Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

—

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour

Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.

En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.

Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.

Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.

Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.

Musik: Häxhammaren.

Prepping och funktionsnedsättningar

Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris.  I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.

Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.

Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.

Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.

Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.

Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.

Bli en zombieöverlevnadsexpert

Nu är den äntligen här! Claes Tovetjärn, Elin Jonsson och min zombieöverlevnadsbok för barn (9-12år)! På många sätt är det som en lite mer barnanpassad ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Det är svårt att skriva text som är till för barn, vissa saker som jag tycker borde vara självklara för barn i den åldern (till exempel ordet Morakniv) hade testläsarna ingen koll på alls, medan andra ställen nog var lite för enkla. Ett tema som varit svårt var att skriva om apokalyps och den stundande klimatkatastrofen. Att både belysa allvar men inte skrämma upp för mycket är en svår balansgång.

Boken är särskilt lämpad att läsa tillsammans barn och vuxen, eller flera barn tillsammans så de kan prata om innehållet och göra övningarna som finns. Det handlar om allt från att hålla ihop och prata om svåra saker, till att göra eld och att prova att tvätta sig med bara tre liter vatten. Bli en zombieöverlevnadsexpert innehållet både hemberedskap för strömlösa hem och lite kring överlevnad i naturen.

Fokuset är på att bygga trygghet istället för rädsla. Att hitta vuxna som kan vara hjälpsamma vid olika situationer och att lära sig nya grejer tillsammans med andra. I boken tog vi fram tio regler som vi kallar för ZÖR. ZombieÖverlevnadsReglerna.

1. Förberedd – inte rädd!
2. Där det finns många människor blir det också många zombier.
3. Zombier är korkade – du är smart. Hjärnan är ditt viktigaste vapen mot zombierna.
4. Var källkritisk! Vid katastrofer sprids alltid många rykten som inte stämmer.
5. Öva på katastrofen innan den sker, efter är det försent.
6. Prata med människor.
7. Ensam är svag. Lita på andra och håll ihop! Tillsammans kan vi besegra zombierna.
8. Lär dig nya saker. Ju mer du kan desto större möjligheter har du att överlista zombierna.
9. Skippa inte idrotten. Din kropp har du alltid med dig och den måste fungera!
10. Lär känna dina grannar. Det är inte polis och brandkår som är först på plats vid en katastrof – det är dina grannar.

 

Bokus

Adlibris

Det finns en resurssida med quizz, lärarhandledning, diplom och ZÖR reglerna som det går att tanka ned. Du hittar den här. Boken ges ut av alfabeta och om du är intresserad av ett recensionsexemplar kan du kontakta dem!

Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder:

 

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Titeln är självlysande!

Boktipset: Krishandboken – allt du behöver för att klara dig

Krishandboken – Allt du behöver för att klara dig är en ny bok av Niklas Kämpargård. Det är den fjärde svenska boken om preppers/krisberedskap som kommit sedan i höstas så det finns verkligen något brinnande aktuellt i ämnet. Jag får känslan av att ambitionen med boken är en heltäckande handbok för att förbereda sig inför att något stort och oväntat kan inträffa.

Det jag upplever skiljer ut Krishandboken från andra liknande böcker är att det känns som att den inte utgår särskilt mycket från ett storstadsperspektiv. Det jag kanske tycker är mindre bra är att den tangerar överlevnadsbok en del med info och bilder om hur du bygger en Rocket stove eller ätbara växter till exempel. Balansen boken försöker hålla mellan kortare beredskapsbok och långvarig katastrof är svår. Men det är något som är intressant just där också. Hur länge är tillräckligt länge? I de flesta lokala katastrofer, långvariga elavbrott etc så är det ju knappast något som kommer att behövas. Blir situationen för akut kommer vi tvingas lämna platsen. Men i ett SHTF scenario så är det ju ändå relevant kunskap. Även om boken är tjock så innehåller den inte, ur hemberedskapsperspektiv, särskilt mycket mer än Civilförsvarsförbundets ”Boken om hemberedskap”. Det handlar ju lite vem den riktar sig till och hur mycket förändringar i livet som är rimligt att göra. Att beskriva en djup och långtgående samhällskollaps är väldigt svårt. Det blir lätt spekulativt, även om det går att kolla på ekonomiska kollapser så är det som mycket kontextuella faktorer och politik som avgör vad som händer.

Faktamässigt känns den gedigen och jag har inget direkt att anmärka på där, den är också snygg och känns lättläst (även om samma text ibland upprepas i brödtext som utlyft stycke). Jag gillar också åtgärdsplanerna som är så konkreta som det går att vara när en inte vet exakt vad det är som händer.

Jag märker att det är lätt att bli överdrivet kritisk just när det är något som jag själv också kan och har egna tankar kring. Det är en bra bok som inte ger jättemycket för nybörjaren, men som förhoppningsvis kan få någon att börja tänka till kring krisberedskap.

Adlibris

Bokus

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Prepping – boken

Nu har boken Prepping kommit ut av Anna-Maria Stawreberg. Jag hörde talas om den tidigt i år och har varit spänd på den sedan dess. Tidigare finns ju egentligen bara Förberedd som är en svensk bok om prepping och förberedelser (om jag inte räknar med Zombieöverlevnad).

Stawreberg är i grunden journalist även om hon haft ett prepperintresse i flera år, det märks lite på hur den är skriven. Den är lättläst och en bra grund men saknar lite av djupet som jag tycker behövs. Boken känns mer som en introduktion till tankesättet mer än en bok som preppers själva har nytta av. Ibland är den lite rörig och borde kanske ha getts lite tydligare struktur. De olika delarna i boken är skrivna i olika stil, ibland redogör hon för de kurser hon varit på, andra kapitel bygger är mer gör-så-här-fakta.

Det finns dock en hel del guldkorn som jag tycker saknas i andra prepperböcker. Till exempel intervjun med Misse Wester om krisbeteenden är en viktig del. Att hon slår hål på myten om människan i kris som egoistisk. Att vi snarare söker oss till varandra och samarbetar. Det är också bra med checklistor och enkla funktionella illustrationer som gör det enklare att förstå och läsa.

I intervjuer får vi möta olika preppers som resonerar kring hur de förbereder sig. Det är intressanta lite korta porträtt som jag gärna skulle läst mer om. Det skulle kunna ge den lite större djup och mer kött på benen för den som redan har ett grundläggande hum om prepping.

Så på det stora hela är det en bra grundbok att sätta i händerna på någon som är intresserad men inte vet så mycket, en introduktion helt enkelt. För erfarna prepper ger den inte så mycket nytt tyvärr.

Adlibris

Bokus

 

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

• Känn dina grannar
• Känn dig själv – känn din kropp
• Stresshantering och STOP-regeln
• Ha något att leva för
• Hemberedskap
• Fysisk träning
• Organisering
• Gruppdynamik och ledarskap
• Katastrofträning och förberedelser
• Förmågan att improvisera
• Skaffa en hobby
• Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.