The Walking Dead TV-serien

Det sista avsnittet av den populära TV-serien The Walking Dead sändes natten till måndag. En tolv år lång resa är slut. Första avsnittet sändes runt Halloween 2010 och det blev en omedelbar succé. Om zombiegenren vunnit i popularitet under 00-talet fullkomligt exploderade det 2010. Vänner och bekanta som aldrig sett zombiefilmer innan blev helt plötsligt zombiegalna. Serien var verkligen omåttligt populär – till en början. Men sen började glöden för TWD falna. En del hade svårt för konceptet ”Lilla huset på prärien-… with zombies” i säsong två (själv älskade jag den). Andra tröttnade på att det ständigt kom nya skurkar efter guvernören, den ena värre än den andra. Några tröttnade efter de usla CGI effekterna på tigern Shiva. Det har knappast saknats tillfällen att sluta kolla på serien.

Det går inte att prata om serien utan att nämna s07e01 när Negan svingar Lucille på ett jobbigt sätt för alla inblandade. Det blev en stor vattendelare bland fans. En del slutade helt sonika att se serien då, andra tyckte att det var starkt och seriens aktier stärktes. Det är en ohygglig scen. Svårt att säga annat.

Det som jag tycker präglat serien är just att den är så väldigt ojämn. När det är bra är det riktigt bra, och när det är dåligt… Jag kan ärligt säga att jag spelat ganska många partier Angry Birds under vissa avsnitt. De två senaste säsongerna har verkligen blandat och givit. Långa meningslösa backstories, konstiga försök till karaktärsfördjupningar som föll platt blandat med något enstaka bra avsnitt. Men sista säsongen har nästan rakt igenom hållit bra.

Zombiegenrens skapare George A Romero (ja, jag vet att det är en förenkling men han skapade den moderna zombien i Night of the Living Dead) sa ibland i intervjuer att han fick idén om revolution från Richard Mathesons roman I Am Legend. Kanske är det så vi också bör se The Walking Dead. I de sista avsnitten i den elfte säsongen ställs allt på sin spets, ska de störta samhället och ta makten själva eller lämna The Commonwealth åt sitt öde.

Serien har till stora delar handlat om organisering. Det är dess styrka tycker jag. Inblickar i ett postapokalyptiskt liv där allt inte är action, utan mer vardag och planering för att klara sig på både lång och kort sikt. Ett eventuellt postapokalyptiskt samhälle skulle med all sannolikhet var ungefär så. Ganska mycket hårt arbete och en hel del tid som vi själva måste försöka fylla på ett vettigt sätt. Rick gick från att vara väldigt jobbig till att ändå bli en hyfsat intressant person. Det har funnits så många intressanta karaktärer att det har varit svårt att hålla reda på dem alla.

När sista numret av serietidningen The Walking Dead släpptes drabbades jag av någon slags tomhet. Skrev ett långt inlägg om den. Det sista avsnittet av TWD gav lite samma känsla. Jag såg avsnittet på morgonen på mitt kontor (en av fördelarna med att vara zombieöverlevnadsexpert är att ha känslan av att kunna se zombieserier på arbetstid) och kände mig ändå nöjd efteråt. Kanske var det mer känsla av slut, och inte att allt ändå kommer att rulla på på något sätt. Men som Carol uttryckte det: “I’m allowed to be a little sad.”

Serietidningen är emellertid bättre på det stora hela. Framförallt är det jämnare. Och ni vet väl att Apart förlag kommer att ge ut alla på svenska. Det håller på med översättningarna till 26 och 27 av 32 totalt och de är väl värda att köpa.

Under resans gång har det också kommit flera serier i samma universum som delvis lånat in karaktärer från TWD, framförallt i Fear the Walking Dead (som tyvärr inte är slut). Massor av olika spel har kommit och nyligen annonserade Fria Ligan att de också kommer att släppa ett The Walking Dead-brädspel.

Men är detta slutet? Nej det är det inte, det finns flera annonserade Spinn-offs som ska komma 2023. En med Daryl (Carol skulle varit med men skådisen hoppade av), en med Negan och Maggie (som jag nog är mest peppad på) och en som handlar om Rick och Michonne. The Walking Dead är dött, längde leve The Walking Dead-universumet!

Det sista avsnittet var bra. Kanske några för långdragna dödsscener och spektakulära tillfälligheter (som alltid) men ändå. Det finns några spoilers under bilden om det sista avsnittet.

Daryl säger till Pamela: ”Du byggde det här för att det skulle vara som den gamla världen. Vi förtjänar bättre.” Citatet pekar på att TWD är en berättelse om revolution. Om att omskapa och göra något bättre och inte nöja sig med ett ovärdigt nu. Jag hoppas att det spåret blir något vi får se i de kommande spinn-offsen. Att ta kål på Rosita var nog mest som ett nödvändigt offer. Jag hade hoppats att de skulle göra något mer oväntat. Det blev en aning för tillrättalagt. Med det sagt:

Önskade jag att de knutit ihop trådarna bättre? Ja! Det finns en stor värld där ute som redan är skapad, de kunde varit lite schyssta och hjälpt oss med pusselbitarna redan nu. Är jag ändå nöjd med slutet? Ja. Det var på något sätt värdigt i sin gullighet. Och det viktigaste… Negan lives!

Annons

Ekomodernisten är doktor Frankenstein.

I ett debattinlägg den 13/10 2022 skriver Rasmus Landström på Aftonbladet Kultur om ekomodernism och andas att den är under attack eftersom den måste försvaras. Eller han hoppas i alla fall att ”någon ska våga ta upp alla kastade handskar” som han kastar till de som tycker något om ekomodernismen. Jag skrev ett svar som råkade bli mer som essä än som ett debatt inlägg så jag publicerar det här istället.

De flesta är eniga om att vårt samhälle har problem. Rovdrift på naturen, skenande uppvärmning och massutrotning av arter för att nämna de mest akuta hoten vi står inför. Ingen kanske kallar sig ekomodernist, men alla som tror att teknologi som inte finns idag ska lösa de dagens problem är ekomodernister. Ekomodernismen är inget annat än samhällets tillväxtideologi som fått syn på några av de existentiella hot vi står inför. Tillväxt är ingen höger- och från vänsterfråga egentligen, den finns i bägge läger. Det är en syn på människan som herre över planeten. Det är fortfarande en syn på människan som gudomlig (även om ordet aldrig skulle användas eftersom det inte är tillräckligt vetenskapligt). Mer av dagens medicin ska lösa de problemen som den tidigare medicinen skapat. För att en annan ingång till framstegstanken får vi gå ett par hundra år tillbaka i tiden. Till Mary Shelleys klassiker Frankenstein – Eller den moderne Prometeus (1818).

Frankenstein utspelar sig i slutet av 1700-talet. Kapitalismen hade börjat ta över som dominerande produktionssätt och upplysningen var den ideologiska överbyggnaden som rättfärdigade att feodalsamhället raserades. Tanken på ständiga framsteg och att det inte finns något vi människor inte klarar av frodades. Vi förstod inte allt, men eftersom vi var människor och Guds avbild, kunde vi förstå och klara av allt.

Mary Shelleys bok handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som brinner för att lösa livet (och dödens) gåta. Han börjar forska och sätter ihop en kropp av döda. Galen av alla framsteg struntar den gode doktorn i moraliska spärrar. Hans mål är att göra mänskligheten än större, än mäktigare. Dödens gåta kan människan lösa. Precis som vi löst allt annat.

Victor skapar en varelse som visar sig vara högst mänsklig. Men mäktigare. Varelsen (eller monstret beroende på vems perspektiv vi har) är smart och fysiskt överlägsen människan. Det enda han har emot sig är sin uppenbarelse. När varelsen vaknar till liv flyr Victor sin skapelse och lämnar den åt sitt öde.

Varelsen försöker förstå vem han är. Han gömmer sig för människor eftersom han alltid blir bortjagad, men iakttar dem och lära sig tala, läsa och förstå sin omgivning. Och som alla monster söker han svar från sin skapare: Varför skapade du mig? Varför lever jag? Victor ger inte varelsen något svar. En katt och råtta-lek börjar där varelsen tar kål på alla Victor älskar. Relationen mellan skapare och skapad präglas av skuld, hat och ånger.

Vi har skapat ett monstersamhälle. Kapitalismens rovdrift kan aldrig lösa de kriser vi står inför eftersom den ständigt kräver mer. Som när Yngwie J Malmsteen i ett klassiskt youtube-klipp säger ”How can less be more? More is more”. Ständig tillväxt fungerar inte på en ändlig planet (det är inte så konstigt att en hel del ekomodernister också blickar mot rymdens oändliga resurser för att lösa våra problem). Trots att vi vet att tillväxten är nära knuten till utsläppen av växthusgaser – de enda gångerna de senaste decennierna som tillväxten minskat globalt var under finanskrisen 2008 och 2020 när pandemin stängde ned delar av samhället. Och de ”gröna” teknologierna kräver att rovdriften på miljön fortsätter. Krisinsikten saknas. Vi lever i början krisen vilket bland annat Ståle Holgerssons bok Krisernas tid – ekologi och ekonomi under kapitalismen (2022) belyser på ett bra sätt. Lösningarna kan inte komma i framtiden, de måste finnas nu. Och det enda sättet vi kan minska utsläppen och stoppa förstörandet av ekosystem är att minska konsumtionen för oss i de rikare delarna av världen. Vänja oss vid mindre. Flera av de förslag som Landström lyfter fram är kommande satsningar. Existerande omfördelning behövs för att det inte ska drabba de fattigaste. Våra rikedomar behöver gå till de som redan nu drabbas. Vi kan inte utgå från att vi lever i ett fungerande nu.

Det går att förstå berättelsen om Frankenstein och hans monster som ett behov av ekomodernism. Att om Victor skulle sköta om sin skapelse skulle allt bli bra. Men det vore att tolka den ytligt. För monstret skulle vara fostrad i samma ideologiska miljö och alltså fortsätta på samma spår. Den skulle bete sig ungefär som vi. Överträda gränser och till slut behandla oss som vi behandlar de som vi betraktar som under oss i arthierarkin. Ekomodernisterna vill mata varelsen, samtidigt som den har gjort den till den andre, något att som den hoppas kunna lägga under sig. Gjort ett monster av varelsen. Ett monster som blir allt starkare och omöjlig att kontrollera.

Ekomodernister ser den mänskliga kraften som i grunden god och framåtskridande, men vi behöver en synvinkel som förstår att framstegstanken inte är universell utan en idé. Den har formats för en specifik period i mänsklighetens historia. På 1700-talet var vi långt från att nå de planetära gränserna. Idag överträds fem av nio gränser enligt Stockholm Rescilience center. Den civilisation vi skapat har lett oss in i en ny epok, antropocen (eller kanske snarare kapitalocen) som inte kan göras ogjord. Vi är i början av kriserna. Och vi behöver agera därefter. Men tyvärr finns det inte mycket till politisk kraft eller rörelse som agerar utifrån det här. Det är några perifera skribenter och forskare. Samhället i sig är ekomodernistiskt. Landström har kastat en handske framför en halmgubbe.

Måhända har ekomodernisterna rätt. Vi kanske är som gudar. Men i så fall inte blivit Gud som i den abrahamitiska traditionen – goda, allvetande och allsmäktiga. Kanske är det rimligare att säga att vi är som de gamla grekiska eller fornnordiska gudarna. Mäktiga men inte allsmäktiga, kunniga men inte allvetande. Och framförallt inte goda utan styrda av känslor och nycker. Och i dagens samhälle styrda av någon slags Malmsteens ideologi där mer alltid är mer. Men mot gudarna som inte är allsmäktiga kan vi göra motstånd.

Det här är till stor del det min bok Monstersamhället handlar om. Kolla gärna in den. Köp här.

Mer info här.