Bloggarkiv

Lucio Fulcis Gates of Hell-trilogi

Lucio Fulci är en av zombiegenrens mest klassiska regissörer. I Zombi 2 (aka Zombie Flesh Eaters mm) utnyttjade han framgångarna från Dawn of the Dead med en helt inofficiell uppföljare (i Italien så hette Dawn of the Dead Zombi) och satte ett ordentligt avtryck i zombiens historia. Det var totalt kaos i logiken, Fulci fokuserade på effekt. Det var maskar ur ögon, slem, blod och utdragna kannibalscener för hela slanten (och vi ska absolut inte glömma haj vs zombie-scenen). Efter Zombi 2 så fortsatte han med tre filmer i rask takt som kom att gå under namnet Gates of Hell-trilogin. OBS det går att läsa inlägget utan att få filmerna spoilade.

citylivingdeadGates of Hell-trilogin är tre filmer som egentligen inte hör ihop vare sig med handling eller personer, även om en del skådespelare hänger med t ex Catriona MacColl. City of the Living Dead (1980), The Beyond (1981) och The House by the Cemetery (1981). Gemensamt för de tre filmerna är att de anspelar på  att det ska finnas sju portar till helvetet. De tre filmerna har vissa zombiekvaliteter även om ingen (kanske med undantag av The Beyond) kan klassas som ren zombiefilm.

I City of the Living Dead reser en journalist och en synsk som dog under en seans och sedan började leva igen till en liten by kallad Dunwich (det är inte den enda Lovecraftreferensen) där en präst hängt sig för att öppna en port till helvetet. De har 48 timmar på sig att hitta och döda den redan döde prästen. Men det är inte bara han som rest sig från de döda…

I byn händer underliga saker och folk blir mördade/försvinner, den är dessutom byggd på den gamla staden Salem där häxor ska ha bränts till döds (i verklighetens Salem hängdes de dock under häxprocesserna i slutet av 1600-talet).

Beyond-horror-movies-7327879-1024-768The Beyond håller jag som den bästa av de tre filmerna. En kvinna har satsat allt på att öppna ett hotell som tyvärr visar sig vara byggt på en av portarna till helvetet. En läkare hjälper henne, men tvivlar på att hon egentligen är mentalt frisk. Till sist får han dock inse att det är verkligheten själv som håller på att rämna. Filmen är inget för spindelrädda kanske ska tilläggas.

I The Beyond är Fulci i sitt esse. Vi får inga förklaringar på vad som händer. Varför saker och ting helt plötsligt försvinner, eller inte finns. Det är som en mardröm, läskigt och obehagligt utan att alls vara sammanhängande. De andra filmerna har samma typ av märkliga avsaknad av logik men lyckas inte bli obehagliga på samma sätt.

houseI The House by the Cemetery får vi följa ett par med barn som flyttar in i ett gammalt hus utanför Boston. Mannen är någon typ av forskare och ska ta reda på vad som hände en tidigare kollega vars familj dött och han själv begick självmord kort därefter. Det visar sig att huset tillhört en galen medicinare som hette Freudstein som kommit på ett sätt att lura döden. Filmen har så många lösa trådar som aldrig får en förklaring. Det är som att de läggs ut och att tittarna bara ska vänta på en förklaring som aldrig kommer. Det gör inte så mycket eftersom avhuggna huvuden, styckade kroppar och överspelande barn hela tiden håller oss uppmärksamma.

Sluten i filmerna är på många sätt obegripliga. Allra konstigast är City of the Living Dead, men det beror (enligt några källor) på att en klippare spillde kaffe på filmen under redigeringen så slutet inte gick att använda och Fulci fick inte budget för att filma om det. I The Beyond blir det konstigt men det är snyggt och bra. The House by the Cemetery har vi ingen riktig aning vad som händer.

En annan gemensam sak för filmerna är den rikliga förekomsten av maskar, framförallt daggmask, men även likmaskar. Varför? Ingen aning, jag antar att Fulci gillade maskar. Det är också en något märklig blandning av zombier och spöken i filmerna. Ibland verkar de ha fysisk form, och ibland inte.

Gimli eller zombie?

Gimli eller zombie?

De två första filmerna har Fabio Frizzi gjort soundtracken till och det är fantastiskt. House by the Cemetery är betydligt blekare musikmässigt.

Alla tre filmer har dåligt skådespeleri, övertydlighet, en kvinnosyn som knappt kan ha varit ok ens på 80-talet och är helt enkelt ganska dåliga hantverk. Däremot finns det något i just frånvaron av logik och det fascinerande symbolspråket. Jag tror att han ganska medvetet gjorde alla logiska luckor eftersom undergången inte är logisk. Alltså att metoden är en del av historien om apokalypsen. Jag har tidigare skrivit om kaoset i Fulcis berättande i Zombi 2 och Gates of Hell-filmerna är kaotiska på samma sätt.

De här filmerna är klassiska splatterskräckrullar som fascinerar om vi tänker på dem som drömmar mer än som verkliga historier. Så se gärna filmerna (särskilt The Beyond) men tänk på tanken bakom och inte på hantverket.

 

Zombiefredag i Örebro och Lucio Fulcis berättande.

På fredag är det Zombietema på bokmässan i Örebro som jag tidigare skrivit. Nu är programmet klart och finns här.

Jag läser en rätt bra bok som jag hittat lite nytt material till föredraget jag brukar hålla. Boken heter Better Off Dead – The Evolution of the Zombie as Post Human. Stundtals är boken akademiskt bajsnödig men en del artiklar är ruggigt intressanta. Jag kommer att skriva lite mer om dem inom ett par veckor tänkte jag. En artikel som är särskilt intressant tänkte jag dock ta upp här. Det är Steven Zani och Kevin Meauxs Lucio Fulci and the Decaying Definition of Zombie Narratives. 

Lucio Fulci är en klassisk regissör i Zombiegenren som inte alls fått samma uppmärksamhet som Romero. Med all rätta tycker jag, författarna till artikeln håller inte med. De menar att det som utmärker zombiegenrens höjdpunkter är de ickelinjära berättelserna. Att det som gör filmerna intressanta är att det inte finns ett svar, bara fortsatta frågor. Det är sant att zombies kan representera lite vad som helst, de är förhållandevis tomma till sin karaktär, men det är inte det som åsyftas.

Zani och Meaux menar att föregångarna till dagens zombielitteratur går att spåra tillbaka till Noas Ark och Europas pest/pandemi berättelser. På sätt och vis håller jag med om att det är förvånande att det är färre referenser till den typen av berättelser än det är. Förvisso förekommer bibliska referenser men de är snarare till apokalypsen och att de döda reser sig på den yttersta dagen än att Gud ba ”Ähh nu dödar jag nästan för folk beter sig som idioter och sen får allt gå som det går”. Den typen av berättelser som författarna menar är mer fragmentarisk och utan svar.

Ett exempel som de lyfter fram är Fulcis förklaring till Zombies i Zombi 2. Det är en salig röra av vetenskap, magi och religion och det går inte att få någon riktig rätsida till vad zombien representerar. Trådarna som läggs ut binds aldrig ihop till något och de olika händelserna relaterar inte till varandra. Jag brukar kunna irritera mig på sånt här i zombiefilmer. Ett exempel är den klassiska Haj vs Zombie-scenen jag tidigare skrivit om. Varför är den med? Den bidrar inte alls till handlingen och efteråt väcker den bara frågor. Zani och Meaux menar att den är typisk för Fulcis berättande och att han i varje film använder hela batteriet av förklaringsmodeller och teman som annars brukar vara en per film. Hans filmer är i sig förståelsen och ordningens sammanbrott  i både form och handling så att säga. Att själva filmerna är i sig sammanbrottet till formen är såklart en spännande tanke. En smula bajsnödigt kanske men det ger ändå en ny dimension till det vi normalt kallar logiska luckor i filmer.

Det blev kanske lite fragmentariskt det här, men det är genrens fel.