Bloggarkiv

Hur bygger vi resiliens hos individen

Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.

 

1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.

2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta  vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.

3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.

De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.

Misströsta inte – organisera

Jag har skrivit en kortare artikel till nästa nummer av tidningen Väglöst som är ett magasin för ”naturligt friluftsliv”. Passa på att teckna en prenumeration så får du tidningen med denna artikeln plus en massa intressanta artiklar.

—-

I det uppskruvade medieklimatet kring i stort sett allting är det svårt att få en bild av vad klimatförändringarna faktiskt kan innebära för oss som privatpersoner. Det är lätt att tala om värmeböljor, översvämningar, förorenat dricksvatten eller missväxt, men vad innebär det egentligen för oss och hur kan vi förbereda oss för det?

Klimatförändringarna kommer att skapa problem för till exempel infrastrukturen. Varor kanske inte kan nå affärerna, priser på drivmedel kan skjuta i höjden på grund av konflikter i eller kring oljeländer, kommunikationer kan drabbas av stormar, köldknäppar eller andra väderfenomen. Men de kan också för den politiska situationen och debattklimatet.

I prepperkretsar, alltså bland de som verkligen går in för att förbereda sig för en katastrof, är ofta prylarna i fokus. Det diskuteras saker som vilken kniv som är bäst i vildmarksliv och vilken bil som bäst kan ta en till sin Bug Out Location – alltså en avlägsen stuga på landet där det i större utsträckning går att vara självförsörjande. Det fokuseras på saker som ett sätt att kunna konsumera sig ur krisen. Trots att det är just konsumtionen som har försatt oss i den prekära situationen. Synen på att kunna köpa sig ur kriser stämmer väl in i vårt samhälle. En sorts modernt avlatsbrev där vi inbillar oss att det ger oss trygghet. Men i det akuta läget är det inte prylar eller lager av konserver som räddar oss.

I bästa fall pratar preppers om kunskap, men även där tror jag att vi riskerar i att hamna i samma typ av fälla. Kunskap är något som behöver underhållas och praktiseras för att det ska räknas. Att i teorin veta hur du gör upp eld, innebär inte att du kan göra upp eld. Särskilt inte i svårare förhållanden. Att aktivt vara ute och träna på att leva enklare tror jag faktiskt gör dig mer resilient. Inte för att du nödvändigtvis bör söka dig till skogen i en kris, utan för att du håller igång kunskaper om att laga mat utan el, att hantera mörker utan lampknapp och att lära sig improvisera utifrån vad situationen ger dig.

En faktor som är viktig i verkliga överlevnadssituationer har visat sig vara gemenskap. När vi pratar om människors grundbehov brukar inte gemenskap komma upp, men frågan är om det inte borde klassas som ett grundläggande kriterium för att vara människa. Det finns saker att lära sig kring detta – att veta hur en grupp fungerar, att kunna organisera och se till att alla människor i gruppen fyller en funktion. Bara en så enkel sak som att känna sina grannar tror jag är ett av de bästa sätten att förbereda sig på, såväl fysiskt som psykologiskt. Vi människor är dåliga på att hantera kriser ensamma. Vi behöver andra för stöd och bekräftelse på situationen, och också för att orka kämpa vidare.

Den enskilda människan behöver bygga upp psykologisk resiliens. Det innebär att skapa förutsättningar för att tackla oförutsedda situationer och motgångar i livet. Det gäller inte bara alla jobbiga situationer som uppstår i livet utan också kommande materiella påfrestningar och klimatångest. Psykologisk resiliens är inte ett personlighetsdrag, det involverar tankar, känslor och handlingar som kan läras och utvecklas hos alla människor. Det handlar bland annat om att ha goda relationer till vänner och/eller familj, att se att vissa saker inte går att påverka och att fokusera på det du faktisk kan förändra. Att kunna sätta upp rimliga mål, kunna tänka långsiktigt och placera problem i en större kontext. Men också att regelbundet träna fysiskt och vara uppmärksam på sina känslor.

Men det bästa sättet att förbereda sig för framtidens utmaningar och katastrofer är att organisera sig för att se till att klimatförändringarna blir så små som möjligt. Praktiskt nog är det också organiseringen som leder till att mildra de individuella konsekvenserna av en klimatkollaps. Misströsta inte – organisera er!

Vem vill du vara när katastrofen kommer? Om ensamhet, isolering och kriser

Jag lyssnade på Sveriges radios Tendens, en kortdokumentär om stormen Alfridas konsekvenser. Och i vanlig ordning satte det igång en massa tankar. Avsnittet hette ”Isolerade i stormen Alfrida” men det var ganska tydligt att de var isolerade i en bemärkelse, men i en annan inte alls. Människor hjälpte grannar att få sina behov tillgodosedda även om det innebar rätt mycket jobb, och de flesta verkade inriktade på att samarbeta. De blev mer isolerade från omvärlden men mindre isolerade i relation till varandra.

Den mesta postapokalyptiska fiktionen målar ut överlevnaden som en ganska ensam företeelse. Ett väldigt bra undantag är dagboksdelen i Jim Cobbs bok Prepparens Guide, och såklart The Walking Dead som numera mest handlar om att bygga communitys. Men den vanliga bilden är att vi vid katastrofer är ensamma och att det bara gäller oss som individer. Eller att vi ska klara oss själva utan andra. Men kriser och katastrofer är i princip alltid kollektiva händelser. Många påverkas och många söker sig till varandra för hjälp och stöd – både fysiskt och emotionellt.

Just hur och vilka du kommer att interagera med är det svårt att sia om i förväg om du inte redan har människor runt dig som du pratat med om detta. För egen del har jag flera i mitt hus som jag känner och umgås med och alla hälsar och har lite koll på varandra. Jag vet vilka som kommer att behöva stöd, och vilka som kommer att kunna hjälpa till. Utöver det så har jag Preppa tillsammans-gruppen som börjat planera för hur vi kan vara en resurs för varandra och för lokalsamhället i stort. Det kan inte nog understrykas hur bra jag tycker att den gruppen är. Om jag har ett tips så är det att sätta igång en sådan. Här finns en lathund i hur du gör för att komma igång.

Community Resilience är ett begrepp som är populärt inom risk- och krishanteringsforskning (inom kort kommer jag att skriva ett lite mer teoretiskt inlägg om Community Resilience). Det handlar i korthet och högst förenklat att lokala grupper med någon form av intressegemenskap kan vara en viktig resurs för att minska konsekvenserna av kriser.

Om du preppar, tänk in i scenariot att det kommer att finnas många andra människor runtomkring dig. De är förmodligen inte ute efter dina grejer utan försöker, precis som när det inte är kriser, hanka sig fram. Forskning visar att normer bryts ned långsamt vid katastrofer och folk kommer efter den första tiden att vara resonabla och hyggliga om de var det innan också. Tänk igenom hur och vilka du kan samverka med.

Ett problem med kommunikationen om hemberedskap är att den ofta riktar sig till individen och ”Skulle DU klara dig?” snarare än vad behöver du för att vara en resurs. Ett av de viktigaste temat i apokalyptiska/katastrofberättelser är just att vara utvald, att vara speciell. Det gäller både de gamla religiösa berättelserna och de moderna filmerna och serierna. I en katastrof har vi ju potential att vara just speciella och gör något för andra som faktiskt betyder något.

Jag tänker att den vinkeln är viktigare. Vem vill DU vara när katastrofen kommer? Vill du sitta inne i ditt hem eller vill du vara en av dem som gör saker bättre?

 

 

 

Strategier för överlevnad

Igår lämnade jag in det första utkastet på manus för boken Strategier för överlevnad – tolv sätt att överleva zombieapokalypsen. Det var skönt. Jag började egentligen skriva i juli förra året och har haft en del dagar tjänstledigt att skriva på. Själva läs- intervju- och skrivprocessen har varit ganska behaglig den här gången även om jag särskilt initialt hade lite svårt att veta hur jag skulle skriva. Det har varit hur roligt och intressant som helst att intervjua experter och forskare inom olika områden. Som vanligt försöker jag ju ha ett vetenskapligt perspektiv på det här med zombieöverlevnad.

Boken är uppdelad i två delar. Den första handlar om zombier, andra katastrofscenarion (med mycket fokus på klimat), katastrofbeteenden, överlevnad och en ganska lång diskussion om vad en överlevnadssituation egentligen är, om hur vi ser på risker och hur vi får folk att uppmärksamma risker och agera och slutligen en del om olika perspektiv på resiliens. Den andra delen innehåller tolv kapitel som tar upp olika sätt att öka sina överlevnadschanser i händelse av (zombie)katastrof. Kapitlen kommer att handla om: STOP-regeln, att känna dina grannar, att ha något att leva för, gruppdynamik & ledarskap, förmågan att improvisera, hemberedskap, organisering, att känna sin kropp, katastrofträning, lämpliga hobbyer, fysisk träning samt vikten av att ha en optimistiskt realistisk livsinställning. Ja det är alltså både högt och lågt – konkret och ibland lite flummigt. Jag har försökte hålla det så tillämpningsbart som det går och det kommer att finnas: ”Så här gör du/Så här kommer du igång” för dig som vill gå in för det hela lite mer och verkligen förbereda dig.

Boken kommer att komma ut någon gång i början av 2018. Men innan boken kommer ut kommer ju en typ av sneak peak i form av en fin Zombieöverlevnadskalender för 2018, fint illustrerad av Emelie Östergren.

Och varför inte kolla in Närcons  krisplan för zombieattacker som jag varit med att ta fram! A5-zombieattack