Rustad för risk

Rustad för risk är en helt ny bok om riskpsykologi framförallt framtagen för militär och insatsorganisationer. Boken är en antologi och redaktörerna är Ann Enander och Marcus Börjesson.

En riskpsykologibok med fokus på militären kan kännas ganska smal, men jag utgår från att det faktiskt finns en målgrupp för boken. Syftet är att förstå och underlätta för ledare inom olika typer av insatsorganisationer, men flera av kapitlen tycker jag har stort värde för människor som tänker kring beredskapsfrågor. Vissa delar kändes som en uppfriskning av Enanders tidigare bok Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser. Själv läste jag framförallt boken som research inför min kommande bok. Det var flera intressanta kapitel för mig som inte alls är särskilt militärt intresserad.

En sak jag uppskattade med boken var att varje kapitel hade reflektionsfrågor som faktiskt var riktigt bra och genomtänkta. Jag skulle gissa att de som jobbar inom militär eller insatsyrken har stor nytta av dem för att reflektera över sina situationer utifrån de teorier och forskningsbakgrund som presenteras.

De kapitel jag tyckte var mest intressanta handlar om psykologisk resiliens. Det handlar om vilka som tål olika typer av psykologiska påfrestningar. Resiliens betyder ungefär motståndskraft. Begreppet kommer ursprungligen från biologin och handlar om vilka ekosystem som klarar av yttre påfrestningar. Inom biologin leder biologisk mångfald till hög resiliens och för människor är det dels inre, dels yttre funktioner. En av de faktorer som är extremt viktig är sociala nätverk av olika slag, alltså att människor har andra att ty sig till när det är jobbigt. Olika förklaringsmodeller som hardiness och optimism tas upp och det känns som en bra översikt.

Jag gillade också hela den första delen av boken som handlade om olika typer av risker. Hur vi ser på risker, vilka risker vi tar på allvar och hur vi påverkas av olika typer av risker. Men mycket mer om det kommer i min bok.

Adlibris

Bokus

 

Annonser

Beteenden och terrorattacken

Terrorattacker är egentligen utanför det jag brukar skriva om. När jag skriver om katastrofer är det oftast sådana som saknar direkta förövare. Pandemier, naturkatastrofer eller längre elavbrott är konsekvenser av vårt sätt att leva men saknar en tydlig aktör. Men när jag läser och ser bilder om det som inträffade i Stockholm i fredags kan jag inte annat än känna att det är ju sånt här jag skriver om.

Mitt facebookflöde dominerades av hashtagen openstockholm under fredagskvällen. Folk öppnar upp sina hem för andra människor, bjuder på mat, fika och husrum. Den här solidariteten är överväldigande, men är egentligen inget förvånande. Samma mönster finns där människor upplever katastrofer. Vi hjälper varandra. Inbördes hjälp. Eller som en twittrare skrev – solidarity by default. Vi ser den i spåren av naturkatastrofer men det är sällan det som rapporteras.

En annan aspekt av det inträffade är att många tror att människor flydde i panik. Jag var inte på plats och kan bara utgå från de filmer från luften jag sett, men jag ser människor som rör sig bort från en fara. Helt ändamålsenligt utan att knuffa omkull, slåss eller springa över andra. Människor har alltså betett sig helt rationellt. Att ta sig bort från fara. Att vi tolkar det om panik är inte så konstigt eftersom många tror att den här typen av händelser leder till panik och så tolkar vi bilderna utifrån våra fördomar om katastrofbeteenden. Det är problematiskt men väldigt vanligt att vi gör så här. Att människor i den här typen av situationer kan känna panik, eller i alla fall stark stress är inte heller något konstigt, men det skapar inte masspanik. (Jag har skrivit lite om panik tidigare här och här)

Det finns ett filmklipp som visar hur några står och sopsorterar i närheten (i ärlighetens namn så vet jag inte om det faktiskt är ett klipp som är från centrala Stockholm i fredags kväll eller bara en kul grej som spridits) men det visar på ett annat vanligt beteende i kriser. Att vi fortsätter göra det vi gjorde innan. Vi följer ett rollmanus och bortser från det avviker från hur allt brukar vara. Det skiljer inte ut svenskar från katastrofer i andra länder (utöver att vi sopsorterar mer än många andra länder).

Vad jag önskar är att människor inte är så snabba på hanen. Vid en kris är behovet av information extremt viktigt. Vi vill ha någon form av kontroll av vad som händer och saknar vi information så börjar vi lätt fylla i luckor, eller lita mer på vad vi hör än vad vi faktiskt borde. När media rapporterar men säger ”enligt…” så har vi en tendens att tro mer på utsagorna än vad vi bör. Informationen som kablas ut om dödstal och vad som hänt är nästan alltid överdrivna. Men de skapar en ramberättelse som vi sen förhåller oss till. Det är svårt att ändra den första bilden vi får av en händelse. Jag önskar att vi fortsätter vara källkritiska och tänker att vi faktiskt kan vänta en timme, eller en dag innan vi bestämmer oss för vad som har hänt. Vi har den möjligheten som polisen inte har. Att inte ha så bråttom. Ta det lugnt.

Jag kände att jag behövde skriva något om terrorattacken i fredags. Inte för att jag tror att den kommer att förändra samhället i grunden, eller för att det är något nytt. Vi har haft flera terrordåd de senaste åren (mot flyktingförläggningar, politiska lokaler, i skolor och det misslyckade försöket för ett par år sedan i Stockholm). Ingen av dem har dock fått det gensvaret som den som skedde i fredags. Men för att händelsen kommit att få definieras som en attack mot Sverige. Den vidriga attacken följer ett mönster som vi sett på flera andra platser i Europa. Mediedramaturgin följer också ett mönster, så också rykten och desinformation. Det verkar finnas en vilja hos många twittrare och socialamediapersonligheter att vilja vara först med saker. En del av de rasistiska sajterna kablade ut rena lögner och ickerelaterade bilder på människor som ser ut att vara från mellanöstern som grips. Det här ligger i förövarnas intresse. De vill att vi ska bli rädda, skapa förvirring, kaos och osämja. Rasismen som ofta kommer efter terrorhandlingar, ropen på hårdare straff, hårdare tag, mer kontroll är något som faktiskt spelar dem i händerna. Det skapar större grogrund för deras rekrytering. Det ger inte ett bättre samhälle. Sidan mediebruset har sammanställt en lista på hur vi bör bete oss när den här typen av händelser inträffar.

Zombieöverlevnadskalender 2018

Om du vill ha ett uppdrag i månaden att jobba på att öka dina chanser att överleva när zombierna kommer så finns rätt grej för dig inför 2018.

I arbetet med den nya boken (som numera har arbetstiteln Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen) kom jag på att siffran tolv också är antal månader som finns och idén på en zombieöverlevnadskalender föddes. Varje månad kommer alltså att ha en grej att sätta igång att jobba med (några exempel: träning, känna dina grannar, kreativitet/improvisation, gruppdynamik). Ordfront nappade på idén och vi hittade en illustratör som gör ashäftiga grejer – Emelie Östergren.

Så till hösten så kommer den. Mer info kommer när det börjar närma sig släpp. Men här är i alla fall ett preliminärt omslag. Låt 2018 bli året då du tar zombieöverlevnadsstrategierna till en ny nivå!

 

Boktipset: Din skogshandbok – en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga

Din skogshandbok är en purfärsk bok om skogen och att vara i den. Den är snygg, både själva boken och layoutmässigt känns den pålitlig och robust. Det är fina illustrationer som är tydliga och berikar innehållet i boken.

I boken finns lite kunskapsdelar om att göra upp eld, knopar, bygga vindskydd och den typen av praktiska tips. Detta kombineras med lite om den svenska floran och faunan. Vilka djur vi kanske ska se upp med och vilka de vanliga träden och växterna är samt hur vi kan använda dem. Det finns också en del om lekar och aktiviteter i skogen. Ett mycket bra grepp, även om jag kanske inte tycker att alla lekar/aktiviteter känns relevanta. Vidare är delarna med allemansrätten bra och även faktarutorna är pedagogiskt bra.

Det stora problemet med boken är att den borde ha faktagranskats i större utsträckning. Det finns ett antal påståenden och tips som inte stämmer utifrån det jag vet om överlevnad. Vilket också påverkar känslan av delarna som jag inte vet så mycket om. Dessutom känns det som att den inte lästs igenom av en redaktör ordentligt. Strukturen är på pappret bra och tydlig, men när jag läser boken så är det väldigt mycket hänvisningar kors och tvärs (läs mer på s.XX). Det är också synd att den inte tar upp nästan något kring kroppens behov. Jag tror boken skulle blivit bättre av att välja spår i att vara överlevnadsbok eller trevlig skogsbok. Resultatet nu är att det inte riktigt blir bra på någon av delarna.

Jag hade höga förväntningar på den här boken och den har potential så det är lite tråkigt att den inte blev så bra den skulle kunna blivit. Det är ändå en bok jag skulle kunna tänka mig att ha med i skogen och testa på olika saker.

bokus

adlibris

 

Boktipset: Ensam kvar

Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).

Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.

Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.

En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.

Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.

Adlibris

Bokus

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus

 

 

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Boken Zombies, run!

zombies-runTänk dig att zombierna har tagit över nästan helt och hållet. Du har varit belägrad, men klarat dig undan varje gång. Hela det brittiska samhället är slaget i spillror och du lever från dag till dag. Över 90% av befolkningen är döda. Helt plötsligt faller en bok ned från ett flygplan, eller så får du den av en annan överlevare du möter. Den är från The Ministry of Recovery. Zombies, run! är den boken.

Zombies, Run! är tydligen baserad löst på ”den bästsäljande appen” (som jag använt alldeles för lite) och handlar i ganska mycket om att fysträna under apokalypsen. Jag skulle placera den någonstans mellan Max Brooks klassiska Zombie Survival Guide (2003) och Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014) i skalan på hur baserad den är på verklig fakta. Den handlar mycket om hur du kommer i form på olika sätt och hur du utvecklar Rule no 1 (alltså cardio) men tar även upp andra aspekter av postapokalyptisk överlevnad som mat, att bygga gemenskaper och att slåss mot zombier.

Ministry of Recovery har också någon form av radiosändning som det går att lyssna på där det går att få intressanta tips för överlevare där de också meddelar om olika ställen som är bra att ta sig till. Boken vill att du ska bli en runner alltså som en i appen. Det finns säkert en massa roliga kopplingar till appen som jag har missat. Tipsa gärna om du läst boken och springer med appen.

Det är ett intressant scenario de målar upp, där överlevare i ganska liten utsträckning ska ge sig på varandra eller se varandra som hot. Istället så är andra människor oftast att se som en tillgång (även om de varnar för att inte alltid lita på nya människor). Det finns också en optimistisk tanke i boken om att kriser faktiskt utvecklar människor och gör oss starkare. Att det finns en framtid och att zombieapokalypsen trots allt inte är slutet. En bra påminnelse i en tid där allt känns dystert och bland alla zombieserier där alla människor mest verkar intresserade av att ha ihjäl varandra på vidrigast sätt.

På det stora hela är Zombies, Run! en rolig bok som målar upp ett scenario som känns ganska realistiskt. Det är mycket fokus på träning och träningstipsen är inte helt dumma. En av de stora förtjänsterna med boken är deras fallbeskrivningar med berättelser om hur överlevare klarat sig. Ett snyggt pedagogiskt inslag som gör boken mer levande. Nedan finns lite bilder från boken.

img_3611

Här kan du skapa ditt egna träningsschema

img_3612

Olika koder att spreja på hus för att varna/meddela andra

img_3613

Träning och hur du kan använda den i praktiken.

 

 

Dagens boktips: Deep Survival – Who Lives, Who Dies and Why

deep-survivalDeep Survival av Laurence Gonzales är något av en klassiker inom populärvetenskapliga överlevnadsböcker. Det handlar inte alls om tekniker om att göra upp eld, eller hitta vatten utan är mer inriktade på psyket och vad som egentligen gör att vissa orkar fortsätta kämpa och överleva trots minst sagt risiga utsikter. Tyvärr läste jag uppföljaren Surviving Survival – The Art and Science of Resilience innan, men jag tycker inte att det verkar ha spelat så stor roll.

Boken är byggd på olika berättelser som överlevare berättat i böcker och intervjuer, samt en hel del samtal och erfarenheter Gonzales själv haft av att flyga, gå på överlevnadskurser, och sin pappas liv (ibland får jag känslan av att hela boken bara är ett sätt att försöka få sin fars godkännande/erkännande, det är en sådan obehaglig undergiven ton gentemot sin pappa i hela boken). I dessa berättelser väver han ofta sina tankar och forskning (framför allt från John Leachs Survival Psyhology). Det gör boken medryckande, lättläst och spännande men jag tycker att det kan tummas en del på vad som egentligen bygger på forskning och vad som är någon form av egna mindre vetenskapliga slutsatser.

Gonzales kommer ofta tillbaka till Zen, Tao teh ching och stoikerna som han menar har viktiga visdomar för överlevnadssituationer. Det handlar framförallt om att vara i nuet. Att acceptera situationen som den är, inte som den borde vara eller skulle kunna ha varit. Humor är en annan aspekt han lyfter fram som viktig. Genom humor och skratt går det att skapa närvaro och acceptera en jobbig situation.

Deep Survival är mer en bok om överlevnad än en överlevnadsbok egentligen. Det handlar om hur vi kan bete oss, och vad som gör att vissa överlever men vi får ganska få kunskaper hur vi kan träna oss på att bli en överlevare. Gonzales återkommer ofta till just att det finns överlevare och såna som inte är överlevare. Det finns forskning på hur människor beter sig vid överlevnadssituationer och siffrorna brukar handla om ca 15-20% beter sig lugnt samlat och rationellt, runt 50-70% passivt men följsamt och resten beter sig på ett sätt som kan orsaka mer skada och fara för sig själva och folk omkring dem (OBS siffrorna är rätt osäkra).

I slutet går Gonzales igenom tolv saker som Överlevare gör:

  1. Perceive, belive – de accepterar situationen så som den är.
  2. Stay Calm – de använder rädsla till att fokusera, men också humor är ett viktigt element för att lugna ned sig.
  3. Think/analyze/plan – att snabbt börja organisera det som behöver göras. Många upplever att en rationell röst talar till dem och berättar vad de bör göra.
  4. Take correct, decisive action – de stora uppgifterna kännas överväldigande, det är bättre att bryta ned uppgiften och skapa små uppgifter som går att genomföra.
  5. Celebrate successes – de känner glädje över att uppnå delmålen och kämpar vidare tack vare det.
  6. Count your blessings – det är så överlevaren hjälper andra istället för att vara offer.
  7. Play – lek, gör rim, poesi, matteuppgifter eller sjung. Det kommer att ta fokus från situationen. Många överlevare gör rytmer/mönster som de följer utan att tänka för att kunna hålla borta smärta och rädsla.
  8. See the beauty – de ser det vackra och det gör att de också kan uppskatta delar av situationen de är i.
  9. Believe that you will succed – de tänker att de inte ska göra fler misstag och kan därför fokusera.
  10. Surrender – de resignerar utan att ge upp. Ser situationen för vad den är och inte för vad den skulle kunna vara.
  11. Do what ever is necessary – överlevare känner till sina förmågor och varken över -eller undervärderar dem. De är rationella och tar de möjligheter de får.
  12. Never give up – de fortsätter kämpa, trots att oddsen kan verka vara mot dem. Det finns alltid något att göra för att förbättra situationen.

Problemet med såna här listor är att de faktiskt inte ger någon praktisk hjälp för den som vill lära sig förbättra sina chanser att klara sig. Tur att jag håller på att skriva en bok som handlar om att just försöka förbättra chanserna att överleva när katastrofen zombierna kommer. Men den är lättläst och spännande och ger en inblick i hur vi kan fungera när vi hamnar i en överlevnadssituation. Tillsammans med Amanda Ripleys The Unthinkable och Ben Sherwoods Bli en överlevare bör den ha en plats i varje överlevnadsintresserads bokhylla (jag har ännu inte läst Al Sieberts The Survivor Personality än, men det är på gång).

Adlibris

Bokus

 

 

Att hantera känslan av att slutet närmar sig

watchmenDet är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

  1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
  2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
  3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
  4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
  5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
  6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”