Bloggarkiv

Att människor drabbas av panik är en myt

Jag tror de flesta tänker på panik när de funderar över zombiekatastrofen eller andra typer av katastrofer. För några dagar sedan sändes ett grymt program på Vetenskapsradion forum som tar upp den myten – lyssna här.

Problemet är nästan att vi för sällan reagerar när något händer som helt bryter av vardagens lunk. Oftast krävs det att någon agerar för att andra ska göra det. Beteendet känns igen från många situationer. Det krävs att någon går före. Vi är utpräglade flockvarelser och styrs av de konventioner och vanor vi har. Det går dock att träna upp att bli aktör istället för att vänta med att agera som t ex Amanda Ripley skriver om i sin bok The Unthinkable – Who Survives When Disasters Strike and Why (som jag precis fick tag i på svenska med titeln När det otänkbara händer). De som drabbas av panik är oftast de som i förväg blir stressade av ovana situationer eller har ”hög nivå” av vardaglig ångest.

I boken tar Ripley också upp vilka faktorer som kan trigga panik. Det är känslan av instängdhet, ensamhet och hjälplöshet. Då är risken för panik störst. Ofta handlar det om att platser och byggnader inte är designade för hur människor faktiskt agerar.

Radioprogrammet tar upp en del av de myterna som Ann Enander (som också är intervjuad i programmet) tar upp i Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Jag vet att jag postat den här bilden från boken tidigare men den är värd att ta upp igen. Våra förväntningar från populärkulturen eller nyhetsrapporteringar på människors beteende vid katastrofer och kriser stämmer sällan.

Vad som händer vid kris

Från Ann Enanders bok: Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser

Jag rekommenderar verkligen att de som är intresserade av gruppdynamik och katastrofbeteenden lyssnar på programmet.

Annonser

Panik!

Panik är något som de flesta förknippar med zombiekatastrofen. Men hur ser det ut i verkligheten så här innan den brutit ut? Jag går till Amanda Ripleys bok The Unthinkable för att få svar. Ripley lyfter fram exempel på trafikolyckor, från Hajj, muslimernas pilgrimsvandring, från IKEAs öppningserbjudande och forskning om panik för att göra sin poäng. Generellt kan man säga (och jag har tidigare skrivit om det) att panik väldigt sällan bryter ut. Nästan alltid följer människor sina tidigare roller och gör som de brukar. Panik är dock ett effektivt sätt att föreställa sig rädsla kring. Det är lätt att bli rädd för människor i panik eftersom de slutar agera rationellt. Därför används det effektivt i filmer. Men som Ripley skriver är det ganska sällan det uppkommer i verkligen livet. Hon anger tre större källor till panik.

1. Känslan av att kunna bli instängd. Rädslan för att man kan bli instängd orsakar panik i mycket högre grad än att faktiskt vara instängd. Ett exempel är ubåtar som hamnar på havets botten och är säkra på att de inte kan bli räddade. Panik utbryter sällan där. Och instängdheten är inte heller nödvändigtvis i ett trångt utrymme, det är känslan av instängdhet som är det primära panikbeteendet.

2. Hjälplöshet. Att uppleva att man inte kan göra något åt sin situation är också något som kan framkalla panik. Ett exempel här kan vara att man blir ihopträngd så man inte kan röra sig i en folkmassa och ens fötter lyfter från marken.

3. Ensamhet. Att känna sig isolerad och inte i kontakt med andra runt omkring sig gör också risken för panik större.

Ripley menar att panik inte alls är en ologisk reaktion. Om man känner sig instängd i en folkmassa och blir rädd för att kvävas eller att krossas är det fullt logiskt att försöka klättra upp på andra för att klara sig. Hon är inne på att se panik som en överreaktion snarare än en helt egen reaktionstyp.

Det finns många saker som samhället kan göra för att minska risken för panik. Ett exempel är att designa utrymningsvägar för hur folk beter sig i praktiken och inte hur de borde bete sig. En annan är att alltid försöka få ut så mycket information som möjligt för att människor inte ska känna sig hjälplösa och isolerade. Att inte veta leder lätt till ryktesspridning och oro. Ju mer man vet om en situation desto mindre risk att agera irrationellt.