Bloggarkiv

Boktipset: Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser

Ann Enanders nya bok ”Från storm till terror: individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser” är en kortfattad forskningsgenomgång av hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. Det är som en uppdaterad och kompakt version av hennes tidigare ”Människors förhållningssätt till risker olyckor och kriser”. På det stora hela är det en väldigt läsvärd bok för alla som tänker att det finns andra människor när en kris eller katastrof inträffar. Men den riktar sig nog framförallt till beredskapssamordnare och människor som i sitt jobb håller på med de här frågorna. I de fallen skulle jag säga att det är en måstebok även för att använda i övning.

Boken är uppdelad i nio kapitel som tar upp vad en kris är och kan vara. Hur vi reagerar vid krissituationer och olika typer av kriser som kan ha olika betydelser som naturkatastrofer, pandemier, toxiska hot, terror och krig. Bokens avslutande kapitel handlar om tankar inför kommande kriser. Den presenterar ingen egen tes utan beskriver mest vad forskningen tyder på och lyfter en del olika perspektiv på kriser och beteenden.

Från storm till terror : individuella och kollektiva reaktioner vid samhällskriser (häftad)Ja alltså boken är helt ny och kom tidigare i år så kapitlet om pandemier blev väldigt aktuellt. Det ”roliga” är att det är väldigt bra och förutsäger ganska precis hur den här situationen är. Boken utgår ganska mycket från svininfluensan och vaccineringar och där är vi ju inte nu, men mycket av osäkerheten och informationsproblematiken samt hur myndigheterna bör hantera en pandemi tycker jag känns i linje med vad vi sett. Mycket handlar också om krisen efter krisen det vill säga de problem som vaccinet gav i efterhand. Jag undrar också om det är några kommuner som faktiskt hade planerat för pandemi i några av de övningar som alla myndigheter är skyldiga att göra. Och i så fall om det går att se någon skillnad i de kommunernas hantering i jämförelse med andra. Men det ligger väl en bra bit i framtiden.

Enander lyfter upp en del exempel på händelser som terrorattackerna på Utöya, World Trade Center och Drottninggatan. Hon ifrågasätter om terrorattacker av de slag vi sett de senaste åren lyckas – alltså om de lyckas skapa skräck i befolkningen, eller om det leder till större sammanhållning. Terrorattacker verkar inte hellre ge större psykologiska men än andra kriser.

Jag kan också tipsa om mina tre längre inlägg om människors förhållningssätt till risker, olyckor och kriser.

1. före katastrofen – alltså riskbedömningar vi gör och sånt.

2 under katastrofen – hur vi beter oss vid larm och vid den faktiska situationen.

3. efter katastrofen – Återhämtningsfasen är den tredje fasen och sker parallellt på samhällsnivå, i lokalsamhället och på individnivå.

De beskriver ganska bra de olika beteendena vi ser och som också återges i ”Från storm till terror”.

Bokus

Adlibris

 

 

Beteenden i Coronakrisens fotspår

Hur stämmer det vi vet om kris och katastrofbeteenden in på den rådande pandemin? Idag släpps ett nytt avsnitt av Beredsam där jag och Niklas Kämpargård diskuterar pandemibeteenden med Misse Wester. På det stora hela verkar det som om beteendena vi ser är det vi redan visste om hur människor beter sig vid kriser och katastrofer. De absolut flesta gör det som är rimligt. Stannar hemma, tvättar händerna, undviker att besöka riskgrupper och försöker hjälpa varandra. Resandet under påsken har gått ned 90% i jämfört med 2019. I alla lokala facebookgruper finns exempel på människor som erbjuder sig att handla till andra, de som kan hjälper till att samla eller bygga material till sjukvården. Restauranger och fik bjuder den här krisens hjältar (vård- och omsorgsyrken) på lunch och bullar.

Det vi ser är en helt naturlig reaktion för människan. Vi håller ihop i det vi anser vara vår grupp och bryr oss om att de mår bra. Evolutionen har under årtusenden format det beteendet eftersom samarbete ger oss bättre chanser att överleva. I kriser ställs det på sin spets. Vi vet att alla kan bli drabbade, vi ser att andra lider vi vill göra något eftersom vi har förmågan att se oss själva i andra.

”MEN VADÅ” tänker vän av ordning kanske. Vi ser också beteenden som skadar andra. Sjukhus har bestulits på handsprit, pensionärer går till saluhallen och Stockholmare åker till lantstället. Ja, det finns kriminella, det finns idioter och det finns dom som försöker tjäna pengar på andras misär. Det gör det alltid, inget som skiljer ut sig från när det inte är kris (ok, här skulle jag vilja påstå att vi faktiskt lever i en kris redan innan Covid-19 men att klimatkrisen inte får samma genomslag). Det är dock väldigt få som påstår att det är det som nästan alla människor är såna. Men vi älskar att läsa och dela artiklar om dom som beter sig illa. Det triggar något i oss och förstärker vår bild av att vi är de goda och några andra är idioterna. Och eftersom vi påverkas av de nyheterna vi får upp får vi en felaktig bild av hur folk faktiskt beter sig. Men det ser vi i alla kriser. Plundringar, misshandel, våldtäkt letar sig fram i nyhetsrubrikerna, att stanna hemma och hjälpa varandra gör det inte. Precis som i vanliga fall.

På det stora hela går det att argumentera för att det är samma beteenden som vanligt vi ser i kriser, men bara förstärkta. Vill ni få lite mer info om smartare uttryckt ttycker jag att ni ska lyssna på Misse Wester i podden (finns där poddar finns). Och gilla gärna sidan på facebook.

Och vill du engagera dig på något sätt så finns en bra lista med svenska och internationella initiativ här.

Varför det är viktigt med rätt förväntningar på beteenden efter katastrofer

Det blev diskussioner efter en bild som spreds på mig om katastrofbeteenden för några veckor sedan, och strax efter skrev jag ett förklarande inlägg om katastrofbeteenden. Nu har jag tänkte lite mer det vill jag diskutera varför det är viktigt utgå från forskningen på mänskligt beteende vid (natur)katastrofer. I korthet gick diskussionen ut på att jag påvisade att människor generellt beter sig bra och solidariskt vid naturkatastrofer om vi tittar på den forskning som finns. Några i sociala medier tyckte att jag hade hade fel utan att komma med så mycket mer argument än tidningsartiklar eller anekdoter (någon enstaka hade faktiskt bra invändningar som var värda att tänka över). Andra svarade att de hoppades på att folk beter sig bra men förbereder sig på att folk beter sig illa. Det kan jag förstå och det låter som en rimlig hållning på vissa sätt – ”hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta” är ju ett preppertalesätt. Men det finns problem med det synsättet både för preppers men också för när myndigheter/makthavare/ordningsmakt utgår från det.

Om människor förbereder sig för att folk kommer att bete sig illa finns det risk att de drar sig undan snarare än att de försöker förbättra situationen gemensamt. Att tro illa om andra leder alltså till en sämre situation för alla, vilket skulle kunna beskrivas som en variant av prisoner’s dilemma. En person riskerar mindre men på bekostnad av att samarbete blir svårare. Dessutom är det rimligt att tro att människor faktiskt påverkas av att andra beter sig misstänksamt mot dem. Det kan alltså vara en hindrande faktor för den självorganisering som ofta uppstår.

I det kritiska skedet kan vi föreställa oss hur vi kommer att bete oss, men har vi inte varit i situationen innan vet vi inte. Vi kan tro att vi är solidariska hjältar som räddar andra när vi i själva verket beter oss som huvudpersonen i Ruben Östlunds film Turist, men mer sannolikt blir det tvärtom. Det är vanligt att människor tror att de själva skulle hålla huvudet kallt medan alla andra beter sig konstigt, på samma sätt som de flesta tycker att de kör bil bättre än genomsnittet eller att de inte påverkas av reklam (men att alla andra gör det). För att summera – vi vet inte hur vi beter oss i katastrofer men tittar vi på forskningen så är chansen stor att människor beter oss bra eller passivt. Det är rimligare att utgå från det än från motsatsen.

Ur ett makthavarperspektiv blir det lätt en fråga om elitpanik (jag har skrivit om det tidigare t ex efter terrorattacken i Stockholm i april 2017 men även om andra historiska exempel). Det är viktigt att se allmänheten och människor generellt som resurser och inte problem eller hinder. För allt tyder på att många kommer att söka sig till andra och försöker hjälpa till när något händer. Myndigheter borde försöka fokusera på att stödja den typen av engagemang istället för att se det som problem eller som något som konkurrerar med deras hjälp/stöd till utsatta. På många sätt har detta ändrats de senaste decennierna – frivilliga har via t ex FRG grupper fått en roll att spela, men det är också viktigt att tänka på det spontana engagemanget som uppstår i kriser och hur det kan kanaliseras. En av de största utmaningarna vid kriser är just samverkan – alltså att få myndigheter, frivilliga, organisationer etc att arbeta effektivt tillsammans.

När myndigheter/organisationer/företag planerar för en katastrof kan det lätt bli fel om de utgår från hur människor skulle bete sig om de vore helt rationella. Ett exempel är detta citatet från DN 25 februari 1995 angående Estoniaförlisningen :

Storfärjorna går inte att utrymma så som det är tänkt. 3000 personer får vi inte ut i tid. Och folk reagerar ologiskt. En mamma som har lämnat sitt barn till värdinnorna i lekrummet på färjan går inte mot närmaste nödutgång utan springer tillbaka till lekrummet. Bara som exempel.

Det mest rationella som finns för en förälder är ju att hämta sina barn. Inte att följa planen som någon tänkt ut i förväg och utgå från att båtens personal skulle sköta det.

Det finns ett ”ensam är stark”-ideal i delar av prepperrörelsen som är ineffektivt i krissituationer eftersom människan är väldigt sårbar ensam (både fysiskt och psykiskt). Att ha en felaktig förståelse för hur andra beter sig är problematiskt eftersom det inte tar hänsyn till vad människor faktiskt kan åstadkomma tillsammans. Det är dessutom kostnadseffektivt att dela upp förberedelserna. Vi fungerar väldigt dåliga ensamma helt enkelt och vi bör förbereda oss på att se till att inte vara det.