrån överlevnadsböcker och andra som en kan tänka sig har lite koll på behandling under primitiva former visade sig inte alls stämma när jag lät en läkare läsa igenom och granska fel. Samma sak med de psykologiska aspekterna av kriser och katastrofer. I så stor utsträckning som jag har haft tid med har jag alltså utgått från verkliga situationer och försökt få folk som kan ämnet läsa igenom och ge kommentarer.

Att skriva kapitlet om Sveriges katastrofberedskap var rätt svårt. Dels för att det lätt blir väldigt tråkigt, dels för att det inte finns bra sammanställt någonstans. Jag har fått leta runt på hemsidor och kollat efter kritik och brister på nätet. Sen har jag fått hjälp av en kompis på MSB och folk som kan räddningstjänsten.

Överlevnadslegenden Harry Sepp har skrivit förordet och det känns som en stor ära. Han var föreläsare på de första kurserna som jag hade i Sundbyberg och hade även en träff med oss på en kulle i Rissne där han visade hur många ätliga växter som fanns där. Harry Sepp är en av grundarna till Svenska Överlevnadssällskapet och pionjär i att ta fram ett svenskt överlevnadskoncept. Han har även utvecklat Hitta Vilse som är ett sätt för barn att bli tryggare i skog och mark, samt att han jobbat på Civilförsvarsförbundet i många år.

En annan rolig sak är att bloggen strax passerar 100 000 views. Allt tack vare det där inlägget om hur partierna tycker vi ska hantera zombieapokalypsen. Säkert mer än hälften av alla läsare fick jag dagarna efter det. Det är ju roligt, men en smula märkligt.

Snart ska jag skicka in det korrekturlästa manuset till sättning och sen ska det gå en korrekturvända till. Hur många gånger texten än läses verkar det dyka upp nya fel hela tiden. HELA TIDEN!

 

 

Vad vet du om Sveriges krisberedskap?

Sverige har en massa planer och idéer för hur kriser och katastrofer ska hanteras. Den grundläggande beredskapen bygger på tre principer – Ansvarsprincipen, Närhetsprincipen och Likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen handlar om att de som är ansvariga för något under normala förhållanden också har det vid en kris eller katastrofsituation. Landsting sköter sjukvård, kommunen sköter skolor etc. Det finns alltså inga nya myndigheter som dyker upp och tar över ansvar. Det gör också att alla verksamheter behöver ha någon typ av plan för extra ordinära händelser.

Enligt likhetsprincipen ska samhället skötas på samma sätt som det gör när allt är som vanligt. Det ska inte dyka upp specialregler eller undantagstillstånd som folk inte känner till. Detta ska skapa en trygghet och undvika konflikter när människor inte känner till nya regler för vad som gäller.

Närhetsprincipen bygger på att kriser ska hanteras av dem som är närmast berörda och ansvariga. Kommuner och landsting ska alltså i första hand ansvara för det som händer i den mån det är möjligt. Vid större händelser kan de dock få stöd av regionala och statliga myndigheter. En zombiekatastrof borde räknas in till den kategorin, men ett mindre utbrott är det de lokala myndigheterna som får sköta.

Kriser och katastrofer ska i så stor utsträckning som möjligt hanteras med den löpande verksamhetens kunskaper, resurser, rutiner och metoder. Syftet med de tre principerna är att underlätta omställningen från den ordinarie verksamheten till krishantering och att se till att det finns kunskaper i de vanliga verksamheterna.

De här tre principerna går igenom hela beredskapen för kriser och katastrofer. Det är alltså de lokala kommunstyrelserna som först tar bestluten om hur samhället ska hantera när de döda reser sig. Kommuner kan emellertid aktivera en speciell krisledningsnämnd. Ofta består den av kommunledningen. Den kan vid krissituationer besluta om frågor som rör all verksamhet i en kommun. Tanken på hur en kommunstyrelse i säg Tomelilla diskuterar zombiehotet skulle göra sig bra som film eller teater men är oroväckande. Kommuner är dock enligt lag skyldiga att utbilda berörda för olika krisscenarion. Enligt Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser och höjd beredskap är kommunerna skyldiga att ta fram risk och sårbarhetsanalyser för att snabbt kunna agera vid kriser och katastrofer. Det kan gälla kärnkraftsolyckor i områden runt kärnkraftverken, giftutsläpp, problem med vattenförsörjning, större elavbrott eller översvämningar. Utifrån resultatet av risk och sårbarhetsanalysen ska de också ta fram en handlingsplan. Planen ska förnyas mellan varje mandatperiod, alltså vart fjärde år.

På länsstyrelsernas hemsidor finns det information om krisberedskap i de olika länen och vad de stora hoten är i länen. Om du tyckte det här var rysligt spännande tycker jag att du ska kolla på den här filmen som MSB tagit fram. Den tar upp olika aspekter av krisberedskap för myndighetspersoner och såna som kan bli berörda. Den är totalt typ 40 minuter och det finns ett quiz i filmen. Se den här

Kort om krisberedskap

Det finns preppers och så finns det preppers. Jag tycker att det finns en sund inställning i att förbereda sig på att saker i ens omgivning kommer att förändras, och att samhället är mer sårbart nu än på länge.  Det finns däremot en dum inställning till att göra att hela ens liv bara kretsar kring det som man ser hos en del preppers idag (kanske mer i USA än i Sverige dock). Eftersom vi inte satsar på en större lokal produktion och stadsodlingar i någon större utsträckning är vi beroende av att alla transporter funkar. Om något skulle gå fel skulle hyllorna i butikerna snabbt bli tomma och vi får äta vetemjöl och olja istället för någon härlig konservmat värmd på ljus eller fältkök.

I dagens samhälle blir vi fostrade in i att allt kommer fortsätta rulla på i samma takt som förut. Trots ökande kunskap om vad klimatförändringarna leder till, att peak oil och peak fosfor (och några andra peakar) står inför dörren så förväntar vi oss att allt rullar på. Det är dumt. Men kollapsen kommer inte med en meteorit, den kommer som korta notiser i våra dagstidningar eller artiklar om någon som råkat ut för något. Att koppla ihop händelserna med varandra och att se att vårt levnadssätt är orsaken görs sällan på riktigt. Vi vill inte se. Det är som en kollektiv förträngningsprocess som är nödvändigt för att samhällshjulen ska snurra.

Ett visst mått av krisberedskap är sunt (en del menar till och med att pessimism kan leda till ett längre och hälsosammare liv). Ha lite extra vatten hemma, ha mat som är lättillagad längst in i skåpet och förnya det förrådet då och då. Lite extra alkogel och en extra hink med lock om vattnet är borta i flera dagar. Civilförsvarsförbundet rekommenderar att du ska kunna klara dig tre dagar utan hjälp. Hur många i städerna har egentligen saker så de klarar sig utan el i tre dagar hemma? Kan du det? I dagens SvD var det en artikel om en ”vanlig” familj som tänkt lite extra. Gör det du med.