Bloggarkiv

Katastroftankar, att sätta avtryck och boken Slutet av Mats Strandberg.

Jag har precis läst klart Mats Strandbergs nya roman Slutet. I korthet handlar den om att kometen Foxworth ska träffa jorden och allt och alla kommer att gå under. När det hela upptäcks är det runt fyra månader tills domedagen och vi får följa de två tonåringarna Lucinda och Simons sista månad. Det är ett fascinerande scenario som såklart väcker en massa tankar. För mig satte den perspektiv på en tanke jag haft ett par veckor om människors drivkrafter. Jag tror att en viktig drivkraft för dagens människor är att på något sätt sätta ett avtryck. Döden är väldigt otidsenlig eftersom den är permanent och ofrånkomlig, allt annat ska vara valfritt och allt som händer är resultatet av våra enskilda val. Samhället uppmuntrar kortsiktig uppmärksamhet och yta medan vi är tomma och mår dåligt inuti. Syns du inte finns du inte. Vi är helt enkelt rädda för att bara försvinner ur allas medvetande när vi dör.  Att någon slags livsgärning, prestation eller (kanske vanligast) barn gör att vi lever kvar på något sätt fast vi dött. I bokens scenario så försvinner den drivkraften. Ingen kan göra avtryck eftersom allt liv upphör när kometen kraschar in i jorden. Och frågorna som dyker upp är: Vem är jag? Vad är viktigt? Vad spelar egentligen någon roll? Frågor som tonåringar ställer sig och som vi som är vuxna borde ställa oss oftare.

Hur kommer den här tanken om att ”leva vidare” in i överlevnadsämnet? Jo, att sätta ett avtryck tror jag kan vara en del i att vi också uppoffrar oss för andra. Att vi gör saker för att bli ihågkomna goda handlingar. I studiecirkeln (som går under namnet Preppa tillsammans) som jag har i mitt bostadsområde pratade vi på en av träffarna om hur problematiskt det skulle vara att ta sig hem om broarna som kopplar ihop Stockholm skulle vara obrukbara. Där tänkte jag att de båtar som finns skulle används till att hjälpa människor att ta sig från en av öarna till någon annan. Att det skulle vara ett naturligt beteende för att ha varit en av dem som hjälpte till vid ”XX katastrofen”. Alltså att kunna känna stolthet och sätta avtryck i att hjälpa andra människor att ta sig hem. Den typen av beteende är ju vanliga vid katastrofer generellt – se bara på de flyktingmottagandet 2015 eller stora bränderna i somras och vid branden i Västmanland 2014. Det är alltså troligt att något sådant skulle ske och drivkraften bakom tror jag kan handla om viljan att vara en av dem som gör något (och det är självfallet säkert bara en av många förklaringsmodeller). Samma tema finns på sätt och vis i Viktor Frankls bok Livet måste ha mening. Frankl argumenterar för att de som klarade den fruktansvärda tillvaron i koncentrationslägren var de som hade någon form av tro – antingen religiös eller ideologisk övertygelse – eftersom de kunde placera sig själva i tillvaron. Att lidandet kunde ha ett syfte.

I Slutet så berättas historien om Lucinda genom att hon skriver i appen TellUs. En app vars syfte är att skicka ut människors meddelanden i rymden så att någon/något kanske kan läsa i framtiden. Det är ett sätt för henne, som drömt om att bli författare, att ändå göra något bestående. Skrivandet blir på så sätt terapeutiskt på flera sätt, dels för att fylla livet, dels för att sätta ord på känslor och händelser. Hon talar även ibland till den tänkta läsaren som en annan livsform och försöker beskriva mänskligheten med alla brister och förtjänster vi har.

Boken är, liksom de andra av honom jag läst, riktigt bra. Även om den kanske riktar sig till en något yngre publik (jag fyller 40 idag!) så är den verkligen läsvärd. Den ger en obehaglig något kvävande känsla och får en att tänka på vad som faktiskt är viktigt i livet. Och det är ju ett bra sätt att överleva zombiekatastrofen också.

Bildresultat för slutet

Titeln är självlysande!

Annonser

Färja? En kort intervju med Mats Strandberg om att överleva på finlandsfärja

Stora färjor nämns ofta som en tänkbar plats att överleva den första tiden efter zombierna kommit. Eftersom Mats Strandberg precis har kommit ut med den fantastiska skräckromanen Färjan ställde jag några frågor till honom om det. Även om det inte är zombier ombord så har de varelser som finns vissa zombiekvaliteter. Inför skrivandet av boken gjorde Mats grundlig research kring hur det egentligen går till på färjor. Jag vill ur ett zombieöverlevnadsperspektiv också rekommendera boken då den ger oss inblick i hur det skulle kunna vara. I delar av boken skulle varelserna nästan lika gärna kunna vara zombier.

frjan-strandberg_mats-33226912-frntlHej Mats!
Vad skulle du säga fördelarna med att vara på en färja är ur ett zombieöverlevnadsperspektiv?
Till att börja med finns det förstås gott om mat och vatten. Färjorna slänger tonvis med buffémat varje vecka, som blir över när folk lassar på mer än de orkar på tallrikarna, så med ransonering skulle det räcka länge. Sen finns det ju hytter att låsa in sig i. Det finns grundläggande sjukvårdsutrustning. Fylleceller där du kan låsa in folk du misstänker blivit bitna. I köksavdelningen kan du hitta knivar och köttyxor och andra skärverktyg, och om du har möjlighet att ta dig ner på bildäck borde chansen vara rätt stor att det finns gevär i några av bilarna.

Jag älskar zombier, men en av anledningarna till att jag skrev om andra varelser i Färjan är att jag ville att det skulle finnas en plan och motiv bakom det som händer. Till skillnad från i min bok skulle det gå att kontakta land, via många olika kommunikationsmedel. Och om du stannar färjan går det också att sätta ner livbåtarna.

Vad är nackdelarna?
Eld, som ju annars är ett effektivt vapen, är otroligt vanskligt att använda sig av ombord. Fyllan förstärker förstås kaoset, och jag kan tänka mig att det ibland kan vara svårt att avgöra vem som är en zombie och vem som bara dykt lite för djupt ner i taxfreepåsen. Sen är de långa, labyrintliknande gångarna lätta att förirra sig i, och det skulle vara en mardröm att bli fångad mellan två zombieflockar.
Var det något som förvånade dig i hur det fungerar på färjorna?
Massor av saker. En grej som gav mig gåshud är det faktum att om alla fyllecellerna är upptagna kan vakterna kedja fast överförfriskade passagerare i personalens trapphus, som löper genom mitten av färjan. Sjukt obehagligt, och förstås väldigt användbart för mig som författare.

På vilken våning tror du det är bäst att ha hytt?
Jag vill definitivt inte vara i korridorerna under ytan…  Och det är inte bara psykologiskt. Ju högre upp, desto närmare har du också till livbåtar och livflottar. Jag skulle framför allt se till att inte ha fönster mot ett promenaddäck, så att zombier skulle kunna stå där och försöka slå sig in genom fönstren.

För oss Stockholmare, ska vi satsa på Slussenterminalen eller Värtan?
Svår fråga! Jag vill säga Slussen, kanske mest för att jag känner mig mer hemma där. Det vore ju grymt att lyckas klättra upp till Fåfängan, som ligger högst upp på en hög höjd ett stenkast från terminalen. Därifrån skulle man kunna få överblick över kaoset nedanför och förhoppningsvis kunna prickskjuta zombier som försöker ta sig upp.

 

Köp den på adlibris eller bokus till exempel.