Om oro, risker och vår tid

Jag har precis läst klart Roland Paulsens bok ”Tänk om – en studie i oro”. Det är en väldigt bra bok som handlar om varför vi är så rädda och oroliga nu trots att världen på många sätt blivit mer säker. Vi lever på många sätt i vad som kallas ett risksamhälle (med Ulrich Becks ord) eller ett rädslosamhälle (enligt Frank Furedi). Paulsen driver tesen att det är något i vår tid som gör människor oroliga och att det här inte alls är bra. Särskilt inte eftersom alla politiska förslag som drivs som utgår från rädsla bli bakåtsträvande. Det finns ingen vision om framtiden bara upplevda akuta hot som måste stoppas för att det inte ska bli värre. Jag tycker mig se den inställningen hos stora delar av den yngre generationen också, tanken på en annan värld – utopin – är borta. De kämpar mot klimatförändringar, men kan inte presentera en större bild av vad de vill ha. Det ligger i vår tid, precis som de stora visionerna och möjligheterna till något annat låg vidöppna under 1970-talet. Det är alltså inte ungdomarna det är fel på, det är vår tid. Vår tids syn på världen som en farlig plats. En plats som mest är en massa hot som vi måste göra något åt.

”Tänk om” är intressant ur ett preppingperspektiv och för människor som mig som är oroade över vår framtid. För det är ofta rädsla eller oro som driver människor att förbereda sig. Och det är väl inte dumt? Eller?

Vi människor är emellertid dåliga på att värdera hur farliga risker är och vad vi egentligen behöver oroa oss för. Men vi behöver fråga oss vad tanken på riskerna gör med våra liv. Hur begränsade blir vi av dem? Och hur dåligt mår vi när vi försöker navigera mellan de olika riskerna? Risken för att bli tjocka, att drabbas av cancer, utsättas för brott, träna för lite, träna för mycket, på att världen ska gå under, att vi ska bli utan toapapper eller att våra barn ska ha en värld att bebo, alla de här riskerna förmedlas nästan på daglig basis till oss och väldigt många av oss lägger en hel del tid på att tänka på det. Vi tenderar att tro att olyckor och brott drabbar oss mer än de faktiskt gör. Att vi är medvetna om någon av alla de riskerna som finns gör inte att vi har en rimlig bedömning av hur sannolikt det är att drabbas av det. Samhället lägger enorma summor på att bekämpa terrorism, men i USA t ex är det dubbelt så sannolikt att du drunknar i badkaret än att du dör i ett terrordåd. Det är 18 gånger mer sannolikt att du avlider av sjukdom än av olycka – men när människor skattar vad de tror är farligt och vad de är oroliga för kommer olyckor och terror före sjukdom och att drunkna i badkar. Terror erbjuder bilder och berättelse, och kanske framförallt en stor industri där människor kan tjäna pengar på bland annat övervakning. Även cancer kan vara en bra berättelse om människors kamp mot sjukdomen. Att drunkna i badkar (eller varför inte fallolyckor som dödar ungefär 1000 personer årligen i Sverige) är en ganska solitär händelse som varken ger bilder eller berättelser som är spännande. De är bara tragiska. Därför oroas vi inte av det på samma sätt.

Eller vår oro för att något ska gå dåligt för våra barn – till exempel mördas av en främling – en risk som är så extremt låg men som vi ofta låter begränsa våra barns relationer eller lekmönster. Det är förstås en fruktansvärd tragedi när det händer men risken är så låg att vi inte borde låta det påverka hur vi uppfostrar våra barn eller låter dem begränsas fysiskt eller socialt. Konsekvenserna av att låta risker styra kan också bli stora. Ett klassiskt exempel är att den ökade biltrafiken efter 9/11 2001 för att människor inte vågade flyga ledde till att fler dog än som faktiskt dog i själva terrorattackerna.

Jag tänker att det är här en del preppers kommer in. Oron för anarki och att bli utsatt för brott i kriser skapas av bilder och berättelser, inte av att de egentligen är troliga. Därför fokuseras det mycket på hotet från andra människor, istället för att kunna samverka för att lösa problem som uppstår. Trygghet är ju inte samma sak som säkerhet. Trots att samhället på många sätt blivit säkrare ökar otryggheten, och med det att vi mår dåligt. Men också tanken på att världen snart kommer att gå under eller i alla fall drabbas av olika former av kriser och katastrofer.

Paulsen skriver ”Vi kan föreställa oss mängder av sätt på vilket samhället kan kollapsa, men inför frågor om hur en mer utvecklad demokrati skulle kunna se ut förlorar vi nästan all vår fantasi”. När demokratin har utvecklats historiskt har det skett trots risker för att själva principen är så viktig. Jag tror att han har helt rätt i det. Vi måste ta hänsyn till vissa risker, men vi får inte låta riskerna vara det som styr våra liv. Då ökar risken för att vi fortsätter bli rädda, för risker tar aldrig slut. Jag läser också Rutger Bregmans bok ”I grunden god – En optimistisk historia om människans natur” Bregman menar att människan i grund och botten är en hygglig apa och att vi beter oss illa mot varandra mycket handlar om att vår överbyggnad – det ekonomiska system vi lever i – fostrar oss till att konkurrera och trampa på andra för att själv ta oss fram. I boken finns det flera exempel på hur det går att bygga något annat om vi litar till människans vilja att göra saker tillsammans med andra utan att folk ska lägga sig i. Att det pågår en massa verksamheter runt om i världen som faktiskt går på tvärs mot att vi ska vara rädda för det nya. Men att de inte passar in i den ekonomiska mall som läggs på allt fler områden av det gemensamma. Reglerna gör att vi också börjar se varandra som konkurrenter och därför blir också andra människor något att vara rädd och orolig för.

Varför inte mer händer trots att det finns bra bilder av isar som kalvar och ramlar ned i vattnet, en bra berättelse om den mänskliga hybrisen (i myter som Ikaros som kom för nära solen, eller som Frankenstein som skapade sin egen förgörare som jag själv skriver om) är en svår fråga att svara på. Jag tänker mig att det finns en hel del psykologiska försvarsmekanismer (habituering, förlustaversion, normalitetsbias mm) och att det ohållbara sättet att leva är intimt sammanknippat med vårt vara, samtidigt som den kollektiva handlingen, organiseringen, minskar till förmån för tanken på att vi som individer lyfts fram. Att konsumentmakten skulle kunna vara ett vapen (det tror jag inte det är) till skillnad från att organisera sig för politiska förändringar – som är det som behövs för att minska uppvärmningen.

Jag har tidigare skrivit om hur ovissheten kommer att vara ordet som definierar framtiden. Att holocens stabila klimat och någorlunda förutsägbara tid är över. Pandemin är en försmak av vad vi kommer att känna på. Det är en prövning eftersom vi är så vana att försöka lösa alla problem, att hitta orsaker och sedan lösa. Jag tror att vi kommer vara tvungna att lära oss hantera i större utsträckning. Att kunna anpassa oss till nya situationer – liknande det som inom psykologin kallas ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Men det får inte få oss att sluta försöka minska våra ansträngningar i att hindra hur illa det kan bli. Men i den tanken, att stoppa en risk, får vi inte förlora kompassriktningen på vart vi vill. Vi har ingen karta att navigera efter i den nya tiden. Men vi kan ha en kompass som hindrar att vi går vilse.