Bloggarkiv

Hur bygger vi resiliens hos individen

Jag lyssnade på ett väldigt bra TEDx av Lucy Hone (det finns nederst i inlägget) och tänkte skriva lite kort om det. Det handlar om tre saker som gör människor mer resilienta. Det finns en massa forskning kring detta och de tre strategierna är möjliga att lära sig för alla människor. En del av det låter lite som mumbojumbosjälvhjälp men det finns forskning, och klinisk erfarenhet som backar upp de tre påståendena enligt Hone. Jag har inte riktigt hunnit kolla upp bakgrunden själv, men ska göra det. Tycker i vilket fall att TEDx-talket är väl värt sina 16 minuter.

 

1. Resilienta människor vet att det går åt helvete ibland. Att lidande är en del av att vara människa. Det innebär inte att de vill att dåliga saker ska hända, bara att de vet att saker kommer gå snett då och då. Detta gör också att de inte ställer frågan ”Varför händer det här mig?” för de vet att det händer alla då och då (och att det alltid finns folk som har det betydligt värre). Att gräva ned och i sin unika sorg gör det svårare för oss att ta oss upp igen när vi blir nedslagna (resiliens betyder just att kunna resa sig efter svårigheter, att vara robust är begreppet som används för människor som inte blir nedslagna). Hone argumenterar för att människor i dagens samhälle har en tendens att förneka detta i tider av instagrampostslycka i solnedgång.

2. Resilienta människor är bra på att lägga uppmärksamheten på rätt ställe. De fokuserar på saker de kan förändra och accepterar sakerna de inte kan förändra. Vi människor är programmerade att reagera starkt på olika negativa hotsituationer (som jag skrivit en del om Prepperskolan del ett, två och tre) medan de positiva erfarenheterna har en tendens att inte fastna i oss. Det är lätt att hela tiden fastna i det negativa istället och därigenom riskera att förlora det positiva vi har/får. Det handlar om att hitta  vad som är värt att leva och kämpa för och att våga se saker som är positiva i en förjävlig situation.

3. Resilienta människor frågar sig: Är det jag gör bra eller dåligt för mig? Det är en fråga Hone ofta ställer i terapisammanhang. Det kan både handla om tankar och om beteenden. Vi vet generellt vad som är bra för oss, eller vad vi borde göra. Problemet är så klart att i en tuff situation är det svårt att välja det goda (de flesta har svårt med detta även i vardagslivet när det gäller motion, kostvanor eller att se till till avsnitt av den där TV serien istället för att gå och lägga sig). Men Hone menar att det är viktigt att kunna ställa frågan till sig själv oftare. Det sätter dig i en aktörsroll, istället för en roll som offer och passiv åskådare till vad du varit med om.

De här tre strategierna lyfter Hone upp som sätt att försöka hantera de kriser som med all sannolikhet kommer att dyka upp i ditt liv, och de kommer att hjälpa dig. Det är inte raketforskning, men det kräver aktivt arbete av dig. Individuell resiliens är inget som folk har eller inte har, även om jag gissar att vi har olika förutsättningar för det, det är förmågor och förhållningssätt som kan tränas upp. De tre strategierna tar inte bort smärtan men gör det möjligt att båda sörja och leva vidare samtidigt.

Överlevnadspersonligheten

personalityAl Sieberts The Survival Personality är en av de många (typ fem-sex stycken) populärvetenskapliga psykologiinriktade överlevnadshandböckerna som kommit de senaste tio åren. Siebert är, till skillnad från de andra som skrivit om ämnet, doktor i psykologi och har både jobbat kliniskt och forskat inom ämnet. Det bäddar för en viss nivå av vetenskaplighet (tyvärr tycker jag ändå den tycker att den svajar en aning vetenskapligt men mer om det senare). Boken handlar mycket om hur vi ska klara motgångar i livet, alltså inte bara katastrofer, och är rätt lättläst trots att den inte bygger på anekdoter på samma sätt som många av de andra böckerna.

Sieberts grundläggande tes är att vi måste vara benägna att förändra oss i dagens samhälle, och det kommer också att ge oss fördelar vid såväl personliga som samhälleliga kriser. ”Livet är inte rättvist och det kan vara bra för dig” är titeln på bokens första kapitel. Vi måste alltså utgå från situationen vi hamnar i, inte se bakåt och tänka vad vi kunde gjort annorlunda, inte grubbla så mycket på varför utan köra på. Att misslyckas är det bästa sättet att lära sig saker och genom att utsätta oss för risker där vi kan misslyckas har vi förmåga att utvecklas. Att göra fel och vara obekväm i situationer är ett sätt att växa upp och det är en livslång process som vi bör omfamna enligt Siebert. Han tar även upp kreativitet och lekfullhet på ett förtjänstfullt sätt. Till skillnad från många andra böcker där det står ”Lär dig improvisera” (tack för tipset) så skriver han hur vi kan utveckla kreativiteten och lekfullheten. Vidare måste vi vara flexibla och ha god förmåga att anpassa oss till nya situationer.

En annan förmåga som jag tycker är värd att lyfta är förmågan att ha flera ståndpunkter eller flera motstridiga karaktärsdrag. Dagens krav på att människor ska vara konsekventa och inte förändras är problematisk. Det ger oss tillgång till färre handlingsalternativ i krisiga situationer. Empati är också viktigt inte minst för att det ger oss möjlighet att lära av situationer där andra människor är inblandade bättre.

Det jag gillar med boken är att den trots allt är handlingsfokuserad. I varje kapitel finns det också tips och råd för att förbättra de förmågor som Siebert tar upp (samma grej som jag gör i min kommande bok) även om det blir en smula för mycket Mia Törnblom över det hela ibland. Jag har svårt att tro att självkänslan, självkännedomen eller självförtroendet är saker som människor börjar jobba med efter att ha läst en sån här bok.

Tesen att det inte går att lära ut att bli bättre på att klara katastrofer, men det går att lära sig det är också bra. Det krävs mycket arbete med den egna personligheten för att utveckla det Siebert kallar en överlevnadspersonlighet. En betydligt smalare väg än att bara lära sig överlevnadsskills som att bygga vindskydd och skaffa ett matvarulager.

Det som är mindre bra är hur han helt frångår det uppenbara i att det inte går att forska på/intervjua människor som faktiskt inte överlevt. Urvalet blir skevt samt att recall bias alltså att folk kommer ihåg vissa saker, men andra inte är högst problematiskt. Särskilt tydligt blir det i fallen där Siebert skriver om Self-Managed Healing alltså att folk mirakulöst blivit friska från t ex cancersjukdomar, genom alla möjliga varianter av livsstilsförändringar och Gudstro. (En intressant krönika i Läkartidningen skriver lite om ett sånt fall som skulle varit intressant att ha med mer om).

Boken är alltså intressant för alla som är intresserade av överlevnad. Men den är lite träigare än Bli en överlevare, The Unthinkable, Varning!, Deep Survival som är de fyra andra standardverken inom överlevnadspsykologi (eller som handlar om överlevnad utan den praktiska överlevnadskunskapen).

Adlibris

Bokus