Zombieklassikern Return of the Living Dead

Jag inser att jag inte skrivit om flera av de mest klassiska zombiefilmerna. En av dessa är Return of the Living Dead från 1985. Filmen är på sätt och vis en inofficiell uppföljare till Night of the Living Dead eftersom det hänvisas till den och att den skulle bygga på en sann händelse. Referensen är egentligen inte så konstigt eftersom  filmen bygger på en novell av John Russo (som tillsammans med George Romero gjorde Night of the Living Dead) men är omarbetad till oigenkännlighet från novellen. Russo fick patent på namnet ”… of the Living Dead” efter att han och Romero blivit osams.

Härlig 80-talsfilmaffisch

I filmen så var det ett utbrott 1969 som sedermera måste ha isolerats och de få kvarvarande zombierna trycktes ned i tunnor med någon märklig vätska. Tunnorna förvaras i en märklig anläggning som handahar döda människor och djur i olika former. Den amerikanska militären vet dock inte vart tunnorna finns men har personal som ständigt väntar på att de ska dyka upp någonstans.När bossen på det märkliga företaget visar runt en nyanställd så råkar han slå till lite för hårt på en av tunnorna, gas pumpas ut och sen vaknar de döda till liv. Osoft.

Ett ”härligt” punkgäng (med sjukt olika stilar) hänger loss lite på en kyrkogård och blir instängda på krematoriet med en något excentrisk men stabil begravningsentreprenör. Zombierna vaknar till liv på kyrkogården i närheten och gör kaos med det mesta. Eftersom de också är smarta lyckas de få dit fler och fler människor som de lurar kalasar på hjärnor.

Return of the Living Dead är faktiskt en rätt läskig film tycker jag. Även om det mer kanske är en actionkomedi finns det väldigt mörka inslag. Den totala hopplösheten och kampen mot en fiende som inte går att besegra ligger som ett raster över filmen. För att inte tala om hjärnätandet som det enda sättet att ta bort smärtan av att vara död. Svårt att tänka sig något värre faktiskt. Döden som evig smärta. Ur ett zombiehistoriskt perspektiv är filmen också viktig då det är första gången det nämns att zombier äter just hjärnan på människor. Filmen har fått ett helt gäng uppföljare men ingen av dem är något vidare (jag skrev om den tredje uppföljaren här för länge sen). Effekterna är vad som kan väntas av en mellanbudget 80-talsfilm. Har du inte sett den och gillar 80-talsskräck eller är intresserad av zombiegenren är den helt klart sevärd!

Och här ser vi det klassiska klippet med ”Tarman”

Annons

Swedish Zomcast 9 Om humor och zombier

Är zombier roliga? Kolla in klippet nedan från Hardrock Zombies så vet ni att de kan vara kul. I Swedish Zomcast 9 gästas vi av Paul Del Valle som är zombieintresserad komiker. Lyssna här  (OBS vi kör inte soundcloud längre och wordpress vill inte embedda spelaren)

Return of the Living Dead 3

Det var bättre förr. Och sämre. På inrådan av en filmnörd kollade jag på Return of the Living Dead 3 (1993). Då ska man tänka på att jag ändå faktiskt gillade ROTLD orginalet, otippat tycker jag den känns logisk och som rimlig. Den för in elementen snabba och starka zombies samt komedi i genren. På så sätt är den före sin tid och bröt mot zombiekonventionen som hade skapats i och med Romeros filmer.

Well, tillbaka till trean. Förutom att zombierna ser ut som Lordi, Blackie Lawless och Yoda tycker jag inte riktigt den håller. Känns som en dussinskräckis som också förlorat kontakten med zombiegenren den kom ur. Jag får inte den där känslan av levande döda när jag ser zombierna. Känslan är mer vilket monster som helst och det är tråkigt. Att de dessutom är snudd på odödliga tillför inget på samma sätt som det gör i första ROTLD. Ovärd.