Bloggarkiv

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Annonser

Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva

survivingsJag har precis läst ut Laurence Gonzales bok Surviving Survival – The Art and Science of Recilience. Det är en intressant bok som inte handlar om att överleva, utan att kunna leva med trauman. Hur vi kan leva med och hantera hemska upplevelser vi varit med om. Ur ett zombieöverlevnadsperspektiv är det här såklart högintressant. Alla överlevare kommer ju att ha förlorat nära och kära, kanske till och med varit tvungen att ha ihjäl dem. Det kommer att skapa individuella trauman, men också en kollektiv gemenskap. I väldigt många filmer och serier finns det scener som tar upp den här typen av händelser. ”Tror du att du är den enda som lidit? Jag har minsann gjort/sett det här”.

Gonzales har intervjuat människor som blivit attackerade av djur, varit i krigsområden, sett människor bli mördade, nästan själva blivit mördade och varit i långa misshandelsrelationer. En brasklapp i sammanhanget är att jag inte själv har några akademiska kunskaper i psykologi så det är möjligt att Gonzales helt enkelt är ute och cyklar i sina slutsatser.

När något hemskt inträffar så skapas nya kopplingar i hjärnan (Pavlovs hundar är ett liknande exempel). Om du blivit attackerad av en haj, och sedan får se en haj finns det risk att hjärnan kopplar ihop händelserna så att du får samma reaktion av bilden på en haj som du fick när du blev attackerad av den. Kopplingarna är inte alltid lätt att bli av med när de en gång är skapade, men det går. Det blir en sorts flashbacks som är betydligt starkare än vad människor som inte upplevt dem tror. Det blir som en känslomässig chock genom hela systemet. Det är inte bara ett minne utan något som kastar dig tillbaka till situationen du var i.

Det finns en del trams i boken. Till exempel något Gonzales kallar The Stream som är någon slags sjätte sinne som gör att vi i förväg kan känna när något dumt ska hända. Om jag fick en krona för varje gång jag trott något dåligt ska hända men inget speciellt alls hänt skulle jag kanske inte vara rik, men ni fattar.

Strategier

Det finns många strategier för att hantera trauman. Olika varianter verkar funka olika bra på olika människor. En vanlig missuppfattning är att det handlar om att komma över hemska händelser. Det handlar snarare om att leva med trauman. Att hitta strategier för att hantera dem och leva med dem. Människor som varit med om trauman börjar ofta definiera sig utifrån traumat. Det blir en viktig del av vem de är, vilket både kan vara på gott och ont. Många, men långt ifrån alla, tänker att de inte skulle velat vara utan händelsen då de genom att ta sig genom den blivit en starkare person.

panik copyEn person i boken fick hjälp av att sticka. För när hjärnan är upptagen med något praktiskt samtidigt som den planerar framåt (nästa maska, nästa rad etc) så är det, enligt Gonzales, omöjligt för den att göra de traumatiska kopplingarna. Att personen också stickade med andra är dessutom positivt då social samvaro är läkande i sig. Stöd från människor runtomkring är en princip en förutsättning för återhämtning. En annan viktig del är fysisk rörelse.

Att prata om hemska händelser är viktigt, men det får inte ske forcerat. Att få människor att prata efter trauman kallas Critical Incident Stress Debriefing och har visat sig vara ineffektivt och till och med skadligt i många fall. Det är bättre att skriva om det eller prata när personen är redo. Att bara hålla det inom sig är inte alltid rätt heller, även om strategin att trycka ned hemska händelser och vara aktiv hela tiden fungerar för vissa. De

Skrivande i sig är läkande då det i likhet med stickning kräver planering och är målorienterat. Vi kan också återskapa händelser och ge andra lösningar på vad som hänt. Att spela spel som tetris funkar på samma sätt. Vilket bland annat tidningen Tjugofyra7 skrivit om: ”Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

Att resa och lära sig nya saker är en metod att omskapa sig själv efter ett trauma. Gonzales berättar om en som reste till Indien och lärde sig Hindi som ett sätt att bli någon annan. Alla hennes gamla ”kartor” över verkligheten fick omdefinieras i en helt ny miljö och hon var tvungen att återskapa sig själv i en helt främmande miljö. För när det gäller att hitta ett nytt jag, som inte definieras av en traumatisk händelse, är det bra att vilse. Det gör att du kan hitta nya vägar som inte är präglad av den gamla miljön. Lärande kan dock vara svårt eftersom koncentrationssvårigheter är ett vanligt symptom efter kriser.

En fråga jag tänkt på är huruvida människor som har haft många motgångar eller kriser i livet klarar katastrofer bättre än människor som haft det fridfullt och harmoniskt. Gonzales argumenterar för att de som haft det tufft faktiskt klarar det bättre. Däremot kan tidigare trauman göra att du blir mer sårbar för att drabbas av posttraumatisk stress (PTSD) om du drabbas av liknande händelser. PTSD behöver inte  heller komma direkt utan kan ligga latent och komma senare.

Efter en kris kan det kännas som att livet aldrig kommer att bli bra igen. Men för de allra flesta så kommer livet tillbaka steg för steg, ett skratt, ett leende i taget. Att kunna skratta åt det som hänt skapar distans till händelsen och kan vara läkande. Gonzales nämner tre sätt för snabbare återhämtning. Gör något du älskar, gör något för någon som behöver dig och omge dig med människor som bryr sig. För många kan det vara svårt då känslan av självömkan och ensamhet kan bli en vana. Mycket handlar om att tvinga igenom nya vanor, och att våga vara stöd för andra som varit med om liknande situationer.

Överlevare gör om rädsla till ilska och ilska till handling. Det viktiga är själva görandet. Mycket i boken handlar också om att de som överlever är de som aldrig ger upp. För överlevnad handlar inte om att vara en hjälte eller fantastisk det handlar om att du lever.

Skildringar av apokalypsen

Apokalypsen är inne just nu. Från zombieserier som The Walking Dead och spinn-offen Fear the Walking Dead till filmer som Mad Max 4 Fury Road och spel som Fallout som nyss kommit ut. Det är som om vi inte kan få nog av att världen som vi känner den idag kommer kollapsa. Det finns flera sätt att förklara den ökade populariteten. En förklaringsmodell handlar att våra liv idag känns så komplexa och samtidigt meningslösa att bara en kollaps kan frigöra oss. Att våra sanna jag inte kan komma fram när vi kontrolleras av tråkiga jobb och den enda känslan av tillfredsställelse kommer genom konsumtion av saker vi egentligen inte behöver. Efter apokalypsen kan den vi tänker oss att vi är innerst inne träda fram. Det handlar helt enkelt längtan efter ett enklare och mer naturligt liv.

metro-last-lightEn annan aspekt av apokalypsens popularitet finns i att vi ser så mycket direkta bilder av naturkatastrofer och hör om hur problem i media. Det är mest klimathot, bostadskrascher, krig och elände som det rapporteras om. Det är svårt att handskas med tanken på att vår framtid är mörk, men ett sätt att hantera det är genom kultur. Där blir postapokalyptiska TV spel och filmer ett sätt att kanalisera den rädsla som finns, som ett sätt att bearbeta det vi inte vill ta in.

Vid rapportering av kriser och katastrofer ser vi oftast bilder av bränder, plundring, mord och våldtäkter. Helt enkelt den lägsta formen av mänskligt beteende. Detta återspeglas ofta i filmer. Det för tankarna till 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes som menade att det naturliga tillståndet för människan är ett ”allas krig mot alla” och att endast genom en stark stat kunde kampen mellan människor tyglas. Det är en mörk människosyn som har väldigt lite stöd i forskning kring mänskligt beteende. Om alla andra är potentiella fiender behöver jag vara rädd för andra, och för det som är främmande.

Tittar vi istället på forskning på beteenden vid kriser och katastrofer träder en annan bild fram. Människor söker sig till varandra. Vi behöver bekräftelse på att något hemskt inträffat och har vi ingen tidigare erfarenhet av den typen av händelser behöver vi hitta sätt att hantera dem på. Människan är i första hand en social varelse, vi klarar oss ytterst dåligt ensamma särskilt när vi konfronteras med en ny och skrämmande situation. Det skapas väldigt starka band mellan människor i katastrofsituationer.

Panik är ett beteende som vi ofta ser på film. Människor beter sig irrationellt och springer runt och ställer till oreda utan synbart mål. Masspanik är i verkligheten väldigt ovanligt. Det vanliga är att vi tillsammans med andra försöker hitta lösningar på problem som vi själva och andra upplever. Det finns flera teorier om varför och när panik uppstår. En av de vanligare skapades av Enrico Quarantelli 1954. Enligt den finns det tre grundförutsättningar för att panik ska uppstå:

– Människor ska känna att de kanske är instängda. Det är skillnad om det absolut inte finns en väg ut som till exempel att vara fast på botten av havet i en sjunken ubåt. Det behöver finnas en tänkbar möjlighet till flykt.

– En känslan av hjälplöshet i samspelet med andra människor. Människor runtomkring ses också som hjälplösa och den egna utsattheten speglas och förstärks genom de andra.

– En känsla av isolering och ensamhet. Att ingen runt omkring kommer att hjälpa till. Att det inte finns stöd utifrån.

Det finns mängder av exempel från katastrofer såväl i Sverige som i resten av världen som styrker detta. Vid branden i Västmanland förra sommaren strömmade det till frivilliga i en takt som det inte fanns beredskap för. Mängder av förnödenheter skänktes. Det var framförallt vanliga människor som slöt upp snabbt medan myndigheter och det officiella Sverige tog längre tid på sig. Samma sak hände när det rapporterna om det fruktansvärda som drabbade flyktingar från Syrien kom. Människor kände att de behövde göra något, det naturliga var känslan av att vilja hjälpa andra. Andra exempel är den ekonomiska kollapsen i Argentina 2001. Först var det stora protester och demonstrationer på gatorna, sedan började människor organisera sig på ett nytt sätt. Medelklassen och arbetarklassen möttes och försökte tillsammans hitta lösningar på de problem som uppstod.

Att det också finns en mörk sida och att människor också är kapabla till ohyggliga grymheter är svårt att förneka om vi ser på vad som hände i kriget i forna Jugoslavien eller folkmordet i Rwanda. Men det är inte det vanliga beteendet vid katastrofer, det kommer ofta ur politiska motiv och i kombination av rädsla. Inbördeskrig handlar mycket om att måla ut ”den andra gruppen” i ett land som problemet. Vid naturkatastrofer eller liknande händelser så blir ryggradsreflexen för de flesta att ställa sig fråga: Hur kan jag hjälpa till?

I de flesta apokalyptiska berättelser som finns i religioner och kulturer finns det hopp. Att det efter katastrofen kommer något annat. Något bättre. Kanske har de kommit till ur erfarenheten att när situationen är om värst, beter sig människan som bäst.

 

Texten är skriven inför lanseringen av det kritikerrosade Fallout 4 och gjordes på uppdrag av Mi5 Communications

Om katastrofberedskap – det du faktiskt behöver.

Sista januari kunde vi läsa rubriken ”Var tredje tror på svensk katastrof”. Enligt en Sifo-undersökning tror drygt 30% att det mycket eller ganska sannolikt att ”större katastrof som innebär att all infrastruktur slutar fungera, inträffar i Sverige under din livstid”. Däremot anser sig bara drygt 20% vara redo för en liknande katastrof. En skrämmande bild av hur människor väljer att stoppa huvudet i sanden hellre än att göra något åt sin situation. Det finns såklart en parallell till vår syn på klimatet. Vi flyger mer, äter mer kött och åker mer bil d v s gör allt för att försämra situationen apoksamtidigt som oron för problemen ökar. Skillnaden är att det trots allt är ganska enkelt att göra sig mer förberedd på en katastrof. För att förbereda sig på en klimatkrasch krävs en större omställning (även om vardagsförberedelser också är viktigt).

Så i dagarna kom en ny rapport om bristerna i beredskapen hos svenska folket. Denna gång gjord av Nationellt centrum för krishanteringsstudier vid Försvarshögskolan på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB konstaterar att de flesta inte skulle klara mer än en dag och att de behöver göra mer informationsinsatser. Tyvärr finns det dåligt stöd för att just informationsinsatser leder till ökad handling och medvetenhet. Det handlar om människors förhållningssätt till risker och hur en ser på vad som faktiskt kan hända.

I lagtexter är det ganska oklart vad vi egentligen ska klara av som privatpersoner. Det talas ofta om att vi ska kunna klara oss tre dagar utan ström och matleveranser men det finns inte reglerat mer än att det upprepas av en del organisationer och preppers. Det offentliga förväntar sig att de enskilda tar ansvar men inte exakt hur, en tumregel verkar vara ju mindre kris desto mer ska vi kunna lösa själva utan inblandning. Försäkringar är till exempel bra att ha vid sådana tillfällen. Vid större kriser kopplas större del samhället in (här är ett inlägg om hur svensk katastrofberedskap faktiskt är uppbyggd) såväl myndigheter som frivilligorganisationer och privatpersoner.

Så, vad behöver du för att klara dig? Jag tror att det bäst att utgå från våra grundbehov: Sömn, värme, mat, vätska och trygghet. Men exakt vad som är lätt att åtgärda är väldigt olika beror på typ av bostad. Civilförsvarsförbundet har en bra Risk och sårbarhetsanalys (RSA) där du kan se vad du kan göra och vad du har just nu. Det är en bra idé att ha en så kallad krislåda. Din Säkerhet (som är en av MSBs sidor för information till privatpersoner) har en lista. För att skydda dig från zombier behöver du också se till att de inte kan ta sig in i lägenheten eller trapphuset.

Det är också viktigt att veta vilka av kroppens behov som behöver tillfredsställas först. Den första skulle jag säga är trygghet och i tillfällen av kris är handlar trygghet om information. Att få reda på vad som hänt och vad vi rekommenderas göra är essentiellt för att själv kunna fatta rätt beslut. Därför är det bra med dels en radio med vev eller solceller som kan användas för att få in radiosändningar, dels är det bra med någon typ av extra batteri till telefonen så du kan läsa olika källor om det som inträffat samt kontakta familj och vänner som kan tänkas vara i större fara.

Värme är också viktigt. Efter bara någon timme börjar lägenheter bli kalla när elen slutar fungera. Och på ett dygn är det nästan helt utkylt. Ljus och fotogenlampor eller lyktor värmer upp en del, men det krävs så klart ventilation då eld äter syre. Att ha sovsäck eller ordentliga filtar är bra och var gärna så många personer i samma rum som möjligt. Är det riktigt kallt kan det vara bra att göra värmekojor under ett bord eller i en soffa.

Vätska är det tredje behovet som är viktigt att tänka på. Ett par dunkar eller PET flaskor med vatten i är bra att ha för säkerhets skull. Det händer ju dessutom titt som tätt att vattnet stängs bönorav utan att en kommit ihåg att det är.

De allra flesta har mat så det räcker, rent kalorimässigt, för en rätt lång tid – särskilt om vi räknar på lägsta intaget på 500-600 kalorier per dag. Vetemjöl, socker, olja och liknande är relativt kaloritäta produkter som det oftast finns en del av hemma. Det är däremot inte så rolig mat. Med några paket bönor i salsa, några chokladkakor, havregryn eller bovete som bara kan blötläggas blir det trevligare och lättare att mentalt tackla otrevligheter som att zombier krafsar på din dörr 24/7. Lycka till!

Här är en informationsfilm från MSB som heter Om krisen kommer.

 

Dokumentärfilmtips: Överlev katastrofer!

Jag hittade en bra dokumentär från BBC2 Horizon som heter How to Survive a Disaster. Den tar upp en hel del intressanta aspekter av katastrofer, som hur människor blir handlingsförlamade, hur minnen förändras eller skapas vid katastrofsituationer och hur människor påverkas av grupptryck när något oväntat inträffar.

Så här kommer det alltså se ut...

Så här kommer det alltså se ut…

En ganska stor del i början handlar om bränder och det är viktigt ur ett zombieöverlevnadsperspektiv eftersom det alltid börjar brinna när zombierna kommer. Många tänker att de har mer tid än de egentligen har vid bränder och det har till och med fått ett namn: Friendly Fire Syndrome. Människor gör andra saker än försöker ta sig ut. Oftast handlar det om att söka sig till andra och tillsammans försöka lista ut vad som är bäst att göra. När det otänkbara händer blir det viktigt att få bekräftelse av andra på att det verkligen händer. Det är lite samma sak med grupptryck vid katastrofer. Om ingen annan gör något, varför skulle jag?

Hela tanken med programmet är att visa hur vi kan göra för att öka våra överlevnadschanser vid en katastrof. En av idéerna är att vi ska vara förberedda. Att börja tänka och fatta beslut när katastrofen väl inträffar är försent. Det gäller att göra det innan. Till exempel genom att kolla var brandutgången finns i en byggnad du är i, särskilt om du är i den ofta. Eller att räkna stolsraderna till nödutgången på flyget och känna med handen eftersom det kan vara mörkt och rökfyllt och då måste du lita till din känsel.

En annan faktor som de tar upp för att överleva katastrofer är viljan att leva. De kallar det självförtroende men jag tycker inte riktigt att det är rätt ord att använda. Just den här viljan att överleva är det som gör att barn kan överleva aslänge i vildmarken medan tuffa män som normalt ”klarar allt” inte gör det.

 

Myter och verklighet om katastrofsituationer

Biträdande Brandchef Anders Fridborg brukar föreläsa på Att överleva zombiekatastrofen om hur samhället och människor reagerar på katastrofsituationer. Han tar upp hur samhället ska fungera vid kriser, hur människor reagerar vid kriser och en del om hur katastrofberedskap fungerar när den är bra och mindre bra. Här kommer en liten sammanfattning och några egna tankar.

Fridborg menar att paniken sällan uppträder vilket går ganska rakt emot vad vi lär oss i zombiekanon. Och ju mer förberedda vi är på att något ens kan inträffa, desto större sannolikhet är det att vi faktiskt agerar som vi ska.  Överhuvudtaget är det vanliga att folk beter sig som man gör mest vid kritiska situationer. Hjärnan har en tendens att ruta in saker i vanliga mönster och sålla bort de anomalier till vardagen som dyker upp. Vi kan se det tydligt i inledningsscenen till Shaun of the Dead.

Vad är då sant och vad är myt i frågan om vad som händer vid katastrofer av olika slag. Forskningen på området är ju på olika typer av katastrofer men det finns ändå vissa generella likheter. Dessa stämmer inte alls med den bild man ofta får av vad som sker. Såklart finns det en massa undantag till bilden men den är ändå viktig att bära med sig i huvudet. Kanske kan vi inte räkna med att folk direkt släpper allt de har för sig, panikar, klår upp en gammal tant och plundrar närmaste 7-11 när något händer, utan istället stänger in sig i lägenheten och låser dörrar och fönster. Och samhället kommer inte inrätta en massa nya myndigheter utan de som normalt tar hand om kriser försöker lösa det på den närmaste nivån möjligt. Undantagstillstånd förekommer inte i Sverige utan det är i så stor utsträckning det går vanliga instanser i samhället som löser problem.

Från: Ann Enanders bok ”Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser”

Den bilden vi får av katastrofsituationer är oftast från media  (eller från zombiefilmer) som framförallt vill ha en bra story. Plundring, uppförstorade dödsiffror etc ger bättre lösnummerförsäljning än om människor beter sig vettigt.

Jag tror det finns något nyttigt i att se att världen inte nödvändigtvis kommer se likadan ut som den gjort tidigare, oavsett om det gäller en framtida energikris eller något annat. Genom att bara tänka på det sättet kommer vi att ha lättare att anpassa oss om något händer.