Bloggarkiv

Den obeboeliga planeten – livet efter uppvärmningen

Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells kom ut 2019 och bygger till stor del på en uppmärksammad artikel i NY Times. De första orden lägger ut stämningen: ”Det är värre, mycket värre än ni tror.” Wallace-Wells skriver om olika sätt vi kommer att drabbas av klimatförändringarna. Hunger på grund av att vi inte kan odla på samma sätt som tidigare och att jordarna är på väg att dö, att många kommer att avlida i värmeböljor, att en ganska stor del av världens städer kommer att översvämmas eller drabbas av återkommande förödande stormar. Kommande smittoutbrott, brist på luft (på grund av att mycket av syret vi andas produceras av alger som är känsliga för temperaturförändringar), ekonomisk kollaps och allehanda extremväder. Det är en ganska diger lista över problemen som hopar sig. Det handlar mycket om vad ökade temperaturer för med sig. Men den som trodde att det bara utsläpp av CO2 som är problemet står inför ett jobbigt uppvaknande. Det är ekosystem som rubbas vilket kan leda till konsekvenser vi inte alls kan förstå. 

Den obeboeliga planetenJag undrar hur mycket vi egentligen behöver veta. Om vi fattar att det är illa – kommer vi att göra mer bara för att vi förstår hur skitilla det kan bli? Eller är det att vi fattar att mycket av det vi idag tar för givet kommer att tas ifrån oss som vi borde prata mer om eftersom det kommer närmare oss och vår vardag? Det har blossat upp en kulturdebatt om det verkligen är kristrumman vi ska slå på för att få saker att hända, eller om vi behöver använda begrepp som ligger närmare det människor kan förstå. Jag har inget bra svar, men vad vi vet av forskning är att människor agerar när de känner att de eller deras närmaste drabbas (Lästips: Klimatpsykologi). Klimatkrisens abstrakta karaktär gör det svårt att behandla det som andra hot vi hanterat genom historien. Oavsett vilket som är bäst, så går det inte att blunda för att jorden kan bli obeboelig för stora däggdjur som oss själva inom något eller några decennier. Och det bör också lyftas.

De intressantaste delarna av boken är de som inte direkt handlar om klimatförändringarna utan om att hantera dem. Lösningar. Hur vi kan tänka kring undergången för att också kunna leva här och nu. De som brukar läsa det jag skriver vet så letar jag alltid efter hopp och motstånd. Det finns en del av det i Den obeboeliga planeten, men det är det jag egentligen vill se mer av. Just nu läser jag också Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” som faktiskt kan ge en bild av just det (vilket jag kommer att återkomma till i en senare text). I korthet så handlar det väl om att värdesätta tiden och våra gemenskaper och kampen för något som är större än en själv. Det är där både tillfredsställelsen och det som potentiellt kan minska konsekvenserna är. Det är i alla fall det som jag ägnar mycket tanke- och skrivtid till just nu.  

En sak som stör mig i flera alarmistiska böcker om klimatförändringarna är att de inte går ihop (lite samma sak upplevde jag av Jonathan Jeppssons Åtta steg mot avgrunden). Alla de olika konsekvenserna kan inte staplas på varandra. En del konsekvenser kommer att förstärka varandra, medan andra faktiskt hindrar varandra. En ekonomisk kollaps med minskad tillväxt kommer att leda till mindre utsläpp. Vi ser just nu hur covid-19 faktiskt skickar in oss i en ekonomisk recession. Ekonomisk tillväxt är nära knuten till koldioxidutsläpp (historiskt det enda som lyckats minska de globala utsläppen). Just pandemi som lösning på klimatbekymren är såklart ingen hållbar lösning eftersom det kommer med så mycket lidande, men det kan ses som ett exempel på hur de olika tänkbara konsekvenserna av klimatförändringar inte går ihop. Jag skulle vilja läsa mer om det, om hur olika scenarion förstärker och förhindrar varandra.

Jag menar absolut inte att Wallace-Wells har fel, det finns en del kritik om att han cherrypickat studier, men framtiden är svår att sia i. Jag tror det finns problem i att det leder till att vi ser undergången som binär – nu är allt som vanligt, men om X antal år så kommer allt vara annorlunda. Det är redan annorlunda nu. Vi ser effekterna nu och de kan bli värre, men vi människor är också extremt bra på att anpassa oss till nya situationer och tänka att det så här det är nu. Men folk lider, idag på grund av klimatkrisen. Den extrema tyfonsäsongen i Centralamerika hänger ihop med klimatförändringarna och det är bara början.

Den obeboeliga planeten är ändå rätt bra, men något jobbig läsning. Det är problem och obehagligheter som staplas på varandra utan några tydliga svar om vad vi faktiskt kan göra.

Bokus Adlibris

Recension: Kris! – Från Estonia till Corona

Miljöhistorikern Sverker Sörlin kom i början av sommaren ut med essäsamlingen ”Kris! – Från Estonia till Corona”. Boken är en samling texter som Sörlin skrivit om de kriser som drabbat Sverige sedan början av 1990-talet. Den första är från ettårsdagen efter Estonia och de senaste är skrivna i år, mitt under brinnande kris. Så vad är egentligen en kris? Kriser är något som alla människor har och lever igenom. En del är små privata, andra är större och samhälleliga.

De mest intressanta texterna tycker jag är den nyskrivna inledningen som försöker sätta förstå och diskutera själva krisbegreppet. Kris kan betyda både ”svår utmaning eller prövning” men det kan också betyda att något står på spel och att vi har möjlighet att göra val inför framtiden. Martin Luther Kings berömda tal ”I Have A Dream” hette från början ”Normalcy – Never Again” och det kännetecknar kriser på ett bra sätt. Det är också möjligheten att göra något annat av situationen – som den gamla myten om att det kinesiska tecknet för kris är det samma som för möjlighet. Att vi kan välja något annat än det som vi tidigare betraktat som normalt. Jag har tänkt mycket på det i och med Coronakrisen. Att vi hade en chans, en möjlighet att ställa om samhället. Men att vi inte tog den. Under de första månaderna hade de flesta accepterat en omställning av samhället och kanske till med pandemins koppling till klimatförändringarna. Så här ett halvt år senare är tyder mer och mer på att momentumet har passerat.

Boken är uppdelad i fem delar. Den första handlar om vad en kris är. Därefter kommer texter om de svenska kriserna som varit. De tre sista kapitlen handlar om klimatkrisen, finanskrisen  och den demokratiska kriserna. Några av essäerna och talen går in i varandra men det stör inte särskilt mycket.

Sörlin skriver bra, underfundigt även om jag kan sakna de konkreta lösningarna i hans texter. Men så är det väl ofta med essäer. De ställer frågor snarare än ger svar, men med flera sådana texter på varandra kunde jag uppleva en viss frustration i vad han egentligen föreslår för åtgärder som inte bara är reaktiva eller slagordsmässiga (minska fossilberoende, rusta upp det gemensamma, för humanistisk integrationspolitik).

Det jag tar till mig mest av i den här boken är hur mycket och hur snabbt vi glömmer det vi varit med om och går vidare. Människor är suveräna på att anpassa sig och gå vidare till nya situationer, men också på att lägga det gamla bakom sig. Finanskris, bränder eller stormar vi glömmer att de  hänt och ställer inte som samhälle inte om, de specialister som jobbar med frågorna kanske blir strået vassare på att handskas med konsekvenserna, men det sker inget (eller mycket litet) åt de större frågorna runt omkring. Lite på samma sätt som SVTs meteorologer kan prata om bränderna som rasar i Kalifornien utan att ens nämna hur de ökat i takt med att klimatförändringarna eskalerar. Vi glömmer och vi kopplar inte ihop. Det gör det svårt för oss att förstå den kopplade klimatkris vi nu lever i. Och det är svårt att se (och förstå) hur klimatkrisen också skapar andra kriser. Migrationskriser för att folk inte kan leva kvar där de bor. Demokratikriser för att vi inte inser att vi måste förlora en del av vårt välstånd och så vidare.

Bokus

Adlibris

 

Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser

Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.

Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.

Från storm till terror : individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser (häftad)Ja alltså boken är helt ny och kom tidigare i år så kapitlet om pandemier blev väldigt aktuellt. Det ”roliga” är att det är väldigt bra och förutsäger ganska precis hur den här situationen är. Boken utgår ganska mycket från svininfluensan och vaccineringar och där är vi ju inte nu, men mycket av osäkerheten och informationsproblematiken samt hur myndigheterna bör hantera en pandemi tycker jag känns i linje med vad vi sett. Mycket handlar också om krisen efter krisen det vill säga de problem som vaccinet gav i efterhand. Jag undrar också om det är några kommuner som faktiskt hade planerat för pandemi i några av de övningar som alla myndigheter är skyldiga att göra. Och i så fall om det går att se någon skillnad i de kommunernas hantering i jämförelse med andra. Men det ligger väl en bra bit i framtiden.

Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.

Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.

1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.

2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.

3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.

Bokus

Adlibris

 

 

Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar

Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.

Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.

Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.

Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.

Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam

Adlibris

Bokus

 

 

 

Hur bygger vi resiliens hos individen

Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.

 

1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.

2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta  vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.

3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.

De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 3

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här tredje och sista inlägget om boken. Och det handlar om återhämtning och hur vi kommer tillbaka till vardagen.  De två tidigare finns här: 1 före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt. 2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen. Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

När det akuta skedet är över börjar återuppbyggnaden. Vid en hel del händelser är gränsen inte skarp och entydig. Det kan vi ofta se i zombieskildringar där de överlevande gång på gång tror att de kan börja om och starta på nytt, men zombierna eller något ondsint gäng kommer alltid tillbaka. Men även vid till exempel toxiska utsläpp som kanske inte märks kan det vara svårt att veta exakt när återuppbyggnaden kan börja. Perioden efter är också början på att bygga upp något bättre.

Det finns en mängd normala reaktioner på onormala händelser. Emotionella, kognitiva, sociala och fysiska reaktioner som nedstämdhet, ilska, rädsla, skuld, skam och tomhet. Sämre tankeförmåga, koncentrationssvårigheter, minnessvårigheter och tankspriddhet är andra reaktioner som kan förekomma. Det finns stora individuella skillnader och oftast så försvinner de här reaktionerna efter några veckor.

PTSD är något som ofta pratas om efterdyningarna av katastrofer. I en systematisk översikt verkar 20-30 % av människor som drabbas av katastrofer uppvisa symptom på PTSD (även om det är stor variation beroende på katastrof fanns det en mycket liten höjd risk för svenskar som varit med om tsunamin 2004 i en undersökning som gjordes 2010). Att möta en katastrof eller kris på annan ort gör det generellt svårare att tackla händelserna, men ju bättre rotad du är i samhället du befinner dig i, desto lättare att hantera krisen.

Det finns faktorer som påverkar. Såklart exponeringen dvs om någon närstående avlidit eller om panik/dödshot. Men också om du tvingats evakuera är en negativ faktor. Kvinnor och flickor verkar också drabbas hårdare psykologiskt av trauman. Personer mellan 40-60år verkar också påverkas mer negativt, det kan hänga ihop med att de generellt har större ansvar för barn eller samhälle. Äldre verkar i mindre utsträckning påverkas negativt. Även minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper drabbas hårdare. Psykiska eller sociala problem är också något som lättare leder till mer negativa konsekvenser. Särskilt i de fall det inte finns stödjande nätverk. Just nätverk och psykosocialt stöd är en viktig faktor för att minska risken av negativa effekter.

Tiden strax efter den akuta fasen präglas generellt av mobilisering av resurser och aktiviteter. Många kämpar mot samma mål vilket gör att gamla konflikter ofta begravs. Det kallas ibland för smekmånad. Många frivilliga strömmar till och försöker hjälpa till på bästa sätt. I Sverige har vi sett stora mängder frivilliga dyka upp vid katastrofer och det ses numer i större utsträckning som en resurs än tidigare, även om mycket kan göras bättre i den frågan.

För den drabbade individen innebär återhämtningsfasen i bästa fall också en omdefinition från offer till överlevande. Att känna sig som ett offer och inte ha möjlighet att definiera om sig själv till aktör försvårar processen.

Att skapa ritualer för viktiga händelser i människans liv är något som funnits väldigt länge. Samma gäller med kriser. Det finns både spontana minnesstunder och de mer officiella som fyller viktiga funktioner för drabbade, men också för människor som påverkats utan att direkt varit drabbade själva.

Det var det, jag rekommenderar verkligen alla att ladda ned och läsa boken. Det finns också kortare sammanfattningar i slutet av varje kapitel som är lite enklare att läsa än att traggla sig igenom hela den något akademiska texten. Hoppas du lärde dig något, det gjorde jag trots att det är tredje eller fjärde gången jag läser boken nu. Den uppdaterade varianten bidrar med lite mer även om det inte direkt är några större nyheter.

 

 

 

Beredsam 7: Om katastrofer och P3 Dystopia med Anna Davour

Nu är höstens säsong av podden Beredsam igång. I höst kommer vi att ha med lite olika gäster som kan mycket om ämnen som är relaterade till prepping, beredskap, kris och katastrof. I första avsnittet är Anna Davour gäst. Hon jobbar med P3 Dystopia (som för övrigt är en mycket bra SR podd om olika hot mot världen) och samtalet kretsade en hel del kring det.

En av de intressantaste delarna tycker jag var när Anna pratade kring att katastrofer är lokala. Att det är svårt att tänka sig – troliga – scenarion där hela världen drabbas samtidigt (även zombieapokalypsen borde faktiskt börja lokalt och sprida sig sedan, med ställen som är mer säkra under längre perioder än andra). Men också att apokalypsen har drabbat många samhällen historiskt. Även om det ofta varit svårt att se när de var mitt uppe i det.

Att intervjua på det här sättet är lite nytt för mig och det finns en del barnsjukdomar i intervjutekniken tänker jag. Men det ska bli spännande att fortsätta med gäster! Det finns många vi skulle vilja intervjua om prepping, överlevnad och katastrofer.

Beredsam finns på itunes, Spotify och andra ställen du kan lyssna på poddar på. Du kan också följa podden på facebook.

Podden stöds av studieförbundet ABF. Läs mer om ABFs preppingsatsning här.

Musik: Häxhammaren.

Prepping och funktionsnedsättningar

Häromdagen sändes ett avsnitt av Funk i P1 där jag medverkade (OBS har inget att göra med den grovt överskattade musikgenren Funk). Avsnittet handlade om hur människor med funktionsnedsättning skulle klara en kris.  I intervjuer med myndigheterna finns det en ganska tydlig bild över vilka brister som finns, både i planer och i fråga om skyddsrum. Och i förlängningen betyder det ju att de gör skillnad på folk och folk.

Att använda ordet funktionsnedsättning (eller variation) istället för handikapp är viktigt för att skapa större förståelse. Det är inte människor som har handikapp, det är samhället som gör hindren. Och funktionsnedsättningar har alla i olika perioder i livet vilket är viktigt att tänka på. Det kan vara depressioner, utmattningssyndrom, brutna ben eller influensa som gör att normalförmågan är nedsatt och vi i större utsträckning behöver stöd från människor runtomkring oss.

Ett problem är ju också mediciner som många äter. Runt en miljon människor äter idag antidepressiva (OBS jag är inte helt säker på hur siffran definieras, men det är skitmånga i vilket fall), många får hjälp med sömnen eller andra former av medicinering för att fungera bra. Vad konsekvensen av att de inte skulle få sina mediciner är svårt att sia om, men klart är att det med all sannolikhet skulle resultera i ett enormt lidande. Diabetiker vars mediciner måste förvaras svalt är också en svår nöt, det som verkar vettigast tänker jag är en portabel kyl som drivs av gasol eller liknande.

Att hissar och andra hjälpmedel för människor med rörelsenedsättningar inte fungerar är också ett stort problem vid eventuella evakueringar och liknande. Bränder kan verkligen bli farliga, särskilt i äldre hus där lägenheterna inte är byggda som brandceller.

Positivt är att fråga lyfts i alla fall. Jag vet att flera av funktionshinderrörelsens (ja den kallas så) organisationer håller på att lyfta frågan. Att döva i Örebro snackar prepping, att Boken om Hemberedskap tillgängliggörs för människor med synnedsättning med mera.

Allt startar med att göra en egen risk- och sårbarhetsanalys. Vad har jag för risker och sårbarheter jag behöver tänka på, och utifrån det ta det vidare. Jag tänker dock att ”känna sina grannar” är något som går som en röd tråd genom all typ av beredskapstänk. Att ha ett starkt lokalt nätverk är alltid viktigt, särskilt om du inte . Jag lägger in en av de finaste bilderna jag fått kring detta här.

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Bli en zombieöverlevnadsexpert

Nu är den äntligen här! Claes Tovetjärn, Elin Jonsson och min zombieöverlevnadsbok för barn (9-12år)! På många sätt är det som en lite mer barnanpassad ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen”. Det är svårt att skriva text som är till för barn, vissa saker som jag tycker borde vara självklara för barn i den åldern (till exempel ordet Morakniv) hade testläsarna ingen koll på alls, medan andra ställen nog var lite för enkla. Ett tema som varit svårt var att skriva om apokalyps och den stundande klimatkatastrofen. Att både belysa allvar men inte skrämma upp för mycket är en svår balansgång.

Boken är särskilt lämpad att läsa tillsammans barn och vuxen, eller flera barn tillsammans så de kan prata om innehållet och göra övningarna som finns. Det handlar om allt från att hålla ihop och prata om svåra saker, till att göra eld och att prova att tvätta sig med bara tre liter vatten. Bli en zombieöverlevnadsexpert innehållet både hemberedskap för strömlösa hem och lite kring överlevnad i naturen.

Fokuset är på att bygga trygghet istället för rädsla. Att hitta vuxna som kan vara hjälpsamma vid olika situationer och att lära sig nya grejer tillsammans med andra. I boken tog vi fram tio regler som vi kallar för ZÖR. ZombieÖverlevnadsReglerna.

1. Förberedd – inte rädd!
2. Där det finns många människor blir det också många zombier.
3. Zombier är korkade – du är smart. Hjärnan är ditt viktigaste vapen mot zombierna.
4. Var källkritisk! Vid katastrofer sprids alltid många rykten som inte stämmer.
5. Öva på katastrofen innan den sker, efter är det försent.
6. Prata med människor.
7. Ensam är svag. Lita på andra och håll ihop! Tillsammans kan vi besegra zombierna.
8. Lär dig nya saker. Ju mer du kan desto större möjligheter har du att överlista zombierna.
9. Skippa inte idrotten. Din kropp har du alltid med dig och den måste fungera!
10. Lär känna dina grannar. Det är inte polis och brandkår som är först på plats vid en katastrof – det är dina grannar.

 

Bokus

Adlibris

Det finns en resurssida med quizz, lärarhandledning, diplom och ZÖR reglerna som det går att tanka ned. Du hittar den här. Boken ges ut av alfabeta och om du är intresserad av ett recensionsexemplar kan du kontakta dem!