Bloggarkiv

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 1

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har precis nu kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Jag tror att boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här. 

Boken utgår från de tre faser en kris är indelad i och jag tänkte göra tre inlägg i recensionen av boken. Före – under – efter. Det här inlägget handlar alltså om den första fasen. Hur vi upplever och hanterar risker, vilka skillnader som finns mellan människor och hur vi kan förändra beteenden hos andra människor (som det femte avsnittet av Beredsam handlar om). Samhällsrisker kan aldrig ses som enbart en teknisk fråga, det handlar om människor och vår psykologi.

Risk och rädslor

Rädslor och oro är något som är ständig förändring. Tidigare, i bondesamhället, har vi mer varit mer rädda för naturen och det övernaturliga, idag är våra rädslor annorlunda.  Vår tid präglas mer av det fysiska än det andliga, mer av andra människor än väsen är hot eftersom vi är mindre religiösa och samhället mer avförtrollat. Ett samhälles rädslor kan förändras snabbt.

I en undersökning från 2018 toppade ”terrordåd” listan över vad 18åringar var rädda för. Däremot trodde de att det var störst risk för trafikolyckor. Det visar att människor kan uppleva stor personlig rädsla av en fara, samtidigt som vi bedömer att risken är större för en annan fara. Drygt hälften av de svarande trodde också att mänskligheten skulle dö ut. Risk kan alltså upplevas på flera nivåer, och upplevd risk behöver inte betyda rädsla eller åtgärd. Vi överskattar risken för olyckor eller farligheter som är mer spektakulära och dramatiska samt som syns i media men undervärderar de mer vardagliga som fallolyckor. Här finns en bra artikel om de vanligaste dödsorsakerna, vad folk googlar på och vilka dödliga händelser som media skriver om.

Preppers är rent definitionsmässigt intresserade av de spektakulära händelserna, medan saker som motion, kost eller alkoholbruk inte diskuteras i någon större utsträckning, även om det är det som i allmänhet förkortar människors liv. Risker som upplevs som onaturliga betraktas som värre och de vardagliga riskerna tonas ned. Samma gäller hur vi ser på andras liv. När det gäller identifierbara personer (som gruvarbetare som fastnat i ett ras långt under marken) kommer ofta krav på ”kosta vad det kosta vill” medan mindre akuta händelser, som den smygande klimatkollapsen, inte blir lika akut. Begreppet ”psykofysisk bedövning” handlar just om den bristande känslighet för människoliv när gruppen som hotas är stor.

Media spelar en viktig roll i att snedvrida vad vi är rädda för. De har ett intresse av att sälja och vet att spektakulära händelser säljer mer än vardagliga. Det gör att myndigheter har svårt att sprida information. Att vi dessutom har en sociala media-kultur där det är lätt att sprida rena påhitt på nätet blir det svårt att nå ut med fakta om vad som egentligen är viktigt. Vad vi faktiskt bör oroa oss för. Det finns olika grupper som har intressen av att vissa hot lyfts upp, såväl ekonomiska som olika politiska intressen arbetar med att göra sina frågor till de som ses som de stora hoten. Jag tänker att det går att se ”risker” som ett slagfält av olika intressen som försöker vinna hegemoni – att just deras frågor blir de som lyfts. Myndigheternas information är bara en spelpjäs. Det blir här, som alltid, viktigt för oss som privatpersoner att vara källkritiska.

Vår riskmedvetenhet påverkas också av om det uppfattas vara av naturen eller skapat av människan. Därför är vi kanske mer oroliga för kärnkraftsolyckor än för radonhalter i våra hus. Generellt tror vi att risken för egen del är mindre än risken i allmänhet (det verkar dock skilja en del på män och kvinnor (i den här studien trodde 63% av männen och 47% av kvinnorna att de var bättre rustade för att klara en zombieattack). Det finns risker men också fördelar med orealistisk optimism. Jag brukar istället lyfta realistisk optimism som en bra överlevnadsegenskap eftersom optimism verkar leda till ett bättre liv än pessimism.

Ju fler och mer anonymt som människor dör, desto mindre bryr vi oss alltså. Det kan vara en anledning till att vi inte tar till gatorna för klimathotet och utsläpp trots att det dödar många människor idag. Utsläppen av trafik bara i Sverige kortar runt 3000 människoliv varje år och 3,3 miljoner av luftföroreningar globalt – mer än HIV och Malaria tillsammans. Enander konstaterar att vår psykologi är dåligt rustad för långsamt smygande hot som klimatförändringar.

Att bry sig och gå från ord till handling

Att vara med om svåra händelser kan vara ett sätt att öka medvetenheten, men det kan också leda till en minskad oro eftersom en faktiskt har överlevt en sådan händelser. Effekterna av att ha varit med om en kris avtar dock med tiden. Tron på den egna förmågan, upplevd kunskap och upplevd meningsfullhet samt normer är viktiga faktorer för att genomföra säkerhetsåtgärder. Upplevd krånglighet och att inte tro att åtgärderna är meningsfulla är anledningar att inte vidta åtgärder. I fallet prepping så tänker jag att det därför är viktigare att kommunicera små kriser som strömavbrott än större katastrofer eller samhällskollapser.

Det är svårt att förändra vanor hos människor eller stimulera människor till att ta åtgärder, vilket går att se kring till exempel motion – alla vet att vi borde röra mer på oss men få orkar hålla i vanan. Lagar kan verka normerande (t ex i fråga om lag om säkerhetsbälte eller rökning inomhus då stödet för lagen ökade efter genomförandet). Det finns många modeller och teorier om att förändra beteenden som Teorin om planerat beteende eller stadieteorier som PAPM. Att sätta sig in i dem kan nog vara intressant för dem som jobbar med kommunikation men inte riktigt så relevant för oss andra (läs mer i kapitel 4).

Säkerhetsåtgärder mellan olika grupper (kön, ålder etc)

Betydelsen av kön är en av de mest studerade gruppeffekterna inom risk- och säkerhetsområdet. Det finns vissa strukturella skillnader men variationen inom grupperna är självfallet stort. Skillnaderna verkar också minska i stressade och belastade miljöer där större risker finns hela tiden. Om vi tittar på fler aspekter än bara kön verkar det också som om framförallt vita män ser mindre/färre risker och är mer kritiska till begränsande säkerhetsåtgärder, detta kallas Vitamanseffekten ( jag skulle gissa att det ofta är vita män som är mer obenägna att tro på t ex klimatförändringar).

– Kvinnor tenderar att skatta risker högre än män

– Män bedömer sina kunskaper i risk- och säkerhetsfrågor högre än kvinnor (vilket vi också kunde se i zombieexemplet ovan)

– Män anser sig vara mer informerade än kvinnor och uttrycker starkare tilltro till de egna möjligheterna att agera i kris.

– Kvinnor generellt mer positiva till säkerhets och säkerhetsåtgärder

– Kvinnor upplever i större utsträckning samhället som sårbart.

Utöver kön så spelar ålder, ensamhushåll, barn, ursprung, utbildning, bostadsort med mera också roll. Generellt så tenderar känslan av utsatthet och intresset för säkerhetsfrågor öka med åldern. Att känna ansvar för någon annan, t ex barn,  eller att vara sammanboende är också faktorer som ökar riskmedvetenheten.

Ok, det var del ett av den här serien. Kanske den minst intressanta, men det kommer mer framöver om hur vi agerar vid en kris. Alltså vad som händer under katastrofen. Och det här är bara en kortare överblicksbild över några saker jag tycker är extra intressanta med bokens första fem kapitel. Det finns mycket mer under ytan som är lärorikt för alla som är intresserade av kris och katastrof.

Annonser

Öppna konservburk utan konservöppnare

Ok, ibland måste man testa lite grejer och helt enkelt erkänna att man är ett barn. Jag blev tipsad av Doomfrämjandet om den här guldklimpen till video och vi bestämde oss för att testa på varsitt håll.

I korthet kan man säga att det funkade väldigt bra i cykelförrådet men väldigt dåligt på balkonggolvet. Det gick liksom hål och började läcka ut vätska efter ett litet tag på balkongen, men hur jag än klämde på den så sprack inte locket upp. Men på cykelförrådets golv behövdes det kanske bara 25-30 gnugg fram och tillbaka och sen ett kläm innan locket gick upp.

Sätt på er bästa kravallhandskarna och try this at home!

Burken till höger testades mot cykelförrådsgolvet

Burken till höger testades mot cykelförrådsgolvet

Glad i hågen innan jag testade balkongen.

Glad i hågen innan jag testade balkongen.

VARNING: Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva av Neil Strauss.

Neil Strauss, författaren till t ex boken The Game, släppte 2010 en bok om hans väg till att bli en prepper – Varning: Om du inte läser den här boken kommer du aldrig att överleva. Det börjar med att Strauss ska skriva ett reportage om de som förbereder sig för apokalypsen vid millenieskiftet. Det sätter igång tankar hos honom om att allt kanske inte står rätt till. Han börjar planera för hur han ska kunna lämna USA om (eller snarare när) det blir kris. Sedan rullar det på. Det som driver honom är rädslan för att inte vara redo. Det finns alltid nya saker att kunna förbereda sig inför. Hur kan jag överleva i vildmarken? Hur klarar jag mig i stan utan el? Hur tar jag mig ut ur handbojor när jag ligger i bakluckan på en bil och så vidare.

varning-om-du-inte-laser-den-har-boken-kommer-du-aldrig-att-overlevaVi följer Strauss under tre år när han utvecklar sina kunskaper. Han resonerar fram och tillbaka kring risker och överväganden. Tittar ibland uppifrån och ser hur han förändras och blir fascinerad och skrämd av det. Det är en intressant berättelse utan tvekan. Jag kan dock inte släppa tanken på att han är väldigt full av sig själv hela tiden. Jag var skeptisk till honom sen innan och det har inte riktigt förändrats. Det är hans manliga ego som måste uppfyllas på något sätt och prepperkulturen (eller kanske prepperkulturerna) är ett sätt att fylla det. Boken visar för övrigt på hur manligt dominerad den amerikanska överlevnadskulturen verkar vara. Den enda kvinna som är med nämnvärt i boken är hans flickvän som är rädd för nästan allt och beskrivs allt som oftast som ett våp (om än ett klokt våp).

Texten blandas med tecknade instruktionsbilder om hur man spränger bilar, kamouflerar sig, dödar hundar etc. Det ska vara någon slags sammanhängande historia tror jag, men det funkar inte riktigt.

Det är också lite störigt att alla preppertermer är översatta t ex När Det Börjar Osa Bränt istf SHTF (Shit Hits The Fan). Prepperkulturen känns så amerikansk att det mest blir konstigt när det översätts. Samma gäller Bug Out bagen som får heta Skalväska och Bug Out Vehicle får heta Skalbagge. Det funkar inte riktigt. Det är mycket snack om flugare och det ger om något mindre kunskap om rörelsen än om de hetat flighters som jag antar att de menar.

Det är en ganska dålig överlevnadsbok, men det ger en inblick i hur rädslor formas och hur man förändras av dem. I början handlar det mycket om den starkes överlevnad, men framåt slutet förändras bilden. Forskningen om katastrofbeteenden berörs i väldigt liten utsträckning utan det är ”Överlevarna” som berättar hur människor beter sig och hur världen egentligen är. Det är en intressant och lättläst bok trots bristerna.