Orkanen Katrina

Det sändes helt nyligen ett väldigt bra avsnitt av P3 Dokumentär om Orkanen Katrina som i augusti 2005 drabbade södra USA och framförallt New Orleans. Det är svårt att förstå omfattningen av Katrina utan att se bilder och höra vittnesmål. Mer än 2000 människor dog (siffran är osäker eftersom många är försvunna), många fler skadades och gällande den ekonomiska kostnaden finns det siffror mellan 80 och 200 miljarder dollar. Innan orkanen bodde drygt en halv miljon människor där, året efter var siffran mindre än hälften. Idag bor runt 400 000 där.

Själva staden är som en skål, stora delar av staden ligger under havsnivån och skyddas av vallar som visade sig inte fungera som de skulle. 80% av staden hamnade under vatten, vissa delar upp till sex meter under vatten – områdena som drabbades hårdast var också de fattigaste. Bristfälligt underhåll av vallarna och pumparna som skulle forsla bort vattnet ledde till att skyddssystemen inte alls stod pall för Katrina. Ett tydligt exempel varför det är mycket billigare att vara förberedd än att bara tackla svåra konsekvenser.

När Katrina uppgraderades till en femma på en femgradig skala beordrades evakuering, men det var svårt att få till det i praktiken eftersom många var fattiga, saknade bil och ställe att evakuera till. (Jag har tidigare skrivit om evakuering och hur människor reagerar vid larm). Många stannade kvar medan vattnet forsade in och tvingades upp på sina hustak, en del drunknade på vinden eftersom de inte hade något sätt att hugga hål i taket. Vissa hus dränktes på tio minuter. Andra lyckades (tiotusentals) ta sig till Superdome-arenan och kongresscentret som användes som uppsamlingsplatser. Förhållandena där var mycket dåliga, det saknades bra plan för luftkonditionering, sanitet och förnödenheter.

Det finns många myter om vad som egentligen hände och många har en felaktig bild av både förlopp och efterspel. De flesta av nyhetsrapporteringarna som skedde under själva dagarna var direkt felaktiga men lever kvar i människors medvetande. Ryktena ledde också till att människor stannade hemma och räddningsarbetare inte vågade sig ut. Polischefen berättade för media att turister rånades och våldtogs på gatorna. Och att det var mängder av mord, våldtäkter (även om mot barn och spädbarn) i Superdome och Kongresscentret. De flesta av ryktena var osanna. I efterhand kunde det konstateras att ungefär tio personer dog i arenan och kongresscentret, en verkar ha blivit mördad medan alla andra avlidit av andra orsaker. Många av ryktena spreds av eliten i samhället, snarare än av allmänheten. Få katastrofer illustrerar så väl begreppet elitpanik som Katrina.

New Orleans hade innan Katrina redan förstaplatsen i mest våldsamma städer i USA, under katastrofen verkar det varit på ungefär samma nivå. Polisen hade väldigt begränsade resurser och nationalgardet, när de väl kom, bidrog också till konflikter på gatorna eftersom de ofta utgick från att människor som hämtade saker från sina hem var plundrare. I P3 dokumentären nämns också flera fall där poliser mördade människor på flykt eller som de ansåg vara plundrare eller kriminella. 2011 dömdes fem poliser för att de dödat sex civila ”i onödan”. Många av poliserna var självfallet en viktig resurs vid hjälparbetet men bristande kommunikation gjorde att många av de överdrivna ryktena fick fäste även hos dem. Många av de rapporterade pistolskotten var till exempel människor som satt instängda och inte ville bli bortglömda. Samtidigt fanns det medborgargarden som hindrade, särskilt svarta, att ta sig in i mer välbärgade områden. Flera sköts ihjäl då de försökte evakuera.

Det som plundrades var i allmänhet förnödenheter. Juvelerare och antikaffärer i French Quarters var orörda. De som plundrade kapitalvaror (och senare åkte fast) var i allmänhet redan kända hos polisen som kriminella och drog nytta av kaoset, men den stora allmänheten deltog inte i våldsamheter eller förstörelse.

Kolla gärna in dokumentären Welcome to New Orleans också.

Här är några bilder:

 

Annonser

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Titeln är självlysande!

Boktipset: Krishandboken – allt du behöver för att klara dig

Krishandboken – Allt du behöver för att klara dig är en ny bok av Niklas Kämpargård. Det är den fjärde svenska boken om preppers/krisberedskap som kommit sedan i höstas så det finns verkligen något brinnande aktuellt i ämnet. Jag får känslan av att ambitionen med boken är en heltäckande handbok för att förbereda sig inför att något stort och oväntat kan inträffa.

Det jag upplever skiljer ut Krishandboken från andra liknande böcker är att det känns som att den inte utgår särskilt mycket från ett storstadsperspektiv. Det jag kanske tycker är mindre bra är att den tangerar överlevnadsbok en del med info och bilder om hur du bygger en Rocket stove eller ätbara växter till exempel. Balansen boken försöker hålla mellan kortare beredskapsbok och långvarig katastrof är svår. Men det är något som är intressant just där också. Hur länge är tillräckligt länge? I de flesta lokala katastrofer, långvariga elavbrott etc så är det ju knappast något som kommer att behövas. Blir situationen för akut kommer vi tvingas lämna platsen. Men i ett SHTF scenario så är det ju ändå relevant kunskap. Även om boken är tjock så innehåller den inte, ur hemberedskapsperspektiv, särskilt mycket mer än Civilförsvarsförbundets ”Boken om hemberedskap”. Det handlar ju lite vem den riktar sig till och hur mycket förändringar i livet som är rimligt att göra. Att beskriva en djup och långtgående samhällskollaps är väldigt svårt. Det blir lätt spekulativt, även om det går att kolla på ekonomiska kollapser så är det som mycket kontextuella faktorer och politik som avgör vad som händer.

Faktamässigt känns den gedigen och jag har inget direkt att anmärka på där, den är också snygg och känns lättläst (även om samma text ibland upprepas i brödtext som utlyft stycke). Jag gillar också åtgärdsplanerna som är så konkreta som det går att vara när en inte vet exakt vad det är som händer.

Jag märker att det är lätt att bli överdrivet kritisk just när det är något som jag själv också kan och har egna tankar kring. Det är en bra bok som inte ger jättemycket för nybörjaren, men som förhoppningsvis kan få någon att börja tänka till kring krisberedskap.

Adlibris

Bokus

Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Prepping – boken

Nu har boken Prepping kommit ut av Anna-Maria Stawreberg. Jag hörde talas om den tidigt i år och har varit spänd på den sedan dess. Tidigare finns ju egentligen bara Förberedd som är en svensk bok om prepping och förberedelser (om jag inte räknar med Zombieöverlevnad).

Stawreberg är i grunden journalist även om hon haft ett prepperintresse i flera år, det märks lite på hur den är skriven. Den är lättläst och en bra grund men saknar lite av djupet som jag tycker behövs. Boken känns mer som en introduktion till tankesättet mer än en bok som preppers själva har nytta av. Ibland är den lite rörig och borde kanske ha getts lite tydligare struktur. De olika delarna i boken är skrivna i olika stil, ibland redogör hon för de kurser hon varit på, andra kapitel bygger är mer gör-så-här-fakta.

Det finns dock en hel del guldkorn som jag tycker saknas i andra prepperböcker. Till exempel intervjun med Misse Wester om krisbeteenden är en viktig del. Att hon slår hål på myten om människan i kris som egoistisk. Att vi snarare söker oss till varandra och samarbetar. Det är också bra med checklistor och enkla funktionella illustrationer som gör det enklare att förstå och läsa.

I intervjuer får vi möta olika preppers som resonerar kring hur de förbereder sig. Det är intressanta lite korta porträtt som jag gärna skulle läst mer om. Det skulle kunna ge den lite större djup och mer kött på benen för den som redan har ett grundläggande hum om prepping.

Så på det stora hela är det en bra grundbok att sätta i händerna på någon som är intresserad men inte vet så mycket, en introduktion helt enkelt. För erfarna prepper ger den inte så mycket nytt tyvärr.

Adlibris

Bokus

 

Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig!

Nu börjar de sista pusselbitarna till boken bli klara. Just nu sliter jag med den näst sista redaktörsgenomgången  samtidigt som jag planerar releasefest (15 dec på Kraken i Stockholm) och en massa annat.

Boken är uppdelad i två delar. Den första delen handlar framförallt om olika typer av katastrofer, beteenden och teorier om om vad som gör oss resilienta – alltså motståndskraftiga. Men även om kroppens behov och överlevnadssituationer, vad som sannolikt kan hända och vad som är mindre sannolikt. Del två är uppdelad i tolv kortare kapitel och tar upp olika faktorer som påverkar din förmåga att klara en katastrof. Alltså sätt att förbereda dig på:

• Känn dina grannar
• Känn dig själv – känn din kropp
• Stresshantering och STOP-regeln
• Ha något att leva för
• Hemberedskap
• Fysisk träning
• Organisering
• Gruppdynamik och ledarskap
• Katastrofträning och förberedelser
• Förmågan att improvisera
• Skaffa en hobby
• Optimistisk realism

Det är helt enkelt en långversion av Zombieöverlevnadskalendern 2018 (bokus, adlibris) med både en teoretisk genomgång men även en del praktiska tips på hur du kan utveckla dina överlevnadsförmågor. Helt enkelt att bli bättre förberedd på någon typ av katastrof. De här olika egenskaperna/förmågorna/färdigheterna har jag kommit fram till genom intervjuer och genom att läsa en massa forskning om katastrofer. Tanken är att det ska vara saker som du ska kunna göra i ditt liv och till och med göra det bättre (ibland hatar jag mig själv en smula för att det känns som om jag skriver en självhjälpsbok). Zombierna finns med såklart, men de har en något mindre roll än i Zombieöverlevnad.

Så här blev omslaget i alla fall. Det var svårt att klura ut vad jag egentligen vill ha på det och det är lite svårt att tänka sig hur den blir ”på riktigt”.

 

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

En annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications

Om katastrofberedskap – det du faktiskt behöver.

Sista januari kunde vi läsa rubriken ”Var tredje tror på svensk katastrof”. Enligt en Sifo-undersökning tror drygt 30% att det mycket eller ganska sannolikt att ”större katastrof som innebär att all infrastruktur slutar fungera, inträffar i Sverige under din livstid”. Däremot anser sig bara drygt 20% vara redo för en liknande katastrof. En skrämmande bild av hur människor väljer att stoppa huvudet i sanden hellre än att göra något åt sin situation. Det finns såklart en parallell till vår syn på klimatet. Vi flyger mer, äter mer kött och åker mer bil d v s gör allt för att försämra situationen samtidigt som oron för problemen ökar. Skillnaden är att det trots allt är ganska enkelt att göra sig mer förberedd på en katastrof. För att förbereda sig på en klimatkrasch krävs en större omställning (även om vardagsförberedelser också är viktigt).

Så i dagarna kom en ny rapport om bristerna i beredskapen hos svenska folket. Denna gång gjord av Nationellt centrum för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB konstaterar att de flesta inte skulle klara mer än en dag och att de behöver göra mer informationsinsatser. Tyvärr finns det dåligt stöd för att just informationsinsatser leder till ökad handling och medvetenhet. Det handlar om människors förhållningssätt till risker och hur en ser på vad som faktiskt kan hända.

I lagtexter är det ganska oklart vad vi egentligen ska klara av som privatpersoner. Det talas ofta om att vi ska kunna klara oss tre dagar utan ström och matleveranser men det finns inte reglerat mer än att det upprepas av en del organisationer och preppers. Det offentliga förväntar sig att de enskilda tar ansvar men inte exakt hur, en tumregel verkar vara ju mindre kris desto mer ska vi kunna lösa själva utan inblandning. Försäkringar är till exempel bra att ha vid sådana tillfällen. Vid större kriser kopplas större del samhället in (här är ett inlägg om hur svensk katastrofberedskap faktiskt är uppbyggd) såväl myndigheter som frivilligorganisationer och privatpersoner.

Så, vad behöver du för att klara dig? Jag tror att det bäst att utgå från våra grundbehov: Sömn, värme, mat, vätska och trygghet. Men exakt vad som är lätt att åtgärda är väldigt olika beror på typ av bostad. Civilförsvarsförbundet har en bra Risk och sårbarhetsanalys (RSA) där du kan se vad du kan göra och vad du har just nu. Det är en bra idé att ha en så kallad krislåda. Din Säkerhet (som är en av MSBs sidor för information till privatpersoner) har en lista. För att skydda dig från zombier behöver du också se till att de inte kan ta sig in i lägenheten eller trapphuset.

Det är också viktigt att veta vilka av kroppens behov som behöver tillfredsställas först. Den första skulle jag säga är trygghet och i tillfällen av kris är handlar trygghet om information. Att få reda på vad som hänt och vad vi rekommenderas göra är essentiellt för att själv kunna fatta rätt beslut. Därför är det bra med dels en radio med vev eller solceller som kan användas för att få in radiosändningar, dels är det bra med någon typ av extra batteri till telefonen så du kan läsa olika källor om det som inträffat samt kontakta familj och vänner som kan tänkas vara i större fara.

Värme är också viktigt. Efter bara någon timme börjar lägenheter bli kalla när elen slutar fungera. Och på ett dygn är det nästan helt utkylt. Ljus och fotogenlampor eller lyktor värmer upp en del, men det krävs så klart ventilation då eld äter syre. Att ha sovsäck eller ordentliga filtar är bra och var gärna så många personer i samma rum som möjligt. Är det riktigt kallt kan det vara bra att göra värmekojor under ett bord eller i en soffa.

Vätska är det tredje behovet som är viktigt att tänka på. Ett par dunkar eller PET flaskor med vatten i är bra att ha för säkerhets skull. Det händer ju dessutom titt som tätt att vattnet stängs av utan att en kommit ihåg att det är.

De allra flesta har mat så det räcker, rent kalorimässigt, för en rätt lång tid – särskilt om vi räknar på lägsta intaget på 500-600 kalorier per dag. Vetemjöl, socker, olja och liknande är relativt kaloritäta produkter som det oftast finns en del av hemma. Det är däremot inte så rolig mat. Med några paket bönor i salsa, några chokladkakor, havregryn eller bovete som bara kan blötläggas blir det trevligare och lättare att mentalt tackla otrevligheter som att zombier krafsar på din dörr 24/7. Lycka till!

Här är en informationsfilm från MSB som heter Om krisen kommer.

 

Att människor drabbas av panik är en myt

Jag tror de flesta tänker på panik när de funderar över zombiekatastrofen eller andra typer av katastrofer. För några dagar sedan sändes ett grymt program på Vetenskapsradion forum som tar upp den myten – lyssna här.

Problemet är nästan att vi för sällan reagerar när något händer som helt bryter av vardagens lunk. Oftast krävs det att någon agerar för att andra ska göra det. Beteendet känns igen från många situationer. Det krävs att någon går före. Vi är utpräglade flockvarelser och styrs av de konventioner och vanor vi har. Det går dock att träna upp att bli aktör istället för att vänta med att agera som t ex Amanda Ripley skriver om i sin bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike and Why (som jag precis fick tag i på svenska med titeln När det otänkbara händer). De som drabbas av panik är oftast de som i förväg blir stressade av ovana situationer eller har ”hög nivå” av vardaglig ångest.

I boken tar Ripley också upp vilka faktorer som kan trigga panik. Det är känslan av instängdhet, ensamhet och hjälplöshet. Då är risken för panik störst. Ofta handlar det om att platser och byggnader inte är designade för hur människor faktiskt agerar.

Radioprogrammet tar upp en del av de myterna som Ann Enander (som också är intervjuad i programmet) tar upp i Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Jag vet att jag postat den här bilden från boken tidigare men den är värd att ta upp igen. Våra förväntningar från populärkulturen eller nyhetsrapporteringar på människors beteende vid katastrofer och kriser stämmer sällan.

Från Ann Enanders bok: Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser

Jag rekommenderar verkligen att de som är intresserade av gruppdynamik och katastrofbeteenden lyssnar på programmet.