Boktipset: Ensam kvar

Zoo har anmält sig till realityserien ”I mörkret” som handlar om överlevnad. Det är framförallt inte prispengen som hägrar. Det är äventyret. Det sista äventyret innan hon skaffar barn med sin make Miles. Deltagarna i serien vet inte så mycket om vad de ska komma att utsättas för. De har både ensamutmaningar och grupputmaningar som ger dem olika fördelar som vatten eller prylar de kommer att behöva. Men en par veckor in i inspelningarna börjar TV-teamet försvinna och gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är regisserat börjar suddas ut. Trots att boken verkar utspela sig i nutiden finns känslan av att det är ett par år framåt eftersom konceptet är en smula extremt (även om verkligheten alltid överträffar dikten).

Ensam kvar väver ihop två aktuella ämnen, realityshowens/jag-centrets värld och tankarna om den stundande apokalypsen. Det är snyggt gjort och berättelsen som dels är från ett produktionsperspektiv från realityshowen, dels från Zoos perspektiv. En del är vad som händer och hur produktionsteamet ska hantera det, men vi får även följa de andra deltagarna i tävlingen. Det är ett riktigt bra dramaturgiskt knep för att skapa en page turner. Boken känns på vissa sätt som en vuxenversion av Hunger Games.

Det finns flera intressanta perspektiv för den överlevnadsintresserade. Dels så är de flesta av teknikerna som Zoo (och de andra deltagarna) gör riktiga och går att lära sig av. Förutom när de renar vatten med kol och jordfilter, som är en av de envisaste myterna inom överlevandskunskapsfältet – det funkar alltså inte att rena vatten så. Men flertalet andra varianter av att göra upp eld och sånt är bra kunskaper.

En annan lärdom är hur Zoos psyke funkar. Genom att hon tror att hon är med i en tävling så slutar hon inte tänka som i en tävling. Hon ser varje hinder som ett sätt för spelmakarna att göra livet surt för henne så hon ska bryta och det ger henne styrkan att fortsätta. Hon tänker att det finns ett moment av prövning i det hela. Att allt är ett spel och att det gäller att ta sig igenom spelet en bana i taget så att säga. Den strategin är också väldigt bra för att överleva en katastrof. En dag i taget, en bit varje dag. Jag gillade också hur Zoo hela tiden försökte hitta normala förklaringar på det som har händer. Jag tycker det känns som ett trovärdigt sätt att hantera att något inträffat. Människan är bra på att söka förklaringar som gör livet enklare. Sanningen kan ibland vara för besvärlig.

Jag gillade verkligen Ensam kvar. Kul grepp, bra story och intressanta karaktärer.

Adlibris

Bokus

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus

 

 

Beteenden efter apokalypsen?

Jag hamnar förhållandevis ofta i diskussioner som handlar om hur det egentligen blir efter apokalypsen. Alltså hur människor kommer att bete sig efter den stora katastrofen. Det finns forskning som visar att vi hjälper varandra och följer det rollmanus vi hade innan när en katastrof inträffar. Det första människor gör är alltså inte att vässa tänderna och börja äta upp grannen en våning upp, utan vi kanske snarare knackar på och försöker hjälpa varandra att hantera situationen. Det vet vi utifrån forskning. Men vad händer sedan? När ett, två, tio eller tjugo år har gått?

the-road-thumb-300x230-58731Det finns ingen forskning att förlita sig på här (när jag frågade Ann Enander som är en av de främsta forskarna på katastrofbeteenden i Sverige svarade hon torrt: Det får du nog fråga någon romanförfattare om) utan vi får försöka hitta svar som kan vara trovärdiga. Den vanligaste tanken jag möter är att det snabbt skulle bli ett laglöst tillstånd där människor skulle ge sig på varandra. Att resursbrist per se leder till att människor gör vad som helst. Jag tror inte det stämmer, och jag tror vi skulle se betydligt vidrigare beteenden än vad vi gör vid svältkatastrofer eller i större flyktingläger om det skulle vara den vanliga reaktionen hos människor. Visst förekommer stölder, mord och våldtäkter även i sådana situationer, men de allra flesta lever på och försöker göra det bästa av en mörk tillvaro.

Misse Wester som är en annan forskare med inriktning på kris- och katastrofbeteenden ställer sig också skeptisk till trovärdigheten i de beteenden vi ser i till exempel The Walking Dead. Hon lyfter istället fram något som vår strävan efter jämlikhet. Trots att det aldrig funnits ett jämlikt samhälle så är det något nästan alla människor skulle skriva under på att det är eftersträvansvärt. Hon målar upp en bild av människan som kapabel att lösa problem tillsammans med andra. Att vi inte är hjälplösa offer för en situation utan att vi är fantastiska varelser som kommer på lösningar på de mest hemska problem som uppstår.

Många preppers brukar tala om att vi är nio måltider från anarki, alltså att människan beter sig hur som helst ganska snart efter en stor katastrof. Det är en, ur vetenskaplig synvinkel, illa underbyggd tes, ibland lyfts enstaka exempel eller anekdoter fram, men mycket sällan forskning. Thomas Hobbs tes om ”allas krig mot alla” passar så bra in i dagens världsbild att många människor köper den utan att veta något om bakgrunden till den. Jag tror att det handlar om att det är samma typ av beteende vi ser i dagens samhälle om än mildare. Och att vi tänker på  de folkmord och brutaliteter vi sett de senaste decennierna i Syrien, av Daesh, i Rwanda, i forna Jugoslavien etc. Vad vi kanske inte tänker på att det är människor som piskats ovanifrån till att bete sig så. Det är en följd av en demonisering och en aktiv politik som bygger på att ställa grupper mot varandra. Inte en naturkatastrof eller annan yttre händelse. Inte något naturligt beteende hos människan. Däremot skickar dessa händelser ett meddelande till dagens politiska klimat. Att vi måste vara extremt uppmärksamma på vad som håller på att hända. Till exempel på den process av islamofobi som vi faktiskt kan se idag.

Idén om ”allas krig mot alla” är inte något som alltid funnits. Det är en filosofi som skapats av en ideologi som bygger på att människor behöver en stark stat för att disciplineras och som när den formulerades under 1600-talet användes för att legitimera makt åt auktoritära regimer. Hobbs teori passade som hand i handske för att hindra folkliga resningar och tvinga människor att sälja sin frihet mot trygghet. Det finns vädligt lite forskning som tyder på att det skulle ha varit så i naturtillståndet, tvärtom finns det belägg för att vi varit fredliga och samarbetat.

En av de saker som jag tycker talar mot allas krig mot alla är att vi aldrig vet om det är The End Of The World As We Know It. Även om saker förändras väldigt snabbt är vi som människor så anpassningsbara att vi ganska snabbt skulle börja betrakta det som vardag. Även om det skulle kunna finnas en exakt punkt när allt brakade åt skogen (vilket i sig är extremt osannolikt) så skulle vi försöka hantera den situation som uppstod med de kognitiva förmågorna vi har idag. Vi skulle försöka skapa ordning i ett upplevt kaos och skrapa ihop de bitar av information för att börja handla på ett sätt vi tänker är rationellt. Vi får fråga oss när vi tror att det skulle komma en tipping point för oss själva när vi skulle göra vad som helst för en burk ärtsoppa. De flesta människor är tåliga, vi kan uthärda mycket och fortsätta kämpa på.

En annan aspekt av postapokalyptiskt beteende är just att det finns så få människor kvar att vi i större utsträckning skulle förstå vikten av människors liv (kanske särskilt våra egna och våra närmastes). Att konsekvenserna av att döda eller skada syns direkt, till skillnad mot i dagens samhälle där den rovdrift på människor, djur och miljö som sker placeras innanför slutna väggar eller i avlägsna länder.

Visst finns det risker för att sluta sig samman bakom en stark ledare som erbjuder trygghet till priset av frihet (Guvernören i The Walking Dead är ett praktexempel) men det är inte nödvändigtvis vad som skulle hända. Att det är lätt att tro det beror nog dels på hur många gånger det upprepats i postapokalyptiska skildringar, dels på att det system vi lever i idag har många av de dragen (och inte minst med Trump ser vi det på stor skala). Vi börjar tro att de ”rötägg” som förgiftar hela korgen är naturgivna och inte avhängig en kultur där de tillåts vara rötägg istället för att plockas bort av det stora flertalet. Men det är viktigt att komma ihåg att det är politik det handlar om, och politiska processer som vi kan vara delaktiga i att förändra. Det är inget naturgivet i människan. Makt tas inte, makt ges.

Vid katastrofer tenderar människor att följa de rollmanus de hade sedan innan, de kommer säkert brytas, bytas ut och sociala band kommer att förändras. Men vad vi kan se är att vi gör vardag av alla möjliga situationer, och vi vill gör tillvaron bra för oss. Och så länge vi är villiga att kämpa för en bättre värld, både innan och efter katastrofen finns det hopp. Som sagt vet vi inget om hur det blir, vi vet knappt hur det är nu, men genom att aktivt arbeta med att förändra dagens samhälle till det bättre ökar vi våra chanser att göra samma sak efter apokalypsen.

 

 

Boken Zombies, run!

zombies-runTänk dig att zombierna har tagit över nästan helt och hållet. Du har varit belägrad, men klarat dig undan varje gång. Hela det brittiska samhället är slaget i spillror och du lever från dag till dag. Över 90% av befolkningen är döda. Helt plötsligt faller en bok ned från ett flygplan, eller så får du den av en annan överlevare du möter. Den är från The Ministry of Recovery. Zombies, run! är den boken.

Zombies, Run! är tydligen baserad löst på ”den bästsäljande appen” (som jag använt alldeles för lite) och handlar i ganska mycket om att fysträna under apokalypsen. Jag skulle placera den någonstans mellan Max Brooks klassiska Zombie Survival Guide (2003) och Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen (2014) i skalan på hur baserad den är på verklig fakta. Den handlar mycket om hur du kommer i form på olika sätt och hur du utvecklar Rule no 1 (alltså cardio) men tar även upp andra aspekter av postapokalyptisk överlevnad som mat, att bygga gemenskaper och att slåss mot zombier.

Ministry of Recovery har också någon form av radiosändning som det går att lyssna på där det går att få intressanta tips för överlevare där de också meddelar om olika ställen som är bra att ta sig till. Boken vill att du ska bli en runner alltså som en i appen. Det finns säkert en massa roliga kopplingar till appen som jag har missat. Tipsa gärna om du läst boken och springer med appen.

Det är ett intressant scenario de målar upp, där överlevare i ganska liten utsträckning ska ge sig på varandra eller se varandra som hot. Istället så är andra människor oftast att se som en tillgång (även om de varnar för att inte alltid lita på nya människor). Det finns också en optimistisk tanke i boken om att kriser faktiskt utvecklar människor och gör oss starkare. Att det finns en framtid och att zombieapokalypsen trots allt inte är slutet. En bra påminnelse i en tid där allt känns dystert och bland alla zombieserier där alla människor mest verkar intresserade av att ha ihjäl varandra på vidrigast sätt.

På det stora hela är Zombies, Run! en rolig bok som målar upp ett scenario som känns ganska realistiskt. Det är mycket fokus på träning och träningstipsen är inte helt dumma. En av de stora förtjänsterna med boken är deras fallbeskrivningar med berättelser om hur överlevare klarat sig. Ett snyggt pedagogiskt inslag som gör boken mer levande. Nedan finns lite bilder från boken.

img_3611

Här kan du skapa ditt egna träningsschema

img_3612

Olika koder att spreja på hus för att varna/meddela andra

img_3613

Träning och hur du kan använda den i praktiken.

 

 

Dagens boktips: Deep Survival – Who Lives, Who Dies and Why

deep-survivalDeep Survival av Laurence Gonzales är något av en klassiker inom populärvetenskapliga överlevnadsböcker. Det handlar inte alls om tekniker om att göra upp eld, eller hitta vatten utan är mer inriktade på psyket och vad som egentligen gör att vissa orkar fortsätta kämpa och överleva trots minst sagt risiga utsikter. Tyvärr läste jag uppföljaren Surviving Survival – The Art and Science of Resilience innan, men jag tycker inte att det verkar ha spelat så stor roll.

Boken är byggd på olika berättelser som överlevare berättat i böcker och intervjuer, samt en hel del samtal och erfarenheter Gonzales själv haft av att flyga, gå på överlevnadskurser, och sin pappas liv (ibland får jag känslan av att hela boken bara är ett sätt att försöka få sin fars godkännande/erkännande, det är en sådan obehaglig undergiven ton gentemot sin pappa i hela boken). I dessa berättelser väver han ofta sina tankar och forskning (framför allt från John Leachs Survival Psyhology). Det gör boken medryckande, lättläst och spännande men jag tycker att det kan tummas en del på vad som egentligen bygger på forskning och vad som är någon form av egna mindre vetenskapliga slutsatser.

Gonzales kommer ofta tillbaka till Zen, Tao teh ching och stoikerna som han menar har viktiga visdomar för överlevnadssituationer. Det handlar framförallt om att vara i nuet. Att acceptera situationen som den är, inte som den borde vara eller skulle kunna ha varit. Humor är en annan aspekt han lyfter fram som viktig. Genom humor och skratt går det att skapa närvaro och acceptera en jobbig situation.

Deep Survival är mer en bok om överlevnad än en överlevnadsbok egentligen. Det handlar om hur vi kan bete oss, och vad som gör att vissa överlever men vi får ganska få kunskaper hur vi kan träna oss på att bli en överlevare. Gonzales återkommer ofta till just att det finns överlevare och såna som inte är överlevare. Det finns forskning på hur människor beter sig vid överlevnadssituationer och siffrorna brukar handla om ca 15-20% beter sig lugnt samlat och rationellt, runt 50-70% passivt men följsamt och resten beter sig på ett sätt som kan orsaka mer skada och fara för sig själva och folk omkring dem (OBS siffrorna är rätt osäkra).

I slutet går Gonzales igenom tolv saker som Överlevare gör:

  1. Perceive, belive – de accepterar situationen så som den är.
  2. Stay Calm – de använder rädsla till att fokusera, men också humor är ett viktigt element för att lugna ned sig.
  3. Think/analyze/plan – att snabbt börja organisera det som behöver göras. Många upplever att en rationell röst talar till dem och berättar vad de bör göra.
  4. Take correct, decisive action – de stora uppgifterna kännas överväldigande, det är bättre att bryta ned uppgiften och skapa små uppgifter som går att genomföra.
  5. Celebrate successes – de känner glädje över att uppnå delmålen och kämpar vidare tack vare det.
  6. Count your blessings – det är så överlevaren hjälper andra istället för att vara offer.
  7. Play – lek, gör rim, poesi, matteuppgifter eller sjung. Det kommer att ta fokus från situationen. Många överlevare gör rytmer/mönster som de följer utan att tänka för att kunna hålla borta smärta och rädsla.
  8. See the beauty – de ser det vackra och det gör att de också kan uppskatta delar av situationen de är i.
  9. Believe that you will succed – de tänker att de inte ska göra fler misstag och kan därför fokusera.
  10. Surrender – de resignerar utan att ge upp. Ser situationen för vad den är och inte för vad den skulle kunna vara.
  11. Do what ever is necessary – överlevare känner till sina förmågor och varken över -eller undervärderar dem. De är rationella och tar de möjligheter de får.
  12. Never give up – de fortsätter kämpa, trots att oddsen kan verka vara mot dem. Det finns alltid något att göra för att förbättra situationen.

Problemet med såna här listor är att de faktiskt inte ger någon praktisk hjälp för den som vill lära sig förbättra sina chanser att klara sig. Tur att jag håller på att skriva en bok som handlar om att just försöka förbättra chanserna att överleva när katastrofen zombierna kommer. Men den är lättläst och spännande och ger en inblick i hur vi kan fungera när vi hamnar i en överlevnadssituation. Tillsammans med Amanda Ripleys The Unthinkable och Ben Sherwoods Bli en överlevare bör den ha en plats i varje överlevnadsintresserads bokhylla (jag har ännu inte läst Al Sieberts The Survivor Personality än, men det är på gång).

Adlibris

Bokus

 

 

Att hantera känslan av att slutet närmar sig

watchmenDet är svårt att hantera det politiska läget i världen just nu. Trump finns överallt i det socialamediaflödet, och varje nyhet känns chockerande. Utan att bli alarmistisk så är känslan av att  domedagsklockan klämtar, mer närvarande för mig. Det finns en risk i att bli blasé, att tänka att det ändå inte går att göra något åt, att sluta bli förtvivlad över det ena eller andra huvudlösa beslutet eller att bara slå bort det. Vi hanterar den politiska situationen på olika sätt, men känslan av att vi är nära stupet tror jag finns hos de flesta, åtminstone i Sverige. Ibland tänker jag att det här var vår tids svarta svan, alltså en oväntad händelse som drastiskt påverkar utvecklingen i världen. Men frågan är om det var oväntat eller om det var så att vi var dåligt förberedda.

Så vad är det vi kan göra? Hur kan vi effektivt motverka både känslan av att apokalypsens fyra ryttare rider in i vardagsrummet och de faktiska konsekvenserna som kan komma från ett eventuellt krig, en ekonomisk kollaps eller extremt väder till följda av klimatförändringar. Den enkla lösningen är att köpa 200kg ris och lägga i stugan på landet och en kubikmeter vatten i källaren. Att tänka att det här är ett för komplext problem så jag måste se till mitt eget bästa. Det är lätt att vilja dras in det den typen av individuella lösningar. Men problemet är inte individuellt. Det varken börjar eller slutar vid min dörr. Och ju fler som väljer individuella lösningar på kollektiva problem, desto svagare blir alla andra. I prepperkretsar pratas det ibland om vikten att vara beredd själv för att samhället ska kunna ta hand om de som inte har förmåga att vara förberedda. Tankesättet kan ses som positivt och omtänksamt (även om jag oftast är tveksam till de bakomliggande drivkrafterna) men det är problematiskt eftersom det också förtar tanken på att vi tillsammans ska lösa problemen. Och det är där jag tror lösningen på den deprimerande situationen. Att organisera sig.

Det är en lång och ibland tråkig väg, men det är att bygga ett större motstånd och att faktiskt kunna förändra saker innan de gått för långt. Människor som är organiserade i någon typ av organisation, fackförening, boendeförening, aktivistgrupp eller liknande får kunskaper som sträcker sig längre än att läsa protokoll och lägga motioner. De lär sig göra saker med andra människor som de kanske inte ens gillar, men ändå behöver jobba åt samma håll med.

Vid katastrofer så skapas ett tomrum innan samhället tar kontrollen över vad som händer. I auktoritära stater som Mexiko efter jordbävningen 1985 kunde sociala rörelser ta initiativet medan myndigheterna stod handfallna. De tog kommando och påbörjade återuppbyggnaden och hindrade att korrupta byggherrar (läs gärna Harry Cleavers text om Tepito och hur invånarna i den sammansvetsade stadsdelen kunde ta kontroll över områdets framtid genom att vara välorganiserade). Samtidigt pratar Naomi Klein i Chockdoktrinen om hur kapitalet tar chansen och genomför politiska förändringar just i politiska chocktillstånd. Hur gemensamma resurser har privatiserats och de som tidigare kunde använda något inte längre kan det (som i fallet med hur stränder stals efter Tsunamin i Thailand). Det är helt enkelt en kamp, samtidigt har även högerradikala grupper möjlighet att sprida hat och rädsla genom att peka ut enkla syndabockar.

Den ryska författaren och journalisten Masha Gessen lämnade Ryssland för USA. Efter den amerikanska valutgången i november så började hon oro sig igen. Hon presenterar sex tips för att (över)leva i ett auktoritärt land, om du inte orkar läsa den ganska långa artikeln så är detta tipsen i korthet:

  1. Lita på den auktoritäre ledaren (han menar vad han säger)
  2. Förleds inte av små tecken på normalitet (det kan kännas lugnande men är en falsk trygghet)
  3. Institutionerna kommer inte att rädda dig (det tog Putin ett år att ta över medierna och fyra år att demontera valsystemet)
  4. Bli ursinnig (sluta inte chockas över vad som genomförs)
  5. Kompromissa inte (försök inte att hitta mitten)
  6. Minns framtiden (inget varar för evigt, hur vill vi att framtiden ska se på nutiden)

Jag tror det är viktigt att inte bli blasé. Att inte bli den som sa ”Jag visste att det skulle hända” eller sluta bli förvånad, arg, upprörd och fylld av känslor. Och att kanalisera det genom att göra saker tillsammans med andra. Att bara se om sitt eget hus är att bara lägga plåster på ett djupt blödande sår. Vi behöver lära oss motstånd. Det och bara det, är receptet mot politisk depression. Eller för att citera Masha Gessen:

”Det borde inte vara normalt. Det normala borde vara motstånd – envist, kompromisslöst, rasande.”

Zombieåret 2016 (och spaningar för 2017)

En tradition nästa lika viktig som julen är Zombieöverlevnads årssummering och framtidsspaning. Här kan du läsa summeringarna för 2013 2014 och 2015. Men året har i alla fall för mig inte präglats av stora grejer som zommarprat eller boksläpp som de senaste två åren, så det är väl lite av ett mellanår. Däremot har jag haft väldigt många föreläsningar runt om i landet, vilket har varit riktigt roligt 25-30 stycken har det blivit totalt. Knappt 30 000 personer har besökt bloggen under året.

Filmmässigt som var det två zombiefilmer av det mer klassiska slaget som var de stora ljuspunkterna (vilket jag inte alls hade trott eller förutspått). Både Train to Busan och The Girl With All The Gifts tycker jag är topp tio zombiefilmer någonsin. Sen var ju Pride and Prejudice and Zombies faktiskt mycket bättre än vad alla recensenter tyckte. Så på filmfronten var det ett riktigt bra år. Inga nya TV serier kom, men Fear the Walking Dead tyckte jag växte och blev sevärd.

Inlägg på bloggen som jag är lite extra nöjd med under året är det om PTSD och återhämtning efter trauman, vilka människor som är bäst att ha med sig alltså den ultimata zombieöverlevnadsgruppen, det här med kärnkraftverk efter apokalypsen, hur du ska fysträna för att överleva zombiekatastrofen och vilka hobbies som är bra inför Z-day. Om du missat några av dem, kan det vara värt om du har tråkiga mellandagar. Tyvärr har bloggen inte varit så aktiv i år heller. Hoppas på mer aktivitet under 2017.

2017 då. Vad har vi att vänta av nästa år. Som vanligt hoppas jag ju på den svenska zombiefilmen Zon 261 (som ska ha kommit tre år i rad nu), Patient Zero (som skulle kommit i år – vad är det med zombiefilmer och förseningar?) och så ska World War Z 2 komma (men det lär ju inte ske). Det är några av de filmer som är på gång som det snackas en del om.

Jag var på en kurs i sjukvård arrangerad av Svenska Överlevnadssällskapet och så var det ju den spännande zombierun i Örebro i höstas. I övrigt så har jag börjat skriva på den nya boken och precis skrivit kontrakt med Ordfront. Det är roligt att skriva för det för det är ett bra sätt att motivera mig att lära mig mer. Det är vidrigt att skriva eftersom det är förenat med en massa prestationsångest och enorma möjligheter att ha faktafel, särskilt i ett så tvärvetenskapligt ämne som zombieöverlevnad. Det som skiljer boken från den förra är att jag kommer att gå djupare in i egenskaper, kunskaper, förmågor och förhållningssätt som faktiskt har vetenskapligt stöd för att öka chanserna att överleva en katastrof. Just nu är jag mest orolig att det blir en töntig självhjälpsbok. Tyvärr så kommer den inte ut under 2017, så vi får hoppas att zombierna inte kommer nästa år heller. Det vore trist.

2016 har ju varit ett år när många gamla stjärnor dött och Donald Trumps kommande presidentskap i kombination med en obehaglig politisk utveckling i andra delar av världen. Det ser onekligen ut som om jag återigen får hoppas att ”organisering” (som för övrigt kommer att få ett eget kapitel i den kommande boken) blir vårt gemensamma nyårslöfte.

 

 

Filmtipset: Train to Busan

Tänk att två av de bästa zombiefilmerna som hitintills gjorts kom 2016. Den sydkoreanska Train to Busan är faktiskt (tillsammans med The Girl With All the Gifts) riktigt jävla bra.

Till en början är den något långsam men växer snabbt in i zombiefilmens absoluta toppskikt. En hårt arbetande man negligerar sin dotter, men vid ”dotterdagen” så vill hon åka till sin mamma som bor i Busan. De tar tåget. Tyvärr har det samtidigt utbrutit en smitta och en av de smittade hoppar på tåget och sen blir det kaos. Målet är fortfarande Busan men vissa vagnar är fulla av smittade. Filmen handlar om passagerarna på resan, vilka val de gör och hur de hanterar zombierna och de andra människorna ombord.

Även om karaktärerna ibland kan kännas lite platta finns det något fint där. Det finns en utveckling som skulle kunna bli krystad men håller sig precis på rätt sida av linjen. Där många zombiefilmer vill för mycket eller göra spektakulära händelser/personer är Train to Busan precis lagom även om set-upen kan verka lite tramsig. Slutscenerna är verkligen starka.

Att låta filmen nästan helt utspel sig på ett tåg, ger en bra känsla av instängdhet. Det i kombination med att de också reser och har ett mål ger en på ett sätt klassisk utgångspunkt och miljö för en zombiefilm. Jag såg halva filmen på ett tåg och när jag gick genom vagnarna till restaurangvagnen så var det mer obehagligt än vanligt. Jag tittade efter ställen att gömma mig på och grejer att använda vilket en annan postapokalyptisk tågfilm ”Snowpiercer” inte alls gjorde. Det går att dra paralleller till vad Mats Strandbergs bok Färjan fick mig att känna med Finlandskryssningar.

Trailer:

 

Och den bästa kommentaren i filmen?

namnlos

Zombiepodcast

14914638_1437610262933941_843086699_nNär jag var i Örebro i helgen för att springa Run For Your Lives passade jag på att vara med i Thomas och Tomas filmpodcast eftersom de hade teamat zombier. Det blir väldigt mycket snack kring olika mer eller mindre bra zombiefilmer.

Lyssna gärna på podden på iTunes eller på podbean

Run For Your Lives 2016

Puhh, jag överlevde. Jag sprang i helgen Run For Your Lives i Örebro arrangerat av Batalj (som också kör Zombie Escape i Strossa utanför Örebro). Det var ett 6,5 km lång lopp in i centrala Örebro med ”hinder” och löpning genom gallerior. Runt 300 zombier stod i vägen och försökte stjäla banden vi hade som liv.

Så kunde ett "hinder" se ut när det var ljust ute.

Så kunde ett ”hinder” se ut när det var ljust ute.

Jag hade i förväg kontaktat Jörgen som höll zombieöverlevnadskursen i Örebro och två av hans kompisar, Ulf och Mattias, för att ha en grupp att springa med. Det visade sig vara ett bra drag.

Vi kom dit i god tid innan och det var lite osäkert på hur starterna skulle gå igång, vi kom iväg en dryg timme efter att vi ställt oss i kö till att börja springa. Det mörknade och var riktigt kallt, det var viktigt att röra på sig. ”Limber up” är ju Rule #18 för att överleva i Zombieland och det var en kunskap som var viktig. Flera löpare skadade sig under loppet av vad jag hörde medan jag sprang.

Det var inte utan pirr i kroppen och viss nervositet som vi började springa. Det första hindret var en tunnel under en väg där det stod kraschade bilar och det var rätt många zombier där. Då visste vi inte riktigt hur snabba och aktiva de skulle vara. Som tur var det gick det att springa upp på de sluttande kanterna på sidorna av tunneln. Det gällde också att använda bilar och annat till sin fördel och se hur zombierna rörde sig kring dem. En annan viktig del för att slippa förlora liv var att tempoväxla löpningen visade det sig. Jag borde helt klart ha lagt in fler korta intervaller i löpträningen.

Galleriorna var utöver slutsprinterna det värsta. Det var halt på golvet ganska många zombier och rätt trångt. Fördelen var att det var ljust därinne. I slutet blev det mycket mörker och svårt att se vem som var zombie och vem som var löpare framför, det blev inte lättare av att underlaget var ojämnt och det krävdes lite koll för att sätta ned fötterna.

Ett klätterhinder som var ganska komplicerat att ta sig över.

Ett klätterhinder som var ganska komplicerat att ta sig över.

Ett annat hinder var att klättra över ett horisontellt placerat nät med zombier under som försökte ta tag i armar och fötter. Det blev lite trafikstockning och containern vi stod på kändes ostadig, men det gick bra. Efter det fick vi springa inuti containrar med sopsäckar i. I slutet var en zombie som var knepig att ta sig förbi. Jag behövde backa bakåt flera gånger och vänta på att fler löpare kom och försökte ta sig igenom.

På det stora hela var det ett kul arrangemang och jag hann inte tänka så mycket under löpningen. Det var som ett tunnelseende många gånger. Trots att jag hade kört en del löpning var benen ganska stumma och hade förlorat en hel del explosivitet under den sista kilometern som också var den mest zombiepackade.

Fyra glada överlevare

Fyra glada överlevare

Slutligen vill jag säga att det visade sig att zombieöverlevnadskursen ger resultat eftersom samtliga av oss klarade oss och fick den fina Survivormedaljen efteråt (även om Infectedmedaljen faktiskt var snyggare). Så gå den eller läs boken så har du bättre chanser att klara dig när zombierna kommer.

Jörgen hade också en actionkamera så du kan kolla lite hur det var på det här youtubeklippet: