Bloggarkiv

Krisberedskapsveckan och Göteborgs 72 timmars kampanj

Den 8-14 maj är MSB:s första krisberedskapsvecka. Det är tänkt att vara en återkommande kampanj för att höja medvetenheten och beredskapen hos allmänheten. Kommunerna (som ju har ett stort ansvar för krisberedskapen) har efterfrågat material att använda och MSB har skaffat fram det.  Temat för kampanjen är ”Vad skulle du göra om din vardag vändes upp och ned?”. Och ungefär i samma veva har utvärderingen kommit för Göteborgs stads kampanj 72 timmar som gjordes hösten 2016. Jag tänkte därför skriva lite om vad det är som gör att människor faktiskt tar till sig av informationskampanjer kring krisberedskap och ännu svårare: Vad det är som egentligen gör att människor skrider från ord till handling?

Det är viktigt att veta att det är svårt att påverka människors beteenden med hjälp av information. Det handlar inte om att människor är dumma eller fåraktiga som bara följer massan utan om att vi översvämmas av information (också om olika risker) hela tiden och vi följer oftast våra vanor. Men det finns ett par sätt som har lite mer evidens bakom sig.

Utvärderingen av 72 timmars-kampanjen i Göteborg är tämligen kritisk. Även om många Göteborgare verkar ha sett annonstavlorna, filmen eller tidningsannonserna har det haft mycket liten om någon effekt på människors beredskap. Men utvärderingen, som är gjord av Göteborgs universitet på uppdrag av MSB,  är väl värd att läsa av flera skäl. Bland annat gavs följande råd för förbättring (något utvecklade av mig):

  • Konkretisera – alltså att göra de potentiella hoten om kriser synliga och förståeliga samt information om hur de kan hanteras.  Informationen måste kunna koppla varför med hur. Alltså koppla ihop varför det är viktigt med information i en kris till varför du ska skaffa en vevradio och vad du ska göra med den.
  • Använda exempel från verkligheten på när risker blivit verklighet. Det här är en viktig punkt eftersom vi behöver koppla risken till någon form av hotbild. Att känna en hotbild, till exempel genom att känna lukten av ett översvämmat rum, eller mörkret när strömmen försvinner ger bättre effekt än att bara läsa om det.
  • Använda sociala medier för spridning och möjlighet till dialog. Göteborg stad hade ingen information på sociala media alls, vilket nog var ett stort misstag. Dialog och möjlighet att ställa frågor är bra för att öka spridningen.
  • Samarbete med andra aktörer för att sänka trösklarna genom att till exempel skapa en enkel krislåda att köpa. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Mycket finns att hämta i mötet med människor och dessutom går det att genom föreningar och organisationer komma ut längre i samhället. Varför inte arbeta med studieförbunden för att nå ut till till exempel etniska kulturföreningar/invandrarorganisationer, pensionärsorganisationer eller föreningar för människor med funktionsnedsättningar som normalt är längst bort från det allmänna informationsflödet. Det blir ett sätt att nå människor som annars inte nås och som kanske i störst utsträckning skulle behöva ta del av informationen.

De amerikanska myndigheterna (NOAA) publicerade 2016 en genomgång av vad forskningen visar om hur människors krisberedskap kan förbättras. Det är sju punkter för bästa resultat:

  • En tydlig planering före krisen om vad de vill uppnå med kommunikationen.
  • Utgå från mottagarens perspektiv och inte från organisationens intresse och skapa sociala relationer med aktörer före krisen.
  • Förklara hotet så människor förstår riskerna med det.
  • Informera om hur människor kan minska riskerna
  • Samarbete med andra aktörer som kan anses trovärdiga eftersom människor letar olika information på olika ställen.
  • Testa budskap och produkter i förväg så de vet att dessa funkar.
  • Använd många olika kanaler för kommunikation.

Det är viktigt att det är små trösklar för att komma igång. Det får inte vara för dyrt eller för svårt. Därför är just 72 timmar en ganska bra slogan, som också finns internationellt, även om det vid en större kris inte skulle vara tillräckligt. Jag har skrivit mer om varför 72 timmar är bra här.

Andra sätt som har visat sig ha effekt för att förändra beteenden är ekonomiska incitament. Det kan vara svårt just i fallet krisberedskap men skulle kanske kunna göras via subventioner eller skattelättnader för vissa förberedelser. Jag har ingen bra idé exakt hur.

Att rikta sig till barn är effektivt eftersom barn i skolåldern ofta påverkar sina föräldrar (om föräldrarna är tillräckligt vettiga att ta sina barns oro och åsikter på allvar). Det kan göras genom skolinformation vilket bland annat civilförsvarsförbundet ägnat sig åt tidigare.

I MSB:s kampanj har fyra filmer med armbrytaren Heidi Andersson (stabilt val av person) tagits fram. De är tydliga och ger bra information om hur saker i krislådan ska användas. Det ger en tydlig koppling till vad som är viktigt att ha och varför.

De olika kommunerna arrangerar alltså själva de aktiviteter som genomförs och det är av en blandad kvalitet. En del har informationsträffar (vilket förmodligen inte lockar någon som inte redan är intresserad), andra kör bokbord och torgaktiviteter (vilket är ger möten och samtal vilket nog är viktigt). Tyvärr hittar jag (under söndagen den 7/5) ingen information från kommunsidorna i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Uppsala så om de inte håller på informationen så verkar storstadskommunerna inte haka på.

Hör gärna av dig till kommunen och fråga om och i så fall vilka aktiviteter de har för krisberedskapsveckan.

MSB pod: Om krisen kommer

MSB fortsätter sin kamp för att nå ut med information om privatpersoners krisberedskap genom Din säkerhet. 

Nu har de startat en podcast som heter Om krisen kommer och kommer att vara i fyra avsnitt. I skrivande stund har två kommit ut: En som heter Din hemberedskap och en som heter Att agera i kris. Jag tycker att båda är bra. Din hemberedskap känns som ganska standard inom beredskap. Den tar upp att det är bra att ha lite extra mat och vatten hemma, vikten av att kunna få information om vad som händer och att det är viktigt att ha tänkt lite på det här i förväg. Särskilt intressant tyckte jag Sandra Beijers berättelse om hur det var när stormen Sandy kom till New York (där hon bodde då). Det har varit ganska mycket forskning kring vad som blev viktigt för folk och just information, som betyder möjlighet att ladda mobiltelefoner, har belysts. Det är något som beredskapen måste vara inriktad på. Tänk själv, hur skulle du få information om din mobil och dator slutade funka i hemmet? Har du tillgång till extrabatteri?

Att agera i kris tar upp flera saker jag brukar skriva om, och även den senaste zomcasten med Jenny Jägerfeld handlade om det, alltså hur människor beter sig och om det går att träna sig i positivt katastrofbeteende. En intressant del tycker jag är hur en del människor som varit med om större kriser fortsätter söka sig till den typen av situationer eftersom de känner sig viktiga då. Eller känner att de har ett syfte med livet. En annan viktig punkt som lyftes upp var att ”folk blir som bäst när det är som värst”. En av mina favoritböcker i katastrofpsykologi A Paradise Built in Hell av Rebecca Solnit handlar just om det.

Poddarna är väldigt välgjorda och jag tyckte de höll P1 kvalitet.  De finns även på iTunes för dem som vill lyssna på det sättet.

Deadline och lite om Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på nästan en månad. Det handlar om att jag precis haft deadline med Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen.  Om allt går som det ska kommer boken ut i början av december (nu är ju en viktig del av boken att saker aldrig går som det ska så jag vet inte om jag tror på det själv än). Jag önskar jag kunde bjuda på ett omslag eller så men det är tyvärr inte helt färdigt.

En del avsnitt har jag varit tvungen att jobba om flera gånger, till exempel om postapokalyptisk sjukvård. Det jag skrev först utifrån överlevnadsböcker och andra som en kan tänka sig har lite koll på behandling under primitiva former visade sig inte alls stämma när jag lät en läkare läsa igenom och granska fel. Samma sak med de psykologiska aspekterna av kriser och katastrofer. I så stor utsträckning som jag har haft tid med har jag alltså utgått från verkliga situationer och försökt få folk som kan ämnet läsa igenom och ge kommentarer.

Att skriva kapitlet om Sveriges katastrofberedskap var rätt svårt. Dels för att det lätt blir väldigt tråkigt, dels för att det inte finns bra sammanställt någonstans. Jag har fått leta runt på hemsidor och kollat efter kritik och brister på nätet. Sen har jag fått hjälp av en kompis på MSB och folk som kan räddningstjänsten.

Överlevnadslegenden Harry Sepp har skrivit förordet och det känns som en stor ära. Han var föreläsare på de första kurserna som jag hade i Sundbyberg och hade även en träff med oss på en kulle i Rissne där han visade hur många ätliga växter som fanns där. Harry Sepp är en av grundarna till Svenska Överlevnadssällskapet och pionjär i att ta fram ett svenskt överlevnadskoncept. Han har även utvecklat Hitta Vilse som är ett sätt för barn att bli tryggare i skog och mark, samt att han jobbat på Civilförsvarsförbundet i många år.

En annan rolig sak är att bloggen strax passerar 100 000 views. Allt tack vare det där inlägget om hur partierna tycker vi ska hantera zombieapokalypsen. Säkert mer än hälften av alla läsare fick jag dagarna efter det. Det är ju roligt, men en smula märkligt.

Snart ska jag skicka in det korrekturlästa manuset till sättning och sen ska det gå en korrekturvända till. Hur många gånger texten än läses verkar det dyka upp nya fel hela tiden. HELA TIDEN!

 

 

Vad vet du om Sveriges krisberedskap?

Sverige har en massa planer och idéer för hur kriser och katastrofer ska hanteras. Den grundläggande beredskapen bygger på tre principer – Ansvarsprincipen, Närhetsprincipen och Likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen handlar om att de som är ansvariga för något under normala förhållanden också har det vid en kris eller katastrofsituation. Landsting sköter sjukvård, kommunen sköter skolor etc. Det finns alltså inga nya myndigheter som dyker upp och tar över ansvar. Det gör också att alla verksamheter behöver ha någon typ av plan för extra ordinära händelser.

Enligt likhetsprincipen ska samhället skötas på samma sätt som det gör när allt är som vanligt. Det ska inte dyka upp specialregler eller undantagstillstånd som folk inte känner till. Detta ska skapa en trygghet och undvika konflikter när människor inte känner till nya regler för vad som gäller.

Närhetsprincipen bygger på att kriser ska hanteras av dem som är närmast berörda och ansvariga. Kommuner och landsting ska alltså i första hand ansvara för det som händer i den mån det är möjligt. Vid större händelser kan de dock få stöd av regionala och statliga myndigheter. En zombiekatastrof borde räknas in till den kategorin, men ett mindre utbrott är det de lokala myndigheterna som får sköta.

Kriser och katastrofer ska i så stor utsträckning som möjligt hanteras med den löpande verksamhetens kunskaper, resurser, rutiner och metoder. Syftet med de tre principerna är att underlätta omställningen från den ordinarie verksamheten till krishantering och att se till att det finns kunskaper i de vanliga verksamheterna.

De här tre principerna går igenom hela beredskapen för kriser och katastrofer. Det är alltså de lokala kommunstyrelserna som först tar bestluten om hur samhället ska hantera när de döda reser sig. Kommuner kan emellertid aktivera en speciell krisledningsnämnd. Ofta består den av kommunledningen. Den kan vid krissituationer besluta om frågor som rör all verksamhet i en kommun. Tanken på hur en kommunstyrelse i säg Tomelilla diskuterar zombiehotet skulle göra sig bra som film eller teater men är oroväckande. Kommuner är dock enligt lag skyldiga att utbilda berörda för olika krisscenarion. Enligt Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser och höjd beredskap är kommunerna skyldiga att ta fram risk och sårbarhetsanalyser för att snabbt kunna agera vid kriser och katastrofer. Det kan gälla kärnkraftsolyckor i områden runt kärnkraftverken, giftutsläpp, problem med vattenförsörjning, större elavbrott eller översvämningar. Utifrån resultatet av risk och sårbarhetsanalysen ska de också ta fram en handlingsplan. Planen ska förnyas mellan varje mandatperiod, alltså vart fjärde år.

På länsstyrelsernas hemsidor finns det information om krisberedskap i de olika länen och vad de stora hoten är i länen. Om du tyckte det här var rysligt spännande tycker jag att du ska kolla på den här filmen som MSB tagit fram. Den tar upp olika aspekter av krisberedskap för myndighetspersoner och såna som kan bli berörda. Den är totalt typ 40 minuter och det finns ett quiz i filmen. Se den här

Kort om krisberedskap

Det finns preppers och så finns det preppers. Jag tycker att det finns en sund inställning i att förbereda sig på att saker i ens omgivning kommer att förändras, och att samhället är mer sårbart nu än på länge.  Det finns däremot en dum inställning till att göra att hela ens liv bara kretsar kring det som man ser hos en del preppers idag (kanske mer i USA än i Sverige dock). Eftersom vi inte satsar på en större lokal produktion och stadsodlingar i någon större utsträckning är vi beroende av att alla transporter funkar. Om något skulle gå fel skulle hyllorna i butikerna snabbt bli tomma och vi får äta vetemjöl och olja istället för någon härlig konservmat värmd på ljus eller fältkök.

I dagens samhälle blir vi fostrade in i att allt kommer fortsätta rulla på i samma takt som förut. Trots ökande kunskap om vad klimatförändringarna leder till, att peak oil och peak fosfor (och några andra peakar) står inför dörren så förväntar vi oss att allt rullar på. Det är dumt. Men kollapsen kommer inte med en meteorit, den kommer som korta notiser i våra dagstidningar eller artiklar om någon som råkat ut för något. Att koppla ihop händelserna med varandra och att se att vårt levnadssätt är orsaken görs sällan på riktigt. Vi vill inte se. Det är som en kollektiv förträngningsprocess som är nödvändigt för att samhällshjulen ska snurra.

Ett visst mått av krisberedskap är sunt (en del menar till och med att pessimism kan leda till ett längre och hälsosammare liv). Ha lite extra vatten hemma, ha mat som är lättillagad längst in i skåpet och förnya det förrådet då och då. Lite extra alkogel och en extra hink med lock om vattnet är borta i flera dagar. Civilförsvarsförbundet rekommenderar att du ska kunna klara dig tre dagar utan hjälp. Hur många i städerna har egentligen saker så de klarar sig utan el i tre dagar hemma? Kan du det? I dagens SvD var det en artikel om en ”vanlig” familj som tänkt lite extra. Gör det du med.