Elva teser från Monstersamhället

När jag skrev Monstersamhället hade jag en idé om att ha en inledning med elva tester som sedan gick igen och utvecklades i boken. Idén skrotades men vissa delar kom med ändå men jag tänkte att jag kan publicera dem här som lite lång julläsning för den som är intresserad (versionen nedan är från november 2020).

I

Du ska dö. Alla som du älskar och som du kommer att älska ska dö. Det är en av de få sakerna vi faktiskt vet om liv. Att det tar slut. Jag ska dö. Men vi kan skjuta upp det oundvikliga. Det finns en skämtteckning av Jan Stenmark där två män sitter på en klippa och blickar ut över en sjö och skorstenar från någon industri långt bort. Den ene säger:

– En dag ska vi alla dö… Den andre svarar:

– Alla andra dagar ska vi det inte.

Kunskapen om klimatkrisen vi lever i handlar mycket om döden. Ångest, rädsla och oro för det som är självklart och ofrånkomligt, men som vi så gärna vill skjuta framför oss. Såväl skeendet som känslan. Blunda för vad som kan komma att hända. Rädslan för klimatförändringarna är inte bara en rädsla för döden, det är mer än så. Det är rädslan för att själva framtiden ska ta slut, att människan och allt vi är och har gjort kommer att försvinna. Och vi kommer att dra ett oräkneligt antal andra arter med oss in i glömskan. I de värsta scenarierna – nästan alla andra arter. Den sjätte massutrotningen är människans fel. Och alltså ditt och mitt fel. Skulden.

Döden är ofrånkomlig och bara en fråga om tid. Lidandet och rädslan är också något vi måste räkna med, men till skillnad från döden är det är förhandlingsbart, något som vi kan göra mer åt än att skjuta fram några år eller decennier. Och något vi bör göra något åt. För oss själva. För våra närmaste. För alla andra. Det hänger mer ihop med livet än med döden.

”Det här är livet” säger mitt sexåriga barn till mig när vi ligger på en filt i skuggan i den nyligen uppfräschade Svandammsparken i södra Stockholm en kort promenad hemifrån. I vanliga fall brukar han säga ”att gejma är livet” och le så där som han gör när han vet att han säger något ”härligt”. Jag vet inte riktigt på hur han plockat upp begreppet ”är livet”. Men jag blir varm inombords för där och då uttrycker han otvunget att mitt sällskap är fint. Men det fick mig också att fundera, för det synliggjorde min egen oförmåga att vara i nuet. Att bara vara där och njuta av stunden. Jag brukar signera min bok Överlev katastrofen – tolv sätt att förbereda dig med ”det handlar om att leva, inte bara överleva” och jag menar verkligen det, men kan inte riktigt förmå mig att göra det själv. För mig är livet hela tiden planer framåt.  Där och då i parken var jag kanske i planeringsfasen av att läsa för honom, springa runt och leka lite med honom för det är viktigt med rörelse, sen gå hem och fixa lunch. Något lagom gott och nyttigt. Samtidigt pockade telefonen i fickan på uppmärksamhet. Något kanske hade hänt. Någon kanske hade hört av sig.  

Vad hans ord plågsamt sa mig var att jag inte var där. Inte i nuet. Jag är ständigt i rörelse. Ständigt i planeringen och framtiden. Och kanske är det också därför jag lever mycket av mitt liv i förväntningarna på vad som ska komma. Jag vet att det är fel, och jag tänker att det är något jag borde jobba med hos mig själv. Jag vet inte om jag lyckas. Om jag kan lyckas. När jag lyfter blicken lite från vardagens planering ser det mörkt ut. Framtiden har tappat mycket av sin lyster och liknar mer ett åskmoln. Det är som att också luften i samhället dallrar, skakar som att det ska bli regn och åska. Att något är på väg att hända. Efter urladdningen brukar luften kännas frisk och krispig men det är inte det vi har att vänta. Nästa oväder står i tamburen och väntar på att dra in.

Klimatförändringarna kommer att eskalera och sätta igång effekter vi har svårt att föreställa oss. Men i allt det här är det lätt att glömma att det samhälle vi lever i idag inte bara är djupt orättvist. Det är också samhället som inte får människor att må bra. Status quo är inte heller ett alternativ. Det rådande tillståndet har ingen framtid, och hade det en framtid så skulle den inte varit bra. Det är svårt att acceptera.

II

Jag har intresserat mig för kriser och katastrofer (ja, och zombier då) i ungefär tio år. Från den första kursen i att överleva zombieapokalypsen, som mest var på kul, har intresset för de katastrofer vi står inför och hur vi kan förbereda oss för dem blivit allt större. När vi globalt hamnade i en pandemi våren 2020 slog mig framförallt två saker.

För det första att teorierna om mänskligt beteende vid kriser och katastrofer stämmer. Spontana initiativ med hjälp till behövande ploppade upp överallt. Vi handlade åt riskgrupper, tvättade händerna, träffade inte andra när vi var snuviga. Människor var solidariska och ville hjälpa till. Media fokuserade mycket på hamstringen av toalettpapper vilket spädde på problemen. Det fanns aldrig brist på toalettpapper, men eftersom media lyfte upp det så mycket blev människor oroliga. Historier om själviska individer säljer. Även organisationer ställde om till den nya situationen för att ge människor redskap att hantera den.

Den andra saken jag tänkte på var att även kriser innehåller mycket vardag. Det är lätt att föreställa sig en kris utifrån hur den oftast skildras på film. Som ett ständigt adrenalinpåslag. Att det hela tiden finns viktiga uppgifter att utföra. Det akuta ögonblicket där liv och död står på spel. Men den här krisen var inte alls så (för mig i alla fall). Den var som en mer besvärlig vardag. Bråka med bonusbarnen om tid framför skärmen, sitta i långdragna tråkiga webbmöten, vara sur på grund av dålig sömn eller fastna i någon meningslös diskussion med någon ”idiot på internet” angående Sveriges coronastrategi. Eller att planera matvaruinköp för att inte behöva gå till affären när många andra var där.

Just det där med vardagen menar jag är vad som också gör klimatkrisen svårbegriplig. Idag lever många procent människor på flykt i världen. Många har drivits iväg från områden som de bebott i generationer på grund av torka, översvämningar och missväxt, andra på grund av krig om resurser. Hur skulle du påverkas om den siffran tiodubblas globalt? Eller om fyra gånger så många barn dör innan de är fem år? Om antalet arter som dör ut ökar dubbelt så snabbt? Du kommer kanske att läsa om det i tidningar och höra rapportering, men kommer det leda till att du kommer att göra allt för att hindra att det fortsätter. Vad krävs för att du ska gå ut och demonstrera? Blockera en kolgruva eller ett oljeraffinaderi? Vad krävs för att du ska engagera dig i en klimatrörelse eller kräva att din bostadsorganisation gör något?

De här frågorna gäller såklart mig också. När jag skrev ”Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen” så var det ändå hyfsat enkelt. En av de sakerna som jag uppskattar med mig själv är att jag har lätt att bara köra igång med saker utan att tänka efter så mycket. Hitta lite källor, googla, fråga en kompis som kan mer om ämnet. Låta kloka bekanta läsa och ge feedback. I ”Överlev katastrofen – tolv sätt att klara dig” var det svårare. Det gick inte att skämta bort eventuella fel med att det ändå bara var en bok om zombier (den första hamnade till och med på humorhyllan hos en del boklådor). Den här boken är ännu svårare för klimatkrisen och den nya värld vi är på väg in i berör så mycket mer. Varje kapitel skulle kunna bli en egen omfattande bok. Mitt hopp är att den här boken kan få dig att tänka, irriteras, kanske bli arg eller sorgsen. Men att den också ska kunna ge dig några redskap att hantera och att försöka förändra den framtid vi stormar in i. 

III

Klimatkrisen utspelas i flera tidsskalor samtidigt: det förflutna, samtiden och framtiden. Kriser är också kopplade med varandra. Fram tills helt nyligen i historien kunde lång tid dröja mellan att naturkatastrofer inträffade och att andra fick reda på vad som hänt. I dagens samhälle går det på sekunder när människor direktsänder med mobilerna direkt från katastrofens epicentrum. Börserna påverkas direkt, eftersom minsta störning kan sätta igång en nedgång som människor inte styr över. Och med börsen i fall påverkas hela ekonomin. De många lokala katastroferna kan utlösa stora påfrestningar på hela samhällen som får globala konsekvenser.

När civilisationer fallit finns sällan bara en orsak till det. En kris leder till något annat, ett vulkanutbrott som tillfälligt sänker medeltemperaturen kan leda till missväxt och hunger som leder till migration och politisk instabilitet och kanske toppas med en pandemi. Även om vulkanutbrottet var en utlösande faktor finns det flera tillfällen som kollapsens framfart kunde ha stannat vid. Vi har faktiskt mycket att lära av att se på historiska katastrofer och kollapsade civilisationer. För de följer ett mönster. 

En kris sker alltid i en materiell kontext. Kriserna som uppstår är kopplade till det moderna samhällets struktur. Historiskt finns en ansvarsförskjutning – tidigare förklarades katastrofer med guds vrede eller på ödet. Idag finns alltid människor som ska stå till svars för vad som händer. Och det stämmer att kriser alltid är beroende av sin samtid i form av politisk och teknologisk utveckling. Hur vårt samhälle ser ut och är organiserat påverkar alltså förloppet och efterspelet. Sveriges undermåliga personalpolitik inom äldreomsorgen och en redan ansträngd sjukvård gjorde med all sannolikhet att dödstalen var höga under de första månaderna av Coronakrisen. Det har alltså blivit allt svårare att separera naturkatastrofer från mänskligt skapade kriser. Vid en jordbävning (naturkatastrof) så handlar antalet döda till stor del om byggnormer (mänskligt skapade), vid bränder hänger torka ihop med hur trädbestånden ger ekonomisk avkastning etc. I kriser skapas berättelser. Vem som är ansvarig och vem som är offer, vem som är ond eller god, vem som gjorde för lite och vem som gjorde allt. De berättelserna kan vi påverka. 

Det är svårt att hantera nyhetsrubriker om att jorden snart kan gå under. Jag vet att mina känslor kring hur domedagsscenarion basuneras ut knappast är unika, av att få den här snytingen med ”nu är det kört” rätt i plytet. Är det verkligen katastroflarm som får oss att börja göra något? Både ja och nej visar det sig. Exakt hur kommer jag att återkomma till. Men en sak är säker – att spela på människors rädslor säljer. Just det här blev tydligt under de första månaderna av Coronapandemin. Smittor av den typen är den perfekta nyheten. De är något som skrämmer, det finns mycket oklarheter och det kommer dagligen olika rapporter om vaccin, källa till smittan och hur vi kan skydda oss. Vi känner oss direkt hotade (till skillnad av den diffusa klimatframtiden). Vissa saker var tydliga och viktiga i början av pandemin. Social distansering, tvätta händerna, nys i armvecket men andra skapade mer oro. Ger antikroppar skydd och i så fall hur länge? Hur länge måste vi leva så här? Några månader senare hade vi vant oss vid allt utom kanske frågan ”hur länge?”. Just ovisshet är något som vi har svårt att hantera. Det är skönt när saker och ting är förutsägbara. Att vi vet ungefär vad som är normalt. När framtiden målas upp som oviss blir det är jobbigt.

IV

I den här boken kommer jag gå igenom 4F. Förnekelse – Förberedelse – Förändring – Framtid. Frågan är hur vi som individer och som samhälle kan skapa en bättre framtid, eller en framtid som inte behöver vara så mörk. Hur vi kan hantera ovissheten och rädslorna den föder. Hur vi kan tänka oss ett annat liv. En annan värld.

Så för att kunna förändra behöver vi veta var vi står. För att berätta om livet vi skulle kunna leva i framtiden måste jag prata om nuet. Om hur klimatförändringarna kommer att påverka oss, men också om bilden av kriser och hur verkliga kriser ser ut och drabbar. Hur vi psykologiskt kan hantera att leva under större hot och hur vi kan undvika att bli passiva. Förnekelse är en vanlig reaktion vid både sorg och hot. Det är lätt att peka på den lilla grupp människor som påstår att människan inte orsakar klimatförändringarna eller att dessa går att lösa genom mindre justeringar. Att peka ut ett ”dom” som är skurkar och därigenom göra ”oss” till de goda. De vi vill vara. Men jag menar att om vi inte verkligen agerar så förnekar vi. Det är så långt det har gått. Att inte agera för större politiska förändringar är att förneka allvaret. Hela samhället är fast i en förnekelsefas, oförmöget att hitta tillräckligt kraftfulla verktyg för att förändra riktningen. Vår kultur, som bygger på förväntningar om bättre tillvaro och ständig tillväxt, gör att vi inte kan se det uppenbara. Att det ser mörkt ut. Att vi inte kan fortsätta som nu. Samtidigt får jag ofta känslan av att vid varje försök att förändra vår riktning till det bättre trasslar vi in oss mer och mer. Samhällets svar på problem som uppstår är att lappa och laga, inte att fundera över vad vi faktiskt har byggt. 

Jag vill också berätta vad vi faktiskt kan göra för att fysiskt och psykologiskt hantera framtidens kriser. Och att i detta görande skapa något annat. För även om det ser mörkt ut, det gör det verkligen, så finns det också saker att göra konkret. För hur mörk framtiden än ser ut, och hur illa det faktiskt kommer att bli finns alltid skäl att göra något. Att agera.    

I bokens sista del kommer jag att berätta om framtiden. Om vad vårt samhälle lär oss om framtiden och vad framtidsbilderna egentligen säger om världen vi lever i. Jag gör också en skiss över hur ett bra samhälle kan se ut. Jag vill beskriva hur vi skulle kunna leva. Inte som en utopi, eftersom det ligger i utopins natur att vara ouppnåelig. Utan som något vi hela tiden skapar – rörelse. Världen förändras inte genom goda idéer eller visioner utan genom människors agerande för något annat. Det är i rörelser – i görandet – framtiden skapas. Även om dagens kockar inte kan laga morgondagens soppa tror jag att det är viktigt att visa hur något annat kan se ut. Att något annat är möjligt.

V

Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad (William Gibson)

Vi lever i en värld där det finns kommersiella rymdfärder. Där människor opererar in chip i handen istället för att ha passerkort. Algoritmer styr stora delar av internet för att vi ska konsumera rätt saker. All forskning och information finns tillgänglig, men ändå sprider sig kortsynthet, konspirationsteorier och rykten utan grund som en löpeld. Övervakning av allt vi gör digitalt som får George Orwells 1984 att framstå som en gullig saga och gjort såväl KGB som Gestapo gröna av avund. Utöver flygande bilar så finns det mesta av hur vi tidigare sett på framtiden tillgängligt för vissa. Men det känns inte som om jag lever i en av de dystopiska framtidsfilmerna jag såg under tonåren på 1990-talet.

Samtidigt lever en stor del av världen på samma sätt som de gjort i generationer. Visst finns TV och mobiltelefoni nästan överallt, men risbönder lever på samma sätt som deras föräldrar och förföräldrar. För många är det svårt att röra sig över nationsgränserna (även om det skulle finnas ekonomiska möjligheter), medan andra kan besöka nästan alla platser på planeten. Slaveriet är avskaffat på pappret men finns i praktiken kvar i och är en viktig del i den globala ekonomin och i att vi kan handla billig teknik. I Sverige lever vi på ett sätt som skulle kräva drygt fyra jordklot om alla levde som vi, medan till exempel en genomsnittlig person i Indien förbrukar mindre 0,7 jordklot per år. Om vi kräver att alla människor på jorden har rätt till vår konsumtionsnivå är det tydligt att vi kommer att slå i taket snabbt. Det är enkelt att slå fast att det sättet som vi lever på i Sverige idag inte är möjligt för alla. Och vårt leverne sker på bekostnad av andra. Det är en splittrad värld vi lever i. På samma sätt som Gibson skrev att framtiden är här men ojämlikt fördelad, är klimatkrisen här. Men Sverige är ett av de mest gynnade länderna av klimatförändringarna. Vi som fötts till medborgare här eller blivit det senare har dragit en vinstlott.

Det är också svårt att faktiskt greppa hur snabbt utvecklingen har gått de senaste decennierna. Hur uppskruvat tempot är. Det är lätt att ha en bild av att allting tuffar på i en jämn takt. Att utvecklingskurvan är uppåtgående men jämn. Kina använde mer cement under 2015 än vad USA använde under hela 1900-talet. Och den digitala tekniken som ska få oss att sluta köra fysiska skivor, eller slippa ta tåget har blivit en av de allra största orsakerna till utsläpp. I dag beräknas att ungefär 10% av den totala energiförbrukningen kommer från internet. Vi har all anledning att tro att denna siffra kommer att öka markant de kommande åren. Särskilt stora källor till utsläpp är 5G nätet och alla de videomöten som under coronakrisen ersatte fysiska möten. Den digitala tekniken som av många ses som något som ska rädda klimatet för att vi behöver resa i mindre utsträckning är idag en av de stora faktorerna till utsläpp. Den globala ekonomin behöver växa för att inte krascha. En vanlig siffra som nämns är tre procent om året. Om den globala ekonomin växer  i ungefär den takten kommer vi att konsumera lika mycket energi och material de kommande 30 åren som vi kumulativt har gjort de senaste 10 000 åren. Frågorna vi måste ställa oss inför detta faktum är: Är det önskvärt? Och om det skulle vara önskvärt – är det fysiskt möjligt?

VI

Det är lätt att få bilden av att det redan är kört. Att vi ändå inte kommer kunna göra något och därför är det ingen mening att agera överhuvudtaget. Det är såklart fel. Men en sak är faktiskt körd – det gamla normalviktsläget. Vi människor har med allra största sannolikhet satt igång en förändring av hur det brukar vara som vi inte vet hur den kommer att sluta. Ovisshet och oregelbundenhet kommer att vara en av mänsklighetens följeslagare i framtiden. Kommer det att finnas sill och potatis till midsommar varje år? Kan Stockholm förvänta sig snö mer än bara någon enstaka dag under vintern? Kan vi räkna med att det alltid finns bananer på affären? Det här är småsaker som vi överlever utan. Men vi kommer också att se en förändrad natur. Skogar kommer att bre ut sig i fjällen, blåbär och lingon kommer att bli mer sällsynta. Gamla arter försvinner, nya kommer att ersätta dem. Naturen mina eventuella barnbarn kommer att växa upp med kommer väsentligt skilja sig från min barndoms. Det kommer också bli fler direkt livshotande händelser. Som att värmeböljor med 35 graders värme i veckor gör att gamla och sjuka dör eller att elen slås ut i längre perioder av isstormar. Under augusti 2020 slogs troligen värmerekordet när 54,4 grader uppmättes i Death Valley i USA. 15 av de 16 varmaste åren som uppmätts har inträffat efter 2001. Mellan 2014 och 2018 har nya värmerekord slagits varje år. Och 2020 blev det varmaste året någonsin trots att det inte är ett El Niño-år, som höjer medeltemperaturen på jorden något och har varit en bidragande orsak till tidigare värmerekord. Det är väldigt svårt att inte acceptera att planeten värms upp oroväckande snabbt.

Det går att räkna upp troliga och tänkbara konsekvenser av klimatförändringarna. Hur mångmiljonstäder som Mumbai, Jakarta och Bangkok riskerar att översvämmas och skapa en aldrig skådad migrationskatastrof. Målande beskriva hur den sista av något stort gulligt däggdjur kommer att dö i fångenskap. Ironisera över hur sjukt det är att resereportage vill få oss att besöka platser som Maldiverna, som snart kommer att vara borta. Men jag tror faktiskt att du som läser det här redan vet. Och jag vet. Vad som saknas är modet att dra slutsatserna – för att parafrasera inledningen på Sven Lindqvists ”Utrota varenda jävel.”

VII

Det finns en teori om att vi inte upptäckt liv i rymden för att en civilisation som blir så stark att den kan lämna sin planet och sända signaler till resten av universum obönhörligen också kommer att utplåna sig själv. Som att det finns något naturgivet i att teknologisk utveckling och civilisation betyder självutplåning. Jag tror inte det. Teorin brister för att den inte förmår att se utanför vår tid, vår kultur och vår självdestruktivitet och tänka att det finns andra möjligheter. Teknologiska framsteg behöver inte komma i form av utnyttjande bara för att den gör det i vår värld.

Människan är produkten av sin historia och lever i skuggan av sin framtid. Som art och som individer formas vi av hur vi växt fram. Vi tolkar historia och framtid utifrån där vi står just nu, samtidigt som vi också formar framtiden i allt vi gör. Alla beslut vi tar får konsekvenser för hur framtiden spelar ut. De flesta beslut genomför vi utan större tanke på konsekvenser, de sker av vana och rutiner. En del beslut som vi tror kommer att få stora konsekvenser kan vi grubbla orimligt mycket över. Det kan handla om stora saker som relationer, men kan lika gärna handla om vad vi ska köpa som ger minst klimatpåverkan.  

Att tolka historien är svårt, att förstå samtiden är svårare och framtiden som vi skapar medan vi försöker hitta mening och njutning i tillvaron är nästintill hopplöst. Utifrån de prognoser som större delen av den samlade vetenskapen har kommit fram till vet vi att  om vi inte gör något alls eller inte gör tillräckligt kommer framtiden vara mörk. Och det finns lite som tyder på att vi gör tillräckligt. Men historiskt vet vi att även det mörka kan ha ljusglimtar. Att det i kriser och katastrofer också finns vardag som kan innebära värme, glädje och kärlek. I tidigare samhällskollapser såväl som i andra katastrofer finns alltid saker att ta tillvara på. Erfarenheter och positiva förändringar.

VIII

Hur länge skulle du klara dig om krisen kom? Det är en ganska vanlig fråga som kommer från myndigheter eller diskuteras i prepperkretsar. Frågan är dåligt ställd. Vad innebär ”klara dig”? Att överleva? Att leva som vanligt? Att hanka sig fram? Att bara överleva, som i inte dö, gör de allra flesta väldigt länge. Jag tror det är mer fruktbart att ställa frågan: Vem vill du vara när krisen kommer? Vad behöver du ha och kunna för att vara den personen? I boken ”Aktivt hopp” skriver ekofilosofen Joanna Macy och läkaren Chris Jonstone, båda med bakgrund i omställningsrörelsen, om att det kan vara fruktbart att se sig själv som en hjälte i en berättelse. Alla bra berättelser innehåller motgångar och någon form av mål som hjälten ska uppnå. Att vi, när det blir tufft, lyfter blicken för oss själva och ser oss som en del av en berättelse. ”Vilken berättelse lever du i?” är en angränsande och viktig fråga du behöver ställa dig.

IX

Vi har förmågan att vara hjältar med också monster. Det är svårt att säga hur länge vi människor har pratat om monster. Begreppet kommer från grekiskan och betyder att visa, avslöja eller uppenbara. Ofta handlar monster om att gränsdragningar eller om att skapa en andre som inte är mänskligt. Monster kan vara odjur, groteska, vanställda eller människor som Hannibal Lector. 

X

För mig som intresserat mig för monster är det lätt att koppla ihop de kriser vi står inför med  berättelsen om Frankensteins monster. I Mary Shelleys klassiska skräckroman ”Frankenstein: eller den moderna Prometheus” från 1818 börjar den unge forskaren Victor Frankenstein intressera sig för vad döden är. Han sätter ihop en ny människa av döda kroppsdelar och ger den liv. Men när den vaknar drabbas han av panik för vad han har skapat och all energi han haft under åren han arbetat med att göra varelsen försvinner. Victor Frankenstein flyr, blir sjuk och galen. Tanken på monstret gör honom förtvivlad. Han inser att han skapat något fruktansvärt som han inte kan kontrollera. Monstrets fysiska uppenbarelse gör att människor blir rädda och, ofta handgripligen, vänder sig mot honom. Detta leder till att monstret vänder sig mot sin skapare. Det eskalerar till en bitter konflikt där deras fientlighet mot varandra fyller bägges liv. Monstret vill förgöra allt skaparen älskar. Skaparen har insett att han inte kan kontrollera monstret och måste försöka få styggelsen han skapat ogjord.

Bokens undertitel – den moderne Prometheus – syftar till en berättelse i den grekiska mytologin där titanen Prometheus stjäl elden (och konstskickligheten) för att ge till människorna. Det här tilltaget sågs med oblida ögon av gudarna som kedjade fast honom på en klippa och lät en örn eller gam slita loss stycken av hans lever i all evighet, ja den växte tillbaka så fort den försvunnit. Enligt mytologin var Prometheus brott ursprunget till all konst och all vetenskap.

Det moderna samhällets människor skapar en ny typ av varelse som är kopplad till vår teknologiska utveckling. Det bygger vår miljö, våra livsvillkor till monster som vi inte kan kontrollera. Vi är det monster som har så mycket positiv potential (mat till alla, utrotade sjukdomar, resor och möten mellan människor) men som vänder sig mot vår skapare som också är oss själva. Det vi har byggt i form av infrastruktur, smarta kylskåp, AC anläggningar, magnetröntgen, rymdfärjor har kommit till ett pris för oss som använder produkterna, och kanske ännu mer för dem som tillverkar dem.

Boken om Frankenstein skrevs i upplysningens kölvatten. Världen var mekanisk och vetenskapen var framtiden. Vissa hävdar att boken är det första betydande verket inom science fiction-genren. 

Är vi Victor eller är vi hans monster? Är vi den våldsamme mannen som samtidigt som han förstör sin omgivning också förstör de livsvillkor han lever under. En som bokstavligen sönder familj och socialt umgänge för sig själv när han försöker kontrollera omgivningen på det sätt han kan? Är vi eller samhället monstret?

XI

I den här boken vill jag försöka ge dig redskap att hantera den klimatkatastrof som vi med raska steg kliver in i. Men vi måste börja i varför inte mer görs. I vår kollektiva förnekelse.

Annons

Varför vi måste inse att det finns ett slut, eller varför ”more” inte alltid kan vara ”more”

Han sitter inomhus med solglasögonen på, en drink i handen och pratar upprört. ”People kept on telling me to slow down: ’Remember, less is more’. And I always say: How can that be? How can less be more? It’s impossible. More is more”. Det klassiska Youtubeklippet med gitarrvirtuosen Yngwie J Malmsteen är det jag får upp i huvudet när jag tänker på hur världen ser ut. Vilken framtid om presenteras för oss och hur omöjlig den är. Malmsteens ord speglar, helt omedvetet, hur det ekonomiska systemet och mycket av vårt tänkande är beskaffat. Vi kan inte tänka oss att ta bort. Om något är fel måste vi lägga till. Gör mer. Gärna snabbare.

Therese Uddenfeldts bok Gratislunchen – Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut (2016) handlar just om det orimliga i det tankesättet. Om hur vår ständiga vilja till mer är omöjlig. Framförallt handlar boken om energi, för det är det all mänsklig verksamhet handlar om. Ekonomi bygger på tillgången energi: ”Utan energi blir ingenting gjort. Men med ständigt mer energi blir ständigt mer gjort.” konstaterar Uddenfeldt.  

Det är solen som gör liv möjligt, men för mycket sol kan som bekant vara dåligt. Olja, och andra fossila bränslen som gas och kol, utgör idag över 80% av all energi vi använder globalt. Vi vet att vi måste sluta med det, men vårt välstånd bygger på att vi fortsätter med det. Och även om vi tänker bort klimatet ur ekvationen så är oljan en ändlig resurs och den blir dyrare allt mer energikrävande att utvinna. Den globala energiförbrukning ökar och det finns inga politiker som kan säga att den ska minska. De säger att den ska bli grönare men får svårare att förklara hur det skulle gå till. Istället håller vi krampaktigt oss kvar vid tanken på eviga framsteg och att allt åtminstone på sikt kommer att bli bättre. Vi har ju löst allt förut. För är det inte så att förnyelsebara energislag ökar otroligt fort och blir allt billigare? Jo, det stämmer. Men det hjälper föga eftersom de fossila energikällorna också ökar eftersom vårt samlade energibehov fortsätter växa.

Det välstånd som byggts upp i Sverige och det globala nord, är byggt på den billiga energi som vi nu alltså måste sluta använda. Det finns inget som på kort sikt kan ersätta den. Inte förnyelsebart. Inte ens kärnkraft. Hela vår infrastruktur är uppbyggt på ett föråldrat energislag, och det kommer ge effekter när det brister. Ett exempel är en intervju i DN när näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson intervjuas i DN den 9/7 2022. På frågan om alla ska ha elbil svarar han: ”Ja om det är det människor vill göra. Det finns ganska många som tycker att vi ska sluta flyga, sluta köra bil, sluta konsumera men det är inte regeringens strategi. Vi ska kunna göra de saker vi vill göra och leva det liv vi vill leva utan klimatpåverkan. Sedan ska vi inte underskatta så småningom arbeta cirkulärt.” I korthet, vi ska inte offra något, kanske i framtiden kommer det bli lite annorlunda. Klimatkrisen för inte störa vår vardag. Oavsett hur världen faktiskt ser ut.

Den svenska skogen är något som belyser problemet med more is more bra. Lisa Röstlund tar upp det i sin bok Skogslandet – En granskning (2022). Vi kan inte låta skogen växa och suga upp koldioxid från atmosfären samtidigt som den ska vara klimatsmart byggmaterial och ersätta fossila bränslen. Just vår syn på skogen är ett tydligt exempel på hur allt vi försöker lösa de stora problemen med bara blir till nya problem. Alla lösningar skapar nya problem när vi fortsätter att tänka att allt ska gå framåt.

Vi har sett missade möjligheter på missade möjligheter. Först pandemin, som skulle kunna varit en katalysator för omställning till ett annat samhälle när vi ändå var tvungna att börja förändra våra beteenden. Sedan invasionen av Ukraina när vi kunde gjort oss oberoende av ryska fossila energikällor och fått stöd för det i opinionen. Två chanser där politiker borde kunnat börja minskningen. Om viljan funnits.

Vi vill äta upp kakan och ha den kvar. Vi vill spela snabbare fast det i ärlighetens namn inte låter speciellt bra, det är mest gitarrunkeri på hög nivå. Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få. Men kanske är det också så att det inte finns något bra framtidsscenario. Det finns olika nyanser av kriser. IPCCs rapport från i mars visade att det är teoretiskt möjligt att nå 1,5 gradersmålet. Men få tror att det är möjligt. Det är inte mycket som tyder på att våra utsläpp skulle minska – oavsett valutgång i september. Men det betyder inte att det är kört. Det är det aldrig. Framtiden är inte binär – katastrof eller att allt blir bättre. Lidandet och artdöden ökar för varje tiondels procent som världen värms upp. Men också för varje ny gruva eller plantage som skövlar naturområden. Det är svårt att balansera hopplöshet och att det faktiskt går att förändra. Socialdemokratins NATO-vändning är bara ett exempel på att det helt plötsligt kan gå fort. Men det kräver oftast en kris i kombination med starka folkrörelser som ställer krav.   

Uddenfeldt ställer i slutet på boken den centrala frågan: ”Vad kan vi göra?” Alla som oroar sig över planeten ställer sig frågan. Problemet med frågan är, som hon belyser, är att vi tror att det är bättre att göra något än att sluta göra. Studier visar att vi är benägna att vilja lägga till saker när vi ska lösa problem. Istället bör vi sluta göra så mycket som vi gör idag. Det handlar om konsumtion, resor, streama TV-serier. Hushålla med den begränsade mängd biomassa som finns. Ägna oss åt varandra. Den inre resan snarare än den yttre. Det sociala framför det materiella. Och, när vi tillgodosett de grundläggande fysiska behoven, det som gör livet värt att leva.

Vem blir du när framtiden tar slut?

Tänk om framtiden skulle ta slut. Hur skulle du bete dig? Vad skulle du ha att leva för? Efter sommarens extrema väder och IPCCs rapport är det kanske frågor du ställer dig. Jag gör det.  

I debatten om människans påverkan på jorden, på miljön och på klimatet kommer domedagsscenarion ibland fram. Att det är kört. Som att allt liv är på väg att försvinna. Eller ”bara” att mänskligheten försvinner. Och med oss allt – eftersom vi är de enda djur, som så vitt vi vet idag, kan tänka i de banorna. Det enda djur som har kapaciteten att förstå att vi riskerar att utplåna oss själva. En hyfsat intelligent, självmedveten apa som nyligen fått hybris som gräver efter det sista i syltburken.

I boken Slaget om framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö lyfter Jenny Andersson och Erik Westholm fram en definition av framtiden: ”framtiden är ett avtryck i tiden av allt vi gör, men också av det vi inte gör, av vår oförmåga att handla med ansvar över tid.” Framtiden är allt vi inte gör. Det är mer än förhoppningar. Det är mer än projektionsyta. Den är framförallt icke-görande. Frånvaron av görande är väldigt tydlig just nu. Ord men inga visor.

Framtiden är svår förstå sig på, kanske särskilt när den ser så mörk ut som idag. IPCC:s rapport som kom i dagarna bidrog till att förstärka det alla redan visste. Att det kan bli riktigt illa på sikt. Att det är bråttom. Jag återkommer ofta till Sven Lindkvists ord i Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Det är inte kunskap som saknas. Det är modet att inse att vi lever över våra tillgångar. Att vi behöver få det materiellt sämre. Men det känns svårt att vinna val på det va?

De optimistiska bilderna av framtiden känns oftast inte trovärdiga. Och med optimistiska så menar jag egentligen tron på att allt kan fortsätta ungefär som nu. Fast lite mer och lite bättre. För vi är så matade med tanken på att allt ska fortsätta rulla på framåt. Framstegstanken som varit dominerande sedan upplysningen. Därför var det väldigt spännande att läsa Kim Stanley Robinsons tegelsten Ministry for the Future. Det är en optimistisk bok som bara blundar för en del av de katastrofer vi har framför oss. Boken inleds med en förstapersonsbeskrivning av en extrem värmebölja i Indien. Människor runt omkring Frank dör. Först gamla och barn. Sedan alla. Det är fruktansvärda scener av hur föräldrar knappt orkar sörja sina döda barn. De är för utmattade. De tar sin tillflykt till en sjö. Men den blir för varm och människor runt omkring honom dör i vattnet. Han hittas levande men kommer aldrig över traumat med vad han varit med om. Många miljoner döda men ändå tycker jag att den känns optimistisk. För den utgår från att vi faktiskt kan lösa många av de problem vi står inför. Att omställning, teknikutveckling och tvingande internationella regelverk kommer till stånd.   

Jag började läsa Ministry for the Future strax innan värmeböljan i juni. Temperaturer på drygt 30 grader under en längre tid är besvärligt för de flesta och potentiellt dödligt för de mest utsatta. Senare under sommaren kom också skyfallen, översvämningarna och bränderna runt om i hela världen. En svensk i skogsbrändernas Grekland kommenterade: ”Det är en konstig känsla att sitta och dricka drinkar och se domedagen pågå genom fönstret.” Rapporten om att Golfströmmen försvagas och den första av de tre IPCC-rapporterna. Men just nu sitter vi kollektivt och dricker drinkar.

På ett sätt är det faktiskt kört. Vi har rubbat ett gammalt normalviktsläge och gått in i något annat. Men det är skillnad om vi får 1,5 eller 4 graders uppvärmning det närmaste århundradet. För hur vi lever våra liv, men också hur våra kommande generationer kommer att se på framtiden. Om vi tänker att den är dyster nu, hur kommer de att se den? Och vad kommer de säga om oss, som levde när det gick att stoppa en skenande uppvärmning. Framtiden är allt vi inte gör.

En av huvudpersonerna i Ministry for the Future, Frank May, försöker hitta sätt att hantera vad han varit med om. Så han sätter upp en lapp badrumsspegeln. Du vet såna där lappar där det står ”du är vacker” eller något inspirerande självhjälpscitat av typ Dalai Lama (“Välj att vara optimistisk, det känns bättre”). På en av Franks lappar står det ”HOPE TO DO SOME GOOD, NO MATTER HOW FUCKED UP YOU ARE”. Och det är kanske så vi behöver börja. Vi måste hoppas att vi kan göra något bra, hur fördärvade vi än är. För vi är alla skadade av samhället vi växt upp i. Men det behöver inte göra oss passiva. Det kan också fylla oss med ilska och kampvilja.

På ett sätt vet du att framtiden kommer att ta slut för dig. Du kommer att dö. Vad gör du med tiden som du har kvar? Är du den som ger upp? Det är skönt, men kanske inte så du vill bli ihågkommen. Eller är du en av dem som försöker göra världen lite bättre. Hur förstörd du än är. För även om vi är en hyfsat intelligent apa har vi visat att vi faktiskt är kapabla att agera kraftfullt tillsammans. Kanske sommaren 2021 blir väckarklockan. Förmodligen inte. Det är inte kunskap som saknas. Det är modet och görande. Bara vi hittar modet. Det första steg är att ge upp tanken på att allt kommer att fortsätta som vanligt. Det andra är att hitta varandra. Det är då modet kommer. I gemenskapen. I organiseringen.

Tre sätt att inte bli en zombie!

Det vore falskt att säga att jag tillbringar större delen min vakna tid med att förhindra att människor blir zombier. Men det är nog sant att säga att jag ägnar det mer tid än de flesta. De bokstavligt levande döda är inte här, men vårt förhållningssätt till den annalkande massdöd som klimatförändringarna innebär är utan tvekan zombielikt. Vi fortsätter utan att tänka på omgivningen. Drivna av våra begär, utan tanke på den framtid vår livsstil skapar. Zombier känner sig inte maktlösa, ledsna eller uppgivna, de knallar på. Söker nästa levande att äta samtidigt som de tanklöst kan vandra in i utplåningen. Precis som vi. En del av oss kanske känner oro, men i vardagens lunk är det en oro av många andra orosmoment.

Omfattningen på och konsekvenserna av klimatförändringarna är lika ofattbara som tanken döden. Men de är, som det verkar just nu, lika ofrånkomliga. När jag konfronteras med tanken på både döden och vår kollapsande värld vill jag ofta bara skrika rakt ut. Människan har många psykologiska försvarsmekanismer för att hantera en annalkande katastrof. Ingen vill se det livshotande komma. Precis som i psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross fem faser av sorgbearbetning är förnekelsen en vanlig första reaktion. Det är för jobbigt att tänka på så vi tänker att det kanske löser sig. Det kanske kommer teknologiska landvinningar som löser det om vi bara fortsätter ha tillräckligt bra tillväxt eller kanske att det alltid funnits domedagsvurmare som ropat ”slutet är nära”. Det är betydligt lättare än att ifrågasätta hela vårt sätt att leva, och inse att det bygger på ohyggligt orättvist fördelade resurser.

Efter förnekelsen kommer ilskan. Det är det jag känner när jag vill skrika, men också peka ut de 100 företagen som står för över 70% av utsläppen och tvinga dem att stå till svars (eller ställa mot väggen som Greta lite svengelskt uttryckte det). Sen börjar förhandlingen och tanken på att det kanske går att lösa ändå. Vi kanske kommer på någon ny teknik som löser allt. Vi har ju löst en massa problem förut, som det där med ozonet. När vi slutat tro på lösningar är det lätt att bli deprimerad, det är liksom inte så kul när jag börjar fantisera om att mitt barn kommer kunna vara pappan i Cormac McCarthys The Road. Tur att jag är påläst och inser att varken Mad Max eller The Road är troliga samhällsskildringar och kan lite lättare komma fram till det slutgiltiga steget acceptans. Depression är det fjärde steget som vi förhoppningsvis inte stannar så länge i. Vi måste komma till slutet som är acceptans. Men acceptans måste också innebära handling. Att acceptera att det kommer att bli annorlunda men att minska lidandet som kommer av det.

Såklart är inte klimatkatastroftankarna, i likhet med sorg, något linjärt. Vi hoppar fram och tillbaka mellan olika steg. Och det är inte ens så att vi alltid går igenom allihop. Många fastnar i förnekelse och det är där den rådande politiken rör sig.

Tre sätt att undvika att bli en zombie

Men för att bli lite konkret: Vad kan vi göra för att anpassa oss till de förändringar som kommer? Och vad behöver vi göra för att hindra de värsta konsekvenserna? Jag frågar populärkulturen och det monster som mest representerar vår samtid – zombien.

• Bli inte biten

Låt dig inte dras med i domedagspessimism. Det är lätt att fastna i det fjärde stadiet depression och det är passiviserande. Genom att se vad du kan göra, ensam och tillsammans med andra, har du möjlighet att inte långsamt fösas in i ett vegetativt zombieliknande tillstånd. Agerar du på något sätt har du möjlighet att uppleva att du tar kontroll över situationen. Och känslan av kontroll gör att du faktiskt har bättre möjligheter att återhämta dig förutom att faktiskt göra något.

• Tänk på de grundläggande behoven

Din kropp har till skillnad från zombiernas kroppar behov för att överleva. Det som är lättast att fixa och att tillgodose de fysiska behoven av näring och vätska. Svenska myndigheter vill att vi ska klara en vecka utan hjälp utifrån. Vi behöver också hålla värmen. Det är lätt att känna sig isolerad i en kall värld. Med människor omkring dig kan du hantera kylan och göra något åt den. En av de starkaste faktorerna för ett bra liv är sociala nätverk. Det är ofta jobbigt att gå iväg på möten och agera istället för Netflix eller att sitta och uppröras vid sociala media-flöden. Men det gör dig lyckligare. Att högt koffeinintag korrelerar med ökad livslängd beror förmodligen inte på de fantastiska egenskaperna i koffein utan att de som dricker kaffe oftast gör det tillsammans med andra.

Men sen finns det ett annat behov, hopp och tro att något kan bli bättre. Utan att tillgodose det är svårt att överleva och ännu svårare att faktiskt leva. I överlevnadssammanhang pratas det ibland om regeln om 3 (mycket förenklat och inte helt korrekt: tre minuter utan syre, tre timmar utan skydd, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat). Ibland nämns också tre sekunder utan vilja. Hopp och vilja är intimt sammankopplat. Om det känns meningslöst att göra något är risken stor att du inte agerar. Men det finns också något förrädiskt i hopp. Journalisten Rebecka Solnit beskriver det så här ”Hopp är inte en lott du håller i handen i soffan. Hopp är en yxa som du hugger sönder dörren med i en kris.” Hoppet är den näring som sinnet behöver för att inte ge upp. För att kämpa vidare.

• Rule no 1

I filmen Zombieland (2009) är den första regeln för att klara sig i en zombieinfesterad värld Cardio – alltså konditionsträning. Men det som krävs är också att vara intellektuellt och praktiskt rörlig. Att kunna anpassa sig till nya situationer, till en ny värld som med all sannolikhet kommer att vara annorlunda än den jag växt upp i. Den intellektuella rörligheten handlar om att hitta strategier för att kunna förstå och agera mot de indirekta konsekvenser klimatkatastrofen riskerar att få. All form av kamp kräver en analys av nuläget.

 

Avslutning

Dessa tre regler tror jag kan hjälpa oss rent konkret. Och jag tror att det att utveckla de här förmågorna är ett långt bättre sätt att preppa inför en kommande katastrof än att hamstra konservburkar och vattendunkar.

Allt oftare tänker jag på Sven Lindqvists ord från Utrota varenda jävel: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Hur kan vi hitta det modet? Det kanske kan skönjas i kulturdebatten som kommit upp om litteraturvetaren Martin Hägglunds bok This Life. Hur kampen om vår tid faktiskt är det som spelar någon roll. Vad vi gör med våra liv. Det sägs att de som vet att de är dödliga och omfamnar sin egen dödlighet är lyckligare än människor som förtränger det. Att vi genom dödligheten faktiskt också kan leva. Kanske kan det vara på samma sätt när vi erkänner det kollapsande klimatet och ser att vi inte bara kan fortsätta utan att faktiskt förändra våra prioriteringar i vad som är viktigt i världen. Kom igen, bli inte en zombie. Det finns tillräckligt många döda ögon därute. Om du stirrar livet i vitögat kanske det stirrar tillbaka.

 

Den här texten skrev jag strax innan Corona blev den stora snackisen. Men den är lika giltig även om det massmediala fokuset ligger på annat.

 

Den här texten publicerades också i ETC veckomagasin.