Category Archives: zombies i allmänhet

Zombieöverlevnadskalendern 2018

Har du inte börjat förbereda dig än? Har du tänkt att du ska börja preppa inför zombiernas ankomst, men har inte riktigt kommit på hur? Saknar du en spark i baken? Goda nyheter i så fall. I mitten av september kommer äntligen Zombieöverlevnadskalendern 2018 ut. Under varje månad 2018 är det alltså meningen att du ska kunna träna på en förmåga eller egenskap som kommer att hjälpa dig att överleva när en katastrof inträffar. Kalendern är egentligen en försmak på boken Strategier för överlevnad (som släpps strax innan jul).

Varje månad finns en kort text som behandlar en överlevnadsförmåga (till exempel: fysisk träning, känna dina grannar, organisering eller förmågan att improvisera) och några konkreta tips om hur du kan göra för att träna upp den förmågan. En del är mer konkreta som till exempel ”fysisk träning”, andra är lite svårare som till exempel ”att ha något att leva för”. Men tanken är att det ska gå att göra små omställningar i livet för att utvecklas och bli mer krisförberedd utan att behöva flytta till skogs och bli självförsörjande.

Release kommer att bli på Comicon i Stockholm den 16:e september.

Kalendern är illustrerad av Emelie Östergren

Förbeställ här:

Bokus

Adlibris

Ordfront

Annonser

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack

 

Zombieöverlevnadskalender 2018

Om du vill ha ett uppdrag i månaden att jobba på att öka dina chanser att överleva när zombierna kommer så finns rätt grej för dig inför 2018.

I arbetet med den nya boken (som numera har arbetstiteln Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen) kom jag på att siffran tolv också är antal månader som finns och idén på en zombieöverlevnadskalender föddes. Varje månad kommer alltså att ha en grej att sätta igång att jobba med (några exempel: träning, känna dina grannar, kreativitet/improvisation, gruppdynamik). Ordfront nappade på idén och vi hittade en illustratör som gör ashäftiga grejer – Emelie Östergren.

Så till hösten så kommer den. Mer info kommer när det börjar närma sig släpp. Men här är i alla fall ett preliminärt omslag. Låt 2018 bli året då du tar zombieöverlevnadsstrategierna till en ny nivå!

 

Boken Zombies, run!

zombies-runTänk dig att zombierna har tagit över nästan helt och hållet. Du har varit belägrad, men klarat dig undan varje gång. Hela det brittiska samhället är slaget i spillror och du lever från dag till dag. Över 90% av befolkningen är döda. Helt plötsligt faller en bok ned från ett flygplan, eller så får du den av en annan överlevare du möter. Den är från The Ministry of Recovery. Zombies, run! är den boken.

Zombies, Run! är tydligen baserad löst på ”den bästsäljande appen” (som jag använt alldeles för lite) och handlar i ganska mycket om att fysträna under apokalypsen. Jag skulle placera den någonstans mellan Max Brooks klassiska Zombie Survival Guide (2003) och Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014) i skalan på hur baserad den är på verklig fakta. Den handlar mycket om hur du kommer i form på olika sätt och hur du utvecklar Rule no 1 (alltså cardio) men tar även upp andra aspekter av postapokalyptisk överlevnad som mat, att bygga gemenskaper och att slåss mot zombier.

Ministry of Recovery har också någon form av radiosändning som det går att lyssna på där det går att få intressanta tips för överlevare där de också meddelar om olika ställen som är bra att ta sig till. Boken vill att du ska bli en runner alltså som en i appen. Det finns säkert en massa roliga kopplingar till appen som jag har missat. Tipsa gärna om du läst boken och springer med appen.

Det är ett intressant scenario de målar upp, där överlevare i ganska liten utsträckning ska ge sig på varandra eller se varandra som hot. Istället så är andra människor oftast att se som en tillgång (även om de varnar för att inte alltid lita på nya människor). Det finns också en optimistisk tanke i boken om att kriser faktiskt utvecklar människor och gör oss starkare. Att det finns en framtid och att zombieapokalypsen trots allt inte är slutet. En bra påminnelse i en tid där allt känns dystert och bland alla zombieserier där alla människor mest verkar intresserade av att ha ihjäl varandra på vidrigast sätt.

På det stora hela är Zombies, Run! en rolig bok som målar upp ett scenario som känns ganska realistiskt. Det är mycket fokus på träning och träningstipsen är inte helt dumma. En av de stora förtjänsterna med boken är deras fallbeskrivningar med berättelser om hur överlevare klarat sig. Ett snyggt pedagogiskt inslag som gör boken mer levande. Nedan finns lite bilder från boken.

img_3611

Här kan du skapa ditt egna träningsschema

img_3612

Olika koder att spreja på hus för att varna/meddela andra

img_3613

Träning och hur du kan använda den i praktiken.

 

 

Zombieåret 2016 (och spaningar för 2017)

En tradition nästa lika viktig som julen är Zombieöverlevnads årssummering och framtidsspaning. Här kan du läsa summeringarna för 2013 2014 och 2015. Men året har i alla fall för mig inte präglats av stora grejer som zommarprat eller boksläpp som de senaste två åren, så det är väl lite av ett mellanår. Däremot har jag haft väldigt många föreläsningar runt om i landet, vilket har varit riktigt roligt 25-30 stycken har det blivit totalt. Knappt 30 000 personer har besökt bloggen under året.

Filmmässigt som var det två zombiefilmer av det mer klassiska slaget som var de stora ljuspunkterna (vilket jag inte alls hade trott eller förutspått). Både Train to Busan och The Girl With All The Gifts tycker jag är topp tio zombiefilmer någonsin. Sen var ju Pride and Prejudice and Zombies faktiskt mycket bättre än vad alla recensenter tyckte. Så på filmfronten var det ett riktigt bra år. Inga nya TV serier kom, men Fear the Walking Dead tyckte jag växte och blev sevärd.

Inlägg på bloggen som jag är lite extra nöjd med under året är det om PTSD och återhämtning efter trauman, vilka människor som är bäst att ha med sig alltså den ultimata zombieöverlevnadsgruppen, det här med kärnkraftverk efter apokalypsen, hur du ska fysträna för att överleva zombiekatastrofen och vilka hobbies som är bra inför Z-day. Om du missat några av dem, kan det vara värt om du har tråkiga mellandagar. Tyvärr har bloggen inte varit så aktiv i år heller. Hoppas på mer aktivitet under 2017.

2017 då. Vad har vi att vänta av nästa år. Som vanligt hoppas jag ju på den svenska zombiefilmen Zon 261 (som ska ha kommit tre år i rad nu), Patient Zero (som skulle kommit i år – vad är det med zombiefilmer och förseningar?) och så ska World War Z 2 komma (men det lär ju inte ske). Det är några av de filmer som är på gång som det snackas en del om.

Jag var på en kurs i sjukvård arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet och så var det ju den spännande zombierun i Örebro i höstas. I övrigt så har jag börjat skriva på den nya boken och precis skrivit kontrakt med Ordfront. Det är roligt att skriva för det för det är ett bra sätt att motivera mig att lära mig mer. Det är vidrigt att skriva eftersom det är förenat med en massa prestationsångest och enorma möjligheter att ha faktafel, särskilt i ett så tvärvetenskapligt ämne som zombieöverlevnad. Det som skiljer boken från den förra är att jag kommer att gå djupare in i egenskaper, kunskaper, förmågor och förhållningssätt som faktiskt har vetenskapligt stöd för att öka chanserna att överleva en katastrof. Just nu är jag mest orolig att det blir en töntig självhjälpsbok. Tyvärr så kommer den inte ut under 2017, så vi får hoppas att zombierna inte kommer nästa år heller. Det vore trist.

2016 har ju varit ett år när många gamla stjärnor dött och Donald Trumps kommande presidentskap i kombination med en obehaglig politisk utveckling i andra delar av världen. Det ser onekligen ut som om jag återigen får hoppas att ”organisering” (som för övrigt kommer att få ett eget kapitel i den kommande boken) blir vårt gemensamma nyårslöfte.

 

 

Gästinlägg: Är en zombie en han/hon/hen eller det?

Då var det dags för ett gästinlägg av Linda Flores Ohlson som är lektor i spanska vid Göteborgs Universitet. Hennes aktuella forskningsprojekt heter Fictional Creature Pronominalization och hon forskar alltså på zombiens pronomen. Mycket nöje!

Om du läser det här stycket hämtat från Guillermo del Toro och Chuck Hogans vampyr/zombietrilogi The Strain, vad är det då för slags varelse du ser framför dig?

The man attacked. He charged […] but then the leash chain caught, snapping him back. They saw him now –saw his face. He sneered, his gums so white it appeared at first that his bared teeth went all the way up into the jaw. His lips were pale with thirst, and what was left of his hair had whitened at the roots. He crouched on all fours on a bed of soil.

Eftersom de pronomen (ord som ersätter namn och substantiv) som används för att referera till varelsen är de som i engelskan oftast används för att referera till människor så är det antagligen en man, om än så läskig, som du föreställer dig. De fetstilta orden i det här stycket kommer inte från originalet. Du ska nu få läsa hur texten egentligen ser ut i romanen:

The thing attacked. It charged […] but then the leash chain caught, snapping the thing back. They saw it now –saw its face. It sneered, its gums so white it appeared at first that its bared teeth went all the way up into the jaw. Its lips were pale with thirst, and what was left of its hair had whitened at the roots. It crouched on all fours on a bed of soil. (sid. 659)

De flesta skulle nog hålla med om att det nu är en helt annan slags varelse man föreställer sig, något som inte alls är en människa utan ett riktigt monster.

Vad är det då för pronomen man använder när man skriver om zombier och spelar det någon roll?

Svaret på den första frågan är dels att det beror på vilket verk man läser. En del texter använder sig uteslutande av icke-mänskliga pronomen. Det gör t ex Brian Keene’s The Rising trots att zombierna har namn och är intelligenta:

the dead thing that had once been Timothy Powell shouted in Sumerian. It knew how to use the PA-system, and directed its curses over the loudspeakers. […] “Who are you?” he asked it again, fighting to keep the tremor from his voice. […] “Ob,” it said with Powell’s mouth. (sid. 35-37)

Andra använder sig bara av mänskliga pronomen, som Alley när hon pratar om sin zombiepojkvän i I Kissed a Zombie and I Liked it (Adam Selzer):

That smell in his car and the medicine? Obviously embalming fluid – a quick Google search confirms that zombies need to drink that stuff every four hours to stay moving. The stuff that would stop the pain but he couldn’t get it? Probably brains. (sid. 76)

Vad som är riktigt intressant är att i många fall är det vilken relation berättaren i historien har till zombien i fråga som avgör vilket pronomen hen använder. I Warm Bodies (Isaac Marion) finns det två olika sorters zombier: ”Fleshies” och ”Boneys”. The Fleshies är zombier som är mer mänskliga. Visserligen luktar de illa och deras hud och ögon är grå, men en del av dem kan prata lite och de är intelligenta och har ett medvetande. The Boneys är gamla zombier som blivit benrangel och som inte längre har någon  mänslighet kvar. Bokens huvudkaraktär, R, är en Fleshie och han använder sig alltid av icke-mänskliga pronomen när han pratar om the Boneys:

the Boneys stop their preaching and stare at us. One of them comes forward, climbs our stairs, and take us both by the wrists. It leads us down into the circle and raises our hands in its clawed grip. It lets out a kind of roar. (sid. 11)

Men när R pratar om sin vän M, som också är en Fleshie, så använder han sig av de mänskliga pronomina:

I rise to find M waiting for me at the top. He is hundreds of pounds of muscle and fat draped on a six-foot-five-frame. Bearded, bald, bruised and rotten, his grisly visage slides into view and I crest the staircase summit. It he the angel that greets me at the gates? His ragged mouth is oozing black drool. (sid. 5)

Här gör alltså pronomenanvändningen skillnad på olika sorters zombier!

Nu har vi egentligen redan svarat på fråga nr 2: Spelar det någon roll vilket pronomen man använder när man pratar om zombier? För det gör det ju uppenbarligen eftersom det säger något om vilken relation man har till zombien, och samtidigt påverkar det läsaren/tittaren och hur denne uppfattar zombien. I vissa texter och filmer hittar man t.o.m. tydliga kommentarer som visar att berättaren är medveten om att det spelar roll vilket pronomen man använder. I tv serien Z Nation (IMBd) finns det en scen där unge 10 Thousand (10K) berättar för sin vän Doc om när hans pappa blev smittad:

-What did you do?

– I killed it.

– Damn kid, you had to put down your own dad?

– I didn’t kill him, I killed it.

Här behövs inte mer kommentarer, användandet av “him” och “it” säger tillräckligt, vi förstår att 10K anser att hans pappa upphörde av vara människa när han blev smittad: han gick från att vara en “han” till att bli en “det” och därför var det okej för 10K att döda honom. Ibland måste berättarna i historierna påminna sig själva om att varelserna som invaderar världen inte längre är människor:

The first G I saw was small, probably a kid, I couldn’t tell. Its face was eaten off, the skin, nose, eyes, lips, even the hair and ears […]. It was stuck inside one of those long civilian hiker’s packs, stuffed in there tight with the drawstring pulled right up around its neck.  […]. it was splashing around […]. Its brain must have been intact […] It couldn’t moan, its throat had been too badly mangled, but the splashing might have attracted attention, so I put it out of its misery, if it really was miserable, and tried not to think about it. […] don’t try to imagine who they used to be, how they came to be here, how they came to be this. I know, who doesn’t do that, right? Who doesn’t look at one of those things and just naturally start to wonder? It’s like reading the last page of a book…your imagination just naturally spinning. And that’s when you get distracted, get sloppy, let your guard down and end up leaving someone else to wonder what happened to you. I tried to put her, it out of my mind. (sid. 220-221)

I det här stycket från Max Brooks World War Z för berättaren en monolog med sig själv där hon påminner sig om hur viktigt det är att inte tänka för mycket på det tragiska människoöde som ligger bakom varje zombie hon ser. Som du kanske lade märke till rättar hon sig här i slutet av stycket: det är inte en ”hon” utan en ”det” som hon precis skjutit i huvudet.

Det är ju självklart mindre samvetskval relaterade till att döda något än någon, eller hur?

I senare zombielitteratur blir det allt vanligare att zombierna är intelligenta varelser och då kan det bli knepigare att veta hur man ska förhålla sig till dem. Det är inte längre lika självklart att man samvetslöst kan skjuta dem hur som helst, och detta reflekteras också i pronomenanvändningen. I The Girl with all the Gifts (M.R. Carey) finns det också olika sorters zombier. Vi har de mer traditionella zombierna som inte har något medvetande och agerar på ren instinkt, och så har vi zombiebarnen som är annorlunda än de andra eftersom de är intelligenta varelser som kan prata. I följande citat är det tydligt att man inte vet hur man ska referera till dem:

Bring us one of those kids. Let’s take a good long look at him/her/it. (sid. 78)

Det finns hundratals exempel på den här osäkerheten kring vilket pronomen man ska använda när man skriver om zombier, både i böcker och på film. Denna språkliga ovisshet visar att vår relation till zombierna är både komplicerad och problematisk. Till skillnad från många andra monster och fiktiva varelser, som t ex. troll, så har de ju varit människor förut. Dessutom börjar gränsen för zombie och människa, levande och odöd suddas ut allt mer med de nya berättelserna om ”humana zombier”, dvs, zombier som talar, är intelligenta och kanske t.o.m. har ett samvete och kan älska, sakna, skratta och gråta.

Så nu återstår bara frågan, när du ser den första zombien genom sovrumsfönstret en kväll, kommer du då skrika ”Nu springer jag ut och sätter en kofot i huvudet på honom/henne eller den/det?

 

REFERENSER

Brooks, Max. 2006. World war z: An oral history of the zombie war. New York: Broadway Paperbacks.

Carey, M. R. . 2014. The girl with all the gifts. London: Orbit.

Del Toro, Guillermo and Chuck Hogan. 2013. The complete strain trilogy. e-book. London: Harper Collins Publishers.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. The zombie as a pronoun – the use of subject and possessive pronouns in expressing (de)humanization and/or (de)zombification in disaster fiction.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. Fictional creature pronominalization – the use of he/she/it in reference to zombies, vampires and trolls in Guillermo del Toro’s literary work.

IMBd TV Channel. 2014-. Z nation (tv series). http://www.imdb.com/title/tt3843168/.

Keene, Brian. 2003. The rising. Portland: Deadite Press.

Marion, Isaac. 2010. Warm bodies. London: Vintage Originals.

Selzer, Adam. 2010. I kissed a zombie and i like it. Delacorte Press.

 

 

 

 

 

Transformationen

Jag läste nyligen 1007 av Johannes Pinter. Det är en vampyrbok (ja jag vet att vampyrer är overkliga) där huvudpersonen Anton blir smittad och hela boken handlar om hur han långsamt slutar vara människa. Hur han börjar inse att han håller på att bli något annat. Förändringen tar flera veckor och midnattssolen i Gällivare tvingar honom att stanna inomhus. Vampyren och zombien har mer gemensamt än bara historia. Det finns flera element som är likartade.

Den här typen av historier finns även i zombiegenren och jag tänkte mycket på att förändringsprocessen är likartad. Att gå från människa till ickemänniska. Den stora skillnaden är såklart att vampyren har förmågan att tänka, samt att den  behåller sina minnen och kanske sitt jag efter transformationen, medan zombien i stort upphör att vara människa. Det är oftast mer som att dö. Men just den perioden är något jag skulle vilja se mer av. Det finns ofta bifigurer i zombiefilmer och serier som blir smittade och antingen dör som hjältar eller försöker dölja det hela och i slutändan blir ett hot mot alla. Dessa två ytterligheter är nog ganska vanliga sätt att hantera faktumet att vi håller på att lämna mänskligheten/dö. Men varför inte stanna i det? Det finns mycket obehagligt att tänka på, och kanske någon sorts hopp i att det inte behöver ta slut.

Det finns en zombiefilm som egentligen bara handlar om detta. Det är dock ur en pappas perspektiv när hans dotter håller på att bli zombie. I Maggie (2015) så tar förvandlingen upp till sex veckor. Att mentalt kapitulera för det oundvikliga gäller ju även för de närstående, vilket ju tas upp i de flesta zombieserier, nu senast i Fear the Walking Dead.

Även om 1007 inte handlar om zombier så väcker den tankar om förnekelse och att kapitulera för något nytt. Det är en bra och tät berättelse om förfall och förändring. Om att vara människa och att sluta vara det. Den är dessutom utgiven på Swedish Zombie som är ett spännande förlag som ger ut svensk skräck (tyvärr för lite zombieberättelser).

Dylan Dog: De levande döda

21468_IP DD013 Dylan dog_A60235 bor rippNu i dagarna kommer Dylan Dog boken ”De levande döda” ut på svenska. Jag har skrivit efterordet och det handlar väl lite kort om zombiens historia med fokus på 80-talet när albumet kom ut för första gången. Kolla in serien och köp här. Den är väldigt bra.

År 1986 när De levande döda kom ut var zombiegenren på en av sina första toppar. Det kom mängder av zombiefilmer och monstret hade börjat äta sig in i mainstream-populärkulturen. Tre år tidigare hade Michael Jacksons inflytelserika musikvideo till hiten Thriller kommit och därmed introducerades zombien för en bredare publik. År 1985 var viktigt för zombiefilmen. Dels släpptes George Romeros Day of the Dead med den första namngivna zombien (Bub), dels kom Return of the Living Dead där hjärnätande för första gången kopplas ihop med zombien.

Men vi tar det från början. Night of the Living Dead av George Romero slog 1968 ned som en bomb i skräckgenren. Den moderna zombien föddes, även om ordet zombie använts i film och pulp-litteratur sedan flera decennier. Zombien kännetecknades nu av att den var smittsam, kannibalistisk och saknade i stort sett tankeförmåga även om de kunde använda enklare verktyg. Den stapplande gången, de utsträckta armarna, det omättliga begäret efter människokött och deras stön blev zombiens viktigaste karakteristika. Zombien som vi känner den idag definierades i stor utsträckning under 80-talet.

Zombiens rötter går dock ännu djupare. De finns i den haitiska religionen/kulturen Voodoo, men då som arbetskraft under en besvärjelse eller förbannelse av en bokor, en häxmästare. En annan föregångare till den moderna zombien är Frankensteins monster. Mary Shelleys klassiker handlar om hur människan ska besegra döden och lura Gud genom att skapa nytt liv. Denna berättelse återfinns även i exempelvis H.P. Lovecrafts novell Herbert West – Reanimator (som också kom som film i mitten av 80-talet). Inom den traditionen platsar även det här Dylan Dog-äventyret, där Xabaras är den geniale men galne vetenskaps-mannen som vill ändra på spelreglerna för mänskligt liv.

Zombierna i De levande döda är styrda men kan även agera autonomt. Den styrda zombien är oftast förknippad med den haitiska traditionen och är ovanlig inom den moderna zombie-genren. Öppningsscenen antyder däremot att om de inte får order från sin mästare så fungerar de som den moderna zombien brukar. Som konsument med ett omättligt begär efter människokött. I samma scen finns dessutom många av zombiegenrens kännetecken; instängdhet och det fruktansvärda i när någon närstående blir zombie. De levande döda heter i original L’alba dei morti viventi (ungefär ”De levande dödas gryning”) vilket kan ses som en anspelning på Dawn of the Dead och Return of the Living Dead, två av de mest inflytelserika och klassiska filmerna inom zombiegenren.

Slutet av 80-talet och hela 90-talet var en ganska dålig period för zombiegenren. I slutet av 80-talet kom mängder av B-filmer med undermålig kvalitet ut men under 90-talet försvann
zombien nästan helt från vita duken. Ett av undantagen är den märkliga Dellamorte Dellamore (även känd som Cemetary Man) från 1994 som faktiskt bygger på Dylan Dog även om
kopplingen inte är tydlig. Det var inte förrän 2003 (då boken The Zombie Survival Guide, filmen 28 dagar senare och serien The Walking Dead kom ut) som genren återigen började blomstra. Idag är zombien inte längre underground. Snarare än att själv utgöra en egen kategori så har den nästlat sig in överallt och finns i allt från barnfilmer och romcoms. Det är ett långt steg från den smutsiga, blodiga genre som kopierades på VHS under 80-talet.

Upplevelsebaserade zombiegrejer

Det har börjat dyka upp några olika upplevelsebaserade zombieevent för oss som inte riktigt pallar att åka på zombielajv.

I Stockholm tänkte jag tipsa om tre grejer. Den första är Roomescapes Zombie lab. Du är i en grupp på 2-5 personer som måste hitta botemedlet på den smitta som håller på att ta över hela världen. I ett labb finns lösningen om ni bara lyckas fortsätta vad de tidigare vetenskapsmännen höll på med. Det var en rätt intensiv timme med mycket tänkande och en del bra krypande rädsla. Jag tänker inte spoila det hela men det var kul och stressigt. Det handlar om att hitta nycklar, koppla ihop ledtrådar och vara uppfinningsrik.

En annan variant är Middagsapokalyps som kör en del utåtriktade evenemang som kallas Beer & Brains  som jag testade härom veckan. Det är mer skådespel och att interagera utifrån sin roll för att få reda på vad som egentligen hände och vad lösningen kan vara. Det är inte alls läskigt (såvida du inte tycker det är jobbigt med teater eller att prata med okända) men blir ganska roligt. Risken är att det blir lite för tramsigt och att fokus handlar om att göra sin roll roligt/bra mer än att lösa gåtan. Konceptet kan bli riktigt bra tror jag, men behöver utvecklas lite för det.

Och så vill jag göra lite reklam för Zombie Survival Improv Show som jag själv kommer att delta i . Det är den 9 april i Stockholm. Men jag skriver mer om det senare.

I örebro händer det ju också grejer. Jag har fortfarande inte hunnit gå på Zombie Escape men det ska jag försöka hinna med i sommar. Batalj som arrangerar det har också en Run For Your Lives, alltså en riktigt fet zombierun som verkar gå av stapeln den 29 oktober.

The apocalypse worth spreading, or how to survive a zombie attack

So here’s the TEDx talk from November 2015. When I got the request to do the talk, I didn’t realize how difficult it would be. I had to work a lot on structure, rhethorics, and language. But I’m happy I did it and I hope you enjoy it!

I would also like to give a special shout out to Elena Aylott and Jonathan Hörnhagen who helped me a lot with the speech! Thank you for everything!