Bloggarkiv

Frankensteins monster och vår samtid

Den här artikeln skrev jag till Arbetet Kultur och är en del i arbetet med mina nya bok ”Från förnekelse till framtid”.

En tid för nya monster?

Människan har i alla tider haft monster som hotat, varnat eller separerat människan från ”det andra”. Olika tider har haft olika varelser som representerar tidsandan. Ordet monster betyder ungefär ”att avslöja” eller ”att visa” och har ofta använts som järtecken för sämre tider.

2000-talet präglades av zombien. Från att varit helt ointressant under 1990-talet hände något under tidigt 00-tal. Flera filmer som 28 Days Later eller första filmen baserat på spelet Resident Evil, serietidningen The Walking Dead och överlevnadsguider gjorde att zombien stapplade in mot finrummen.

Från att ha varit ett monster som tilltalade svettiga tonåringar med smak för så mycket blod, avslitna huvuden och utslitna inälvor som möjligt under 80-talet, har monstret ändrat form. Ibland smart, botad eller en i mängden av jobbiga och farliga element att hantera i en postapokalyptisk miljö.

Men kanske är zombiens tid förbi och ett annat monster bättre representerar vår samtid. Människan har lämnat den stabila tidsepoken holocen, den period vi levt i ungefär 12 000 år och gått in, eller är på väg in i en ny period – antropocen.

En epok där vi själva, som art och som global kapitalistisk kultur, förändrat planeten i så stor utsträckning att vi inte vet vart det leder längre. Många av de planetära gränser som bland annat klimat- och miljöforskaren Johan Rockström beskriver är ”överskridna” eller ”nästan överskridna”.

Vi ser en försmak av vad som är på gång i de senaste årens skogsbränder. I de förskjutna årstiderna. I de allt kraftigare naturkatastroferna. I torkor och värmeböljor. Alltihop skapat av vår civilisations jakt på framsteg. På vinst.

Monstret som beskriver det här skeendet – när vi skapar vår egen förgörare – är Victor Frankensteins skapelse. Den namnlösa varelse som skapas, överges och sedan söker hämnd på sin skapare.

Berättelsen om hur boken Frankenstein: eller den moderne Prometeus kom till är fascinerande. År 1816, som ibland kallas för året utan sommar, kom att gå till historien som en av de kallaste i modern tid. Ett vulkanutbrott i Indonesien slungade ut partiklar som blockerade solens strålar.

Just den sommaren samlades ett gäng unga poeter och författare i ett sommarhus i Schweiziska alperna. På grund av ihållande regn och kyla satt de inomhus och diskuterade och berättade historier för varandra. Någon kom på idén att de skulle skriva spök- eller skräckhistorier.

En av dem, den då nittonåriga Mary Wollstonecraft Shelley – dotter till två av Englands stora intellektuella, protoanarkisten William Godwin och feministikonen Mary Wollstonecraft – påbörjade berättelsen som kom att bli världsberömd.

Boken kom ut 1818 och klassas som den första sci-fi berättelsen. Den handlar om vetenskapsmannen Victor Frankenstein som blir besatt av att lösa dödens gåta. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas Victor av panik för vad han har skapat och all energi som lyft honom under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner.

Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad.  Han har skapat något fruktansvärt han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda. De attackerar honom trots att han hjälper dem.

Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare i en eskalerande, bitter, konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få ”styggelsen” han skapat ogjord.

Varelsens blir som den blivit behandlad och fylls av hämndbegär på både sin skapare och människosläktet som sådant. Jag vill mena att vi har skapat ett monster vi tappat kontrollen över. Ett monster som vänt sig mot sin skapare, alltså oss.

Monster ställer frågor till sina skapare. Så vad ska vi, likt Victor Frankenstein, göra med vår skapelse? Är våra framsteg, vår kunskap, värd priset? Var vår industriella djuruppfödning och skövlandet av naturområden värda att betala med globala pademier? Vad är det vi har skapat?

Accepterar vi vår roll som någon form av härskare över planeten eller låter vi det vi monstret – klimatförändringarna, pandemin, rovdriften av alla tänkbara naturresurser, massutrotningen av arter, förstörandet av ekosystemen och så vidare – förgöra oss?

Ställer vi oss passiva till hoten vi står inför eller börjar vi agera?

Victor åts upp av tanken på det han skapat. Hans brott mot naturens lagar gjorde honom galen, och fick alla han älskade att gå under. Behöver vi som människor gå samma öde till mötes?

Vi kommer att få leva med ett förändrat klimat, med mer ovisshet och osäkerhet men det finns fortfarande möjlighet att vi inte går samma öde som Victor Frankenstein till mötes.

Artikeln finns att läsa här

Zombiekapitalism 2: Romero, representation och rebeller

Det här är den andra delen i Zombiekapitalismen som bygger lite löst på David McNallys bok Monsters of the Market (läs första delen här).

När Mary Shelley skrev Frankenstein 1816-1818 plockade hon upp delar av vad hon såg runtomkring sig och gjorde fiction av det. Bokens monster plockas ihop av kroppsdelar som stjäls från kyrkogårdar och sen får liv genom elektricitet. Under tidigt 1800-tal var den typen av gravskändningar inga konstigheter i London. Vetenskapsmän köpte kroppar av människor som avrättats för att göra anatomiska studier och försök. De rika på den tiden byggde in sina döda i tunga kistor i ordentligt gravvalv eller kryptor medan de fattiga hade mer lättstulna kroppar. Handeln med kropparna var en fråga om klass, värdighet och makt. Skulle även döden vara en handelsvara, elarbete och zombiesler var den sista vilan lika för alla. Det var en dragkamp mellan kapital och värdighet kan man säga. En makaber form av reifikation. Att allt görs till varor, då handlade det om döda kroppar, idag handlar det om att städa sitt hem eller att hjälpa barn med deras läxor. I det kapitalistiska samhället måste nya marknader skapas hela tiden. Nya företeelser blir till handelsvaror – något som går att tjäna pengar på.

Utifrån det perspektivet måste Frankensteins monster förstås. Bokens monster är sammansatt av dissekerade döda kroppar. Något har stulits och satts ihop till en annan ny helhet. På samma sätt dissekeras vår tid. Vårt arbete säljs som en vara och vi är främmande för slutprodukten. Separationen dött och levande – den döda och den levande tiden, arbete och fritid. Men Shelleys monster var inte bara död, det kunde tala och tänka och lärde sig tills sist att läsa. Den försökte befria sig själv och kämpa mot sin skapare och världen som fruktade och avskydde monstret.

zombiekapiDen perfekta arbetaren är död skrev jag i det första inlägget. Men zombiegenren ger döden en chans att kämpa emot. Vi kan se det i filmer som Fido, där zombierna tämjts och används som arbetskraft för bolaget ZomCom. En annan referens är Land of the Dead där Big Daddy leder en armé av zombies med begynnande medvetande mot överklassen. I likhet med Frankensteins monster, som lär sig läsa och börjar se sig som en individ som kan göra motstånd, börjar zombien organisera sig mot deras herrar. Att vara zombie är att vara avförmänskligad. Samma språkbruk använder många antikapitalister idag, alltifrån Zapatisternas uppror i Chiapas 1994 till de indignerade i södra Europa. Kritiken riktas mot att någon annan styr över våra möjligheter att leva värdiga liv, eller att leva och inte bara existera. Zombien är också en del i Occupyrörelsens bildspråk.

Vampyren används ofta som liknelse när det gäller borgarklassen. De suger ut blod ur oss, en nästan bokstavlig liknelse. Det är en symbol som använts av olika politiska riktningar för att få ut ett budskap om att vi måste stå på oss. Zombien har det inte i sig riktigt. Den tidiga zombien stod aldrig på sig, men något har hänt de senaste decenniet. Delvis på grund av alla zombieböcker som i mångt och mycket är det som utvecklar genren mest. Zombierna kan vara lite vad som helst i bokens värld. Filmerna är ofta mer rigida landofthedeadoch diskussionerna handlar om zombier kan vara snabba eller måste vara långsamma. En ganska tråkig diskussion i jämförelse med att se zombien som potentiell rebell. I Land of the Dead som exempel kan man se zombien som trasproletariat ett oorganiserat kaos med förgörelse i sinnet, ”de goda” Riley Denbo (Simon Baker) m fl representerar reformisterna som vänder sig mot orättvisan men fortfarande inom spelets regler. Ingen kan gilla Kaufman (Dennis Hopper) som representerar överklassen, men de som slutgiltigt river murarna är zombierna. Dennis Hopper baserade Kaufman på Donald Rumsfeld för övrigt.

Den tidiga zombien var producent. Den var arbetskraft som arbetade för någon annan. Död men utförde arbete – som en maskin.  Den moderna zombien är konsument. Den producerar inget, den har bara begär. Ett begär som aldrig stillas. Precis som oss levande söker de hela tiden en mättnad som aldrig går att nå. Zombien har alltså utvecklats som vi levande. Från att ha haft våra identiteter i produktionen, ett klassmedvetande, är våra identiteter kopplade till vad och hur vi konsumerar.