Boken Zombies, run!

zombies-runTänk dig att zombierna har tagit över nästan helt och hållet. Du har varit belägrad, men klarat dig undan varje gång. Hela det brittiska samhället är slaget i spillror och du lever från dag till dag. Över 90% av befolkningen är döda. Helt plötsligt faller en bok ned från ett flygplan, eller så får du den av en annan överlevare du möter. Den är från The Ministry of Recovery. Zombies, run! är den boken.

Zombies, Run! är tydligen baserad löst på ”den bästsäljande appen” (som jag använt alldeles för lite) och handlar i ganska mycket om att fysträna under apokalypsen. Jag skulle placera den någonstans mellan Max Brooks klassiska Zombie Survival Guide (2003) och Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014) i skalan på hur baserad den är på verklig fakta. Den handlar mycket om hur du kommer i form på olika sätt och hur du utvecklar Rule no 1 (alltså cardio) men tar även upp andra aspekter av postapokalyptisk överlevnad som mat, att bygga gemenskaper och att slåss mot zombier.

Ministry of Recovery har också någon form av radiosändning som det går att lyssna på där det går att få intressanta tips för överlevare där de också meddelar om olika ställen som är bra att ta sig till. Boken vill att du ska bli en runner alltså som en i appen. Det finns säkert en massa roliga kopplingar till appen som jag har missat. Tipsa gärna om du läst boken och springer med appen.

Det är ett intressant scenario de målar upp, där överlevare i ganska liten utsträckning ska ge sig på varandra eller se varandra som hot. Istället så är andra människor oftast att se som en tillgång (även om de varnar för att inte alltid lita på nya människor). Det finns också en optimistisk tanke i boken om att kriser faktiskt utvecklar människor och gör oss starkare. Att det finns en framtid och att zombieapokalypsen trots allt inte är slutet. En bra påminnelse i en tid där allt känns dystert och bland alla zombieserier där alla människor mest verkar intresserade av att ha ihjäl varandra på vidrigast sätt.

På det stora hela är Zombies, Run! en rolig bok som målar upp ett scenario som känns ganska realistiskt. Det är mycket fokus på träning och träningstipsen är inte helt dumma. En av de stora förtjänsterna med boken är deras fallbeskrivningar med berättelser om hur överlevare klarat sig. Ett snyggt pedagogiskt inslag som gör boken mer levande. Nedan finns lite bilder från boken.

img_3611

Här kan du skapa ditt egna träningsschema

img_3612

Olika koder att spreja på hus för att varna/meddela andra

img_3613

Träning och hur du kan använda den i praktiken.

 

 

Dagens boktips: Deep Survival – Who Lives, Who Dies and Why

deep-survivalDeep Survival av Laurence Gonzales är något av en klassiker inom populärvetenskapliga överlevnadsböcker. Det handlar inte alls om tekniker om att göra upp eld, eller hitta vatten utan är mer inriktade på psyket och vad som egentligen gör att vissa orkar fortsätta kämpa och överleva trots minst sagt risiga utsikter. Tyvärr läste jag uppföljaren Surviving Survival – The Art and Science of Resilience innan, men jag tycker inte att det verkar ha spelat så stor roll.

Boken är byggd på olika berättelser som överlevare berättat i böcker och intervjuer, samt en hel del samtal och erfarenheter Gonzales själv haft av att flyga, gå på överlevnadskurser, och sin pappas liv (ibland får jag känslan av att hela boken bara är ett sätt att försöka få sin fars godkännande/erkännande, det är en sådan obehaglig undergiven ton gentemot sin pappa i hela boken). I dessa berättelser väver han ofta sina tankar och forskning (framför allt från John Leachs Survival Psyhology). Det gör boken medryckande, lättläst och spännande men jag tycker att det kan tummas en del på vad som egentligen bygger på forskning och vad som är någon form av egna mindre vetenskapliga slutsatser.

Gonzales kommer ofta tillbaka till Zen, Tao teh ching och stoikerna som han menar har viktiga visdomar för överlevnadssituationer. Det handlar framförallt om att vara i nuet. Att acceptera situationen som den är, inte som den borde vara eller skulle kunna ha varit. Humor är en annan aspekt han lyfter fram som viktig. Genom humor och skratt går det att skapa närvaro och acceptera en jobbig situation.

Deep Survival är mer en bok om överlevnad än en överlevnadsbok egentligen. Det handlar om hur vi kan bete oss, och vad som gör att vissa överlever men vi får ganska få kunskaper hur vi kan träna oss på att bli en överlevare. Gonzales återkommer ofta till just att det finns överlevare och såna som inte är överlevare. Det finns forskning på hur människor beter sig vid överlevnadssituationer och siffrorna brukar handla om ca 15-20% beter sig lugnt samlat och rationellt, runt 50-70% passivt men följsamt och resten beter sig på ett sätt som kan orsaka mer skada och fara för sig själva och folk omkring dem (OBS siffrorna är rätt osäkra).

I slutet går Gonzales igenom tolv saker som Överlevare gör:

  1. Perceive, belive – de accepterar situationen så som den är.
  2. Stay Calm – de använder rädsla till att fokusera, men också humor är ett viktigt element för att lugna ned sig.
  3. Think/analyze/plan – att snabbt börja organisera det som behöver göras. Många upplever att en rationell röst talar till dem och berättar vad de bör göra.
  4. Take correct, decisive action – de stora uppgifterna kännas överväldigande, det är bättre att bryta ned uppgiften och skapa små uppgifter som går att genomföra.
  5. Celebrate successes – de känner glädje över att uppnå delmålen och kämpar vidare tack vare det.
  6. Count your blessings – det är så överlevaren hjälper andra istället för att vara offer.
  7. Play – lek, gör rim, poesi, matteuppgifter eller sjung. Det kommer att ta fokus från situationen. Många överlevare gör rytmer/mönster som de följer utan att tänka för att kunna hålla borta smärta och rädsla.
  8. See the beauty – de ser det vackra och det gör att de också kan uppskatta delar av situationen de är i.
  9. Believe that you will succed – de tänker att de inte ska göra fler misstag och kan därför fokusera.
  10. Surrender – de resignerar utan att ge upp. Ser situationen för vad den är och inte för vad den skulle kunna vara.
  11. Do what ever is necessary – överlevare känner till sina förmågor och varken över -eller undervärderar dem. De är rationella och tar de möjligheter de får.
  12. Never give up – de fortsätter kämpa, trots att oddsen kan verka vara mot dem. Det finns alltid något att göra för att förbättra situationen.

Problemet med såna här listor är att de faktiskt inte ger någon praktisk hjälp för den som vill lära sig förbättra sina chanser att klara sig. Tur att jag håller på att skriva en bok som handlar om att just försöka förbättra chanserna att överleva när katastrofen zombierna kommer. Men den är lättläst och spännande och ger en inblick i hur vi kan fungera när vi hamnar i en överlevnadssituation. Tillsammans med Amanda Ripleys The Unthinkable och Ben Sherwoods Bli en överlevare bör den ha en plats i varje överlevnadsintresserads bokhylla (jag har ännu inte läst Al Sieberts The Survivor Personality än, men det är på gång).

Adlibris

Bokus

 

 

Att hantera känslan av att slutet närmar sig

watchmenDet är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

  1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
  2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
  3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
  4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
  5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
  6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”

Zombieåret 2016 (och spaningar för 2017)

En tradition nästa lika viktig som julen är Zombieöverlevnads årssummering och framtidsspaning. Här kan du läsa summeringarna för 2013 2014 och 2015. Men året har i alla fall för mig inte präglats av stora grejer som zommarprat eller boksläpp som de senaste två åren, så det är väl lite av ett mellanår. Däremot har jag haft väldigt många föreläsningar runt om i landet, vilket har varit riktigt roligt 25-30 stycken har det blivit totalt. Knappt 30 000 personer har besökt bloggen under året.

Filmmässigt som var det två zombiefilmer av det mer klassiska slaget som var de stora ljuspunkterna (vilket jag inte alls hade trott eller förutspått). Både Train to Busan och The Girl With All The Gifts tycker jag är topp tio zombiefilmer någonsin. Sen var ju Pride and Prejudice and Zombies faktiskt mycket bättre än vad alla recensenter tyckte. Så på filmfronten var det ett riktigt bra år. Inga nya TV serier kom, men Fear the Walking Dead tyckte jag växte och blev sevärd.

Inlägg på bloggen som jag är lite extra nöjd med under året är det om PTSD och återhämtning efter trauman, vilka människor som är bäst att ha med sig alltså den ultimata zombieöverlevnadsgruppen, det här med kärnkraftverk efter apokalypsen, hur du ska fysträna för att överleva zombiekatastrofen och vilka hobbies som är bra inför Z-day. Om du missat några av dem, kan det vara värt om du har tråkiga mellandagar. Tyvärr har bloggen inte varit så aktiv i år heller. Hoppas på mer aktivitet under 2017.

2017 då. Vad har vi att vänta av nästa år. Som vanligt hoppas jag ju på den svenska zombiefilmen Zon 261 (som ska ha kommit tre år i rad nu), Patient Zero (som skulle kommit i år – vad är det med zombiefilmer och förseningar?) och så ska World War Z 2 komma (men det lär ju inte ske). Det är några av de filmer som är på gång som det snackas en del om.

Jag var på en kurs i sjukvård arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet och så var det ju den spännande zombierun i Örebro i höstas. I övrigt så har jag börjat skriva på den nya boken och precis skrivit kontrakt med Ordfront. Det är roligt att skriva för det för det är ett bra sätt att motivera mig att lära mig mer. Det är vidrigt att skriva eftersom det är förenat med en massa prestationsångest och enorma möjligheter att ha faktafel, särskilt i ett så tvärvetenskapligt ämne som zombieöverlevnad. Det som skiljer boken från den förra är att jag kommer att gå djupare in i egenskaper, kunskaper, förmågor och förhållningssätt som faktiskt har vetenskapligt stöd för att öka chanserna att överleva en katastrof. Just nu är jag mest orolig att det blir en töntig självhjälpsbok. Tyvärr så kommer den inte ut under 2017, så vi får hoppas att zombierna inte kommer nästa år heller. Det vore trist.

2016 har ju varit ett år när många gamla stjärnor dött och Donald Trumps kommande presidentskap i kombination med en obehaglig politisk utveckling i andra delar av världen. Det ser onekligen ut som om jag återigen får hoppas att ”organisering” (som för övrigt kommer att få ett eget kapitel i den kommande boken) blir vårt gemensamma nyårslöfte.

 

 

Filmtipset: Train to Busan

Tänk att två av de bästa zombiefilmerna som hitintills gjorts kom 2016. Den sydkoreanska Train to Busan är faktiskt (tillsammans med The Girl With All the Gifts) riktigt jävla bra.

Till en början är den något långsam men växer snabbt in i zombiefilmens absoluta toppskikt. En hårt arbetande man negligerar sin dotter, men vid ”dotterdagen” så vill hon åka till sin mamma som bor i Busan. De tar tåget. Tyvärr har det samtidigt utbrutit en smitta och en av de smittade hoppar på tåget och sen blir det kaos. Målet är fortfarande Busan men vissa vagnar är fulla av smittade. Filmen handlar om passagerarna på resan, vilka val de gör och hur de hanterar zombierna och de andra människorna ombord.

Även om karaktärerna ibland kan kännas lite platta finns det något fint där. Det finns en utveckling som skulle kunna bli krystad men håller sig precis på rätt sida av linjen. Där många zombiefilmer vill för mycket eller göra spektakulära händelser/personer är Train to Busan precis lagom även om set-upen kan verka lite tramsig. Slutscenerna är verkligen starka.

Att låta filmen nästan helt utspel sig på ett tåg, ger en bra känsla av instängdhet. Det i kombination med att de också reser och har ett mål ger en på ett sätt klassisk utgångspunkt och miljö för en zombiefilm. Jag såg halva filmen på ett tåg och när jag gick genom vagnarna till restaurangvagnen så var det mer obehagligt än vanligt. Jag tittade efter ställen att gömma mig på och grejer att använda vilket en annan postapokalyptisk tågfilm ”Snowpiercer” inte alls gjorde. Det går att dra paralleller till vad Mats Strandbergs bok Färjan fick mig att känna med Finlandskryssningar.

Trailer:

 

Och den bästa kommentaren i filmen?

namnlos

Zombiepodcast

14914638_1437610262933941_843086699_nNär jag var i Örebro i helgen för att springa Run For Your Lives passade jag på att vara med i Thomas och Tomas filmpodcast eftersom de hade teamat zombier. Det blir väldigt mycket snack kring olika mer eller mindre bra zombiefilmer.

Lyssna gärna på podden på iTunes eller på podbean

Run For Your Lives 2016

Puhh, jag överlevde. Jag sprang i helgen Run For Your Lives i Örebro arrangerat av Batalj (som också kör Zombie Escape i Strossa utanför Örebro). Det var ett 6,5 km lång lopp in i centrala Örebro med ”hinder” och löpning genom gallerior. Runt 300 zombier stod i vägen och försökte stjäla banden vi hade som liv.

Så kunde ett "hinder" se ut när det var ljust ute.

Så kunde ett ”hinder” se ut när det var ljust ute.

Jag hade i förväg kontaktat Jörgen som höll zombieöverlevnadskursen i Örebro och två av hans kompisar, Ulf och Mattias, för att ha en grupp att springa med. Det visade sig vara ett bra drag.

Vi kom dit i god tid innan och det var lite osäkert på hur starterna skulle gå igång, vi kom iväg en dryg timme efter att vi ställt oss i kö till att börja springa. Det mörknade och var riktigt kallt, det var viktigt att röra på sig. ”Limber up” är ju Rule #18 för att överleva i Zombieland och det var en kunskap som var viktig. Flera löpare skadade sig under loppet av vad jag hörde medan jag sprang.

Det var inte utan pirr i kroppen och viss nervositet som vi började springa. Det första hindret var en tunnel under en väg där det stod kraschade bilar och det var rätt många zombier där. Då visste vi inte riktigt hur snabba och aktiva de skulle vara. Som tur var det gick det att springa upp på de sluttande kanterna på sidorna av tunneln. Det gällde också att använda bilar och annat till sin fördel och se hur zombierna rörde sig kring dem. En annan viktig del för att slippa förlora liv var att tempoväxla löpningen visade det sig. Jag borde helt klart ha lagt in fler korta intervaller i löpträningen.

Galleriorna var utöver slutsprinterna det värsta. Det var halt på golvet ganska många zombier och rätt trångt. Fördelen var att det var ljust därinne. I slutet blev det mycket mörker och svårt att se vem som var zombie och vem som var löpare framför, det blev inte lättare av att underlaget var ojämnt och det krävdes lite koll för att sätta ned fötterna.

Ett klätterhinder som var ganska komplicerat att ta sig över.

Ett klätterhinder som var ganska komplicerat att ta sig över.

Ett annat hinder var att klättra över ett horisontellt placerat nät med zombier under som försökte ta tag i armar och fötter. Det blev lite trafikstockning och containern vi stod på kändes ostadig, men det gick bra. Efter det fick vi springa inuti containrar med sopsäckar i. I slutet var en zombie som var knepig att ta sig förbi. Jag behövde backa bakåt flera gånger och vänta på att fler löpare kom och försökte ta sig igenom.

På det stora hela var det ett kul arrangemang och jag hann inte tänka så mycket under löpningen. Det var som ett tunnelseende många gånger. Trots att jag hade kört en del löpning var benen ganska stumma och hade förlorat en hel del explosivitet under den sista kilometern som också var den mest zombiepackade.

Fyra glada överlevare

Fyra glada överlevare

Slutligen vill jag säga att det visade sig att zombieöverlevnadskursen ger resultat eftersom samtliga av oss klarade oss och fick den fina Survivormedaljen efteråt (även om Infectedmedaljen faktiskt var snyggare). Så gå den eller läs boken så har du bättre chanser att klara dig när zombierna kommer.

Jörgen hade också en actionkamera så du kan kolla lite hur det var på det här youtubeklippet:

En hobby för zombieapokalypsen?

I ett tidigare inlägg skrev jag om vilka yrken som egentligen är bäst att ha med i en zombieöverlevnadsgrupp. Nu tänker jag ju att det är väldigt få som faktiskt väljer att lägga om sin yrkesbana bara för att klara sig bättre när zombierna kommer, men för oss andra lata personer så finns det andra större förberedelser vi kan göra. Vi kan skaffa en hobby.

Innan jag går in på saker som är vettiga att kunna så tänkte jag argumentera lite för att bara att ha en hobby gör att vi kommer att klara oss bättre. En viktig del är det sociala. Att vi oftast får kontakter med andra och blir bättre på att göra saker tillsammans med andra. Så även om en del av fritidsintressena går att göra ensam är det bättre att göra det med andra. Att ha stora nätverk är en fördel vid kriser och katastrofer.

En annan viktig del är känslan av att utvecklas. I dagens samhälle är det lätt att känna att en inte utvecklas längre. Att dagarna, veckorna, månaderna och åren bara rinner förbi utan att vi hinner se att vi faktiskt förändras. Känslan av stagnation kan vara förödande för vårt välmående, och det gäller kanske ännu mer efter apokalypsen. Vi måste fortsätta utvecklas som människor för att må bra i långa loppet.

Dessutom blir vi resurser då vi i vår tur kan lära ut och sprida kunskap innan zombierna kommit, och vara en del av att sprida kunskaper efter apokalypsen.

Här kommer alltså ett gäng hobbies:

Prepping – är väl en hobby som hamnar ganska högt på listan. Risken är dock att du dras in subkulturen och blir rädd för andra människor snarare än att försöka sprida kunskaperna du tillgodogör dig. Det är bra att kunna göra eld på fem sätt, att veta hur du lagrar livsmedel länge eller har bra vattenfilter. Tänk bara som vanligt på att kunskaper slår utrustning varje dag i veckan.

Vandring/friluftsliv – Det är bra att träna på att vara ute i naturen och veta var en bäst slår upp läger, får upp eld och hur viktigt det är att klä sig rätt för att inte bli för varm eller för kall. Att alltså praktiskt utsätta sig för att lämna staden och besöka det gröna på kartan.

Träninginget att säga något om egentligen, det är förmodligen den viktigaste förberedelsen du kan göra. Det viktigaste är inte om du väljer gym, kampsport, fotboll, rodd eller klättring. Det viktigaste är att du faktiskt rör på dig regelbundet. Även efter katastrofen är det viktigt att fortsätta med det eftersom det gör oss smartare och mer robusta för fysiska och psykiska påfrestningar.

Odling – På sikt så är ju odling något vi måste hålla på med. Risken är att det är svårt med trial and error, då error kan betyda svält. Bor du i en stad kan du försöka skaffa kolonilott, gerillaodla eller skaffa pallkragar, bor du på landet är det ju bara att köra. Dessutom verkar ju växter vara ett bra vapen mot zombier i spelet Plants vs Zombies.

Fordonsintresse – Laga bilar, tjuvkoppla och fixa båtar kan vara en viktig del de första åren så länge det går att få tag i bränsle. På sikt så är tyvärr kunskapen tyvärr rätt värdelös efter fossila bränslen slutar fungera när de bara står och att tänka sig att få fram tillräckligt med el eller alkohol får nog ses som en hopplös uppgift tyvärr. Att bygga om bilen till att gå på gengas kan visserligen vara ett alternativ.

Skytte – Även om överlevnad i ganska liten utsträckning kommer att handla om att panga så kan det vara bra att det finns någon som har kunskaper om det och hur vapen faktiskt fungerar.

Zombiefilm – Du har kunskap om olika typer av zombier och vad som funkar och inte funkat i filmerna. Tyvärr finns stora risker att du är en odräglig typ som hela tiden säger vad var det jag sa och stryker med för att folk runt omkring dig tröttnar på den besserwissriga attitydenn.

Byggnation – Att lära sig bygga hållfasta väggar för att hålla zombier borta, hus att bo i är en viktig del på sikt. Jag tänker att konstruktion är också bra för att kunna skapa vettiga system för latrin och vatten på sikt.

”Gammeldags” matkonst – det handlar om att sylta, safta, konservera, torka, röka eller på andra sätt göra mat hållbar i långa loppet. Risken är liksom vid zombiefilmskunskaper att vi får dras med en del odrägliga typer från Södermalm men å andra sidan så är matfrågan i långa loppet viktig, och svårt att hålla med på allt för mycket experimenterande efter skiten har träffat fläkten. Testa nu istället.

Folkbilda – kunskaper om hur vi lär ut och sprider de olika kunskaperna är viktigt. En viktig del är att få alla att lära sig så mycket som möjligt. Det gör hela gruppen mindre sårbar. Att lära sig nya saker är också viktigt för att må bra och känna utveckling. Gå framåt – gå i cirkel är en gammal bra paroll från något studieförbund. De har dessutom väldigt bra cirkelledarutbildingar som gör att du kan lära dig en del om gruppdynamik, ledarskap och konflikthantering.

Teater/konst/musik/berättande – för att behålla någon typ av känsla av att vara människa och kunna glömma allt elände som kan det vara bra att hålla på med konst. Schopenhauer menade att det enda som kunde bota lidandet/tristessen att vara människa var konsten. Jag tror inte det är sant nu, men det kan kanske finnas en poäng i det efter zombierna kommit. Dessutom tror jag vi faktiskt har mycket att lära oss av improvisationsteaterns tekniker. Dels att bli bättre på att snabbt kunna improvisera en bra lösning och utveckla det kreativa tänkandet, det genom att omfamna misstag och se det som något som utvecklar.

Det finns säkert en massa andra hobbies jag har missat, men vad tycker du? Hur många kan du pricka av?

 

Gästinlägg: Är en zombie en han/hon/hen eller det?

Då var det dags för ett gästinlägg av Linda Flores Ohlson som är lektor i spanska vid Göteborgs Universitet. Hennes aktuella forskningsprojekt heter Fictional Creature Pronominalization och hon forskar alltså på zombiens pronomen. Mycket nöje!

Om du läser det här stycket hämtat från Guillermo del Toro och Chuck Hogans vampyr/zombietrilogi The Strain, vad är det då för slags varelse du ser framför dig?

The man attacked. He charged […] but then the leash chain caught, snapping him back. They saw him now –saw his face. He sneered, his gums so white it appeared at first that his bared teeth went all the way up into the jaw. His lips were pale with thirst, and what was left of his hair had whitened at the roots. He crouched on all fours on a bed of soil.

Eftersom de pronomen (ord som ersätter namn och substantiv) som används för att referera till varelsen är de som i engelskan oftast används för att referera till människor så är det antagligen en man, om än så läskig, som du föreställer dig. De fetstilta orden i det här stycket kommer inte från originalet. Du ska nu få läsa hur texten egentligen ser ut i romanen:

The thing attacked. It charged […] but then the leash chain caught, snapping the thing back. They saw it now –saw its face. It sneered, its gums so white it appeared at first that its bared teeth went all the way up into the jaw. Its lips were pale with thirst, and what was left of its hair had whitened at the roots. It crouched on all fours on a bed of soil. (sid. 659)

De flesta skulle nog hålla med om att det nu är en helt annan slags varelse man föreställer sig, något som inte alls är en människa utan ett riktigt monster.

Vad är det då för pronomen man använder när man skriver om zombier och spelar det någon roll?

Svaret på den första frågan är dels att det beror på vilket verk man läser. En del texter använder sig uteslutande av icke-mänskliga pronomen. Det gör t ex Brian Keene’s The Rising trots att zombierna har namn och är intelligenta:

the dead thing that had once been Timothy Powell shouted in Sumerian. It knew how to use the PA-system, and directed its curses over the loudspeakers. […] “Who are you?” he asked it again, fighting to keep the tremor from his voice. […] “Ob,” it said with Powell’s mouth. (sid. 35-37)

Andra använder sig bara av mänskliga pronomen, som Alley när hon pratar om sin zombiepojkvän i I Kissed a Zombie and I Liked it (Adam Selzer):

That smell in his car and the medicine? Obviously embalming fluid – a quick Google search confirms that zombies need to drink that stuff every four hours to stay moving. The stuff that would stop the pain but he couldn’t get it? Probably brains. (sid. 76)

Vad som är riktigt intressant är att i många fall är det vilken relation berättaren i historien har till zombien i fråga som avgör vilket pronomen hen använder. I Warm Bodies (Isaac Marion) finns det två olika sorters zombier: ”Fleshies” och ”Boneys”. The Fleshies är zombier som är mer mänskliga. Visserligen luktar de illa och deras hud och ögon är grå, men en del av dem kan prata lite och de är intelligenta och har ett medvetande. The Boneys är gamla zombier som blivit benrangel och som inte längre har någon  mänslighet kvar. Bokens huvudkaraktär, R, är en Fleshie och han använder sig alltid av icke-mänskliga pronomen när han pratar om the Boneys:

the Boneys stop their preaching and stare at us. One of them comes forward, climbs our stairs, and take us both by the wrists. It leads us down into the circle and raises our hands in its clawed grip. It lets out a kind of roar. (sid. 11)

Men när R pratar om sin vän M, som också är en Fleshie, så använder han sig av de mänskliga pronomina:

I rise to find M waiting for me at the top. He is hundreds of pounds of muscle and fat draped on a six-foot-five-frame. Bearded, bald, bruised and rotten, his grisly visage slides into view and I crest the staircase summit. It he the angel that greets me at the gates? His ragged mouth is oozing black drool. (sid. 5)

Här gör alltså pronomenanvändningen skillnad på olika sorters zombier!

Nu har vi egentligen redan svarat på fråga nr 2: Spelar det någon roll vilket pronomen man använder när man pratar om zombier? För det gör det ju uppenbarligen eftersom det säger något om vilken relation man har till zombien, och samtidigt påverkar det läsaren/tittaren och hur denne uppfattar zombien. I vissa texter och filmer hittar man t.o.m. tydliga kommentarer som visar att berättaren är medveten om att det spelar roll vilket pronomen man använder. I tv serien Z Nation (IMBd) finns det en scen där unge 10 Thousand (10K) berättar för sin vän Doc om när hans pappa blev smittad:

-What did you do?

– I killed it.

– Damn kid, you had to put down your own dad?

– I didn’t kill him, I killed it.

Här behövs inte mer kommentarer, användandet av “him” och “it” säger tillräckligt, vi förstår att 10K anser att hans pappa upphörde av vara människa när han blev smittad: han gick från att vara en “han” till att bli en “det” och därför var det okej för 10K att döda honom. Ibland måste berättarna i historierna påminna sig själva om att varelserna som invaderar världen inte längre är människor:

The first G I saw was small, probably a kid, I couldn’t tell. Its face was eaten off, the skin, nose, eyes, lips, even the hair and ears […]. It was stuck inside one of those long civilian hiker’s packs, stuffed in there tight with the drawstring pulled right up around its neck.  […]. it was splashing around […]. Its brain must have been intact […] It couldn’t moan, its throat had been too badly mangled, but the splashing might have attracted attention, so I put it out of its misery, if it really was miserable, and tried not to think about it. […] don’t try to imagine who they used to be, how they came to be here, how they came to be this. I know, who doesn’t do that, right? Who doesn’t look at one of those things and just naturally start to wonder? It’s like reading the last page of a book…your imagination just naturally spinning. And that’s when you get distracted, get sloppy, let your guard down and end up leaving someone else to wonder what happened to you. I tried to put her, it out of my mind. (sid. 220-221)

I det här stycket från Max Brooks World War Z för berättaren en monolog med sig själv där hon påminner sig om hur viktigt det är att inte tänka för mycket på det tragiska människoöde som ligger bakom varje zombie hon ser. Som du kanske lade märke till rättar hon sig här i slutet av stycket: det är inte en ”hon” utan en ”det” som hon precis skjutit i huvudet.

Det är ju självklart mindre samvetskval relaterade till att döda något än någon, eller hur?

I senare zombielitteratur blir det allt vanligare att zombierna är intelligenta varelser och då kan det bli knepigare att veta hur man ska förhålla sig till dem. Det är inte längre lika självklart att man samvetslöst kan skjuta dem hur som helst, och detta reflekteras också i pronomenanvändningen. I The Girl with all the Gifts (M.R. Carey) finns det också olika sorters zombier. Vi har de mer traditionella zombierna som inte har något medvetande och agerar på ren instinkt, och så har vi zombiebarnen som är annorlunda än de andra eftersom de är intelligenta varelser som kan prata. I följande citat är det tydligt att man inte vet hur man ska referera till dem:

Bring us one of those kids. Let’s take a good long look at him/her/it. (sid. 78)

Det finns hundratals exempel på den här osäkerheten kring vilket pronomen man ska använda när man skriver om zombier, både i böcker och på film. Denna språkliga ovisshet visar att vår relation till zombierna är både komplicerad och problematisk. Till skillnad från många andra monster och fiktiva varelser, som t ex. troll, så har de ju varit människor förut. Dessutom börjar gränsen för zombie och människa, levande och odöd suddas ut allt mer med de nya berättelserna om ”humana zombier”, dvs, zombier som talar, är intelligenta och kanske t.o.m. har ett samvete och kan älska, sakna, skratta och gråta.

Så nu återstår bara frågan, när du ser den första zombien genom sovrumsfönstret en kväll, kommer du då skrika ”Nu springer jag ut och sätter en kofot i huvudet på honom/henne eller den/det?

 

REFERENSER

Brooks, Max. 2006. World war z: An oral history of the zombie war. New York: Broadway Paperbacks.

Carey, M. R. . 2014. The girl with all the gifts. London: Orbit.

Del Toro, Guillermo and Chuck Hogan. 2013. The complete strain trilogy. e-book. London: Harper Collins Publishers.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. The zombie as a pronoun – the use of subject and possessive pronouns in expressing (de)humanization and/or (de)zombification in disaster fiction.

Flores Ohlson, Linda. Manuscript in preparation. Fictional creature pronominalization – the use of he/she/it in reference to zombies, vampires and trolls in Guillermo del Toro’s literary work.

IMBd TV Channel. 2014-. Z nation (tv series). http://www.imdb.com/title/tt3843168/.

Keene, Brian. 2003. The rising. Portland: Deadite Press.

Marion, Isaac. 2010. Warm bodies. London: Vintage Originals.

Selzer, Adam. 2010. I kissed a zombie and i like it. Delacorte Press.

 

 

 

 

 

The Walking Dead volym 18 och några tankar inför säsong 7

the-walking-dead-volym-18-negans-hamndLagom till bokmässan kom The Walking Dead volym 18 ”Negans hämnd” ut på svenska. Den ligger precis före där TV serien är just nu, i slutet av volym 17 fick vi se Negan slå in huvudet på XX. Den engelska titeln på volym 18 är, What Comes After och säger det bra. Tiden är slut när Rick var ledare för en liten grupp överlevare där alla hade det bra och kunde börja se på framtiden med tillförsikt.

I Negans hämnd får vi stifta närmare bekantskapen på seriens nye skurk. Han skiljer sig från de tidigare skurkarna på flera sätt. Där Guvernören hade gladiatorspel för att underhålla sina undersåtar styr Negan med undertryckt hot om våld.

Det var roligt att läsa serien för Negan får lite djup. Senare i serien framstår han mest som en galen skurk, men hela den här volymen går ut på att visa mer av vem han är och varför han gör som han gör. Inte genom någon backstory utan genom hur han sköter sitt gäng ”Frälsarna”. Genom att få folk att säga/tro att de gör saker frivilligt får han dem att godta hur saker ser ut då de inbillar sig att det är ett val de gör, när det egentligen hela tiden handlar om hotet om våld. När någon av hans fem fruar varit otrogen så bränner han mannen de varit otrogen med för att också skapa skuld hos frun. Det är en raffinerad form av våld som passar bra in i hur han också kan vara förlåtande och storsint. Blandningen av bestraffningar och när han låter saker passera skapar en ständig rädsla hos de som bor där. Att vara ombytlig och lynnig är ett extremt bra sätt att skapa oro. Samtidigt har Negan upprättat ett regelsystem och ett mantra ”Reglerna håller oss vid liv” som ger skenet av att det finns ordning.

Snart kommer ju den efterlängtade säsong 7 av TWD på TV igen också. Av de förhandstittar jag sett och vad jag läst så kommer det bli en ganska tung historia. Avslutningsavsnittet i förra säsongen handlade om hur psykologiskt nedbrutna Ricks gäng kunde bli. Och hela katt och råtta leken som Negan styrde upp stämmer ganska bra in på den bilden av honom som förmedlas i serien – en gatusmart psykopat med hybris.

Köp den helst direkt av Apart förlag men annars på Adlibris eller Bokus