Månadsarkiv: augusti 2021

Recension: Zombien Zom

Förlaget Hegas (som ger ut lättlästa böcker för olika åldrar) är nog de som släpper flesta zombieböcker. De har släppt Benni Bödkers serie Zombie City och Zombie World och böckerna En minecraftzombies dagbok och en del andra böcker på monster och zombietema.

Zombien Zom är en sjuårig zombie som ska börja skolan. Han är något nervös eftersom han inte känner någon, och det går dåligt i början eftersom han inte kan flyga som häxan, välta träd som trollet eller springa snabbt som en varulv. Men allt blir ändå bra i slutet.

Böckerna om Zombien Zom är skrivna av Ellen Holmboe och illustrerade av Nana Torp. Den första boken är Hegasnivå ett vilket är den lättaste nivån. Jag högläste för mitt barn (7år) och kunde känna att det var lite kort för det. Däremot är den nog perfekt som en första bok för barn i den åldern att läsa själva. Den andra boken ”Hitta den röda demonen” är på nivå två, och är väl kanske något roligare kan jag tycka. I den börjar demonen i klassen besätta andra i klassen och beter sig allmänt illa.

Zombien Zom 1 - Zom börjar skolan
Zombien Zom 2 - Hitta den röda demonen

Ny bok om prepping: Överlev Krisen – Prepping och vardagsberedskap

Det börjar finnas en hel del böcker om prepping på svenska och det verkar inte som om det direkt blir färre. ”Överlev krisen” skriven av Trygve Skanding och Jostein Saakvitne är en norsk bok som nu översatts till svenska. Det är en ganska kort bok men praktiska tips och lite reflektioner och spekulationer om hur vi ska förbereda oss för kriser och

Förordet till den svenska utgåvan är skriven av Pär Plüschke (som bland annat har medverkat i Beredsam och är aktiv i Preppa tillsammans Skarpnäck). Han lyfter fram tre förtjänster med boken som jag håller med om. För det första lyfter det det mellanmänskliga perspektivet. Att vi aldrig kommer ifrån att vi lever i ett samhälle med människor vi älskar, bryr oss om och påverkas av. Boken fokuserar lika mycket om det sociala som på dig själv som individ. Det är befriande. Det andra är att den utgår från det norska perspektivet (och i översättningen i det svenska). Det gör förvisso många andra böcker om prepping också, men jag tycker nog att det är mer närvarande. Och för det tredje att den är skriven under pandemin. Det är ett perspektiv som inte fått så mycket utrymme utöver spekulationer i andra böcker. En annan sak som jag tycker är bra i boken är att den inte fokuserar på överlevnadstekniker eller bushcraft. Det utgår till stora delar från hur de flesta lever sina liv idag. I städer eller tätorter och att idén att vi skulle bege oss in i skogen är väldigt främmande för de allra flesta.

Det jag inte gillar med boken är att det ofta skrivs om att det blir panik. Det är ett mantra som upprepas om och om igen i populärkulturen och in i populärvetenskapen och får ändå relativt stort utrymme i boken. Forskningen kring människors beteenden i krissituationer är tydlig med att panik och kaos är mindre vanligt än vad vi tror. Men det påverkar oss mycket. Det skapar mer rädsla än nödvändigt. Tänk på skillnaden på hur du kulle bete dig i en kris om du antingen trodde att det var laglöst land utanför din bostad eller om du förstod att det fanns andra som ville hjälpa till och göra saker och andra människor som var i behov av hjälp. Jag har skrivit lite om varför det är viktigt med rätt förväntningar på en kris tidigare (läs här).

Det är helt enkelt en jordnära bok om saker som kan hända och hur du kan förbereda dig för att minska konsekvenserna. Jag gillar att den inte försöker komplicera saker, utan att det är ganska lätt att vara lite mer förberedd. Överlev krisen tar upp tio olika scenarier som terrorattacker, solstormar, naturkatastrofer, långa strömavbrott och hur lång förvarning vi kan väntas få och vad vi kan göra. Det är en grundläggande bok som riktar sig till människor som är lite intresserade men kanske inte kommit igång snarare än till den som redan har ett lager hemma.

Boken ser ut som en korsning av Anna Maria Stawrebergs bok Prepping och min Överlev katastrofen.

Framtiden var bättre förr

Det här är ett smakprov på en text som publiceras på Arena Essä och bygger lite på ett kapitel av min kommande bok ”Från förnekelse till framtid – Den moderne Frankenstein”.

Framtiden är en plats som är lätt att beskriva. I otaliga utopiska, dystopiska eller postapokalyptiska skildringar får vi se en annan värld. Innehållet i framtiden är öppet, och säger ofta mer om nuet än om hur det kommer att bli.

En av de mer intressanta, och realistiska, framtidsspaningarna är den fiktiva Rough Planet-reseguiden Notterdam 2045. (Framtagen som en del av forskningsprojektet Climaginaries, finansierat av det svenska forskningsrådet FORMAS.) Syftet är att beskriva hur samhället kan ställa om till att ha nära nog nollutsläpp av växthusgaser. Hur en stad som ställt om för att klara IPCC:s 1,5- gradersmål skulle kunna se ut.

I glättig text beskrivs den påhittade staden Notterdam för turister. Det mest intressanta är hur kulturen i staden är beskriven. Burning Mankind-festivalen (som handlar om hur världen skulle sett ut om vi hade haft en uppvärmning på 4 grader), de flerfiliga cykelbanorna, minnesmärket över Black Friday med varningstext om att det kan ge traumatiska flashbacks för äldre besökare (”Allt ska bort! Upplev den autentiska ångesten över konsumtionssamhället i Nhine’s simulerade reor”) eller varning om att besöka staden med egen bil (Notterdamborna är inte nådiga mot privatbilism). Historiska tillbakablickar över pandemin 2020 som en av de första som kom och serien av ekonomiska krascher som ledde fram till sociala förändringar. Men även anpassningen till de återkommande översvämningarna som flytande pontonodlingar som använder avsaltningsanläggningar.

Läs resten på Arena Essä:

Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.