Apokalypstanken

För drygt ett år sedan skrev jag ett långt och ganska jobbigt inlägg kring att hantera känslan av att slutet närmar sig. Även om känslan är borta (i någon form av sjuk normaliseringsprocess) så behöver tanken på framtiden alltid diskuteras. För den betyder något. Den gör något med oss. Och just tanken på framtiden sätter igång samhälleliga processer som kan leda åt två håll.

 

I  – Apokalypsens återkomst

Tanken på apokalypsen är mer närvarande idag än på länge även om det kanske inte märks tydligt i dagens Sverige (ett exempel är att domedagsklockan ställdes till två minuter i tolv för några veckor sedan). Här har rysskräcken kommit tillbaka och det fokuseras mycket på risken för krig, men även klimatfrågan har blivit mer aktuell – inte minst genom de senaste veckornas debatter kring privatflyg och flygskam. I andra länder diskuteras andra hot, i Frankrike pågår till exempel diskussioner om terrorattacker, nukleära olyckor, dammbristningar och läckor av giftigt material snarare än Ryssland. Varje område och tidpunkt har sina hotbilder.

Hoten mot såväl civilisation som mänskligheten som art finns det gott om. Under de runt 200 000 år som homo sapiens funnits har vi minst en gång varit nära att utplånas på grund av förändrat klimat, enligt vissa fanns det bara ett par tusen individer människor kvar. Idag har vi skapat goda möjligheter att utplåna oss själva med bland annat kärnvapen, AI och designade smittor. Intresset för prepping de senaste åren och zombiegenrens enorma uppsving sedan det tidiga 2000-talet är tecken på att hotet inte bara är utan också känns i allra högsta grad närvarande. Enligt svenska opinionsundersökningar ser vi också en ökande pessimism, sedan 2013 har pessimisterna varit fler än optimisterna. En utveckling som följer åtminstone den amerikanska trenden, men ett par år senare.

Men i USA finns, till skillnad från i Sverige, en stor rörelse som på religiös grund tänker att slutet är nära. Samma religiösa grundtanke om att vi lever nära den yttersta dagen har också IS (lyssna gärna på Konflikt i P1s reportage om Apokalypsen i politiken för en utvecklad tankegång om det). Tanken om att slutet är nära måste påverka en människas inställning till sig själv, till andra och till hela planeten. Den ger en anledning till den fanatism och dödsdyrkan som finns exempelvis hos många IS-krigare. Höstens kärnvapenskrammel kan vara ett annat exempel på det. Lek själv med tanken på att kunna vara den som sätter igång den bibliska apokalypsen. Den renande processen, hur djävulen eller ondskan kommer att fördrivas och besegras av Gud själv och kastas i en sjö av brinnande svavel. Det är öppningen till ett himmelskt rike, något som är förutspått sedan länge. En katastrof som ändå leder framåt – den slutgiltiga striden innan den eviga freden.

 

II –  Det mörka hotet

Ibland talas om att det finns två berättelser som framtiden – den ena ljus, den andra mörk. I den mer positiva bilden löser vi människor världens problem. Klimatförändringarna kan och kommer att lösas och vi kan blicka framåt. Det är en berättelse som föddes under upplysningen som alltjämt finns kvar – samhället blir bättre och bättre och allt kommer att ordna sig inom sinom tid. Den kallas framstegstanken. Här finns allehanda liberaler och även teknikoptimistiska socialister.

I den mörkare världsbilden så har vi passerat civilisationens topp och vi är på väg nedåt. En del menar att det går snabbt, andra anhängare till den här teorin menar att kollapsen går långsamt. Här hittar vi delar av klimatrörelsen som The Dark Mountain Project (tio i topp på världshistoriens coolaste namn på en rörelse) men också nyfascistiska och konservativa rörelser som istället för klimatförändringarna ser invandring, rasblandning och uppluckringen av de traditionella värdena som det mörka hotet.  Moderaternas valkampanj i Stockholms tunnelbana är ett av flera uttryck för en diskurs om systemkollaps. Det handlar om att skapa oro och rädsla för att föra fram sin ståndpunkt om en återgång till tiden när allt fungerade bra. Hotet från ett stundande sammanbrott leder lätt till en längtan efter starka ledare och auktoritära system. Vi kan se många historiska exempel på hur fascism följer på oroliga tider och mörka moln.

En den ljusa bilden dras med ett annat problem. Den medger sällan omfattningen av klimatförändringarna och agerar därmed inte tillräckligt kraftfullt. Visst kommer allting lösa sig på något sätt, särskilt för dem som redan har resurser, men hur många människor ska offras? Flera av de stora upproren och hoten i världen kan härledas till klimatförändringarna – från arabiska våren till de migrationsströmmar vi ser runt om världen. Klimatfrågan går inte längre att separera från någon annan politisk utveckling. Mellan 70 och 00-talet har antalet fall av extremt väder sexdubblats och naturkatastrofer som torka, översvämningar, köldrekord, värmeböljor och smittspridningar påverkar lokal-, regional- och världspolitiken. Det ser inte ljust ut, och jag vet inte om det är en kollektiv förnekelseprocess eller bara skygglappar som gör att frågan inte är överst på varje agenda.

Det verkar som vi står inför ett omöjligt val. Antingen den mörka bilden som ingen vill samlas kring, eller den ljusa bilden som stoppar huvudet i sanden.

 

III – Ett nytt hopp

I Rebecca Solnits bok Hopp (nyligen utgiven på svenska) diskuterar hon de senaste decenniernas samhällsförändringar. Hur långt vi kommit på en förhållandevis kort tid i fråga om rättigheter och positiv värdeförskjutning för många diskriminerade grupper. Solnit pekar ut flera olika rörelser som flyttat positionerna framåt och gjort samhället bättre . Det finns många vinster som aldrig firats eftersom de kommit långsamt, i små slag som kanske i sig verkar vara något vi förlorat men som i det långa loppet bidragit till en progressiv samhällsförändring. Att det går att förändra debatten om vad som är rimligt att prata om. Något som Sverigedemokraterna tydligt och framgångsrikt gjort de senaste tio åren. Genom att måla upp ett hot och samhällets sammanbrott. De har utan att vara i maktposition lyckats vrida den politiska spelplanen och fått alla andra parter att diskutera frågorna de tycker är viktiga.

Solnit har tidigare skrivit A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster menar att vi inte kan sätta vårt hopp till politiska ledare. Vid katastrofer sluter sig människor samman och agerar tillsammans. Det finns en styrka i de gemenskaperna som uppstår vid en kris, oavsett storlek. De flesta kan nog känna igen sig i att ha varit i en grupp som stärkts av ett yttre hot.

En av de viktigaste lärdomarna från Solnits Hopp är att förändring är möjligt. Det kan vara svårt, jobbigt och ibland ta lång tid, men det är möjligt. Tvärtemot vad det rådande maktsystemet vill att vi ska tro. Hon citerar den amerikanska fantasy/sci-fi författaren Ursula K. Le  Guin (RIP) ”Vi lever i kapitalismen. Dess makt verkar ofrånkomlig. Det gjorde kungarnas gudomliga rätt också. All mänsklig makt kan motarbetas och förändras av människor”. Hopp är enligt Solnit inte en lott som vi kan sitta i soffan och hålla oss fast vid. Hopp är yxan som hugger nya dörrar i nödlägen.

 

IV – Kraften vaknar?

Jag är övertygad om att vi står inför en mörknande framtid. De klimatförändringar som redan påverkar oss, en kommande energikris och finansiell krasch, de förstörda ekosystemet och utrotade arterna talar om det. Men jag vägrar kapitulera inför faktumet. Det är inte en ny stark ledare som kan ordna upp klimatförändringar. Kraften vi behöver – hoppet – finns i det gemensamma görandet. I katastroföverlevnadssammanhang återkommer jag ständigt till det. Vikten av att göra saker tillsammans. Det är det som motverkar rädsla och otrygghet (till skillnad från fler lås och övervakningskameror) samtidigt som det skapar mer säkerhet.

I tider när domedagsklockan flyttas allt närmare tolvslaget måste vi hitta varandra för det är i tilliten på vår egen förmåga att lösa saker som skapat det välstånd vi har (och då pratar jag om fördelningen av resurserna och välfärd). För 100-150 år sedan växte folkrörelserna fram i Sverige utifrån att vi behöver göra saker tillsammans för att förbättra vår situation. Semester, fackliga rättigheter, åtta timmars arbetsdag och rösträtt har vunnits underifrån genom kamp. Människor såg att det enda sättet att förbättra sin situation var tillsammans med andra. Behovet finns kvar.

I överlevnadssituationer brukar viljan att kämpa vidare nämnas som en av faktorerna som gör att vissa överlever och andra inte gör det. Inte för att hoppet eller positivt tänkande gör att människor klarar sig, utan för att ge upp aldrig förbättrar en situation. En annan viktigt faktor är att inse att vi faktiskt är i en överlevnadssituation. Och frågan är om vi idag inte står inför just en global överlevnadssituation. Men inser vi att vi är där? Vi har resurser att kämpa, vi har kunskap, det som saknas är kanske viljan.

Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Sven Lindkvist

 

 

 

 

 

 

Annonser

Zombieklassikern Return of the Living Dead

Jag inser att jag inte skrivit om flera av de mest klassiska zombiefilmerna. En av dessa är Return of the Living Dead från 1985. Filmen är på sätt och vis en inofficiell uppföljare till Night of the Living Dead eftersom det hänvisas till den och att den skulle bygga på en sann händelse. Referensen är egentligen inte så konstigt eftersom  filmen bygger på en novell av John Russo (som tillsammans med George Romero gjorde Night of the Living Dead) men är omarbetad till oigenkännlighet från novellen. Russo fick patent på namnet ”… of the Living Dead” efter att han och Romero blivit osams.

Härlig 80-talsfilmaffisch

I filmen så var det ett utbrott 1969 som sedermera måste ha isolerats och de få kvarvarande zombierna trycktes ned i tunnor med någon märklig vätska. Tunnorna förvaras i en märklig anläggning som handahar döda människor och djur i olika former. Den amerikanska militären vet dock inte vart tunnorna finns men har personal som ständigt väntar på att de ska dyka upp någonstans.När bossen på det märkliga företaget visar runt en nyanställd så råkar han slå till lite för hårt på en av tunnorna, gas pumpas ut och sen vaknar de döda till liv. Osoft.

Ett ”härligt” punkgäng (med sjukt olika stilar) hänger loss lite på en kyrkogård och blir instängda på krematoriet med en något excentrisk men stabil begravningsentreprenör. Zombierna vaknar till liv på kyrkogården i närheten och gör kaos med det mesta. Eftersom de också är smarta lyckas de få dit fler och fler människor som de lurar kalasar på hjärnor.

Return of the Living Dead är faktiskt en rätt läskig film tycker jag. Även om det mer kanske är en actionkomedi finns det väldigt mörka inslag. Den totala hopplösheten och kampen mot en fiende som inte går att besegra ligger som ett raster över filmen. För att inte tala om hjärnätandet som det enda sättet att ta bort smärtan av att vara död. Svårt att tänka sig något värre faktiskt. Döden som evig smärta. Ur ett zombiehistoriskt perspektiv är filmen också viktig då det är första gången det nämns att zombier äter just hjärnan på människor. Filmen har fått ett helt gäng uppföljare men ingen av dem är något vidare (jag skrev om den tredje uppföljaren här för länge sen). Effekterna är vad som kan väntas av en mellanbudget 80-talsfilm. Har du inte sett den och gillar 80-talsskräck eller är intresserad av zombiegenren är den helt klart sevärd!

Och här ser vi det klassiska klippet med ”Tarman”

Februari: Känn dig själv, känn din kropp

Det är dags för nästa månad i zombieöverlevnadskalendern 2018 (OBS det är fortfarande inte försent att köpa den). Temat är ”Känn dig själv, känn din kropp” och får mig att känna mig som en dålig (mycket dålig till och med) självhjälpsbokförfattare. Men en del i överlevnad är att ha kännedom om hur din kropp faktiskt fungerar när något inte är som det ska. Kroppens behov är ju som bekant grunden för överlevnad och då blir en viktig kunskap att kunna tolka kroppens signaler. Hur blir jag när jag är stressad? Hur kan jag ta mig ur det? Hur blir jag om jag inte ätit på 12 timmar eller sovit dåligt?

Emelie Östergrens bild från zombieöverlevnadskalendern 2018

Minnesregeln HALT (Hungrig, Arg, Ledsen, Trött) är en bra minnesregel att ha i bakhuvudet om du behöver fatta viktiga beslut. Tänk på att de sinnesstämningarna påverkar dig negativt och undvik helst att fatta avgörande beslut ensam i om du känner någon av känslorna. Det är det som är det fina med att gå en kurs hos till exempel Svenska Överlevnadssällskapet. Det är ett tillämpad del där du får prova på att vara utan mat och försöka fixa de andra behoven bäst det går. Att läsa sig till kunskap om hur kroppen fungerar vid brist fungerar helt enkelt inte.

Men det kan även handla om att ta tag i den där vaccinationen, läkarbesöket eller tandläkarbesöket som du borde gjort för länge sen men annat kommit emellan. Att även i lugna tider vårda småsår, eller prioritera sömn framför Netflix gör att du lättare kan prioritera det du behöver vid en kris. Att skapa vanor och rutiner är viktigt. I en överlevnadssituation kan rutiner vara det som skiljer överlevnad från död. De kan hindra dig från att falla in i apati och känslor av meningslöshet samt förbättra din situation.

Det är också bra att våga utsätta kroppen för nya saker. Att vänja kropp och sinne vid isvak, bergochdalbanor eller att bara våga göra det där du egentligen inte vågar. Det gör att du kan skjuta på gränserna för vad du tror att du klarar av. Skriv gärna ned känslorna du har inför något du känner är obehagligt och fortsätt göra det för att se hur du förflyttar din bekvämlighetszon.

Seså, skriv upp vad du ska göra under månaden och sätt igång! Om inte nu – när?

 

Här kan du läsa januari – Fyll förråden.

 

Miniserien: Dead Set

Jag insåg att jag inte skrivit om Dead Set och det kan faktiskt vara ett guldkorn som en del missat eftersom den kom redan 2008. Det är en brittisk miniserie på totalt 141 minuter. Serien utspelar sig i Big Brother-huset när zombieepidemin bryter ut. I huvudrollen ser vi Kelly en ung assistent som mest ser till att de andra får kaffe under produktionen men när zombierna kommer kliver hon fram och blir hjälten. I Dead Set så är det också rimligt att huvudpersonerna är så stereotypa som de ändå är.

Även om det finns referenser som jag inte riktigt förstår (eftersom jag aldrig sett det brittiska Big Brother) så är det en riktigt bra miniserie som funkar utmärkt att kolla på som film. Det finns humoristiska inslag och den har glimten i ögat men det är ändå rätt gripande och bra gjort. Särskilt slutet tycker jag lyfter serien och är bra skräck.

Det finns en del riktigt fina blinkningar till zombiegenren, som när tre av de överlevande står upp på taket på Big Brother-huset och en skjuter prick på zombierna där nere och han som skjuter säger ”Varför fortsätter de komma hit” varpå den som ska vara intellektuell svarar ”Någon primitiv intuition kanske? De vill vara nära oss. Glöm inte, det här stället brukade vara som en kyrka för dem”.

PS

Det kom också en svensk variant på den här serien som hette Den sista dokusåpan (som jag hoppas att någon kommer ihåg höll jag på att skriva, men jag hoppas att ingen minns den). Den var emellertid fruktansvärd (medverkande var bland annat jockiboi, Robinsson-Robban, Lill-Babs, Baren-Meral och en massa andra avdankade dokusåpakändisar).

Trailer

”Svensken klarar sig bara XX vid kris”

Ganska ofta kan vi läsa att ”Vi skulle inte klara oss mer än [få antal dygn] vid kris” eller liknande. Vad innebär det egentligen? Att vi inte klarar oss alltså. Dör vi sen? Eller står vi utan resurser? Och vad leder det till att den typen av formuleringar används?

Senaste numret av Henry (Röda korsets tidning) innehåller en artikel om deras satsning på att utbilda 20 000 krisberedskapsvolontärer fram till 2025 (vilket är ett grymt initiativ som jag tror kan bli riktigt bra) finns ett exempel. Där står det att var femte person bara skulle klara sig ett dygn utan rinnande vatten, el och tillgång till livsmedelsbutik och i Stockholm där bara en tredjedel skulle klara sig upp till ett dygn. Undersökningen verkar bygga på självskattning, vilket är ett väldigt trubbigt verktyg för att dra reella slutsatser från. Vidare står där att ”oro och kaos skulle uppstå”. Jag har inte hittat själva undersökningen, men undrar ändå om den verkligen bygger på den beteendevetenskapliga forskning som finns om kriser och katastrofer. Någon dag skulle med all sannolikhet inte leda till något annat än att folk kom varandra närmare precis som hände efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm i april förra året.

Det finns såklart problem med att människor inte är mer förberedda på en oväntad katastrof (och vi ska inte ens prata om en zombieattack här), men att använda begreppet kaos och att vi inte skulle klara oss tror jag är ett pedagogiskt felsteg. Det andas alarmism vilket riskerar resultera i rädsla snarare än konstruktiva handling. Vidare befäster det en bild av människor som passiva och hjälplösa, vilket inte är det vanliga beteendet vid katastrofer.

Tänk dig in i scenariot att strömmen gått och att du inte förberett dig. Du får ingen information. Ganska snart skulle du försöka förstå vad som hänt genom att samtala med andra, sannolikt någon du känner som bor nära dig eller på en plats i din närhet där du känner någon form av trygghet. Samma sak om du saknade vatten eller mat. Inte skulle du sitta kvar hemma som ett fån och vänta på att något skulle hända? Nej, det rimliga är att antingen kolla butikerna (som skulle vara stängda) och kanske istället bege dig till ett vattendrag eller prata med andra och kolla hur de skulle lösa situationen och göra gemensam sak med dem. Normer och beteenden bryts ned långsamt. Vi fortsätter vara artiga och hjälpsamma vid evakueringar och om vi inte till vardags stjäl grejer av grannarna skulle vi inte börja göra det nu heller.

Poängen är att vi klarar oss ganska länge, särskilt om vi utgår från de fysiska behov vi har (här kan det emellertid vara viktigt att tänka på att väldigt gamla eller människor i behov av vissa mediciner har extra stort behov av förberedelser). Visst kommer situationen för de oförberedda i allmänhet bli lite tuffare, men människan är fantastiskt bra på att vänja sig vid nya situationer.

Att myndigheter och organisationer som ska stötta i kris använder dramatiska beskrivningar är problematiskt men kanske inte så konstigt. Det krävs mycket för att komma igenom i det dagliga mediebruset. Men jag skulle gärna slippa formuleringar om ”att klara sig” i fortsättningen. Idag närs mörka krafter av människors rädsla och känsla av otrygghet. Vågar vi inte gå ut kommer vi heller inte kunna organisera oss och hjälpas åt när krisen väl är framme. Röda korset vill förstås som alla folkrörelser och ideella organisationer att vi ska komma samman och hjälpas åt. För att förtydliga det hoppas jag att formuleringen nästa gång handlar om hur du klarar du svåra situationer – fysiskt och mentalt – tillsammans med andra snarare än hur hjälplösa vi är och att vi inte klarar oss.

Januari: Fyll förråden

Emelie Östergrens bild från zombieöverlevnadskalendern 2018

För att underlätta för alla tänkte jag gå igenom zombieöverlevnadskalendern månad för månad. Den är alltså uppbyggd kring att du, ja DU, ska förbättra dina zombieöverlevnadschanser med UPP TILL 30% (enligt vissa zombieöverlevnadsexperter). I januari är det klassisk prepping som gäller – alltså fyll förråden!

Just de materiella delarna av att vara förberedd för katastrof saknas det inte information om. Tvärtom faktiskt. Alla möjliga källor på Internet, från myndigheternas sidor som Din säkerhet till mindre nogräknade prepperbloggar, forum och facebookgrupper. Det är inte kunskap som saknas det är arslet ur vagnen som det i allmänhet handlar om.

Det finns också hela krislådor att köpa lite överallt till exempel på Överlevnadsbutiken. Det är praktiskt att köpa allt på en gång, men en av de viktigaste grejerna att tänka på är att faktiskt testa sakerna i förväg. Det gör att du inte står handfallen, lite stressad i ficklampans sken och försöker få sakerna att fungera.

Du bör utgå från dina fysiska grundbehov: värme, vätska, föda, sömn och trygghet/information. Självfallet beror det på hur du bor (om du har möjlighet att elda i kamin/kakelugn eller liknande till exempel) men om vi utgår från någon som bor i lägenhet i stan så skulle jag säga att tio grejer som är bra att ha hemma är detta:

  • vevradio/solcellsradio eller batteriradio med en massa extra batterier.
  • vattendunkar (helst 20 L per person i hushållet)
  • mat: torrvaror som havregryn, konserver, knäckebröd, jordnötssmör, växtmjölk (soja/havre etc)
  • triangakök eller fältkök av något slag + bränsle som passar för den
  • någonting för vattenrening
  • ficklampa
  • hygienartiklar som våtservetter, toapapper, tamponger/bindor och handsprit
  • förstahjälpenlåda inkl smärtstillande
  • sovsäck om du inte har mycket filtar eller liknande hemma
  • sopsäckar (små och stora) för latrin

Ja, det är inte alls en färdig lista men det är en bra grund. Tänk också på eventuella husdjur och småbarn eller andra som har speciella behov. Och om du vill vara extra förberedd så ser du till att grannarna du känner också har börjat tänka på det (men mer om det i maj). För ni kommer hjälpas åt, så gör folk i kriser.

Kom igång nu. Kolla igenom vad du har hemma och gör en lista på det du behöver komplettera med. Bestäm ett datum och kör. Annars händer det liksom inte. Nu.

Och om du inte har kalendern är det hög tid att köpa den till exempel på bokus eller adlibris så blir du populär och intressant.

 

 

 

 

 

Gästinlägg: Tankar om mens efter zombieapokalypsen

En del saker rörande problem efter zombieapokalypsen har jag ganska begränsad kunskap om. Tur då att det nästan alltid finns någon som tänkt på det. Ett av de områdena jag har begränsad kunskap om är mens, och hur det går att hantera det efter apokalypsen. Därför kontaktade jag organisationen Mensen om lite tips. Och fick svar från Julia Lohaller Sachet från deras styrelse. Så här kommer ett gästinlägg från Mensen – Tankar om mens efter zombieapokalypsen!

—–

När vi pratar om att överleva en zombieapokalyps tänker vi kanske inte på mens i första hand. Men i alla situationer (även katastrofala eller apokalyptiska) är det en viktig del som måste fungera, i alla fall om vi vill behålla de människor som bär på en livmoder och någon gång planerar att återbefolka världen.

Så länge man kan få tag på hygienprodukter och smärtstillande läkemedel kanske det inte är ett problem som måste prioriteras, men någon gång kommer det förmodligen ta slut och då är det illa om man inte har förberett sig på andra sätt.

Så hur skulle man kunna förbereda sig för denna situation?

Det första jag tänker på är hygienen i underlivet, Människor som har mens löper större risk för infektioner när man lever utan tillgång till rena toaletter och rinnande vatten. Då är det viktigt att hitta andra sätt att hålla sig ren på. Våtservetter är kanske inte optimalt då de flesta märken innehåller kemikalier som inte passar så bra in i underlivet, men jag skulle säga att det är bättre än farliga bakterier. Att ha ett mensskydd som sitter inne i slidan har många fördelar, men när man tar ut och sätter in dem är det ytterst viktigt att ha rena händer, att plocka på sig engångshandskar kan vara bra för både detta syfte och när man behandlar sår och skador, speciellt om zombieepidemin är något som överförs via kroppsvätskor. Det kan också vara bra att ha med sig en rulle plastpåsar att förvara sanitetsprodukter i för att hålla borta bakterier.

Och när mensen kommer vill man helst vara förberedd med ett bra mensskydd så man slipper lämna blodspår som zombies kan följa till ens lya, här är några skydd jag skulle ha i åtanke:

Menskoppen är ett mensskydd (ofta gjort i silikon) som förs in i slidan och fångar upp mensblodet innan det hinner komma ut. Man kan använda en och samma menskopp i ca 10 år, vilket gör det till ett strålande val för en zombieapokalyps! För att använda menskoppen på säkrast sätt måste man ha tillgång till (helst rent) vatten, dels för att skölja av den och dels för att kunna koka den mellan mensar. En bra lösning när man saknar rent vatten är att rengöra koppen med våtservetter. Om man inte har möjlighet att koka sin menskopp mellan mensar kan det leda till att bakterier kommer med upp i slidan och i en zombieapokalyps kan det ju vara extra dödligt.

En menskopp kan vara lite svår att använda första gångerna, då det tar ett tag att få kläm på hur man sätter i den på bästa sätt utan läckage. Alla som kan använda denna typen av mensskydd borde definitivt prova det. Om inte för en enklare vardag, så för att vara förberedd på katastrofsituationer vare sig det är zombier eller krig.

En tygbinda är egentligen en bättre version av en trasa kanske man kan säga, en mycket, mycket bättre version. Det som är bra med detta mensskydd är att du faktiskt skulle kunna göra den själv! Vilket kommer väl till hands när de som brukar göra dina mensprodukter vandrar runt på gatorna och vill äta din hjärna. De tygbindor som görs idag består ofta av flera material såsom bomull, fleece, flanell, hampa och trikå. Dessa material skulle man eventuellt kunna få tag på i en zombieapokalyps. Bindorna sys ihop och de har ofta en tryckknapp för att fästa bindan i underkläderna, men om detta inte är ett alternativ kan man nog komma på andra sätt att få ihop den. Även med det här mensskyddet är rent och helst kokat vatten en viktig del för att kunna sterilisera den, samt ett rent ställe att låta den torka på.

En svamp, eller svamptampong är även det ett bra alternativ när man saknar tillgång till engångsprodukterna. En svamptampong är precis vad det låter som, den ser ut som en liten tvättsvamp och används på samma sätt som en vanlig tampong. Det finns två olika typer, antingen sterila engångssvampar eller en natursvamp (havssvamp) som man kan använda i ca 6-12 månader, det senare alternativet skulle då eventuellt kunna passa en apokalyps. När svampen är full så tar du ut den och sköljer av innan du stoppar in den igen, så även här är det viktigt att ha tillgång till rent vatten. Med detta mensskydd kan det vara bra att ha åtminstone två stycken, då svampen fungerar bäst om den hunnit torka innan du stoppar in den igen. Om man bor vid havet och vet vad man letar efter går ju även detta mensskydd att hitta i naturen. Nackdelen med detta mensskydd är att de kan innehålla exempelvis sand och bakterier, och drar lätt åt sig bakterier om man inte har tid att låta den torka ordentligt i en ren miljö.

När man har tid att ta en zombiefri promenad i skogen så bör man även hålla utkik efter vitmossa vilket är något som förr i tiden användes till bland annat bindor och blöjor, då torkad vitmossa har en bra absorberingsförmåga. Vitmossan är antiseptiskt vilket också gör den till en bra del förbandslådan.

Men det är inte bara mensskydd med lång hållbarhet som kan vara bra i en sån här situation, utan även de populära engångsprodukterna kan man samla på sig vare sig man har mens eller inte. Tamponger kan exempelvis användas för att göra upp eld och stoppa blodflöden på fler ställen än i underlivet. De skulle också kunna användas för byteshandel i en postapokalyptisk framtid. Bindor fungerar kanske inte lika bra som virke men skulle eventuellt kunna användas som bandage eller liknande.

Något annat som tillhör menscykeln är PMS (premenstruellt syndrom). PMS är ett samlingsbegrepp för flera olika symptom man kan få veckan eller veckorna innan mens. Vissa har PMS någon dag eller inte alls, andra nästan hela menscykeln. Exempel på fysiska symtom är trötthet och huvudvärk, ångest, ilska, och nedstämdhet är exempel på psykiska. Beroende på svårighetsgrad skulle jag säga att PMS skulle gå att hantera i en sån här situation men på grund av symptomen den för med sig kanske man inte är lika alert som man måste vara i en zombieinfesterad värld. Om man har PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom), vilket kan förklaras som en svårare grad av PMS, är de psykiska problemen värst och kan det eventuellt påverka ens överlevnad i en sådan värld. Många som lider av PMDS idag är deprimerade, har självmordstankar och kan bli personlighetsförändrade. Om man inte känner sig psykiskt stabil under en zombieapokalyps kan nog både det ena och det andra gå åt helvete.

De flesta menstruerande vet att det kan vara ett helvete med mensvärk, och på det lider ganska många av mensrelaterade sjukdomar såsom endometrios och myom, vilket bland annat kan göra att du får mycket mer ont än en “vanlig mensvärk”. Receptfria (och receptbelagda) läkemedel kan vara en stor hjälp för att över huvud taget fungera med mensvärk i vardagen, och eventuellt kunna springa från zombies. Men Ipren och Alvedon har inte funnits i alla tider, och kommer garanterat inte finnas lättillgängligt i en zombieapokalyps, så vad gör man då?

I grund och botten är kost och motion nyckeln till mindre smärta. Motionen kanske inte blir något problem när man är på flykt, men kosten är en annan fråga. I stora drag är det bra med mycket gröna grönsaker, fisk, nötter, frukt och baljväxter. Man bör minska mängden rött kött, animaliska fetter, salt och socker. Att befinna sig i en tropisk fiskeby under apokalypsen verkar ju guld.

Sen är det egentligen ännu viktigare att dricka vatten, då kramper blir värre och smärttröskeln lägre när du är uttorkad. Det är också bra att ha en gosig partner eller kanske en hund med sig på zombieflykten, då det ger bevisad lindring mot smärta att röra vid eller bli rörd av någon man tycker om, plus att värme alltid är bra för smärtan.

Sist men inte minst har vi läkemedlen som använts genom tiderna: växter och örter. Det borde alltså vara en prioritet att samla örter på vägen till den zombiefria zonen. Några smärtlindrande och muskelavslappnande örter man borde ha koll på är då: daggkåpa, salvia, nässla, gråbo, röllika, kamomill, hallonblad, rödklöver och citronmeliss. Dessa kan man sedan torka och koka te på. Älggräs innehåller salicylsyra som fungerar som aspirin.

För att sammanfatta så skulle jag i min apokalypsmensväska packa: ett långvarigt mensskydd, sanitetsprodukter (såsom våtservetter och engångshandskar), plastpåsar, så många tamponger och smärtlindrande tabletter jag kan hitta. Jag skulle hålla utkik efter vitmossa och smärtstillande örter i naturen (och självklart hålla koll på att det inte kommer zombier när jag letar).

—–

Läs mer om organisationen mensen här eller på deras facebooksida

Gästskribenten Julia

Zombieöverlevnadsåret 2017

Det bästa med nyår är alla årskrönikor överallt. Så kommer här en årskrönika över zombieöverlevnadsåret 2017 (tidigare år finns att läsa här 2013 2014 och 2015 och 2016). Det blev ganska lite skrivet på bloggen i jämförelse med tidigare år, och det har att göra med att jag skrev klart boken Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig samt Zombieöverlevnadskalendern 2018. Faktiskt var juni 2017 den enda månaden jag inte skrivit ett enda inlägg under hela NejTackZombies-bloggens tid. Det var också ganska många bokrecensioner av populärvetenskapliga och mer vetenskapliga böcker som jag ändå läste i researchsyfte till boken. Det blev inte särskilt många filmtips, dels eftersom jag prioriterade bort film, dels för att det faktiskt inte kom någon vettig zombiefilm 2017 vad jag kommer på just nu.

Ja året började ganska tungt egentligen. Trump tillträdde som president och jag skrev om att hantera känslan av att slutet närmar sig. I april var det ett terrorattentat i centrala Stockholm som jag skrev två inlägg om: Om beteenden vid katastrofer och hur efterspelet kunde definieras som elitpanik. Annars är jag mest nöjd över mina lite längre inlägg om beteenden. Det här skrev jag efter att ha hamnat i diskussion med några idioter till preppers på facebook eftersom de VISSTE hur det skulle bli totalt kaos och ett allas krig mot alla vid någon större plötslig kollaps. Något de alltså absolut inte har stöd för i forskning. Visst förekommer det att folk beter sig illa (och misstänksamhet kan späs på) men det är inte något som definierar katastrofbeteenden som vi ser i forskning. I somras var det också ett falskt VMA i Stockholm som det snackades mycket om, jag skrev lite om hur vi generellt beter oss vid larm. Det var också MSBs första krisberedskapsvecka i maj 2017, och nästa blir i månadsskiftet maj-juni 2018.

Den stora grejen för mig har såklart varit Överlev katastrofen (och till viss del Zombieöverlevnadskalendern 2018). Men jag har också varit med och skrivit en liten bok som heter Boken om hemberedskap – bli bättre förberedd (dock i jobbsammanhang) i samverkan med Civilförsvarsförbundet. Tillsammans med Anna-Maria Stawrebergs bok Prepping som också kom under hösten går det nog att säga att det är en trend eller rörelse i samhället där de här frågorna verkligen börjar diskuteras. Inte minst med tanke på beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025” som kom i slutet av december där det står att vi förväntas klara oss en vecka utan hjälp av myndigheterna i händelse av krig. Så det har snarare varit ett år med katastrofberedskap än ett år med zombier.

Jag har hållit runt 20 föredrag runt om i landet. Väldigt kul att träffa människor och diskutera olika strategier. Förutom bibliotek (som varit det vanligaste) har jag föreläst på Räddningstjänstens skola i Revinge, på räddningstjänstkonferenser, för MSB och kommunledningskontor, Närcon och olika företag. Jag gjorde också min första utlandsföreläsning i Helsingfors.

Jag vill återigen tacka alla som jag intervjuade till Överlev katastrofen. Det blev nästan 20 stycken och även om inte alla är med i boken har de på olika sätt färgat den. Har du inte köpt kalendern eller boken så tycker jag verkligen att du ska passa på. Det finns liksom inget bättre nyårslöfte än att öka chanserna att överleva zombieapokalypsen (med upp till 25% enligt osäkra källor). Bokus är billigast så slå till på direkten! Bok Kalender

Och precis som vanligt kom inte den svenska zombiefilmen Zon 261 (som numera har bytt namn till Operation Ragnarök) i år heller. Vi håller tummarna för 2018 🙂

 

Filmtipset: What We Become aka Sorgenfri

What We Become (eller Sorgenfri som är orginaltiteln) som är är en dansk zombiefilm som kom 2015. Den har visats på ett par festivaler men tyvärr gått under radarn iallafall här i Sverige. Jag skriver tyvärr för det är en riktigt bra zombiefilm.

Vi får följa Gustav och hans familj under några kaotiska sommardagar. Det börjar talas om en mystisk zmitta och ganska snart är det idylliska villaområdet satt i karantän av myndigheterna och svartklädda män i gasmasker och automatvapen. De försöker lista ut vad det egentligen är som händer samtidigt som de tar in några grannar i huset.

Det är ganska jordnära och överlag bra skådespeleri även om jag gärna skulle sett mindre osannolika utsvävningar, men i jämförelse med många amerikanska zombiefilmer är det mycket behagligt. Det går en krypande känsla genom filmen och det finns en del bra skräckmoment. What We Become är en rätt långsam film, det kan gå längre stunder utan att riktig action, vilket jag ändå gillar. Kontrasterna till när något händer blir bättre av det.

Jag gillar också att det är alldeles i inledningen på zombieutbrottet och zombierna visas egentligen inte förrän typ en timme i filmen. Det är en bra uppbyggnad och de håller tittaren i de inledande dagarna av utbrottet ganska länge.

Få tag i filmen och se den på något sätt. Plus i kanten är att kofot finns med och används.

Mina tankar om beredskapsrapporten: ”Motståndskraft, inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”

Igår kom Försvarsberedningens rapport Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. Det som hittills fått mest rubriker är uppmaningen att svenska medborgare ska kunna klara sig en vecka själva utan stöd från myndighetshåll. I rapporten sägs att risken för krig och konflikt har ökat (ingen är förvånad, jag är tveksam till att den typ av rapporter skulle kunna säga ”ingen oro, allt är lugnt”) vilket säkert stämmer och att vi därför måste satsa mer resurser på civilt försvar.

Zombiebild för maximal effekt

Rapporten är omfattande och delar av den ligger utanför vad jag kan något om (och världen behöver inte fler tyckare som saknar bakgrundskunskap). Men det finns en del saker jag tittat närmare på och vågar ha åsikter om. Till exempel på begreppet ”värna civilbefolkningen”. Det implicerar att civilbefolkningen inte kan agera själva. Forskningen visar tvärtom att vi kan agera vid kriser. Och civilbefolkningen kan vara en resurs om vi tillåts vara det. Det vore toppen om de inte bara fokuserat på de frivilliga försvarsorganisationerna utan även tar med andra grupper i civila samhället som kan vara aktörer. Det finns säkert bra skäl för att hålla isär försvarsorganisationerna med andra organisationerna i det civila samhället, men vid en kris så kan nog idrottsföreningar, rädda barnen eller andra organisationer verkligen minska trycket på räddningstjänsten och den enskildes ansvar genom att ha kunskap i att agera vid kris. I rapporten står det att hemskyddsorganisationer ska fylla en viktig funktion i kontakten mellan kommunen och befolkningen. Jag tror det vore bättre att använda de redan existerande organisationerna men det krävs utbildning och förberedelser och här tror jag det är bra att fokusera på civila kriser snarare än krigsscenarion. Vi måste alltså utgå från att även civilbefolkningen kommer att agera, så som forskningen säger att den kommer att göra.

Att lägga en veckas ansvar på individerna är orealistiskt. Därför är det positivt att förslaget innefattar ökade lager och förhoppningsvis att ålägga företag att ha krisberedskap. Alltså att säga åt handeln att de måste ha varulager (precis som oljebolagen måste ha), kunna hantera strömavbrott etc. Det vore betydligt mycket mer effektivt, men det går tvärtemot tidsandan av att individualisera kollektiva problem. Jag säger inte att det inte är bra för individen att ha beredskap för strömavbrott, tvärtom det är bra och viktigt för dem som har möjlighet till det, men att förlita sig på det utifrån hur dagens samhälle ser ut är hopplöst. Det finns en hel del både psykologiska försvarsmekanismer och praktiska hinder som gör att vi inte förbereder oss. Jag skrev lite om det i samband med krisberedskapsveckan och utvärderingen av Göteborgs stads 72timmarskampanj. Dessutom är det de svagaste i samhället, dom i periferin, som kommer att drabbas hårdast. Har du funktionsnedsättningar, inga sociala nätverk, svårt med svenska språket, flyttar mellan andra och tredjehandsboenden eller inte har ekonomiska marginaler kommer du ha svårt att kunna göra de förberedelser som förväntas.

I rapporten slås fast att det ”fortfarande förvaltas 65 000 skyddsrum med cirka sju miljoner platser och det
finns anläggningar för utomhusvarning i alla större tätorter”. Vi är visserligen fler än sju miljoner i Sverige men många bor inte i tätorter där det finns samma risker för bombangrepp. Jag undrar egentligen hur relevant skyddsrum är utifrån dagens situation. Öppna mellanstatliga krig är inte det som ligger i tiden riktigt.

Det här var lite blandade tankar utifrån hur rapporteringen varit och lite vad som står. Här har SVT skrivit lite mer om vad den innebär. Är du intresserad av att läsa hela finns den här