Bloggarkiv
Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen
Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå.
Jag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.
De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.
En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.
Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.
Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.
Recension: Prepping – Överlevnadshandboken
Nyss kom Prepping – Överlevnadshandboken av Anna-Maria Stawreberg (som är med i podden Beredsam och tidigare skrivit boken Prepping ) och Torbjörn Selin (som är överlevnadsinstruktör som jag bland annat gått kurser med för Svenska överlevnadssällskapet). Boken är en ordentlig genomgång av överlevnadskunskaper och friluftsliv. Författarna lägger in berättelser ”ur verkliga livet” där människor antingen varit i överlevnadssituationer eller varit med om katastrofer, det lättar upp läsningen och skapar spänning. Det som skiljer ut boken från andra böcker om överlevnad som finns är den lite längre delen om första hjälpen (som också är bokens längsta kapitel), det handlar framförallt om vildmarkssjukvård. Andra kapitel tar upp människans grundbehov som sömn, vätska, mat, värme men också att göra upp eld, hygien och nödsignaler.
Jag har inga stora invändningar mot innehållet i boken, men jag börjar tänka på det här med prepping i relation till överlevnadskunskaper. I olika prepperforum på nätet diskuteras ofta just överlevnadskunskaper som prepping. Jag själv brukar också prata en del om det när jag föreläser och har skrivit om det också. Men ju mer jag tänker desto mer undrar jag om det inte kopplingen till överlevnadskunskaper ger en felaktig bild av de hot som vi står inför. Inte så att det är dålig eller onödig kunskap, men det är väldigt få scenarion som den typen av kunskap verkligen blir viktiga. Och med kunskap menar jag inte levd erfarenhet (alltså att gå överlevnadskurser eller liknande som jag tycker är väldigt givande).
Hur mycket av att överleva en katastrof handlar egentligen om att kunna göra upp eld på flera sätt eller att hitta ätbara växter. Det är en ganska begränsad typ av katastrof som det handlar om, även om det ofta är ett tema i postapokalyptisk fiktion. Återigen, det är inte dumma eller dåliga kunskaper alls, framförallt är det roligt att få göra konkreta saker och få se direkt återkoppling på vad som fungerar och inte (till skillnad från många människors arbetsliv) men jag undrar hur mycket det egentligen det har att göra med att klara katastrofer som prepping väl egentligen handlar om.
Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser
Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.
Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.
Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.
Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.
1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.
2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.
3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.
De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.
Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar
Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.
Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.
Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.
Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.
Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam
Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3
En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.
Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen. De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.
När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.
Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.
PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.
Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.
Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.
För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.
Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.
—
Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.
Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour
Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.
En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.
Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.
Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.
Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.
Musik: Häxhammaren.
Prepping och funktionsnedsättningar
Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris. I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.
Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.
Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.
Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.
Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.
Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.
Bli en zombieöverlevnadsexpert
Nu är den äntligen här! Claes Tovetjärn, Elin Jonsson och min zombieöverlevnadsbok för barn (9-12år)! På många sätt är det som en lite mer barnanpassad ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Det är svårt att skriva text som är till för barn, vissa saker som jag tycker borde vara självklara för barn i den åldern (till exempel ordet Morakniv) hade testläsarna ingen koll på alls, medan andra ställen nog var lite för enkla. Ett tema som varit svårt var att skriva om apokalyps och den stundande klimatkatastrofen. Att både belysa allvar men inte skrämma upp för mycket är en svår balansgång.
Boken är särskilt lämpad att läsa tillsammans barn och vuxen, eller flera barn tillsammans så de kan prata om innehållet och göra övningarna som finns. Det handlar om allt från att hålla ihop och prata om svåra saker, till att göra eld och att prova att tvätta sig med bara tre liter vatten. Bli en zombieöverlevnadsexpert innehållet både hemberedskap för strömlösa hem och lite kring överlevnad i naturen.
Fokuset är på att bygga trygghet istället för rädsla. Att hitta vuxna som kan vara hjälpsamma vid olika situationer och att lära sig nya grejer tillsammans med andra. I boken tog vi fram tio regler som vi kallar för ZÖR. ZombieÖverlevnadsReglerna.
1. Förberedd – inte rädd!
2. Där det finns många människor blir det också många zombier.
3. Zombier är korkade – du är smart. Hjärnan är ditt viktigaste vapen mot zombierna.
4. Var källkritisk! Vid katastrofer sprids alltid många rykten som inte stämmer.
5. Öva på katastrofen innan den sker, efter är det försent.
6. Prata med människor.
7. Ensam är svag. Lita på andra och håll ihop! Tillsammans kan vi besegra zombierna.
8. Lär dig nya saker. Ju mer du kan desto större möjligheter har du att överlista zombierna.
9. Skippa inte idrotten. Din kropp har du alltid med dig och den måste fungera!
10. Lär känna dina grannar. Det är inte polis och brandkår som är först på plats vid en katastrof – det är dina grannar.
Det finns en resurssida med quizz, lärarhandledning, diplom och ZÖR reglerna som det går att tanka ned. Du hittar den här. Boken ges ut av alfabeta och om du är intresserad av ett recensionsexemplar kan du kontakta dem!
Orkanen Katrina
Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.
Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.
När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.
Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.
New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.
Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.
Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.
Här är några bilder:
Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.
Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör. Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.
Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.
I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.
Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.
Titeln är självlysande!
Zombieöverlevnad 