Category Archives: zombies i allmänhet

Zombieöverlevnadskalender 2018

Om du vill ha ett uppdrag i månaden att jobba på att öka dina chanser att överleva när zombierna kommer så finns rätt grej för dig inför 2018.

I arbetet med den nya boken (som numera har arbetstiteln Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen) kom jag på att siffran tolv också är antal månader som finns och idén på en zombieöverlevnadskalender föddes. Varje månad kommer alltså att ha en grej att sätta igång att jobba med (några exempel: träning, känna dina grannar, kreativitet/improvisation, gruppdynamik). Ordfront nappade på idén och vi hittade en illustratör som gör ashäftiga grejer – Emelie Östergren.

Så till hösten så kommer den. Mer info kommer när det börjar närma sig släpp. Men här är i alla fall ett preliminärt omslag. Låt 2018 bli året då du tar zombieöverlevnadsstrategierna till en ny nivå!

 

Boken Zombies, run!

zombies-runTänk dig att zombierna har tagit över nästan helt och hållet. Du har varit belägrad, men klarat dig undan varje gång. Hela det brittiska samhället är slaget i spillror och du lever från dag till dag. Över 90% av befolkningen är döda. Helt plötsligt faller en bok ned från ett flygplan, eller så får du den av en annan överlevare du möter. Den är från The Ministry of Recovery. Zombies, run! är den boken.

Zombies, Run! är tydligen baserad löst på ”den bästsäljande appen” (som jag använt alldeles för lite) och handlar i ganska mycket om att fysträna under apokalypsen. Jag skulle placera den någonstans mellan Max Brooks klassiska Zombie Survival Guide (2003) och Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014) i skalan på hur baserad den är på verklig fakta. Den handlar mycket om hur du kommer i form på olika sätt och hur du utvecklar Rule no 1 (alltså cardio) men tar även upp andra aspekter av postapokalyptisk överlevnad som mat, att bygga gemenskaper och att slåss mot zombier.

Ministry of Recovery har också någon form av radiosändning som det går att lyssna på där det går att få intressanta tips för överlevare där de också meddelar om olika ställen som är bra att ta sig till. Boken vill att du ska bli en runner alltså som en i appen. Det finns säkert en massa roliga kopplingar till appen som jag har missat. Tipsa gärna om du läst boken och springer med appen.

Det är ett intressant scenario de målar upp, där överlevare i ganska liten utsträckning ska ge sig på varandra eller se varandra som hot. Istället så är andra människor oftast att se som en tillgång (även om de varnar för att inte alltid lita på nya människor). Det finns också en optimistisk tanke i boken om att kriser faktiskt utvecklar människor och gör oss starkare. Att det finns en framtid och att zombieapokalypsen trots allt inte är slutet. En bra påminnelse i en tid där allt känns dystert och bland alla zombieserier där alla människor mest verkar intresserade av att ha ihjäl varandra på vidrigast sätt.

På det stora hela är Zombies, Run! en rolig bok som målar upp ett scenario som känns ganska realistiskt. Det är mycket fokus på träning och träningstipsen är inte helt dumma. En av de stora förtjänsterna med boken är deras fallbeskrivningar med berättelser om hur överlevare klarat sig. Ett snyggt pedagogiskt inslag som gör boken mer levande. Nedan finns lite bilder från boken.

img_3611

Här kan du skapa ditt egna träningsschema

img_3612

Olika koder att spreja på hus för att varna/meddela andra

img_3613

Träning och hur du kan använda den i praktiken.

 

 

Zombieåret 2016 (och spaningar för 2017)

En tradition nästa lika viktig som julen är Zombieöverlevnads årssummering och framtidsspaning. Här kan du läsa summeringarna för 2013 2014 och 2015. Men året har i alla fall för mig inte präglats av stora grejer som zommarprat eller boksläpp som de senaste två åren, så det är väl lite av ett mellanår. Däremot har jag haft väldigt många föreläsningar runt om i landet, vilket har varit riktigt roligt 25-30 stycken har det blivit totalt. Knappt 30 000 personer har besökt bloggen under året.

Filmmässigt som var det två zombiefilmer av det mer klassiska slaget som var de stora ljuspunkterna (vilket jag inte alls hade trott eller förutspått). Både Train to Busan och The Girl With All The Gifts tycker jag är topp tio zombiefilmer någonsin. Sen var ju Pride and Prejudice and Zombies faktiskt mycket bättre än vad alla recensenter tyckte. Så på filmfronten var det ett riktigt bra år. Inga nya TV serier kom, men Fear the Walking Dead tyckte jag växte och blev sevärd.

Inlägg på bloggen som jag är lite extra nöjd med under året är det om PTSD och återhämtning efter trauman, vilka människor som är bäst att ha med sig alltså den ultimata zombieöverlevnadsgruppen, det här med kärnkraftverk efter apokalypsen, hur du ska fysträna för att överleva zombiekatastrofen och vilka hobbies som är bra inför Z-day. Om du missat några av dem, kan det vara värt om du har tråkiga mellandagar. Tyvärr har bloggen inte varit så aktiv i år heller. Hoppas på mer aktivitet under 2017.

2017 då. Vad har vi att vänta av nästa år. Som vanligt hoppas jag ju på den svenska zombiefilmen Zon 261 (som ska ha kommit tre år i rad nu), Patient Zero (som skulle kommit i år – vad är det med zombiefilmer och förseningar?) och så ska World War Z 2 komma (men det lär ju inte ske). Det är några av de filmer som är på gång som det snackas en del om.

Jag var på en kurs i sjukvård arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet och så var det ju den spännande zombierun i Örebro i höstas. I övrigt så har jag börjat skriva på den nya boken och precis skrivit kontrakt med Ordfront. Det är roligt att skriva för det för det är ett bra sätt att motivera mig att lära mig mer. Det är vidrigt att skriva eftersom det är förenat med en massa prestationsångest och enorma möjligheter att ha faktafel, särskilt i ett så tvärvetenskapligt ämne som zombieöverlevnad. Det som skiljer boken från den förra är att jag kommer att gå djupare in i egenskaper, kunskaper, förmågor och förhållningssätt som faktiskt har vetenskapligt stöd för att öka chanserna att överleva en katastrof. Just nu är jag mest orolig att det blir en töntig självhjälpsbok. Tyvärr så kommer den inte ut under 2017, så vi får hoppas att zombierna inte kommer nästa år heller. Det vore trist.

2016 har ju varit ett år när många gamla stjärnor dött och Donald Trumps kommande presidentskap i kombination med en obehaglig politisk utveckling i andra delar av världen. Det ser onekligen ut som om jag återigen får hoppas att ”organisering” (som för övrigt kommer att få ett eget kapitel i den kommande boken) blir vårt gemensamma nyårslöfte.

 

 

Gästinlägg: Är en zombie en han/hon/hen eller det?

Då var det dags för ett gästinlägg av Linda Flores Ohlson som är lektor i spanska vid Göteborgs Universitet. Hennes aktuella forskningsprojekt heter Fictional Creature Pronominalization och hon forskar alltså på zombiens pronomen. Mycket nöje!

Om du läser det här stycket hämtat från Guillermo del Toro och Chuck Hogans vampyr/zombietrilogi The Strain, vad är det då för slags varelse du ser framför dig?

The man attacked. He charged […] but then the leash chain caught, snapping him back. They saw him now –saw his face. He sneered, his gums so white it appeared at first that his bared teeth went all the way up into the jaw. His lips were pale with thirst, and what was left of his hair had whitened at the roots. He crouched on all fours on a bed of soil.

Eftersom de pronomen (ord som ersätter namn och substantiv) som används för att referera till varelsen är de som i engelskan oftast används för att referera till människor så är det antagligen en man, om än så läskig, som du föreställer dig. De fetstilta orden i det här stycket kommer inte från originalet. Du ska nu få läsa hur texten egentligen ser ut i romanen:

The thing attacked. It charged […] but then the leash chain caught, snapping the thing back. They saw it now –saw its face. It sneered, its gums so white it appeared at first that its bared teeth went all the way up into the jaw. Its lips were pale with thirst, and what was left of its hair had whitened at the roots. It crouched on all fours on a bed of soil. (sid. 659)

De flesta skulle nog hålla med om att det nu är en helt annan slags varelse man föreställer sig, något som inte alls är en människa utan ett riktigt monster.

Vad är det då för pronomen man använder när man skriver om zombier och spelar det någon roll?

Svaret på den första frågan är dels att det beror på vilket verk man läser. En del texter använder sig uteslutande av icke-mänskliga pronomen. Det gör t ex Brian Keene’s The Rising trots att zombierna har namn och är intelligenta:

the dead thing that had once been Timothy Powell shouted in Sumerian. It knew how to use the PA-system, and directed its curses over the loudspeakers. […] “Who are you?” he asked it again, fighting to keep the tremor from his voice. […] “Ob,” it said with Powell’s mouth. (sid. 35-37)

Andra använder sig bara av mänskliga pronomen, som Alley när hon pratar om sin zombiepojkvän i I Kissed a Zombie and I Liked it (Adam Selzer):

That smell in his car and the medicine? Obviously embalming fluid – a quick Google search confirms that zombies need to drink that stuff every four hours to stay moving. The stuff that would stop the pain but he couldn’t get it? Probably brains. (sid. 76)

Vad som är riktigt intressant är att i många fall är det vilken relation berättaren i historien har till zombien i fråga som avgör vilket pronomen hen använder. I Warm Bodies (Isaac Marion) finns det två olika sorters zombier: ”Fleshies” och ”Boneys”. The Fleshies är zombier som är mer mänskliga. Visserligen luktar de illa och deras hud och ögon är grå, men en del av dem kan prata lite och de är intelligenta och har ett medvetande. The Boneys är gamla zombier som blivit benrangel och som inte längre har någon  mänslighet kvar. Bokens huvudkaraktär, R, är en Fleshie och han använder sig alltid av icke-mänskliga pronomen när han pratar om the Boneys:

the Boneys stop their preaching and stare at us. One of them comes forward, climbs our stairs, and take us both by the wrists. It leads us down into the circle and raises our hands in its clawed grip. It lets out a kind of roar. (sid. 11)

Men när R pratar om sin vän M, som också är en Fleshie, så använder han sig av de mänskliga pronomina:

I rise to find M waiting for me at the top. He is hundreds of pounds of muscle and fat draped on a six-foot-five-frame. Bearded, bald, bruised and rotten, his grisly visage slides into view and I crest the staircase summit. It he the angel that greets me at the gates? His ragged mouth is oozing black drool. (sid. 5)

Här gör alltså pronomenanvändningen skillnad på olika sorters zombier!

Nu har vi egentligen redan svarat på fråga nr 2: Spelar det någon roll vilket pronomen man använder när man pratar om zombier? För det gör det ju uppenbarligen eftersom det säger något om vilken relation man har till zombien, och samtidigt påverkar det läsaren/tittaren och hur denne uppfattar zombien. I vissa texter och filmer hittar man t.o.m. tydliga kommentarer som visar att berättaren är medveten om att det spelar roll vilket pronomen man använder. I tv serien Z Nation (IMBd) finns det en scen där unge 10 Thousand (10K) berättar för sin vän Doc om när hans pappa blev smittad:

-What did you do?

– I killed it.

– Damn kid, you had to put down your own dad?

– I didn’t kill him, I killed it.

Här behövs inte mer kommentarer, användandet av “him” och “it” säger tillräckligt, vi förstår att 10K anser att hans pappa upphörde av vara människa när han blev smittad: han gick från att vara en “han” till att bli en “det” och därför var det okej för 10K att döda honom. Ibland måste berättarna i historierna påminna sig själva om att varelserna som invaderar världen inte längre är människor:

The first G I saw was small, probably a kid, I couldn’t tell. Its face was eaten off, the skin, nose, eyes, lips, even the hair and ears […]. It was stuck inside one of those long civilian hiker’s packs, stuffed in there tight with the drawstring pulled right up around its neck.  […]. it was splashing around […]. Its brain must have been intact […] It couldn’t moan, its throat had been too badly mangled, but the splashing might have attracted attention, so I put it out of its misery, if it really was miserable, and tried not to think about it. […] don’t try to imagine who they used to be, how they came to be here, how they came to be this. I know, who doesn’t do that, right? Who doesn’t look at one of those things and just naturally start to wonder? It’s like reading the last page of a book…your imagination just naturally spinning. And that’s when you get distracted, get sloppy, let your guard down and end up leaving someone else to wonder what happened to you. I tried to put her, it out of my mind. (sid. 220-221)

I det här stycket från Max Brooks World War Z för berättaren en monolog med sig själv där hon påminner sig om hur viktigt det är att inte tänka för mycket på det tragiska människoöde som ligger bakom varje zombie hon ser. Som du kanske lade märke till rättar hon sig här i slutet av stycket: det är inte en ”hon” utan en ”det” som hon precis skjutit i huvudet.

Det är ju självklart mindre samvetskval relaterade till att döda något än någon, eller hur?

I senare zombielitteratur blir det allt vanligare att zombierna är intelligenta varelser och då kan det bli knepigare att veta hur man ska förhålla sig till dem. Det är inte längre lika självklart att man samvetslöst kan skjuta dem hur som helst, och detta reflekteras också i pronomenanvändningen. I The Girl with all the Gifts (M.R. Carey) finns det också olika sorters zombier. Vi har de mer traditionella zombierna som inte har något medvetande och agerar på ren instinkt, och så har vi zombiebarnen som är annorlunda än de andra eftersom de är intelligenta varelser som kan prata. I följande citat är det tydligt att man inte vet hur man ska referera till dem:

Bring us one of those kids. Let’s take a good long look at him/her/it. (sid. 78)

Det finns hundratals exempel på den här osäkerheten kring vilket pronomen man ska använda när man skriver om zombier, både i böcker och på film. Denna språkliga ovisshet visar att vår relation till zombierna är både komplicerad och problematisk. Till skillnad från många andra monster och fiktiva varelser, som t ex. troll, så har de ju varit människor förut. Dessutom börjar gränsen för zombie och människa, levande och odöd suddas ut allt mer med de nya berättelserna om ”humana zombier”, dvs, zombier som talar, är intelligenta och kanske t.o.m. har ett samvete och kan älska, sakna, skratta och gråta.

Så nu återstår bara frågan, när du ser den första zombien genom sovrumsfönstret en kväll, kommer du då skrika ”Nu springer jag ut och sätter en kofot i huvudet på honom/henne eller den/det?

 

REFERENSER

Brooks, Max. 2006. World war z: An oral history of the zombie war. New York: Broadway Paperbacks.

Carey, M. R. . 2014. The girl with all the gifts. London: Orbit.

Del Toro, Guillermo and Chuck Hogan. 2013. The complete strain trilogy. e-book. London: Harper Collins Publishers.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. The zombie as a pronoun – the use of subject and possessive pronouns in expressing (de)humanization and/or (de)zombification in disaster fiction.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. Fictional creature pronominalization – the use of he/she/it in reference to zombies, vampires and trolls in Guillermo del Toro’s literary work.

IMBd TV Channel. 2014-. Z nation (tv series). http://www.imdb.com/title/tt3843168/.

Keene, Brian. 2003. The rising. Portland: Deadite Press.

Marion, Isaac. 2010. Warm bodies. London: Vintage Originals.

Selzer, Adam. 2010. I kissed a zombie and i like it. Delacorte Press.

 

 

 

 

 

Transformationen

Jag läste nyligen 1007 av Johannes Pinter. Det är en vampyrbok (ja jag vet att vampyrer är overkliga) där huvudpersonen Anton blir smittad och hela boken handlar om hur han långsamt slutar vara människa. Hur han börjar inse att han håller på att bli något annat. Förändringen tar flera veckor och midnattssolen i Gällivare tvingar honom att stanna inomhus. Vampyren och zombien har mer gemensamt än bara historia. Det finns flera element som är likartade.

Den här typen av historier finns även i zombiegenren och jag tänkte mycket på att förändringsprocessen är likartad. Att gå från människa till ickemänniska. Den stora skillnaden är såklart att vampyren har förmågan att tänka, samt att den  behåller sina minnen och kanske sitt jag efter transformationen, medan zombien i stort upphör att vara människa. Det är oftast mer som att dö. Men just den perioden är något jag skulle vilja se mer av. Det finns ofta bifigurer i zombiefilmer och serier som blir smittade och antingen dör som hjältar eller försöker dölja det hela och i slutändan blir ett hot mot alla. Dessa två ytterligheter är nog ganska vanliga sätt att hantera faktumet att vi håller på att lämna mänskligheten/dö. Men varför inte stanna i det? Det finns mycket obehagligt att tänka på, och kanske någon sorts hopp i att det inte behöver ta slut.

Det finns en zombiefilm som egentligen bara handlar om detta. Det är dock ur en pappas perspektiv när hans dotter håller på att bli zombie. I Maggie (2015) så tar förvandlingen upp till sex veckor. Att mentalt kapitulera för det oundvikliga gäller ju även för de närstående, vilket ju tas upp i de flesta zombieserier, nu senast i Fear the Walking Dead.

Även om 1007 inte handlar om zombier så väcker den tankar om förnekelse och att kapitulera för något nytt. Det är en bra och tät berättelse om förfall och förändring. Om att vara människa och att sluta vara det. Den är dessutom utgiven på Swedish Zombie som är ett spännande förlag som ger ut svensk skräck (tyvärr för lite zombieberättelser).

Dylan Dog: De levande döda

21468_IP DD013 Dylan dog_A60235 bor rippNu i dagarna kommer Dylan Dog boken ”De levande döda” ut på svenska. Jag har skrivit efterordet och det handlar väl lite kort om zombiens historia med fokus på 80-talet när albumet kom ut för första gången. Kolla in serien och köp här. Den är väldigt bra.

År 1986 när De levande döda kom ut var zombiegenren på en av sina första toppar. Det kom mängder av zombiefilmer och monstret hade börjat äta sig in i mainstream-populärkulturen. Tre år tidigare hade Michael Jacksons inflytelserika musikvideo till hiten Thriller kommit och därmed introducerades zombien för en bredare publik. År 1985 var viktigt för zombiefilmen. Dels släpptes George Romeros Day of the Dead med den första namngivna zombien (Bub), dels kom Return of the Living Dead där hjärnätande för första gången kopplas ihop med zombien.

Men vi tar det från början. Night of the Living Dead av George Romero slog 1968 ned som en bomb i skräckgenren. Den moderna zombien föddes, även om ordet zombie använts i film och pulp-litteratur sedan flera decennier. Zombien kännetecknades nu av att den var smittsam, kannibalistisk och saknade i stort sett tankeförmåga även om de kunde använda enklare verktyg. Den stapplande gången, de utsträckta armarna, det omättliga begäret efter människokött och deras stön blev zombiens viktigaste karakteristika. Zombien som vi känner den idag definierades i stor utsträckning under 80-talet.

Zombiens rötter går dock ännu djupare. De finns i den haitiska religionen/kulturen Voodoo, men då som arbetskraft under en besvärjelse eller förbannelse av en bokor, en häxmästare. En annan föregångare till den moderna zombien är Frankensteins monster. Mary Shelleys klassiker handlar om hur människan ska besegra döden och lura Gud genom att skapa nytt liv. Denna berättelse återfinns även i exempelvis H.P. Lovecrafts novell Herbert West – Reanimator (som också kom som film i mitten av 80-talet). Inom den traditionen platsar även det här Dylan Dog-äventyret, där Xabaras är den geniale men galne vetenskaps-mannen som vill ändra på spelreglerna för mänskligt liv.

Zombierna i De levande döda är styrda men kan även agera autonomt. Den styrda zombien är oftast förknippad med den haitiska traditionen och är ovanlig inom den moderna zombie-genren. Öppningsscenen antyder däremot att om de inte får order från sin mästare så fungerar de som den moderna zombien brukar. Som konsument med ett omättligt begär efter människokött. I samma scen finns dessutom många av zombiegenrens kännetecken; instängdhet och det fruktansvärda i när någon närstående blir zombie. De levande döda heter i original L’alba dei morti viventi (ungefär ”De levande dödas gryning”) vilket kan ses som en anspelning på Dawn of the Dead och Return of the Living Dead, två av de mest inflytelserika och klassiska filmerna inom zombiegenren.

Slutet av 80-talet och hela 90-talet var en ganska dålig period för zombiegenren. I slutet av 80-talet kom mängder av B-filmer med undermålig kvalitet ut men under 90-talet försvann
zombien nästan helt från vita duken. Ett av undantagen är den märkliga Dellamorte Dellamore (även känd som Cemetary Man) från 1994 som faktiskt bygger på Dylan Dog även om
kopplingen inte är tydlig. Det var inte förrän 2003 (då boken The Zombie Survival Guide, filmen 28 dagar senare och serien The Walking Dead kom ut) som genren återigen började blomstra. Idag är zombien inte längre underground. Snarare än att själv utgöra en egen kategori så har den nästlat sig in överallt och finns i allt från barnfilmer och romcoms. Det är ett långt steg från den smutsiga, blodiga genre som kopierades på VHS under 80-talet.

Upplevelsebaserade zombiegrejer

Det har börjat dyka upp några olika upplevelsebaserade zombieevent för oss som inte riktigt pallar att åka på zombielajv.

I Stockholm tänkte jag tipsa om tre grejer. Den första är Roomescapes Zombie lab. Du är i en grupp på 2-5 personer som måste hitta botemedlet på den smitta som håller på att ta över hela världen. I ett labb finns lösningen om ni bara lyckas fortsätta vad de tidigare vetenskapsmännen höll på med. Det var en rätt intensiv timme med mycket tänkande och en del bra krypande rädsla. Jag tänker inte spoila det hela men det var kul och stressigt. Det handlar om att hitta nycklar, koppla ihop ledtrådar och vara uppfinningsrik.

En annan variant är Middagsapokalyps som kör en del utåtriktade evenemang som kallas Beer & Brains  som jag testade härom veckan. Det är mer skådespel och att interagera utifrån sin roll för att få reda på vad som egentligen hände och vad lösningen kan vara. Det är inte alls läskigt (såvida du inte tycker det är jobbigt med teater eller att prata med okända) men blir ganska roligt. Risken är att det blir lite för tramsigt och att fokus handlar om att göra sin roll roligt/bra mer än att lösa gåtan. Konceptet kan bli riktigt bra tror jag, men behöver utvecklas lite för det.

Och så vill jag göra lite reklam för Zombie Survival Improv Show som jag själv kommer att delta i . Det är den 9 april i Stockholm. Men jag skriver mer om det senare.

I örebro händer det ju också grejer. Jag har fortfarande inte hunnit gå på Zombie Escape men det ska jag försöka hinna med i sommar. Batalj som arrangerar det har också en Run For Your Lives, alltså en riktigt fet zombierun som verkar gå av stapeln den 29 oktober.

The apocalypse worth spreading, or how to survive a zombie attack

So here’s the TEDx talk from November 2015. When I got the request to do the talk, I didn’t realize how difficult it would be. I had to work a lot on structure, rhethorics, and language. But I’m happy I did it and I hope you enjoy it!

I would also like to give a special shout out to Elena Aylott and Jonathan Hörnhagen who helped me a lot with the speech! Thank you for everything!

 

Zombieåret 2015 och några spaningar om 2016.

Nu är tiden inne för att summera året som gått och blicka lite framåt. För mig (och för zombieöverlevnadstemat på det stora hela) har det såklart varit ett väldigt omtumlande år. Höjdpunkten personligen var mitt sommarprat i P1, och också det som ledde till mest uppmärksamhet. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla som röstade på mig som lyssnarnas sommarvärd och till min producent Ola Hemström som gjorde ett bra jobb med att få det hela i hamn. Det mest ansträngande var nog mitt TEDx talk som jag gjorde i mitten av november, även om det var väldigt givande och en spännande upplevelse att jobba så mycket med manus och framförande. I skrivande stund har det inte lagts upp på nätet men det kommer förmodligen inom kort.

Filmer: Det har kommit två lite större zombiefilmer i år. Maggie med Arnold Schwarzenegger och Scouts Guide to the Zombie Apocalypse där den förra var bra och den senare dålig. Andra filmer som bör nämnas är Extinction som jag gillade.

På TV seriefronten tycker jag att även om varken Z Nation (vars första säsong iofs kom 2014) eller iZombie blev något jag följde, så var senaste The Walking Dead säsongen bra och nykomlingen Fear the Walking Dead försiktigt lovande.

Jag var på en bra kurs i postapokalyptisk överlevnad arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet där jag lärde mig en hel del, och önskar att jag testat mer grejer i praktiken. Johan och jag höll en kurs i zombieöverlevnad på Midsommargården i Stockholm där vi för första gången använde Zombieöverlevnad som kursbok. Det gick bra tycker jag och var lärorikt. Jag har varit runt i stora delar av landet och hållit föredrag i att överleva zombieapokalypsen på allt från Friskis&Svettis inspirationsdag i Stockholm (med extra fokus på cardio såklart) till skolor, bibliotek och hippiefestivaler. Cirka 20 föredrag blev det totalt.

image(3)På bloggen är jag särskilt nöjd med inläggen om zombiens ursprung i två delar om dels Triffiderna, dels I Am Legend. Jag gjorde ett upprop till MSB om att ta #zombiehotet på allvar, intervjuade den biträdande brandchefen Anders Fridborg om varför det börjar brinna efter apokalypsen och skrev om katastrofberedskap, om apokalyps och hopp samt om 72 timmarsregeln. Dessutom gjorde jag en lista över de bästa zombiefilmerna de senaste tio åren.

Boken Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen släpptes ju förra året rent tekniskt men har ändå varit viktigt för föreläsningarna och zombieöverlevnadskurserna. Den första upplagan sålde slut efter sommarpratet så det blev roligt nog en andra tryckning (med färre stavfel).

Stort tack till alla som följer vad jag gör, kommenterar och delar det jag skriver eller kommer på föreläsningar och kurser! Jag lär mig massor och har kul, hoppas det gäller er också.

2016 då?

Som jag tidigare spanat lite så tror jag att det blir mindre och mindre fruktbart att prata om zombiegenren. Det är som att monstret ätit sig in i alla andra genrer och blivit en del av mainstreamkulturen. Det ska bli spännande att följa säsong 2 av Fear the Walking Dead och se om det blir något annorlunda än The Walking Dead. Det ska också bli kul att se Pride and Prejudice and Zombies som har premiär i mars. Även Patient Zero (med bland andra Matt Smith från Doctor Who) och kanske framförallt den svenska Zon 261 (ÄNTLIGEN!!) ska ju ha premiär.

På den politiska fronten tror jag att beredskapsfrågan kommer fortsätta växa i betydelse då de potentiella hot (miljö, väder, antibiotikaresistens, ekonomisk kollaps etc) alla kommer att bli mer aktuella. Som det ser ut nu går samhället i en mer fascistisk riktning med stängda gränser, ökad övervakning och främlingsfientlighet. Men genom organisering kommer vi att kunna förändra den riktning vinden blåser och dessutom ha större chans att överleva om zombierna skulle komma 2016. Så låt organisering bli ditt nyårslöfte!

PS Skaffa kofot!

Triffider och zombierna

triffiderna_thumbJag har börjat titta lite närmare på zombiegenrens rötter (t ex i inlägget om I Am Legend) och nu har tiden kommit till Triffider, ett monster som presenterades 1951 i John Wyndams roman Day of the Triffids. Boken Triffiderna har dessutom precis kommit ut igen på svenska kul nog och översättningen är samma som den första utgåvan från 1953 fast med en ny titel (den svenska originalutgåvan hette Triffidernas uppror).

Boken handlar om biologen Bill som jobbar med Triffider, en giftig och köttätande växt på drygt två meter som dessutom kan röra sig och kommunicera med varandra. De odlas för att det går att utvinna olja som kan användas som energi. Bill blir stucken av en Triffid vilket leder till att han temporärt blir blind och missar det märkliga himlafenomen som alla över hela jorden kan se. Tur är väl det för honom för alla som ser det blir blinda och Triffiderna smiter ur sin fångenskap och börjar ha ihjäl människor.

Efter ett tag sprids en sjukdom som tar kål på de flesta som blivit blinda. Bill träffar en annan seende, Josella, som han faller för och senare tappar bort. De med synen kvar försöker organisera sig i olika grupper. Några vill ta hand om de blinda, några vill skapa ett nytt samhälle och fokuserar på hur arten människa ska överleva och andra riktar sig mot Gud. En intressant sak tycker jag är att grupperna inte präglas av stora konflikter med varandra. När de inte är överens splittras de men verkar fortfarande vara på god fot med varandra. Det är ganska stor skillnad på det och det eviga krigandet som är vanligare i amerikansk populärkultur. Även om olika grupper har olika nivå av elitism så blir de aldrig fientliga, utöver de nya militära/feodala styrkorna som dyker upp framåt slutet. De vill återta statens roll och på sikt skapa ett nytt brittiskt imperium. Det går att dra paralleller till begreppet elitpanik alltså när makthavare tror att om inte de har kontroll så är situationen utom kontroll till hur militären skildras.

Det är en hel del intressanta funderingar om hur apokalypsen påverkar vad vi behöver kunna och hur vi kan se på ett framtida samhälle. Jag gillar verkligen när Bill försöker läsa om hur de ska driva ett jordbruk men inte hittar något som inte utgår från förkunskaper. Det är en realistisk skildring av vad vi tankemässigt måste brottas med vid apokalypsen. Triffiderna själva är egentligen  inte det mest intressanta, och har stundtals en ganska undanskymd roll i berättelsen. Boken känns på många sätt tidlös vilket är fascinerande eftersom det är över 60 år sedan den kom ut.

Jerry Määttäs efterord i den nya utgåvan ger en intressant bild av hur samhället såg ut när boken kom ut och vilka olika versioner som funnits. Om passager i originalmanuset som strukits och hur den kommit till. En av de mest intressanta aspekterna är hans egna teori om hur Triffiderna symboliserar det brittiska imperiets kolonialism. Att de människor som underkuvats har kommit tillbaka för att utkräva hämnd.

Boken om Triffiderna har blivit film och TV serie flera gånger. Jag har inte sett allt, men kan rekommendera BBC TV serien från 1981 (som också är den som får högst betyg på IMDB). Både den nya TV serien (2009) och första filmen (1962) finns i sin helhet på youtube.

Öppningsscenen på sjukhuset sägs också ha påverkar Alex Garland när han skrev manuset till 28 days later och som Kirkman använder i inledningen av The Walking Dead. En del källor menar att Romero också ska ha varit influerad av boken när han gjorde Night of the Living Dead, men jag har inte hittat någon källa där han själv säger det så jag låter det vara osagt om det verkligen är så.  Vissa går så långt som att boken är ursprunget till den moderna zombiefilmen vilket jag kan tycka är en smula överdrivet. Oavsett så är Day of the Triffids en bok som påverkat zombiegenren i hur den lyfter det apokalyptiska scenariot. Den är kanske inte lika betydelsefull som I Am Legend, men den har ändå flera delar som zombiegenren flitigt använder sig av.

Köp den på adlibris

och bokus