Monthly Archives: februari 2016

Zombie City – lättlästa zombieböcker

cityZombie City är en serie på tre böcker De dödas stad, Ensam i mörkret och Under jorden (en fjärde lär vara på väg) skrivna av Benni Bødker. De är utgivna på Hegas förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och ungdomar. Det märks såklart i språket och att de är skrivna i stor stil, men det är såklart en viktig del i att ge människor som har svårt med läsning möjligheter till spännande och bra historier.

Berättelsen handlar om Krille som är ensam i en död värld. Han växte upp som gatubarn och tog sin tillflykt till en bunker. Den första boken börjar med att han lämnat bunkern för att försöka få tag på mat. I övrigt är det en ganska klassisk historia med skillnaden att alla levande i berättelsen är barn. Det visar sig att fler gatubarn överlevt då zombieapokalypsen inte var en så mycket svårare situation än deras tidigare liv. Den genomgående plotten är att Krille letar efter ”de levandes land” som ska vara ett ställe där överlevare samlats.

Jag tycker det är asbra att det kommer mer böcker som riktar sig till barn och ungdomar med zombietema. Även om den här inte mäter sig med Varelserna är det ett välkommet bidrag för barn mellan kanske 9 – 12 år. Och eftersom jag har ett sånt barn i hushållet bad jag honom att läsa och säga vad han tyckte.

”Jag tyckte att boken var spännande och att saker hände ganska hastigt. Det blev inte riktigt att Krilles tråkiga stunder kom fram, utan bara de delarna som var spännande. Jag tyckte också det var bra att scenerna var tydliga. I korthet var böckerna väldigt spännande. De var bra och lättlästa, så de beskrev hur det var med enkla ord. Det var bra att det inte alltid gick bra för Krille så det blev mer spännande. Att han liksom kom ur fällan i sista stund, så läsaren fick känna hur läskigt det var. Jag skulle rekommendera att läsa boken för alla som gillar spänning, men teckningarna kunde vara lite läskiga ibland. ”

Adlibris

Annonser

Upplevelsebaserade zombiegrejer

Det har börjat dyka upp några olika upplevelsebaserade zombieevent för oss som inte riktigt pallar att åka på zombielajv.

I Stockholm tänkte jag tipsa om tre grejer. Den första är Roomescapes Zombie lab. Du är i en grupp på 2-5 personer som måste hitta botemedlet på den smitta som håller på att ta över hela världen. I ett labb finns lösningen om ni bara lyckas fortsätta vad de tidigare vetenskapsmännen höll på med. Det var en rätt intensiv timme med mycket tänkande och en del bra krypande rädsla. Jag tänker inte spoila det hela men det var kul och stressigt. Det handlar om att hitta nycklar, koppla ihop ledtrådar och vara uppfinningsrik.

En annan variant är Middagsapokalyps som kör en del utåtriktade evenemang som kallas Beer & Brains  som jag testade härom veckan. Det är mer skådespel och att interagera utifrån sin roll för att få reda på vad som egentligen hände och vad lösningen kan vara. Det är inte alls läskigt (såvida du inte tycker det är jobbigt med teater eller att prata med okända) men blir ganska roligt. Risken är att det blir lite för tramsigt och att fokus handlar om att göra sin roll roligt/bra mer än att lösa gåtan. Konceptet kan bli riktigt bra tror jag, men behöver utvecklas lite för det.

Och så vill jag göra lite reklam för Zombie Survival Improv Show som jag själv kommer att delta i . Det är den 9 april i Stockholm. Men jag skriver mer om det senare.

I örebro händer det ju också grejer. Jag har fortfarande inte hunnit gå på Zombie Escape men det ska jag försöka hinna med i sommar. Batalj som arrangerar det har också en Run For Your Lives, alltså en riktigt fet zombierun som verkar gå av stapeln den 29 oktober.

Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva

survivingsJag har precis läst ut Laurence Gonzales bok Surviving Survival – The Art and Science of Recilience. Det är en intressant bok som inte handlar om att överleva, utan att kunna leva med trauman. Hur vi kan leva med och hantera hemska upplevelser vi varit med om. Ur ett zombieöverlevnadsperspektiv är det här såklart högintressant. Alla överlevare kommer ju att ha förlorat nära och kära, kanske till och med varit tvungen att ha ihjäl dem. Det kommer att skapa individuella trauman, men också en kollektiv gemenskap. I väldigt många filmer och serier finns det scener som tar upp den här typen av händelser. ”Tror du att du är den enda som lidit? Jag har minsann gjort/sett det här”.

Gonzales har intervjuat människor som blivit attackerade av djur, varit i krigsområden, sett människor bli mördade, nästan själva blivit mördade och varit i långa misshandelsrelationer. En brasklapp i sammanhanget är att jag inte själv har några akademiska kunskaper i psykologi så det är möjligt att Gonzales helt enkelt är ute och cyklar i sina slutsatser.

När något hemskt inträffar så skapas nya kopplingar i hjärnan (Pavlovs hundar är ett liknande exempel). Om du blivit attackerad av en haj, och sedan får se en haj finns det risk att hjärnan kopplar ihop händelserna så att du får samma reaktion av bilden på en haj som du fick när du blev attackerad av den. Kopplingarna är inte alltid lätt att bli av med när de en gång är skapade, men det går. Det blir en sorts flashbacks som är betydligt starkare än vad människor som inte upplevt dem tror. Det blir som en känslomässig chock genom hela systemet. Det är inte bara ett minne utan något som kastar dig tillbaka till situationen du var i.

Det finns en del trams i boken. Till exempel något Gonzales kallar The Stream som är någon slags sjätte sinne som gör att vi i förväg kan känna när något dumt ska hända. Om jag fick en krona för varje gång jag trott något dåligt ska hända men inget speciellt alls hänt skulle jag kanske inte vara rik, men ni fattar.

Strategier

Det finns många strategier för att hantera trauman. Olika varianter verkar funka olika bra på olika människor. En vanlig missuppfattning är att det handlar om att komma över hemska händelser. Det handlar snarare om att leva med trauman. Att hitta strategier för att hantera dem och leva med dem. Människor som varit med om trauman börjar ofta definiera sig utifrån traumat. Det blir en viktig del av vem de är, vilket både kan vara på gott och ont. Många, men långt ifrån alla, tänker att de inte skulle velat vara utan händelsen då de genom att ta sig genom den blivit en starkare person.

panik copyEn person i boken fick hjälp av att sticka. För när hjärnan är upptagen med något praktiskt samtidigt som den planerar framåt (nästa maska, nästa rad etc) så är det, enligt Gonzales, omöjligt för den att göra de traumatiska kopplingarna. Att personen också stickade med andra är dessutom positivt då social samvaro är läkande i sig. Stöd från människor runtomkring är en princip en förutsättning för återhämtning. En annan viktig del är fysisk rörelse.

Att prata om hemska händelser är viktigt, men det får inte ske forcerat. Att få människor att prata efter trauman kallas Critical Incident Stress Debriefing och har visat sig vara ineffektivt och till och med skadligt i många fall. Det är bättre att skriva om det eller prata när personen är redo. Att bara hålla det inom sig är inte alltid rätt heller, även om strategin att trycka ned hemska händelser och vara aktiv hela tiden fungerar för vissa. De

Skrivande i sig är läkande då det i likhet med stickning kräver planering och är målorienterat. Vi kan också återskapa händelser och ge andra lösningar på vad som hänt. Att spela spel som tetris funkar på samma sätt. Vilket bland annat tidningen Tjugofyra7 skrivit om: ”Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

Att resa och lära sig nya saker är en metod att omskapa sig själv efter ett trauma. Gonzales berättar om en som reste till Indien och lärde sig Hindi som ett sätt att bli någon annan. Alla hennes gamla ”kartor” över verkligheten fick omdefinieras i en helt ny miljö och hon var tvungen att återskapa sig själv i en helt främmande miljö. För när det gäller att hitta ett nytt jag, som inte definieras av en traumatisk händelse, är det bra att vilse. Det gör att du kan hitta nya vägar som inte är präglad av den gamla miljön. Lärande kan dock vara svårt eftersom koncentrationssvårigheter är ett vanligt symptom efter kriser.

En fråga jag tänkt på är huruvida människor som har haft många motgångar eller kriser i livet klarar katastrofer bättre än människor som haft det fridfullt och harmoniskt. Gonzales argumenterar för att de som haft det tufft faktiskt klarar det bättre. Däremot kan tidigare trauman göra att du blir mer sårbar för att drabbas av posttraumatisk stress (PTSD) om du drabbas av liknande händelser. PTSD behöver inte  heller komma direkt utan kan ligga latent och komma senare.

Efter en kris kan det kännas som att livet aldrig kommer att bli bra igen. Men för de allra flesta så kommer livet tillbaka steg för steg, ett skratt, ett leende i taget. Att kunna skratta åt det som hänt skapar distans till händelsen och kan vara läkande. Gonzales nämner tre sätt för snabbare återhämtning. Gör något du älskar, gör något för någon som behöver dig och omge dig med människor som bryr sig. För många kan det vara svårt då känslan av självömkan och ensamhet kan bli en vana. Mycket handlar om att tvinga igenom nya vanor, och att våga vara stöd för andra som varit med om liknande situationer.

Överlevare gör om rädsla till ilska och ilska till handling. Det viktiga är själva görandet. Mycket i boken handlar också om att de som överlever är de som aldrig ger upp. För överlevnad handlar inte om att vara en hjälte eller fantastisk det handlar om att du lever.

Lucio Fulcis Gates of Hell-trilogi

Lucio Fulci är en av zombiegenrens mest klassiska regissörer. I Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters mm) utnyttjade han framgångarna från Dawn of the Dead med en helt inofficiell uppföljare (i Italien så hette Dawn of the Dead Zombi) och satte ett ordentligt avtryck i zombiens historia. Det var totalt kaos i logiken, Fulci fokuserade på effekt. Det var maskar ur ögon, slem, blod och utdragna kannibalscener för hela slanten (och vi ska absolut inte glömma haj vs zombie-scenen). Efter Zombi 2 så fortsatte han med tre filmer i rask takt som kom att gå under namnet Gates of Hell-trilogin. OBS det går att läsa inlägget utan att få filmerna spoilade.

citylivingdeadGates of Hell-trilogin är tre filmer som egentligen inte hör ihop vare sig med handling eller personer, även om en del skådespelare hänger med t ex Catriona MacColl. City of the Living Dead (1980), The Beyond (1981) och The House by the Cemetery (1981). Gemensamt för de tre filmerna är att de anspelar på  att det ska finnas sju portar till helvetet. De tre filmerna har vissa zombiekvaliteter även om ingen (kanske med undantag av The Beyond) kan klassas som ren zombiefilm.

I City of the Living Dead reser en journalist och en synsk som dog under en seans och sedan började leva igen till en liten by kallad Dunwich (det är inte den enda Lovecraftreferensen) där en präst hängt sig för att öppna en port till helvetet. De har 48 timmar på sig att hitta och döda den redan döde prästen. Men det är inte bara han som rest sig från de döda…

I byn händer underliga saker och folk blir mördade/försvinner, den är dessutom byggd på den gamla staden Salem där häxor ska ha bränts till döds (i verklighetens Salem hängdes de dock under häxprocesserna i slutet av 1600-talet).

Beyond-horror-movies-7327879-1024-768The Beyond håller jag som den bästa av de tre filmerna. En kvinna har satsat allt på att öppna ett hotell som tyvärr visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet. En läkare hjälper henne, men tvivlar på att hon egentligen är mentalt frisk. Till sist får han dock inse att det är verkligheten själv som håller på att rämna. Filmen är inget för spindelrädda kanske ska tilläggas.

I The Beyond är Fulci i sitt esse. Vi får inga förklaringar på vad som händer. Varför saker och ting helt plötsligt försvinner, eller inte finns. Det är som en mardröm, läskigt och obehagligt utan att alls vara sammanhängande. De andra filmerna har samma typ av märkliga avsaknad av logik men lyckas inte bli obehagliga på samma sätt.

houseI The House by the Cemetery får vi följa ett par med barn som flyttar in i ett gammalt hus utanför Boston. Mannen är någon typ av forskare och ska ta reda på vad som hände en tidigare kollega vars familj dött och han själv begick självmord kort därefter. Det visar sig att huset tillhört en galen medicinare som hette Freudstein som kommit på ett sätt att lura döden. Filmen har så många lösa trådar som aldrig får en förklaring. Det är som att de läggs ut och att tittarna bara ska vänta på en förklaring som aldrig kommer. Det gör inte så mycket eftersom avhuggna huvuden, styckade kroppar och överspelande barn hela tiden håller oss uppmärksamma.

Sluten i filmerna är på många sätt obegripliga. Allra konstigast är City of the Living Dead, men det beror (enligt några källor) på att en klippare spillde kaffe på filmen under redigeringen så slutet inte gick att använda och Fulci fick inte budget för att filma om det. I The Beyond blir det konstigt men det är snyggt och bra. The House by the Cemetery har vi ingen riktig aning vad som händer.

En annan gemensam sak för filmerna är den rikliga förekomsten av maskar, framförallt daggmask, men även likmaskar. Varför? Ingen aning, jag antar att Fulci gillade maskar. Det är också en något märklig blandning av zombier och spöken i filmerna. Ibland verkar de ha fysisk form, och ibland inte.

Gimli eller zombie?

Gimli eller zombie?

De två första filmerna har Fabio Frizzi gjort soundtracken till och det är fantastiskt. House by the Cemetery är betydligt blekare musikmässigt.

Alla tre filmer har dåligt skådespeleri, övertydlighet, en kvinnosyn som knappt kan ha varit ok ens på 80-talet och är helt enkelt ganska dåliga hantverk. Däremot finns det något i just frånvaron av logik och det fascinerande symbolspråket. Jag tror att han ganska medvetet gjorde alla logiska luckor eftersom undergången inte är logisk. Alltså att metoden är en del av historien om apokalypsen. Jag har tidigare skrivit om kaoset i Fulcis berättande i Zombi 2 och Gates of Hell-filmerna är kaotiska på samma sätt.

De här filmerna är klassiska splatterskräckrullar som fascinerar om vi tänker på dem som drömmar mer än som verkliga historier. Så se gärna filmerna (särskilt The Beyond) men tänk på tanken bakom och inte på hantverket.