Recension: Åtta steg mot avgrunden

Vill du läsa en djupt obehaglig bok är Åtta steg mot avgrunden att rekommendera. Aftonbladets nyhetschef Jonathan Jeppssons klimatbok har precis landet hos bokhandlarna och seglat upp på topplistor trots att klimatfrågan hamnat i skymundan i coronarapporteringen.

Åtta steg mot avgrunden är en genomgång av vad vi har att vänta oss om utsläppen fortsätter som idag, om vi inte gör något. Och det mesta tyder på, som Jeppsson deppigt nog skriver om, att vi inte har några större politiska beslut som leder åt rätt håll. Trots pandemin som verkar sänka ekonomin till den grad att utsläppen faktiskt minskar. Men även med de utsläppsminskningar vi ser så är det inte troligt att vi klarar 1,5 gradersmålet som är det som IPCC hoppas på i sin optimistiska rapport.

Boken går igenom vad vi kan vänta under varje decennium fram till 2100 då vi med stor sannolikhet har en uppvärmning på minst tre – fyra grader (sannolikt är detta i underkant). Det är en planet som inte är trevlig att bo på och som mitt barn mycket väl kommer kunna leva i. Det är mycket som kan hända. Bilderna staplas på varandra – bränder, ändrad golfström, översvämningar och havshöjning, extremväder, djur som dör, pandemier (jepp hänger också ihop med klimatförändringarna), vattenbrist när glaciärer smälter och så vidare, och så vidare. Det finns ett problem i det här och det handlar om att allt faktiskt inte kan hända samtidigt. Alla händelser kan inträffa, men inte parallellt med varandra. Men det är kanske bara petitesser som jag använder som någon slags förnekelse, jag vet inte.

I boken finns också berättelsen om ett trauma i Jeppssons uppväxt och en del om fågeln tornseglare. Det är fina avbrott i en annars mycket mörk berättelse om framtiden.

Den hopplöshet Jeppsson målar upp är utan tvekan skrämmande. I likhet med Roy Scrantons ”Att lära sig dö i antropocen” handlar det mycket om att acceptera att allt kommer att vara annorlunda men jag skulle gärna ha mer bilder av vad vi kan göra. Och då menar jag inte att sopsortera och inte ta bilen överallt utan att lära sig hantera det hela rent mentalt. Jag vet att det inte finns en lösning som alla kan ta till sig, men något (det är lite det jag håller på att försöka skriva om i min kommande bok). Det Jeppsson menar att vi kan göra är att plantera träd. Jag menar att det vi måste göra är att organisera oss för att hindra så mycket som möjligt av utsläppen, och förbereder oss för att morgondagen kommer att bli annorlunda.

Well well, Åtta steg mot avgrunden är en väldigt bra bok. Den ger inte hopp, men den ger en grund för att vi ska kunna acceptera att saker och ting inte kommer fortsätta rulla på som de ”alltid” gjort. Jag har också en förhoppning om att den kommer leda till att vi i större utsträckning vill att politiker säger att allt inte kommer att bli bättre. För att fortsätta som vi gör nu är en materiell omöjlighet. Dagens livsstil gör att våra barn och barnbarn (som inte får rösta om vilken värld de kommer att växa upp i) kommer att leva vid avgrundens rand, om de inte redan trillat i.

 

Bokus

Adlibris

Kollapsens fem stadier

Kollapsen är något som är kittlande, fascinerande och obehagligt på samma gång. Just nu finns flera olika teoretiker som diskuterar en samhällskollaps och vad den skulle kunna innebära. Coronakrisen har ju ökat antalet människor som skådar samhällets totala sammanbrott i kaffesumpen. En av de första böckerna som fick mig att få upp ögonen för samhällskollapsen är David Jonstads utmärkta bok ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” som kom ut 2012. Och sedan har det bara fortsatt. Zombien, kollapsen och apokalypsen är ju nära sammanflätade och intresset för undergången verkar bara växa. 

Jag har nyss läst Kollapsens fem stadier – handbok för överlevare av Dmitry Orlov. Det är en uppföljare på hans inflytelserika bok Reinventing Collapse som som kom 2008. Berättelsen han målar upp är att vår civilisation kommer att gå igenom fem stadier av kollaps.

Stadie 1. Ekonomisk kollaps. Tron på ”business as usual” försvinner.
Stadie 2. Kommersiell kollaps. Tron på att marknaden ­leve­rerar försvinner.
Stadie 3. Politisk kollaps. Tron på att myndigheterna tar hand om dig försvinner.
Stadie 4. Social kollaps. Tron på att dina medmänni­skor tar hand om dig försvinner – i takt med att samhällsinsti­tu­tionerna får slut på resurser.
Stadie 5. Kulturell kollaps. Tron på männi­skans inne­­bo­­en­de godhet försvinner.

Jag tycker det finns ganska stora problem med boken trots att den ofta är intressant att läsa. Han väver in sig själv och sina kunskaper och erfarenheter på ett intressant sätt, men det stora problemet är att det känns extremt tunt faktamässigt. Hans exempel känns just utplockad för att stödja en tes mer än att det faktiskt är så om vi tittar lite mer uppifrån. Avancerad cherry picking alltså. Värst blir det när han beskriver folkslaget Ikerna i den sista delen om kulturell kollaps. Han hämtar hela kapitlet från den starkt kritiserade boken The Mountain People som målar ut Ikerna som totala barbarer utan empati eller kärlek på grund av att de kollapsat som civilisation (för den som vill fördjupa sig i detta finns en ganska bra wikipediaartikel). Sedan skriver han att det inte spelar så stor roll om det verkligen stämmer för det bevisar hans tes. Något motsägelsefullt hänvisar han i ett av de tidigare kapitlen till människans medfödda biologiska förmåga att samarbeta utifrån den ryske anarkisten Pjotr Kropotkin.

Orolv målar upp bilden, tvärtemot vad vetenskapen säger, att vi låter oss bli passiva offer inför de nya situationerna vi hamnar i. Det som är lite befriande är att han ser att människan trots allt är anpassningsbar men att vi i dagens samhälle har hamnat i en situation som blivit ohållbar. Men det saknas en tydlig riktning i texterna i kapitlet. Det sista kapitlet om kulturell kollaps handlar framförallt om språk och lingvistik och det blir inte helt enkelt att bara köpa hur stadierna kommer efter varandra. Det är svårt att lita på vad som faktiskt stämmer i boken eftersom den också saknar tydliga källhänvisningar till de flesta viktiga påståenden.

Att beskriva det som en handbok är inte heller helt rimligt eftersom det saknas tydliga verktyg för hur vi emotionellt och praktiskt ska kunna hantera kollapsen. Det hade kunnat bli väldigt bra men den har för många brister för att kännas trovärdig.

adlibris

bokus

 

Dagens zombiefilm: Little Monsters

Nu var det ett tag sen jag recenserade film och den här filmen fick mig att förstå varför. Little Monstrers (2019) är en zomedy som inte riktigt tycker håller måttet. En i mängden nya lite halvmessyriga filmer i genren.

Dave som är rätt värdelös på det mesta blir intresserad av sin systersons förskolelärare (Caroline) och hänger med på ett studiebesök till någon form av 4Hgård/nöjespark. I närheten på en militärbas släpps en zombiesmitta ut (det tog väldigt lång tid så jag var rätt orolig att jag kollade på en ickezombiefilm ett tag) så Dave och Caroline måste ta hand som sin klass med femåringar medan zombierna försöker äta upp dem Dave växer som person och det mesta går som det ska som i den här typen av filmer.

Jag vet inte riktigt om man ska tycka att Dave är lite skön, men för mig är han mest en idiot till snubbe. Hade han varit lite mindre stereoty i början tror jag att den faktiskt skulle varit betydligt bättre. Det finns en del doser mörker i filmen som skulle kunna lyftas fram samtidigt som humorn kunde vara kvar. Den är smårolig på sina ställen men många av skämten faller ganska platt.

 

Om boken ”I lågor”

Naomi Klein har varit en viktig författare och skribent för mig. Hennes böcker ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt” handlar till stor del om kriser och katastrofer framförallt om det politiska efterspelet. För en kris innebär alltid politisk förändring. I bästa fall som i de senaste kriserna i Sverige har de starkt bidragit till en bättre beredskap, men i vissa fall också till tendenser till elitpanik vilket vi kunde se i efterspelet till terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm 2017. Nu har hon kommit med en essäsamling typ som heter ”I lågor – Ett brandtal till världen för en Green New Deal” med en nyskriven inledning och avslutning (tror jag).

En av Kleins bästa förmågor är att få läsaren att känna sig smart eftersom hon lyfter ganska självklara saker ur en ny vinkel. En av de sakerna är just hur klimatförändringarna inte kunnat komma i en politiskt sämre tid. När ekonomin går före det mesta och politiken i allt mindre grad ska påverka ekonomin är det väldigt svårt att göra de omfattande politiska förändringarna som krävs. Vår konsumentmakt är helt otillräcklig för att få bukt med de problemen, det krävs omfattande politisk handling nationellt och globalt.

i lågor- brandtal till världen för en green new deal - (inbunden ...Det finns en stor dos ”helvete allt är försent” men en än större dos hopp. Och hopp som i att lyfta fram de lokala, nationella och globala rörelser som faktiskt arbetar för vad som kallas A Green New Deal, namnet återkopplar till Franklin D Roosevelts välfärdsreform A New Deal som var en extremt omfattande förändring av den amerikanska ekonomin under 1930-talet. I korthet bygger den på en klimatomställning där fossilindustrin snabbt fasas ut med skatter och omställning för en förnyelsebar energi och välfärdsreformer med stärkt offentlig sektor (sjukvård, omsorg, skolor, universitet etc).

Klein betonar de sociala rörelsernas roll i att få tillstånd en politisk förändring, men att det inte bara handlar om att alla måste engagera sig för klimatet. Detta eftersom alla kamper kommer fortsätta behöva drivas även under det tillstånd av instabilitet vi allt mer går in i – för i klimatförändringarnas spår kommer vi få se mer extremväder torka, värmeböljor, stormar och massiva snöoväder.

En del av essäerna känns något daterade, men på det stora hela är det en viktig bok, om inte annat för att den ger hopp och presenterar verktyg för förändring. Det är något som verkligen behövs i de här tiderna.

I Coronakrisens kölvatten är det lätt att se behovet av den typen av reformer som stärker välfärden eftersom det är en bidragande orsak till att sjukvården, som redan innan gick på knäna, inte förmår hantera många sjuka samtidigt. Så även om boken kommer i en tid när vi allt mindre pratar om klimat – på grund av pandemin – känns den ändå aktuell. För även om Coronakrisen slår hårt mot ekonomin (och i och med det utsläppen) så var januari, februari och mars 2020 de varmaste eller näst varmaste månaderna sedan vi börjat mäta temperaturen. Och det har inte slagit tillräckligt hårt för att minska utsläppen så mycket som det skulle behövas för att klara klimatmålen.

Köp och läs, det är en viktig och bra bok!

Bokus

Adlibris

 

Beteenden i Coronakrisens fotspår

Hur stämmer det vi vet om kris och katastrofbeteenden in på den rådande pandemin? Idag släpps ett nytt avsnitt av Beredsam där jag och Niklas Kämpargård diskuterar pandemibeteenden med Misse Wester. På det stora hela verkar det som om beteendena vi ser är det vi redan visste om hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. De absolut flesta gör det som är rimligt. Stannar hemma, tvättar händerna, undviker att besöka riskgrupper och försöker hjälpa varandra. Resandet under påsken har gått ned 90% i jämfört med 2019. I alla lokala facebookgruper finns exempel på människor som erbjuder sig att handla till andra, de som kan hjälper till att samla eller bygga material till sjukvården. Restauranger och fik bjuder den här krisens hjältar (vård- och omsorgsyrken) på lunch och bullar.

Det vi ser är en helt naturlig reaktion för människan. Vi håller ihop i det vi anser vara vår grupp och bryr oss om att de mår bra. Evolutionen har under årtusenden format det beteendet eftersom samarbete ger oss bättre chanser att överleva. I kriser ställs det på sin spets. Vi vet att alla kan bli drabbade, vi ser att andra lider vi vill göra något eftersom vi har förmågan att se oss själva i andra.

”MEN VADÅ” tänker vän av ordning kanske. Vi ser också beteenden som skadar andra. Sjukhus har bestulits på handsprit, pensionärer går till saluhallen och Stockholmare åker till lantstället. Ja, det finns kriminella, det finns idioter och det finns dom som försöker tjäna pengar på andras misär. Det gör det alltid, inget som skiljer ut sig från när det inte är kris (ok, här skulle jag vilja påstå att vi faktiskt lever i en kris redan innan Covid-19 men att klimatkrisen inte får samma genomslag). Det är dock väldigt få som påstår att det är det som nästan alla människor är såna. Men vi älskar att läsa och dela artiklar om dom som beter sig illa. Det triggar något i oss och förstärker vår bild av att vi är de goda och några andra är idioterna. Och eftersom vi påverkas av de nyheterna vi får upp får vi en felaktig bild av hur folk faktiskt beter sig. Men det ser vi i alla kriser. Plundringar, misshandel, våldtäkt letar sig fram i nyhetsrubrikerna, att stanna hemma och hjälpa varandra gör det inte. Precis som i vanliga fall.

På det stora hela går det att argumentera för att det är samma beteenden som vanligt vi ser i kriser, men bara förstärkta. Vill ni få lite mer info om smartare uttryckt ttycker jag att ni ska lyssna på Misse Wester i podden (finns där poddar finns). Och gilla gärna sidan på facebook.

Och vill du engagera dig på något sätt så finns en bra lista med svenska och internationella initiativ här.

var Jesus en zombie?

Glad påsk! I dessa tider är det stora samtalsämnet såklart om Jesus egentligen var en zombie. Det var han inte , han var något värre och jag ska förklara varför. Men först måste vi definiera vad en zombie egentligen är för att sen gå in på Jesus.

Det finns många olika definitioner på vad en zombie egentligen är. En del tycker de ska vara långsamma, korkade och vilja äta hjärna eller människokött åtminstone. En del menar att det är viktigt att de dött och börjat leva igen, och andra tycker att de ska vara smittsamma och alltså i sig kunna skapa nya zombier genom bett. Men i dagens zombiekultur så finns det en så stor variation på vad en zombie egentligen är att det är viktigare att peka på karaktärsdrag som gör en zombie. I den kommande antologin under arbetsnamnet Omgiven av odöda försöker jag mig på en definition av dessa drag. Ju fler som stämmer in desto mer zombielikt.

– Saknar helt eller delvis vilja Ofta saknar zombien medvetande helt och agerar endast utifrån begär och instinkten av att äta.

– Avvikande kostpreferens Zombien är extremt LCHF och äter bara kött (oftast människa men i vissa fall också kött från andra djur).

– Förändringen sker av en smitta De moderna zombierna blir inte zombier av sig själva.

– Odöda Zombien är en människa som har dött och återuppstått.

– Dominerar jorden I de flesta berättelser är zombierna i majoritet och människorna i minoritet vilket leder till apokalypsen. De söker sig dessutom till varandra och bildar horder vilka är helt avpersonifierade. Zombierna rör sig framåt som en massa.

– Aggression Zombien är aggressiv i den meningen att den försöker attackera och äta/smitta levande människor.

Jesus platsar ju alltså bara in på Odöd eftersom han faktiskt dött och börjat leva. Dominerar jorden kanske också kan diskuteras men det skedda ju långt senare. De övriga punkterna stämmer inte alls in.

Här kunde det varit slut och saken avgjord en gång för alla men så enkelt ska vi inte ha det. Kommer ni ihåg Lazarus? Jesus väckte honom från att ha varit död i fyra dagar enligt Johannes 11:38-11:44. Sedan är det lite oklart vad som hände, han lär ha varit på middag med Jesus en stund senare men de bibelverserna berättar inte riktigt vad de äter. Några av översteprästerna verkar också vilja ha ihjäl Lazarus eftersom han väckts från de döda, vilket kan vara helt rimligt om han de facto var en zombie. Enligt vissa legender ska han senare blivit biskop på Cypern, men man ska inte tro på allt man läser.

Så, jag tycker mig ha visat att Jesus inte var en zombie. Men att han mycket väl kan ha varit en magiker eller häxmästare enligt den haitiska traditionen som väckt en person till liv som mycket väl kan ha varit zombie. Alltså den som riskerar att sätta igång hela skiten.

Tre sätt att inte bli en zombie!

Det vore falskt att säga att jag tillbringar större delen min vakna tid med att förhindra att människor blir zombier. Men det är nog sant att säga att jag ägnar det mer tid än de flesta. De bokstavligt levande döda är inte här, men vårt förhållningssätt till den annalkande massdöd som klimatförändringarna innebär är utan tvekan zombielikt. Vi fortsätter utan att tänka på omgivningen. Drivna av våra begär, utan tanke på den framtid vår livsstil skapar. Zombier känner sig inte maktlösa, ledsna eller uppgivna, de knallar på. Söker nästa levande att äta samtidigt som de tanklöst kan vandra in i utplåningen. Precis som vi. En del av oss kanske känner oro, men i vardagens lunk är det en oro av många andra orosmoment.

Omfattningen på och konsekvenserna av klimatförändringarna är lika ofattbara som tanken döden. Men de är, som det verkar just nu, lika ofrånkomliga. När jag konfronteras med tanken på både döden och vår kollapsande värld vill jag ofta bara skrika rakt ut. Människan har många psykologiska försvarsmekanismer för att hantera en annalkande katastrof. Ingen vill se det livshotande komma. Precis som i psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser av sorgbearbetning är förnekelsen en vanlig första reaktion. Det är för jobbigt att tänka på så vi tänker att det kanske löser sig. Det kanske kommer teknologiska landvinningar som löser det om vi bara fortsätter ha tillräckligt bra tillväxt eller kanske att det alltid funnits domedagsvurmare som ropat ”slutet är nära”. Det är betydligt lättare än att ifrågasätta hela vårt sätt att leva, och inse att det bygger på ohyggligt orättvist fördelade resurser.

Efter förnekelsen kommer ilskan. Det är det jag känner när jag vill skrika, men också peka ut de 100 företagen som står för över 70% av utsläppen och tvinga dem att stå till svars (eller ställa mot väggen som Greta lite svengelskt uttryckte det). Sen börjar förhandlingen och tanken på att det kanske går att lösa ändå. Vi kanske kommer på någon ny teknik som löser allt. Vi har ju löst en massa problem förut, som det där med ozonet. När vi slutat tro på lösningar är det lätt att bli deprimerad, det är liksom inte så kul när jag börjar fantisera om att mitt barn kommer kunna vara pappan i Cormac McCarthys The Road. Tur att jag är påläst och inser att varken Mad Max eller The Road är troliga samhällsskildringar och kan lite lättare komma fram till det slutgiltiga steget acceptans. Depression är det fjärde steget som vi förhoppningsvis inte stannar så länge i. Vi måste komma till slutet som är acceptans. Men acceptans måste också innebära handling. Att acceptera att det kommer att bli annorlunda men att minska lidandet som kommer av det.

Såklart är inte klimatkatastroftankarna, i likhet med sorg, något linjärt. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika steg. Och det är inte ens så att vi alltid går igenom allihop. Många fastnar i förnekelse och det är där den rådande politiken rör sig.

Tre sätt att undvika att bli en zombie

Men för att bli lite konkret: Vad kan vi göra för att anpassa oss till de förändringar som kommer? Och vad behöver vi göra för att hindra de värsta konsekvenserna? Jag frågar populärkulturen och det monster som mest representerar vår samtid – zombien.

  • Bli inte biten

Låt dig inte dras med i domedagspessimism. Det är lätt att fastna i det fjärde stadiet depression och det är passiviserande. Genom att se vad du kan göra, ensam och tillsammans med andra, har du möjlighet att inte långsamt fösas in i ett vegetativt zombieliknande tillstånd. Agerar du på något sätt har du möjlighet att uppleva att du tar kontroll över situationen. Och känslan av kontroll gör att du faktiskt har bättre möjligheter att återhämta dig förutom att faktiskt göra något.

  • Tänk på de grundläggande behoven

Din kropp har till skillnad från zombiernas kroppar behov för att överleva. Det som är lättast att fixa och att tillgodose de fysiska behoven av näring och vätska. Svenska myndigheter vill att vi ska klara en vecka utan hjälp utifrån. Vi behöver också hålla värmen. Det är lätt att känna sig isolerad i en kall värld. Med människor omkring dig kan du hantera kylan och göra något åt den. En av de starkaste faktorerna för ett bra liv är sociala nätverk. Det är ofta jobbigt att gå iväg på möten och agera istället för Netflix eller att sitta och uppröras vid sociala media-flöden. Men det gör dig lyckligare. Att högt koffeinintag korrelerar med ökad livslängd beror förmodligen inte på de fantastiska egenskaperna i koffein utan att de som dricker kaffe oftast gör det tillsammans med andra.

Men sen finns det ett annat behov, hopp och tro att något kan bli bättre. Utan att tillgodose det är svårt att överleva och ännu svårare att faktiskt leva. I överlevnadssammanhang pratas det ibland om regeln om 3 (mycket förenklat och inte helt korrekt: tre minuter utan syre, tre timmar utan skydd, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat). Ibland nämns också tre sekunder utan vilja. Hopp och vilja är intimt sammankopplat. Om det känns meningslöst att göra något är risken stor att du inte agerar. Men det finns också något förrädiskt i hopp. Journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare.

  • Rule no 1

I filmen Zombieland (2009) är den första regeln för att klara sig i en zombieinfesterad värld Cardio – alltså konditionsträning. Men det som krävs är också att vara intellektuellt och praktiskt rörlig. Att kunna anpassa sig till nya situationer, till en ny värld som med all sannolikhet kommer att vara annorlunda än den jag växt upp i. Den intellektuella rörligheten handlar om att hitta strategier för att kunna förstå och agera mot de indirekta konsekvenser klimatkatastrofen riskerar att få. All form av kamp kräver en analys av nuläget.

 

Avslutning

Dessa tre regler tror jag kan hjälpa oss rent konkret. Och jag tror att det att utveckla de här förmågorna är ett långt bättre sätt att preppa inför en kommande katastrof än att hamstra konservburkar och vattendunkar.

Allt oftare tänker jag på Sven Lindqvists ord från Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Hur kan vi hitta det modet? Det kanske kan skönjas i kulturdebatten som kommit upp om litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life. Hur kampen om vår tid faktiskt är det som spelar någon roll. Vad vi gör med våra liv. Det sägs att de som vet att de är dödliga och omfamnar sin egen dödlighet är lyckligare än människor som förtränger det. Att vi genom dödligheten faktiskt också kan leva. Kanske kan det vara på samma sätt när vi erkänner det kollapsande klimatet och ser att vi inte bara kan fortsätta utan att faktiskt förändra våra prioriteringar i vad som är viktigt i världen. Kom igen, bli inte en zombie. Det finns tillräckligt många döda ögon därute. Om du stirrar livet i vitögat kanske det stirrar tillbaka.

 

Den här texten skrev jag strax innan Corona blev den stora snackisen. Men den är lika giltig även om det massmediala fokuset ligger på annat.

 

Den här texten publicerades också i ETC veckomagasin.

Elitpanik och Coronakrisen

Den svenska debatten om myndighetrna gör tillräckligt går varm. Många tyckare och experter säger att vi borde stänga gränser, skolor och tvångsisolera som många andra länder har gjort. En del andra tror mer på att det är viktigt att behålla ett öppet samhälle och att vi ska kolla på forskningen om vad som faktiskt ger effekt hellre än att göra saker bara för att göra saker. Jag har tänkt mycket på begreppet elitpanik i det sammanhanget. Elitpanik handlar i korthet om att makten i samhället utgår från att människor kommer att bete sig illa vid kriser vilket leder till en felaktig tolkning av situationen då människor generellt beter sig bra eller som vanligt i akuta katastrofsituationer.

Elitpanik är inte särskilt utforskat, men begreppet myntades i artikeln: Elites and Panic: More to Fear than Fear Itself av Lee Clarke och Caron Chess. De menar att det finns tre centrala relationer kring elitpanik:

  • När eliten oroar sig för panik – alltså när eliten tror att människor ska bete sig illa och att människor blir farliga för varandra.
  • När eliten orsakar panik – när politiska beslut leder till att människor hamnar i konflikt med varandra eller med ordningsmakten.
  • Eliten som blir panikslagna – när makten börjar bete sig märkligt och utan att se vad som verkligen händer.

Det är den sista punkten som det här handlar om. I skrivande stund i Sverige tycker jag att det inte råder elitpanik, på presskonferenserna med experter eller med statsministern går det ut information i en sansad ton. Flera av experterna pratar om att vi faktiskt inte vet vad som är bäst. Kanske kommer vi aldrig få reda på det heller även om vi kan lita på att det kommer mängder av utvärderingar av den här krisen.

Däremot så går det att argumentera, utifrån Clarke och Chess, för att den typen av politiska förslag vi kan se i många andra länder besläktade elitpanik eftersom det i stor utsträckning handlade om att visa handlingskraft. Att agera snabbt blir viktigare än att göra övervägda beslut där konsekvenserna av handlingarna och de praktiska möjligheterna att genomföra dem är med i beräkningarna. Hellre göra något än att riskera att målas ut som passiv. Besluten om att inte stänga skolor och ta till hårdare tag mot att gå ut överhuvudtaget är noga övervägda skulle jag säga. Det kanske är fel, men min gissning är att det är bra. Och de siffrorna jag sett visar att siffrorna i Sverige ökar långsammare än i många andra länder. Men jag är noga med att påpeka att jag inte alls är säker på det här.

Makthavare tjänar ofta på krisartade händelser och det skapar möjligheter för drastiska åtgärder som inte skulle kunna drivas igenom i normala fall. Vid en kris söker sig människor ofta till något tryggt och stabilt. I Naomi Kleins bok (och film) Chockdoktrinen visas det tydligt hur en annan ekonomisk politik kan införas vid någon typ av katastrof (krig, statskupp eller andra större händelser). ”Never Waste a Good Crisis” handlar om just det. Att varje kris är en öppning i det normala och en möjlighet till radikala politiska beslut som skulle vara svåra att genomföra eller ens föreslå under normala förhållanden.

Så även om reaktionerna kanske inte är elitpanik i ordets egentliga meningen tycker jag att det finns kopplingar. Vi behöver tänka på vad som sker och hur retoriken efter en händelse ser ut. Det finns all anledning att hålla huvudet kallt och verkligen tänka igenom vilka de rimliga svaren på de problem som finns är.

Var vi förberedda på det här?

På tåget hem från Sundsvall efter ett föredrag i zombieöverlevnad såg jag The Day After Tomorrow. Inledningen till filmen är briljant. Något verkar vara fel. Det kommer rapporter om oregelbundet vädret från olika platser i världen. Ingen vet vad som verkar hända men helt plötsligt är katastrofen att faktum. De teoretiska bitarna faller på plats och alla förstår vad de är som händer.  När de dramatiska räddningsscenerna är igång och vargarna ylar på Manhattan är jag redan någon annanstans i huvudet. En annan potentiell katastrof. Den som är här och nu.

Det är något med de smygande katastroferna som fascinerar mig. Den senaste tiden har jag läst och skrivit en hel del om framtiden och klimatet. För bara tre veckor sedan var jag med och arrangerande en temadag om Klimatprepping. En av föredragshållarna var snuvig och återhämtade sig från influensa och det var ingen som tänkte på det som något särskilt. Idag är det tveksamt om vi ens skulle ha arrangerat temadagen alls. Trots att frågan är lika viktig även om utsläppen tillfälligt verkar minska.

Att vara mitt i en pågående katastrof, där det mesta funkar som vanligt men rädsla och motstridig information basuneras ut av olika kanaler är nästan lika spännande som skrämmande för mig som läst, föreläst och skrivit om kriser, katastrofer, apokalypsen och prepping i nästan tio år. Den pandemi vi ser nu är ett mellanting mellan den plötsliga naturkatastrofen och den utdragna klimatkollapsen vi också befinner oss mitt i.

I min poddspelare spar jag avsnitt som jag tänker att jag vill lyssna på igen. Ett av dem är en SR podd från Vetandets värld som heter ”Nästa pandemi kommer troligtvis inom 10 år”. Avsnittet släpptes den 1:a oktober 2019. Men budskapet är inte nytt. 2007 släppte Krisberedskapsmyndigheten (som 2009 blev Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) rapporten ”Planera för en pandemi”. De inledande orden är:

 En influensapandemi kommer, men vi vet inte när eller vilka effekter den kommer att medföra.

Sedan räknas typ de konsekvenser vi ser idag upp. Sist i första stycket står det:

 En pandemi kommer alltså att medföra flera problem och det är därför angeläget att samhällets alla aktörer förbereder sig på att minska effekterna av de påfrestningar som kan uppstå. Det är särskilt viktigt för dem som bedriver samhällsviktig verksamhet.

Liknande formuleringar finns i folkhälsomyndighetens rapporter om pandemier från de senaste fem åren. De flesta som på olika sätt arbetar med pandemier återkommer också till att det är en fråga om ”när”, inte en fråga ”om” nästa pandemi kommer. Nu är den alltså här. Och vi verkar inte särskilt förberedda. Anledningen handlar framförallt inte om inkompetens. Snarare handlar det om att förberedelser för alla kriser och katastrofer kostar pengar. Det kräver statlig samordning och i många fall att vården behöver ha överkapacitet. I dagens politiska paradigm bygger allt mer på privata aktörer med oklart ansvar i kriser och just-in-time produktion där allt behöver klaffa. Inga sandkorn får komma i maskineriet eftersom det stör hela kedjan. Vård, omsorg och apotek har kommit att behandlas som vilka konsumtionsvaror som helst. Det finns en uppenbar skillnad: i produktionen av konsumtionsvaror handlar det inte om människoliv men det gör det i vården. Hade terrorattentatet på Drottninggatan 2017 varit mer lyckosam hade vi haft den diskussionen redan då. Men nu har reella politiska beslut börjat fattas som att karensdagen slopas.

I pandemier blir det tydligt att de individuella förberedelserna är oförmögna att handskas med större kriser. Att vi är beroende av varandra och att de samhällsinstitutioner som skyddar oss i vardagen blir så mycket viktigare i kris. Smittan påverkar ekonomin samtidigt som en oljekris eventuellt kan förändra stora delar av världsekonomin. Det spelar egentligen till och med ganska liten roll vad enskilda stater gör eftersom människor och varor behöver röra sig för att hjulen ska fortsätta snurra. Ett viktigt exempel just nu är att sjukvårdens engångsartiklar, som till exempel ska skydda mot smittor, kommer från andra sidan jorden och är beroende av att fabrikerna där inte stänger ned.

I andra typer av kriser söker vi oss till varandra för att få stöd och bekräftelse på att något hemskt inträffat. Forskningen visar att vi organiserar oss för att förbättra vår situation och klarar bra av att tillsammans hantera nya situationer. Innan undrade jag om det är annorlunda vid pandemier just med tanke på att andra människor också blir hot. Men det jag ser idag verkar visa på att vi generellt är bra på att anpassa oss till nya situationer. De absolut flesta finner sig i den nya situationen för att vi fattar att det är viktigt. En kollega berättade att människor i hans bostadsrättsförenings facebookgrupp skrev att de gick runt och torkade av handtagen på cykelförråden och frågade om någon behövde hjälp med att handla. Någon hade bakat bröd och ställt ut så att någon som behövde kunde ta. Andra vänner skriver på facebook om hur de skaffat Coronakompisar som lovar att handla, hjälpa till med hämtning/lämning när någon annan i gruppen blir sjuk. Folk organiserar sig i det lilla, med grannar för att försöka göra det bästa av situationen. Samma beteende som vi ser i de flesta kriser.

Självfallet kom det efter föredraget i Sundsvall en publikfråga om vad jag trodde om Corona. Jag hade inget riktigt vettigt att säga tyvärr förutom att tvätta händerna, nys i armvecket och kasta ut alla politiker som gör nedskärningar i vården.

 

(en kortare version av denna publicerades 19mars i Arbetet)

Boktipset: Storm, översvämning och torka – så klarar du vädrets utmaningar

Det är svårt att tro det just nu, men extremväder är också kriser vi kommer att drabbas av framöver. Just nu är klimatfrågan svår att lyfta på dagordningen med tanke på Coronavirusets totala genomslag i samhället. Men extremvädret kommer också att vara en påfrestning som vi kommer att behöva handskas med både under och efter Corona. Därför är Niklas Kämpargårds nya bok Storm, torka och översvämning en bra och viktig bok.

Boken riktar sig framförallt till fastighetsägare, markägare eller fritidshusägare men jag kan tycka att den är intressant och allmänbildande för alla. Kämpargård slår i bokens inledning fast att all krisberedskap handlar om att våga se hotbilder långt innan de inträffar. Framtiden är oviss. Det var den redan innan Corona slog till, även om en pandemi i allra högsta grad är något vi kunde anat skulle inträffa. Klimatbollen är i rullning och vilka former av extremväder vi kommer att drabbas av vet vi inte än. Därför är det bra att göra en risk- och sårbarhetsanalys och tänka till före.

Boken går igenom vad störningar i el- och kommunikationsnät kan innebära. Hur sårbara vi är för den typen av störningar. Om storm och hårda vindar, skogsbrand, torka, kyla och stora snömängder och ihållande regn och översvämningar. Men också hur det går att göra efterarbete och röjning när något har inträffat.

Jag gillade att boken var enkelt upplagd med en kort ”Att förbereda sig på…” och en algoritm att följa när det väl händer i slutet av varje kapitel. Det gör att boken känns enkel att använda och pedagogiskt upplagd.

Vi pratar även om den här boken (samt om Bli en zombieöverlevnadsexpert och Prepping: Överlevnadshandboken) i podden Beredsam

Adlibris

Bokus