Bloggarkiv

Reflektioner över: Ryska krigsskepp, dra åt helvete – En liten bok om försvarsvilja

”Ryska krigsskepp, dra åt helvete” är en kort antologi med texter om försvar och försvarsvilja i Sverige. Redaktörer för antologin är Patrik Oksanen och Jenny Deschamps-Berger som är knutna till Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan. Texterna är överlag korta och lättlästa

Jag ska först säga att jag haft ganska dålig koll på just försvarsvilja och civilbefolkningens roll i krig eller väpnade konflikter. Men att jag i rapporteringen om det ofta slagits av hur beteendena vi ser ofta går att jämföra med beteenden i naturkatastrofer. Mer än att recensera tänkte jag reflektera över några teman i boken.

I Fredrik Bynanders text Försvarsvilja och motståndskraft på 2020-talet diskuterar han hur vi kan stärka försvarsviljan. Han konstaterar att tillit är viktigt. Det fick mig att tänka på att stödet till det civila samhället är en extremt viktig del av att skapa sammanhållning mellan människor. Att vara aktiv i föreningar tillsammans med andra skapar just vana lokalt av att göra saker tillsammans. Det skapar band mellan människor som kommer att bli viktiga vid kriser såväl som krig. Men också ojämlikhet är en viktig fråga. Ju mer vi känner att vi sitter i samma båt desto mer kommer vi vilja kämpa. Det är en kunskap som måste föras fram i tider när det skärs ned på det demokratiska kit som studieförbund och lokala föreningar är. Tyvärr verkar många politiker, särskilt på högerkanten, se försvar som bara militär och inte just sammanhållning.

Jenny Deschamps-Berger reflekterar också över just det. Att vara aktiv i en förening är ett sätt att stärka sammanhållningen och på så sätt öka försvarsviljan. Att demokrati handlar om att organisera sig tillsammans lika mycket som att rösta vart fjärde år.

Men det är också en fråga som gnager lite i mig när jag läser boken och det är nationalismens grund. I Sverige tycker vi att vi har en demokrati, frihet etc. Men vad händer när/om de värdena försvinner? Är Sverige värt att försvara i så fall? Demokratin minskar i nästan hela världen både ifråga om yttrandefriheten och pressfriheten enligt The Economists demokratiindex som det refereras till i boken flera gånger. Men också i Sverige. När blir det i så fall rätt att ta upp vapen mot det egna styret? Vi har sett hur demokratiska länder blivit fascistiska diktaturer flera gånger under 1900-talet. Och vi ser eftergifterna som Sverige gör mot Turkiet just nu för ett NATO-medlemskap. Nationalismen blir problematisk här för Sverige är egentligen en tom signifikant. Värdet hos Sverige kan fyllas med vad som helst, precis som värdena som fanns i Tyskland förändrades radikalt under 1930-talet.

Flera texter tar upp det heroiska i när ett angripet land i det närmaste unisont ställer sig upp och försvarar sig. Den lyfter exempel från Finland, England och såklart Ukraina som visat en enastående försvarsvilja. Men frågan är om det inte bara är allmänmänskligt beteende? Hur såg det ut med Sovjets försvarsvilja när Tyskland angrep dem? Iraks försvarsvilja under Gulfkriget? Det hade också varit intressant att läsa om. Vad vi vet är att vi människor svetsas samman under angrepp, vilket belyses i David Bergmans artikel om stridens psykologi. Den lilla gruppen blir viktigare än nationen vilket belyses med exempel på hur tyska soldater fortsatte kämpa i Andra världskrigets slutskede trots att kriget var förlorat och sympatierna för den egna nationen försvagats. Att terrorbombningar stärker försvarsviljan snarare än att försämra den vilket är dess syfte.

När jag läste Bergmans artikel så tänkte jag också på hur socialt fattigt vårt samhälle är. Han konstaterar att depression och psykiska åkommor minskar under krig. Anledningen är att ”Människor mår helt enkelt inte lika dåligt när de är engagerade i ett större syfte än dem själva där de känner att de har en tydlig roll och att deras insats bidrar till kollektivets bästa.” Att vi behöver ett krig (eller för all del en kris av annat slag) för att känna det är milt sagt ett underbetyg för samhället.

En sak jag tycker är lite märklig är frånvaron av texter som diskuterar hur försvarsviljan är idag. Hur tänker dagens ungdomar på om att dö för sitt land? Har det hänt något med försvarsviljan i Sverige sedan kalla kriget slutade? Kan vi vänta oss att kidsen slutar ta selfies och tar upp gevären? Det är lätt att vara fördomsfull och tänka att det är en annan tid nu och att dagens ungdomar är individualister utan pliktkänsla. Men så har vuxengenerationen alltid sett på ”dagens ungdom”. Jag tror snarare att (som forskningen visar kring naturkatastrofer) de absolut flesta kommer att göra vad som krävs. Men försvarsviljans essens är kanske svår att fånga, som Jenny Deschamps-Berger också konstaterar.

På det stora hela är det en intressant bok. Jag håller inte alls med alla texterna, men det är nog inte syftet med boken. Men jag lärde mig något av den och det är gott nog.

Annons

Kriserna vi står inför – och kriget

Det finns så mycket jag skulle kunna gissa om vad som händer i Ukraina eller hur utveckling kommer att bli. Men jag låter bli. Jag kan helt enkelt väldigt lite om krig. Har typ inte intresserat mig för det tidigare eftersom jag tänkte att det inte är aktuellt i Sverige just nu. Jag hade förmodligen fel. Inte för att det nödvändigtvis blir krig i Sverige, men risken för det är definitivt värd att ta med i beräkningarna.

När jag föreläser om våra kris- och katastrofbeteenden brukar jag alltid vara noggrann med att påpeka att det gäller just naturkatastrofer eller andra typer av kriser än krig. Jag pratar om hur folk blir mer solidariska, att vi vill hjälpa varandra och att det finns många myter om hur vi beter oss som inte stämmer (läs mer om krisbeteenden här och här). I krig eller under krigshot kan det slå åt flera håll. Rykten kommer att blåsas upp, människor kommer att bli rädda och försöka agera på bästa sätt men med bristfällig information. Oftast med goda intentioner, men inte alltid. Även om samhället blev mer polariserat så hoppas jag att de flesta i alla fall omprövat sina initiala ståndpunkter eller beteenden.

När coronapandemin blev ett faktum för ganska precis två år sedan tillhörde jag inte gruppen som skrek att slutet var nära. Tvärtom var jag mer inne på linjen att det nog inte skulle bli så farligt. Men som vid alla hot som reagerar vi starkt. Vi kräver att saker måste hända snabbt för att vi ska kunna känna någon slags kontroll över situationen. Att vi gör det vi kan. Därför skriks det extra mycket på NATO-medlemskap, att släppa neutraliteten som varit viktig länge, att alla sanktioner som behöver göras måste göras (även om vissa saker kanske mest drabbar den ryska civilbefolkningen). Jag ser många paralleller till situationen för två år sedan. Det är en svår situation och vi som privatpersoner kan göra ganska lite för att påverka den, men vi försöker påverka situationen genom att ha en massa åsikter som på det stora hela är dåligt underbyggda eftersom det saknas så mycket information. Vi vet inte, och det är svinjobbigt att inte veta vad som händer. Men det är så jag tror att framtiden kommer att bli. Det kommer att vara en massa händelser som vi behöver hantera utan att ha makt att påverka de stora skeendena.

IPCC släppte sin andra rapport om läget i världen och det var ingen rolig läsning (här kan du läsa en sammanfattning på några sidor). Tre miljarder människor är redan nu i akut fara, och vi är på väg mot tre graders uppvärmning. Rapporten har hamnat i medieskugga (av förståeliga skäl) men kommer att påverka oss och våra barn långt efter kriget i Ukraina. Vad vi kan vara säkra på är att världen kommer att bli mer oviss. De senaste 20 åren (attackerna på WTC, sommaren 2004 där 70 000 dog av värme, ekonomiska krisen 2008, arabiska våren och flyktingkrisen, vulkanen vid Eyjafjallajökull, IS framfart i Mellanöstern och terrorattentat i Europa, Breiviks terrorattentat i Norge, Ebola i Västafrika, orkanen Sandy, skogsbränderna i Sverige 2014 och 2018 samt i Australien, Ryssland och Kalifornien 2020 och 2021 och så vidare) har bara varit en försmak till det som komma skall. Kriser, katastrofer och ovisshet. En framtid att frukta.

Preppergrupperna på facebook svämmas just nu över av rädda människor som helt plötsligt insett att de borde läs och agerat på MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer. Inga konstigheter egentligen. Samma sak var det för två år sedan. Men istället för toapapper är det jodtabletter som hamstras (helt i onödan enligt strålskyddsmyndigheten). Preppingen som skiljer krig från annan kris är inte särskilt stora. Tänk vad du behöver ha hemma för att klara en kortare tid med strömbortfall och kraschade IT-system. MSB:s broschyr är en bra ingång. Men tänk också på vad du kan göra tillsammans med andra för att förbättra situationen. Hur du är organiserad och vilka kunskaper och förmågor du har som kan bidra till ditt lokalområde. För i kris såväl som i krig är du aldrig ensam. Det finns människor runtomkring dig, grannar, familj, släkt och vänner som du kan bli beroende av och som du kan hjälpa. Var källkritisk, kolla information du får till dig en gång extra innan du sprider den vidare. Skapa inte rädsla, försök göra det du kan. Just nu är det väl att delta i manifestationer till stöd för människorna i Ukraina och om du har möjlighet skänk pengar eller andra saker som efterfrågas i någon av de insamlingar som görs. Det är det du kan kontrollera och göra.

Det jag hoppas på är att vi kan i större utsträckning acceptera att vi saknar kontroll och inte rusa iväg och agera utan ordentlig information. Jag säger inte att vi inte ska agera långsiktigt, tvärtom måste vi göra det, men vi måste kunna hålla flera bollar i luften. Förändra och ta kontroll över det vi kan, och inte drabbas av panik inför det vi står inför. Det är då vi faktiskt kan förändra.

Vill du veta mer om vad som skulle hända vid ett krig i Sverige rekommenderar jag dagens avsnitt av Beredsam (med Claes Tovetjärn och Linnea Gullholmer) som handlar just om lagar i krig och hur Sveriges civilbefolkning skulle kunna påverkas av ett krig. Den finns där poddar finns.

Det här med skyddsrum är väl inte så viktigt…

I dag kom ett nytt avsnitt av Beredsam som handlade om skyddsrum. Jag och Niklas Kämpargård intervjuade Henrik Larsson från MSB. Skyddsrum är en fråga som väldigt ofta kommer upp när det handlar om beredskap. Jag får ofta frågor om skyddsrum och har väl på det stora hela tyckt att frågan fått för mycket uppmärksamhet eftersom det är väldigt få tillfällen som de faktiskt är tänkta att användas. Efter intervjun med Henrik så har min övertygelse stärkts.

De svenska skyddsrummen ligger både ovan och under jord och är i allmänhet använda till andra saker i fredstid men ska på 48 timmar kunna iordningställas till skyddsrum. Det är fastighetsägaren som är ansvarig för att detta ska göras och att det sker kontroller regelbundet (om alla skyddsrum skulle kollas i Sverige skulle det med nuvarande takt ta ca 30 år). De ska användas vid krigssituationer alltså bombningar och att vi ska få förvarning med Hesa Fredriks flyglarm och sedan snabbt ta oss i skydd. Tanken är att vi ska vara där under korta stunder medan bomberna faller och sedan återgå till våra hem.

Problemet är att de är gjorda för krigföring som den såg ut under andra världskriget. Idag skulle vi gissningsvis få några minuters förvarning innan missiler skulle slå ned. På den tiden skulle ingen hinna till skyddsrummen. Dagens missiler träffar dessutom precis där de ska (till skillnad från förr i tiden) och om en fiende skulle vilja terrorbomba oss skulle de ju kunna skjuta på skyddsrummen och döda samtliga som befinner sig där. Dessutom har städerna förtätats och nya byggnader uppförts nära hus där det finns skyddsrum vilket medför att skyddsrummen inte är anpassade till tyngden av byggnader som finns där nu (utan tyngden av byggnader som fanns när skyddsrummen byggdes). Det skulle innebära stor risk för att skyddsrummen skulle bli begravda och att människor inte kunde ta sig ut.

Men att ta bort skyddsrummen idag skulle signalerna något konstigt. Att staten inte skulle ta hand om sina civila vid en krigssituation och det skulle vara svårt att förklara. Men idag ser jag inte att de fyller någon direkt funktion, särskilt inte om vi jämför med kostnaden på att upprätthålla dem. Skulle vi däremot ta bort skyddsrummen kan vi inte räkna med att få tillbaka något likvärdigt eftersom det skulle vara alldeles för dyrt. Ok, jag skulle nog föredra om skyddsrummen omvärderades och kanske gjordes om till någon form av potentiella trygghetspunkter eller anpassades för civila kriser, alternativt att de absolut flesta byggdes om till andra saker de är bättre lämpade för. Men jag kan ha fel här. Det kanske finns någon annan mycket bättre lösning som jag inte kommer på eftersom jag är rätt dålig på försvarsfrågor.

Lär dig mer om Skyddsrum i MSBs podd: Om krisen kommer – Skyddsrum också det är ett bra avsnitt.