Bloggarkiv

Teser om prepping

En text av mig och Mani Shutzberg. Tidigare publicerad i Ordfront Magasin.

 

1. Apokalypsen är här

Preppare förbereder sig för olika typer av katastrofala samhällsstörningar som ännu inte inträffat. Förberedelserna kan röra allt från zombier [sic], solstormar, pandemier, generell artificiell intelligens, jättevulkaner och meteoritnedslag, till de mer sannolika scenarierna – ekonomiska kollapser eller extremväder till följd av klimatförändringar. Givetvis hänger de ihop, pandemier kan exempelvis leda till ekonomisk stagnation, och jättevulkaner eller koldioxidutsläpp leda till klimatförändringar och matbrist.

Preppares bild av kollapsen är oftast att den sker plötsligt. Från en dag till en annan förändras världen – vilket är särskilt påfallande i zombiegenren. Därför diskuteras ofta Bug Out Bags, Get Home Bags eller Every Day Carry, det vill säga särskilt förberedda väskor som är omedelbart tillgängliga för användning när katastrofen plötsligt kommer. Bilden av den plötsligt inträdande kollapsen påhejas ivrigt av underhållningsindustrin av två skäl: den är mer spektakulär och den passar bättre ihop med kulturmediernas inre begränsningar. Det är helt enkelt svårare att intressant och realistiskt skildra de små stegens undergång givet exempelvis filmmediets tidsbegränsningar, även om vi ser intressanta tendenser till en framväxande clifi-genre (climate fiction alltså fiktion om klimatförändringar och global uppvärmning).     

I prognoserna kring klimatförändringarna riskerar den mänskliga civilisationen vara hotad redan inom 30 år; om allt fortgår som det gör nu. Förändringarna som krävs kommer också de förändra livet för oss. Det räcker inte med att äta huvudsakligen veganskt och att sluta flyga, det är andra större förändringar som behövs. Men den ekologiska katastrofen är inte något som bara hägrar i framtiden. Den har redan knackat på dörren och klivit in i farstun. Planetens gränser är redan nådda och har i vissa avseenden till och med överskridits. Fallen av extremväder har ökat lavinartat de senaste decennierna. Apokalypsen rör sig mot vardagsrummet medan preppare är upptagna med att spika igen fönstren.

2. Sårbarhetparadoxen och Dunning-Kruger-effekten

På många sätt har samhället aldrig varit så säkert som det är idag. Människor lever längre, kan bota sjukdomar och skador som förr skulle ha dödat dem. Samtidigt är vi mer sårbara eftersom alla de system som upprätthåller infrastrukturen för vår välfärd (transporter, utrustning på sjukhus, kommunikation och så vidare) är beroende av elektricitet och digitala nätverk. Vår egen möjlighet att påverka en situation utan el minskar också i allt snabbare takt. Det kallas för sårbarhetsparadoxen – människan är allt mer beroende av samhället och har själva allt mindre möjlighet att hantera konsekvenserna av samhällsstörningar. Ett elavbrott idag innebär långt större konsekvenser än för bara 20 år sedan. Det ekonomiska system som för tillfället är förutsättningen för vår teknologiska infrastruktur skapar problem som det självt inte är förmöget att bota.

När historiens intellektuella landvinningar gjordes tillgängliga för allmänheten genom internet trodde många att människans utträde ur sin självförvållade omyndighet äntligen var nått. Resultatet blev istället det motsatta. Den oändliga anhopningen av »kunskap« driver ytterligare på det som kallas Dunning-Kruger-effekten, det vill säga att inkompetenta överskattar sin kompetens.

I det sårbara samhället har Dunning-Kruger-effekten fått en kollektiv motsvarighet i att den enskilde, vars egna förmåga att begripa helheten är begränsad, överskattar sin möjligheten att klara sig (själv) vid en eventuell kollaps. Föreställningen att det går att köpa sig fri från apokalypsen eller att säkra sin egen trygghet med rätt förberedelser och kunskaper eller bara i kraft av sin egen rationella förmåga, har katastrofala konsekvenser både för den enskilda och för samhället. Känslan av att veta mer än andra är frestande i en tidsålder där allt upplevs vara skört. Det ger en skenbar känsla av överlägsenhet och stabilitet.

3. Bilden av risken och verkliga risker

I dagens senkapitalistiska samhälle är det svårt att nyktert och kalkylerat se vad som egentligen är farligt. Vissa risker undervärderas och andra övervärderas, beroende på vilken uppmärksamhet de får i det offentliga samtalet. Illvilliga människor som skadar andra görs till större problem än diffusa hotbilder utan tydlig upphovsperson – därför rapporteras det mer om dödsskjutningar än om arbetsplatsolyckor, trots att det senare orsakar fler dödsfall.

Hos prepperrörelsen hamnar de spektakulära och plötsliga katastroferna i förgrunden. Och de illvilliga människorna spelar en stor roll i katastrofmytologin.

Det är lätt att stirra sig blind på apokalypsen som det stora hotet och därigenom missa vardagens risker. Kost- och hälsovanor samt social isolering är verkliga risker som sällan lyfts i prepperrörelsen. De är dock några av de främsta orsakerna till förtida död. Prepping handlar alltid om det okända i framtiden, inte om det pågående livet. Vi menar att här-och-nuet måste stå i fokus. Det innebär inte att all förberedelse och planering inför kommande katastrofer ska överges. Däremot betyder det att må bra idag är en stabil grund för att möta de plötsliga kriser alla människor sannolikt kommer att möta.   

Kollapser skildras i allmänhet som ett laglöst hobbesianskt tillstånd där allas krig mot alla råder. I katastrofmytologin, underblåst av media och underhållningsindustrin, skyr människor inga medel för att överleva. Att statsapparatens våldsmonopol upphör leder inte nödvändigtvis till ett allas krig mot alla. Plundring sker i mindre utsträckning än människor tror, och handlar ofta om att säkra tillgång till mat, vatten och mediciner, snarare än lyxartiklar. Vidare är plundringen sällan horisontellt riktad, det vill säga att det sällan är grannars eller privatpersoners bostäder som plundras. Som motpol bör de katastrofgemenskaper som spontant uppstår lyftas som det vanliga krisbeteendet. Ett tillstånd där människor känner sig betydelsefulla, märker konsekvenser av sina handlingar och känner mening i tillvaron – ett paradis byggt i helvetet.

4. Individualism

Det är ett allvarligt missförstånd att katastrofer drabbar oss som individer, inte som kollektiv. Men en katastrof är en kollektiv händelse som definitionsmässigt drabbar flera. Den individuella lösningen på det kollektiva problemet är ineffektiv. Huvudfelet som de flesta prepparna gör är att de utgår från att människan i grunden är ensam.

I prepperlitteratur hyllas den driftiga mannens egenkraft. Genren är sentida Robinsonader, där handlingskraft och skapande antas springa ur den totalt oberoende och sammanhangslösa individen. Den är ett uttryck för den liberala fantasin om individens oberoende från klåfingriga samhällen, normer och strukturer, och att vara sin egen lyckas smed.

I de undantagsfall preppare föreställer sig en kollektivitet är det ändå i en ganska begränsad mening; för det mesta är det familjen och blodsbanden som utgör det »kollektiva«; och i bästa fall består den av ett hemligt nätverk av upplysta preppers. Den gemensamma nämnaren är förbindelser mellan människor som är lika varandra, som har samma intressen och värderingar. Detta förutsätter homogenitet i gruppen. För att ingå i den preppande gemenskapen behöver man vara en del av en familjestruktur eller vara djupt insatt i prepping. Dessa »kollektiva« modeller är exkluderande: det finns inget utrymme för skillnad och konflikt. De förläggs istället till »allmänheten«, som är ett yttre hot.

Människan är emellertid en social varelse. Alla har olika erfarenheter och kunskaper. Ju mer olika individerna är, desto större arsenal av färdigheter och perspektiv får gruppen. Heterogena grupper fattar bättre beslut eftersom de då grundar sig på ett bredare kunskap- och erfarenhetsunderlag.

Samhällets information utgår från samma grundpremiss, hur länge du skulle klara dig vid en kris. Utgångspunkten är individen och i viss mån familjen. Den tar inte hänsyn hur människor verkligen beter sig vid kriser. Att vi ogärna stänger in oss och hoppas på bättre tider. Att vi söker oss till andra för att få bekräftelse på vad som har hänt och för stöd. En mer effektiv utgångspunkt vore – hur kan vi hantera en katastrof? Även om de spontana kollektiven blir viktiga vid en katastrof, finns det alla möjligheter att preppa tillsammans med andra.

Såvida du inte bor väldigt avlägset och isolerat är dina grannar något du måste ta i beräkningarna vid en katastrof. Det finns två förhållningssätt som du kan ha till dem: inkluderande eller exkluderande. Preppingrörelsen fokuserar oftast på den senare. Några begrepp som är vanliga i rörelsens språkbruk och som syftar till exkludering är OPSEC, Operational Security, och Grey man, dina förberedelser ska inte synas eller väcka uppmärksamhet. Synsättet bottnar i en rädsla och misstro för andra människor som drivits på av bland annat underhållningsindustrin: genom exempelvis kulturproduktionen i Hollywood, eller massmedias profiterande på rädslor genom clickbait-rubriker.   

Även om du tror att alla är ute efter dina resurser så borde ett förberett grannskap göra dig både tryggare och säkrare eftersom färre är ute efter dina prylar. Och även om du har vapen och skydd, finns det alltid någon med större bössa. Det enda vapnet som aldrig förlorar skärpa är att vara många – gemenskapen.

5. Fetischeringen av prylar och kunskap

Ägandet av prylar övervärderas som överlevnadsfaktor bland preppare. Preppingens barnsjukdom är att ägna sömnlösa nätter åt att hitta det perfekta multiverktyget/konserven/vattenförsörjningen, eller att bygga och förfina den fulländade bunkern eller Bug Out Location. Detta är inte på något sätt unikt för preppers, utan symptomatiskt för det existerande samhällets sätt att lösa fysiska och psykologiska problem.

En första vågens självkritik av preppingen har istället riktat om fokus mot kunskap istället för prylar. Vi menar att kunskapspreppingen förvisso är ett framsteg, men att den inte är en lösning. Även kunskapspreppingen hemfaller åt prylpreppingens individualism. Att läsa in sig på olika tänkbara katastrofscenarion eller hur en eld bäst tänds med minimala resurser kan inte ersätta en verklig pågående verksamhet mellan människor eller den kollektiva kunskap som verksamheten förkroppsligar. Denna verksamhet behöver inte ha katastrofberedskapen som huvudsakliga ändamål (exempel på detta är gemensamma aktiviteter i grannskapet såsom städdagar, barnkalas eller grillfester) men den kan ha det som bildandet av preppa tillsammansgrupper eller engagemang i frivilligorganisationer.

Det bör framhållas att det kollektiva görandet också rymmer en sorts färdighet och  kunskap. Denna kunskap är dock inte potentiell och passiv, utan är intimt förenad med aktualitet och aktivitet. Det är vad vi kallar organisering.

Vi vill klargöra att vi inte är mot att preppare lär sig saker, eller att ha resurser hemma. Vi vänder oss mot att energin läggs på dessa tämligen ineffektiva sätt att preppa istället för att organisera. Men just organisation och att engagera sig för sitt lokalsamhälle står i regel lågt i kurs i diskussioner inom prepperrörelsen. I många fall ses det inte ens som en förberedelse.

6. Från civilisationens öken till skogens öde ö – en falsk Exodus

I prepperrörelsen talas det gärna och mycket om hur civilisationens sjunkande skepp måste överges. Skogen antas vara en naturlig tillflyktsort för människor och plats för eventuella Bug Out Locations, där resten av livet efter kollapsen kan ägnas. I bästa fall förbereds det också genom regelbundna utflykter till diverse glesbefolkade platser som ska träna, härda och stärka kroppen för det livet.

Det grundläggande tankefelet här är skogens oförlåtande natur underskattas. Den förutsätter både omfattande kunskaper och tur för överlevnad, särskilt för människor som saknar en stabil förankring där. Under särskilda omständigheter kan det förstås gå att klara sig bättre utanför de större städerna, men det kräver omfattande kunskap och erfarenhet eller åtminstone ett minimum av kontakt med andra människor. Det finns ytterligare en begränsning i fantasin om livet i skogen: Så fort tillräckligt många rymmer dit upphör skogen som plats för den enskilde och blir en plats för många. Även de mest avancerade planerna på en stuga på landet är sårbara för extremvärme, torka och skogsbränder.

Vi menar att längtan till naturen och det ökade intresset för friluftsliv är ett svar på känslan av främmandeskap i den senkapitalistiska civilisationen. Preppers lockas av det enkla i tillvaron, att leva från hand till mun utan att behöva bry sig om överflödet av information och distraktion. Här avslöjas prepperrörelsens upptagenhet med fotvandringen, tältandet, pilbågsjakten och stormköken för vad den egentligen är: ett uttryck för prepperns belägenhet i det nuvarande samhället som isolerad och förfrämligad. Preppingkulturen utger sig för att vara en mottendens till det rådande samhällets normer, men passar i själva verket ganska väl in i dess ideologiska överbyggnad: att samhälleliga problem kan ha effektiva individuella lösningar.

7. Patriarkal klanfantasi?

Det finns ett element av patriarkal klanfantasi inom prepperrörelsen. Stora delar av rörelsen är översköljd av maskulin och militär terminologi. Maskuliniteten är en dominerande ideologi som är delvis oberoende av hur många kvinnor som preppar.

De egenskaper och kunskaper som antas vara nödvändiga för att klara apokalypsen är generellt maskulint kodade. Hårt ledarskap, slughet och hänsynslöshet toppar listan av dygder som premierar överlevnad. Maskuliniteten och individualismen överlappar i viss mån, då idén om den starka individen och den starka mannen egentligen hör till en och samma idétradition. Egenskaper som anses feminina – socialt nätverkande, omhändertagande och organiserandet av vardagsbestyr – uppmärksammas i mindre grad. Ledarskap i extrema situationer kräver i allmänhet en social lyhördhet. Vulgärtolkningen av den militära hierarkin har visat sig vara en veritabel dödsfälla.

Den patriarkala klanfantasin utgår ofta från föreställningen att samtidens man berövats sin »rättmätiga« plats i familje- och samhällshierarkin. Kollapsen möjliggör en rehabilitering av mansrollen som skyddsvall mellan vildmarken å ena sidan, och fru och barn å den andra. Kollapsen blir därmed en projektionsyta för reaktionära fantasier.

8. Mellan stat och individ – den tredje positionen

Genom att överlåta viktiga administrativa uppgifter till myndigheter (såsom barnomsorg, sjukvård och äldrevård) kan individen skenbart uppfattas som självständig. Det kallas statsindividualism. När staten träder in och förser individer med förutsättningar för överlevnad kan det framstå som att individen inte behöver lära känna andra horisontellt, det vill säga som om en vertikal relation mellan individer och staten är det enda som behövs. Detta är en vanlig föreställning om krisberedskap. Ansvaret att förhindra eller mildra konsekvenserna av kriser och katastrofer faller på staten och individen. Det är förstås bra att både staten och individerna är förberedda; problemet är att alla de (lokala) gemenskaper mitt emellan stat och individ trängs undan av statsindividualismen till exempel grannskap, mötesplatser eller folkrörelser. Vi vill därför lyfta en tredje position: gemenskapen. Dessa kollektiviteter nedprioriteras ofta i det offentliga samtalet till förmån för den statliga beredskapen eller individuella preppingen.

I viss utsträckning finns de frivilliga försvarsorganisationerna som kan ge stöd vid kriser. Vid första anblick framstår de som en länk mellan staten och individen. Tyvärr kännetecknas de idag framförallt av en åldrande medlemsskara samt tröga och ineffektiva strukturer.

Starka lokala gemenskaper (både sådana som uppstått spontant för att det finns ett akut behov och framförallt de som finns sedan tidigare) ger människor större möjligheter att stå emot samhällsstörningar. Vid en plötslig händelse är de som bebor ett område alltid först på plats och är kvar efter att den mest kritiska situationen blåst över. De är den första skyddsbarriären mot katastrofens konsekvenser. Det är också grannskapet som ger trygghet och resiliens, alltså motståndskraft, efteråt till skillnad från akuta punktinsatser som utlovas från myndighetshåll.

Både myndigheter och preppare betonar ofta att individernas förberedelser ger myndigheterna möjlighet att hjälpa de som behöver mest stöd. Den individuella förberedelsen skulle alltså vara en solidarisk handling. Så länge preppingen förblir individuell som ett komplement till statens beredskap kan den emellertid inte vara annat än indirekt antisolidarisk. Den kan osynliggöra solidariska strukturer och lokala gemenskaper genom alltför tung betoning på de individuella förberedelserna.

9 Inkluderande eller exkluderande

En gemenskap kan vara inkluderande eller exkluderande. Det är viktigt att vara vaksam på att lokala gemenskaper blir problematiska när de är exkluderande. De lokala gemenskaper som etableras i syfte att bevaka och kontrollera ett område kan vara farliga. De bygger på misstro och på att avlägsna främmande från området. Det kan ses som ett slags konventionell militär lösning på krisens utmaningar. Medborgargardet är extremvarianten av den sortens kontrollerande lokala gemenskaper. Inkluderande gemenskaper å andra sidan utgår i första hand från att andra är en potentiella allierade snarare än potentiella hot, att eventuella intressemotsättningar går att lösa snarare än att de måste utplånas.

I ett ögonblick av klarsynthet uttrycker sig Rick Grimes, protagonisten i The Walking Dead om vad som spelar roll, och hur han missförstått den postapokalyptiska situationen: »The things I did. The moves I made. I justified it by saying it was for the good of my family. But really I was overlooking the most important part of survival in this world. Community«

10. Längtan till undergången

Det myllrar av förklaringar till människors motsägelsefulla längtan efter undergången. Alla ekonomiska och politiska system har försökt att utplåna tanken på alternativ, men undergången har gång på gång drabbat de civilisationer som mänskligheten byggt upp. Det nuvarande ekonomiska och politiska systemet har förmodligen gjort det mest effektivt. Frigörelsen från samhällets bojor har därmed endast tänkbart som en frigörelse genom fullständig utplåning. Det “enkla” och »naturliga« livet romantiseras, men att ställa sig utanför samhället innan kollapsen är i praktiken omöjligt.

Utöver generella förklaringar av längtan efter undergången kan vissa former katastrofberedskap i sig utmynna i en sådan längtan. Den som förbereder sig för ett specifikt negativt utfall, såsom en kommande »apokalyps«, löper risken att begära det utfall som förberedelsen riktar sig mot.

Att »investera« i en katastrof kan vara svårt att förena med att förebygga dess utbrott. Förverkligandet av katastrofen ger upprättelse åt preppern och värde åt allt arbete som vigts åt förberedelserna. Särskilt när preppingen övergår från aktivitet till identitet. Som följd kan upptagenheten vid att anpassa sig efter katastrofen förminska ansträngningarna att förhindra den.

Lösning: Förberedelserna behöver ha ett värde i för det dagliga livet.

11 Preppers har bara anpassat sig till världen på olika sätt, vad som gäller är att förändra den.