Gästblogg: Zombitariatet

Jag bad min kompis Mathias skriva någon sida om zombiens klasskaraktär. Jag borde annat att det aldrig bara blir en sida när han skriver, men å andra sidan blir det alltid så jävla bra. Läs och njut. 

I.

Vampyren är aristokraten som blivit odjur. Det är greven i sin borg som fått smak på blod. Vampyren är det intellektuella rovdjuret som gillar att leka med sitt offer, som katten med musen, innan det slukar det. Det är en erotisk jakt, med dominans och underordning, förförelse och lockelsen i att begära sin egen undergång. Penetrationen och kroppsvätskor.

Vampyren är blod och börd. Zombien är något helt annat. Zombien saknar intellekt, ägnar sig inte åt spel och intriger. Zombien är bara kropp. Eller snarare kroppar, i plural. Kroppar som bildar massor, som myllrar, som återvänder. Kroppar som bara är rent köttsligt begär, ren hunger.

II.

I boken ”Tre revolutioner” försöker journalisten Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Hur massorna med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. Hur de kräver plats, rättigheter, mat, kungahuvuden. Massornas skrän blir allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom deras vapen, allianser eller intellekt underklasserna är farliga. Utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.

Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Och därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantitet och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:

”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”

Under tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen, utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället.

”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”

Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt, och kan endast representeras genom borgligheten, det tredje ståndets, förvaltning. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan, hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser. Polisvetenskapen föds för att kunna hantera, regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses inte bara från massan som antal eller begär, utan även dess organisering – dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.

En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt lanserande av masspsykologin för att tolka all form av kollektivt agerande.

Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekten av denna mentala smittverkan i massorna blir att:

”… hennes medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.

III.

Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Men hotet från massan försvann aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl-Heinz Roth visade i sin bok Den andra arbetarrörelsen (1976) fanns alltid de ”andra”, de arbetarna som inte gick att integrera i folkhemmet; skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passade in i det skötsamma arbetaridealet.

På 60-talet bröt de sociala konflikterna upp till ytan i samhället igen. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. De den italienska marxisten Mario Tronti kallade en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft, ett negerande av produktionen och värdeförmeringen. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse.

Det är denna kokande häxkittel som är kontexten när George A Romero gör zombieklassikern Night of the living dead (1968), som utspelar sig natten till första maj 1967. Tidigare zombiefilmer, som Victor Halperins White Zombie (1932) och Jacques Tourneurs I Walked with a Zombie (1943), handlade om levande människor som blev besatta genom karibisk voodoo. Det nyskapande med Romeros film är att skräcken kommer från den hotande massan. Romeros zombier är odöda som väcks till liv, reser sig ur sina gravar och stapplar fram för att äta levande kött. En vild kannibalisk massa, spridandes på ett virus, ständigt ökande i skara. Ett zombitariat som marscherade hasandes i takt med samhället omkring det.

Kopplingen till den hotande massan och de farliga klasserna blir ännu tydligare i uppföljarna och efterföljarna. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976) har zombiesarna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Carpenter berättar att inspirationen kom från Night of the living dead och westernfilmer där vilda indiansvärmar attackerar nybyggarnas karavaner och fort. Likt de skånska poliser som nedstiger i Rosengård och vars bil överklättras av apejävlar, hotas civilisationens sista fäste av flodvågor av framvällande kroppar.

Klassperspektivet blir ännu tydligare i Romeros uppföljning Land of the dead (2005), där överklassen byggt sina gated communities som skyddar dem mot zombiefaran. Från sina befästa torn hyr de in arbetare att plundra och göra raider i zombieland. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna de ”andra”, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. ”They are trying to be us. They used to be us. They are learning to be us again”.

IV.

Nu fylls torgen igen av kroppar, begärande massor. Den globala ekonomiska krisen har lett till en systemkris, folk misstror sina makthavare och går ut på gatorna världen över. Samtidigt som zombiegenren har brutit igenom och blivit mainstream. Kanske behöver vi göra samma identifikation och igenkännande som Riley. Se att den farliga massan är intet annat än en spegelbild av oss själva, de är vi. Skräcken för zombien är inget annat än skräcken för massan. Skräcken för massan är inget annat än skräcken för proletariatet. Det är inget annat än styrkan i vårt antal, våra begär och våra kroppar – när vi agerar kollektivt. Detta är de privilegierade i sina elfenbentorns värsta mardröm.

Mathias Wåg, autonom aktivist och ansvarig utgivare för tidningen Brand. Wåg är fortfarande förbryllad över att Peyos Svartsmurfarna kom flera år innan Night of the Dead.

Annons