Filmtips: Don’t Look Up

Inga zombier, men väl en rejäl apokalyps i den här stjärnspäckade filmen som finns på Netflix. I korthet handlar filmen om att några astronomer upptäcker en komet som är på väg mot jorden. De försöker övertala USA:s president om att världen är på väg att gå under men det passar inte riktigt in i hennes dagordning så de försöker på alla möjliga sätt få ut budskapet om att det bara är några månader kvar innan allt går åt skogen. Det är lite som Mats Strandbergs bok Slutet (som jag skrivit om tidigare) förutom att den är mer skruvade. Den kommenterar hur sociala media fungerar och att allt som kan bli ”en grej” blir en grej på nätet – allvarliga frågor blir till roliga memes. Som att vi slutat kunna hantera allvarliga frågor.

Filmen är en tydlig allegori över klimatkrisen vi lever i. Forskarna är tydliga, men makthavare och folk i allmänhet har svårt att ta in vad det skulle krävas av oss för att göra något åt det. Tiden rinner ut, men vi gör fel saker uppenbarligen eftersom utsläppen fortsätter att öka. Trots alla initiativ som bygger på att vi kan fortsätta ungefär som nu men bara byta till något bättre teknologi. En person som ska föreställa Elon Musk (eller en blandning av honom, Jeff Bezos och kanske Mark Zuckerberg) kommer med fantastiska lösningar och visioner som är mer visioner än saker som fungerar i verkligheten. Fina ord. Löften. Falska hopp. Precis som idéerna idag om att allt kan lösas med elektrifiering och nya teknologi. Samtidigt som människor börjar tvivla på att kometen ens finns kämpar huvudpersonerna på med att säga att det är verkligt.

Jag tyckte att filmen var väldigt rolig. Även om den också driver med klimatrörelsens självgodhet och godhetssignalering. På den stora galan några veckor innan allt verkar krascha gör Ariana Grande och Kid Cudi en gemensam låt om undergången, lika glättig som det mesta är i dagens populärkultur. Filmen glimmar till i de ögonblick som handlar om hur människor försöker leva och må bra medan de fortfarande vet vad som kommer att hända. Där den allegoriskt haltar med klimatkrisen är just i den stora smällen. Klimat/resurs/miljö-krisen kommer med all sannolikhet vara mycket långsammare kantade av större händelser (som pandemin vi lever i som ju också är en konsekvens av hur vi lever våra liv). Men de stora dragen är riktigt bra.

Jag rekommenderar verkligen filmen till alla. Väldigt bra att kolla med tonåringar (eftersom många av kändisarna som är med är stora just bland ungdomar).

Fortsatta tankar med spoilers finns under klippet.

En av de finaste scenerna är precis i slutet när den utökade familjen sitter och desperat försöker upprätthålla tanken på det normala trots att alla vet vad som händer. De pratar om saker de är tacksamma för, om att de trots allt haft det ganska bra. Jag tänker att det är det vi gör just nu. Vi försöker hålla tankarna på det jobbiga som håller på att hända borta genom att låtsas. Men det går bara en stund. Den skildrar väldigt fint hur det är gemensamma ansträngningar som kan göra livet bättre i känslan av en stundande kollaps. När de agerar tillsammans för att väcka frågan är det som att de kan hantera situationen rent psykologiskt. Precis som det är i verkligheten. När vi agerar tillsammans för ett gemensamt mål mår vi bättre. At least we tried.

Annons

Ledarskap och gruppdynamik efter zombieapokalypsen

Idag släpptes ett nytt avsnitt av Beredsam som handlar om gruppdynamik och ledarskap i postapokalypsen, men även till viss del i ”normala” kriser. I det här inlägget tänkte jag gå in lite djupare och skriva bland annat om Markus Hällgrens (och David A Buchanans) ”Surviving a zombie apocalypse: Leadership configurations in extreme contexts” (läs den här). För tre år sen skrev jag en text om postapokalyptiska beteenden, det här kanske kan ses som en utveckling av den.

Vi vet ju alltså inte så mycket om hur människor kommer att bete sig efter ett storskaligt sammanbrott där inget någonsin kommer att återgå till det normala. Men det finns ju forskning på hur människor beter sig i det korta loppet i kriser och katastrofer och det finns historiska händelser där samhällen gått under som går att studera. Vad vi också kan göra som Hällgren påpekar är att se på populärkulturen och de postapokalyptiska skildringar som finns. Problemet är att de är skapade för att vara spännande och att sälja, men vi kan ändå tänka oss att människor skapar sina bilder av framtiden via populärkulturen och med psykologiska och socialpsykologiska teorier kanske kan hitta sätt att se på det hela.

Frågan om grupp och ledare är centralt för att förstå hur vi kommer att bete oss. Vi människor är utpräglade flockdjur och det mesta vi gör handlar om att passa in i en grupp (som kan vara liten eller samhällelig). När det gäller gruppdynamik är mycket av de gamla teorierna om låt-gå eller auktoritärt ledarskap utdaterade. Hällgren och Buchanan utgår från ledarskap i olika typer av kriser – chefer vid ekonomiska kriser, brandmän och ledarskap inom det militära under krig. Det finns ett mer direkt ledarskap där en ledare fattar besluten själv och ett mer demokratiskt ledarskap som mer handlar om en flytande ledarstruktur där olika människor tar vid som ledare i olika situationer, men än viktigare är att alla kommer till tals och vågar ifrågasätta. Ett bra ledarskap handlar mer om gruppen än om ledaren, att ledarskap är ett lagarbete mer än en individuell ledares kompetens.

Hur blir det då efter apokalypsen? Förmodligen på många sätt, beroende var du befinner dig, om du har tur och lyckas hitta en grupp som fungerar som ska starta något nytt utan auktoritära människor som agerar ledare. Som jag skrev tidigare så söker vi acceptans av gruppen, och om gruppens värderingar präglas av inkludering och öppenhet kommer ni med all sannolikhet kunna arbeta bättre tillsammans och nå gemensamma mål. Om du hamnar i kapten Rhodes (eller för all del Negans) gäng så löper du nog större risk att stryka med eftersom ledarna här inte formas av gruppens bästa utan av ledarens idéer bara.

 

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Titeln är självlysande!

Boktipset: Stockholmspesten

Swedish Zombie har släppt en ny roman om att Stockholm går åt skogen (vilket borde glädja både Stockholmare och resten av alla i Sverige som gärna ser Stockholm gå under). Tyvärr inga zombier men dock en jävla bra skräckbok om hur Stockholm dag för dag raseras. Stockholmspesten handlar om Elin, hennes bror Kenneth, vän Annelie och den nyfunna kärleken Martin. Hur de klarar sig och hanterar varandra och faktumet att samhället är på väg utför. De större städerna har drabbats av underliga störningar i infrastrukturen – kollektivtrafiken slutar fungera, långa och oregelbundna elavbrott, överfyllda sjukhus och oroliga människor. Människor försvinner, på arbetsplatserna står stolarna komma. De som har tur omlokaliseras till kontor utanför städerna där det inte verkar vara lika illa.

Jag gillar verkligen berättelser där jag kan känna igen miljöerna. Även om boken utspelar sig ett par år in i framtiden är det kul att läsa om husen, gatorna och landmärkena. Jag gillar också att boken präglas av ovisshet, brist på information och svårigheter att koppla ihop pusselbitarna (vilket tyvärr också leder till att några trådar (!) i boken känns oavslutade och inte uppföljda).

Något jag saknar i boken är att huvudkaraktärerna inte verkar särskilt intresserade av att veta vad som egentligen händer. De verkar mest finna sig i den nya situationen. På ett sätt så är det ju så folk reagerar på en långsam förändring. Som i myten med grodan och det kokande vattnet märker vi inte riktigt vad som händer förrän allt är försent, men i krissituationer så är också en av våra starkaste drifter att försöka få information om vad som händer – när allt kan återgå till det normala igen. Jag älskar också den typen av berättande, alltså att höra vad myndigheterna kommunicerar, vilka rykten som sprids på nätet och vad folk egentligen tror. Det kommer med delar av det, men jag hade ändå gärna sett mer av den varan.

På det stora hela är det en bra och rätt obehaglig bok. I vissa delar av boken är det verkligen svårt att försöka lägga ifrån sig den. När jag dessutom en gång under läsningen satt på ett pendeltåg som stod still och togs ur trafik kändes den mer aktuell. Och utan att spoila allt för mycket går det ju att glädjas åt att det inte har regnat den här sommaren i alla fall.

 

Köp den helst direkt av Swedish Zombie för att stödja förlaget, men annars finns den på bokus och adlibris också.

 

Filmtipset: Den blomstertid nu kommer

Sprillans nya svenska Den blomstertid nu kommer lovade mycket. En frän trailer, ganska mycket hype i media och bra tajming med MSBs ”Om krisen eller kriget kommer” broschyren skulle kunnat bli en riktig succé.

Jag vill verkligen gilla filmen och gör det på flera sätt. Det är en till viss del crowdfundad film som det Norrköpingskollektivet Crazy Pictures ligger bakom. Men det finns också en hel del problem som jag ser det.

I grund och botten så drivs filmens handling av destruktiv maskulinitet – oförmågan att kommunicera känslor och problem. En pappa som inte klarar av att hantera känslor, får raseriutbrott och känner att familjen ska visa honom tacksamhet och sonen Alex som är filmens huvudperson, en djupt osympatisk person, som för den känslomässiga stördheten vidare och sabbar sina egna relationer på grund av det. Det går som en röd tråd genom hela filmen även om det är högst oklart om det är medvetet. Men det är något som gör filmen tänkvärd på ett annat plan.

Det bästa med filmen är själva scenariot. Den utspelar sig nästan helt i en tid när kriget/katastrofen håller på att bryta ut, all information är osäker och saker bara händer utan direkt förklaring. Det är en period som allt för sällan skildras i film/serier. Jag hade t ex höga förhoppningar på att Fear the Walking Dead skulle dra ut på den inledande fasen men tyvärr gick det snabbt över till att bli postapokalyps av det. I Den blomstertid nu kommer är hela premissen ett okänt angrepp, olika sätt att krascha landet, psykologisk krigsföring och en konstig smitta i regnet (likt danska The Rain). Det lite drömskt dystopiska gillar jag också, konsekvenserna av en katastrof är inte klara och tydliga och det blir ibland bra men ibland också lite överdrivet teatraliskt.

Tempot är ofta lågt vilket jag inte har något emot, effekterna är riktigt bra och actionscenerna är snygga och spännande. Jag har nog inte sett någon svensk film med lika bra effekter och påkostad action. Krossade kyrktorn, spinnande kraschande helikoptrar och ett sprängt Rosenbad ser riktigt snyggt ut. Tyvärr dras filmen med lite för mycket känslomässig smetighet som känns amerikanskt och överdrivet. I likhet med många andra efter katastrofen-filmer/serier så dras Den blomstertid nu kommer med lite för många klichéer. Istället för det lågmälda så kan filmskaparna inte låta bli att göra för mycket, bli övertydliga och skriva på näsan. Den vill för mycket med kärlekshistorien och familjerelationen samtidigt som allt barkar åt skogen. Långa scener som känns onödiga och inte tillför något direkt till filmen utöver att visa att någon känner något just då.

Jag tycker ändå att filmen på det stora hela är helt ok. Det finns delar som är MÖP*-porr rakt av men det funkar ändå som underhållning, och blir, på samma sätt som filmen ondskan, intressant om en analyserar den ur ett maskulinitetsperspektiv.

Spana in trailern:

 

MÖP är en förkortning på Militärt Överintresserad Person.

The Rain

Den danska postapokalyptiska serien The Rain har nyligen släppts på Netflix. Dock inte med zombier men det finns likheter eftersom det är en klassisk virusepidemi där smittan är ett av de stora problemen. Att andra människor blir potentiella hot. Det känns som om The Rain riktar in sig till en något yngre publik (övre tonåren?)

Ett regn orsakar en smitta som dödar människor direkt. Men smittan sprids också till människor via djur (vilket är tur ur ett realistiskt perspektiv, annars skulle smittan snabbt dö ut). En forskare på företaget Apollon för sina två barn (Simone och Rasmus) ned i en bunker och sticker, men barnen tillbringar sex år där och kommer sedan ut i en värld som är i spillror. De hookar upp med några andra och beger sig norrut till Sverige för att hitta pappan och få en lösning på pandemiproblemet.

Det jag gillar med serien är hur gänget kring Rasmus och Simone utvecklas och att alla har karaktärer och varken är onda eller goda utan är som folk är mest – människor med förtjänster och brister. I varje avsnitt får vi en bakgrundsberättelse av huvudpersonerna som fördjupar förståelsen om varför de är som de är. Den är också rätt snygg och ibland spännande. Det som är mindre bra är tyvärr de svenska skådespelarna och att det är en orgie i postapokalyptiska klichéer (MÅSTE DET FINNAS MED EN KANNIBALSEKT?). Det är onda företag, experiment på människor etc. Jag tycker verkligen det är synd att fokus inte är på det vardagliga i större utsträckning i postapokalyptiska skildringar vilket också gäller The Walking Dead och Fear the Walking Dead. The Rain är som bäst när de letar mat eller bara försöker röra sig mellan olika ställen. Diskussionen om att behålla mänskligheten är också rätt bra tycker jag.

Jag stör mig också i vanlig ordning på att nästan alla överlevande människor inte har försökt organisera upp något. Istället för att göra det bästa av en usel situation så stannar många kvar i staden, blir som djur och sliter folk i stycken i största allmänhet. Människor som skulle bete sig så skulle knappast klara sex år. Och de som bygger upp en fungerande infrastruktur med odlingar och duschar blir istället kannibaler. Det finns ett gäng logiska luckor men det gör det alltid när serier eller filmer ska förklara för mycket istället för att hålla det jordnära.

På det stora hela är den ändå rätt sevärd tycker jag.

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Boktipset: ”En sekund i taget” och uppföljare

Sofia Nordins En sekund i taget (2013)är den första i en trilogi (de andra är Spring så fort du kan (2014) och Som om jag vore fantastisk (2015)) som handlar om en epidemi (pandemi?) som utbryter i Sverige och det är få som överlever. Målgruppen skulle jag gissa är 10-15 men jag gillar storyn även om huvudpersonerna är yngre och det är stort fokus på klassiska ungdomsproblem. Grundstoryn är att nästan alla dör helt plötsligt (och samtidigt) i en jobbig feber. Hedvig som är huvudperson i den första boken hittar en gammal undervisningsbondgård där hon sakta men säkert lär sig ta hand om det som finns på gården.

Ett grepp jag gillade med böckerna var hur Nordin byter huvudperson i varje bok. Den första är ur Hedvigs perspektiv och det är nog den jag tycker är starkast (möjligen för att jag har lättare att identifiera mig med henne än med de andra huvudkaraktärerna). Den är nog också den som är mest överlevnadsinriktad eftersom det handlar mycket om det inledande skedet, alltså när nästan alla insjuknar och dör. Det handlar mycket om hennes ensamhet och längtan efter andra. Och när hon väl träffar andra överlevande, svårigheterna med det.

Den andra boken, Spring så fort du kan, handlar om Ante som de hittar i skogen och han är mycket illa medfaren. Han hade givit upp och sitter egentligen bara och väntar på att dö när Ella och Hedvig hittar honom. Jag gillar Antes flyktkänslor, alltså att han har svårt att våga ge sig hän och dras med viljan att bara sticka iväg.

Den tredje boken, Som om jag vore fantastisk, är den som mest är en ungdomsroman. Det tar sitt början i ett avsked och handlar om Ella som kanske beter sig mest stereotypt som en tonåring. Det är som är intressant är försöken att skapa vardag i något nytt och hur funderingarna på varför och vad som egentligen har hänt börjar dyka upp i större utsträckning.

Sofia Nordin har i trilogin gjort en bra berättelse (eller egentligen tre) som handlar lika mycket om att vara ung som om apokalypsen. Kul med de svenska miljöerna och den apokalyptiska stämningen.

Det finns tydligen en fjärde bok som heter Om du såg mig nu också, men den kom precis nyss och jag har inte hunnit läsa den (än).

 

 

Förberedd – en introduktion till skandinavisk krisberedskap och prepping

Jag har väntat lite på en svensk renodlad prepperbok. Det är ett ämne som ligger rätt i tiden och som det finns mycket att diskutera kring. Det här är dock inte riktigt boken jag förväntat mig och jag misstänker att någon av de stora förlagen inom ganska kort kommer att släppa en mer omfattande bok. Förberedd, skriven av bröderna Stefan och Michael Sjödin, är precis som undertiteln säger en introduktion. Boken utgår från att något kan hända och att vi inte vet vad. Att samhället är såbart.

Boken utgår från kroppens behov (men använder inte samma definition som civilförsvarsförbundet/Svenska överlevnadssällskapet) vilket är det rimliga. Tyvärr är inte trygghet/psyke med som behov, inte heller sömn vilket jag tycker är en miss. Däremot har de med toalett som ett behov vilket kan kännas krystat (förlåt…) men jag tycker det är bra. Jag skulle hellre vilja se ämnet som hygien egentligen, eftersom det är det som kan brista efter toalettbesök. Och det är ofta något som kanske inte tas upp så mycket i apokalypssnacket. Det är också bra att boken inte har samma prylfokus som många delar av prepperrörelsen har.

Problemet med Förberedd är att den i ganska liten utsträckning ger oss tips på vad vi ska göra (t ex hur vi bygger värmekojor i lägenheten vid långvariga strömavbrott på vintern). Däremot finns tips på böcker/internetkällor som tar upp mer, men det borde kunna rymmas mer. Det är en introduktion, så en de gallring har ju såklart fått ske, men jag när jag läser den och jämför med till exempel Civilförsvarsförbundets ”Överlev hemma!” (som tyvärr är slutsåld) så är den senare mer ett hjälpmedel.  Överlev hemma har också till exempel checklistor för att underlätta prepping i det egna hemmet.

Det jag dock stör mig mest på är synen på människan. I början av boken slås fast: Det finns två sorters människor – de som förbereder sig och de som inte gör det. De som inte gör det kommer att stå helt handfallna och bara låta allt gå åt skogen. Människor i nya svåra situationer lär sig lösa problem snabbt. Ett fåtal kanske blir handlingsförlamade, men den stora majoriteten av alla människor, förberedda eller inte, anpassar sig snabbt till en ny situation och lär sig hantera de utmaningar som sker. Dessutom är alla förberedda på något, det är bara i varierande grad utifrån vilka hotbilder vi ser. Det är mer fruktbart att tala om mer eller mindre förberedd hela tiden. De flesta har kanske några huvudvärkstabletter hemma för att de vet att de behöver det någon gång, de flesta använder säkerhetsbälten i bilen inte för att de tror att de ska krocka men för att det är dumt att chansa. Det är alltså inte en fråga om allt eller inget, det är en fråga om mer eller mindre.

Även i slutet av boken är människosynen ett problem. Visst står det att vi söker oss till varandra och börjar samtala vid kriser, men ganska snabbt kommer de in på riskerna med att berätta att de preppar. I stället för att göra det till ett kollektivt projekt blir förberedelserna något som ska individualiseras. Jag tror det är helt fel väg att gå, de enkla tipsen för förberedelser som boken erbjuder är egentligen inte konstigare än att ha säkerhetsbälte. Om en bara lyckas presentera problemen som kan uppstå på ett rimligt sätt så förstår nog de allra flesta. Och varför inte ta med en vattendunk som present nästa gång du blir bjuden på middag hos grannarna? Eller pratar krisberedskapen i bostadsrättsföreningen eller bjuder in civilförsvarsförbundet att prata för grannar eller i Hyresgästföreningen?

 

Bokus

 

 

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications