Bloggarkiv

Vad som fattas i ”Gina Dirawi lever och dör”

Av någon anledning såg jag igenom SVT serien Gina Dirawi lever och dör eftersom jag skrivit en del om livet och döden i Monstersamhället. TL;DR Jag blev besviken men insåg att det inte går att förvänta sig så mycket mer av samtiden.

Gina har tappat tro på att något går göra i en ond värld. Hon försöker förstå hur hon ska kunna klara av att leva fast omgivningen blir allt sämre. Varje år ger hon sig själv tre alternativ för att hantera det: 1 Att dö. 2 Att acceptera att världen är ond och hon med den. 3 Att hitta ett nytt sätt att leva – en gyllene väg.

Som någorlunda medveten om hur världen ser ut är det lätt att känna igen sig i frågorna, jag gör det ofta. Jag kan äcklas över vår konsumtion och hur svårt det är att kunna leva på något annat sätt. Sakna tro på att det blir bättre. I programmet berättar Dirawi  att hon ältat den här frågan i hela sitt liv, att det finns en tomhet och ett mörker som hon försöker fylla på olika sätt. Dirawi flyger [flygandet är helt okommenterat i serien] världen runt och letar i olika religiösa traditioner; i buddhismen i Nepal, Hos derwisher inom sufismen och hos engelska druider och Wiccas, men hittar hon inte riktigt svaren.

De religiösa traditioner som Dirawi möter handlar just om att upplösa jaget. Danserna, trans, meditation är alla sätt att slippa vara individ att gå upp i något större att slippa brottas med sitt själv. Men de psykologer hon träffar vill hela tiden blicka inåt. Någon säger att hon behöver fokusera på det hon dras till. Men hur ska vi veta vad vi egentligen vill när det finns en värld runtomkring oss som bara fokuserar på att bli till genom konsumtion. Vår identitet är kopplat till vad vi begär, och begär skapas av samhället omkring oss. Inte av våra grundläggande behov.

I John Ajvide Lindqvists senaste bok Verkligheten får vi följa Heidi Hallberg vars hela liv filmas av ett TV team i en dokusåpa. Hon filmas när hon gör sina Youtubevideor, när hon bråkar med sin familj, eller träffar gamla vänner. Hon har ständigt kameror omkring sig. Heidi har en känsla av att inget är på riktigt. Frågan är om det inte är liknande situation för Dirawi. Hon har filmare och andra runt sig hela tiden, de syns inte i bild men de finns där och skapar bilden av henne. Hur ska det ens gå att hitta ett själv när andra hela tiden bedömer och värderar hur uttalanden kan komma fram. För de flesta av oss som kanske inte har filmare omkring oss men ändå skapar oss själva via social medier. Vi har alla en tanke på hur vi skapas i sociala medier.

I det tredje avsnittet träffar hon filosofen Torbjörn Tännsjö som påpekar att det viktiga är vad hon gör, inte vem hon innerst inne är. Dirawi viftar bort det med kommentaren: ”Jag heter Gina Dirawi och jag kan inte sluta titta inåt”. Kommentaren går förbi ganska obemärkt men för mig som tittare är det kanske det första handfasta som kommer. I sökandet efter det autentiska jaget finns ingen befrielse. Den finns i våra handlingar.

Det finns en annan kändis som Dirawi borde prata med – Greta Thunberg. Hon som för några år sedan mådde piss över hur världen ser ut och vad vi gör med den bara. Men genom att aktivera sig, och faktiskt göra något åt problemen som tornade upp sig kunde hon ta sig ur depressionen. Hon såg att hon inte var maktlös, att hon kunde göra något. I boken Klimatpsykologi skriver författarna ungefär samma sak. Det enda sättet att minska klimatångest är att aktivera sig tillsammans med andra. Och det är också det som i slutändan ger bäst effekt. Det är det som förändrar. Det är ändå trösterikt. Om du är en del av att förändra världen, kommer du också själv förändras.

I slutet träffar hon en gren av Black Lives Matters i Atlanta. Därifrån skulle hon kunna ta med sig vikten av att vara och agera tillsammans. Att lösning på de individuella problemen är att kämpa tillsammans för en bättre värld. Vara en del av något större som faktiskt agerar. Även om det kan kännas som en hopplöst omodern tanke i dag.

I Gina Dirawi lever och dör får vi inte svar på frågan om hur vi kan leva med att världen vi lever i är på väg att förstöra levnadsvillkoren för oss som människor och en massa arter och ekosystem runtomkring oss. Vi får svaret att vi själva kan ta oss ut ur våra individuella trauman. Det bäddar inte för att vi ska förändra världen.

Serien går att se här: https://www.svtplay.se/gina-dirawi-lever-och-dor

SVTs Nedsläckt land

En ny svensk reality TV serie började sändas precis nu – Nedsläckt land. Det är en blandning av samhällsinformation och dokusåpa som faktiskt lyckas balansera de två benen på ett bra sätt. Det blir inte för mycket drama och fokus på töntiga intriger och det är inte en tråkig informationsfilm.

Serien fokuserar en del på de olikheter hos människor och de konflikter som sakta växer fram. Men också på att informera om hur sårbara vi är i samhället. Frågan om hur vattensystem fungerar (i avsnitt två) och Sveriges krisberedskap (i avsnitt tre) tyckte jag var bra eftersom många faktiskt har dålig koll på det. Sen är det ju alltid intressant att se och lära sig mer om kris och katastrofbeteenden.

Att det är två grupper med varsitt tyckte jag var spännande och byggde in en intressant konfliktlinje i en grupp i överläge och en grupp i underläge. Det var också bra med fokus på saker som att lösa toalettbesök samt om den gnagande känslan av hunger som människor känner när de inte får äta tillräckligt, men inte helsvälter. Jag undrar lite över tristess som är en av de vanligare ”fienderna” i överlevnadssituationer.

Bäst var ju Misse Wester som presenteras som forskare i mänskliga relation i kris. Hon bidrar med mycket viktig konkret kunskap utifrån hur människor faktiskt beter sig vid kriser och katastrofer. Experimentet var väldigt intressant, och utifrån vad som skildras så var det inga stora förvåningar. Det var beteenden som en kan vänta sig. I stadsmiljö med fler människor så är det såklart svårt att sia om hur situationen skulle bli.

https://www.svtplay.se/video/21083156/nedslackt-land/nedslackt-land-sasong-1-borjan-pa-krisen

Bildresultat för nedsläckt land

Kobra: Är slutet nära?

I onsdags sände Kobra ett program om jordens undergång och survivalister/preppers. Programmet går inte att bädda in men klicka här för att komma till SVT Play. Tydligen hade de hört av sig till svenska preppers som valt att inte vara med. Det ökande intresset för apokalypsen och Mayakalenderns slut 2012 var i fokus.

Vi fick träffa Ed Peden som bodde i en bunker (och jobbade med att förmedla bunkerboenden till andra). Han verkade vara en trevlig hippiegubbe och inte alls någon vapengalen militärtyp. Han berättade om hur han dragits med i Reaganårens rädsla för kärnvapenkrig och att han behövde ta hand om sig själv och sin familj. Förutom dess historia var inte bunkern han bodde i särskilt annorlunda från andra alternativmänniskors boenden.  Här kan man se hela intervjun med honom.

En annan intressant del av programmet var en intervju med Susan Roy som pratade om hur de amerikanska myndigheterna under 50 och 60 talen lurade folk att ”duck and cover” och bygga egna ganska verkningslösa bunkrar för att kunna klara sig vid en kärnvapenattack. Den politiska dimensionen i detta är intressant. Att individualisera de negativa effekterna av ett kärnvapen krig  för att slippa lägga pengar på det och istället satsa hårdare på kapprustningen. Människor skulle tro att de var trygga för att rättfärdiga de miljarder dollar som lades på det egna militärindustriella komplexet. I Sverige valde man att kollektivt rusta upp ett civilt försvar med bergrum fyllda med olja och förnödenheter som man numer rustat ned.

Den lite märkliga reportaget från MSB (Myndigheten för Samhällsberedskap) tyckte jag sa väldigt lite. Min enda kontakt med dem tidigare var att de inte ville vara med i zombiekursen och prata om Sveriges beredskap för katastrofer vilket var lite tråkigt. CDC är ju på. Det verkade mest som om de gått en kurs i medieträning för att kunna prata utan att säga något egentligt om vad man höll på med. Jag har faktiskt inte hört någon säga något positivt om MSBs arbete, men jag låter mig gärna överbevisas.

Nästa program i serien verkar dock bli intressant när de tar upp kulturvärlden som apokalypsens stora profitörer. Det får mig att tänka på ett reportage i senaste numret av Effekt (3/2012) om varför så få beskriver livet under en långsammare kollaps. Hur man handskas med de små förändringarna och inskränkningarna i vardagen som en klimatkollaps kommer att innebära. Istället är det efter apokalypsen när allt redan kraschat som beskrivs. På ABF i Stockholm är det ett seminarium på just det temat som jag tror är intressant. Det är den 25 oktober och titeln är Grym natur och riktiga människor.

Svenska preppers om programmet:

Innan det sker

Swedish prepper