Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications

Om katastrofberedskap – det du faktiskt behöver.

Sista januari kunde vi läsa rubriken ”Var tredje tror på svensk katastrof”. Enligt en Sifo-undersökning tror drygt 30% att det mycket eller ganska sannolikt att ”större katastrof som innebär att all infrastruktur slutar fungera, inträffar i Sverige under din livstid”. Däremot anser sig bara drygt 20% vara redo för en liknande katastrof. En skrämmande bild av hur människor väljer att stoppa huvudet i sanden hellre än att göra något åt sin situation. Det finns såklart en parallell till vår syn på klimatet. Vi flyger mer, äter mer kött och åker mer bil d v s gör allt för att försämra situationen samtidigt som oron för problemen ökar. Skillnaden är att det trots allt är ganska enkelt att göra sig mer förberedd på en katastrof. För att förbereda sig på en klimatkrasch krävs en större omställning (även om vardagsförberedelser också är viktigt).

Så i dagarna kom en ny rapport om bristerna i beredskapen hos svenska folket. Denna gång gjord av Nationellt centrum för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB konstaterar att de flesta inte skulle klara mer än en dag och att de behöver göra mer informationsinsatser. Tyvärr finns det dåligt stöd för att just informationsinsatser leder till ökad handling och medvetenhet. Det handlar om människors förhållningssätt till risker och hur en ser på vad som faktiskt kan hända.

I lagtexter är det ganska oklart vad vi egentligen ska klara av som privatpersoner. Det talas ofta om att vi ska kunna klara oss tre dagar utan ström och matleveranser men det finns inte reglerat mer än att det upprepas av en del organisationer och preppers. Det offentliga förväntar sig att de enskilda tar ansvar men inte exakt hur, en tumregel verkar vara ju mindre kris desto mer ska vi kunna lösa själva utan inblandning. Försäkringar är till exempel bra att ha vid sådana tillfällen. Vid större kriser kopplas större del samhället in (här är ett inlägg om hur svensk katastrofberedskap faktiskt är uppbyggd) såväl myndigheter som frivilligorganisationer och privatpersoner.

Så, vad behöver du för att klara dig? Jag tror att det bäst att utgå från våra grundbehov: Sömn, värme, mat, vätska och trygghet. Men exakt vad som är lätt att åtgärda är väldigt olika beror på typ av bostad. Civilförsvarsförbundet har en bra Risk och sårbarhetsanalys (RSA) där du kan se vad du kan göra och vad du har just nu. Det är en bra idé att ha en så kallad krislåda. Din Säkerhet (som är en av MSBs sidor för information till privatpersoner) har en lista. För att skydda dig från zombier behöver du också se till att de inte kan ta sig in i lägenheten eller trapphuset.

Det är också viktigt att veta vilka av kroppens behov som behöver tillfredsställas först. Den första skulle jag säga är trygghet och i tillfällen av kris är handlar trygghet om information. Att få reda på vad som hänt och vad vi rekommenderas göra är essentiellt för att själv kunna fatta rätt beslut. Därför är det bra med dels en radio med vev eller solceller som kan användas för att få in radiosändningar, dels är det bra med någon typ av extra batteri till telefonen så du kan läsa olika källor om det som inträffat samt kontakta familj och vänner som kan tänkas vara i större fara.

Värme är också viktigt. Efter bara någon timme börjar lägenheter bli kalla när elen slutar fungera. Och på ett dygn är det nästan helt utkylt. Ljus och fotogenlampor eller lyktor värmer upp en del, men det krävs så klart ventilation då eld äter syre. Att ha sovsäck eller ordentliga filtar är bra och var gärna så många personer i samma rum som möjligt. Är det riktigt kallt kan det vara bra att göra värmekojor under ett bord eller i en soffa.

Vätska är det tredje behovet som är viktigt att tänka på. Ett par dunkar eller PET flaskor med vatten i är bra att ha för säkerhets skull. Det händer ju dessutom titt som tätt att vattnet stängs av utan att en kommit ihåg att det är.

De allra flesta har mat så det räcker, rent kalorimässigt, för en rätt lång tid – särskilt om vi räknar på lägsta intaget på 500-600 kalorier per dag. Vetemjöl, socker, olja och liknande är relativt kaloritäta produkter som det oftast finns en del av hemma. Det är däremot inte så rolig mat. Med några paket bönor i salsa, några chokladkakor, havregryn eller bovete som bara kan blötläggas blir det trevligare och lättare att mentalt tackla otrevligheter som att zombier krafsar på din dörr 24/7. Lycka till!

Här är en informationsfilm från MSB som heter Om krisen kommer.

 

Att människor drabbas av panik är en myt

Jag tror de flesta tänker på panik när de funderar över zombiekatastrofen eller andra typer av katastrofer. För några dagar sedan sändes ett grymt program på Vetenskapsradion forum som tar upp den myten – lyssna här.

Problemet är nästan att vi för sällan reagerar när något händer som helt bryter av vardagens lunk. Oftast krävs det att någon agerar för att andra ska göra det. Beteendet känns igen från många situationer. Det krävs att någon går före. Vi är utpräglade flockvarelser och styrs av de konventioner och vanor vi har. Det går dock att träna upp att bli aktör istället för att vänta med att agera som t ex Amanda Ripley skriver om i sin bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike and Why (som jag precis fick tag i på svenska med titeln När det otänkbara händer). De som drabbas av panik är oftast de som i förväg blir stressade av ovana situationer eller har ”hög nivå” av vardaglig ångest.

I boken tar Ripley också upp vilka faktorer som kan trigga panik. Det är känslan av instängdhet, ensamhet och hjälplöshet. Då är risken för panik störst. Ofta handlar det om att platser och byggnader inte är designade för hur människor faktiskt agerar.

Radioprogrammet tar upp en del av de myterna som Ann Enander (som också är intervjuad i programmet) tar upp i Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Jag vet att jag postat den här bilden från boken tidigare men den är värd att ta upp igen. Våra förväntningar från populärkulturen eller nyhetsrapporteringar på människors beteende vid katastrofer och kriser stämmer sällan.

Från Ann Enanders bok: Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser

Jag rekommenderar verkligen att de som är intresserade av gruppdynamik och katastrofbeteenden lyssnar på programmet.

Att överleva katastrofer: Lär känna dina grannar

Jag återkommer ofta till Amanda Ripleys bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike – And Why? Egentligen är jag inte säker på hur den tagits emot i vetenskapliga sammanhang (och om någon har bättre koll får de gärna höra av sig) men jag tycker den är väldigt intressant eftersom den fyller ett stort kunskapshål i en fråga som ofta kommer upp. Vem klarar sig vid katastrofer och varför.

Ett av hennes tips om att öka sina överlevnadschanser är att man ska lära känna sina grannar bättre. Det är viktigt ur flera synvinklar. Dels för att det skapar en större trygghet, dels för att det gör livet bättre och enklare.

Lär känna hårdrockare i din trappuppgång så här.

I de större städerna ökar bostadssegregationen.  Få unga människor har möjlighet att bo på samma ställe under en längre tid och det leder till att vi allt mindre lär känna våra grannar och människorna som finns i vår absoluta närhet. Vi blir mer isolerade och känner oss ensamma trots våra hundratals vänner på Facebook. Människor blir mer och mer som isolerade öar utan naturliga sätt att lära känna varandra på. Ett exempel är mannen som låg död i två år utan att någon saknade honom. Det är extremfall men ändå symptomatiskt för hur samhället blivit. På landet finns de gamla strukturerna kvar i större utsträckning. Det är mer nödvändigt att känna sina grannar eftersom det är tydligare att man har gemensamma behov.

Jag var i Argentina ett år efter den ekonomiska/sociala/politiska kollapsen i December 2001. Efter att landet blivit bankrutt gjorde folk upp med de styrande och avsatte fem presidenter på två veckor genom folkliga protester. Argentina var fortfarande präglat av den brutala militärdiktaturen 1976-83. Människor vågade inte lita på varandra och tilltron till gemensam organisering var innan upproret den 20 och 21 december i princip lika med noll. Jag intervjuade människor som deltagit i protesterna och nästan alla pratade om hur de efter de omtumlande upplevelserna kommit varandra närmare och i mycket större utsträckning kände tillit till varandra. De hade känt sig isolerade, men fick genom yttre händelser och kamp en större närhet och tillit till varandra. Det ledde till att de kunde ställa gemensamma krav på förändring, och att deras vardag blev drägligare. Att lära känna sina grannar var ett sätt att känna att man kunde göra saker.

En stadsodling i Havanna.

Många gemensamma problem kan enkelt lösas om man är flera. Ett exempel är stadsodling som börjar bli allt vanligare. Tidigare var man i staden hänvisad till att stå i kö för kolonilott som man sedan skulle sköta själv och tävla med varandra om mest prunkande växtlighet om man ville odla. Nu finns det grupper som istället odlar tillsammans för att få bättre mat. Förutom att det ger bättre kvalitet på maten blir man mindre beroende för att all samhällsstruktur fungerar.

I katastrofer är det oftast inte människor i en uniform (polis, brandmän etc) som kommer att hjälpa eller rädda dig. Det är människor i din fysiska närhet som grannar eller arbetskamrater. Studier från t ex orkanen Katrina som ödelade New Orleans visar att människor om områden där grannsämjan var hög klarade sig bättre än andra områden.

Sätt igång och lär känna dina grannar! En dag kan ditt liv bero på det.

Panik!

Panik är något som de flesta förknippar med zombiekatastrofen. Men hur ser det ut i verkligheten så här innan den brutit ut? Jag går till Amanda Ripleys bok The Unthinkable för att få svar. Ripley lyfter fram exempel på trafikolyckor, från Hajj, muslimernas pilgrimsvandring, från IKEAs öppningserbjudande och forskning om panik för att göra sin poäng. Generellt kan man säga (och jag har tidigare skrivit om det) att panik väldigt sällan bryter ut. Nästan alltid följer människor sina tidigare roller och gör som de brukar. Panik är dock ett effektivt sätt att föreställa sig rädsla kring. Det är lätt att bli rädd för människor i panik eftersom de slutar agera rationellt. Därför används det effektivt i filmer. Men som Ripley skriver är det ganska sällan det uppkommer i verkligen livet. Hon anger tre större källor till panik.

1. Känslan av att kunna bli instängd. Rädslan för att man kan bli instängd orsakar panik i mycket högre grad än att faktiskt vara instängd. Ett exempel är ubåtar som hamnar på havets botten och är säkra på att de inte kan bli räddade. Panik utbryter sällan där. Och instängdheten är inte heller nödvändigtvis i ett trångt utrymme, det är känslan av instängdhet som är det primära panikbeteendet.

2. Hjälplöshet. Att uppleva att man inte kan göra något åt sin situation är också något som kan framkalla panik. Ett exempel här kan vara att man blir ihopträngd så man inte kan röra sig i en folkmassa och ens fötter lyfter från marken.

3. Ensamhet. Att känna sig isolerad och inte i kontakt med andra runt omkring sig gör också risken för panik större.

Ripley menar att panik inte alls är en ologisk reaktion. Om man känner sig instängd i en folkmassa och blir rädd för att kvävas eller att krossas är det fullt logiskt att försöka klättra upp på andra för att klara sig. Hon är inne på att se panik som en överreaktion snarare än en helt egen reaktionstyp.

Det finns många saker som samhället kan göra för att minska risken för panik. Ett exempel är att designa utrymningsvägar för hur folk beter sig i praktiken och inte hur de borde bete sig. En annan är att alltid försöka få ut så mycket information som möjligt för att människor inte ska känna sig hjälplösa och isolerade. Att inte veta leder lätt till ryktesspridning och oro. Ju mer man vet om en situation desto mindre risk att agera irrationellt.