Elitpanik

Elitpanik är ett begrepp som jag stött på allt oftare det senaste året. Det handlar om hur samhällets elit (politiker, ekonomiska makthavare etc) ser människor som hot. Det är tanken på att när de som brukar ha kontroll inte längre har kontroll så finns ingen kontroll över ett visst område.

Ett exempel på elitpanik är från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 där ca 3000 personer dog och 250 000 blev hemlösa. Efter jordbävningen så började det brinna och stora delar av staden brann ned. Människor började organisera soppkök och hjälpa dem som fått sina hus förstörda och distribuera förnödenheter till behövande. San Franciscos borgmästare vid den tiden, Eugene Schmitz, beordrade polis, nationalgardet och militär att skjuta mot alla dom deltog i plundring eller kriminella aktiviteter. Ett något strängt straff för stöld kan det tyckas, men symptomatiskt för elitpanik. Ett annat förhållningssätt hade sparat massor av människoliv och hjälpen till de drabbade hade varit långt bättre.

sfburningStaden brann i tre dagar och under den tiden var plundringar ovanligt. Visst förekom oroligheter, men det tillhörde ovanligheterna. Jack London som föddes i en av de fattigare delarna av San Francisco beskrev det hela: ”Det var märkligt. Onsdagskvällen, när hela staden gick under och blev ruiner, var en lugn kväll. Det var inga folksamlingar. Det var inget skrikande. Det var ingen hysteri eller oroligheter. När jag gick omkring på onsdagskvällen i den brinnande staden såg jag ingen kvinna som grät, ingen man som var upprörd och ingen person som överhuvudtaget var i panik. Aldrig tidigare i San Franciscos historia var människor så artiga och vänliga som under den hemska kvällen.” Den här typ av beteende är det vanligt vid katastrofer.

Militären och nationalgardets inblandning ledde till stora problem för staden. Dels på grund av att de förskte förhindra bränderna genom att spränga upp hus, dels deras plundringar av t ex China Town. De sköt ihjäl hundratals som betraktades som plundrare, trots att det knappt förekom plundring.

Begreppet elitpanik myntades av sociologerna Caron Chess och Lee Clarke. Det beskriver hur eliten i samhället föreställer sig att allmänheten inte bara är utsatta för fara utan också en källa till fara vid och efter katastrofer. De kan till exempel undanhålla information för att inte orsaka panik (panik är dock extremt ovanligt i katastrofsituationer som jag skrivit om här och här) eller hindra spontana hjälpinsatser som var vanligt förekommande efter orkanen Katrina (som det går att se i den utmärkta dokumentären Welcome to New Orleans).

Särskilt utsatta är minoriteter som det redan innan fanns fördomar om. Kineserna i China Town i San Francisco som inte ens räknades in till de döda efter jordbävningen eller svarta i New Orleans efter Katrina sågs som kriminella och löpte stor risk att bli skjutna av antingen polis eller medborgargarden från vita områden.

Elitpanik kan ses som att makthavare tror att alla andra har samma drivkrafter som de själva. Att hamna högt upp i en maktpyramid är nästan alltid resultatet av ett visst mått av hänsynslöshet och konkurrens och det är det beteendet som projiceras på allmänheten. I regel leder elitpanik till att skydda egendom snarare än människor. Att rädda den rådande ordningen är viktigare än att se vilka positiva förändringar som kan komma av en katastrof. Exempel på positiva förändringar kunde ses i Argentina efter den ekonomiska kollapsen 2001 och efter jordbävningen i Mexico City 1985.  Här finns en bra artikel om elitpanik och om att katastrofer också har potential till att skapa något bättre.

Vid nästan alla katastrofer är det vanligt folk som är de som först hjälper till och de som har kunskapen om hur närområdet ser ut. För att katastrofhjälp ska fungera måste räddningstjänst och polis ta tillvara på det människor spontant gör. Deras organisationer är behöver stöd. Byråkrater är dåliga på att improvisera men det är det människor på plats gör. I ärlighetens namn så går vi i Sverige mot den typen av arbete. ”Allmänheten” ses ofta som en resurs vid den typen av händelse. Något som också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skrev om zombieapokalypsen.

I zombiegenren går det att se Fiddlers Green som ett exempel på hur eliten stänger sig inne och beter sig illa på alla andras bekostnad. Högst troligt är att de befäst sin makt under en pågående katastrof och sedan spärrat in sig i tornet av rädsla för ”Dom utanför”.

Bossen i Fiddlers Green

Bossen i Fiddlers Green

Escape: Survive a Zombie Outbreak

Min kollega i zombieöverlevnadsbraschen Jörgen Rönning skriver ett gästinlägg:

Rummet är beckmörkt och ficklampan ger inte mer ljus än att vi knappt kan utskilja den gråtande kvinnan. Hennes hjärtskärande klagolåt går inte att missa och hela gruppen tvekar. Är det någon som behöver hjälp, eller är hon med i spelet. Och i sådana fall. Är hon en… zombie? Gruppmedlemmen med det längsta vapnet närmar sig lika sakta som frågande. Plötsligt gör hon ett rasande utfall och attackerar med utsträckta händer. Vi övriga hinner knappt uppfatta faran innan nästa kommer. Ut från en garderob bakom oss ragglar det ut en stor zombie, händer högt i luften och strupen full med det fruktansvärda ljud som bara kan betyda en sak. Monstrets mun är vidöppen och vi är låsta på målet.

escape_banner-980x280

De flesta med någon form av överlevnadsinstinkt vill förstås hålla sig så långt borta från ett sådant scenario som möjligt. Vi andra (eller vi som under ordnade former vill praktisera en timma i zombieapokalypsen) har chansen att testa våra nerver i det nedlagda gruvområdet i Stråssa. Eventföretaget Batalj håller till där och har förvandlat området till skådeplatsen för diverse äventyr och scenariospel. Och för oss som håller zombien varmt om hjärtat så är det givetvis spelet ”Zombie Escape” som gäller.

Ramhandlingen är enkel: överlev zombieangreppet, hitta väskan med motgiftet (som om ett sådant fanns…) och ta det till helikopterplattan. Du rör dig från start till mål via en bana som i princip är förutsatt. Men skräcken… den är både riktig och effektiv. Vad är det då som gör den värre än till exempel spökhuset på Liseberg?

Det finns några viktiga anledningar och till det, där zombier är den viktigaste. Zombierna är nämligen ”på riktigt” alla fall till den grad att de attackerar dig – precis som zombier ska. En annan viktig anledning är att det är mörkt. Stundom i totalt mörker. Och ficklampan man utrustas med är som hämtad från en skräckfilm (det vill säga att den lyser flackande, svagt och ibland inte alls). En annan anledning är miljön och rekvisitan. Man rör sig från allt från rum i lägenhetskomplex (där mycket otäcka saker har hänt) till gamla fabriker och fuktiga källare (där ännu värre saker har hänt/händer). Allt dekorerat med alla möjliga och omöjliga ingredienser man kan tänka sig från skräckfilmer.

Hur tar man sig då förbi och vidare genom banan av odöda, särskilt som de attackerar och kan hamna i din väg? Vid starten utrustas men med (förutom ficklampan) ett vapen. Dessa vapen (som ser riktiga ut men är gjorda i skumgummi och latex) får användas att försvara sig med. Man får endast ett vapen per grupp (man kan hitta fler under banas gång) så till en början känner man sig väldigt sårbar.

Innan man ger sig ut får man också en mycket noggrann genomgång av vad man har att vänta sig och hur man beter sig som spelare. Man får inte slå zombies på huvudet eller i skrevet. Man får inte ”double tap”. Man får inte bli våldsam med händerna. Förnuftsmässigt förstår vi allt detta, men hur hindrar man sin första impuls? Man blir trots allt skiträdd! Efter ett tag lär man sig, men en sak var lätt att förstå: Det är nog ett tufft jobb att spela den första zombien på banan.

Vad var bra:

Miljön – som Urban Exploration-fantast är det en ren fröjd att bara gå banan som det är. Jag tror att det enda man inte fick se var den faktiska gruvan.

Inredningen – det Batalj har gjort med stället är smått otroligt, detaljerna och uppfinningsrikedomen tyder på att ingen zombie-film är osedd och inget Resident Evil-spel är ospelat.

Zombier – de anfaller, och de gör det ” Night of the Living Dead”-style (oftast!)

Vad kan göras bättre:

Zombier – man vill ha fler och oftare, de är trots allt de som är kicken. Och får jag önska såg jag gärna en stor zombiefinal på slutet med en riktig hord.

Gamification – ”spelet” som det är är väldigt enkelt – hitta en väska och ta den till helikopterplatta. Varför inte mer pussel på vägen, knappar för att öppna dörrar, lur och klur? Eller försvara ”livsmärken”, du börjar med tre och när zombier tagit alla får du spela vidare som zombie. Pulsen skulle vara ännu högre om man faktiskt kunde förlora.

Tydligen jobbar Batalj kontinuerligt med att förändra och förbättra banan så jag och mina kamrater i min ”Left 4 Dead”-grupp har redan bestämt att vi ska göra det igen, och hoppas att det blir en årlig tradition.

Tre glada

Tre av de fyra glada spelarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Jörgen Rönning kursledare i att överleva zombiekatastrofen i Västerås.

 

Du kan också testa att söka jobb som zombie på arbetsförmedlingen i Örebro.

Patriots – A Novel of Survival in the Coming Collapse av J W Rawles

150px-PatriotsFrontCover36dpi

Maken till ful bok är också svårt att hitta

Det här är nog den nördigaste boken jag någonsin läst (fast just den här lyssnade jag på). Boken handlar om ett gäng preppers som har dragit till sin BOL (Bug Out Location) när en ekonomisk kris har gjort USA till ett ödeland där kriminella gäng och flyktingar driver omkring. Angående krisen så ägnas inledning till att beskriva hur hyperinflationen fungerade. Det är en vansinnigt tråkig början på en bok.

Vi möter kommunistkannibaler (ja, det är sant), frihetstörstande kristna vapentokar och en och annan vanlig människa som drar förbi preppergängets ställe. Patriots handlar om hur de klarar sig, vilka tekniker de använt och vilka tankar som ligger bakom vad de gör.

Jag gillar ändå ansatsen i boken. Att i en skönlitterär berättelse beskriva överlevnadstekniker och allt från vilka blodgrupper som passar andra när en ska donera blod till hur en förlöser barn. Men mest handlar det om vapen. Vapen, vapen vapen. Jag skulle gissa att en tjugondel av boken handlar om olika vapensorter eller prat om hur molotovcoctails eller minor enklast tillverkas. Det är synd att det blir så mycket vapen för det är vansinnigt ointressant varför de väljer Heckler & Koch framför M16A1 eller när de beskriver olika sorters pistolers för- och nackdelar.

Wesley Rawles är en survivalist- eller prepperguru i USA. Han driver bloggen Survival Blog och frilansar som survivalistkonsult. Boken är en av de mest inflytelserika böckerna för den den amerikanska survivaliströrelsen.

På det stora hela är Patriots patriarkal smörja. Männen styr och ställer och kvinnorna, även om de ofta är duktiga på vad de gör, får stereotypa roller eller blir bara omkringhunsade av sina män. Det är högerkristen teori i en militär förpackning. Som litteratur är den seg och det var aldrig så att jag ville läsa lite till för att veta vad som skulle  hända. Läsvärdet ligger i att få en inblick i survivalistikonens Rawles våta drömmar om livet efter katastrofen.

 Adlibris

Bokus

 

 

Föredrag på Scifi bokhandeln 21 augusti

Scifi bokhandeln i Stockholm fyller 30 år och de ska ha en hel vecka med massa intressanta programpunkter. Kl 19 den 21 augusti (torsdag) ska jag prata om att överleva zombiekatastrofen. Förhoppningsvis kan jag även premiärvisa framsidan på boken jag jobbar med just nu.

Innan jag pratar är det signeringar med bland andra John Ajvide Lindqvist och Sara Bergmark Elfgren. Det är ett bra program hela veckan (även i Göteborg och Malmö) kolla in det här SFBOK30.

Det finns för övrigt fortfarande platser kvar på studiecirkeln i att överleva zombiekatastrofen i Stockholm.

Om gemenskap och överlevnad

Rick om communityGenerellt kanske inte The Walking Dead är det vi bör vända oss till när det gäller överlevnadstips. Och särskilt inte Rick Grimes som har en tendens att förstöra alla gemenskaper han kommer till för att hans grupp (eller familj kanske snarare) ska klara sig. I de senare numren från strax innan nr 100 så börjar han förändras. Han börjar se att det kanske kan finnas ett liv utan rädsla, han börjar hoppas. Då ser han också hur viktigt det är att kunna tro på en framtid med andra.

Människor är sociala varelser, det naturliga urvalet har gjort att vi är duktiga på att samarbeta. Primatforskare som Frans de Waahl (ett fint program med honom från Vetenskapens Värld) menar att moralen är medfödd, att primater och därmed också vi har den i oss. Tvärtom den ganska vanliga uppfattningen att moralen kommer från civilisationen för att mildra allas krig mot alla som är naturtillståndet. I katastrofsituationer gäller det också. Vi söker oss till andra och starka band kan knytas mellan människor i utsatta situationer vilket resulterar i oceaner av solidaritet. En intressant bok om det (som jag kommer att skriva mer om senare) heter A Paradise Built In Hell av Rebecca Solnit. Den handlar om hur människor kliver fram i katastrofer och gör underverk för andra. Hur altruism och inte egoism är det som generellt präglar katastrofer.

Gemenskap ger hopp. Vi behöver andra människor för att överleva. Ensamma är vi förlorare precis som den där idioten i Into the Wild som för sent inser att vi inte är något alls utan andra.

Och som jag brukar säga: Vill du överleva zombiekatastrofen bör du lära känna dina grannar.

 

 

Överleva zombiekatastrofen – Utgångspunkt hotellrum

Har du funderat på vad du skulle göra om det blev zombiekatastrof medan du av någon anledning bodde på hotell i någon annan stad? Det hade faktiskt inte jag förrän Doomlobbyn skrev något om det på Twitter. I dagarna hade jag möjlighet att bo på hotell och testa zombiesäkerheten. Det var First Hotell Jörgen Koch i Malmö (ett hyfsat billigt hotell).

Dörrarna var inget vidare och jag tror inte de skulle hålla så många timmar med klösande. Sverige har ganska hårda regler för brandutgångar och de var bra utmärkta. Det fanns också branddörrar som förmodligen är svåra att forcera för zombier.

Jag utgick från att jag inte hade någonting alls med mig och gjorde en lista på tio saker jag skulle ta med.
– Tvål (skulle jag klara mig från Malmö är ju renlighet a och o för att hantera hygien
– Påslakan (det skulle vara det jag bar med mig allt i)
– Filt (Värme etc)
– Ett stolsben som skulle kunna fungera som ett vapen (det verkade ganska lätt att bryta av)
– Glas (underlätta drickande)
– Soppåsarna som fanns under soppåsen i papperskorgen (plastpåsar kan användas till mycket)
– Metallrör som sitter i duschen (skulle nog kunna slitas bort ganska enkelt och användas till något)
– Handduk (bra att ha till mycket).
Sen fanns det inget mer som jag skulle ta med mig tror jag så det blev inte ens tio grejer. Men saker som kan finnas på andra hotell och är användbara är allt i minibaren och ett duschdrapperi.

På det stora hela är det inte mycket bra utrustning som finns. Men med lite kreativitet kan du ändå komma en bit på vägen med det du hittar på ett hotellrum. Glöm inte att MacGyver är din ledstjärna i överlevnadssituationer.

The Walking Dead volym 10 – Att vara eller inte vara

0000082_the-walking-dead-10-nyhet_410Ganska nyligen kom nummer 10 ut i Apart Förlags översättning av The Walking Dead. Den har titeln Att vara eller inte vara (på Engelska What We Become). Även om jag ligger en bit längre fram i den amerikanska utgåvan brukar jag alltid försöka läsa den svenska översättningen också. Helt enkelt för att den är bra.

I det här numret har psykologen Jenny Jägerfeld skrivit förordet och det är ett av de bästa förorden än så länge tycker jag (det brukar jag iofs tänka i varje nummer). Förorden i den svenska utgåvan är bara de en anledning till att läsa den, eftersom de nästan alltid ger ett mervärde till serien. Jägerfeld skriver om traumabearbetning och olika copingstrategier för att klara av extrem psykisk påfrestning. Hon belyser de olika strategier som huvudpersonerna använder från Ricks ”telefonsamtal” till Michonnes självvalda isolering. Jag kommer att tänka på en text som nyligen publicerades på Tjugofyra7 (en tidning utgiven av MSB för att diskutera beredskap och krishantering) som handlar om myter om hur vi ska bete oss mot människor som varit med om en kris. Här är ett utdrag ur den med en intervju med neuropsykologen Christina Fichler.

— Vänta med att gå för nära, vänta med intervention för det kan störa den naturliga återhämtningen. Samtala så lite som möjligt, samtalet bidrar inte till en förståelse när man är upprörd. Vi har inte tillgång till samtalet som någonting som lindrar. Frågar vi hur var det, hur känns det? återupplevs traumat. Vi hamnar återigen i traumatiseringsfasen, återupplever obehagliga minnen som fastnar och det är det sista vi vill.

Det är här dataspelet Tetris kommer in i bilden. Forskning har visat att den funktion i hjärnan som lagrar obehagliga minnen, så kallade flashback memories, är den samma som aktiveras när man spelar Tetris. Genom att spela Tetris blockeras minneslagringen.

— Om vi kommer fram till att Tetris kan användas för bryta lagringen av flashback memories, ser jag inte ett problem med att ni använder er av den vetskapen.

Det är väldigt intressant hur mycket myter det finns om att bearbeta trauman och vilka faser människan måste gå igenom eller hantera. Artikeln visar också på hur Johan Cullberg, som varit väldigt inflytelserik inom traumabearbetning, är på väg ut. Traumabearbetning är helt enkelt en väldigt individuell process. Jag tycker det är väldigt intressant just nu eftersom det är just sånt här jag sitter och skriver på i zombieöverlevnadsboken.

 

Köp boken på Aparts webbshop här  eller Adlibris eller på Bokus

 

Zombie Apocalypse och lite om preppers

För ett tag sen blev jag tipsad om en svensk zombieöverlevarberättelse som heter Zombie Apocalypse. Boken, som kom ut 2009-2010, har ett dagboksupplägg och består av 83 episoder. Huvudpersonen är något av en prepper som vi får lära känna dels via vad han gör, dels genom tillbakablickar som beskrivs i dagboken. Det var kanske inte zombieapokalypsen han hade förberett sig för men han och några kompisar hade ändå skaffat en Bug Out Location (BOL på prepperspråk) alltså en plats att åka till om allt skulle gå åt helvete, vilket det också gjorde.

Det är en spännande berättelse som beskriver hur det svenska samhället rasar samman. Zombierna kallas för pestisar vilket är ett bra namn på svenska.  Då och då blir det tekniskt om stora bilar och vapen, men aldrig på ett sånt sätt som i amerikanska berättelser på samma tema.

Huvudpersonen är en ganska obehaglig typ egentligen även om jag inte tror att det är meningen att han ska framställas så. Han reflekterar över de han dödar, mår kanske lite dåligt över det men det är inte det jag stör mig på. Det är föraktet för svaghet som lyser igenom. Zombie Apocalypse får mig att tänka på vad jag har svårt för med prepperrörelsen i den mån det går att prata om preppers som en rörelse. När jag läser på Swedish Survivalistforumet så finns samma människosyn. Det handlar mycket om att se ”alla andra” som problem och potentiella hot istället för att se andra människor som hjälpande. Det handlar om att se sig själv (och ibland andra preppers) som en upplyst elit. Jag hårdrar det hela en smula, men det är en tendens som jag tycker finns och som är obehaglig och faktiskt kontraproduktiv för katastrofförberedelser. Hela idén om att jag-ska-minsann-klara-mig-själv är också tråkigt grabbig och rent ut sagt dålig för katastrofförberedelser.

Jag har läst flera berättelser från orkanen Katrina där folk som ser andra som hot har skadat och haft ihjäl andra. Människor som trott att andra var kriminella när de i själva verket ville se om de kunde hjälpa till med något. Sen spelar så klart också till exempel fördomar och strukturell rasism in i den typen av händelser. Synen på unga svarta är allt annat än positiv i den amerikanska södern. En bra film om Katrina (för dem som inte orkar kolla igenom Treme) är den danska dokumentären Welcome to New Orleans.

Samma syn på allmänheten som ett problem fanns tidigare inom mycket av myndigheternas katastrofhantering, det har som tur är ändrats efter forskning och erfarenheter. Nu ses allmänheten som en resurs i större utsträckning.

På det stora hela tycker jag Zombie Apocalypse är läsvärd. En något cynisk och tråkig människosyn är något jag kan köpa på grund av den jordnära berättelsen.

Kurs i att överleva zombiekatastrofen i Stockholm

Jag och min kamrat Johan kör Att överleva zombiekatastrofen vid Telefonplan i höst igen. När vi körde kursen i våras kändes det verkligen som om vi hittade formen för hur vi skulle göra. Dessutom kommer manuset till min bok vara en stor del av kursmaterialet, så om någon vill ha en sneak peak och tycka har ni chansen! Här kan du anmäla dig. Passa på för det kommer nog bli fullt den här gången också. Kursstart är 15 september, sex träffar och det kostar 750 kr (jag har inget att göra med prissättningen). Kursen görs med ABF Stockholm.

 

Vad vet du om Sveriges krisberedskap?

Sverige har en massa planer och idéer för hur kriser och katastrofer ska hanteras. Den grundläggande beredskapen bygger på tre principer – Ansvarsprincipen, Närhetsprincipen och Likhetsprincipen.

Ansvarsprincipen handlar om att de som är ansvariga för något under normala förhållanden också har det vid en kris eller katastrofsituation. Landsting sköter sjukvård, kommunen sköter skolor etc. Det finns alltså inga nya myndigheter som dyker upp och tar över ansvar. Det gör också att alla verksamheter behöver ha någon typ av plan för extra ordinära händelser.

Enligt likhetsprincipen ska samhället skötas på samma sätt som det gör när allt är som vanligt. Det ska inte dyka upp specialregler eller undantagstillstånd som folk inte känner till. Detta ska skapa en trygghet och undvika konflikter när människor inte känner till nya regler för vad som gäller.

Närhetsprincipen bygger på att kriser ska hanteras av dem som är närmast berörda och ansvariga. Kommuner och landsting ska alltså i första hand ansvara för det som händer i den mån det är möjligt. Vid större händelser kan de dock få stöd av regionala och statliga myndigheter. En zombiekatastrof borde räknas in till den kategorin, men ett mindre utbrott är det de lokala myndigheterna som får sköta.

Kriser och katastrofer ska i så stor utsträckning som möjligt hanteras med den löpande verksamhetens kunskaper, resurser, rutiner och metoder. Syftet med de tre principerna är att underlätta omställningen från den ordinarie verksamheten till krishantering och att se till att det finns kunskaper i de vanliga verksamheterna.

De här tre principerna går igenom hela beredskapen för kriser och katastrofer. Det är alltså de lokala kommunstyrelserna som först tar bestluten om hur samhället ska hantera när de döda reser sig. Kommuner kan emellertid aktivera en speciell krisledningsnämnd. Ofta består den av kommunledningen. Den kan vid krissituationer besluta om frågor som rör all verksamhet i en kommun. Tanken på hur en kommunstyrelse i säg Tomelilla diskuterar zombiehotet skulle göra sig bra som film eller teater men är oroväckande. Kommuner är dock enligt lag skyldiga att utbilda berörda för olika krisscenarion. Enligt Lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser och höjd beredskap är kommunerna skyldiga att ta fram risk och sårbarhetsanalyser för att snabbt kunna agera vid kriser och katastrofer. Det kan gälla kärnkraftsolyckor i områden runt kärnkraftverken, giftutsläpp, problem med vattenförsörjning, större elavbrott eller översvämningar. Utifrån resultatet av risk och sårbarhetsanalysen ska de också ta fram en handlingsplan. Planen ska förnyas mellan varje mandatperiod, alltså vart fjärde år.

På länsstyrelsernas hemsidor finns det information om krisberedskap i de olika länen och vad de stora hoten är i länen. Om du tyckte det här var rysligt spännande tycker jag att du ska kolla på den här filmen som MSB tagit fram. Den tar upp olika aspekter av krisberedskap för myndighetspersoner och såna som kan bli berörda. Den är totalt typ 40 minuter och det finns ett quiz i filmen. Se den här

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.