Avdelningen onödig zombieöverlevnadsutrustning

Har du någon gång tänkt tanken ”jag behöver en Crovel” (en crovel är alltså en blandning av en spade och en kofot – crowbar + shovel)? Du är inte ensam (men du är inte heller kanske så där fruktansvärt normal). Jag tänkte så och jag köpte en crovel. Den är ännu inte testad i zombiestrid, men jag har föraningar om att den inte kommer att funka så bra. En funktion som jag däremot testat är ölöppnaren och den skulle nog få 3/5 i betyg.

18f9_crovel_extreme_ii_inhand1På sidan av spadbladet finns en såg. Tyvärr är det svårt att såga med den eftersom den sitter längst fram på croveln. I jämförelse med en vanlig såg är den helt värdelös och jag tyckte den inte alls fyllde någon funktion. Sågen får 1/5 i betyg, en svag etta.

Den andra sidan av spadbladet är vass. Jag tror att tanken med eggen är att hugga med och när jag provade att använda den som huggare så funkade det faktiskt ganska bra. Ett par hugg och så var jag igenom trädgrenen. Den får 3/5.

Själva kofoten har jag inte testat eftersom jag i så fall skulle vara tvungen att hålla i precis där spadhuvudet börjar och det kändes osäkert. Det finns dock en lite skåra för att dra ut spikar som kändes ändamålsenlig.

Skaftet är ihåligt och där går det att förvara överlevnadsutrusning eller annat som en kan behöva efter zombiekatastrofen. Själva greppet är gjort av fallskärmslina (parachord) så det går att linda av och använda om det verkligen skulle krisa.

Det går att fälla ihop spaden för att göra den mindre eller att ha spadhuvudet 90 grader från skaftet. Då kan den användas som hacka eller som stol, även om stolfunktionen riskerar att förstöra byxorna då det är vasst på ena sidan och en såg på andra.

Det går att köpa till zombie spike som ska kunna användas för att att sticka zombieskallar misstänker jag men jag köpte inte en sån. Tydligen har den andra användningsområden som att hugga i is, men det var ett tillval som jag inte tyckte kändes värt.

På det stora hela är croveln inte prisvärd som zombieöverlevnadsutrustning. En spade, en kofot och en ölöppnare är billigare var för sig, bättre och jag tror inte det spar så mycket plats i väskan heller. Om du mot förmodan vill köpa en crovel så finns den här.

 

Doc of the Dead

Doc of the Dead, som kom ut i år, är en av de bättre zombiedokumentärerna som finns just nu. Den tar ett lagom seriöst grepp om hela genren och går tillbaka till de haitiska rötterna samtidigt som den diskuterar varför zombiegenren egentligen är populär just nu. Det jag kan sakna i den historiska biten är ett perspektiv som inte är amerikanskt. Alltså att det finns många monster med zombiekvaliteter i alla möjliga religiösa och kulturella berättelser. Det blir lite för enkelt att bara prata om den Haitiska voodoozombien när det finns ghouler, draugar, gengångare eller för all del vampyren innan 1800-talet.

I princip alla zombiegenrens stora namn medverkar från George Romero, Max Brooks, Robert Kirkman till Matt Mogk från Zombie Research Society. Det roliga är att också en del klassiska skådisar också får vara med och säga sitt, eller vad sägs om Bruce Campbell från Evil Dead-filmerna, han som spelar Bub i Day of the Dead, Simon ”Shaun” Pegg och Barbara från Night of the Living Dead (Judith O’Dea). Det breddar det hela lite grann. Och röster som normalt inte hörs kommer fram.

Jag hade dock önskat lite mer genomgångar av viktiga filmer. Den delen var lite väl kort, och det var lite för mycket fokus på filmklipp på zombiewalks och såna grejer. Men men, med tanke på hur många ganska dålig dokumentärer om zombier på Discovery Channel och liknande så är det här en relativt seriös dokumentär om zombien som helhet.

Swedish Zomcast 12: Genus och zombiegenren

I Swedish Zomcast 12 så pratar vi om zombiegenren och genus. Vi diskuterar zombien som monster ur ett genusperspektiv och könsroller i till exempel The Walking Dead. Gäst är Renita Sörensdotter som är genusforskare på Stockholms Unuiversitet.

Här är direktlänk till programmet: http://swedishzomcast.blogspot.se/2014/04/del-12-zombier-och-genus-med-renita.html

Dagens träningsuppgift

När zombierna har kommit så är det viktigt att jobba fort. Att tänka snabbt och fatta rätt beslut kring  vad som är viktigt. Därför får ni läsare idag en uppgift. Gå till en större matvarubutik (ICA Maxi, COOP forum eller liknande). Sätt en timer på 10 minuter och gå in och skriv ned de 15 sakerna du skulle ta med. Ta gärna med en eller två kompisar och berätta inte vad ni ska göra förrän ni är utanför affären. Hinner du inte på 15 minuter är du zombiemat/zombie.

Ett tips är ju att utgå från de fem grundbehoven: mat, vätska, trygghet/psyke, värme och sömn.

Skriv gärna nedan vad du tog med i kommentarsfältet.

 

 

 

Överlevnadsbågen

En bok som jag ständigt återkommer till är Amanda Ripleys The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike – and Why? Det är en populärvetenskaplig reportagebok som handlar om hur människor beter sig i katastrofsituationer. Ripley lägger fram varför människor som klarar sig gör det, det finns nämligen både miljöfaktorer (som övning i stressade lägen på de sakerna en kan råka ut för) och biologiska förklaringar (om din hippocampus är liten klarar du katastrofer sämre och återhämtningen efteråt tar längre tid).

0307352900När det otänkbara händer heter boken på svenska som dessvärre är slut hos förlaget, men jag lyckade ändå komma över ett exemplar. Det Ripley målar upp är en Survival Arc eller överlevnadsbåge på svenska. Jag förstår inte riktigt varför det är en båge (om någon läsare har en bättre översättning får ni gärna maila), för det handlar om tre faser som människan går igenom i katastrofsituationer – Förnekelse, övervägande och beslut. Inte helt otippat handlar det om att så fort som möjligt komma till beslutsfasen och agera efter det.

I Förnekelsefasen vill huvudet hålla borta tankarna på att något hänt. Det är vanligt att vi fördröjer handling genom att samla på oss saker, städa i ordning eller helt enkelt paralyseras (en sidostory kring paralysering är att nästan alla djur också kan drabbas av det beteende, såväl krabbor som däggdjur och fjäderfä). Vi vill och kan inte ta in det som händer helt enkelt.

Övervägande handlar om den inre dialogen. Polletten har trillat ned, men vi vet inte hur vi ska handskas med faktumet att allt inte står rätt till. Den här fasen går att träna bort. Det är det vi gör vid brandövningar, när vi kör halkbana och gör militärtjänsten.

I beslutsfasen har vi accepterat att något har hänt och börjat komma fram till vad det är och vad vi kan göra åt det. Utifrån tidigare kunskaper och tankar kan vi hitta rätt agerande.

Här följer två tips för att snabbt komma till beslutsfasen. Det första handlar om andning. Bland annat De gröna baskrarna och FBI använder en vanlig yogaandning för att kunna agera på rätt sätt snabbt. Andas in och räkna till fyra, håll luften i lungorna och räkna till fyra, andas ut och räkna till fyra. Upprepa.

Det andra sättet är att tänka STOP.stopskylt_284957w_53266096

Stanna upp – lugna ned dig och göra inget förhastat
Tänk – vad har hänt? Hur är situationen?
Orientera/Observera – Var är du? Vad finns runt omkring dig?
Planera – vad kan du göra? Vad har du för valmöjligheter?

Två misstag  i stressade situationer är antingen att inte göra något alls, eller att göra utan att tänka. Bägge kan få förödande konsekvenser. Men nog om det. Köp nu Amanda Ripleys bok och lär dig lite om katastrofbeteende så ökar dina chanser att klara dig efter zombiekatastrofen med skitmånga procent.

 

 

 

 

Boktipset: The First Days

*OBS innehåller spoilers*

The First Days av Rhiannon Frater presenteras ibland som en feministisk zombieroman. Det är märkligt för alla som läst mer än första tredjedelen. Boken handlar om hur Jenni och Katie överlever det första stadiet av zombieapokalypsen. Jenni lever i en misshandelsrelation och för henne får zombieapokalypsen en smak av frihet (förutom att hennes barn blir zombier). Ja det var rätt att skriva det inom parentes eftersom det inte verkar påverka henne så särskilt mycket. Katie å andra sidan påverkas mycket av att hennes partner Lydia dött och att hon finns därute som zombie. imagesHuvudkaraktärerna utvecklas på ett märkligt sätt och påverkas mycket av relationen till män även om deras vänskap särskilt i början är i fokus. Istället för att bli en härlig Thelma och Louise-historia om två kvinnor så blir präglas boken av relationerna till män.

Efter en tid ute på vägarna kommer de till ett kvarter i en liten stad som är hyfsat skyddat. En rolig del är att de har radiokontakt med andra överlevare i lastbilar eller på säkra platser men att de blir färre och färre som svarar. Den delen är briljant och de delarna i boken vill jag veta mer av.

The First Days har potential och är ibland väldigt bra. En del karaktärer är fina och det är ett kul scenario där vi både får veta hur det är att vara on the road och hur det är att bygga upp ett försvar i en liten stad. Boken påminner också varför det är bra att de flesta zombiefilmer/böcker utspelas i typ parallella universum där allt är som på riktigt utöver att zombiegenren inte finns. Det blir mest tramsigt när folk hänvisar till Zombie Survival Guide och till zombiefilmer de sätt. Den stora svagheten i boken är att två starka kvinnor med fin vänskap i slutet bara tänker på män och definierar sina situationer efter männen de är kära i.

Som så många andra zombieböcker började den publiceras online, men senare fick ett förlag upp ögonen och gav ut den i bokform. The First Days är den första av tre delar i historien om Jenni och Katie. Jag kommer nog inte läsa de andra delarna.

 

Läs också gärna Feuerzeugs sågning av boken.

Två år med Zombieöverlevnad

Idag fyller bloggen tydligen två år. Det har varit roliga år och bloggformatet är ju väldigt bra egentligen. Internet var roligare när alla hade en blogg (och tyckte det var coolt). De inlägg som haft flest besökare är lite halvtramsiga inlägg om vilket de bästa landet att leva i efter Zombiekatastrofen eller vilket det bästa närstridsvapnet efter zombiekatastrofen egentligen är. Lite synd eftersom jag själv tycker inläggen om politiska tolkningar av zombien, grannsämja, och pandemi/antibiotika kanske är mina bästa inlägg. Läsarna har framförallt faktiskt sökt efter info om Zon 261 och min intervju med Fredrik Hiller (kanske börjar bli dags att göra en till sån eftersom filmen snart är klar).

Tyvärr hinner jag inte skriva så mycket på bloggen just nu på grund av att jag försöker fokusera skrivandet på Zombieöverlevnadshandboken jag gör tillsammans med Apart förlag. Dessutom håller jag en kurs i zombieöverlevnad och håller föreläsningar på ämnet (bland annat Zombienatt på Armémuseum) och lite sånt. Men jag skriver när jag hinner och läser en massa böcker som det blir kortare recensioner av.

Vilka ämnen vill ni läsa mer om?

Boktipset: Dead Sea

Jag fortsätter med boktips från Brian Keene. Dead Sea kom ut 2007 och hade inte samma effekt på zombiegenren som Keenes The Rising, det är mer en klassisk zombieberättelse.

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Ett av de fulare omslagen i zombiegenren

Vår huvudperson Lamar Reed en något misslyckad snubbe. Han är ganska typisk amerikansk arbetarklass som blivit arbetslös. Att han är svart och homosexuell gör honom dock till en något udda figur i zombieberättelserna. Boken handlar om hur han utvecklas och blir lite övertydlig när en professor som de träffar berättar om Jungeanska arketyper och att han egentligen är hjälten. Men det förstör inte historien som tur är. Han blir räddad av två barn, Malik och Tasha, som han senare blir fadersgestalt för. De hamnar efter lite klassiskt zombiekaoz på en båt.

Det är en klassisk form av zombie vi möter i Dead Sea. De är ganska långsamma, dumma och smittsamma. Djurzombierna kommer dock att spela en stor roll i boken och gör apokalypsen en smula mer obehaglig. Det finns några blinkningar till The Rising som är roliga och ger ett mervärde för dem som läst den boken innan (även om Keene i efterordet är noga med att poängtera att det är parallella universum).

Jag gillar att boken till stora delar utspelar sig på ett skepp. Jag har tänkt på hur t ex en Finlandsbåt skulle vara som ställe att dra till när zombierna kommer. Vi får delvis svar på huruvida det är en bra idé. Men en zombiehistoria till sjöss är en bra idé. Mer sånt tack. Även om zombierna är långsamma finns det hela tiden en rädsla för dem som jag tycker är rimlig. Varje zombie blir ett hot. Ofta förminskas det i filmer och böcker och det blir pangpangaction av det.

De sista 20 sidorna i boken är fantastiska. Slutet bär på känslan av en avgrund, även om det från och till finns hopp. Det här är en bok jag rekommenderar för den som gillar klassiska zombiehistorier.

Boktipset: The Rising

The Rising av Brian Keene från 2003 är en riktigt blodig historia. Keene missar inte en chans att beskriva tarmar som hänger ut, blod som sprutar eller psykisk tortyr. Det enda som han tack och lov inte beskriver så ingående är våldtäkterna som förekommer. Eftersom det det förekommer djurzombier i The Rising slänger Keene in ett zoo i handlingen och vi får stifta bekantskap med såväl lejon- som pytonormzombier. Det är inte utan att jag ler lite när jag läser det. Det påminner lite om Lucio Fulcis filmer på det sättet.

keeneBoken börjar ett tag efter zombiekatastrofen inträffat och genom tillbakablickar får vi veta vad som hänt. En typ av partikelaccelerator råkar öppna portarna till en annan dimension och in i alla döda kroppar kommer någon typ av demoniskt väsen. De kan tänka och har kvar minnen från kroppen som de tar sin boning i. Zombierna (som också benämns så i boken) är inte smittsamma men har ändå smak för kött från både människa och djur. Däremot undviker de att äta upp hela personen så att en ny demon ska kunna ta över kroppen på den avlidne. Det finns en dos av kristen apokalypstankle i det. Med de döda som kommer från ”The Void” och nu återigen ska bebo planeten. Det är ett ganska ovanligt men bra knep. Det behövs liksom inga vetenskapliga förklaringar när det är en strid mellan det onda och det goda som det verkar (men var lugn, det religiösa tar inte en massa plats från själva berättelsen).

Det finns flera huvudpersoner vars öden flätas samman. Frankie, den före detta heroinmissbrukaren som efter ett tag hittar sitt värde som människa. Jim som ska hämta sin son och hans vapendragare pastor Martin och Baker som jobbade med partikelacceleratorn och dras med dåligt samvete för att han var med att sätta igång det hela. Utöver dem får vi lära känna några bifigurer som stryker med. Sen är det ett gäng militärer som är onda så det förslår.

Jag tycker det finns stora likheter med serien Crossed som också frossar i vidrigheter. Zombierna kan tänka (även om The Rising zombierna inte är fullt lika kloka som i Crossed) och drivs av en passion för att göra illa på olika sätt.

Jag är inte säker på att jag rekommenderar den här boken, men kanske. Som jag fattat det var den väldigt viktig för den amerikanska underground zombiebok när den kom och det kan jag förstå eftersom Keene verkligen drar genren till sin spets i bokform. Den är ändå rätt lättläst och för dem som gillar blod och tarmar som flyger åt alla håll är det här en höjdare. Dessutom så har Jonny på Swedish Zombie sagt att den är viktig att läsa.

Swedish Zomcast 11

Swedish Zomcast 11 handlar om prepping och zombieöverlevnad. Det var första gången vikörde livesänt och det var roligt. Extra tack till personen som ringde in med frågor. Mer sånt.
Med oss i studion var Jesper Värn – scout, överlevnadsexpert och medveten prepper – som skriver om prepping på bloggen Praeparatus.Det finns mycket mer att prata om kring prepping och vi kommer förhoppningsvis ha med Jesper i studion igen framöver.

Lyssna direkt eller ladda ner här: .ogg .mp3
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.