Bloggarkiv

Om Guvernören, Negan och ondskan i oss

En av de vanligaste frågorna jag får är om det är realistiskt att människor blir onda och har ihjäl varandra, som de har i exempelvis The Walking Dead, efter katastrofen. Eftersom jag brukar prata om hur katastrofer oftare tar fram det bästa i människor blir mitt svar något svävande om att det är underhållning och att bra berättelser behöver bad guys. Jag är medveten om att den förklaringen inte är så bra egentligen.

GuvenörenOfta när vi nås av rapporter som övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset, eller för all del övergrepp av polismakt eller militär, så blir förklaringsmodellen att det handlar om ruttna äpplen. Att det är individer med bristande moralisk karaktär, sadister eller praktarslen som råkat hamna i den ena eller andra maktpositionen. Visst kan det finnas en poäng där, men jag tror att vi missar den stora bilden genom att bara se det på det sättet.

Stanford Prison Experiment var ett experiment som genomfördes 1971 på universitetet i Stanford. Syftet var från början att se hur konflikter kunde uppstå mellan vakter och fångar men blev känt för något helt annat. Det var 24 frivilliga studenter, framförallt vita medelklassmän, som fick uppgiften att spela vakter eller fångar (av 75 sökande för att det skulle vara stabila människor utan psykiska problem eller kriminellt förflutet). Vakterna fick inte fysiskt skada fångarna, men hade utöver det möjlighet att se till ordningen upprätthölls. Vakterna hade typiska vaktkläder och skulle alltid ha solglasögon, medan fångarna fick ha kläder som skulle minska deras individualitet och dessutom ha nummer på sig som de skulle tilltalas som. Experimentet skulle hålla på i två veckor men redan efter sex dagar tvingades de avbryta eftersom vakterna varit för sadistiska. De kunde stänga in en fånge i en mörk garderob och slå på dörren för att störa sömnen eller tvinga dem att ta av sig nakna och förnedra dem på det sättet. Kopplingen Abu Ghurayb-fängelset är tydlig. Även om Stanford Prison Experiment har möts av ganska mycket kritik så finns det flera andra liknande psykologiska experiment som visar på liknande resultat som exempelvis Milgrams smärtexperiment eller Vågen som de flesta sett på film i skolan. Så mycket tyder på att det ligger något viktigt i de här grupprocesserna.

NeganSå risken är att du hamnar i ett gäng som Negans eller Guvernörens när zombierna kommit. Och då är det sannolikt att oavsett hur trevlig du varit innan kommer du att bli som dem. Så välja dina vänner väl, tänk och var med att forma gruppen för du kommer att bete dig som dem. Det är  inte så att det är ruttna ägg som söker sig till samma grupp, det är en rutten kultur som skapar ruttna ägg. Och det här gäller som vi sett exempel på även innan zombieapokalypsen.

Svaret på frågan vem blir du efter apokalypsen, kanske snarare handlar om vilka du kommer att umgås med, eller vilken grupp du vill vara med att skapa. Den solidaritet som uppstår vid katastrofer kan bli kortvarig om den inte blir inkluderande. Och svaret på frågan om The Walking Dead-scenariot egentligen är trovärdigt är väl – kanske. Att grupper kan utvecklas åt alla möjliga håll och att det alltid är viktigt att hålla koll på auktoritära tendenser. Risken är att du överlever men sedan inte klarar av att leva med dig själv.

Elitpanik

Elitpanik är ett begrepp som jag stött på allt oftare det senaste året. Det handlar om hur samhällets elit (politiker, ekonomiska makthavare etc) ser människor som hot. Det är tanken på att när de som brukar ha kontroll inte längre har kontroll så finns ingen kontroll över ett visst område.

Ett exempel på elitpanik är från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 där ca 3000 personer dog och 250 000 blev hemlösa. Efter jordbävningen så började det brinna och stora delar av staden brann ned. Människor började organisera soppkök och hjälpa dem som fått sina hus förstörda och distribuera förnödenheter till behövande. San Franciscos borgmästare vid den tiden, Eugene Schmitz, beordrade polis, nationalgardet och militär att skjuta mot alla dom deltog i plundring eller kriminella aktiviteter. Ett något strängt straff för stöld kan det tyckas, men symptomatiskt för elitpanik. Ett annat förhållningssätt hade sparat massor av människoliv och hjälpen till de drabbade hade varit långt bättre.

sfburningStaden brann i tre dagar och under den tiden var plundringar ovanligt. Visst förekom oroligheter, men det tillhörde ovanligheterna. Jack London som föddes i en av de fattigare delarna av San Francisco beskrev det hela: ”Det var märkligt. Onsdagskvällen, när hela staden gick under och blev ruiner, var en lugn kväll. Det var inga folksamlingar. Det var inget skrikande. Det var ingen hysteri eller oroligheter. När jag gick omkring på onsdagskvällen i den brinnande staden såg jag ingen kvinna som grät, ingen man som var upprörd och ingen person som överhuvudtaget var i panik. Aldrig tidigare i San Franciscos historia var människor så artiga och vänliga som under den hemska kvällen.” Den här typ av beteende är det vanligt vid katastrofer.

Militären och nationalgardets inblandning ledde till stora problem för staden. Dels på grund av att de förskte förhindra bränderna genom att spränga upp hus, dels deras plundringar av t ex China Town. De sköt ihjäl hundratals som betraktades som plundrare, trots att det knappt förekom plundring.

Begreppet elitpanik myntades av sociologerna Caron Chess och Lee Clarke. Det beskriver hur eliten i samhället föreställer sig att allmänheten inte bara är utsatta för fara utan också en källa till fara vid och efter katastrofer. De kan till exempel undanhålla information för att inte orsaka panik (panik är dock extremt ovanligt i katastrofsituationer som jag skrivit om här och här) eller hindra spontana hjälpinsatser som var vanligt förekommande efter orkanen Katrina (som det går att se i den utmärkta dokumentären Welcome to New Orleans).

Särskilt utsatta är minoriteter som det redan innan fanns fördomar om. Kineserna i China Town i San Francisco som inte ens räknades in till de döda efter jordbävningen eller svarta i New Orleans efter Katrina sågs som kriminella och löpte stor risk att bli skjutna av antingen polis eller medborgargarden från vita områden.

Elitpanik kan ses som att makthavare tror att alla andra har samma drivkrafter som de själva. Att hamna högt upp i en maktpyramid är nästan alltid resultatet av ett visst mått av hänsynslöshet och konkurrens och det är det beteendet som projiceras på allmänheten. I regel leder elitpanik till att skydda egendom snarare än människor. Att rädda den rådande ordningen är viktigare än att se vilka positiva förändringar som kan komma av en katastrof. Exempel på positiva förändringar kunde ses i Argentina efter den ekonomiska kollapsen 2001 och efter jordbävningen i Mexico City 1985.  Här finns en bra artikel om elitpanik och om att katastrofer också har potential till att skapa något bättre.

Vid nästan alla katastrofer är det vanligt folk som är de som först hjälper till och de som har kunskapen om hur närområdet ser ut. För att katastrofhjälp ska fungera måste räddningstjänst och polis ta tillvara på det människor spontant gör. Deras organisationer är behöver stöd. Byråkrater är dåliga på att improvisera men det är det människor på plats gör. I ärlighetens namn så går vi i Sverige mot den typen av arbete. ”Allmänheten” ses ofta som en resurs vid den typen av händelse. Något som också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skrev om zombieapokalypsen.

I zombiegenren går det att se Fiddlers Green som ett exempel på hur eliten stänger sig inne och beter sig illa på alla andras bekostnad. Högst troligt är att de befäst sin makt under en pågående katastrof och sedan spärrat in sig i tornet av rädsla för ”Dom utanför”.

Bossen i Fiddlers Green

Bossen i Fiddlers Green

Skjutvapen

Jag fick en fråga på min ask.fm om skjutvapen och började tänka lite mer på det. Det är ämne jag inte skrivit om av flera skäl men eftersom jag dagen innan var på en skjutbana och testade att skjuta med lite olika pistoler och revolvrar (såklart ur ett strikt vetenskapligt zombieöverlevnadsperspektiv) kände jag att det var dags.

Det finns ett missförstånd kring hur mycket vapen det faktiskt finns i Sverige. Många tror att vi på grund av våra hårda vapenlagar har få vapen i Sverige. Det stämmer inte. 2007 låg Sverige på tionde plats i världen i flest vapen per capita med 31,6 vapen per 100 invånare (källa: Wikipedia.) Just den undersökningen verkar dock ha fått en del kritik och stämmer inte med siffra att Sverige idag har runt två miljoner registrerade vapen. jaktgev%E4rAndra källor säger att Sverige ligger femma efter USA, Yemen, Finland och Kanada.  Om någon har bättre eller annan statistik får ni gärna tipsa mig. Vapnen som finns registrerade i Sverige finns framförallt på landsbygden. Jämtland och Norrbotten ligger inte helt oväntat i toppen av listan av län med flest vapen. Fyra av fem vapen i Sverige är gevär av olika slag.

En del talar sig varma om armborst eller pilbåge eftersom det är tysta vapen. Det är nog bra i teorin, i praktiken är de svårare att hantera än krutvapen. Väldigt få i dagens Sverige hanterar dessa vapen tillräckligt bra för att återdöda zombier. Dessutom är det nog svårt att hitta nya ammunition när pilar och skäktor skjutits bort. Att göra egna pilar är dömt att misslyckas.

Jag är skeptisk till att skjutvapen skulle vara så fantastiskt att ha efter zombieapokalypsen. Såklart är det bra om en kan hantera skjutvapen, men för folk som har lite eller ingen vana så rekommenderar jag inte att förlita sig på det. Vapen ger lätt en känsla av makt och av falsk trygghet. Det är bättre att hålla sig borta och försöka undvika zombier än att tänka att det är som i Call of Duty och bara meja. Såklart kan det finnas situationer när zombier behöver mejas ned, men då är det viktigt att låta tränade människor göra det. Erfarenheten av skjutbanan var att det under kontrollerade former redan på 13 meter är rätt svårt att träffa rätt. Lägg på stress, nervositet och ett rörligt mål så tror jag det blir väldigt knepigt.

Att överleva i långa loppet

När man lämnat zombierna bakom sig och kommit till sitt safe place, sin stuga i fjällen/båt/ö/ihopbundna pråmar eller vad man har som slutdestination kommer frågan: Vad gör man nu? Till att börja med så måste det såklart handla om en långsiktig plan för att säkra mat- och vattentillgången. Hitta alternativa tillgångar om de primära källorna till förnödenheter skulle ta slut eller försvinna/förstöras på ett eller annat sätt. Kunskap om att odla och jaga går att tillgodogöra sig om man har någon som lär en, men att veta hur man gör vid t ex torka eller insektsangrepp är något man i allmänhet måste varit med om tidigare. Det är alltså viktigt att ha flera olika källor till mat speciellt när man kanske inte levt sitt liv amish-style innan.

För att överhuvudtaget veta vad man ska göra utan att behöva släpa tunga böcker är att ladda ned hela Wikipedia på ett USB minne. Det tar typ 9 gig och är rätt användbart dels för information om växter och sätt att fixa mat, dels för att ha något att göra på kvällarna. Det kan t ex vara väldigt intressant att läsa om permakultur om man tänker sig att ha en långsiktig och hållbar matproduktion.

Andra saker Wikipedia är bra till är ren underhållning.  Någon kan läsa högt från vad som hände i Spindelmannen under tidigt 2000-tal eller kanske berätta om Slaget vid cable street. Med en vev- eller solcellsladdare och en läsplatta blir det möjligt att även tidigt ha tillgång till el och också kunskap. På längre sikt bör man man fixa sol, vind eller vattenkraft och en generator, om inte annat för att få känslan av att allt kan bli bättre. El är väldigt sammankopplat med vår känsla för civilisation och framtidshopp.

Att hålla sig sysselsatt är extremt viktigt. Att känna att man har ansvar för något och är en del av gruppen som har något att bidra med, hur litet det än är. Det kan vara att vakta djur, tömma avfall eller ta hand om en mindre jordlott eller rensa nät. En annan sak som är viktigt för att inte bli knäpp är ett strikt schema för vad man ska göra varje dag. Rutiner är ens vän i situationer där man inte har makt över sin omgivning. Vare sig man har en vända på kåken eller om man är strandsatt i en vildmark man inte är van vid. Viktigt är nog också att lägga in någon typ av fysisk träning och någon typ av lärande där man utvecklas mentalt också. Det är också extremt viktigt att ta hand om alla posttraumatiska stressyndrom som förmodligen kommer att finnas.

På föredragen vi haft med Anders Fridborg har han tagit upp dessa symptom som förekommande vid PTSR – Post Traumatic Stress Reaction: Sömnproblem, mardrömmar, känslor av depression, irritation och starka känslosvängningar, ökad ljud- och ljuskänslighet, dåligt samvete/skuldkänslor/självförebråelser, situationsbunden ängslan och muskelspänningar. Ja, alltså det här ser ju inte så muntert ut om man vill ha en bra och fungerande grupp där folk trivs och har möjlighet att tänka positivt inför framtiden. Man kan såklart arbeta med de problemen utan fem års högskolestudier (även om det är nog är extremt bra att ha med en psykolog eller kurator i sin grupp). Här är några sätt att ta hand om människor som varit med om större trauman och kriser:

•Emotionell första hjälpen (Värme – vila – varsamhet – mänsklig kontakt – skydd mot nya intryck)
•Kamratstöd (av andra som delat samma upplevelser)
•Informationsmöten (så alla känner att de är delaktiga och har samma kunskaper)
•Ceremonier/Ritualer (människan har ett behov av att processa början och slut i olika delar av livet)
•Skriva-av-sig-metod (för att sätt ord på det man varit med om och reflektera uppifrån)
Det här är egentligen i mellanlånga loppet. När allt lugnat sig lite grann men inte stabiliserats. Efter ett tag kommer zombierna dö ut och kvar är minnen av en tid som omöjligt kan komma tillbaka. I långa loppet finns det massor av frågor att ställa sig. Vad ska man ha för styrelseskick i gruppen? Ju mindre pressad situationen är desto mindre behov av starka ledare. Hur ska man hantera brott mot gemensamma regler och om några viktiga personer vill lämna gruppen. Hur beter man sig när det kommer nya människor, eller nya grupper av människor (väldigt intressant om man t ex tänker på vad som händer ganska långt fram i serien The Walking Dead). Hur ska man tänka kring att skaffa barn?
Men som sagt tror jag att mycket i början handlar om att hitta rutiner och att se till att folk psykiskt håller sig över ytan. Lägger man utöver psykisk press på faktorer som slmnbrist och näringsbrist eller uttorkning så är det lättare att först varför folk i zombiefilmer fattar helt genomkorkade beslut. Vad tänker ni?