Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här