Bloggarkiv

Prepperskolan: Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser del 2

En av de böcker som betytt mest för mig när det kommer till beteenden och vår syn på risker/kriser är Ann Enanders Människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser. Den har nyligen kommit i ny utgåva från MSB lätt uppdaterad (den förra var från 2005) och är en forskningsöversikt över just hur människor ser på risker, olyckor och kriser. Eftersom vi ändå vet att vi behöver eller träffar andra människor i alla kris och katastrofscenarion är det väldigt bra att förstå hur de beter sig och varför de beter sig som de gör. Det är liksom inte som på film eller ens som det skildras i media. Boken går att beställa i fysisk form, men finns också som PDF här.

Det här andra inlägget om boken handlar om vad vi gör när krisen slår till (del 1 handlar om före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och den sista delen om återhämtning och hur vi lär oss av katastrofer). Det handlar om beteenden och hur vi agerar när vi förstått att något faktiskt hänt. Det är kapitel 6-8 i boken jag har sammanfattat.

Beredskap och varning 

En av de mest välstuderade områdena inom kris och katastrof är hur vi agerar vid varningar och larm. Det kan låta enkelt men det är flera faktorer som är måste uppfyllas för att varningen/larmet ska ge önskad effekt. Individen måste uppfatta larmet, kunna tolka det och sedan förstå innebörden. Sen måste vi veta vilka åtgärder vi förväntas ta och för det måste vi uppleva åtgärderna som möjliga att genomföra och relevanta.

Då måste vi se vilka varningskällor som finns. Det kan vara Hesa Fredrik, brandlarm eller uppmaning från t ex radio, men också vänner och bekanta. Budskap bör klargöra hur risken/hotet kan se ut och hur det påverkan människor. Var hotet finns. Tidsaspekten och råd om hur människor bör agera på det.

Den vanligaste reaktionen på varningar eller larm är misstro. Vi försöker hitta normala förklaringar som inte bryter för mycket mot hur det brukar vara. Ett exempel som brukar lyftas fram här är attacken mot World Trade Center 2001 när många i byggnaderna sökte info från andra källor innan de evakuerade.

Hur vi agerar handlar om familjekontext (alltså att leta upp familjen och agera som en enhet), om vi har en plan för vad vi ska göra, hur vi upplever den personliga risken samt om vi faktiskt tror på varningssignalen. Det sista är viktigt eftersom det leder till att vi faktiskt gör något. En viktig faktor här är tilltro till myndigheternas (eller vad källan nu är) information. Även vid upprepade ”falsklarm” (eller situationer som inte varit så allvarliga som förväntats) leder inte till sämre ageranden så länge tilltron till myndigheterna är korrekt.

Människor tror oftast att katastrofer ”inte händer mig” men att de är bättre förberedda än genomsnittet. Att ha en plan för agerande är viktigt för att kunna agera i den skarpa situationen. I vår preppa tillsammans-grupp har vi till exempel bestämt en mötesplats och tid där vi ses och börja agera. Det gör att vi först kan säkra vår egen situation, få mer info för att sedan börja se vad vi kan göra tillsammans.

Vid utrymningar söker vi oftast mer info och samlar familj/släkt/vänner innan vi utrymmer. Det är uppenbart att vi är sociala varelser som ogärna agerar ensamma. Vi tenderar ofta att skjuta upp utrymningen så länge som möjligt och särskilt om vi inte har ett tydligt bekant ställe att åka till. Varningar bör alltså betraktas som en social process. GEnerellt är det större risk att människor inte tar hotet på allvar än att vi överreagerar. Eftersom många risker och hot som det larmas för är diffusa och oklara till en början blir behovet av andra människor särskilt relevant.

Läs mer om hur vi agerar vid larm

Agerande vid olyckor och akuta hot

Vår bild av hur människor reagerar vid kris och katastrof är formade av rapporteringar av enskildas upplevelser eller populärkulturella föreställningar från t ex Hollywoodfilm. Där framställs panik, kaos och förvirring som det vanliga beteendet. Men verkligheten är en annan.

Alla katastrofer är sociala händelser men till exempel en brand i en lägenhet eller ett helt lägenhetshus får helt olika effekter för den drabbade individen. I den akuta fasen ser vi oftast en kollektiv känsla av gemenskap och motståndskraft där människor stödjer och tar risker för varandra.

Hur vi agerar och tolkar situationen beror också på om händelsen är orsakad av människor (misstag/försummelse eller av illvilja/ondska), av naturhändelser. Myndigheternas agerande kan också bli en social del av katastrofen särskilt i de fall den upplevs som  oengagerad eller inkompetent. Händelsen står alltså aldrig för sig utan hur det sociala och politiska spelet runtomkring utvecklar sig.

Stress vid akuta situationer

Stress är ett sätt att hantera svåra situationer. Stressreaktioner inbegriper fysiologiska, tankemässiga, motoriska och känslor såsom rädsla, ångest, vrede och skam. Flykt- eller kampreaktioner kan förstärka våra fysiska förmågor men inte för alla. Många kan istället få tunnelseende, få svårt att orientera sig eller fatta beslut. På engelska pratas det ofta om fight/flight/freeze reaktioner som de vanligaste. I bästa fall utgår krisplanering från de faktiska beteendena och inte hur människor borde bete sig (vilket tyvärr förekommer). När det gäller stress så ligger sanningen i betraktarens öga. Två olika människor bedömer ett hot helt olika och får olika reaktioner på samma händelse. Tolkningen och inte den objektiva sanningen är alltså det utgör grunden till reaktionen. Om din hjärna inte bedömer att den kan göra något är förnekelse vanligt, eller att du inte agerar alls.

Vid t ex bränder är det vanligt att vi följer ett rollmanus alltså fortsätter bete oss om vi brukar göra. Därför kan det ibland vara svårare att reagera konstruktivt i en välbekant miljö än i en främmande. Rollmanus kan såklart förändras med träning, men det är vanligt att vi fortsätter göra som vi brukar och helt negligerar hot som inte passar in i ”hur det brukar vara”. När vi är något förvirrade som vi lätt blir i akuta situationer tar vi gärna råd från människor som utstrålar självsäkerhet eller tar ledarskap vilket det även den finns exempel på från 9/11.

Beteenden som sitter i ryggmärgen är det vi oftast gör. I bästa fall har vi övat på situationerna som kan komma och då blir de reaktionerna de vi följer. I värsta fall kan det vara att betala på en restaurang trots att det brinner. Det är svårt att förutsäga vad just du skulle göra vid en kris eftersom det är så bundet av kontext och hur du mår för tillfället. Sårbarhet är ett relativt begrepp och varierar i plats, tid och beroende på grupp du är i.

Panik

Studier på samhällen i svårighet visar att människor är aktiva och försöker förbättra situationen de befinner sig i. Redan på 1950-talet vederlade forskare myterna om panik, utpräglat irrationella eller asociala beteenden vid katastrofer, men de är fortfarande det många förknippar med kriser. Det är också viktigt att påpeka att t ex en snabb ändamålsenlig evakuering av en farlig plats/situation inte är panik utan ett rimligt agerande på en farlig situation. Panik innebär att beteendet hindrar eller försvårar en ändamålsenlig reaktion på en livshotande fara. Situationer där panik uppstår kännetecknas av:

– Att människor tror att de är i omedelbar fara.

– Att de tror att finns chans att undkomma faran men att möjligheterna snabbt minskar.

– Att de upplever sig vara utan hjälp, ensamma eller övergivna och i avsaknad av ledarskap.

Situationer där panik kan uppstå kan vara brandkatastrofer eller fartygsförlisningar. Men även när panik uppstår finns ofta respekt gentemot auktoritetsfigurer eller normala  umgängesmönster kvar. Sociala relationer bryts endast gradvis ned av extrema hot, mest stabila är familjeband.

Myterna om panik är seglivade. I ärlighetens namn trodde jag också på dem innan jag började läsa mer. De upprätthålls av nyhetsrapporteringar och ihopblandningar mellan naturkatastrofer och sociala uppror, där plundring och kravaller är vanligare. Människor kan säga att de drabbas av panik när det egentligen mest handlade om rädsla och stress i samband med en jobbig situation. Myterna skapar felaktiga förväntningar och gör att människor i mindre utsträckning t ex evakuerar eftersom de tror att deras hem ska bli plundrade. Även myndigheter kan undvika att berätta saker av rädsla för panik i de fall de inte läst på.

Osäkerhet och diffusa hot

När hotbilder inte är tydliga är det extra svårt för oss att hantera dem. Särskilt om vi misstänker att något ska hända men vi inte vet när. Upplevelsen av hotet ökar när vår känsla av kontroll minskar. Att bli förvarnad ger oss större möjlighet att mentalt hantera nya situationer. Det kan emellertid bli problem när vi inte riktigt vet när situationen slutar, alltså att det inte finns en klar gränsen mellan själva katastrofen, hjälparbete och återhämtning.

Upplevd brist på information är vanligt vid kriser och att inte veta exakt vad som händer är något vi kan förvänta oss. Ett strömavbrott är oftast inte ett stort problem om du vet när det slutar. Om du däremot inte vet det så blir handlingsalternativen fler och svårare att ta hänsyn till. Myndigheterna kan också ge… ehh… mindre bra information som t ex efter Tjernobylolyckan där budskapet ”Ät inte persilja, men om du gör det är det inte farligt” förekom. Negativa budskap tenderar att få större och snabbare genomslag än positiva budskap. Ju mer osäker situationen är, desto viktigare med så tydlig information som möjligt, eller åtminstone information om när mer information kan komma.

Summa summarum av de här kapitlen i boken handlar mycket om att vi måste utgå från att folk kommer att hantera hot olika. En del rationellt, andra kommer att kräva mer stöd. En faktor som är viktig är vår känsla av att ha kontroll över situationer. Om vi känner att det finns något att göra åt hotet så har vi lättare att hantera situationen. Så en viktig sak är att just finna mening i att agera på olika sätt.

Här har jag skrivit lite mer om beteenden i naturkatastrofer.

 

 

Zombierna kommer! Om hur vi agerar vid larm.

Även om zombieapokalypsen kommer att vara oväntad (för många) är det sannolikt att någon form av VMA kommer att hinna gå ut. När Hesa Fredrik gick igång i Stockholm den 9:e juli sent på kvällen så var det många som inte visste hur de skulle agera (det var flera kompisar som hörde av sig till mig för råd). Ganska snabbt fylldes sociala media med olika typer av skämt (vilket även jag själv var delaktig i) vilket ett ganska vanligt sätt att hantera en diffus oro. Eftersom jag inte var i Stockholm när det hände så fick jag inte själv uppleva oron och osäkerheten av ett larm, men det finns forskning på larm och människors reaktioner på olika typer av larm.

Men hur brukar vi då agera vid larm?

Först och främst: Har du en plan för vad du ska göra vid ett larm, det kan handla om brandlarm eller VMA, så ökar chanserna att du snabbt skrider till handling – även om du inte följer just den planen är den mentala beredskapen du skapar genom att tänka igenom det viktig.

Det svenska krisberedskapssystemet bygger bland annat på att förskola och skola ser till att utföra de nödvändiga åtgärderna vid ett larm och att föräldrarna litar på det. Numera är det sannolikt att de ändå kommer att hämta barn för att samla familjen. Det är idag en naturlig reaktion som myndigheternas krisplanering måste ta hänsyn till även om det inte är det mest effektiva. De flesta familjer agerar som en enhet vid ett larm. Det vanligaste är alltså att människor kontaktar och samlar familjen för att sedan ta tag i problemen. Det är också konsekvensen av en normförskjutning där familjen som enhet blivit viktigare och tilliten till samhällets förmåga att lösa problem minskat.

Människor söker oftast skydd hos släkt eller bekanta snarare än att nyttja de skyddsmöjligheter som brukar erbjudas av myndigheter. Emellertid visar flera studier att svenska beslutsfattare har låg tilltro till människors förmåga till förberedelser. Det finnas alltså en ömsesidig misstro kring att lösa problem som uppstår.

Det finns tre vanliga hinder för att agera vid larm: kostnaden, de praktiska svårigheterna att svara på varningen samt familjeband.

Kostnaden handlar både om de faktiska ekonomiska kostnaderna och om tiden och resurserna som du måste investera i en eventuell evakuering. Den ekonomiska kostnaden kan handla om att köpa på dig extra mat/vatten och annat som kan vara bra att ha, samt om transportmöjligheter. Det har visat sig att människor med låga inkomster evakuerar i mindre utsträckning än mer välbärgade. Det har också visat sig att människor är mer benägna att evakuera i slutet av en semester än i början då de inte vill missa hela eller stora delar av semestern.

De praktiska svårigheterna handlar om att alla kanske inte tar del av larmet. Även här är klass en viktig aspekt. Människor som inte talar bra svenska, saknar kunskaper om larmsignaler, har fysiska-, psykiska- eller intellektuella funktionsnedsättningar har betydligt svårare att uppfatta hotbilden utifrån larmet och evakuerar därför inte.

Familjeband handlar, som tidigare nämnts, om att evakuering sällan sker utan att hela familjen är samlad. Människor med husdjur evakuerar sällan utan sina djur. De här hindren gör att människor hellre än att följa myndigheternas rekommendationer chansar på att det inte blir så farligt, att det går över eller att det handlar om falsklarm.

Vid tydliga hot som jordbävningar (i områden som är jordbävningsdrabbade) eller bränder är det enklare att börja handla. Ju mer diffust eller konstigt hotet upplevs som, desto svårare är det att göra något alls eftersom det är oklart när och hur du ska agera. En anledning till att många inte förbereder sig inför hot är att det är svårt att veta exakt vad du ska förbereda dig på. Den upplevda hotsituationen är viktig eftersom det är den alla handlingar utgår från. Om du inte identifierar en situation som farlig finns det stor risk att du inte gör något åt den. Om du däremot uppfattar situationen som farlig eller rent av livshotande beror din reaktion mycket på huruvida du tror att du kan göra något åt situationen – och av hur människor omkring dig beter sig. I de fall du inte upplever att du kan göra något är risken stor att du blir passiv, det ingår i det beteendemönster som brukar kallas förnekelse och är väldigt vanligt vid krissituationer.

Vid meddelanden om utrymningar av städer, områden eller stadsdelar är också misstro den vanligaste första reaktionen, även om det är kan finnas en klar och tydlig hotsituation och tidigare erfarenheter kring det. Vi söker ofta förklaringar som känns bekanta och ofarliga istället för att betrakta varje larm som en potentiell fara. Det finns också en risk att människor inte uppfattar faran om det tidigare förekommit falska larm eller om källan inte känns tillförlitlig. Många undersöker flera källor innan de börjar agera (något som tyvärr skiljer sig från hur människor delar information på sociala medier). Vi lägger också stor vikt vid hur andra människor reagerar vid händelser som avviker från det normala. Vi söker oss till varandra för att få bekräftelse och stöd för att något faktiskt har hänt. Misstro är vanligare än överreaktion vid larm. Att bryta sin sociala roll och börja agera på ett sätt som är avvikande sitter långt inne. Det är det lättare att spela cool och låtsas som att inget händer.

Från myndighetshåll är det svårt att kommunicera vid olika typer av potentiella hot. Förtroende är A och O. Att slå på stora trumman om det inte blir så farligt kan vara förödande i långa loppet samtidigt som det finns stora risker i att inte göra människor redo. Tittar vi på de senaste stormarna som kommit in till USAs södra delar har många inte utrymt trots påbud från myndigheterna. En viktig lärdom är att myndigheterna måste prata med en röst (och inte som vid t ex stormen Harvey, när guvernören i Greg Abbott sa till invånarna i Houston att evakuera medan borgmästaren Sylvester Turner sa åt dem att stanna hemma och ta skydd).