Överlev katastrofen som pocket

Nu har Överlev katastrofen kommit som pocket. Den har en ny undertitel ”Effektiv prepping för alla” istället för ”12 sätt att klara dig”. Den har ett nytt förord och jag har gjort några mindre ändringar i den, men inget som jag tror någon märker. Den kommer lagom till att min nya bok Monstersamhället också är på gång.

Kort om boken:

Skulle du överleva en katastrof? Går det att förbereda sig på pandemier, bränder, naturkatastrofer, krig eller rentav en zombieapokalyps utan att bli en galen prepper som sitter och trycker i ensamhet med ett hagelgevär? Såklart det går!

I Överlev katastrofen Effektiv prepping för alla djupdyker zombieöverlevnadsexperten Herman Geijer i vad vi faktiskt kan göra för att öka våra chanser att överleva när en katastrof eller bara något helt oväntat inträffar. Utifrån forskning och intervjuer med experter tar han upp ämnen som kroppens behov, riskhantering, möjliga hot i det moderna samhället, myter kring katastrofhantering såväl som praktiska tips för hur man kan träna upp överlevnadsförmågorna själv eller tillsammans med andra. 

Överlev katastrofen är den första svenska populärvetenskapliga boken på temat som inte bara handlar om överlevnadstekniker och bush craft utan som också fokuserar på hur människan fungerar och vad vi kan göra för att öka våra chanser att överleva det oväntade. Med zombiehotet som humoristisk inramning berättar Geijer om hur du blir en överlevare, inte genom att försöka förvandla dig till en Rambo-typ utan genom att förändra ditt vardagsliv.

Köp den på bokus eller adlibris

Du kan också passa på att läsa en text jag skrev i Dagens Arena om vad skräckfilm kan lära oss om krigshotet.

Annons

Behövs klimatprepping?

Hur kan vi tänka för att hantera att klimatet förändras? Finns det något som egentligen skiljer klimatprepping från annan prepping? Jag tror det. På vissa sätt är det samma. Det handlar om att förbereda sig för primära effekter av ett förändrat klimat som torka, extremvärme, skyfall, stormar och snökaos –  de direkta konsekvenserna. Men också eventuella indirekta konsekvenser av ett förändrat klimat som t ex migration, elavbrott, epidemier/pandemier, krig och ekonomisk recession. Vår värld kommer med största sannolikhet att bli fundamentalt annorlunda under vår livstid och det kommer att fortsätta förändras en lång tid efter vi och våra barn dött eftersom det klimatsystem vi haft under lång till är på väg att rubbas. Det vi betraktat som ett normalt klimat kommer inte att finnas, men vi vet inte exakt vad som kommer att ske. Förändring är det nya normala.

Tänk dig att du sitter i en båt som har ett hål i botten och det läcker in vatten. Du har en hink och börjar hälla ut vattnet som rinner in. Det förbättrar situationen, men om du inte täpper till hålet är det en kamp du inte kan vinna eftersom hålet också blir större och större. Du behöver helt enkelt också göra något åt hålet som är det som i grund och botten orsakar problemet. I debatten kring klimatförändringarnas konsekvenser lyfts då och då begreppet adaptation (anpassning) och mitigation (lindring) som två motpoler. Alltså om vi ska anpassa oss till förändringarna som är mer klassisk prepping, och lindring som väl mer är det som klimat/miljörörelserna håller på med. Det vill säga att försöka ändra systemet så att det inte blir en skenande klimatkris. Klimatprepping som jag ser det handlar också om att minska klimatförändringarna också – alltså både anpassning och lindring. Du häller ut vatten samtidigt som du försöker hindra att hålet blir större. Att arbeta både med symptom och orsak.

Att förhålla sig reaktivt, det vill säga bara preppa, blir ineffektivt eftersom det inte går till botten med kärnan i problemet. Men att stoppa huvudet i sanden och tänka att det förändrade klimatet inte kommer att påverka en som individ oavsett var vi bor är dumt. Den mest effektiva prepping är dock på systemnivå eftersom vi som individer inte klarar oss utan det omkringliggande samhället. Privatiseringarna av apoteken har till exempel lett till att vi inte har lager av läkemedel längre och att vissa läkemedel kan ta slut snabbt vid kris. Vi kan även se det i den redan nu underbemannade sjukvården som skulle ha svårt att klara en större kris eller varför inte ett stort sjukdomsutbrott (Corona någon?). Och vid höjda vattennivåer eller ökade bränder behövs kompetens och skydd som vi som individer aldrig kan uppbåda. En stark offentlig sektor gör alltså att vår privata prepping inte alls behöver bli lika omfattande – det är dessutom långt mycket mer resurseffektivt. Men det går också att göra i mindre skala på lokal nivå.

Jag ser Preppa tillsammans som ett bra exempel på hur de två förenas. Att organisera sig med andra och agera är viktigt. Jag har nyss läst den utmärkta boken ”Klimatpsykologi – hur vi skapar hållbar förändring” av en grupp som kallar sig Klimatpsykologerna och de är inne på samma linje. Att agera mot klimatförändringar får inte bli att sortera sugrör, det måste vara något annat som också genomsyrar hela samhället. För problemen är så akuta och riskerna så stora att det inte går att lösa med individuella uppoffringar – det krävs politik.

Men på individnivå så finns det också problem att hantera. I stora omvälvningar är Darwins ”Den mest anpassningsbara överlever” väldigt viktigt. För vi behöver vänja vid oss vid förändring. Många känner klimatångest, framtidsoro eller andra känslor av overklighet inför framtiden. Som med alla starka känslor behöver vi andra för att hantera dem och komma tillbaka till någon form av psykologiskt normaltillstånd. Klimatpsykologerna betonar vikten av att göra saker tillsammans för att känna kontroll över situationen.

Summa summarum tänker jag att det finns behov av ett begrepp som klimatprepping eftersom det täcker in flera aspekter av att ha ett rimligt liv i framtiden – både på individnivå och på samhällsnivå. Och det kommer en massa fler sådana här inlägg under våren gissar jag på eftersom jag försöker resonera kring den kommande boken.

Kom också gärna på temadagen om klimatprepping i Stockholm den 22/2

 

 

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Vad är totalförsvaret?

Kort historik

Totalförsvaret består av både en civil del och en militär del och ska vara det som behövs för att Sverige ska klara ett krig. Idén om ett totalförsvar uppkom efter andra världskriget. Som mest engagerade totalförsvaret 2,8 miljoner människor. En viktig anledning var att vi var neutrala och skulle vara tvungna att själva hantera de konsekvenser för civilbefolkningen som ett krig skulle innebära och klara sig på egen hand under en tid. Det civila försvaret skulle till exempel handahålla skyddsrum, utrymma städer, släcka bränder och fördela skyddsmasker medan försvaret skötte sitt. Det skapades stora beredskapslager av kaffe, mat, kläder och skyfflar på hemliga platser i landet.

I och med kalla krigets slut så monterade totalförsvaret ned (det kallades en ”strategisk timeout”). Överstyrelsen för civil beredskaps ersattes 2002 med Krisberedskapsmyndigheten som 2009 slogs KBM ihop med Styrelsen för psykologiskt försvar och Statens Räddningsverk och blev Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Efter ett riksdagsbeslut 2015 började planeringen för ett nytt totalförsvar. Men det är något som kommer ta tid.

Vad består totalförsvaret av?

Försvarsmakten och ett antal myndigheter har hand om att skydda landets gränser, våra intressen (vad nu det är) och att medborgarna är säkra från främmande makt. Det militära försvaret är beroende av ett civilt försvar som ser till att drivmedel, sjukvård etc fungerar som det ska.

Det civila försvaret består en av mängd olika aktörer – myndigheter, kommuner, företag och frivilligorganisationer. De ska se till att medborgare ska fortsatt kunna leva på sina liv även vid krig eller kris. Här ser vi ett stort problem med de privatiseringar som sker. Det blir mycket svårare att samordna när det finns en mängd företag som måste vara med, att en del av dem också är utländska ger än större bekymmer.

Det civila försvaret

Det finns stor begreppsförvirring gällande det civila försvaret. Ofta blandas Civilförsvaret (som inte längre finns), Civilförsvarsförbundet (som är en av 18 frivilliga försvarsorganisationer), det civila försvaret (som är de samhällsviktiga aktörer som måste hålla igång sin verksamhet vid krigsfara och krig) och Civilt försvar (som är arbetet hos myndigheter, kommuner etc för att upprätthålla samhällets grundläggande funktioner).

Det civila försvaret arbetar också med krisberedskap i fredstid. Det finns många beröringspunkter i problem som samhället får vid kris som vid krig. Ta hand om många skadade, elavbrott och infrastrukturstörningar, livsmedelsbrist, sanering efter kemikalier/radioaktivitet med mera. Men också i stora skillnader eftersom det vid krigssituationer måste finnas en hel del sekretess och möjlighet att kommunicera säkert. Vid en kris kan civila aktörer begära hjälp av försvarsmakten, men vid krig så är det tvärtom. Då begär försvarsmakten hjälp av det civila. Det kan också bli ”höjd beredskap” vilket innebär att nya lagar kan träda in. Vid en kris så kan inte någon aktör bestämma över en annan aktör, men vid höjd beredskap kan rollerna förändras en del.

Krig idag

Idag är det rena invasionskriget inte det troligaste. Det är mer troligt med hybridkrigsföring/ickelinjär krigsföring där en antagonist destabiliserar infrastruktur och sprider rykten för att skapa oro och osäkerhet. Det kan handla om cyberattacker, utpressning, terrorism eller liknande. Det moderna kriget förväntas mer vara en gråzon. Gråzonen innebär att försvarsmakten inte kan använda de lagar som normalt används i krig och har svårare att vara effektiv.

I Sverige finns sedan typ 70 år en totalförsvarsplikt vilket innebär tre tjänstgöringssätt:

– Värnplikt – en skyldighet att tjänstgöra inom det militära försvaret. I fredstid innebär det mönstring, grundutbildning och repetitionsutbildning.

– Civilplikt – som är vilande men finns kvar i lagtext. Det är ett vapenfritt alternativ till värnplikt.

– Allmän tjänsteplikt – som innebär att person ska sköta sitt vanliga jobb eller att staten kan placera personen på en plats som blivit vakant på grund av krigsplacering. Vid krig kan vi alltså bli tvingade att jobba med något som staten tycker är lämpligt.

 

Detta är alltså en kort genomgång av vad totalförsvaret innebär. Jag har hämtat det mesta av detta från broschyren ”En introduktion till totalförsvaret – för dig som undrar vad det är och varför det behövs” som finns här.

Eftersom det saknas ett zommarprogram i P1 i år…

Sedan 2015 har alltså Sommar i P1 inte haft något zombieöverlevnadssommarprogram alls. En smärre skandal som det verkar som att jag är först att rapportera om. Vakna Sverige! På sommaren bör en ju gå/cykla/ligga på stranden och lyssna på intressanta samtal.

Men men, trots detta så finns det såklart andra saker som är bra att lyssna på när du har sommarledigt. Här kommer ett gäng poddtips. Jag tror att de flesta går att hitta i de vanligaste poddapparna så ladda ned där om du inte vill använda soundcloud eller vad det nu är för länkar jag använder. Här kommer alltså ett gäng bra poddar som jag tycker att ni borde lyssna på i sommar:

P3 Dystopia:   Fem ungefär timslånga avsnitt avsnitt som tar upp antibiotikaresistens, demokratins reträtt, vad som händer när havsnivån stiger, om kriget kommer och övervakningssamhället.

Hemberedskap över en kopp te: En trevlig podd om att förbereda sig av Anette och Niklas som är aktiva i civilförsvarsförbundet. Nya avsnitt kommer ganska löpande.

Apans Anatomi – Preppa som kropotkin: En podd av Mathias och Erik om prepping genom att bygga gemenskaper

OBS i P1 har ett par bra avsnitt om katastrofer i en serie. ”Är katastrofen en möjlighet” av juristen Tormod Otter Johansen är nog det bästa.

MSBs podd ”Om krisen kommer” har 13 avsnitt om bland annat nödmat, att agera vid kris, skyddsrum, VMA och påverkanskampanjer på nätet. Många avsnitt är riktigt bra.

Och några poddar där jag medverkar:

Kropp & Själ hade ett avsnitt om katastroftankar som jag pratade lite i.

Kritiken – Din granne kan stoppa samhällskollapsen: Kawa Zolfagary

Ordfronten #39 Beredskap ska inte vara en materialsport

För några år sedan hade Jonny Berg och jag en poddcast om zombier som hette Swedish Zomcast.

…eller så kan du ju lyssna på om det Sommar i P1 som jag gjorde för ganska exakt tre år sedan.

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.

 

 

Januari: Fyll förråden

Emelie Östergrens bild från zombieöverlevnadskalendern 2018

För att underlätta för alla tänkte jag gå igenom zombieöverlevnadskalendern månad för månad. Den är alltså uppbyggd kring att du, ja DU, ska förbättra dina zombieöverlevnadschanser med UPP TILL 30% (enligt vissa zombieöverlevnadsexperter). I januari är det klassisk prepping som gäller – alltså fyll förråden!

Just de materiella delarna av att vara förberedd för katastrof saknas det inte information om. Tvärtom faktiskt. Alla möjliga källor på Internet, från myndigheternas sidor som Din säkerhet till mindre nogräknade prepperbloggar, forum och facebookgrupper. Det är inte kunskap som saknas det är arslet ur vagnen som det i allmänhet handlar om.

Det finns också hela krislådor att köpa lite överallt till exempel på Överlevnadsbutiken. Det är praktiskt att köpa allt på en gång, men en av de viktigaste grejerna att tänka på är att faktiskt testa sakerna i förväg. Det gör att du inte står handfallen, lite stressad i ficklampans sken och försöker få sakerna att fungera.

Du bör utgå från dina fysiska grundbehov: värme, vätska, föda, sömn och trygghet/information. Självfallet beror det på hur du bor (om du har möjlighet att elda i kamin/kakelugn eller liknande till exempel) men om vi utgår från någon som bor i lägenhet i stan så skulle jag säga att tio grejer som är bra att ha hemma är detta:

• vevradio/solcellsradio eller batteriradio med en massa extra batterier.
• vattendunkar (helst 20 L per person i hushållet)
• mat: torrvaror som havregryn, konserver, knäckebröd, jordnötssmör, växtmjölk (soja/havre etc)
• triangakök eller fältkök av något slag + bränsle som passar för den
• någonting för vattenrening
• ficklampa
• hygienartiklar som våtservetter, toapapper, tamponger/bindor och handsprit
• förstahjälpenlåda inkl smärtstillande
• sovsäck om du inte har mycket filtar eller liknande hemma
• sopsäckar (små och stora) för latrin

Ja, det är inte alls en färdig lista men det är en bra grund. Tänk också på eventuella husdjur och småbarn eller andra som har speciella behov. Och om du vill vara extra förberedd så ser du till att grannarna du känner också har börjat tänka på det (men mer om det i maj). För ni kommer hjälpas åt, så gör folk i kriser.

Kom igång nu. Kolla igenom vad du har hemma och gör en lista på det du behöver komplettera med. Bestäm ett datum och kör. Annars händer det liksom inte. Nu.

Och om du inte har kalendern är det hög tid att köpa den till exempel på bokus eller adlibris så blir du populär och intressant.

 

 

 

 

 

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

• Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
• Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
• Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
• Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

• En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
• Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
• Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
• Informera om hur människor kan minska riskerna
• Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
• Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
• Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

MSB pod: Om krisen kommer

MSB fortsätter sin kamp för att nå ut med information om privatpersoners krisberedskap genom Din säkerhet. 

Nu har de startat en podcast som heter Om krisen kommer och kommer att vara i fyra avsnitt. I skrivande stund har två kommit ut: En som heter Din hemberedskap och en som heter Att agera i kris. Jag tycker att båda är bra. Din hemberedskap känns som ganska standard inom beredskap. Den tar upp att det är bra att ha lite extra mat och vatten hemma, vikten av att kunna få information om vad som händer och att det är viktigt att ha tänkt lite på det här i förväg. Särskilt intressant tyckte jag Sandra Beijers berättelse om hur det var när stormen Sandy kom till New York (där hon bodde då). Det har varit ganska mycket forskning kring vad som blev viktigt för folk och just information, som betyder möjlighet att ladda mobiltelefoner, har belysts. Det är något som beredskapen måste vara inriktad på. Tänk själv, hur skulle du få information om din mobil och dator slutade funka i hemmet? Har du tillgång till extrabatteri?

Att agera i kris tar upp flera saker jag brukar skriva om, och även den senaste zomcasten med Jenny Jägerfeld handlade om det, alltså hur människor beter sig och om det går att träna sig i positivt katastrofbeteende. En intressant del tycker jag är hur en del människor som varit med om större kriser fortsätter söka sig till den typen av situationer eftersom de känner sig viktiga då. Eller känner att de har ett syfte med livet. En annan viktig punkt som lyftes upp var att ”folk blir som bäst när det är som värst”. En av mina favoritböcker i katastrofpsykologi A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit handlar just om det.

Poddarna är väldigt välgjorda och jag tyckte de höll P1 kvalitet.  De finns även på iTunes för dem som vill lyssna på det sättet.

Deadline och lite om Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på nästan en månad. Det handlar om att jag precis haft deadline med Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen.  Om allt går som det ska kommer boken ut i början av december (nu är ju en viktig del av boken att saker aldrig går som det ska så jag vet inte om jag tror på det själv än). Jag önskar jag kunde bjuda på ett omslag eller så men det är tyvärr inte helt färdigt.

En del avsnitt har jag varit tvungen att jobba om flera gånger, till exempel om postapokalyptisk sjukvård. Det jag skrev först utifrån överlevnadsböcker och andra som en kan tänka sig har lite koll på behandling under primitiva former visade sig inte alls stämma när jag lät en läkare läsa igenom och granska fel. Samma sak med de psykologiska aspekterna av kriser och katastrofer. I så stor utsträckning som jag har haft tid med har jag alltså utgått från verkliga situationer och försökt få folk som kan ämnet läsa igenom och ge kommentarer.

Att skriva kapitlet om Sveriges katastrofberedskap var rätt svårt. Dels för att det lätt blir väldigt tråkigt, dels för att det inte finns bra sammanställt någonstans. Jag har fått leta runt på hemsidor och kollat efter kritik och brister på nätet. Sen har jag fått hjälp av en kompis på MSB och folk som kan räddningstjänsten.

Överlevnadslegenden Harry Sepp har skrivit förordet och det känns som en stor ära. Han var föreläsare på de första kurserna som jag hade i Sundbyberg och hade även en träff med oss på en kulle i Rissne där han visade hur många ätliga växter som fanns där. Harry Sepp är en av grundarna till Svenska Överlevnadssällskapet och pionjär i att ta fram ett svenskt överlevnadskoncept. Han har även utvecklat Hitta Vilse som är ett sätt för barn att bli tryggare i skog och mark, samt att han jobbat på Civilförsvarsförbundet i många år.

En annan rolig sak är att bloggen strax passerar 100 000 views. Allt tack vare det där inlägget om hur partierna tycker vi ska hantera zombieapokalypsen. Säkert mer än hälften av alla läsare fick jag dagarna efter det. Det är ju roligt, men en smula märkligt.

Snart ska jag skicka in det korrekturlästa manuset till sättning och sen ska det gå en korrekturvända till. Hur många gånger texten än läses verkar det dyka upp nya fel hela tiden. HELA TIDEN!