Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Annons

Bästa svenska staden för att överleva zombiekatastrofen!

Jag har gjort en inte allt för vetenskapligt grundad analys av vilken stad i Sverige som skulle klara en zombieapokalyps bäst. Jag vet att det är många som tänkt på det och funderat på att flytta till bästa stället. Det finns några olika kriterier som jag tänkt kring:

1. Möjligheter för skydd/barrikadering och vapen

2. Möjligheter för mat/vätska

3. Avstånd från Göteborg (alltså där zombierna uppstår/anländer till Sverige)

Cambridge blev i någon slags tävling utsedd till den bästa staden att vara i i England och jag började fundera på vilken stad som är bäst i Sverige. Jag startade även en diskussion på zombieöverlevnads facebooksida där lite olika städer och regioners för- och nackdelar diskuterades. Utifrån diskussioner och egna tankar och avancerade analyser har jag fått ned tre stycken alternativ. Sämst är Stockholm, Malmö och Göteborg i den ordningen. Mest med tanke på befolkningstätheten men också av förklarliga skäl som jag inte behöver förklara för någon som inte bor där. Jag börjar med den tredje bästa staden:

Boden: Jag har aldrig varit i Boden, men jag har hört talas om Bodens fästning. Och som en person i min närhet som jobbat på regementet sa: ”Boden är ju bra, för där vill ju INGEN vara. Oaktat levande eller död.” Det finns vatten så det borde gå att fiska under åtminstone delar av året. På vintern fryser zombierna till is och det går att knacka dem vilket borde leda till att på vintern finns bara problem med mat och värme. Boden ligger också hyfsat nära Finland och eftersom de nuförtiden lyckas med allt bättre än Sverige så kan jag tänka mig att det även kommer att vara så efter zombierna kommit.

Kiruna: Folk är är vana vid kyla och det har samma fördelar som Boden på det sättet. Många har säkert gevär hemma och det ligger väldigt långt från allt annat. I värsta fall kan stora gruvmaskiner användas för att mölja ned någon hord med zombier som är på väg. Nackdelen är att det är ganska svårt att odla i större utsträckning. Gruvan kan användas som sista försvarslinje, men blir sannolikt ett gravvalv att upptäcka för kommande intelligenta raser om zombierna skulle ta över allt. Finns ju också något slags rymdcenter som säkerligen har tillgång till en massa solceller som kan användas för att ha viss bekvämlighet.

Visby: Bäst av alla tror jag är Visby. Jag har mina aningar om att det finns en massa vapen som skräpar i väntan på medeltidsveckan. En ordentlig ringmur kan hålla zombierna borta. Dessutom finns en hel del försvarsmakt (bra eller inte beror väl på hur dokumentär 28 Days Later egentligen är). Eftersom jag är ihärdig i mitt researchande så passade jag på att maila Gotlands turistbyrå och frågade vad de trodde:

Hej, Vilken annorlunda och rolig/svår fråga. Jag är absolut ingen expert på överlevnad, men här kommer lite info som du kanske kan ha användning av. När det gäller Visby så är det kanske 10 % av stadens befolkning på ca 25000 som bor innanför ringmuren, men ytmässigt skulle alla få plats innanför muren. Skulle zombierna gå till attack i juli så har vi även tusentals turister i staden.  På hela Gotland bor det ca 60 000 personer året runt och ett normalår har vi ca 1 000 000 besökare. När det gäller odling så tror jag att klimatet är gynnsamt, det finns gott om gröna ytor inklusive en stor botanisk trädgård. Det finns också gott om trädgårdar som inte går att se från gatan, men om du använder satellitkartan i Google maps syns de. Det finns också bikupor utsatta för ökad pollinering. Kanske kan det vara en fördel att vi har många gamla och stabila byggnader inklusive en stor domkyrka, flera stora kyrkoruiner och många hotell. Det finns även skyddsrum som inte används. Vi har också en hamn med stora passagerarfärjor samt en kryssningskaj där riktigt stora fartyg kan lägga till (vet inte om det är bra eller dåligt). När det gäller vatten så stämmer det att vi har haft dåligt med vatten i flera år (tror dock att det blivit lite bättre i år), men det betyder ju också att vi är duktiga och har kunskap om att spara vatten samt strategier för det. Det har även anlagts ett bräckvattenverk på östra Gotland för att kunna. Några tankar som sagt, jag är ingen expert på ämnet.

Positivt med vattensituationen om hela Gotland är fri från infekterade. En annan fördel är att det finns litteratur om hur Gotland klarar en zombieapokalyps nämligen den underbara ungdomsbokserien Varelserna. Färjorna kan vara användbara för att ta som sista tillflyktsort. I bästa fall går det att åka iväg med dem och leta efter tryggare ställen. Nackdelen är väl om zombierna kommer på sommaren. Det vore ju en mardröm att försöka barrikadera sig med en massa semesterfirare som bara vill dricka rosé och mingla med ”viktiga personer” (politikerveckan), dricka och vaska skumpa (Stockholmsveckan) eller jonglera och dricka mjöd (medeltidsveckan) eller vill försöka ta sig hem. Men förutsatt att zombierna inte kommer under juli eller augusti så ligger min röst här.

[DISCLAIMER: jag har inte fått betalt för någon stad för att göra detta – vill någon kommun, stad, by eller villaförort betala mig för att skriva ett inlägg så är jag inte den som är den.]