The walking dead s06 och bok 15

Nu i dagarna har både säsong 6 satt igång på TV och bok 15 kommit ut på svenska. Det roliga är att de ungefär speglar samma tid, men det har blivit så väldigt tydligt att de har blivit två olika historier. Även om Rick säger samma saker är de till olika personer och betyder olika saker i sammanhanget. Det är också skillnad i vilka som fortfarande lever i serien. Det är väldigt intressant att följa de bägge historierna just nu i vilket fall.

I den svenska versionen av The Walking Dead: 15 En andra chans har det börjat lugna sig lite i Alexandria. Den stora uppgörelsen som avslutade volym 14 har gått över och lite mer vardag börjar uppstå. Den svenska versionen har också nästan alltid bra förord. Just det här, som är skrivet av Jonas Gardell, tyckte jag faktiskt tillhörde de svagaste. Han berättar intressant om sitt yngre jag och hur hotet från HIV/Aids som låg som en matta över samhället och särskilt gaycommunityt. Hur det var en smitta som ingen visste så mycket om som skördade människoliv och skapade rädsla. Kopplingen till zombiesmittan blir tyvärr inte glasklar i en mycket bra text. För övrigt är det som vanligt ett fint hantverk med översättningen. En grej som jag tänkte på när jag läste (eftersom jag skrivit just om den pratbubblan tidigare) var just problemet som ordet community är för översättningar. Just där skulle jag nog ersatt med gemenskap, men det är egentligen en smaksak (och jag vill inte vara gnällig för det är på det stora hela skitbra). Hur som helst tycker jag den här delen av TWD verkligen är intressant. När de börjar bygga något nytt, de börjar tänka att det kan finnas en framtid. Det är en del i apokalypsgenren som inte är särskilt vanlig men är ack så intressant. Ge oss mer vardag och mer organisering av det postapokalyptiska livet tack!

I TV seriens första avsnitt säsong 6 bygger de som vanligt en pampig och lite mer konstnärlig story (som inte alls finns i serietidningen). Vi kastas direkt in i handlingen med hur Rick och co ska leda borde en enorm hord av zombier från ett stenbrott där de fastnat. Jag tycker det funkar ganska bra med tillbakablickar även om jag inte riktigt kommer ihåg vem som dog hur och varför i slutet av säsong 5. En ganska stark inledning, men jag kan inte låta bli att få känslan av att det är svårare att få TV serien att kännas fräsch och spännande efter så många säsonger.

Hur som helst ta chansen att följa bägge på en gång. Det blir en annan nyans av spänning när en inte vet vad som de tar från serien till TV serien.

 

Köp bok 15 av Apart förlag här (eller lite dyrare på adlibris eller bokus).

 

Annons

Några tankar om zombier och The Walking Dead säsong 5 (OBS inga spoilers)

I söndags började andra halvan av Säsong 5 av AMCs The Walking Dead. Jag gillar konceptet att dela upp säsongerna eftersom det sista och det första avsnittet i varje del av säsongen brukar vara något extra, så också den här gången. Avsnittet är mer konstnärligt, utan att vara pretto. Mer som att det konstnärliga inslaget skapar en suggestiv stämning. Jag tänker inte spoila alls faktiskt utan mer beskriva några tankar kring zombier som avsnittet väckte.

Jag brukar prata om att det är inneboende i zombiegenren att tittaren/läsaren ska identifiera sig med de överlevande. Genom identifikationen väcks tankar om vilka vi själva är och vad vi skulle kunna göra när det krisar. Det är lätt att tänka sig alla misstag vi inte skulle göra och hur vi skulle träda fram som de människor vi egentligen är, utan alla samhällets destruktiva förväntningar och normer. Att vi innerst inne är starka och är såna som lyckas. Jag började i huvudet dra paralleller till vilka vi ser upp till i dagens samhälle och det slog mig att det finns likheter i vår strävan.

Jag tänker att chansen att överleva en zombieapokalyps är ungefär samma som att bli en ny Zlatan eller Marta (jag tänkte lägga in någon musikreferens här också men kom på att jag inte vet vem/vilka som är populärast just nu så jag låter bara fotbollsliknelsen stå kvar). Det handlar om tur, genetik och extremt hård träning. De flesta av oss kan inte ens bli avbytare i ett mittenlag i Superettan. Trots det så strävar vi dit, och tycker det är vårt eget fel när vi inte klarar det.

Kopplingen är väl att vi hyllar det lyckade och föraktar det misslyckade. Hyllar styrka och föraktar svaghet. Vi kanske istället skulle se oss som zombierna. Det kanske är enklare att se sig som en av alla andra. En zombie kan inte bli något, den är det den är. Den kollektiva strävan till att nå toppen är en omöjlighet. Det är i exklusiviteten som vi ofta tror det fina ligger i och alla kan inte bli bäst. Att identifiera sig med zombierna är en form av revolt i sig, det är att kritisera samhället som bygger på att hela försöka komma uppåt på andras bekostnad.

Eftersom avsnittet handlar en del om att släppa taget – att kämpa/sluta kämpa och att hoppas, kan vi kanske koppla det hela till våra egna liv. Hur länge håller vi våra krossade drömmar vid liv? Hur länge lever vår dröm och när ger vi upp och inser att vi ändå kommer sluta som alla andra? Det handlar om hopp, och genom hoppet drömmen om det drägliga livet. Och du, det är inte ditt fel om du blir zombie.

 

The Walking Dead s4 e1

Det gjorde inget att jag vaknade av en mardröm med zombies från Return of the Living Dead tidigt i morse (allt var så jävla kört kan jag säga) för då hann jag kolla in senaste The Walking Dead på morgonen.

TWDs facebooksida har gjort allt för att hajpa upp serien och jag har fallit för det. I premiäravsnittet får vi lära känna några nya karaktärer som med all sannolikhet kommer bli viktiga senare (YES! för fler The Wire-skådisar). Det är svårt att säga utifrån ett avsnitt men jag fick ändå en bra känsla av premiären. Kanske inte lika bra som första avsnittet på säsong två, men det verkar finnas ett fokus på vardagens bekymmer. Det är just vardagen efter katastrofen som jag tycker är det mest intressanta. Hur människor hittar olika strategier för att hantera och komma tillbaka till någon form av mänsklighet.

 

Vad tyckte ni? Hur är förväntningarna efter och innan?