Crossed

Jag fick äntligen tid att läsa första delen av Crossed vilket ledde till en natt med dålig sömn. Det är väl egentligen inte en zombiehistoria, men genren blir mer och mer tillåtande och jag tycker det är bra. Det är en typ av smitta som kan liknas vid Rage Virus på steroider. Förutom att få ett slags kors i ansiktet så släpper alla typer av spärrar i människan. Smittan gör att de drabbade vill göra allt genomjävligt man någonsin kan tänka sig med såväl smittade som med varandra. Är du lite känslig för sjuka våldtäktsscener eller blod och stympningar är inte Crossed något jag rekommenderar. Men de kan fortfarande tänka och göra planer.

Den första delen i serien (10 kapitel) är skriven av Garth Ennis som också ligger bakom The Preacher. Det finns en hel del likheter med Preacher i hur skruvat det är men Crossed är gjord med mindre humor. Efter den första historien slutade han skriva den och några andra har fortsatt. Jag har inte läst vidare (än) men den finns att läsa på nätet här om man inte vill köpa serien.

Som man så ofta gör med zombieberättelser så försöker man sätta sig in i om man själv skulle vara där. Ennis ger oss inget romantiskt överlevnadsskimmer överhuvudtaget. Det är den mörkaste zombieliknande berättelsen jag någonsin läst. Det finns liksom inget hopp, ingen som egentligen bryr sig och en omgivning som är en bra bit värre än döden.

Crossed är riktigt bra, vedervärdig och helt makaber.

Annons

Filmtipset: Exit Humanity (och lite tankar kring zombiegenren)

Exit Humanity från 2011 är en kanadensisk zombiefilm i westernmiljö. En soldat, Edward Young, upptäcker att odöda helt plötsligt finns som ny fiende och allt kollapsar. Hans familj dödas och han skaffar sig ett nytt mål med livet. Jag tycker det är en ganska bra film även om den, i likhet med många andra zombiefilmer, är lite väl övertydlig ibland. Den är snyggt gjord, zombierna är väldigt välsminkade och ser obehagliga ut. En berättarröst går genom hela filmen och små avsnitt är animerade, det funkar faktiskt väldigt bra särskilt med tanke på att filmen bygger på hans dagboksanteckningar. Den är dock på tok för lång och glorifierar Young lite väl mycket, men är väl värd att se tycker jag ändå.

Filmen fick mig att tänka ganska mycket på genren zombiefilm. Eller kanske att det inte finns en genre som heter zombiefilm. Zombiefilmer har varit synonymt med skräckfilmer, men jag vet inte om jag skulle kalla den här en skräckfilm. Få av de senaste zombiefilmerna jag sett har gjort mig rädd. Det som gjorde de klassiska zombiefilmerna till skräckfilmer var ofta en krypande känsla och någon typ av instängdhet. Det och att zombierna var någon som betytt mycket tidigare, någon man kunde känna igen. Nu handlar det mer om ett visst mått av action som dom snabba zombierna lämpar sig utmärkt för (även om det inte just gäller för den Exit Humanity). Temat med att skjuta ihjäl sina vänner och familjemedlemmar finns ofta kvar men det känns ibland lite uttjatat. Det blir sorgligt på sin höjd, sällan obehagligt eller läskigt. Kanske trubbas man av bara?

Följdfrågan blir såklart hur filmgenren eller kanske snarare zombien kan utvecklas. I bokens värld är det vanligt att zombien är något annat än bara den hjärndöda stapplande varelsen med omättlig hunger. Varma kroppar är ett exempel som nu också snart blir film. Risken finns att zombien går vampyrens öde tillmötes och blir en version på Twilight, men jag tror den inte är överhängande. Zombien symboliserar en annan klass och ett helt annat begär än vampyren. Det här med den nutida zombiens utveckling och Varma kroppar är ett ämne jag kommer att återvända till.

Vad är en zombie? Om Romeros fyra första zombiefilmer.

Jag kollade igenom Night Of The Living Dead, Dawn Of The Dead, Day Of The Dead och Land Of The Dead häromdagen för att ta reda på lite hur Romero låtit sina zombier utvecklas. Redan i Night Of The Living Dead är zombien inte riktigt det folk brukar prata om är en RIKTIG zombie. Jag var själv ganska länge en anhängare till att det finns en orginalzombie (utöver den Haitiska) som var långsam, inte kunde använda verktyg och hade bara hunger efter människokött i sinnet. Ju mer jag har sett och läst, desto mer framstår det som en värdelös inställning. Precis som alla populärkulturella fenomen är zombien i ständig förändring. Inte minst sedan början av 2000-talet då den snabba zombien blivit vanlig och en del av kanon. Visst behöver man inte tycka att utveckling alltid är bra och ryser jag lite vid tanken på att zombies kan köra bil men det är nog tema för ett annat inlägg. Här är en redogörelse över zombierna i Romeros fyra första zombiefilmer.

I Night Of The Living Dead (1968) använder zombierna enkla verktyg. Dom kan småspringa med begränsad motorik. Dom är rädda för eld och verkar ogilla ljus (dom slår sönder lyktorna på Bens bil). En del av dom verkar kunna känna smärta, eller iallafall påverkas av slag eller skott. Dom äter insekter och grillat människokött. Deras hunger är inte omättlig, snarare verkar dom vilja döda människor och i andra hand äta dem. Efter döden blir de zombies efter några minuter. Dom kallas inte zombies utan för ”Ghouls” (Ghoul är från arabiskan och det är också därifrån ordet alkohol [al-ghoul] kommer)

I Dawn Of The Dead (1978) verkar dom ha gått tillbaka lite i utvecklingen. Dom är mer passiva och har en tendens att bara stå still rätt passivt. Aggressiviteten är lite nedtonad. Man ser också tydligt att det är mängden som gör dom farliga. Dom har tydliga minnen från sina tidigare liv, kanske mer minnen ju färskare dom är. Vissa har blågrå hudfärg, andra är bara lite bleka. Här kan man också i större utsträckning börja känna med zombien. Slakten som MC-gänget gör, väcker iallafall känslor hos mig.  Ordet zombie nämns bara en gång.

Day Of The Dead (1985) är betydligt mer påkostad sminkmässigt (Tom Savini vann också priser för bästa smink). Här ser vi också hur zombien kommer ihåg sina tidigare liv och även kan dra slutsatser och lära sig saker som döda. Dom kan känna sig instängda och gillar det inte. Bub (världens första namngivna zombie?) lär sig vem som är ond och god och hur man kan hantera vapen. Zombierna här har påtagligt stela armar som ofta går rakt ut som dom ofta gör i pre-Romerofilmer. Även här går det att sympatisera med zombierna och dom verkar förnimma varandra i viss utsträckning.

I Land Of The Dead (2005) är förändringen fulländad. Zombien lär sig hantera skjutvapen, lär sig sluta bli distraherade av fyrverkerier. Deras huvudintresse är inte längre att döda och äta utan att hämnas på dom rika.Vissa (Big Daddy) kan till och med må dåligt över att andra zombier far illa. Det är lätt att känna medkänsla med dom här zombierna, man kan till och med se Big Daddy som hjälten i filmen på vissa sätt. Tanken på zombietariatet har aldrig varit tydligare. Det är lätt att se likheter med medias rapporteringar av protester och kravaller och synen på zombien i Land Of The Dead. Den politiska kopplingen är övertydlig.

Nästa gång ska jag kolla mer på de Europeiska splatterklassikerna och se om det är där vi hittar det som ofta betecknas som den RIKTIGA zombien. Var kan man annars hitta den? Någon som vet?

Premiär för Swedish Zomcast!

I fredags spelade vi (jag och Jonny från Swedish Zombie) in det första avsnittet i Swedish Zomcast. En podcast om zombies som jag hoppas kommer ut typ en gång i månaden. Gästen i premiärprogrammet är författaren Susanne Samuelsson som skriver på Stiligheter. Det var första gången vi gjorde något sånt och det finns väl lite grejer man kan rätta till men på det stora hela är jag jättenöjd och tycker det var riktigt kul.

Sprid så mycket ni orkar och ge gärna feedback på hur vi kan förbättra zomcasten till nästa gång.

Nya trailern för World War Z är förövrigt ute och vi snackar lite om den. Kolla in den.

The Walking Dead – serien

OBS Det här inlägget kan innehålla spoilers om serien The Walking Dead!

För någon vecka sen kom nummer åtta av de inbundna The Walking Dead ut (nummer 85-96) . Jag brukar alltid läsa det föregående numret innan för att komma ikapp vad som hänt eftersom de kommer ut med typ ett års mellanrum. Så när jag satt och läste nummer sju insåg jag igen hur bra serien egentligen är (igen). Det finns en nyckelmening tycker jag och det är efter totalkaoset i det nya communityt när Rick sitter och pratar med Carl. Det är först där han inser att det också gäller att tänka långsiktigt och att det inte är zombierna som är det egentligen problemet utan människorna och rädslan för att sluta leva dag till dag. Slutkaoset är också fantastiskt gripande.

Jag har just nu höga förväntningar på det åttonde albumet. Om det börjar handla om hur man långsiktigt bygger ett nytt samhälle och en ny civilisation är det något som knappt funnits i zombiefiktionen innan. Några få undantag finns så klart, Land Of The Dead är väl ett sånt exempel från vita duken och Tåg är en bra novell där det hintas om vad som skett (båda råkar dessutom ha ett intressant klassperspektiv).

Det blir mer och mer tydligt hur trogen TV serien är tempot i böckerna. Nu var det ett tag sen jag läste de tidiga böckerna (och jag har inte kommit mig för att läsa Apart förlags svenska översättningar tyvärr). Det är långa stycken där det inte händer så mycket actionmässigt men karaktärer utvecklas, det hintas om personliga sammanbrott och tänks om hur de egentligen lever. Sen helt plötsligt brakar det loss och det är snudd på att man måste hålla i något för att inte svepas med.

För övrigt var jag och pratade i Ludvika häromveckan och fick en liten artikel i DT och imorgon, tisdag, ska jag prata i Uppsala på Stadsbiblioteket kl 18.30