Bloggarkiv
Kriserna vi står inför – och kriget
Det finns så mycket jag skulle kunna gissa om vad som händer i Ukraina eller hur utveckling kommer att bli. Men jag låter bli. Jag kan helt enkelt väldigt lite om krig. Har typ inte intresserat mig för det tidigare eftersom jag tänkte att det inte är aktuellt i Sverige just nu. Jag hade förmodligen fel. Inte för att det nödvändigtvis blir krig i Sverige, men risken för det är definitivt värd att ta med i beräkningarna.
När jag föreläser om våra kris- och katastrofbeteenden brukar jag alltid vara noggrann med att påpeka att det gäller just naturkatastrofer eller andra typer av kriser än krig. Jag pratar om hur folk blir mer solidariska, att vi vill hjälpa varandra och att det finns många myter om hur vi beter oss som inte stämmer (läs mer om krisbeteenden här och här). I krig eller under krigshot kan det slå åt flera håll. Rykten kommer att blåsas upp, människor kommer att bli rädda och försöka agera på bästa sätt men med bristfällig information. Oftast med goda intentioner, men inte alltid. Även om samhället blev mer polariserat så hoppas jag att de flesta i alla fall omprövat sina initiala ståndpunkter eller beteenden.
När coronapandemin blev ett faktum för ganska precis två år sedan tillhörde jag inte gruppen som skrek att slutet var nära. Tvärtom var jag mer inne på linjen att det nog inte skulle bli så farligt. Men som vid alla hot som reagerar vi starkt. Vi kräver att saker måste hända snabbt för att vi ska kunna känna någon slags kontroll över situationen. Att vi gör det vi kan. Därför skriks det extra mycket på NATO-medlemskap, att släppa neutraliteten som varit viktig länge, att alla sanktioner som behöver göras måste göras (även om vissa saker kanske mest drabbar den ryska civilbefolkningen). Jag ser många paralleller till situationen för två år sedan. Det är en svår situation och vi som privatpersoner kan göra ganska lite för att påverka den, men vi försöker påverka situationen genom att ha en massa åsikter som på det stora hela är dåligt underbyggda eftersom det saknas så mycket information. Vi vet inte, och det är svinjobbigt att inte veta vad som händer. Men det är så jag tror att framtiden kommer att bli. Det kommer att vara en massa händelser som vi behöver hantera utan att ha makt att påverka de stora skeendena.
IPCC släppte sin andra rapport om läget i världen och det var ingen rolig läsning (här kan du läsa en sammanfattning på några sidor). Tre miljarder människor är redan nu i akut fara, och vi är på väg mot tre graders uppvärmning. Rapporten har hamnat i medieskugga (av förståeliga skäl) men kommer att påverka oss och våra barn långt efter kriget i Ukraina. Vad vi kan vara säkra på är att världen kommer att bli mer oviss. De senaste 20 åren (attackerna på WTC, sommaren 2004 där 70 000 dog av värme, ekonomiska krisen 2008, arabiska våren och flyktingkrisen, vulkanen vid Eyjafjallajökull, IS framfart i Mellanöstern och terrorattentat i Europa, Breiviks terrorattentat i Norge, Ebola i Västafrika, orkanen Sandy, skogsbränderna i Sverige 2014 och 2018 samt i Australien, Ryssland och Kalifornien 2020 och 2021 och så vidare) har bara varit en försmak till det som komma skall. Kriser, katastrofer och ovisshet. En framtid att frukta.
Preppergrupperna på facebook svämmas just nu över av rädda människor som helt plötsligt insett att de borde läs och agerat på MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Inga konstigheter egentligen. Samma sak var det för två år sedan. Men istället för toapapper är det jodtabletter som hamstras (helt i onödan enligt strålskyddsmyndigheten). Preppingen som skiljer krig från annan kris är inte särskilt stora. Tänk vad du behöver ha hemma för att klara en kortare tid med strömbortfall och kraschade IT-system. MSB:s broschyr är en bra ingång. Men tänk också på vad du kan göra tillsammans med andra för att förbättra situationen. Hur du är organiserad och vilka kunskaper och förmågor du har som kan bidra till ditt lokalområde. För i kris såväl som i krig är du aldrig ensam. Det finns människor runtomkring dig, grannar, familj, släkt och vänner som du kan bli beroende av och som du kan hjälpa. Var källkritisk, kolla information du får till dig en gång extra innan du sprider den vidare. Skapa inte rädsla, försök göra det du kan. Just nu är det väl att delta i manifestationer till stöd för människorna i Ukraina och om du har möjlighet skänk pengar eller andra saker som efterfrågas i någon av de insamlingar som görs. Det är det du kan kontrollera och göra.
Det jag hoppas på är att vi kan i större utsträckning acceptera att vi saknar kontroll och inte rusa iväg och agera utan ordentlig information. Jag säger inte att vi inte ska agera långsiktigt, tvärtom måste vi göra det, men vi måste kunna hålla flera bollar i luften. Förändra och ta kontroll över det vi kan, och inte drabbas av panik inför det vi står inför. Det är då vi faktiskt kan förändra.
Vill du veta mer om vad som skulle hända vid ett krig i Sverige rekommenderar jag dagens avsnitt av Beredsam (med Claes Tovetjärn och Linnea Gullholmer) som handlar just om lagar i krig och hur Sveriges civilbefolkning skulle kunna påverkas av ett krig. Den finns där poddar finns.
Grannar och sociala nätverk vid kriser
De senaste dagarna har det kommit två nya forskningsrapporter om hur vi hanterar kriser på bra sätt. Först ut var en avhandling från Umeå Universitet som visade att grannar är viktiga vid kriser (som SR rapporterade om). Det är något som jag ständigt återkommer till när jag pratar om kriser och hur vi kan förbereda oss. Vi pratade en del om grannsamverkan på den senaste Preppa tillsammans-träffen vi hade (som var digital). De flesta hade fått bättre kontakt med grannarna under pandemin trots att det är en tid när vi inte ska träffas. Jag tror det handlar om att vi känner att vi är mer sårbara i krisen, vi vet alla att vi kan bli sjuka och bli beroende av stöd från andra. När allt rullar på som det ska är det lättare att glömma det eftersom det finns normer om att vi ska klara ss själva och inte be om hjälp i så stor utsträckning. Men i kriser så blir det tydligare att vi inte är isolerade öar utan att vi hör ihop. Och när vi, som nämns i radioreportaget, inte bor nära släkt och vänner blir grannarna än viktigare.
Och idag (20/1) rapporterade SVT om en studie från Uppsala Universitet där vikten av vänner och familj poängterades. Men även att vara ute i naturen och upprätthålla hobbies och fritidsaktiviteter. Även folkhälsomyndighetens pressträffar var viktiga och att få diskutera munskydd, den svenska strategin i jämförelse med andra länders strategier. Jag tycker inte alls att det är särskilt överraskande. Sociala nätverk är viktiga vid alla typer av kriser, från dödsfall och skilsmässor till större naturkatastrofer. Det är inte konstigt, att pressträffarna och att diskutera med andra, tror jag, är viktigt för att försöka skapa någon typ av ordning i kaoset. Att vi är informerade av vad som händer är viktigt för att känna kontroll, att vi inte famlar i mörkret. När vi samtalar med andra och delar information, vrider och vänder på argument så vi också känner att vi har möjlighet att påverka eller hjälpa till. Det är sånt vi människor mår bra av.
Det är synd att inte den här typen av kunskap får större fäste bland preppers. Tänk om det istället för frågor om knivar, uppvärmning och konservburkar skulle diskuteras bästa sätten att organisera sig lokalt och lära känna grannarna, eller stärka sammanhållningen i den lokala hyresgästföreningen, bostadsrättsföreningen eller samfälligheten. Och på sikt också rusta upp beredskapen där. Vilken tillgång det skulle kunna bli.
Så passa på att lära känna dina grannar. Delta på nästa städdag och börja prata. Skriv i den lokala facebookgruppen och föreslå någon typ av aktivitet. Kanske börja planera att odla tillsammans med andra? Det finns mängder med saker du kan göra som också gör livet enklare när det inte är kris.
Boktips: När världen slocknar och När fjällen tystnar
När världen slocknar (2020) handlar om Adam och Jasmina som är 12-13 år och råkar ut för en isstorm när de är i skolan. De flesta barnen kan ta sig hem med några får stanna kvar i skolan över natten. De beslutar sig dock för att försöka ta sig hem trots isstormen. Adam tar också med sig sin sjuåriga syster Maja. Det blir en stökig resa och det mesta som kan gå fel går fel, men det håller sig ändå i liten skala. Det känns som att det skulle kunna hända.
I den fristående uppföljaren När fjället tystnar ska Max gå på fjällvandring med sin storebror Max som är i 20-årsåldern och något av en prepper. Samtidigt åker Jasmina till Kroatien för att söka sina rötter tillsammans med sin mamma i något som blir lite av en bihistoria. Även i När fjällen tystnar går det mesta fel för Adam (och Max). Det är ur askan i elden nästan hela tiden. Det blir regnoväder, de måste gå omvägar eftersom några inte betett sig som de ska i naturen och plurrar i vattnet så utrustningen blir blöt.
Bägge böckerna smyger in fakta om hur vi kan bete oss vid kris. För att göra eld, för att ringa 112 eller om vi skulle råka träffa på en brunbjörn. För vuxna kan det kännas som lite övertydlig pedagogik men jag tror det funkar bra för barn i rätt ålder. Adam är en osäker kille som jag tror många killar i den åldern kan känna igen sig i. Men när saker väl inträffar klarar han av situationerna. Han växer med varje uppgift och förstår mer och mer hur mycket han egentligen kan klara av. Precis som det är med de flesta av oss i kris. Motgångar är något som kan få oss att växa. Kanske kan den också vara bra att låta barn läsa som ska vara med på fjällvandring om de inte är för rädda av sig.
När världen slocknar och När fjället tystnar är böcker för barn i typ 10-12årsåldern. Jag tror att de funkar ganska bra i den åldern. Kapitlen är korta, det är spännande och det är lätt att bara fortsätta läsa.
Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen
Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå.
Jag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.
De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.
En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.
Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.
Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.
Recension: Kris! – Från Estonia till Corona
Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.
De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.
Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.
Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).
Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.
Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser
Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.
Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.
Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.
Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.
1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.
2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.
3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.
De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.
Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar
Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.
Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.
Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.
Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.
Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam
Hur bygger vi resiliens hos individen
Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.
1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.
2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.
3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.
De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.
Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3
En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.
Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen. De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.
När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.
Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.
PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.
Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.
Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.
För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.
Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.
—
Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.
Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour
Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.
En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.
Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.
Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.
Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.
Musik: Häxhammaren.
Zombieöverlevnad 