Bloggarkiv

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Annonser

Vegan Zombie Apocalypse

Nu har jag skrivit tillräckligt med seriösa inlägg på ett tag så här kommer ett om en zombiebok jag läst: Vegan Zombie Apocalypse.

Jag välkomnar alla kulturella yttringar som blandar zombier och veganism. Det är liksom spännande att se vart det barkar hän (till exempel karaktären Tofu the Vegan Zombie, filmen Attack of the Vegan Zombies eller boken Vegan Revolution… With Zombies). Men Vegan Zombie Apocalypse av pseudonymen Wol-Vriey är nog den sjukaste boken jag läst någonsin, alla kategorier. Jag har ganska dålig förmåga att visualisera det jag läser, och har aldrig varit gladare över det.

I början så går det att tänka på det som vegopropaganda. Zombierna har blivit veganer och äter bara blodpotatis som de odlar i människor som lever på enorma plantager. Människorna drogas för att stå ut med smärtan när potatisarna växer i dem, men några hittar en multinyckel som gör att de kan komma ut. Redan där är det väldigt bisarrt. Zombierna har tydligen utvecklas från det gamla hjärnätandet till att bli veganer, de tål inte längre människokött och exploderar om de får hjärna på sig.

I en annan del av den här framtida världen bor några som kallas Necros. De tillber zombierna som gudomliga och den store zombieguden, vilket också leder till att de bara äter zombiekött – allt annat vore ju vansinne. Vän av ordning undrar såklart om det inte är giftigt. Jo, men genom en sinnrik process kan de avgifta zombieköttet.  Håll i dig här kommer förklaringen:

The present method of detoxifying/’purifying’ zombie meat was by soaking it in large tanks of menstrual blood collected using sponge rats. Sponge rats looked like the household pests of ancient times, but their flesh was super-absorbent tissue designed to suck and retain moisture from the arid worlderness air and soil. To better facilitate their water-retention capability, their bones were hollow storage reservoirs. A bowl of water poured on a sponge rat would all be sucked in through its skin pores, with little attendant increase in its size. The same result would be obtained upon dropping the rat into the bowl of water: It would mop all the liquid up like a sponge, hence their name. The water could be retrieved by squeezing the rats. Sponge rats absorbed blood just as efficiently as they did water, so necros women used them as tampons, inserting them alive into their vaginas during their periods. Once soaked full of menstrual blood, the rats were pulled out by the tail and dropped into the food-purification tanks, along with zombie meat. The rat corpses rotted, releasing both the blood and enzymes that stimulated the blood to stick to the meat and draw its poisons from it.

Magstarkt. Ja. Men det där är inte något speciellt sjukt eller konstigt i boken – det får mer fungera som ett exempel på hur boken är. Det finns betydligt värre företeelser och händelser med död, lemlästningar och alla typer av knullande som går att tänka sig (även en del sexuellt våld). Egentligen tjänar det inte så mycket till att skriva mer om handlingen för det händer så mycket hela tiden. Det kan komma en superzombie, döden dyker upp och tar en huvudroll, eller så kan en människa bli en gigantisk dinosaurie eller varför inte jättehjärnor fyllda med zombier. Det bisarra tar liksom aldrig slut. Och det där med att boken skulle kunna tolkas som någon sorts vegopropaganda försvinner snabbt i den allmänna röran. Ett tag undrade om det var någon dold andemening som jag missade eller om det var omskrivningar för annat men jag tror helt enkelt att Wol-Vriey mest ville skriva något sjukt. Jag rekommenderar egentligen inte den här boken annat än för människor som verkligen gillar mörka sjuka grejer.

 

Boktipset: Flickan med gåvorna

Flickan med gåvorna (The girl with all the gifts 2014) som i dagarna kommit ut på svenska är en av de absolut bästa zombieromaner jag läst. Den känns fräsch och nyskapande och karaktärerna är trovärdiga och värda att faktiskt bry sig om.

9789170378836_200x_flickan-med-gavornaFör 20 år sedan så drabbades världen av en fruktansvärd smitta. De absolut flesta blev zombier, eller Hungriga som de kallas. Några få befästa zoner försöker hålla dem borta, och några människor – vildar – väljer att leva utanför murarna på dessa områden. I ett område som är en forskningsstation finns det barn som är smittade men har kvar sin förmåga att tänka och resonera. En grupp forskare understödda av militärer gör sociala experiment med barnen och dödar dem senare för att dissektion. Ett av barnen, Melanie, är bokens egentliga huvudperson och uppvisar en ovanlig intelligens.

När basen attackeras av hungriga och vildar så flyr Sergant Parks, en lärare, en forskare, en menig och Melanie mot Beacon som är det störst området som inte övertagits.

Flickan med gåvorna målar upp ett postapokalyptiskt samhälle där allt gått åt skogen. Det blir inte den romantiserande bilden av livet efter kollapsen som ibland visas upp. Det är grymt och oglamoröst med en genomgående tragik över allt som försvunnit.

Smittan är orsakad av en svamp Ophiocordyceps unilateralis som faktiskt finns på riktigt (kolla in det här youtubeklippet) och är känd från TV spelet The Last of Us. Det är en svamp som idag bara använder insekter (framförallt myror som visas i klippet ovan) som värdar men har i boken muterat till att också angripa människor.

Filmen kommer också att gå upp på bio den 7:e oktober i år vilket blir spännande. M. R. Carey skrev filmmanuset i princip parallellt med bokmanuset vilket är ett spännande grepp och tyder på att även de som läst boken kan få överraskningar. Hoppas på det även om det finns många scener i boken som jag gärna skulle se på film också.

Om jag ska jämföra Flickan med gåvorna med någon annan bok i samma genre så är det klassikern I Am Legend (1954) som jag spontant börjar tänka på. Den placerar sig i den postapokalyptiska zombieberättelsen, men känns relevant och nyskapande ändå. Läs den!

Bokus

Adlibris

Zombie City – lättlästa zombieböcker

cityZombie City är en serie på tre böcker De dödas stad, Ensam i mörkret och Under jorden (en fjärde lär vara på väg) skrivna av Benni Bødker. De är utgivna på Hegas förlag som ger ut lättlästa böcker för barn och ungdomar. Det märks såklart i språket och att de är skrivna i stor stil, men det är såklart en viktig del i att ge människor som har svårt med läsning möjligheter till spännande och bra historier.

Berättelsen handlar om Krille som är ensam i en död värld. Han växte upp som gatubarn och tog sin tillflykt till en bunker. Den första boken börjar med att han lämnat bunkern för att försöka få tag på mat. I övrigt är det en ganska klassisk historia med skillnaden att alla levande i berättelsen är barn. Det visar sig att fler gatubarn överlevt då zombieapokalypsen inte var en så mycket svårare situation än deras tidigare liv. Den genomgående plotten är att Krille letar efter ”de levandes land” som ska vara ett ställe där överlevare samlats.

Jag tycker det är asbra att det kommer mer böcker som riktar sig till barn och ungdomar med zombietema. Även om den här inte mäter sig med Varelserna är det ett välkommet bidrag för barn mellan kanske 9 – 12 år. Och eftersom jag har ett sånt barn i hushållet bad jag honom att läsa och säga vad han tyckte.

”Jag tyckte att boken var spännande och att saker hände ganska hastigt. Det blev inte riktigt att Krilles tråkiga stunder kom fram, utan bara de delarna som var spännande. Jag tyckte också det var bra att scenerna var tydliga. I korthet var böckerna väldigt spännande. De var bra och lättlästa, så de beskrev hur det var med enkla ord. Det var bra att det inte alltid gick bra för Krille så det blev mer spännande. Att han liksom kom ur fällan i sista stund, så läsaren fick känna hur läskigt det var. Jag skulle rekommendera att läsa boken för alla som gillar spänning, men teckningarna kunde vara lite läskiga ibland. ”

Adlibris

Zombie Apocalypse och lite om preppers

För ett tag sen blev jag tipsad om en svensk zombieöverlevarberättelse som heter Zombie Apocalypse. Boken, som kom ut 2009-2010, har ett dagboksupplägg och består av 83 episoder. Huvudpersonen är något av en prepper som vi får lära känna dels via vad han gör, dels genom tillbakablickar som beskrivs i dagboken. Det var kanske inte zombieapokalypsen han hade förberett sig för men han och några kompisar hade ändå skaffat en Bug Out Location (BOL på prepperspråk) alltså en plats att åka till om allt skulle gå åt helvete, vilket det också gjorde.

Det är en spännande berättelse som beskriver hur det svenska samhället rasar samman. Zombierna kallas för pestisar vilket är ett bra namn på svenska.  Då och då blir det tekniskt om stora bilar och vapen, men aldrig på ett sånt sätt som i amerikanska berättelser på samma tema.

Huvudpersonen är en ganska obehaglig typ egentligen även om jag inte tror att det är meningen att han ska framställas så. Han reflekterar över de han dödar, mår kanske lite dåligt över det men det är inte det jag stör mig på. Det är föraktet för svaghet som lyser igenom. Zombie Apocalypse får mig att tänka på vad jag har svårt för med prepperrörelsen i den mån det går att prata om preppers som en rörelse. När jag läser på Swedish Survivalistforumet så finns samma människosyn. Det handlar mycket om att se ”alla andra” som problem och potentiella hot istället för att se andra människor som hjälpande. Det handlar om att se sig själv (och ibland andra preppers) som en upplyst elit. Jag hårdrar det hela en smula, men det är en tendens som jag tycker finns och som är obehaglig och faktiskt kontraproduktiv för katastrofförberedelser. Hela idén om att jag-ska-minsann-klara-mig-själv är också tråkigt grabbig och rent ut sagt dålig för katastrofförberedelser.

Jag har läst flera berättelser från orkanen Katrina där folk som ser andra som hot har skadat och haft ihjäl andra. Människor som trott att andra var kriminella när de i själva verket ville se om de kunde hjälpa till med något. Sen spelar så klart också till exempel fördomar och strukturell rasism in i den typen av händelser. Synen på unga svarta är allt annat än positiv i den amerikanska södern. En bra film om Katrina (för dem som inte orkar kolla igenom Treme) är den danska dokumentären Welcome to New Orleans.

Samma syn på allmänheten som ett problem fanns tidigare inom mycket av myndigheternas katastrofhantering, det har som tur är ändrats efter forskning och erfarenheter. Nu ses allmänheten som en resurs i större utsträckning.

På det stora hela tycker jag Zombie Apocalypse är läsvärd. En något cynisk och tråkig människosyn är något jag kan köpa på grund av den jordnära berättelsen.

Boktipset: Tjärven

tjarvenTjärven är en av John Ajvide Lindqvists minst kända berättelser, förmodligen för att den aldrig gavs ut som pappersbok utan bara finns som ljudbok och E-bok. Han själv har beskrivit att det är en enkel rak zombiehistoria med monster i fokus. Jag tycker inte han lyckas göra den typen av historia. Den är betydligt bättre och faktiskt djupare än de flesta zombieböckerna jag läst (på betydligt kortare utrymme). Och även om zombierna från havets botten är blodigt beskrivna och härligt ruttnande är Tjärven en bok om människor och om hur vi handskas med det totalt omöjliga.

Boken handlar om sju personer från avgångsklass 86 som har en klassåterträff på den avlägsna ön Tjärven i Stockholms skärgård. Allt går såklart åt helvete och det blir en desperat kamp för att överleva för stackarna som bara ville leva i nostalgin från en tid som inte går att få tillbaka. Jag tänker mycket på nostalgi när jag läser boken. Jag tänker på människors drivkrafter och mål och mening med livet. Jag tänker på att det är som om jag känner igen personerna från mitt liv.

Det är som en mix-up av Anna Odells fantastiska film Återträffen och Night of the Living Dead i Skärgårdsmiljö. Personerna känns trovärdiga och även fast det dröjer över en timme innan zombierna kommer så är boken intressant hela vägen. Ljudboken är inläst av Ajvide Lindqvist, hans sköna lite nonchalant röst ger något lite extra till historien tycker jag. På det stora hela är Tjärven ett måste för zombieintresserade i Sverige.

 

Titta också på John Ajvide Lindqvists lilla reklamfilm där han är härligt obekväm.

 

Bokus

Adlibris

eller så kan du låna på valfritt bibliotek.

Boktipset: Dead Sea

Jag fortsätter med boktips från Brian Keene. Dead Sea kom ut 2007 och hade inte samma effekt på zombiegenren som Keenes The Rising, det är mer en klassisk zombieberättelse.

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Vår huvudperson Lamar Reed en något misslyckad snubbe. Han är ganska typisk amerikansk arbetarklass som blivit arbetslös. Att han är svart och homosexuell gör honom dock till en något udda figur i zombieberättelserna. Boken handlar om hur han utvecklas och blir lite övertydlig när en professor som de träffar berättar om Jungeanska arketyper och att han egentligen är hjälten. Men det förstör inte historien som tur är. Han blir räddad av två barn, Malik och Tasha, som han senare blir fadersgestalt för. De hamnar efter lite klassiskt zombiekaoz på en båt.

Det är en klassisk form av zombie vi möter i Dead Sea. De är ganska långsamma, dumma och smittsamma. Djurzombierna kommer dock att spela en stor roll i boken och gör apokalypsen en smula mer obehaglig. Det finns några blinkningar till The Rising som är roliga och ger ett mervärde för dem som läst den boken innan (även om Keene i efterordet är noga med att poängtera att det är parallella universum).

Jag gillar att boken till stora delar utspelar sig på ett skepp. Jag har tänkt på hur t ex en Finlandsbåt skulle vara som ställe att dra till när zombierna kommer. Vi får delvis svar på huruvida det är en bra idé. Men en zombiehistoria till sjöss är en bra idé. Mer sånt tack. Även om zombierna är långsamma finns det hela tiden en rädsla för dem som jag tycker är rimlig. Varje zombie blir ett hot. Ofta förminskas det i filmer och böcker och det blir pangpangaction av det.

De sista 20 sidorna i boken är fantastiska. Slutet bär på känslan av en avgrund, även om det från och till finns hopp. Det här är en bok jag rekommenderar för den som gillar klassiska zombiehistorier.