Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.