Bloggarkiv

Triffider och zombierna

triffiderna_thumbJag har börjat titta lite närmare på zombiegenrens rötter (t ex i inlägget om I Am Legend) och nu har tiden kommit till Triffider, ett monster som presenterades 1951 i John Wyndams roman Day of the Triffids. Boken Triffiderna har dessutom precis kommit ut igen på svenska kul nog och översättningen är samma som den första utgåvan från 1953 fast med en ny titel (den svenska originalutgåvan hette Triffidernas uppror).

Boken handlar om biologen Bill som jobbar med Triffider, en giftig och köttätande växt på drygt två meter som dessutom kan röra sig och kommunicera med varandra. De odlas för att det går att utvinna olja som kan användas som energi. Bill blir stucken av en Triffid vilket leder till att han temporärt blir blind och missar det märkliga himlafenomen som alla över hela jorden kan se. Tur är väl det för honom för alla som ser det blir blinda och Triffiderna smiter ur sin fångenskap och börjar ha ihjäl människor.

Efter ett tag sprids en sjukdom som tar kål på de flesta som blivit blinda. Bill träffar en annan seende, Josella, som han faller för och senare tappar bort. De med synen kvar försöker organisera sig i olika grupper. Några vill ta hand om de blinda, några vill skapa ett nytt samhälle och fokuserar på hur arten människa ska överleva och andra riktar sig mot Gud. En intressant sak tycker jag är att grupperna inte präglas av stora konflikter med varandra. När de inte är överens splittras de men verkar fortfarande vara på god fot med varandra. Det är ganska stor skillnad på det och det eviga krigandet som är vanligare i amerikansk populärkultur. Även om olika grupper har olika nivå av elitism så blir de aldrig fientliga, utöver de nya militära/feodala styrkorna som dyker upp framåt slutet. De vill återta statens roll och på sikt skapa ett nytt brittiskt imperium. Det går att dra paralleller till begreppet elitpanik alltså när makthavare tror att om inte de har kontroll så är situationen utom kontroll till hur militären skildras.

Det är en hel del intressanta funderingar om hur apokalypsen påverkar vad vi behöver kunna och hur vi kan se på ett framtida samhälle. Jag gillar verkligen när Bill försöker läsa om hur de ska driva ett jordbruk men inte hittar något som inte utgår från förkunskaper. Det är en realistisk skildring av vad vi tankemässigt måste brottas med vid apokalypsen. Triffiderna själva är egentligen  inte det mest intressanta, och har stundtals en ganska undanskymd roll i berättelsen. Boken känns på många sätt tidlös vilket är fascinerande eftersom det är över 60 år sedan den kom ut.

Jerry Määttäs efterord i den nya utgåvan ger en intressant bild av hur samhället såg ut när boken kom ut och vilka olika versioner som funnits. Om passager i originalmanuset som strukits och hur den kommit till. En av de mest intressanta aspekterna är hans egna teori om hur Triffiderna symboliserar det brittiska imperiets kolonialism. Att de människor som underkuvats har kommit tillbaka för att utkräva hämnd.

Boken om Triffiderna har blivit film och TV serie flera gånger. Jag har inte sett allt, men kan rekommendera BBC TV serien från 1981 (som också är den som får högst betyg på IMDB). Både den nya TV serien (2009) och första filmen (1962) finns i sin helhet på youtube.

Öppningsscenen på sjukhuset sägs också ha påverkar Alex Garland när han skrev manuset till 28 days later och som Kirkman använder i inledningen av The Walking Dead. En del källor menar att Romero också ska ha varit influerad av boken när han gjorde Night of the Living Dead, men jag har inte hittat någon källa där han själv säger det så jag låter det vara osagt om det verkligen är så.  Vissa går så långt som att boken är ursprunget till den moderna zombiefilmen vilket jag kan tycka är en smula överdrivet. Oavsett så är Day of the Triffids en bok som påverkat zombiegenren i hur den lyfter det apokalyptiska scenariot. Den är kanske inte lika betydelsefull som I Am Legend, men den har ändå flera delar som zombiegenren flitigt använder sig av.

Köp den på adlibris

och bokus

 

Annonser

I Am Legend

legend1954 kom Richard Mathesons roman I Am Legend ut. Trots att den egentligen handlar om vampyrer kom den att få ett enormt inflytande på zombiegenren, främst genom det apokalyptiska scenariot, instängdheten och att det handlar om en ensam överlevare i en helt fientlig värld.

Romanen handlar om Robert Neville som är ensam kvar i världen sedan tre år. Det finns vampyrer som både är levande och döda som är ute efter honom på nätterna. I stora delar av boken är han driven av att bara överleva. Att hålla i sina rutiner. Han barrikaderar sig i huset bakom kors, vitlök och speglar. Det är på många sätt en berättelse om att få saker att gå ihop i livet. Tills sist hittar han mening i att forska om vad det egentligen är som har hänt. Vilken typ av smitta det handlar om och hur legenden om vampyrer hör ihop med den. När Neville träffar andra levande varelser rubbas hans cirklar och varje gång måste han omvärdera hur han levt.

Romanen är fantastisk. Trots att det mest handlar om hans egna tankar och en del tillbakablickar får vi en ganska bra bild om vad som har hänt. Om kaoset och förlusterna som drabbat honom och alla andra. Och om ensamheten och rutinerna som behövs för att klara av att leva på det sättet.

Det finns tre filmatiseringar (värda att nämnas). The Last Man on Earth (1964), Omega Man (1971) och senast I Am Legend med Will Smith från 2007.

lastAlla tre filmer skiljer sig rätt mycket från romanen men på olika sätt. Den första har mer zombielika varelser och är kanske mest trogen boken. Matheson var också med i att skapa filmen men gillade inte slutversionen så han ville inte att hans namn skulle vara med. Det är också den (och romanen) som George Romero hämtat inspiration till den första moderna zombiefilmen Night of the Living Dead (1968). Många av scenerna där Morgan (som Neville heter i filmen) är instängd är väldigt lika scener i NOTLD. Hela filmen finns för övrigt på youtube. Lite tidstypiskt är det en speakerröst som är protagonistens tankar och förklarar vad som hänt och hur han känner. Det blir lite otympligt men filmen har så mycket tystnad ändå att det funkar.

The Omega Man är i mitt tycke den bästa filmatiseringen. The-Omega-Man-PosterDet finns en politisk touch i filmen och vampyrtemat är borta. Istället är det en sekt med muterade ljuskänsliga albinomänniskor som kallas för Familjen som är ute efter Neville. Det finns flera överlevande som jagar och håller sig undan Familjen. Neville är mer påtagligt knäpp vilket jag tycker är rätt bra. Det är en av de mer intressanta aspekterna av berättelsen. Filmen är också historiskt viktig eftersom den innehåller en av de första kyssarna mellan en svart och en vit på vita duken. Filmen kan ses här.

Filmen I Am Legend är en actionfilm där det återgen handlar om någon sorts muterade människor. Den känns mer Hollywood, det är mer pangpang och långdragna actionscener. Det jag gillar är att filmen visar ger en intressant bild av hur kaoset startar och vad som händer när myndigheterna försöker hålla karantän. Smittan som skapar apokalypsen är från början ett botemedel mot cancer. Trots hög budget och Will SMith i högform blir det aldrig riktigt bra tyvärr. Helt ok som underhållning visst, men den saknar lite nerv tycker jag.

SLUTSPOILER! Det jag saknar i filmerna är själva twisten som finns i boken. Alltså att Neville inser och accepterar att han är en anomali som behöver rensas undan. Det är egentligen det som gör boken exceptionell, att han ändå förstår att världen förändras och inser att han är en rest från det gamla. Annars är det mest scenariot som är det samma. Människan skapar sin egen undergång antingen genom biologiska vapen eller som ny medicin. Det är den klassiska människan försöker ta kontroll över allt men till sist kommer naturen i kapp och ger igen, som myten om Ikaros typ.