Bloggarkiv

Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”

Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.

Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.  

Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.

Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.

Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.

Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.

Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.   

Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.

Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.

Tre sätt att inte bli en zombie!

Det vore falskt att säga att jag tillbringar större delen min vakna tid med att förhindra att människor blir zombier. Men det är nog sant att säga att jag ägnar det mer tid än de flesta. De bokstavligt levande döda är inte här, men vårt förhållningssätt till den annalkande massdöd som klimatförändringarna innebär är utan tvekan zombielikt. Vi fortsätter utan att tänka på omgivningen. Drivna av våra begär, utan tanke på den framtid vår livsstil skapar. Zombier känner sig inte maktlösa, ledsna eller uppgivna, de knallar på. Söker nästa levande att äta samtidigt som de tanklöst kan vandra in i utplåningen. Precis som vi. En del av oss kanske känner oro, men i vardagens lunk är det en oro av många andra orosmoment.

Omfattningen på och konsekvenserna av klimatförändringarna är lika ofattbara som tanken döden. Men de är, som det verkar just nu, lika ofrånkomliga. När jag konfronteras med tanken på både döden och vår kollapsande värld vill jag ofta bara skrika rakt ut. Människan har många psykologiska försvarsmekanismer för att hantera en annalkande katastrof. Ingen vill se det livshotande komma. Precis som i psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser av sorgbearbetning är förnekelsen en vanlig första reaktion. Det är för jobbigt att tänka på så vi tänker att det kanske löser sig. Det kanske kommer teknologiska landvinningar som löser det om vi bara fortsätter ha tillräckligt bra tillväxt eller kanske att det alltid funnits domedagsvurmare som ropat ”slutet är nära”. Det är betydligt lättare än att ifrågasätta hela vårt sätt att leva, och inse att det bygger på ohyggligt orättvist fördelade resurser.

Efter förnekelsen kommer ilskan. Det är det jag känner när jag vill skrika, men också peka ut de 100 företagen som står för över 70% av utsläppen och tvinga dem att stå till svars (eller ställa mot väggen som Greta lite svengelskt uttryckte det). Sen börjar förhandlingen och tanken på att det kanske går att lösa ändå. Vi kanske kommer på någon ny teknik som löser allt. Vi har ju löst en massa problem förut, som det där med ozonet. När vi slutat tro på lösningar är det lätt att bli deprimerad, det är liksom inte så kul när jag börjar fantisera om att mitt barn kommer kunna vara pappan i Cormac McCarthys The Road. Tur att jag är påläst och inser att varken Mad Max eller The Road är troliga samhällsskildringar och kan lite lättare komma fram till det slutgiltiga steget acceptans. Depression är det fjärde steget som vi förhoppningsvis inte stannar så länge i. Vi måste komma till slutet som är acceptans. Men acceptans måste också innebära handling. Att acceptera att det kommer att bli annorlunda men att minska lidandet som kommer av det.

Såklart är inte klimatkatastroftankarna, i likhet med sorg, något linjärt. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika steg. Och det är inte ens så att vi alltid går igenom allihop. Många fastnar i förnekelse och det är där den rådande politiken rör sig.

Tre sätt att undvika att bli en zombie

Men för att bli lite konkret: Vad kan vi göra för att anpassa oss till de förändringar som kommer? Och vad behöver vi göra för att hindra de värsta konsekvenserna? Jag frågar populärkulturen och det monster som mest representerar vår samtid – zombien.

  • Bli inte biten

Låt dig inte dras med i domedagspessimism. Det är lätt att fastna i det fjärde stadiet depression och det är passiviserande. Genom att se vad du kan göra, ensam och tillsammans med andra, har du möjlighet att inte långsamt fösas in i ett vegetativt zombieliknande tillstånd. Agerar du på något sätt har du möjlighet att uppleva att du tar kontroll över situationen. Och känslan av kontroll gör att du faktiskt har bättre möjligheter att återhämta dig förutom att faktiskt göra något.

  • Tänk på de grundläggande behoven

Din kropp har till skillnad från zombiernas kroppar behov för att överleva. Det som är lättast att fixa och att tillgodose de fysiska behoven av näring och vätska. Svenska myndigheter vill att vi ska klara en vecka utan hjälp utifrån. Vi behöver också hålla värmen. Det är lätt att känna sig isolerad i en kall värld. Med människor omkring dig kan du hantera kylan och göra något åt den. En av de starkaste faktorerna för ett bra liv är sociala nätverk. Det är ofta jobbigt att gå iväg på möten och agera istället för Netflix eller att sitta och uppröras vid sociala media-flöden. Men det gör dig lyckligare. Att högt koffeinintag korrelerar med ökad livslängd beror förmodligen inte på de fantastiska egenskaperna i koffein utan att de som dricker kaffe oftast gör det tillsammans med andra.

Men sen finns det ett annat behov, hopp och tro att något kan bli bättre. Utan att tillgodose det är svårt att överleva och ännu svårare att faktiskt leva. I överlevnadssammanhang pratas det ibland om regeln om 3 (mycket förenklat och inte helt korrekt: tre minuter utan syre, tre timmar utan skydd, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat). Ibland nämns också tre sekunder utan vilja. Hopp och vilja är intimt sammankopplat. Om det känns meningslöst att göra något är risken stor att du inte agerar. Men det finns också något förrädiskt i hopp. Journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare.

  • Rule no 1

I filmen Zombieland (2009) är den första regeln för att klara sig i en zombieinfesterad värld Cardio – alltså konditionsträning. Men det som krävs är också att vara intellektuellt och praktiskt rörlig. Att kunna anpassa sig till nya situationer, till en ny värld som med all sannolikhet kommer att vara annorlunda än den jag växt upp i. Den intellektuella rörligheten handlar om att hitta strategier för att kunna förstå och agera mot de indirekta konsekvenser klimatkatastrofen riskerar att få. All form av kamp kräver en analys av nuläget.

 

Avslutning

Dessa tre regler tror jag kan hjälpa oss rent konkret. Och jag tror att det att utveckla de här förmågorna är ett långt bättre sätt att preppa inför en kommande katastrof än att hamstra konservburkar och vattendunkar.

Allt oftare tänker jag på Sven Lindqvists ord från Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Hur kan vi hitta det modet? Det kanske kan skönjas i kulturdebatten som kommit upp om litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life. Hur kampen om vår tid faktiskt är det som spelar någon roll. Vad vi gör med våra liv. Det sägs att de som vet att de är dödliga och omfamnar sin egen dödlighet är lyckligare än människor som förtränger det. Att vi genom dödligheten faktiskt också kan leva. Kanske kan det vara på samma sätt när vi erkänner det kollapsande klimatet och ser att vi inte bara kan fortsätta utan att faktiskt förändra våra prioriteringar i vad som är viktigt i världen. Kom igen, bli inte en zombie. Det finns tillräckligt många döda ögon därute. Om du stirrar livet i vitögat kanske det stirrar tillbaka.

 

Den här texten skrev jag strax innan Corona blev den stora snackisen. Men den är lika giltig även om det massmediala fokuset ligger på annat.

 

Den här texten publicerades också i ETC veckomagasin.